Årskurs 1 - en andlig
trafikolycka
Nästa
Jag gick årskurs 1 på Livets Ord
läsåret 1984-85. För mig var det året som en slags
andlig trafikolycka, ett stort trauma som det tog flera
år att komma igen ifrån. Ändå hade jag faktiskt stor
glädje av det som skolan lärde ut. Jag tog mycket tid
under ett par följande år med att reparera och
repetera. Jag var inställd på att fortsätta i
trosrörelsen, eftersom jag inte upplevde att jag hade
något val.
Första dagen, när vi hade
introduktion, sa Ulf Ekman till oss alla fyrahundra
elever: "Det här är uppryckandets tid, då saker
ska ryckas upp ur dig som djävulen planterat.."
Jag märkte så småningom att vad som då ryckts upp ur
mig var min tro. Från och med detta yttrande var jag
inte säker på någonting längre. Något nytt skulle
byggas upp med tiden, baserat på undervisning från
talarstolen, men den första terminen hade jag inte
mycket att haka upp mitt liv på. Grunden hade ryckts
undan, och jag måste vänta, lyssna och försöka pussla
ihop någonting nytt. Jag tappade glädjen, sörjde min
förlust, det som jag aldrig skulle få tillbaka. "
Du har varit trygg alldeles för länge! Gud kallar dig
ut i strid." "En krigsmans dagar är dina dagar
på jorden."
Mitt stumma rop var: jag har aldrig varit trygg! Vänta!
Vad som var tabu var att vända sig bakåt, att längta
efter det som varit. "Du ska inte ha din identitet
hemma vid kaffekoppen, du ska ha den ute vid
fronten!" - Vad kriget egentligen gick ut på begrep
jag helt enkelt aldrig under det första året. Att
nedsättande artiklar i tidningarna och konstiga blickar
på jobbet ingick i kriget märkte jag förstås snart.
"Djävulen tycker inte om det här" var
förklaringen när Uppsala Nya Tidning reagerade, såväl
som när andra kristna gjorde det.
Personligen kände jag mig andligt våldtagen. Någon
hade öppnat mitt innersta som en konservburk och rörde
om där inne där ingen människa skulle få röra. Jag
mådde mycket dåligt psykiskt och även fysiskt,
överansträngning och för mycket folk på för små
ytor ledde till ständiga förkylningar, en evig hosta
och smärtor i bröstmusklerna av allt hostande. Uppsala
Nya skrev om elever som hade det som jag. Men ledningen
sa: Tidningarna ljuger. Min slutsats blev att det var
ingen idé att berätta för någon om hur det kändes.
Så jag teg, och när man frågade: "Hur många av
er är glada att ni går på den här fantastiska
skolan?" då räckte även jag upp handen. För att
inte störa eller sticka ut och bli uppmärksammad. Jag
tänkte stå ut till juni, då vi skulle sluta. Då
tänkte jag att det skulle bli som förut igen...
En annan utfästelse som ofta
återkom var:"Vi ska minsann få er alla
förvandlade".Det lät inte roligt alls, och
känslan det väckte var samma som när jag var liten och
de större killarna hotade med att ta oss småtjejer ut i
skogen. Jag var fast besluten att inte bli förvandlad.
Jag trodde att de flesta kände det som jag, men jag vet
inte om det stämde.
Mitt mål var att komma ut från skolan och bort från
stan. Någonstans där man kudne få ställa frågor och
inte som nu bara lyssna vecka ut och vecka in, allt medan
frågorna hopade sig.
Vem skulle kunna hjälpa mig? Inte
Ulleråker. Inte någon jag kände. Det fanns ingen som
visste tillräckligt, utom de som själva var med. Innan
skolans slut var jag mer eller mindre psykiskt sjuk.
Utåt höll jag masken. Två veckor innan vårterminens
slut fick jag ett samtal med Linda Graaf, som var lärare
på skolan det året och det följande. "Du behöver
vård", ansåg hon. Men vem skulle kunna vårda mig?
Jag vågade tala med henne, men inte helt lita på henne.
För hon var så vänlig så hon tillhörde säkert de
"religiösa"! Jag hade fattat det så att allt
gott, vänligt och varmt i tron var
"religiöst". Kvar fanns endast det hårda
stöveltrampet. Om Gud var sådan, varför skulle jag då
leva?
Jag ville inte till himlen.
"Våra möten är förberedelser för himlen!"
För mig var det ingen himmel att ha. Jag kunde minnas
underbara möten med Gud. Från förr. Förr var
emellertid religiöst och därför bannlyst. I fem
månader trodde jag uppriktigt att jag var på väg till
helvetet. Till himlen ville jag ju inte. Men jag tänkte
ändå tappert leva som en kristen till min sista dag.
"De har tagit bort min Herre,
och jag vet inte var de har lagt honom ..." Ett
bibelord som ofta ringde i mitt sinne detta år.
Jullovet 1984 närmade sig, jag var
uttröttad, hade bronkit och hosta hela nätterna (man
kan höra min hosta på kassetterna från grupp 1 det
året) och jag var olycklig. Näst sista dagen kom jag
på:
"Jag slutar!" - Iden var ny. Det var tabu att
sluta. Så istället för julavslutning med lång
profetia av Ulf Ekman, gick jag ut och såg på
julhandeln. Det var en vacker dag. Jag reste till mitt
föräldrahem i Norrland över julen. Det skulle
verkligen bli skönt! En konstig sak på skolan var att
när julen närmade sig förjade lärarna ta fram oss
för förbön inför den stora utmaningen att åka hem
över julen!!! Jag längtade efter julen och lite lugn
och ro. Nu hade jag dessutom bestämt mig för att inte
återvända till kursen efter juluppehållet. Jag tänkte
jobba och lyssna på kassetter i lugn och ro och i min
egen takt.
Efter jullovet kom jag tillbaka till Uppsala och gick
inte på nyårskonferensen. Jag gick inte till skolan
heller första veckan. Men jag ringde dit ärlig som jag
är och sa att jag hade slutat. Den som svarade ville
gärna prata med mig. Kunde hon få hälsa på?
Det kunde jag ju inte neka henne,
eller kunde jag? jag blev mycket nervös. Dagen kom och
I. dök upp tillsammans med Å. Jag berättade hur jag
kände det inför skolan. - Å. hörde till dem som bara
tyckte att det var ett underbart år, och hon hade bara
känt att en sån som jag bara inte skulle sluta, för
hon såg så tydligt att Gud hade tänkt använda mig.
I. talade om sitt eget bibelskoleår och om hur hon vid
ett tillfälle känt sig överväldigad av Guds makt,
något - åååh ... som ingivit fruktan och respekt.
Sedan var hon inte längre sin egen...
Tack, men jag ville nog helst ändå sluta skolan. Vi
skildes åt, och jag kände mig ömtålig, som ett ägg
utan skal. Så känslig, så ömtålig. Jag hade stark
ångest. På kvällen fick jag en andlig upplevelse. Jag
visste inte om det var djävulen eller Gud. Jag förstod
att han ville att jag skulle gå tillbaka till skolan.
Jag bestämde mig för att göra det. Det var som om det
skulle plötsligt vara möjligt. Nej, det var inte jag
som bestämde, Gud sa det. Jo, det var jag, jag sa: Jag
lyder.
Jag såg en inre bild från en av
mina käraste böcker, The Horse and His Boy av
C.S.Lewis. Pojken Shasta och prinsessan Aravis flyr på
sina Narniahästar undan en skara soldater, och hästarna
springer så fort de orkar. Tror de, tills det kommer
lejon och jagar dem, ja river Aravis svårt på ryggen!
Farten ökas och barnen kommer på så sätt fram i tid.
Senare förklarar Aslan, Jesus, för Shasta: "I was
the lion!". Varför gjorde han det? För att rädda
dem undan en större fara. För att rädda deras liv.
För att bud skulle komma fram i tid till det land som
fiendestyrkan var på väg att anfalla.
Jag är böjd att tro att Gud såg att jag inte skulle
klara av att leva som avhoppare vid det tillfället.
Så mycket konstigt hade hänt under hösten att jag
undrade vem som skulle kunna laga mig. Jag kände att det
enda jag trodde skulle fungera var att stanna kvar och
låta de ansvariga konfronteras med resultatet. Jag
trodde på deras ärlighet. Och var förvissad om att
ingen annan skulle begripa eller kunna hantera vad jag
varit med om, och nu menar jag det som rivits ner under
hösten.
Tidigare i livet hade jag haft enstaka
övernaturliga/mystiska erfarenheter. Varför jag sökt
mig till Ulf var för att jag trodde att han verkade veta
vad det handlade om. Jag ville nog helst lära mig
"leva ett övernaturligt kristet liv", men jag
ville också ha förståelse och vänlighet.
Det var januari och jag gick
tillbaka till Livets Ord. Första månaderna hade jag det
faktiskt jättebra och trivdes. Jag tyckte om
undervisningen, det var soligt vackert vinterväder och
lättare att orka, och jag gjorde ett par praktiska
justeringar för att underlätta. Det gick jättebra, men
efter påsklovet då jag varit för mig själv några dar
gav jag upp igen och satt andligt sett på hasorna
terminen ut.
Skolan slutade. Jag hade ett
fast beslut att aldrig "tala illa om" vare sig
skolan eller dess ledning. Jag trodde hela tiden att Ulf
Ekman menade väl, fast det ändå blev fel. Den som
höll mig vid liv var en kamrat. Vi talade inte mycket om
hur jag kände det utan for ut på cykelturer och
plockade svamp och bär. Efter det att jag givit upp
efter påsken 1985 hade jag en känsla inom mig att jag
skulle komma till helvetet, men jag märkte på henne att
hon inte trodde så!
Trösterika predikningar om Yttersta domen, som jag
hörde något halvår efter att jag slutade:
Bertil
Johansson,Hans Lindholm
Men det skulle dröja ytterligare ca elva år innan
jag kom ut från Livets ord. Så läs vidare!
I februari året därpå berättade jag för första
gången om mina känslor, då för mina cellgruppsledare.
De tog en hel dag med mig. För första gången
berättade jag så mycket som jag kunde berätta. De bad
för mig. Att få tala om det som hänt var en stor
lättnad.
Samtal på kontoret
I oktober samma år jag gick ut 1:an, 1985, fick jag
tala ut med Ulf på hans kontor. Jag fick verkligen ligga
i för att få en tid i hans almanacka, men när jag väl
fick det hade han bokat in mig för en hel timme. Det
behövdes inte. Jag berättade ganska kort, och han bad
för mig. Efter det samtalet, när jag kommit hem, kände
jag att jag kunde gråta - för första gången på ca 2
år. Jag hade varit för rädd för att gråta. - När
jag nu märkte att han accepterade mig trots allt som
hänt, kunde jag gråta igen.
Helad från smärtsamma minnen!
En månad senare hände något mycket speciellt. Jag
berättade nämligen alltsammans för Gud - för första
gången. Jag hade inga ord för vad jag ville säga. Jag
frågade honom, grät och bad i tungor. och han svarade,
och suddade i mitt minne, så att de 6 värsta minnena
blev oåtkomliga! Det som följt mig dag och natt var
utsuddat. Det var ett helandeunder!
1988, ett par år senare, gick jag en kortare
undersköterskekurs. Jag märkte till min stora
förvåning att massor av saker som varit jobbiga på
bibelskolan fanns där också! Grupptryck, konkurrens,
att sitta passiv och lyssna vecka efter vecka i stället
för att ta initiativ och ha ansvar. Rollbyte från att
ha varit den som själv gör åtgärder till att vara den
som är föremål för åtgärder.
Att vara tvungen skydda sin själ från alltför många
intryck. MEN - där fanns inte någon andlig konkurrens,
jämförelse, eller påverkan.
Skrivet 9.2.1999
Nästa
Tillbaka
till "Förr"
Till
förstasidan<
|