Några tankar om Herdens och en främmandes röst och att orden kan låta rätt, men ha en annan betydelse och komma från fel källa. Vid speciellt tre tillfällen har jag upplevt skillnaden mellan Herdens och en främmandes röst.

1. Mötte några från sekten "Guds barn". De talade så väldigt fint om Jesus. Ändå gick larmet inombords. Med ett väldigt obehag i hela mitt väsen. "Grillade" dem en hel natt för att komma underfund om vad som var fel. Utan att finna något fel i deras tal om Jesus.
   
   Då slank plötsligt ur dem en del andra saker, som bekräftade att de inte var utsända av Gud. T.ex. att de kunde tänka sig att ligga med flickor för att på så sätt bereda dem för att lyssna till frälsningens budskap. Att ändamålet skulle helga medlen!
   
   Så arbetar ju aldrig Gud! En villoande hade alltså gömt sig bakom rätta ord. Men när källan är fel föder det ändå fram fel saker i människor. Det var inte Herdens utan en främmandes röst bakom de rätta orden.
   
   
2. Träffade en man från Hare Chrisna. Samma larm inombords och obehagsupplevelse. Talet om Jesus var dock lite mer perifert, men ändå med. Suckade i min tanke till Jesus hur han skulle avslöjas. Fick en impuls att fråga vad han tyckte om att Jesus hängde på korset och led för våra synder. Hans ögon började blixtra och han skrek åt mig att inte tala om det. Där var villoanden mindre dold och maskerad.
   
   
3. När jag första gången lyssnade till en förkunnare från trosrörelsen. (Visste inte då att han kom från Livets ord.) Gick larmet inombords med samma obehagsupplevelse, som när jag mötte "Guds barn" och Hare Chrisna. Kunde inte peka på något i orden som var fel. När vi lämnade lokalen kunde man se två grupper som bildats. Några som leende beundrade predikanten för hans trosfriska budskap. De andra hade en bekymrad och förbryllad min.

   Det är ju precis vad som händer, när en villoande gömmer sig bakom rätta ord och kommer in i en kristen gemenskap. Den splittrar och bakom orden om Jesus är det ändå förkunnaren som blir märkvärdig. Jesus säger att den helige Ande förhärligar Honom. När Guds Ande är verksam är det för dem som lämnar lokalen ganska likgiltigt vem som talade. De har fullt upp med att beundra Jesus.

   Vid fortsatta möten med trosförkunnelsen och dess företrädare, var det alltid samma "metalliska" resonansbotten och Guds varningsklocka, att något inte stämde, som fick mig att börja mer ingående undersöka, vad det kunde vara i deras lära, som Gud varnade för.

Ulf Ekman kan ju ge väldigt olika information om vad han egentligen tror och lär. Ibland rent motsägande från stund till annan. Han tror sig ju äga en högre uppenbarelsekunskap än andra. Sen bedömer han då utifrån person han pratar med eller sammanhang han deltar i, på vilken "nivå" han ska agera och tala Allt för att senare nå in med sin uppenbarelsekunskap. Själv kallar han det säkert att vara vis. Men sanningen är ju, att han själv är lurad att föra ett rävspel, som i slutändan förför människor.

Vill man därför få grepp om vad trosförkunnelsen egentligen lär, räcker det därför inte med att bara ta del av den utåtriktade verksamheten. Inte heller att bara läsa igenom boken Doktriner, som tillkommit just för att manipulera människor till att tro, att det är den samlande undervisningen och inte undersöka deras hela lärosystem. Ska man få någorlunda insyn i det lärosystemet behöver man gå igenom band och böcker (även amerikanska) som genom åren arbetats med på Livets Ords Bibelskola.

Ett av problemen i Livets ord är människosynen. Det heter att människans sanna natur bara skulle ligga hennes ande, medan resten inte är hon själv. Detta misstag förs sedan samman med undervisningen att inte ta emot sinneskunskap utan bara via sin ande uppenbarelsekunskap.

Allt som går inifrån och ut är bra, men det som går utifrån och in är suspekt och farligt. Därmed tar man bort förmågan att lyssna till andra människor(annat än i taktiksyfte). Låses för korrigering. Man får aldrig låta några sinnesintryck ge upphov till tankar som kan sätta uppenbarelsen i fråga. Lyssnar man till andra röster än trosförkunnelsen släpper man in djävulen.

Detta förenas så med deras lära om enväldigt ledarskap. Den auktoritära strukturen är då ett faktum. Människor som på detta sätt under auktoritärt tryck får lära sig att utplåna sin livserfarenhet och förmåga att pröva, löper stor risk för sin mentala hälsa.

Att lära sig leva inifrån och ut är grundtesen. Den tro man då tränar fram är den kristnes tro på sig själv snarare än på Kristus. Det talas bara om vilken makt och auktoritet människan fick genom att bli född på nytt. Människan själv står fortfarande i centrum och det kristna livet handlar mer om rättigheter än om nåd. Orden tro, rättfärdighet och pånyttfödelse har i Livets ord fått ett nytt innehåll. Med dessa nya ordbetydelser bygger man upp en lära som ser bibeltrogen ut.

När man talar om Jesu uppståndelse menar de att Jesus, som hade syndig natur i dödsögonblicket, återfick Guds natur genom nyfödelse i dödsriket till konungslig värdighet. De menar så utifrån detta att när vi föds på nytt så tar vi emot samma auktoritet som Jesus har i himmelen. Vi är därför åter i "Guds klass".

De lovar för denna tiden vad bibeln lovar de kristna vid de dödas uppståndelse och i himmelen. Försmaken av det himmelska och att Jesus kan utöva sin auktoritet genom oss förvanskas. Människan och hennes rättigheter och auktoritet i sig själv, fokuseras bakom talet om Jesus på Livets ord.

Livets ord tränar upp en teknik av tro och bekännelse likt en magisk formel som skall garantera andligt existensmaximum som inte hör hemma i den här tiden. Jesus kan där inte hjälpa de sjuka som svar på bön. Han kan bara hjälplöst vänta tills vi tar för oss av helandet.

Även om det är mer maskerat än förut så lär de inte att Jesus i rättfärdighet gav sitt liv som ett offer. Även om man använder de orden så får de en annan betydelse eftersom Jesus blev en syndare med syndig natur, när Han dog andligen och hamnade i helvetet. Tills Fadern där födde Honom på nytt. Man stöder sig då också på ordet att Han blev gjord till synd. Men Jesus blir ju ren och Gudomlig till sin natur, oskyldigt tillräknad synden och föremål för straffet. Det är något helt annat än att Jesus var syndig i sig själv till sin natur.

Den primära frågan i trosförkunnelsen blir inte hur vi skall få förlåtelse, utan hur vi skall bli såsom Gud redan här i tiden (Syndafallets frestelse). Då räcker inte Försoningsoffret av Jesu blod och lekamen. Ska vi nå slutpunkten på Trosförkunnelsens villfarelse, att bli gudar i oss själva, redan här i tiden, behöver försoningen omvandlas till en andlig död och pånyttfödelse av Jesus. Som i människans pånyttfödelse sätter henne i samma position som Jesus, redan här i tiden.

Följderna av denna villfarelse blir en elitism, som föder fram en kall och hård människotyp. Man blir uppmanad att bekänna sig frisk, att bekänna seger. Att ta emot helande. Man förs in i ett falskt tänkande kring rättigheter, identifiering och position. Man talar om andlig nivå och att vara på bra plats, man talar om att producera mirakel och att inta landet.

Man skrattar åt djävulen och människan luras att i sig själv gå in i en egen strid mot satan. En strid som Jesus vunnit och vinner om och om igen. Men för människans del, är det i lieringen med Jesus, där Han strider, fokuseringen ska ligga. Inte på människan i sig själv eller hennes position i sin egen mänskliga ande.

Allt detta tvingar ju människan att hela tiden pressa sig till att vara positiv och bekänna seger. Att hela tiden pumpa och pumpa och hålla skenet uppe. Hon hamnar i ett oäkta liv där hennes yttre och inre inte följs åt. Hon förtränger och förnekar verkligheten, istället för att leva i ljuset och förlåtelsen.

Härav börjar hon må psykiskt dåligt. Men det tolkas som djävulens attack och ska stås emot. Spricker det, så är det attacker från djävulen, att man lever i otro, inte tillägnat sig tillräckligt med uppenbarelsekunskap till sin ande och då måste man lägga på ytterligare ett kol i striden (andlig krigföring).

Man luras att spela någon man inte är och följderna för dem som inte orkar med skådespelet i längden, leder till utvecklande av psykisk sjukdom. Plus att man kommit helt vilse med sitt andliga liv och sin Gudsumgängelse.

En del tror att attraktionskraften hos Livets ord är Guds kallelse till ett djupare engagemang och att olusten en del känner är satans attacker. Medan sanningen är den att lockelsen är ormens frestelse till en egen andlig makt och en maskerad avgudadyrkan i jakt på mirakler, hälsa och pengar. Medan känslan av olust är Guds varningssignal.

Den pånyttfödda människan som Gud satt sin äganderättsstämpel på genom den helige Ande. Den nya skapelsen i Kristus. Den inneboende Kristus i den kristnes natur - den nya människan, som samtidigt lever ett spänningstillstånd gentemot den gamla människan, fram till förlossningens dag, förvanskas hos Livets ord.

Det kristna liv som bara Kristus själv kan leva i den kristnes natur och liv, förvrids till att man försöker leva ut den egna gudomligheten. En gudomlighet som inte finns där hos människan i sig själv. Försöker man sig på det konststycket utlöser det ockulta krafter. Människan lockas in i en egen tvekamp mot djävulen.

Vi behöver se att den naturliga människan i sig själv inte har någon gudomlighet och inte i sig själv kan prestera det kristna livet. Det är ett gnostiskt tänkande. Men att Jesus själv genom "en Livets Andes lag", erbjuder oss att Han själv kan leva det kristna livet åt oss och genom oss, i vår jordiska vandring fram till förlossningens dag.

Det vi framförallt behöver se är att tron på Jesus är en återupprättad relation, umgängelse och kommunikation med Honom själv. Som hela den naturliga människan kan ha. Att Han inte bara kommunicerar med någon speciell uppenbarelsekunskap till någon speciellt andlig punkt i vårt väsen. Det är gnostiskt tänkande. Utan att Han kommunicerar och umgås med hela den naturliga människan.

Tro är inte en tro på tron i sig. Tron är alltid kopplad till Jesus. Tro är ingen magisk formel för att kommendera fram andliga fenomen. Det är gnostiskt tänkande. Förtäckt bakom Jesu namn. Det är att missbruka Guds namn. Tro är den naturliga människans avslappnade relation, umgängelse och kommunikation med Jesus. Där Han själv kan manifestera sin närvaro, kärlek och härlighet genom tecken och under. Jesus själv är tron och föremålet för tron i den återupprättade relationen mellan Gud och hela den naturliga människan.

I den relationen vill Jesus läka sår i känslolivet, forma fram vad den naturliga människan var ämnad att vara. Dana fram varje naturlig människas sanna personlighet. Den sitter inte i någon speciell andlig punkt i människans väsen, naturskild från hennes övriga konstitution. Det är gnostiskt tänkande.

Men samtidigt vill Jesus lära den naturliga människan att inte förlita sig till något hos henne själv, när det gäller att leva det kristna livet, utan bara lita till det kristna liv som Kristus själv vill och kan leva för i och genom henne.

Tänk att den naturliga människan får vara den hon är - hela hon - i sin relation med Jesus. Och så kommer Han och erbjuder, att det hon är oförmögen i sig själv, det hon inte kan förtjäna själv, det Han har förtjänat åt henne, det kristna livet under jordevandringen. Det kan Han leva för i och genom henne, genom "en livets Andes lag". Vilket erbjudande, vilken lättnad och befrielse. Ingen prestationsångest här inte.

"Den Sonen gör fri, han är verkligen fri." Inte en gnostiskt förvanskad frigörelse i Livets ords tappning. Där anden ska befrias och ta kontrollen över själen och kroppen. Nej, här handlar det om hela den naturliga människans totala frigörelse. Med slutkonsekvens på förlossningens dag. Då hela den naturliga människan, med allt vad hon är, inklusive kroppen, förvandlas till Hans likhet i hela sitt väsen.

Men det är Guds nåd (inte Hans kraft) som i Jesus Kristus, verkar fram allt detta. Ingen vår egen ansträngning eller uppövande av en obefintlig gudomlighet i oss själva, kan åstadkomma detta. Det är Guds verk från början till slut. Vilken befrielse och lättnad.

Dagens tal om enhet och väckelse är ett falskt tal. Det är en täckmantel för fienden, att dra villfarelsen, djupare och bredare in i kristenheten, med splittring och förskingring av fåren. Man försöker idag samla människor kring en väckelse som är falsk. Fylld av villfarelse. Som splittrar kristenheten på alla plan.

Man talar om att vinna människor. Vinna till vad? Till villfarelsen! Verksamhetsapparater trummas fram i oändliga yttringar. Till vilken nytta? För att fånga människor i villfarelse. Man försöker vrida svart till vitt och vitt till svart, med att påskina att det är de som varnar för villfarelsen, som skapar splittring, bromsar väckelsen och undergräver enheten i tron.

Må kristenheten vakna upp över avgrundsdjupet i trosförkunnelsen och med vilken cynisk duperingskonst den infiltreras in, genom ett identiskt kristet språkbruk, med annan betydelse bakom orden och med en utstuderad manipuleringskonst. Må de kristna ledarna ordentligt ta tag i frågorna och gå före fåren mitt på vägen.

I min bardom placerades jag på Livets Ords kristna skola, och gick där i 6 år. Man kan säga att jag hade mina tonår där. Nu många år senare känner jag att jag blev bestulen på 6 år av mitt liv. Där jag kunde ha formats med egna tankar och åsikter.

Med mina vänner pratade jag aldrig om mina tankar över livet, känslor, sex (som om man är naturligt skapad tänker på) inte heller pratade man om sitt förflutna. Ingen av mina fd. vänner visste om att jag hade en halv syrra.(Det skulle vara samma sak som att erkänna att min pappa syndade när han var ung.) Ingen visste hur jag egentligen mådde.(tänkbart).Ingen frågade någonsin under 10 år hur jag mådde. INGEN, varför?

Den dag som jag började berätta om hur jag egentligen mådde, blev jag stämplad som avfällig. Varför? Av en vän fick jag höra att flera undrade om jag börjat "synda" och om de skulle be för mig. Jag syndade inte jag led av att bli kvävd.

Församlingen hade vissa åsikter, och följde man inte dessa hade man fel åsikter. Jag kan förklara att ungdomskretsen på L.O. inte är lika kärleksfull och förlåtande som den vuxna generationen. När jag lämnade Livets Ord pratade en del om mig som "horan" eller "Den där". Man hade redan beslutat sig om vem jag var. Varför?

Den dag jag lämnade L.O. var jag oskuld och hade aldrig kysst någon i hela mitt liv. Jag var olyckligt förälskad i en kille, i ca. 2 år. Sån är jag. Hur kom det sig att jag blev "horan". Varför kan människor inte bara älska varann. I dag har jag funnit mig själv. Har egna åsikter och känner mig nyfiken på vad som händer härnäst. Men sveken, orden och den okänsliga attityden tär på mig än idag.

Jag önskar att jag varit äldre den dag mina föräldrar tog mig dit så jag hade haft förståndet att välja själv. Jag är inte bitter utan jag vill bara ha svar, Vad gjorde jag för fel? Jag älskar Gud än idag och vill vara hans barn. Men tydligen dög inte jag enligt dem. Senare kom jag till en församling där man välkomnade mig som den jag var och bemötte mig med respekt. Eller vad man brukar kalla "Folkvett".

Jag läste "Blev bestulen på 6 år" av Malin och måste säga att jag känner igen allt och att det är ganska lika den uppfattning jag har haft av hur det måste vara att gå på Livets Ords skola. Jag har själv gått Livets Ords bibelskola.

Kontrollsystemet som tränger sig på varje del av individens privatliv och där det egna samvetet inte har något att säga till om. Minsta lilla avvikelse från den åsiktslinje som gäller i samfundet så är man avfälling.

Varje form av ifrågasättande och prövning av förkunnelsen eller verksamheten är av Djävulen och "kritikens ande". Som Malin säger: "Församlingen hade vissa åsikter, och följde man inte dessa hade man fel åsikter". Friheten i Kristus är någonting som inte existerar på Livets Ord. Friheten i livets Ord består i att vara likadan som alla andra samt att"vara fri" från saker som enligt samfundets syndakatalog hålls för synd.

En stark skuldbeläggelse på allt som har med sex och sexuell nyfikenhet att göra. Trots att det är som Malin säger: "som om man är naturligt skapad tänker på". Hon säger också:"Jag kan förklara att ungdomskretsen på L.O. inte är lika kärleksfull och förlåtande som den vuxna generationen". Det förvånar mig inte. Speciellt moraliserande var det för ungdomarna, vilka skulle bevaras rena från världens inflytande och var speciellt utsatta för sexuella "synder" typ onani. Dessa blev då inbjudna till förbön för"befrielse".

"Jag genomskådade rätt tidigt läran på LO. Dels fick jag hjälp av Sven Reichman och så tillbringade jag en tid i USA där det fanns rätt kunniga teologer som hjälpte mig att genomskåda eländet.

Däremot var tiden innan jag kommit dithän jobbig för mig. Jag hade min fru och mina barn i rörelsen och jag pendlade mellan hopp och förtvivlan. Ulf Ekman och församlingen behandlade oss rätt dåligt, så det slutade med att jag försökte ta mitt liv.

Lustigt nog blev suicidförsöket starten på mitt nya liv, frälst från LO och deras påverkan. Jag har behållit min tro, utvecklat den till en personlig relation. Däremot har jag inte gått med i någon ny församling."

"Det första jag reagerade på var Ulf Ekmans otäcka skratt det lät inte sunt. Detta gjorde att jag från början inte tog emot utan tyckte det var konstigt att andra gjorde det.

Dom första signalerna var när alla skulle skratta åt djävulen och Ulfs skratt lät för mig mer att komma från djävulen än från Gud.

Nästa steg var att alla samtidigt skulle stampa på djävulen man skulle håna honom med mera. Man talade mycket om djävulen som gick och röt som ett tandlöst lejon.

Ju mer dom höll på ju sämre mådde folk och desto mer blev dom på ett för mig obegripligt sätt beroende av Ulf och senare Livets Ord.

En händelse bland många: Ulf pekar ut en person som han påstår var en fiende i andevärden. Med våld släpar man ut denne som inte sagt ett ljud, men som man tydligen visste var emot. Vad som sades ordagrant kommer jag inte ihåg men ungefär: Här finns en som har en negativ ande och så pekar han ut personen."

"det är svårt när människor väljer att inte vilja ta reda på fakta. En del vill ju faktiskt att det ska "hända" något även om läran är fel, tyvärr förstår de inte konsekvenserna förrän efteråt. Jag vet hur de tänker efter som jag själv varit där. Man tycker att det är att ta ett steg tillbaka i "väckelseskeendet" om man ska ta itu med lärofrågor. Man är själsligt förälskad/förblindad av "det Gud gör nu" och därför märker man inte om man kör över andra människor eller är inne på fel väg.

När några påstår att de har sanningen och den "sanningen", är långt ifrån det Guds ord, som man säger sig tro på, då är det extra viktigt att pröva den läran. Det är bibliskt att pröva allt men vad ska vi då inte göra när någon kommer med en extra "uppenbarelsekunskap", om de tre nätterna för Jesus i dödsriket tex."

"Det glädjer mig att du lyfter fram JDS - läran. Jag kommer aldrig att glömma hur jag stod på bibelskolan och bekände: ’Jag är den gud, Gud har sagt att jag är. Jag är gud’."

Att visa på hur människor farit illa är inte förtal, hatkampanj eller illvilja, när det är sant. Utan något som bör få människor att inse behovet av en prövning av lärosystemet, som är orsak till dessa konsekvenser. Att människor far illa är bara symptomet på ett falskt lärosystem.

Det är roten till det onda, villfarelsen, som måste ut i ljuset. Därför vill man inte från trosförkunnarhåll ventilera läran. Den tål inte ljuset. Den som drar fram läran i ljuset och pekar på vad Bibeln säger, ska bara tystas. Utan att det gås i svaromål i läran och på de frågor som reses. Det ska bara misskrediteras, hotas med att de går emot Guds verk och ska drabbas av Guds dom. Detta beteende borde vara nog så avslöjande för sunt fungerande människor.

Ofta framhåller försvararna för trosförkunnelsen, att tillväxten måste vara ett kriterium för att det är från Gud. Kriteriet för vad som är sant och falskt visar sig inte i manifestationer eller verksamhet och tillväxt. Guds Ord är vad vi har att rätta oss efter. Inte Påven, Hagin min ringa, ytterst ofullkomliga person eller någon annan människa.

Försöker peka på vad som i trosförkunnelsens lära, i mina ögon, inte stämmer med Bibelns budskap. Den som väljer att se det annorlunda, är ju den människans frihet och ansvar. Frågar ofta efter förespråkarnas kriterium för vad som är ett verk av Gud. Vad som är kriteriet för att Jesus är sann Gud och sann människa. Inte bara i ord, utan i konsekvens av försoningens beskrivning.

Frågar om var trosförkunnelsens lärosystem står tecknat i Bibeln. Utan att få något egentligt svar. Bara substanslösa inlägg, där man fäktar i luften. Påstår att de sett försoningens mirakel på ett sätt som jag inte har. Utan att motivera och förklara det. De håller sig inte till vad Bibeln säger om försoningen, utan till en uppenbarelsekunskap utanför Skriftens ram. All sådan kunskap är falsk säger Gud själv i sitt Ord.

Alla argument som jag hitintills sett av försvar för trosförkunnelsen är i den mån det inte enbart handlar om undanglidningar, blandning av sanning och lögn eller rena lögner, oerhört substanslösa i sak och behäftade med osanna insinuationer, misskrediterande och indirekta hot.

Nog lyser illvilja och dålig frukt starkare i försvarskretsarna och hos de som tycker att en Biblisk prövning av trosförkunnelsen är onödigt och bara en fråga som reses av illvilliga, antikristliga, hatiska väckelsens bromsklossar, än hos dem som jag sett och hört framföra, att en Biblisk prövning av trosförkunnelsen är en nödvändighet.

Frukten i trosrörelsens spår är unken. Om man ser till vad den orsakat av lidande i människors, familjers och församlingars liv. Skapar elitiskt tänkande och fungerande människor med kalla, "metalliska" hjärtan, som lever i en förljugen värld, med förnekelse av verkligheter och bekännelser av önskningar man vill se förverkligade. Det är min erfarenhet. Det ingår i lärosystemet. Identifiera Dig med den Gud Du är och regera med makt. Du ska få vad Du bekänner Dig till.

Hela lärosystemet är uppbyggt till en enda stor kamp med djävulen mer än en levande relation med Jesus. Allt ifrågasättande av trosförkunnelsens lära eller dess "smorda" ledare är i deras ögon ett verk av djävulen och köttsliga kristna, som styrs av den djävulska sinneskunskapen. Det ska krigas ned. Misskrediteras, misstänkliggöras, negligeras eller skrämmas till tystnad.

De som försvarar detta lärosystem, har antingen inte förstått dess innebörd eller så är de själva förförda. Det står ju var och en fritt att sätta tro till lögnen. En gnostiskt, New Thougt och ockult inspirerad uppenbarelsekunskap, introducerad av Kenyon och Hagin. Med ockulta manifestationer av samma slag som i New Age och många andra sammanhang. Eller sätta tro till den Bibliska uppenbarelsen och umgängelsen med den sanne Jesus Kristus, Skriftens Jesus.

Har aldrig påstått att inte Ulf Ekman kan säga och göra bra saker. Ibland rakryggat stå upp för sanningar och rätt. Men det jag reagerar emot, är att trosförkunnelsens lärosystem som helhet, är falsk och det sätt varpå det via Ekman infiltreras in i kristenheten.

Helt uppenbart utifrån Ulf Ekmans uttalanden, vad han undviker att säga, hans skrifter, band och vittnesbörd av dem som levt i hans närhet, så är det den genuina trosförkunnelsen han egentligen står för. Men han manipulerar för att successivt kunna smyga in den genom infiltration in i kristenheten. Den som går i försvar för detta, handlar antingen i en naiv okunskap eller så är man själv redan förförd.

Detta är inget jag slåss för, vill synas med eller som har något ursprung i hat, illvilja eller ont uppsåt. Inte heller handlar det om försvar för liberal teologi, islam eller andra Kristusfientliga företeelser. Det handlar om övertygelse. Nöd för människor och kärlek till Guds sanna verk. En övertygelse om att det lärosystem trosförkunnelsen utgör är falskt och leder människor till fördärvet. Att människor i dess spår far illa är bara symptomet på en sjuk lära.

Det går aldrig att stoppa. Jehovas Vittnen, Mormoner etc. går inte att stoppa. Förförelsen går inte stoppa, utan kommer alltid att finnas. Jesus säger t.o.m. att den måste komma. Men ve den vilken genom den kommer.

Det handlar om att informera och rädda några från att förföras och gå under i villfarelsen. Den villfarelse som är ett tidstecken. Agnarna sållas från vetet i den förförelse som under namnet väckelse drar fram. Det är en skenväckelse. Det stora avfallet i ändens tid är inte en uppenbar Gudlöshet, utan en sinnrik kopia och plagiat av det sanna, så nära originalet som möjligt. De flesta kommer att låta sig förföras och vilseledas. Men några här och där kommer att vakna upp och bli räddade för evigheten.

När man är kristen, ung och vill ge allt för Gud, blir många intresserade av Trosrörelsen och L.O:s bibelskola framförallt. Här känns det nytt och fräscht! All dammig måttlighet från den gamla församlingen är försvunnen.

Visst känns ett och annat lite konstigt men man tar det som är bra och lämnar det andra. "Lägger förnuftet på hyllan"

Snart accepterar man också saker som man var tveksam inför i början. Man har fått denna underbara uppgift att "rädda världen" (vem vill inte det i 18-20-årsåldern?) Tänk att få vara i centrum för "Det Gud gör i Sverige i dag".

Det kan gå riktigt bra, veckorna är inrutade med möten och cellgruppsträffar, det finns regler för det mesta och så länge man rättar sig i ledet fungerar det. Det är ingen ide´ att några negativa "religiösa" kommer med petiga lärofrågor nu.

Men åren går. Raul Wallenberg kom inte tillbaka under det år som pastorn profeterat. Andra fantastiska profetior går inte heller i uppfyllelse. Den utlovade väckelsen kommer inte och det är församlingsmedlemmarnas fel.

Ekonomin blir allt sämre; FÖRST ger man tionde på bruttolönen, räkningar och matpengar kommer i andra hand.

Det blir vardag. Ibland en mycket svår tid. De flesta som lämnar Trosrörelsen gör det för att:

1. Man inte orkar vara kvar längre:

   Jag har försökt att helga mig mer, kriga mer mot djävulen, gå fram för förbön, "så" in mer pengar, bekänna Ordet, flöda i anden, komma in i Guds A-plan med mitt liv, underordna mig ledarskapet, lyssna på undervisningsband. "Stänga av" om jag hör något negativt om L.O. och tala högt i tungor tills mina tankar tystnar. Le och bekänna SEGER, trots att jag känner mig som ett tomt skal.

   Jag är livrädd för att lämna Församlingen, då räknas jag som misslyckad avfälling, och hur det går för dem, har jag hört på predikningar. Det går ändå inte att vara kvar. Då får jag väl komma till helvetet då, det känns redan som om jag är där.

2. Man ser vänner inom rörelsen bli utsatta för andliga och själsliga övergrepp.
3. Man blir själv anklagad utan att förstå varför.
4. Man blir utesluten
5. Man får själsliga och psykosomatiska problem.
6. Några (ytterst få) börjar ifrågasätta innehållet i Trosförkunnelsen.

Några funderingar från mig om hur det KAN gå till.

Ansvaret måste läggas på ledaren och inte på fotfolket. De gör som de lärt sig. "Du ska inte bry dig om ditt förnuft eller känslor".

Jag börjar fundera på om det kan vara som när Sam och Jane Whaley var de andliga förebilderna för LO (alla ni trosrörelsemedlemmar tar säkert avstånd från dem idag).

Jag minns från den tiden att man inte på egen hand fick kritisera "Guds smorde". Några reagerade när Whaleys besökte en trosförsamling i en annan stad. Man uppfattade hela mötet som ockult. De frågade sin lokale pastor som inte kunde svara, och insåg att man måste fråga UE för att få ett svar.

En person reste till Uppsala för att få klarhet. UE svarade att "djävulen skulle skratta åt denne person livet ut" (fritt ur minnet) om han ifrågasatte dessa Gudsmän.

Den är ytterligare ett bevis på det som vi redan känner till om trosrörelsen, att människor lämnas sargade och djupt kränkta. Med noll chans att få upprättelse. Men som du säger, det är ledarna som ska stå till svars, för att dom för människor vilse. Det är en stor hop av ryggdunkare, som agerar försvarsadvokater åt Ekman och co. Det vi andra försvarar, är det rena och sanna evangeliet. Där varje person är unik, skapad av Gud för att ha en sund relation med honom.

Det som Maria beskriver och varit med om, är ljusår ifrån sann kristendom. Det är ren sekterism och som alltid försvaras det av sektmedlemmarna. Och vad har dom för val, hålla med och vara med i gänget, annars utfrysning och ut i kylan.

Tänk nog visste Jesus om hur det skulle vara i ändens tid, och därför blev vi varnade. Villfarelsens makt skördar sina offer, därför behövs alla som vågar stå till Guds förfogande, och gå emot villolärorna och dess hantlangare. Att sen bli kallad ett och annat, det bjuder vi på. Jesus själv blev ju kallad djävul. Så en hälsning till alla som går emot och avslöjar trosrörelsen. Fortsätt i Jesu namn! Sanningen ska segra till slut!

Jag tillhör också den skaran och som väl är blir vi fler och fler hela tiden.

Ett sant ledarskap går ut på att ledaren är en sköld för sina får och skyddar dem i alla väder. På Livets Ord verkar det vara tvärtom, att fåren hängs ut för att skydda ledaren och det som inte följer ritningarna skylls på fåren. Är inte det tillräckligt för att ta avstånd?!

Är Livets ord av djävulen? Fyra år har gått sedan jag definitivt slutade, i tretton år var jag med. Jag har svårt att se den perioden i antingen svart eller vitt.

Jag skulle kunna göra en lika lång uppsats om tokigheter som Carina Jarlsbonde. Andra tokigheter!

Jag minns också stämningen, glädjen i att arbeta där och de vänner som jag fick.

Jag minns inte någon JDS-lära, däremot en hel del konstiga möten och predikningar och en skruvad försoningslära som jag helt enkelt inte trodde på.

Jag minns också att det var tabu att gå ur. Hela tiden. Tekniskt må det nuförtiden vara lätt, men avhoppare finns officiellt inte och nämns aldrig med namn i offentliga sammanhang. Detta gäller mest de som haft positioner inom LO. För mina personliga vänner finns jag fortfarande till!

Det finns starka underströmmar av ångest inom rörelsen som alla gör sitt bästa för att undvika beröring med. Möjligen har det att göra med att sinnet blir kluvet. Detta kallas striden mellan kött och ande, men detta är inte vad kött och ande handlar om. I svårare fall är detta förmodligen vad man kallat Isebels ande, dödsandar etc.

Det har många gånger odlats ett otrevligt sätt mot människor, det finns elitism. Det finns överdriven högaktning för Ulf Ekman. Jag menar att man kunde minska på dessa överdrifter.

Jag liksom många andra har sett vad som fattas i Ulf Ekmans tro. Vi har hoppats på förändring! Det finns ännu mycket som han inte känner till och inte vill känna till, och därför blir undervisningen på LO så ensidig.

Man vågar inte känna andra känslor än de man vet är godkända, men UE kan också ändra sig väldigt plötsligt. Ända till en viss dag är det ena sant, och sedan med ett ord av Ulf i en predikan har allting i tysthet ändrats, utan att någon kommenterar saken.

Livetsordarna är de snällaste och tåligaste av människor. Inga andra står ut! Men de kan vara så styrda att varken sunt förnuft eller professionella kunskaper kan göra sig hörda. Och UE kan låta så sund och behaglig men blir personlighetsförvandlad inför publik.

Vad han känner att han behöver är människor som vill samarbeta med honom utan att ifrågasätta, men vad han enligt min uppfattning också behöver är kritiker som är lika nitälskande som han, fastän det finns få saker han är mer rädd för än just kritik. Otroligt med tanke på de salvor han själv inte drar sig för att avfyra. Även en profet måste väl uppföra sig som folk???

"Andlig träning som leder till att du inte längre bryr dig om medmänniskans och skapelsens nöd är av djävulen." (Martin Lönnebo, Väven, tredje tryckningen år 2000, s 11)

Vi kan tacka Jesus för att Han bevarade Karin från att komma till tro på den "skruvade försoningsläran" och att Han fört henne ut ur hela sammanhanget. Han kommer att vrida det Karin varit med om så att det blir till välsignelse. Så att hon kan varna andra och finna friden i Jesu sanna umgängelse och förmedla den till andra.

I perioden 1975-77 bodde jeg i Göteborg og tok del i evangelisk virksomhet. På bakgrunn av at jeg i den perioden opplevde en "åndelig tørke" fattet jeg interesse for den karismatiske bevegelsen slik den profilerte seg på den tiden, og jeg var med på flere møter og en sommerleir der bla. Harry Greenwood fra England var en sentral forkynner. For det meste opplevde jeg den perioden positivt. Det skyldes nok flere forhold:

1. Min "åndelige tørke" og tilbudet om sterke åndelige opplevelser passet godt til hverandre. Bla. opplevde jeg tungetale, "sang i ånden", "chanting" og andre ting som jeg ikke vil nevne her.
   
   
2. Jeg opplevde at jeg i en viss forstand "skummet fløten", dvs. at jeg forsynte meg med visse deler av den karismatiske bevegelsen som jeg kunne dra nytte av.
   
   
3. Jeg hadde en intuitiv følelse av at det var "visse ting" rundt meg (for eksempel demonutdrivelser) som jeg burde holde meg unna. Jeg unngikk også mennesker som jeg opplevde nærmest levde i en hypnotisk transe.
   
   
4. Jeg ble aldri med i "den harde kjerne", var nærmest en anonym møtedeltager.
   
   
5. Jeg diskuterte mine erfaringer med gode venner, noe som gjorde det mulig for meg å unngå "problemer" og holde ved like min evne til å tenke selvstendig. Samtidig fulgte jeg prinsippet i Ap.gj. 17,11.
   

Men jeg registrerte også sider ved forkynnelsen som skremte meg. Særlig gjaldt det overfokuseringen på demoniske krefter. Ved en anledning ble det for eksempel fortalt at vi ikke burde skaffe oss hund fordi: Når mannen kom hjem til sin kone hilste han ofte på hunden først, noe som derfor ville kunne ødelegge ekteskapet. Dessuten var hunder som regel besatt av onde ånder.

Jeg merket meg også tendenser til å "kommandere Gud" ved bruk av navnet Jesus. Dette fant jeg også merkelig, likeledes overfokuseringen på helbredelse. En profeti om at barn som ble velsignet under et møte ikke skulle dø før Jesus kom tilbake syntes jeg også var "på kanten" (for å si det mildt).

Ved enkelte anledninger ble taler ikke tatt opp på tape fordi det var ment å bli brukt "internt" og lett kunne bli misforstått av utenforstående, noe jeg også fant "suspekt".

I det hele tatt så jeg elementer av det som senere skulle bli sentrale elementer i trosbevegelsen. Men "velsignelsen fra Toronto" var fortsatt ukjent.

Et annet pussig, men også skremmende, fenomen var dette: Jeg kunne være på to møter som ytre sett så like ut, men som "indre sett" var som natt og dag. Under det ene møtet opplevde jeg hvordan alle "ventet på Herren" og hvordan faktisk Herren overtok styringen av møtet. På det andre møtet var det åpenbart at det var andre enn Herren som administrerte møtet.

Jeg trakk så den slutning at noen mennesker var blitt grepet av alt det de opplevde på "det første møtet", og ønsket å "reprodusere" flere slike møter. Noen gjorde det ut fra oppriktig kjærlighet, men hadde ikke lenger tålmodighet til å "vente på Herren". Andre igjen så her en mulighet for å kunne manipulere og kontrollere andre samt dyrke seg selv.

Tilhørerne, som ikke hadde gaven til å "prøve ånder" / "bedømme åndsåpenbaringer" (1 Kor 12,10), merket kanskje ikke forskjellen og kunne bli like entusiastiske. Men Gud var ikke lenger til stede, og genuine åndelige opplevelser ble borte. Hvis møtelederen registrerte dette ble "løsningen" å piske opp stemningen enda mer, eller på andre måter "hjelpe Gud med å komme i gang."

Dette tror jeg har vært en av grunnene til at Trosforkynnelsen har fått utvikle seg som den har gjort i Norge og Sverige: Trosbevegelsen så hva Gud var i stand til å gjøre, satte slike metoder "i system", gav dem en læremessig begrunnelse / rasjonalisering (for eksempel: "Dette er noe alle skal og må oppleve"), og fikk dermed et alibi for sin virksomhet.

Også i dag tror jeg det kan finnes "ekte" og "falske" møter parallelt, selv om jeg tror de "ekte" møtene blir mer og mer sjeldne. Da tror jeg det er mer "ekthet" der "to eller tre er samlet". Interessant er det å registrere at Jesus har gitt et løfte om der to eller tre er samlet i Hans navn, der vil Han være midt i blant dem.

Men han gav aldri noe slikt kategorisk løfte der mange var samlet i Hans navn. Er dette bare tilfeldig, eller var dette et signal fra Jesus om at falske kristne og personer som bevisst eller ubevisst vil kontrollere andre kristne søker mot de store møtene, nettopp fordi de der kan få størst innflytelse?

Ut fra mitt ståsted så det ut til at Gud stod bak mye av det som skjedde i den karismatiske fornyelsen i Sverige på 70-tallet, nærmest en nye pinsevekkelse. Det som derimot har skjedd siden i forbindelse med Trosbevegelsen opplever jeg helt annerledes. Her ser det ut til at det er helt andre krefter enn Den Hellige Ånd som er i aktivitet.

Og oppriktige kristne som er med i slike sammenhenger får desverre "steiner for brød". Flere og flere mennesker blir grepet av mulighetene til å manipulere mennesker, og færre og færre er villige til å la Gud styre, vente på ham, og la Den Hellige Ånd få slippe til. Men, for all del, oppriktige kristne finnes overalt, også i Trosbevegelsen.

Hittade en sång som jag tycker passar som ett vittnesbörd. Det är en sång av Lina Sandell.

JAG IRRADE LÄNGE ÄN HIT ÄN DIT och sökte en väg till Guds himmel. Och sökte väl stundom med allvar och flit i människomeningars vimmel. Jag sökte dock icke i Ordet, och se, hur kunde jag då finna bot för mitt ve. Hur kunde jag då finna vägen?

Min redliga bättring, mitt nit och min tro. Min ånger, min bön och min lydnad. Se där, vad jag sökte min prydnad! MEN aldrig den lydnaden provet dock höll. Och sten efter sten från byggnaden föll. Det var ingen stege till himmelen.

Och under allt detta stod Jesus så huld och ropade till mig så trägen: Se jag har betalat din omätliga skuld. Jag ensam är vägen! Jag har förvärvat och återlöst dig. Säg vill du ej låta dig nöja med mig. Den nya, den levande vägen?

Den vägen mig syntes i början för lätt. Som många den ännu lär kalla. Men när man försökt alla övriga sätt och kommit till korta på alla. Då skall man ock slutligt sig finna därvid, att ha uti Jesus allena sin frid. Och blott genom honom bli salig.

När jag var med i Livets Ord trodde jag att det var Guds fullkomliga vilja för mig och att jag aldrig skulle svika. Men jag orkade inte ... Nu är jag så lycklig över att vara ute och att det finns något som heter FÖRSONINGEN! En liten betraktelse över detta:

Vad är den trånga porten??

"... Och jag dog ..."sa Paulus.

Den trånga porten:

Vad jag trodde att det var:

Böja sig så djupt, krypa. Krossad nacke, krossad vilja, krossat hjärta, krossade drömmar. Lydnad i detalj och in absurdum, att inte längre följa mitt hjärta.

"Ren och rättfärdig, himmelen värdig"

Rosenius: "Man vill inte förstå, att detta ideal är något vi en gång var men som nu bara Jesus Kristus är. Människan tror inte att det är så illa ställt. Hon inbillar sig, att om man bara blir riktigt uppskrämd av lagen, så skall man också orka att leva efter den."

"Men det är Guds mening, att vi skall lära oss att sörja över det vi förlorat och söka honom, som är det vi saknar. En självrättfärdig människa håller i det längsta fast vid att hon har kraft att uppfylla Guds vilja, tills hon helt utmattad och tillintetgjord måste kapitulera och ta emot den oförtjänta nåden.

Det är den trånga porten." (C. O. Rosenius, Vägledning till frid, s 27)

Jag är fjorton år! På konfirmandlägret leker vi en lek. Jag fick se hur en hinderbana lades ut som jag skulle försöka minnas, sen fick jag en bindel för ögonen. Nu ska jag försiktigt gå över hindren vägledd av kamraterna:

"Kliv högt nu!" - "nu är det farbror Rönngrens gitarr - kliv nu jätteförsiktigt!!!"

Jag hade börjat ana oråd redan från början och nu gör jag slag i saken: Hoppar rakt på farbror Rönngrens fina westerngitarr. Som inte finns där! Sakerna plockades undan allt eftersom jag kom till dem och jag har klivit över luft.

Hädelse och helgerån mot det vi förstod var farbror Einar Rönngrens dyrbaraste ägodel: hans gitarr.

Ändå var det bara luft.

Så lämnade jag också lagen som frälsningsväg.

"Och, helgerån, hädelse, du kryper inte som vi!!! Du försöker inte ens. Du går förlorad --- "

Men det var bara luft.

Jag lade också av Livets Ord som frälsningsväg, annars var den ju enkel och tydlig...

Rosenius: "Så finns det andra, som ser att det ännu fattas något i deras omvändelse, men de hoppas, att de med bön och kamp skall övervinna det onda och få ta emot nåden i Kristus" etc. men i vårt fall - på Livets Ord - handlade det om: Att tjäna Gud. Att bli en arbetare. Att bli missionär, etc.

Många går tvåan och tänker: Nu ska genombrottet ske. Många går missionsskolan av samma orsak.

Jag har efter en tids vantrivsel bestämt mig för att lämna Livets Ord. Jag har varit i trosrörelsen sedan 1984 då jag blev en kristen. Jag har under nästan hela tiden haft för rörelsen avvikande åsikter i en hel del frågor men inte sett det som ett problem. Ibland under en period när jag inte bodde i Uppsala var jag öppet kritisk. Under åren från starten fram till tidigt 90-tal hade ju församlingen till det yttre så många märkliga beteenden och sätt för sig att det var svårt att inte vara kritisk om man hade någon kristen erfarenhet utanför rörelsen.

1992 flyttade jag och min fru till Uppsala. Jag tyckte då att församlingen var förändrad och såg det som att en del barnsjukdomar vuxit bort. Jag började under åren ändå allt mer vantrivas. Nu slutligen bestämde jag mig för att lämna församlingen.

Vilka var då mina skäl? Egentligen är det starkaste att jag vantrivdes på mötena. Dels tyckte jag att de var stereotypa, man pratade om frihet, ändå körde man samma maskineri varje gång. Jag upptäckte att jag faktiskt inte ville ta med mina ickekristna vänner dit. Faktum är att jag under de senaste åren har hört väldigt lite bibelundervisning från plattformen. Det är vissa ord och vissa sanningar som predikas i det oändliga.

Ofta har predikan en udd riktad mot församlingen. Denna udd har ofta en underton av att församlingen inte är andlig nog (jämfört med Ulf). Hela tiden uppmuntras församlingen att tro mer, be mer, ge mer. Väldigt många är trötta av alla dessa krav.

När det sakta gick upp för mig att jag dessutom faktiskt inte delade den teologiska grundsynen i församlingen så kände jag att nä nu lämnar jag. Det var också så tråkigt att umgås med människor som alla tänkte lika, som alltid diskuterade de saker som ansågs vara det som hände i församlingen just nu.

Sedan så var upplyftandet av personen Ulf Ekman något som jag inte längre klarade av. Visst alla säger att man förstår att Ulf bara är en människa som kan göra fel, men i praktiken så finns det många som dyrkar honom och som tolkar hans ord som felfria. I detta finns en grundläggande osundhet som jag tycker att man bör varna andra kristna för!

Man måste förstå att Ulf inte är intresserad av samarbete. Eftersom hans vision är direkt från Gud så måste han lägga under sig alla andra. Det har uttalats i församlingen att Ulf har ett apostoliskt uppdrag för Sverige, det vill säga att han de facto är den andlige ledaren för Sveriges kristenhet. Det underliggande budskapet är - vi tror på kristen enhet om ni gör som vi vill och erkänner Ulfs position. Annars inte. Därför är inte Ulf road av något samarbete som innebär en uppoffring från hans sida.

Det finns så mycket annat som är tokigt. En del av dessa saker är berörda på de inlägg jag läst. Ta t.ex. alla de ouppfyllda profetior som Ulf och andra strött kring sig. Dessa kommenteras aldrig offentligt i församlingen. Detta skapar en sekt - stress i församlingen. det finns saker som alla vet inte hänt men som ingen vågar prata om av risk för att verka kritiska. Det saknas totalt självkritik och anständig ödmjukhet på dessa områden.

Likaså är mötena kliniskt rena från andens gåvor utom från Ulf sida. Man kan predika om andens gåvor men de tillåts inte i praktiken. Att tillåta dem vore att tappa kontrollen. Den pluralismen vill man inte ha. Samma sak gäller allt arbete i församlingen. Människors erfarenheter och gåvor är ointressanta. Det enda som gäller är att uppfylla pastorns vision. I en sådan miljö hämmas kreativiteten och människor fråntas sin egen kreativitet och skaparglädje.

Jag har också personliga vänner som psykiskt misshandlats och uteslutits ur församlingen på grunder som jag inte kan finna att det finns stöd för i nya testamentet. Detta är ju det hemska i alla fundamentalistiska kulturer. Detta att människor i tron att de tjänar Gud kan fullständigt förtrampa människor under sina bibelords - skodda nitälskan - kängor. Detta utan att erkänna sina misstag och utan att be om förlåtelse.

Jag var också med på några av de möten för många år sedan då barnaga predikades. Då man menade att barn upp till tre års ålder skulle agas med träslev. Allt i enlighet med vissa ord ur ordspråksboken. Jag har också sett Robert Ekh i TV säga att detta inte skett i församlingen.

Detta att man utsatt för press från omvärlden menar sig ha rätt att ljuga eller förvränga sanningen är också ganska typiskt för församlingen och skapar också en stress för de medlemmar som ser det men inte riktigt vågar ta det till sig.

Det finns mycket mer att skriva men detta är en del av mina erfarenheter. Summan är att jag tycker faktiskt att man bör varna människor för Livets Ord. Det är för att citera Reichman inte så att allt är guld som glimmar. Det sorgliga är då de människor som finns kvar innanför Livets Ords murar. Hur skall de kunna få smaka frihet? Finns det någon som säger till Ulf Ekman att han borde skämmas när han borde det?

Att JDS-läran är en villolära av värsta sort tvekar jag inte en sekund över. Under mina fem år på Livets Ord, och även några år efter att jag lämnat, insåg jag inte villfarelsen i läran och tyckte kanske att kritiken mot Livets Ord på den punkten var överdriven.

I dag anser jag att läran om att Jesus dog andligen är själva grunden till alla andra felaktigheter som man kanske tydligare kan se än själva läran. Att säga att Jesu korsdöd inte är tillräckligt, är att nedvärdera det mest heliga vi tror på. JDS-läran trampar Jesu blod under sina fötter och är en uppenbar hädelse.

Istället för att som Bibeln säger förlägga Jesu kroppsliga död till korset, och att det var där han dog för våra synder, lägger JDS-läran avgörandet till brottningskampen i helvetet, där Jesus som andligt död och med Satans natur besegrar djävulen för att sedan uppstå.

På samma sätt kan vi människor uppstå andligen, födas på nytt och bli som Jesus, i samma klass som Gud. (Jag har själv på Livets Ord, tillsammans med hundratals andra, blivit uppmanad att säga till min bänkgranne, "Du är en Gud").

Det här är fundamentet i hela trosundervisningen och är en förklaring till varför vi sägs ha andlig auktoritet och kan agera som Jesus gjorde, befalla djävulen och begära av Gud allt vi vill här på jorden. Detta har ingen som helst förankring i Bibeln utan bygger på spekulationer, som tar ner Gud till människans nivå och lyfter upp människan till Guds nivå.

Det är ett uttryck för Satans eviga längtan, och uppenbarligen även människans, att bli som Gud. Att Jesus som en del i treenigheten skulle anta satans natur, d.v.s. att Gud skulle bli som Satan, är något helt annat än att han som ett oskyldigt offerlamm bar våra synder uppå korset. Allt som inte accepterar att låta Gud vara Gud är inget annat än en fruktansvärd villfarelse.

Redan i kyrkans barndom sa Irenaeus: Villfarelse ser man aldrig klart och tydligt för då skulle den avslöjas direkt. Den är alltid ordentligt förklädd i en lockande dräkt, så att den till sin yttre form ska se ut att vara sannare än sanningen själv.

Vad gäller JDS-läran borde heresin vara så uppenbar för varje pånyttfödd kristen, att den aldrig borde ha fått något genomslag. Men dess lockelser med framgång och makt har uppenbart en vilseförande kraft på de mest hängivna troende.

När man på 80-talet talade om att Livets Ord predikade en annan Jesus, förstod jag inte vad kritikerna menade. Men när man klart ser den förfalskade Jesus som presenteras i JDS-läran, och vilken negativ påverkan förkunnelsen hade på min egen och många andras Gudsrelation, är jag benägen att hålla med.

För den som inte själv har haft en direkt erfarenhet av en sekt så kan det vara svårt att förstå varför människor går med i en sådan. Det kan också vara svårt att begripa vad det är som gör att de stannar kvar. Det finns också många människor som har haft erfarenheter av sekter men inte har förstått vad det är de blivit utsatta för. Den här texten vänder sig till bägge kategorierna plus till de människor som nu är inne i en sekt.

Min förhoppning är att detta material skall skapa förståelse till hur en skadlig kontroll över en människas sinne kan uppnås av en ledare som har ett okänsligt samvete. Materialet är autentiskt och handlar om hur Ulf Ekman 1989 gör sig av med en familj som vill varna honom för något som de tror är skadligt för honom och för människorna inom Livets Ord. Familjen utgör ett hot mot hans auktoritet och måste bort från församlingen. Han tar då till metoder som är långt ifrån rumsrena. Han använder sedan en sektledares hela arsenal av suggestion för att få församlingen att acceptera det han gör.

Denna historia utspelar sig 1989. Är den då fortfarande relevant? Ja, det anser jag, av flera skäl. Det första och viktigaste är att Livets Ord aldrig på allvar har gjort upp med det som då skedde. Ingen har någonsin bett paret som uteslöts om förlåtelse. Man har på Livets Ord tagit avstånd från förkunnarna, dvs paret Whaleys, men Ulf har aldrig erkänt sin egen inblandning och sin egen skuld i det som skedde. Han har till och med i svensk TV försökt göra gällande att han inte var särskilt inblandad i Whaleys förkunnelse!

Historien visar också rent allmänt hur en maktmänniska med paranoida drag reagerar när hans auktoritet ifrågasätts. En sådan här ledare är farlig för människor runt om honom. Denna historia är heller inte en enstaka händelse. Det finns många som kan berätta hur Ulf Ekman använt förtal och olika former av påtryckningar för att misstänkliggöra människor som kritiserat honom eller ifrågasatt hans auktoritet.

Vill Du läsa vidare så gå in på Per Kornhalls hemsida och ta del av följande innehåll med ett klart exempel på tankekontroll:

INLEDNING

Handlar om varför jag gjort denna hemsida. Om vad jag anser Ulf Ekman och Svante Rumar här har gjort sig skyldiga till m.m.

VAD HäNDE MED FAMILJEN?

Här beskrivs vad familjen ville varna för och vad som då hände.

ULF EKMAN TALAR TILL BöNEGRUPPSLEDARNA.

Ett referat. Hela texten finns tillgänglig

SVANTE RUMAR TALAR TILL BöNEGRUPPSLEDARNA

ANALYS AV PASTORERNAS TAL.

Varför kan man här tala om tankekontroll?

EFTERSKRIFT

Vad svarar pastorerna när de nu konfronteras med det de då gjorde?

Jag heter Karin Haglund och är 52 år. Det är nu 10 år sen jag lämnade trosrörelsen, men bara 5-6 år sen jag fick ett något så när normalt liv, och det fick jag till stor del med hjälp av andra avhoppare och mina barn.

När jag hamnade i trosrörelsen bodde jag i Skåne och var nyskild med 4 barn, det minsta bara några månader gammal. Jag hade en kristen tro sen barnsben men tyckte jag var en tämligen misslyckad kristen. Min syster och några av hennes väninnor tjatade på mig att gå med på möten som hölls på Vingårdens Bibelskola någon mil utanför Höganäs.

Skolan leddes av Madeleine och Peter Wallgren. Min syster och hennes väninnor talade så entusiastiskt om att de blivit frälsta på ett fantastiskt möte och att de blivit andedöpta mm. De spelade upp band med en predikant som jag tyckte var förfärlig, men bara för att få tyst på dem lovade jag att följa med. Kanske var jag också en smula avundsjuk på dem och deras lycka.

Den kvällen som jag äntligen följde med dem på möte, var Vingården fullpackad. Det var varmt och fuktigt av alla ytterkläder som hängde på tork på elementen och musiken var nästan öronbedövande. För mig vilt främmande människor sprang fram till mig, dunkade mig i ryggen och kramade om mig allt medan de talade om hur underbart det var att träffa just mig.

Till att börja med trodde jag att det var något misstag, att de tog mig för någon annan eller att det bara var något de sa. Men det var samtidigt så länge sedan någon kramat om mig eller visat mig någon värme, så det dröjde inte länge förrän jag slappnade av och bara njöt av all vänlighet och hjärtlighet.

Detta första möte följdes av flera, och inte bara kvällsmöten. Snart var jag med i en bönegrupp, bibelstudiegrupp och "husgrupp". Till stor del var dessa grupper befolkade av samma människor. Inte nog med dessa grupper: så gott som dagligen träffades min syster, hennes vänner och jag hemma hos varandra. Vi drack kaffe och bad, mest i tungor. Vi bad och bad till vi blev alldeles snurriga, det var som en berusning.

Snart var jag en trogen lyssnare till Ulf Ekmans band och till lovsångsband, och hemma i mitt kök trängde vi ihop oss, tjugo vilt bedjande personer i olika åldrar, till mina grannars stora förtret. DE klagade förstås, men det var ju bara djävulens attacker och sporrade oss ännu mer!

Av någon underlig anledning tvingade jag aldrig mina barn att vara med på mötena, men de kunde förstås inte undgå att påverkas i alla fall. Långt senare förstod jag hur rädda de hade varit för djävulen och demoner, att de haft mardrömmar o.s.v. och det var förfärligt när det gick upp för mig. Jag har talat ut med dem om detta och bett dem om förlåtelse, och de har varit helt underbara.

Utan att jag märkte det förändrades trons innehåll genom den undervisning jag fick på de olika mötena och genom alla kassetter jag lyssnade på dag ut och dag in. Vissa "sanningar" upprepades ofta, till exempel att det var viktigt att glömma all felaktig religiös undervisning jag fått tidigare. Det pratades mycket om alla rättigheter den troende hade, som att leva i gudomlig hälsa, alltid vara framgångsrik och ha allt i överflöd.

Många bibelstudier hade inte Jesus som huvudperson utan djävulen och hans anhang. De fanns överallt, i tidningar och böcker, i musik och konstverk. Satan använde sig också av våra barn fick vi höra; att de blev gnälliga och sjuka lagom tills det var dags att gå på möten. Så var det viktigt att leva i anden, att vandra i det övernaturliga - "vara huvud och inte svans".

Vi tävlade om att komma med "segerrapporter", se syner och få uppenbarelser. Allt som hände i våra liv skulle tolkas andligt - antingen rörde det sig om välsignelser från Gud eller attacker från satan, fast då var man ju illa ute som inte lyckades hålla honom borta. Om jag till exempel inte kunde be mina barn friska utan förföll till att använda medicin, var det bara att bekänna det som synd.

Efter något år skaffade vår grupp en lokal som vi kallade "Herrens Lada", dit den stora skörden skulle bärgas. Vi hjälptes åt att rusta upp den och det var faktiskt positivt, alltså arbetsgemenskapen.

Så småningom blev gruppledaren alltmer extrem: Kvinnor fick inte förkunna eller vara förebedjare på mötena, vi var tvungna att be om lov att utebli från möten (för att hälsa på släkt exempelvis)och vi var förstås de enda riktiga kristna. Andra samfund var mer eller mindre avfälliga.

Jag började känna mig illa till mods under möten och andra samlingar. Jesus krympte och i hans ställe kom det egna jaget och vår egen förträfflighet. En gång visades en video med Bonnke någonstans i Afrika. En av våra gruppledare sa då att det var fel med vanlig hjälp till tredje världen, i stället skulle de undervisas om att tro rätt, så skulle de få mat och kläder mm. Det skakade verkligen om mig, liksom föraktet mot andra kristna och det alltmer tyngande dubbellivet jag levde. att aldrig få säga hur det egentligen stod till.

Visserligen var det naturligtvis strängt förbjudet att läsa världslig press men det gick ju inte att undvika löpsedlar, som ibland hade rubriker om trosrörelsen. Jag började köpa tidningarna och läsa, lånade också böcker om trosförkunnelsen och till slut tog jag kontakt med RISK i Uppsala. Träffade en annan tjej som varit med i en annan församling i Skåne. Till slut skrev jag ett brev till min grupps ledning och sa upp bekantskapen.

Jag fick ett telefonsamtal som förklarade att jag var ute på farligt område om jag lämnade gemenskapen, men jag stod på mig, trots att jag inuti var tom och rädd och full av tvivel på mitt beslut. Den andra tjejen och jag beslöt att ta kontakt med Helsingborgs Dagblad för att berätta om våra erfarenheter och varna andra. Artikeln publicerades på Nyåret 1990.

Tidigt på morgonen invaderades min lägenhet av de andra i gruppen. De brydde sig inte om att ringa på dörren utan bara klev på. Jag fick höra hur illa jag burit mig åt, att jag svikit Gud och gått över på fiendens sida. Jag satt tyst alldeles darrig på insidan medan deras röster hamrade på mig. De försökte få med mig på en presskonferens för att ta tillbaka allt jag sagt men jag höll hårt i köksstolen. När det ringde på dörren kom de av sig. Jag öppnade och där stod komministern i Höganäs församling med blommor i famnen! Underbarare blommor har jag väl aldrig fått!

Strax där efteråt åkte jag för ett par dar upp till RISK i Uppsala för en andhämtning. Tyvärr kunde jag inte vara borta så länge (barnvaktsproblem) så det rådde fortfarande fullt uppror i mig när jag kom hem. Jag var så rädd för att jag hade handlat fel, att jag syndat och överlämnat hela min familj i djävulens våld.

Ibland ringde telefonen på natten, samtal med hot om straff, och i närradion framträdde en bönegruppsledare och varnade för mig och den andra tjejen och uttalade Guds dom över oss med hjälp an några bibelversar från GT. Jag var rädd för att sova samtidigt som jag längtade att få sova. Efter ett tag började jag lyssna på de där kassetterna igen, och så började jag få telefonsamtal från församlingen Ljuset i Hallsberg. De hade varit på flera besök hos oss i Skåne för att hjälpa oss rädda vår landsända från mörkret, så de visste vem jag var.

De här samtalen var inte hotfulla - de var vädjande och omtänksamma. De försäkrade att Gud längtade efter att förlåta mig - visst ville jag bli förlåten? Ville jag inte rädda mina barn undan satan? Ville jag inte tjäna Gud? Om jag ville?! Jag bröt ihop och grät i telefonen, bekände min synd och ångrade allt ont jag gjort. Då blev det halleluja och jubel uppe i Hallsberg. Flera gånger i veckan ringde de och talade om Guds kärlek och upprättelse, om vilket ljuvligt liv jag var kallad till, närmare bestämt till Ljuset i Hallsberg. Gud hade en speciell plan för mig och mina barn.

På våren 1990, efter terminens slut, packade jag ihop vår familj och flyttade till Närke. Så kom vi till Ljuset, jag var fast besluten att inte svika Gud utan satsade hårt på att tjäna honom. I praktiken innebar det att församlingen blev hela mitt liv, jag nästan bodde där. Det var möten flera gånger i veckan, frivilligt arbete som städning, blomstervattning, stå i pastorns butik osv. Jag jobbade i köket på Vårdcentralen och bad i tungor hela tiden, levde i ett rus, svävade fram. Likadant hemma: tungotal, kassettband, bönemöten i en svindlande fart. Ibland kraschade jag ihop av utmattning, men då gällde det att snabbt fylla på med mera lovsång, intensivare tungotal, så kallade krigstungor osv.

Efter ett tag började verkligheten bli allt svårare att ta sig ur. Skolans föräldramöten till exempel var en riktig plåga. Jag satt där tillsammans med andra mammor och pappor men som i en glasbubbla; alla hade något att säga utom jag. Jag skulle förstås vittnat och predikat för dessa förlorade men var alldeles stum. Vilket nederlag! Naturligtvis talade jag med pastorn om detta. Lösningen var demonutdrivning.

Jag stod mitt på golvet i möteslokalen, de andra runt om. Jag skulle befrias från Höganäsdemoner och andra demoner. Så följde en behandling jag aldrig förut varit med om. Alla skrik och rop, kvidanden och väsningar som omgav mig gjorde mig alldeles snurrig. Inte kunde jag ana att jag hade så många onda andar i mig. Pastorn förestavade mig allt jag skulle "avsäga mig": Svenska Kyrkan i Höganäs, mina släktingar och vänner i Skåne.

Jag skulle be om förlåtelse för ockultismen i Höganäs fastän jag aldrig sysslat med sådant och jag skulle ta avstånd från min släkt i Italien. Om jag inte sa efter tillräckligt snabbt, fick jag knytnävsslag i magen "för att driva ut demonen". Tack och lov var inte mina barn med, men hur var det att få hem en gråtande och förkrossad mamma inte bara en utan flera gånger. Det satte sina spår hos dem.

Knappt hade jag blivit av med en omgång demoner så var det nya som skulle drivas ut: Upprorsdemoner var vanligast förekommande, för nu hade jag börjat ifrågasätta undervisningen och fixeringen vid djävulen. Våra bönemöten blev alltmer böner mot olika företeelser, att Gud skulle "plocka bort" för oss misshagliga personer, d.v.s. alla som inte tyckte som vi. Mitt hem inspekterades för att "renas" från olämpliga saker, som ett porträtt av August Strindberg. (Jag slängde det inte utan gömde det i garderoben. Porträttet var ritat av min äldsta dotter)

Vi lyssnade regelbundet till Ulf Ekman och hans undervisning fick inte ifrågasättas. Vi uppmanades att först och främst betala pastorns och församlingens räkningar, och sen tro ihop pengar till våra egna. Lovsången var inte längre lovsång utan "krigssånger" och "hurra vad vi är bra!" Israel blev nästan till en avgud. Om man kritiserade förekomsten av tortyr i israeliska fängelser var man demonbesatt.

Jag hörde undervisning om vikten av att aga sina barn och förebråddes för att jag var emot det (upprorsandar) Jag mådde så dåligt men kämpade på, för jag trodde det var mig det var fel på. Jag skrev till pastorn att jag ville lämna, varvid jag kallades till vår lokal. Där möttes jag av pastorn och böneledaren. Hon satt i en fåtölj och kved och vred sig som i smärtor, medan pastorn förmanade och hotade med allt ont som skulle hända mina barn. Jag kunde inte stå emot utan föll till föga och bekände att det var jag som hade fel. Då blev allt halleluja igen men när jag gick hem var det inget jubel i mig bara svart och en förlamande kyla.

Jag trodde det berodde på mig och gjorde mitt bästa att nå det där andliga tillståndet av glädje och övervinnande som vi skulle ha, men till slut brast allt. Det var på ett möte under kriget mellan Irak och USA-alliansen. Det hade rått stillestånd ett tag efter flyganfallet. Då hade vår församling bett om FORTSATT KRIG! Så kom då markoffensiven och på det där mötet som jag aldrig kommer att glömma, var pastorn så jublande glad. Han prisade och tackade Gud, tog glädjeskutt och bad om extra smörjelse över de USA-alliansens armé, om att det inte skulle lämnas sten på sten i Irak. Då fick jag nog och trots hot om eviga straff sprang jag där ifrån och återvände inte.

Sen började helvetet med ångest, mardrömmar, ångerkänslor, skuld, "har jag gjort rätt", "har jag nu övergett Gud" osv. Tack och lov fick jag hjälp av andra avhoppare, av FRI, rehabläger och av Gudrun Swartling. Jag fick stöd av mina barn som alltid försökte svara i telefon först, så att jag skulle slippa "olämpliga samtal".

Det kom också tider då jag hade abstinensbesvär, kände suget efter att "gå upp i" bönen och lovsången. Försökte at gå på liknande möten men det slutade med illamående. Det har tagit flera år för mig att bli någorlunda hel, men nu mår jag bra. Jag vågar tänka, undra och fundera över tron och trons innehåll utan rädsla, och jag vågar lita på att jag inte behöver förtjäna Guds kärlek.

Jag står för vartenda ord jag skriver och är inte längre rädd för hot av olika slag. Ja, det var en hemsk tid, men tack och lov är jag fortfarande här. FRI bildades av ett antal personer som hade anhöriga i olika sekter, inte bara i trosrörelsen. De arbetar med information om olika sekter, stöd till anhöriga och även stöd till avhoppare. De ordnade även två rehab-läger, 1992 0ch 1994, med hjälp av kunniga personer från ett rehabcenter i USA. FRI har mängder av material om olika sekter, både sekternas egna skriverier och annan information.

Jag var inte med i Kristet Center Syd. det bildades inte förrän efter jag flyttat till Hallsberg. Men, "embryot" till den församlingen var "Glädjehuset" i Helsingborg med bland andra Knuth From (!). Vi från Höganäs åkte ibland på deras möten och de var verkligen vilda. Typiskt nog förekom det sparsamt med bibelundervisning utan mest direkta budskap från Gud.

Ibland var Marc Dupont på besök; han som sedan blev en av de viktigaste personerna i väckelsen från Toronto. Redan då var det viktigt att falla i anden, skratta i anden, skrika osv.

Ett andra embryo till KCS var kretsen kring Christer Nilsson i Osby. Om jag inte minns fel var det den gruppen som först kallade sig Kristet Center. Efter ett tag lade man till "Syd" eftersom man ville "inta" hela södra Sverige. Christer Nilsson är ett barn av den s.k. Jesusväckelsen med ursprung i hippiekretsar i USA. Han var en av grundarna till Jutatorpet i närheten av Smålandsstenar, där jag bodde på 70-talet. Juta torpet var allmänt karismatisk och kollektivet där ordnade varje sommar konferenser där. En annan jutatorpare var Bosse Sander som sedan sorgligt nog kom med i LO.

Alltnog, Christer Nilssons grupp tog över Glädjehusets grupp med undantag för enskilda personer som plötsligt blev andligt hemlösa. Han införde successivt alltmer bisarra idéer, till exempel att man kunde skilja sig om ens make inte var lika andlig som man själv. Man har numera friskolor, bland annat ett riksgymnasium för församlingsbygge med statliga bidrag. De här uppgifterna är ca två år gamla, så förändringar kan ju ha skett.

Kommentar av Karin Berglund:

Vilken stark berättelse. Där finns också humor som lättar upp. Jag känner igen så mycketfrån mina egna känslor och upplevelser från LO i Uppsala. Ändå verkar vissa saker ha varit värre hos henne, LO kunde visa mera sans, trots att man tänkte på samma sätt så aktade man sig för att leva ut det. Vissa saker känner jag:Precis så var det för mig. Dubbelmoralen, dubbellivet, de fullkomligt vansinniga teserna vi levde eller skulle leva efter, som man kände - Det här är FEL! och ändå var det ju från GUD.

Hon skriver: Utan att jag märkte det förändrades trons innehåll ... det var viktigt att glömma all felaktig religiös undervisning jag fått tidigare.

- Ulf Ekman sa till oss fyra hundra när vi började bibelskolan hösten 1984: Glöm nu allt du har lärt dig förut!!!" Jag träffades i hjärtat av denna fullkomligt dödande projektil. Dödande för tron!!!

Hon skriver: Satan använde sig också av våra barn fick vi höra; att de blev gnälliga och sjuka lagom tills det var dags att gå på möten.

- Möten = Det heligaste som fanns. Heligare än själva livet. Mötena var deras projekt, våra projekt dom skulle avvecklas. Första Whaley-seminariet hösten 1984 var så viktigt att vi uppmanades att inte jobba utan gå på Livets Ord. "Sjukskriv dig! Du är ju ändå aldrig sjuk" citat Ulf Ekman (som emellertid inte sagt så fler gånger).

Hon skriver: Allt som hände i våra liv skulle tolkas andligt - antingen rörde det sig om välsignelser från Gud eller attacker från satan, fast då var man ju illa ute som inte lyckades hålla honom borta.

- Och livet fylldes av fruktan. Vilken värld man levde i! Balanserande på knivseggen. Säkrast var förstås att hålla sig så aktiv och mitt inne i centrum som möjligt - det försökte hon ju också.

Hon skriver: vi var förstås de enda riktiga kristna. Andra samfund var mer eller mindre avfälliga.

- Tänk vad jag saknade dem!!! De andra kristna. Jag gick i en allkristen Jesusmarsch, vad hette den nu? Det var så kul, så upplyftande - och dan efter på mötet sa Ulf Ekman som varit där: det är dåligt ställt med kristenheten i Sverige, det är allvarligt.

Hon skriver: En av våra gruppledare sa då att det var fel med vanlig hjälp till tredje världen, i stället skulle de undervisas om att tro rätt, så skulle de få mat och kläder mm. Det skakade verkligen om mig, liksom föraktet mot andra kristna och det alltmer tyngande dubbellivet jag levde. Att aldrig få säga hur det egentligen stod till.

Dubbelliv!!!

Hon skriver: Jag satt tyst, alldeles darrig på insidan, medan deras röster hamrade på mig.

Hon var så modig. Både det första utträdet och det andra, så modigt.

"Summan av Guds Ord är sanning". När Anden ger ljus över Ordet, framträder det Gud ville säga mänskligheten genom det skrivna Ordet och är då ett sant och ofelbart Ord, där inget kan dras bort eller läggas till. Gud talar aldrig emot, utöver eller som en "ny uppenbarelse", utanför Skriftens ram och riktlinjer. Skriften utgör ramen för vår tro och vandring med Jesus. Det är ett sant Ord och beskriver människans fall, räddning och framtid och vandringen mot detta mål.

Guds Ord pekar på Jesus Kristus som är Guds slutliga uppenbarelse till människan. I Hans gemenskap, ger Hans Ande ljus över Ordet, till ett levande Ord. Skriften vill leda oss fram till en personlig tro på och umgängelse med personen Jesus Kristus. Han är själva hjärtat i det Skrivna Ordet. Han är i sin person, gåvan av förlåtelse, nåd och evigt liv, som vi genom, den av Guds Ande och Ord framfödda tron, griper kring.

Jesus är vägen, sanningen och livet. Vägen till Gud, sanningen om Gud och hela tillvaron, Han är Gud. Ingen kommer till Fadern utom genom Honom. (Joh.14:6) Jesus är från evighet till evighet, utan avbrott ett med Fadern i en oupplöslig väsensenhet.

"Ja, jag har gått ut ifrån Fadern och har kommit i världen, åter lämnar jag världen och går till Fadern ... Jag har förhärligat dig på jorden genom att fullborda det verk, som du har givit mig att utföra. Och nu, Fader, förhärliga du mig hos dig själv med den härlighet, som jag hade hos dig, förrän världen var till."
(Joh. 16:28, 17:4-5)

"I Honom som är den osynlige Gudens avbild och förstfödd före allt skapat."(Kol. 1:15)

Hebr. 2:17 säger att Jesus "måste i allt bliva lik sina bröder, för att han skulle bli barmhärtig och en trogen överstepräst i sin tjänst inför Gud till att försona folkets synder."

"Var så till sinnes som Kristus Jesus var, han som var till i Guds-skepnad, men icke räknade jämlikheten med Gud såsom ett byte, utan utblottade sig själv, i det han antog en tjänares - skepnad, när han kom i människogestalt." (Fil. 2:5-8)

"Då nu barnen hade blivit delaktiga av kött och blod, blev ock han på ett liknande sätt delaktig därav, för att han genom sin död skulle göra dens makt om intet, som hade döden i sitt våld, det är djävulen."
(Hebr. 2:14)

"I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud … Och Ordet vart kött och tog sin boning ibland oss och vi såg hans härlighet, vi såg likasom en enfödd Sons härlighet från sin Fader." (Joh.1:1,14)

"Ordet var hos Gud." Här har vi två skilda personligheter. Vi har "Ordet" och vi har "Gud". Två skilda personligheter, men ett i sitt väsen. "Och Ordet var Gud" . De är ett i sitt väsen.

1 Joh.5:20 "och vi veta, att Guds Son har kommit och givit oss förstånd, så att vi kunna känna den Sanne; och vi är i den Sanne, i Hans Son, Jesus Kristus. Denne är den Sanne Guden och evigt liv."

Jesus är i Ordet. Ordet är i Jesus. Han är det levande Ordet som blev kött. Han är den, som genom sin Ande gör Ordet levande för oss. Han är den som Ordet pekar på och vill leda oss till gemenskap med.

Jesus är dock inte instängd i bokstäver på ett papper, så att vår gemenskap med Honom uteslutande handlar om ett betraktande av och enbart försanthållande av det Skrivna Ordet. Han lever och är allestädes närvarande genom sin Ande. Vi kan leva lika verkligt i en innerlig umgängelse med Honom som med en nära vän vi kommunicerar med.

"Tron inte var och en ande, utan pröva andarna, huruvida de är av Gud, ty många falska profeter ha gått ut i världen. Därpå ska ni känna igen Guds Ande: var och en ande, som bekänner, att Jesus är Kristus, kommen i köttet, han är av Gud, men var och en ande, som inte så bekänner Jesus, han är inte av Gud. Den anden är Antikrists ande" (1 Joh.4:1-3).

Tron på Jesus som Kristus, Gud kommen i köttet ("gudomens hela fullhet lekamligen" Kol. 2:9), den levande Gudens Son, Kristi Gudamänskliga person och Gudamänskliga verk i försoningen är hela grunden för den kristna tron.

Människa och Gud förenade i en person Jesus Kristus. På ett sätt är de åtskilda i identitet, men ändå går de helt in i varandra i en person i Jesu jordiska kropp – Kristus. Som sann människa har Jesus en mänsklig livsande som gör honom till en mänsklig levande varelse av själ och kropp.

Alltså äger Jesus både en mänsklig identitet och genom Guds Ande och väsensenheten med Gud, en Gudomlig identitet. Samtidigt är de förenade i en oupplöslig enhet som går in i varandra till en enda identitet i personen Kristus i Jesu jordiska kropp. Detta är inkarnationens under. Detta är Guds fullhet lekamligen. Detta är Gud i köttet. Detta är Jesus Kristus – sann Gud och sann människa.

Den tro Guds Ande inger, riktar sig på den Kristus, som är den levande Gudens Son. Då inte bara i ord om Jesus som Guds Son, utan med all den konsekvens det innebär att Han är sann Gud och sann människa i sin enda person och jordiska kropp.

Detta gäller igenom hela Jesu jordeliv. Detta gäller även igenom försoningsgärningens alla skeenden. Ingen upplösning av Kristi person som Gudamänniska sker där. Han upphör aldrig att vara Sann Gud. Han upphör aldrig att vara sann syndfri och ren människa. Jesus är Kristus igenom hela sin försoningsgärning.

Kristus är av samma väsen med Fadern enligt den gudomliga naturen och av samma väsen med oss människor enligt den mänskliga naturen. I en enda person Jesus Kristus: Gudamänniskan. Om denne person i något skede inte längre är Gudamänniska, så finns inte heller längre ett Gudamänskligt frälsningsverk, ty för detta är både Kristi mänsklighet (1 Tim. 2:4) och hans Gudom (2 Kor.5:19) absolut nödvändigt. Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv.

Gudamänniskans person som Kristus får inte vid någon tidpunkt eller under några som helst omständigheter delas eller upplösas, vare sig vid födelsen, under sitt liv eller vid sitt lidande och död. Sker detta, har den personliga enheten och "Gudomens fullhet lekamligen" upplösts och det Gudamänskliga frälsningsverket förvrängts.

Namnet Jesus är inte bara ljud eller bokstäver vi uttalar, utan knutet till den person Han hela tiden är som Kristus. Att komma i Jesu namn är att komma på den Bibliska frälsningsgrunden och inte bara att uttala ett namn.

Att grunda tron på en falsk försoningsgrund leder till en relation med en falsk Jesus som inte är Kristus, utan spelad av en falsk andemakt. Detta leder till plagiat av Guds Andes manifestationer för att leda människor vilse.

Det finns i Bibeln många namn på Jesus. För att uttrycka vem Han är. Vilken uppgift Han hade då, har idag och i framtiden. Han är alltid densamme Jesus.

Det är densamme Jesus som uppstår, som den Jesus som hängde på korset och även var till innan jordens rund var lagd. Jesus är den Levande Gudens Son, med namnet Jesus, före människoblivandet, under jordevandringen och efter uppståndelsen.

Namnet Jesus, som också uttrycker Hans personlighet och uppgift, kan aldrig skiljas från Hans person. Det är bara Han som kan ha namnet Jesus, med den innebörd som Bibeln gett Hans namn. Det namnet följer inte med som en egen natur in i den troendes egen natur.

Jesus kan låna ut sitt namn till den troende, så att den troende kan agera å Jesu vägnar. Den troende kan agera i Hans namn. Men vi får aldrig förledas att tro, att vi därför, mekaniskt i alla lägen, på ett stereotypt sätt, kan använda Jesusnamnet som en magisk formel.

Vi behöver precis som i Jesu förhållande till Fadern kunna säga: "Jag gör allenast vad jag ser Fadern göra". Det är i det underordnade tillståndet till Jesus, där vi bara gör det vi ser Honom göra, som Han kan anförtro oss att verka i Hans namn.

När vi i relationen och umgängelsen med Jesus och Hans skrivna Ord, gör det vi ser Jesus göra. Då kan Han låna oss sitt namn. Så att vi kan verka i en annans namn. I Jesu namn. Då kan Han attestera och skriva under med sitt eget namn. Med sin egen auktoritet, verkställer och bekräftar Han då, med sin egen kraft, agerandet.

Jesus har inte delegerat, en egen andlig auktoritet till oss, att använda Hans namn. Det sker idag ett missbruk av Guds namn, genom ett ofta förekommande mekaniskt rabblande av i Jesu namn. Det är inget, som Han skriver under med sitt namn på.

Vi får som kristna vara beredda på, att fungera, med Jesu Kraft från tronen tillgänglig. Under Hans ledning. På Hans erbjudande. Genom att se upp på Hans auktoritet på tronen. I Hans lånade namn. I Jesu namn få förmedla Hans kraft, hälsa och tillbakadrivande av fienden från Guds territorium.

Men då är det hela tiden Han som verkar utifrån sin tron i himmelen. Ingenting som kommer inifrån oss själva. Vi äger ingen auktoritet att i oss själva agera i den andliga världen. Det finns bara en, med egen himmelsk auktoritet och kraft. Det är Jesus Kristus själv. Just därför att Gud i uppståndelsen och upphöjelsen av Jesus till tronen, bekräftat att Jesus är Kristus. Med all makt i Himmel och på jord.

Jesus sann Gud behövde också bli sann människa för att kunna vara hennes ställföreträdare till att försona folkets synder. (Hebr.2:17)

Jesus sann Gud, har inte blott uppenbarat sig i köttet för att visa vem Gud är, utan också för att som sann Gud och sann människa, som Gudamänniskan Jesus, som Kristus, utföra ett arbete i det kött han antagit (Jes. 53:11; Gal. 4:4-5; 3:13). Det är också därför Skriften betonar, att Kristus ställt sin jordiska kropp och själs alla krafter i återlösningens tjänst av människan (Jes. 53:11; Matt. 26:37; Luk. 22:44, Luk. 22:42; Joh. 19:28; 1 Petr. 4:24).

Ställföreträdandet som sann människa framställs ske genom att i människans ställe uppfylla Guds lag, vilja och rättfärdighet (Hebr. 4:15, Rom.8:3, 5:19). Därmed försonas Gud och människa i Jesu jordiska kropp (Kol. 1:22, Ef. 2: 13 – 16). Därmed kan Gud fälla en rättfärdiggörelsedom över människan och tillräkna henne Kristi rättfärdighet, av nåd genom tro på Jesus som Kristus och det försoningsverk Han utfört. (Rom. Kap.5).

Segern över den andliga döden, separationen från Gud, vinns genom att den i Kristi person och jordiska kropp aldrig sker i hela försoningsskeendet.

Den andliga döden och separationen från Gud över människan övervinns genom att enheten mellan människans ställföreträdare och Gudomen aldrig bryts.

Den andliga döden övervinns genom att enheten mellan Sonen och Fadern aldrig upplöses och den andliga döden aldrig sker i Jesu person, utan att Jesus hela tiden är Kristus. Gudomens fullhet lekamligen.

Ställföreträdandet beskrivs också ligga i att bära fram det rena, felfria offret av en syndfri, ren, sann Gudsförenad människas blod och lekamen (Joh. 6:51, Hebr. 10: 9 – 10, Kol.1:20).

Enheten av naturerna Gud och människa i den enda personen och Gudamänniskan Jesus, gör att det fysiska blodet och kroppen benämns vara Guds Sons blod och lekamen som är denna lösepenning. Det är det offret som sonar skulden. Både att sona skulden och uppfylla rättfärdigheten i människans ställe var uppgiften Jesus hade som sann Gud och sann människa.

"Också åt eder har han nu SKAFFAT FÖRSONING I HANS JORDISKA KROPP, genom hans död, för att kunna ställa eder fram inför sig heliga och obefläckade och ostraffliga." (Kol. 1:22)

Försoningens huvudpoäng är Jesu lydnad och syndfrihet igenom den kroppsliga döden på korset. Därigenom överbrygges och besegras den andliga döden där i Jesu jordiska kropp. Det är inte genom en andlig död i människans ställföreträdare som segern vinns över den andliga döden, utan genom att den aldrig sker i Kristi person och jordiska kropp.

Det framgår i Bibeln att det offer Gud krävde är en sann Gudsförenad människas rena kropp och blod. Jesus var det rena offerlammet för mänsklighetens syndaskuld.

"Och det bröd som jag skall giva, är mitt kött, och jag giver det, för att världen skall leva." (Joh. 6:51)

"Nu däremot, då ni är i Kristus Jesus, har ni, som förut var fjärran, kommit nära i och genom Kristi blod. Ty han är vår frid, han som av de båda har gjort ett och brutit ned den skiljemur, som stod emellan oss, nämligen ovänskapen. Ty I SITT KÖTT gjorde han om intet budens stadgelag, för att han skulle av de två i sig skapa en enda ny människa och så bereda frid och för att han skulle åt dem båda förenade i en enda KROPP skaffa försoning med Gud, sedan han genom korset hade i sin person dödat ovänskapen." (Ef. 2: 13 – 16)

"genom att Jesu Kristi KROPP blev offrad en gång för alla." (Hebr. 10: 9 – 10)

"och att genom honom försona allt med sig, sedan han genom BLODET PÅ HANS KORS hade berett frid." (Kol.1:20)

Bibeln fokuserar det rena, syndfria offret av Kristi kropp och blod som det giltiga och tillräckliga offer som Gud krävde för mänsklighetens syndaskuld. Ingen annan kunde bära fram det offret för ingen syndfri och av syndens natur obesudlad människa fanns som levde i förening och enhet med Gud. Det är KRISTI (enheten av Gud och människa) kropp och blod som är det giltiga och tillräckliga offret.

Det framgår i Bibeln att försoningen mellan Gud och människa är fullbordad och slutförd där på korset och manifesteras i den kroppsliga uppståndelsen.

Som sann Gud och sann människa, Kristus och Gudamänniska är också uppgiften att kroppsligt uppstå i människans ställe och besegra den kroppsliga döden. (Rom.1:3-4)

Guds Sons jordiska kropp skiljs från Gudamänniskan och dör vid Guds Sons död och offret av Kristi blod och lekamen, medan Gudamänniskans ande/själ i enhet och förening med Guds Ande och Gudomen lever vidare. Detta därför att en åtskillnad, separation, upplösning, förändring av enheten av Gud och människa och därmed andlig död, aldrig skett i Gudamänniskans Jesu person och natur.

I uppståndelsen förenas Gudamänniskans ande/själ (i enhet och liering med Gudomen) och Guds Sons jordiska kropp som får liv igen.

Rättfärdiggörelsen är inte en förvandling i personen eller förändring av människans natur, utan en deklaration om denna persons lagliga ställning inför Gud: Tillräknad rättfärdighet för Kristi skull.

När människan lyssnar till evangeliet om försoningen i Jesus Kristus och Guds Ande föder fram en tro på rätt Jesus Kristus, Skriftens Jesus med en förtröstan till Jesu person och verk för henne på korset, mottager hon en tillräknad rättfärdighet från Gud, inför Guds ögon. Tillräknad rättfärdighet av nåd genom tro på Jesus. (Rom. Kap.5)

Människan får av nåd och själv helt oförtjänt, tillräkna sig försoningen mellan Gud och människans ställföreträdare, som skett i Jesu jordiska kropp. Människan tillräknas det av Gud begärda offret för att skulden skulle vara betald, sonad och förlåtelsen tillgänglig. Detta är offret av Kristi kropp och blod för människans syndaskuld. Som om alla människor i Kristus Jesus har förenats med Gud, betalat skulden och mottagit straffet: Offret av en ren syndfri Gudsförenad människas kropp och blod.

När människan kommer till tro på den sanne Jesus Kristus och för sin räddning förtröstar till Jesus, träder denna rättfärdiggörelsedom in, som laga kraft, som en subjektiv verklighet, över den människan. Rättfärdiggörelsedomen, dömd av tillvarons högsta instans, utan överklagansrätt, är objektivt dömd över alla människor genom Jesu försoning. Gäller i subjektivt laga kraft hos den som Guds Ande framfött en förtröstan till Jesus för sin synd.

Ingenting i människan själv eller hennes medverkan eller förtjänst är orsak till denna tillräknade rättfärdighet från Gud och inför Gud. Endast Jesu försoningsverk är grunden till denna rättfärdiggörelsedom över människan.

Tron producerar inte denna rättfärdiggörelse. Men den objektiva rättfärdiggörelsedomen över alla människor mottages subjektivt, i den enskildes liv, genom tron.

Tron är endast medlet, det passiva verktyget, som mottager rättfärdiggörelsen eller försoningen eller syndernas förlåtelse. Tron liknas ofta vid den utsträckta handen, men inte i den meningen att det är fråga om en prestation från människans sida. Vår rättfärdighet eller vår rättfärdiggörelse är en gåva, tron är mottagandet av eller gripandet om denna gåva.

Uppmaningen att tro innebär inte att du först måste göra någonting för att bli förlåten. Den innebär i stället att du alls ingenting skall göra. Du är förlåten och accepterar det i tro. Gud begär ingenting av dig. Du får i stället fritt och för intet acceptera eller förkasta hans gåva som är syndernas förlåtelse, rättfärdiggörelsen, försoningen och evigt liv.

Enligt Guds Ord är alla människornas synder utplånade, övertäckta och förlåtna för Kristi skull. Detta genom försoningen och den tillräknade rättfärdigheten från Gud. Han tillräknar inte världen deras synder (2 Kor. 5 : 1). En rättfärdiggörelse till liv har kommit över alla människor (Rom. 5 : 18). Tron griper tag kring detta erbjudande.

Det är den objektiva rättfärdiggörelsen utanför människan som gäller för vår salighet. Att Kristus bor i den troende är inte grundvalen för vår rättfärdiggörelse eller visshet därom. Den står där svart på vitt i Bibeln om Kristi tillräknade rättfärdighet som en domsakt utanför människan.

Men detta är ingen motsägelse till att Kristus bor i den troende och även vittnar i hennes sinne och väsen. Detta finns också svart på vitt i Bibeln. Enligt Luther kallad helgelsens gåva inom oss. Detta är inte en orsak till förlåtelsen och det eviga Livets gåva, utan en konsekvens eller resultat av den fria rättfärdiggörelsens gåva utanför mig och som är knuten till Kristi person.

Detta leder till att Jesus genom sin Ande blir en relations och kommunikationspartner. Att den helige Ande genom en livets Andes lag arbetar i den troendes väsen och sinne för ett helgat liv till tjänst inför Gud och människor.

" Älskar ni mig så håller ni mina bud och jag skall be Fadern och han ska ge er en annan hjälpare som för alltid ska vara hos er. Sanningens Ande, som världen inte kan ta emot, ty hon ser honom inte och känner honom inte. Men ni känner honom, ty han bor hos er och ska vara i er …

På den dagen ska ni förstå, att jag är i min Fader och att ni är i mig och att jag är i er .. den som älskar mig, han ska bli älskad av min Fader och jag ska älska honom och uppenbara mig för honom .. jag ber att de alla må vara ett och att såsom du Fader är i mig och jag är i dig, också de må vara i oss .. och den härlighet som du har givit åt mig, den har jag givit åt dem, jag i dem och du i mig, så att de är fullkomligt förenade till ett …

Den som tror på mig, av hans innersta ska strömmar av levande vatten flyta fram. Detta sade han om Anden, vilken de som trodde på honom skulle undfå .. i honom har ni nu, sedan ni har kommit till tro, som ett insegel undfått den utlovade helige Ande. Vilken är en underpant på vårt arv, till förvissning om att hans egendomsfolk ska förlossas" (Joh. Kap.14 o 17, Ef.1:13-14).

Människan blir inte gudomlig i sig själv, men får del av Gudomlig natur genom att Gud, genom sin Ande bor i människan. Hans Ande är inte bunden till en viss del av människans konstitution, men är integrerad i helheten av allt vad människan är. Gud bor genom sin Ande i MÄNNISKAN.

Hos den troende finns synden som en ond makt och natur i sig kvar. Denna syndens natur är inte knutet till en viss del av människans konstitution. Den är integrerad i helheten av människan.

"Om vi säger att vi inte har någon synd, så bedrar vi oss själva och sanningen är inte i oss. Om vi bekänner våra synder, så är Gud trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss alla våra synder"
(Joh.1:8-9)

Syndanaturen är inte borta (Rom.7 kap), så att inte den gamla människan kan vakna till liv (lieringen mellan naturliga människan och syndanaturen), på så sätt att den naturliga människan tillfälligt går i liering med syndanaturen. Men hon kan inte ha behag, glädje och njutning av att leva under syndanaturen. Lieringen med synden blir något smärtsamt som åter driver henne in under nåden, förlåtelsen och lieringen med Guds Ande, så att hon alltmer förblir i den nya människan. Förblir i sin nya skapelse. Hon avkläder sig den gamla och ikläder sig den nya människan. Det är en ständigt pågående helgelseprocess.

Bibeln är mindre fokuserad på hur människans egen natur är konstruerad och mer på hur hon är sin egen natur med en syndens natur integrerad i hela människan och som troende även blivit delaktig av Guds natur integrerad i hela människan. Bibeln fäster vare sig syndens natur eller Guds Ande vid en speciell komponent av människans konstitution.

"Ty köttet (syndanaturen) har begärelse mot Anden och Anden mot köttet, de två ligga ju i strid med varandra för att hindra er att göra, vad ni vill."
(Gal. 5:17.)

Den forne herren, syndanaturen, strider mot den nya Herren, Guds natur. Det är de två naturerna i människan som nu strider om den tredje parten. Den tredje parten är hela den naturliga människans egen natur med en egen livsande som gör henne till en levande varelse av själ och kropp. Människan är nu fri att välja Guds Ande, Ord och vilja som Herre över sin egen natur, sitt leverne och agerande.

Människans egen livsande, som gör henne till en levande varelse med själsförmögenheter och fysiskt levande kropp, är inte hennes egentliga och hela personlighet. Allt vad människan är av ande, själ och kropp, i en enhet som går in i varandra till en helhet, utgör människans egentliga och hela personlighet.

Det handlar inte om, att Guds Ande bor i människans egen livsande och att människans egen ande ska ta kontrollen över själ och kropp. Det handlar om att hela den naturliga människan, med allt vad hon är i en helhet och enhet till sin natur, med en egen livsande som gör henne till en levande varelse av själ och kropp, vandrar efter Guds Ande, vilja och Ord.

Det är Guds Ande och inte sin egen ande människan ska underordna sig och ledas av. Bibeln är därför mindre upptagen av hur människan är konstruerad och mer lägger fokus på människans egen natur i en enhet och helhet av ande, själ och kropp, plus syndens natur och den Guds natur genom Guds Ande som den troende blir delaktig av. Människan blir fördenskull inte gudomlig i sig själv, med en egen gudomlig ande, men har blivit delaktig av Gudomlig natur, genom att Gud genom sin Ande bor i MÄNNISKAN som en enhet och helhet.

Det handlar om att göra tronskifte. Människans egen livsande blir inte utbytt eller genomgår en naturförändring, men hon får en ny håg och livsinriktning, därigenom att Guds Ande nu finns integrerad i hennes väsen och sinne. Hon får nu ställa sig själv i Guds tjänst till helgelse. Hon behöver inte längre ställa sig själv i syndens tjänst till orättfärdighet. Den naturliga människan är genom sin liering med Jesus fri att välja sin Herre. Hon är fri att agera som död gentemot syndens natur och levande gentemot Guds Ande, Ord och vilja. (Rom.kap.6 o 8)

Tron är ingenting människan kan prestera själv, äger i sig själv eller som en ny natur hos människan i sig själv, som ska skapa fram mirakler. Jesus är trons hövding och fullkomnare. Han är tron i sig själv. Jesus är också föremålet för vår tro. Tron är alltid kopplad till Jesus.

När Jesus blir föremålet för vår tro och vi sätter vår förtröstan till Hans person och verk för oss och vi börjar umgås med Honom, då inger Han genom sin Ande och sitt Ord tro till våra sinnen och hela vår människa, så att vår vetskap om Honom och erfarenhet av Honom, växer till en förvissning. Tron blir till en övertygelse om ting, som vi inte ser.

Tron är inte en tro på våra upplevelser. Tron är inte en tro på Guds kraft. Tron är inte en tro på tecken och under. Tron är inte en tro på tron. Tron är inte en tro på att Du äger Guds tro i Din egen livsande. Tron är alltid kopplad till Jesus, vars person, är föremålet för vår tro.

Tro är den avslappnade förtröstan till den tillräknade rättfärdigheten från Gud för Kristi skull och relationen, kommunikationen och umgängelsen med Jesus. Inget tal om tro, får föra fokuseringen bort från Jesu person. Där i umgängelsen med och fokuseringen på Jesu person och verk, finns upplevelserna, Guds kraft, tecken och under. På rätt sätt och på Guds tid.

När den förvissning Guds Ande skapar, är riktad till den Jesus, som på korset utförde och slutförde försoningen, genom det felfria offret av Kristi blod och lekamen och riktad till Jesus på tronen (inte till vår egen tro i vår egen ande), kan Han, när det är Hans rätta tid och på Hans rätta sätt, manifestera sin närvaro.

Det är då inte vår egen stora tro i vår egen ande, som åstadkommit detta, utan att den förvissning och förtröstan Guds Ande framverkat, var riktad till Honom, som har all makt i himmel och på jord. För Honom finns inga begränsningar. Jesus är Herre.

Tro och bekännelse, är ingen magisk formel, för att åstadkomma stordåd. Tro är ingen magisk utövning inifrån människans egna livsande, inifrån en obefintlig Gudomlighet, i sig själv. Vi ska som kristna, uttala och handla efter den tro och visshet som Guds Andes ljus ger över Ordet och blir framfött av Guds Ande till en visshet och handla efter Hans ledning. Vi ska inte inifrån vår egen livsande försöka skapa och bekänna. Vi ska inte med egna ord och bekännelser eller med vår tankeförmåga, försöka skapa fram saker och ting. Det är ockultism!

• Tron på Jesus som Kristus - Gud i köttet, dvs. i en mänsklig ande/själ och kropp - Guds fullhet lekamligen. Han är Guds fullhet, förkroppsligad i en person, som samtidigt är sann Gud och sann människa. Jesus är Kristus genom inkarnationens under.
  
  
• Tron på att Jesus är människans ställföreträdare, som i hennes ställe uppfyller Guds lag och vilja, så att därmed försoning sker mellan Gud och människa i Kristi person och jordiska kropp. Därför dömer Gud människan rättfärdig, utan någon egen förtjänst, av nåd, för Kristi rättfärdighets skull. Tack vare denna försoning mellan Gud och människa i Kristi person och jordiska kropp, räknas människan som rättfärdig och får sin synd förlåten. Detta är en fri gåva som erbjuds människan. Hon tillägnar sig den gåvan personligen vid tro och förtröstan på vem Jesus är och på vad Han gjort.
  
  
• Tron på att Jesus är människans rättfärdiga ställföreträdare som tillräknas mänsklighetens synd, utan att fördenskull vara synd till sin egen natur. Tron på att Han blir föremål för straffet som sonar skulden: att bära fram ett av synden obefläckat, rent, felfritt offer bestående av KRISTI (enhet av Gud och människa) kropp och blod.
  
  
• Tron på att offret av Kristi syndfria, rättfärdiga kropp och blod är det giltiga och tillräckliga offret som avvänt Guds vrede över synd och syndare, så att relationen mellan Gud och människa är återupprättad för Kristi skull.
  
  
• Tron på att Kristus återförenas med sin jordiska kropp, som får liv igen och uppstår. När han dör, blir han inte skild från Gud (andligt död), utan skild från sin jordiska kropp. Det är KRISTI kropp och blod, som är det giltiga offret. Kroppen förlorar därmed sina livsfunktioner, dör och får liv igen i uppståndelsen.

"Då sade hovmannen: ’se här finnes vatten. Vad hindrar att jag döpes?’ Filippus sade till honom: ’Om du tror av hela ditt hjärta, så kan det ske.’ Han svarade och sade: ’Jag tror av hela mitt hjärta, att Jesus Kristus är Guds son.’ … De som då kom till tro läto döpa sig och så ökades församlingen"
(Apg. 8:36-37,4:41)

Bibeln talar bara om ett dop, de troendes dop. Det ligger inte pånyttfödelse i vattendopet utan i hjärtats tro på Jesus. "Då ni nu har kommit till tro, har ni som gåva undfått den Helige Ande". En Andens omskärelse av hjärtat vid personlig förtröstan till den Jesus är och har gjort, utan behov av riter eller mellanhänder.

Dopet är en begravning av den "gamla människan", efter att "dödsfallet" genom tron på Jesus har skett och även en gränsdragning i den andliga världen gentemot "världens makter" i enlighet med förebilderna i GT i uttåget ur Egypten.

Där föregick tron (bestrykningen av dörrposterna med blodet) "dopet" i Röda Havet. Precis som förebilden med Noaks Ark. När de var inne i Arken (Kristus) kom vattnet. Tro och dop bör förenas till en frälsande enhet, där tron föregår dopet i enlighet med Bibelns mönsterbild.

Nattvarden är mer än en åminnelse och förkunnelsestund, men inte heller något "frälsningsmöte".

Jesus säger när Han delar brödet och vinet med lärjungarna att det är Hans blod och lekamen (Matt.26:26-29). Paulus säger också i 1 Kor. 10:16 angående vinet och brödet: "är icke den en delaktighet av Kristi blod? Är icke det en delaktighet av Kristi kropp?

Samtidigt citerar Paulus Jesus och säger "gören detta till min åminnelse" och "så ofta ni äter detta bröd och dricker kalken, förkunnar ni Herrens död, till dess att han kommer" (1 Kor. 11:23-26).

Det är allvarligt att framställa nattvarden på ett sådant sätt att fokus förs från förtröstan till den Jesus är i sin person och offret av Kristi kropp och blod på korset, till att en förtröstan till en ritual räddar mig.

Jag är räddad i förtröstan till den Jesus är och offret av Kristi kropp och blod på korset, innan jag kommer till nattvardsbordet. "Frälsningsmötet" sker vid korsets fot vid anblicken av försoningsoffret på korset, där relationen, kommunikationen och umgängelsen med min Frälsare upprättas.

Men lika allvarligt är det att förringa Herrens speciella närvaro vid nattvardsbordet genom sitt Ord: Detta är min lekamen och detta är mitt blod. Herren kommer mig till mötes på ett speciellt sätt vid nattvardsbordet, när vi delar brödet och vinet till åminnelse och förkunnelse av Hans död, till dess att Han kommer. Inte så att brödet och vinet intagit en annan substans än vin och bröd i fysisk bemärkelse, men en speciell närvaro utifrån Hans eget Ord: Detta är min lekamen, detta är mitt blod.

"Pröve då människan sig själv" (1 Kor. 11:28-29), inte huruvida ens leverne är värdigt att komma till nattvardsbordet, men om man äger en längtan efter gemenskap med Kristus, längtan efter förtröstan till och umgängelse med den Han är som person, längtan efter förtröstan till offret av Kristi kropp och blod på korset för sin synd, längtan efter Guds nåd, frid och vänskap med Gud, längtan efter gemenskap med syskonen i tron på Herren Jesus (1 Kor. 10:17).

Guds Ande vill bekläda de troende med kraft att vara Hans vittnen, berika och betjäna gemenskapen med nådegåvor, återupprätta, hela och befria människan. Vi kan redan här i tiden få uppleva en försmak på den tillkommande tidsålderns krafter och har löfte om full återupprättelse och helande av hela människan till full naturenhet med Gud i evighetens värld i den eviga Gudsgemenskapen.

Redan här i tiden kan vi få uppleva en försmak av hur Gud både vill och kan hela. Men inte utifrån en lära att människan genom pånyttfödelsen äger syndfrihet, full hälsa, gudomlighet och Guds tro i sin egen ande och att vi redan nu fått ut det himmelska arvet i full utsträckning.

Gud både vill och kan hela, även i den här tiden, men inte mekaniskt, stereotypt på kommando. Helandet är ingen rättighet utan ett nådesingripande av Gud på grund av Jesu förtjänst. Det är alltid förknippat med Hans sätt och på Hans tid, där vi överlämnar frågan i Hans allvetande och allseende händer, som har hela perspektivet. Löftet om det totala, slutliga helandet på alla plan är förknippat med förhärligandet i uppståndelsen in i evighetens värld.

"Gud vill att alla människor ska bli frälsta och komma till kunskap om sanningen" (1 Tim.2:4) och har från tidsålderns begynnelse utvalt alla människor, att i Kristus försonas med och erbjudas barnaskap hos Gud (Ef.1:3-7, 13-14, 2:11-19, 1 Joh. 2:1-2,
1 Tim. 2:3-6, Kol. 1:18-23, Hebr. 2:9 , 2 Kor. 5:19-20 ).

Gud har för Kristi skull fällt en rättfärdiggörelsedom över alla människor och "tillräknar inte människorna deras synder"(2 Kor.5:19) och erbjuder barnaskapet som en fri gåva till alla människor av nåd för Kristi skull.

Detta erbjudande från Gud förkastas genom otro (Joh.1:10-11,
3:18-21,33-36, 15:2,6, Gal.5:4, 1Tim.1:19-20, 4:1, 6:10,
Hebr.3:12-13, 6:4-6, 2 Petr.2:20-22) eller accepteras och mottages genom tro på, förtröstan till den Jesus är och har gjort med en personlig livgivande umgängelse och relation med Frälsaren. (Joh.3:16-17, 15:4-5, Rom.5:1,8:1, Ef.2:8-9, Joh.1:12, Upp.22:17).

"Och djävulen som förvillade dem blir kastad i samma sjö av eld och svavel dit vilddjuret och den falske profeten hade blivit kastade och de ska där plågas dag och natt i evigheternas evigheter … Och havet gav igen de döda som var däri och döden och dödsriket gav igen de döda som var i dem och dessa blev dömda efter sina gärningar … Och om någon inte fanns skriven i livets bok, så blev han kastad i den brinnande sjön …

Och jag såg den heliga staden, ett nytt Jerusalem komma ned från himmelen, från Gud, färdigsmyckad såsom en brud, som är prydd för sin brudgum. Och jag hörde en stark röst från tronen säga: ’Se nu står Guds tabernakel bland människorna och han ska bo bland dem och de ska vara hans folk, ja, Gud själv ska vara hos dem och ska avtorka alla tårar från deras ögon. Och döden ska inte mer vara till och ingen sorg eller klagan eller plåga ska vara mer, ty det som förr var är nu förgånget’ …

Så finns nu ingen fördömelse för dem som äro i Kristus Jesus … Vi är nu Guds barn och vad vi ska bliva, det är ännu inte uppenbarat. Men det vet vi, att när han en gång uppenbaras, ska vi bli honom lika, ty då ska vi få se honom sådan han är." (Upp. 20:10, 13-15, 21:1-4, Rom. 8:1, 1 Joh. 3:2)

Läs även Mark. 9:45-48, Luk. 16:22-31.

• Tron på Jesus som Kristus (Guds fullhet lekamligen - Gud i köttet - sann Gud och sann människa i en enda person - Jesus Kristus Guds Son).
  
  
• Tron på den tillräknade rättfärdigheten från Gud av nåd, på grund av Jesu förtjänst.
  
  
• Tron på Jesu ställföreträdande lidande och försoning genom att enheten mellan Gud och människa aldrig bryts i Kristus (segern över den andliga döden).
  
  
• Tron på frambärandet av offret som sonar skulden: Kristi rena, syndfria, felfria kropp och blod som det tillräckliga offret.
  
  
• Tron på Kristi kroppsliga uppståndelse i en seger över den kroppsliga döden.

Denna av Guds Ande och Ord, framfödda trons gripande, kring försoningsoffret av Kristi kropp och blod till försoning för vår synd och den personliga umgängelsen med personen Jesus Kristus är vad som gäller inför evigheten. (Ef.1:13, Joh.1:12)

"Den som tror på Sonen han har evigt liv, men den som inte hörsammar Sonen han skall inte få se livet.." (Joh.3:36)

Ulf Ekman brukar berätta hur många som gått på Livets Ords bibelskola, som ett resultat han är stolt över. Numera är vi ganska många och jag är en av dem. Ganska många av oss har fått uppleva kris och tillnyktring och vi delar gärna med oss av de insikter vi fått.

Det konstiga var att när jag började berätta, så fann jag att intresset för att lyssna inte är så stort. Jag förstår mer och mer att det är svårt att greppa för den som aldrig varit med i trosrörelsen.

Debatten engagerar i första hand oss som har dessa dyrköpta erfarenheter. I andra hand dem som är lojala till trosförkunnelsen och vill debattera. Jag kan känna igen mig i de personerna eftersom jag ju tänkte som de, medan jag själv trodde att Livets Ord var de som var kallade att förkunna evangeliet i den sista tiden och att väcka andra kristna till insikt.

Den tredje kategorin som verkligen bryr sig är de som har närstående som gått med i rörelsen. De är bekymrade och vill veta mera för att förstå vad det handlar om.

Jag kan förstå om kristna ledare i första hand är upptagna av sitt församlingsarbete, det är ju stort och viktigt och jordnära och handlar om individer och man kanske inte hinner med att lyssna till oss som farit illa på LO. Men varför vill inte kristna människor lyssna?

När jag var ny på Livets Ord var jag fascinerad av lovsången och av alla planer och möjligheter som öppnade sig. Det hela verkade så stort och mäktigt att jag upplevde att det inte fanns någon som hade något att sätta emot. Jag kan förstå den som blir fascinerad och som önskar mer kraft, glädje och lovsång in i sin församling.

Jag hade mycket roligt på Livets Ord sen jag gått in under det oket och accepterat att jag kände mig som en fånge. Jag trodde att jag var en fånge för Herren och att det var viktigt för honom att jag var med.

Men det skulle visa sig att själva innehållet i trosförkunnelsen inte kunde ge frid. För att må bra krävdes det att man ständigt expanderade, en slags rastlöshet. Jag blev också utbränd. Jag insåg att trots de vackra orden fanns det ingen hjälp att få inom församlingen - även om viljan att hjälpa mig fanns, åtminstone till en början.

Först ganska lång tid efteråt har jag börjat förstå att problemen finns inbakade i själva trosförkunnelsen, eftersom den inte presenterar evangeliet, utan liksom en annan variant med samma ord, men delvis annan betydelse.

Så var det på Livets Ord Bibelcenter, trosundervisningen innebar att de rätta orden gavs delvis - bara delvis - annan betydelse. Det gäller rättfärdighet, bön, kärlek "kärlek är inte vad du tror att det är", försoningen med mera. Det man trott på förut började förefalla bleklagt, ett slags hemslöjd jämfört med allt blänkande "julpynt". Jag hade roligt på Livets Ord, där var fart och fläkt.

Men ..."Gud vill tillfredsställa alla mänskliga behov genom församlingen". Det är inte sant! Församlingen blir en separat värld, resultatet blir sektaktigt. Jag förstod när jag hade det svårt, att jag var beroende av samhället. På Livets Ord skulle vi komma ut ifrån församlingen och "välsigna" världen som det hette, med det vi hade. Alltså med resultatet av trosförkunnelsen, seger på livets alla områden.

Istället är det så många av oss Livets Ordare som räddats till livet genom samhällets insatser när vi bitit i gräset, sjuka och/eller ruinerade med familjen i kras, på grund av den belastning vi utsattes för. Helt i onödan kan man säga, man kan också fråga sig vad vi hade där att göra. Vi var sökare och vi ville uppleva verklig kristendom ...

Mer och mer insåg jag att Livets Ord var inget jag ville rekommendera för andra. Länge höll jag fast vid uppfattningen att det ändå var min väg och att jag tjänade Gud.

Till slut måste jag erkänna för mig själv att jag inte bara vägrade rekommendera Livets Ord för andra, jag längtade ut så det skrek om det, och jag ropade till Gud om att få "förflyttning". Det har tagit ett antal år av omställning innan jag börjat förstå att felet fanns inbakat från början, i själva den så "revolutionerande" trosförkunnelsen. Något jag ända från början anat, men jag hade gått efter den linjen att jag hoppades att Ulf Ekman - som ju anger riktningen - skulle inse ett och annat med tiden. Så blev det inte.

Jag kan som illustration citera ett inlägg på ett forum som heter "New Age Christian". Det kunde vara klippt direkt ur bibelskolan på Livets Ord:

"When faced with a problem, don't pray the problem. By that I mean, don't identify yourself with the problem in prayer. That only solidifies in your heart and mind that you have the problem...and what you want is to get rid of the problem.

So don't pray that God helps you get rid of your asthma that gets so bad that you can hardly breathe. By saying your prayer in that manner, you only reinforce in your heart and mind that you first of all have a bad case of asthma, and that it is winning the battle over your breathing, in that you can't breathe.

It's much better to praise God for the breathe of life...knowing that God's healing grace is working in you to heal your lungs.

This kind of a prayer doesn't identify you with the problem in terms of the prayer it self.

A good prayer time should get right down into your spirit, and you don't want to put further ideas and images of disease into your spirit. So don't pray the problem...rather pray the solution...in God's name. Amen."

Någon ställde frågan på Dagen forum varför vi måste: "spy ut en massa hat och avsky mot den församling i Sverige som kanske mest av alla lever i Guds kallelse?" och tyckte: "Om detta ämne ska finnas kvar, så ska väl också de andra samfunden ha en sida."

Den som bestämmer vad som ska "ha en sida" är just vi som vill fortsätta samtalet. Det är ingen vision som någon ledare förverkligat. Jag var som sagt själv Livetsordare under många år och känner igen mig i synen på Livets Ord som den som "kanske mest av alla lever i Guds kallelse". Poängen är att idag ser jag så mycket av det jag intalades att tro på den tiden som falskt, tyvärr. Därmed inte sagt att inte Livets Ord fyllde en funktion i mitt liv. Jag "ville verkligen göra något för Gud" kände mig ung och entusiastisk. Här fann jag en rörelse som var igång hela veckan och tog lite risker.

Nu kan jag uppleva att mesta nyttan Livets Ord gör är kanske att den får kristna att tänka efter, vad som är viktigast i tron. Jag tror att allt det vi gjorde av kärlek och omsorg om andra och varandra verkligen räknas.

"Rätten, barmhärtigheten och trofastheten är det viktigaste i lagen", säger Jesus. Så till slut är det kanhända det du gjorde som inte räknades så mycket, medan du ansåg dig tjäna Gud, som räknas. I den mån vi tjänat Gud kanske vi kommer att säga lite förvirrat: "Herre när såg vi dig hungrig, törstig, sjuk och i fängelse?" Kanske på vägen till att "tjäna Gud", kanske under tiden, kanske efteråt, kanske när vi inte trodde oss göra det.

"Varför verkar inte den helige ande genom de församlingar som vänt honom ryggen?", med adress till andra sammanhang än LO.

Det här är vad en del tycker vi ska diskutera. Det är här jag misstänker att överraskningarna kommer att finnas. "Guds matrikel" ser inte alltid ut som vi tror kanske. De sista ska bli de första, säger Jesus när han försöker beskriva sitt nåderika rådslut för oss. Källan är inte alltid vad den utger sig för att vara bakom det som sker i allt som synes hända.

En annan fråga: "Konkreta exempel, tack... Har du gjort personutredningar på 2000 medlemmar ? Eller kollat upp hur 7000 elever som gått på LO:s bibelskola upplevt det?"

Jag är en av de sjutusen som gått bibelskolan, och därtill bägge åren. Jag var en trogen medlem i ungefär tretton år. Vad jag var med om skulle kunna bli till böcker, om jag vore författare, men det är jag inte. Något av de farligaste yttranden man kan göra är att hänvisa till de 7000, Ulf Ekman gör det jämt och ständigt, men har troligen inte helt koll på vad som egentligen hände med dem :=\

Åren inom Livets Ord har satt djupa spår i människor. För somliga innebar det kränkningar så stora att de inte klarar av att hantera dem efteråt. Jag känner till en person som blånekar till att ha gått på skolan trots att han finns i min årsbok från tvåan. Skammen och minnena är antagligen för svåra för att han ska kunna se sanningen i vitögat. En annan bekant ser förvånat på mig när jag drar upp saken och säger att hon "tänker aldrig på den tiden". De flesta bearbetar den destruktiva tiden genom samtal, många år efteråt, när de börjar orka fungera igen.

Den auktoritära ledarstilen och dumheten hos ledningen som fick dem att förmoda att vi var så och så, tänkte så och så, förvanskade vår bild av Gud. Myten om Joels arme i den yttersta tiden som skulle förtära allt i sin väg och bryta sig in i husen som tjuvar göra, förvanskade vår bild på vad kristendomen är. Kristendomen ÄR inte ett övergrepp eller en attack.

Varje ämne på bibelskolan fanns där för att FÖRÄNDRA vår ursprungliga uppfattning om bön, rättfärdighet, andlig krigföring, församlingen, tro, försoningen(!) med mera.

Jag säger inte att inte Gud var med mig under de där åren, det var han i ALLRA HÖGSTA GRAD. Jag kunde komma på mig själv med att tänka, när jag cyklade iväg till ett möte på någon konferens eller för att göra något på Livets Ord, att han skulle ha varit med mig om jag så suttit i fångläger i Sibirien. Varför tänkte jag så? För att innerst inne kände jag mig som en fånge!!!

Någon frågade också: "Men vad i undervisningen upplever du vara helt emot bibeln ?"

Helt kort kan jag säga att det är just vad som så ofta diskuterats. JDS-läran är bara rubriken, som det brukar heta. Den är kanske GRUNDBULTEN till "trosförkunnelsen" som förändrar synen på det jag ovan nämnt och mera, rättfärdigheten, ekonomi, försoningen, tro. Människans förgudning, elitism. Något som finns inbakat i bibeln och som går att missbruka för den som vill det.

Jag kan nämna en annan och bättre GRUNDBULT och det är: "Kommer denna handling, detta uttalande utifrån en källa av kärlek eller av maktlystnad?" På Livets Ord löste man det problemet genom att tala om för oss:

Jag har utförligt berättat om mina personliga upplevelser på min hemsida. Adress till dessa dokument: http://hem.passagen.se/karin.e.berglund/forr/forr.html

Tillsammans med några andra har jag börjat diskutera vad det egentliga problemet är med trosförkunnelsen. Jag har lagt ut delar av diskussionen på ett Delphi-forum.

Vid en bönesamling för kvinnor i ledarposition skulle man be för en andligt störande situation. På orten förekom mycket otrevlig ockultism riktad mot församlingarna, och en speciell händelse togs upp vid bönesamlingen. I det ockulta lägret hade en man riktat förbannelser mot församlingen genom att utropa sina formler tre gånger om dagen.

För att motverka kraften i dessa förbannelser, kom den kvinna som ansågs som "extra känslig i anden" – en s.k. bönekvinna – med förslaget att utropa namnet Jesus tre gånger. Alla skulle stå i en ring riktad mot den plats ockultisterna höll till och så ropa "JESUS, JESUS, JESUS."

Vid fullmåne brukar ockultister samlas. Detta visste man om i denna trosförsamling. För att motverka kraften i ockultisternas samlingar vid denna tid, anordnade man speciella lovsångssamlingar då man sjöng sånger med texter om Jesu blod och namn. Då riktade man sig mot de mörka krafterna med aggressiva böner.

Man använde namnet Jesus som ett slags mantra, en slags teknik som ska fungera och ge resultat. Detta har sin grund från Hagin som ger själva Jesusnamnet den här funktionen av en nyckel som alltid fungerar i andevärlden, som om själva namnet vore kopplat loss från personen Jesus och ett slags verktyg Han gett oss vi ska lära oss använda. Då blir det en slags magi.

Det är något helt annat när vi får en övertygelse om något som Jesus vill att vi utför och vi agerar å personen Jesu vägnar och säger i Jesu namn så...Är det då verkligen på Hans uppdrag så är det då Han som utifrån sin tron i himlen agerar och sanktionerar och inte något som kommer inifrån människor i en ockult magisk seans.

Till saken hör också att en av lovsångledarna tidigare varit ockultist, och tipsade församlingen om vilka knep man tog till på den mörka sidan. Motmedicinen blev att göra likadant, fast tvärtom så att säga, för att vända det onda till något gott. Församlingens medlemmar levde i ständig skräck för ganska vardagliga "olyckor", eftersom allt ont berodde på djävulens attacker (frammanade av ockultisterna).

Vid en ledarsamling sade sig en nervöst lagd man att han hade bekymmer med vissa saker, framför allt offentlig bön m.m. Mycket av det han beskrev lät som vanlig nervositet, typ scenskräck, och hade säkert inte varit besvärande om han inte varit i en position då ett ledarskap förväntades av honom. Genom lite vanlig träning i att tala inför en grupp skulle problemet säkert te sig mycket mindre.

Nu blev däremot lösningen den att en stor, starkt man kastade sig över honom i soffan, skrikande i tungomålstal. Det blev en omtumlande brottningsmatch med befallningar till djävulen om att släppa mannen. Ändå säger bibeln i Efesierbrevet att vi inte har att kämpa mot kött och blod, utan mot andemakter. Här försökte man fysiskt krama andemakterna ur en man som bara var lite nervös att tala inför folk.

"Gud, sänd människor i denna mammas väg som kan ta hand om hennes barn när hon nu tjänar dig för ditt rike så mycket…"

Så bad man över en upptagen pastorsfru. Egentligen menade hon ha en kallelse att vara pastor själv, men i frikyrkokretsar anses inte kvinnor vara lämpliga som sådana. Lösningen blev att maken stod för det officiella herdeskapet, men frun för det i "praktiken".

De minsta barnen i den stora syskonskaran togs om hand av tjänstvilliga kvinnor i församlingen som avlastade pastorsfrun med barnpassning, matlagning, handling, tvätt och städning. Barnen tydde sig mer till dessa barnpassare än sina föräldrar, och en tonårig dotter hade det mycket jobbigt hemma.

Bibeln talar om att sätta Gud först, sin egen relation till Gud därnäst, sedan make, familj och därefter arbete. Först därefter kommer församlingslivet. Denna pastorsfru hade vänt på ordningen, och i församlingen krävde man detsamma av församlingsmedlemmarna.

Slutändan på alltsammans var, att ingen tog hand om sina egna barn: alla tog hand om varandras, och få av barnen var föredömen i gott uppförande. Därtill gick alla omkring med fantasier om olika kallelser och profeterade saker över varandra som aldrig blev till.

Som nykommen till en församling där stort behov av församlingsarbetare rådde, talade vi med pastorsparet om vad vi hade för visioner. De sammanföll väl med de som fanns i församlingen. Vi kände oss mycket väl mottagna, och gladde oss över att få vara till nytta och välsignelse i vanliga uppgifter.

Efter en kort tid blev vi dock utfrågade om våra "andliga meriter": "Har ni några pastorer i släkten? Vilka utbildningar har ni? Vad jobbar ni med? Hur blev ni frälsta, inom kyrkväggarna eller som hedningar? Var era föräldrar troende?" Detta var några av frågorna, och stämningen kändes obehaglig när pastorsfrun plötsligt reste sig och gick.

Vi ombads inte gå iväg, men det fanns ju ingen anledning att sitta kvar ensamma. Några av svaren passade tydligen inte, och vi ansågs tydligen inte dugliga längre. Denna meritkontroll är dock vanligt förekommande, men under mer förtäckta former. Det är något av det första som kontrolleras, och finns där något man kan ha nytta av i kollektivet blir man en person att räkna med. Annars får man nöja sig med "toalettstädning".

Det finns många, enkla människor som älskar lovsång och har välsignat många med sin sång, men som ändå inte får vara med i församlingens lovsång. Kravet är uttryckligen "professionalism". Kan man inte leva upp till det, stängs oönskade personer ute med subtila metoder: man blir inte tillfrågad inför övningar och spelningar, man blir inte tillfrågad till råds, pastorn uppmuntrar inte personen, och så vidare.

Inte sällan förekommer direkta kränkningar, uttalanden som klart markerar utstötning, av ledarna. Pastorerna kan även ge korrigeringar offentligt till individer. Ulf Ekman har vid ett flertal tillfällen offentligt och skarpt korrigerat ej önskvärda personer som befunnit sig på scenen tjänande Gud, såväl etablerade musiker som predikanter. Bibeln lär dock att man först och främst ska föra sådant på tal i enrum.

Men på scenen ska endast finnas av pastorn eller det inre ledarskapet utvalda människor med "smörjelse". Denna smörjelse baseras på de urvalskriterier som härrör från individernas "andliga stamtavlor" och påbrå, liksom släkt- eller vänskapsförhållanden.

Församlingslivet går före allt annat: ett veckoschema förväntas följas till punkt och pricka. Belöningen om man visar trohet till församlingens aktiviteter blir att man får befordran genom att få en mer framträdande position i församlingen. Förutsatt att man har den rätta stamtavlan, vill säga.

Tjänster och gentjänster ger extra "fjäskpoäng", särskilt om man kan erbjuda en tjänst som är speciellt åtråvärd och har hög status. Dessa fjäskpoäng blir som ett insatskonto, och ju mer insättningar man har gjort, desto mer lyssnas man till och får vara med i "den inre kretsen".

På främsta bänkraden sitter aldrig de sämst klädda, ansedda eller utslagna människor. Ändå talar bibeln om att vi inte ska ha anseende till person genom att förvisa de sämst ställda till de bakre platserna.

"Längst bak sitter de som inte har ett rent hjärta och inte är hängivna" lät det i en predikan. Alla har dock inte möjligheten att sitta längst fram, dels av naturligt praktiska skäl och dels av den orsaken att de 3-4 främre raderna är reserverade för pastorer, pastorsfruar, predikanter, lovsångare och övrig andlig elit.

Kollekttalen är långa utläggningar om givande, och bibelställen citeras ofta tillsammans med predikantens egna vittnesbörd. Ofta handlar vittnesbörden om hur ett givande utlöst en välsignelse i form av extrema materiella välsignelser såsom gåvor i form av hela hus eller bilar.

Hur denna gåva egentligen kommit en ny ägares vård får allmänheten inte veta. Med tiden har det kommit fram att det handlar om rena transaktionerna, skattevinster på grund av reaförluster, och är en form av byteshandel hyfsat välbeställda vänner emellan. Inte så mycket ett Gudsingripande, alltså.

"En pastorsfrus uppgift är att se söt ut, sitta på främre bänkraden. Pastorn ska ha tillräckligt med pengar så att han kan ge sin fru shoppingpengar. Hon ska inte behöva tänka på vad det kostar, utan bara ta vad hon vill ha. Ge pastorn så mycket du kan, tänk inte på dig själv, så kommer de välsignelser som pastorn får att med tiden komma över dig också.

"Ge till dem som redan har mycket, så kommer du att få." Så löd ett budskap i en trosförsamling där jag agerade tolk. Denna predikan baserades på psaltaren, där det står om den välsignelse som flödar ner över Arons skägg när troende bor endräktigt tillsammans.

Tanken är att om man ger till "huvudet" (pastorn) så kommer hans rikedom att flöda ner till hela kroppen. Ekvationen går dock inte ihop när man väger in alla bibeln övriga budskap om att ge till den fattige och nödlidande, och hela Jakobs brev sätter punkt för resonemanget!

Ändå är det inom trosrörelsen viktigt med märkeskläder som kostar mer pengar än vad en vanlig församlingsmedlem någonsin skulle våga kosta på sig. "Det förhärligar Gud om en pastor kör en fin Mercedes och har snygga kostymer" predikades det en gång vid ett kollekttal.

Hur en bit plåt kan förhärliga en Gud som trampar på gator av guld är en fråga världens barn (som enligt Jesus skickar sig visare mot sina barn än Rikets…) inte förstår. Det borde en troende inte heller förstå!

Männen har statusjakt i form av häftiga bilar, häftiga hobbies att tänka på. De ska också byta arbete om de har ett fysiskt krävande sådant, såvida de inte är hantverkare. Försäljare smäller högt, och alla kostymjobb ses som en välsignelse. Att arbeta med vanligt industrijobb möts med förakt.

Att vara kvinna inom trosrörelsen kan vara svårt för den ambitiösa, utåtriktade personlighetstypen. Det krävs manikyr, pedikyr, senaste frisyren och senaste modet. Till detta ska kroppen späkas, och det är inte ovanligt med anorexi.

Unga, smala, vältränade kvinnor har talat om hur de mäter fettöverskott och räknar points (Viktväktarna). Det är heller inte främmande att passa på med bantningen under graviditeten, då ämnesomsättningen är hög. En kvinna fick föras in till sjukhus för att rädda barnet.

Barn släpas med hög feber och svåra infektioner till mötena. Föräldrarna ska till varje pris gå på möte, och barnens sjukdom ses som djävulens attacker. Barnen släpas också med på sena kvällsmöten, även om de har skoldagarna att tänka på.

Den lydnad som det talas om, återfinns hos dessa barn ofta som ögontjäneri – såvida de inte är öppet upproriska. Som söndagsskolelärare har jag mött tilltal som "kärring" och "du bestämmer inte över mig!" av ansedda ledares barn. Där mötte jag även barn som gick på brottningsskola och inte var sena att använda sina kunskaper på utifrån besökande barn.

Exklusivitet och uteslutningsmekanismerna är särskilt tydliga bland barnen. Ledares barn umgås bara med varandra. Skärmytslingar bemöts inte med ångerfulla hjärtan, utan med "du måste förlåta mig!". Dessa barn har svårare med lydnad i mindre grupper än några andra jag mött i barnverksamheter. Då räknar jag även in icke-kristna verksamheter.

I större grupper, som vid stora barnmöten, kommer tävlingsmentaliteten fram och det är de "starkaste som vinner". Försynta barn försvinner och har inte en chans vid dessa tillfällen.

Barn inom Livets Ord har en syn på lydnad som är förknippad med förkastelse. "Om jag inte lyder, förkastas jag." Ett 3-årigt barn vid ett Livets Ords dagis utsattes för övergrepp genom att bli bestraffad med att nekas mat under 6 timmar.

Orsaken var att barnet inte orkat plocka upp alla klossar efter sin lek, och vägrade göra det efter uppmaning. För att riktigt markera olydnad, använde dagiset ansikten som avbildade barnet. Ena sidan fanns ett glatt ansikte, och på andra sidan ett ledset.

(Viktigt att förklara här, är att ett ansikte är den starkaste symbolen som finns för ett barn. Det är ett ansikte som är det första spädbarnet möter, och på det ansiktets nådefulla blick hänger hela barnets existens.)

Det ledsna ansiktet vändes utåt om barnet varit olydigt. Detta hände barnet också, och när föräldrarna hämtade barnet skakade det och var otröstligt. Vid frågan vad som hänt, förklarade föreståndarinnan att barnet vägrat plocka upp klossarna och därför inte fått någon mat eller dryck under dagen.

Därtill hade man vänt på ansiktet. När föräldrarna kommit hem med barnet, upptäckte man att ena örat var blåsvullet och ömmade mycket. Barnet togs ur dagiset, men föräldrarna fick ändå betala hela uppsägningstiden trots löfte om att slippa "när det nu blivit så här".

Under uppsägningstiden sattes ett annat barn in på platsen, och dagiset fick alltså dubbel betalning för platsen. Efter händelsen vågade fler föräldrar ta steget att ta sina barn från dagiset, men det blev dyrt även för dem. Ett annat par berättade om skrämmande förkastelsesymptom från barnet efter en tid på dagiset, och de tog barnet därifrån.

En förälder berättade att barnen börjat bli förtvivlade vid vanliga tillsägelser: "Så nu älskar du mig inte mer, då?" eller "Nu är jag inte ditt barn längre, när jag är så stygg" kunde barnen säga när de blev tillrättavisade av föräldrarna.

Colin Urquart kritiserade tidigt Livets Ord för att ha stagnerat i ett religiöst mönster. Från att ha varit en flitig talare där, upphörde det efter en förmaning. Han har inte predikat på Livets Ord sedan dess.

Tim Storey talade vid sitt sista Livets Ord - besök om att det inte är svårt för en heltidsanställd pastor att "tro Gud om mirakler" – "det är mycket svårare för dig som vanlig församlingsmedlem att leva det här övernaturliga livet".

Pastorer kan sitta i timmar framför mirakelvideos, umgås vid fina middagar med de stora troshjältarna, tillbringa timmar med ordet och bönen, menade han. "Det kan inte du: du måste arbeta 8 timmar, köra barnen till dagis, kämpa mot de svårigheter du själv möter. Du har en flera gånger svårare situation." Sedan dess har han inte predikat på Livets Ord.

Roger Larsson talade om vad det är för slags människor som vistas runt Ulf Ekman: det är de som avgudar honom, och det är de som lyder honom blint. Och de som drar fördelar för egen räkning genom att röra sig kring honom. Roger Larsson har inte predikat på Livets Ord sedan dess.

Bill Wilson vållade förvirring bland pastorerna vid ett besök. Han smet undan det speciella predikantfikabordet och ställde sig i kön ute vid kafeterian bland vanliga, betalande mötesdeltagare. Han "ville vara där folket är", och han bar sina väskor själv… utan livvakter. Inte populärt om man inte markerar sin Gudastaus höjd över massorna och speciellt om man inte ger Ulf Ekman den hyllning som honom tillhör.

• Den speciella läran, "trosförkunnelsen".
• Maktmissbruket.
• Elitismen.
• "Teckentyderi."

Först vill jag tacka för alla dessa inlägg på Harrys sida! Jag har följt debatten, jag har läst insändare från LO-avhoppare. Jag FÖRSTÅR! Jag har nämligen själv varit där.

Jag blev född på nytt 1981, den 13:e juni. Jag träffade underbara kristna som hade KÄRLEK och jag visste med en gång att de hade med Gud att göra trots att jag aldrig hade gått i någon kyrka eller läst Bibeln. De bad för mig - bönerna går tack och lov alltid hem till Herren - och efter några veckor så blev jag fullständigt helad (jag var döende, åt ingenting).

Helandet skedde hemma, utan någon människa inblandad, förutom Gud! Sedan hamnade jag i Södermalmskyrkan - allt detta i juni 1981. Kärleken flödade i församlingen och jag hittade min plats direkt! Jag njöt av den frid som rådde då och hela min själ "drack" av Guds Ande och jag "åt" Guds ord och kände, hur jag växte och mognade i Herren.

Vi hade en underbar lovsång på mötena, kyrkan var fullpackad och varje söndag kom 5-10 stycken fram och tog emot Jesus! (Eller fler ibland!) Vi hade dop varje söndag och Guds Ande verkade på ett stilla och kärleksfullt sätt!

Jag började dock ana oråd 1982, då Bror Spetz visade diktatoriska anlag i sitt uppträdande och i sin förkunnelse. Jag blev orolig! Det kom falska profetior från talarstolen, en efter en annan och predikningarna handlade UTESLUTANDE om pengar! Pengar, pengar, pengar!

Vi, stackars får, somnade i bänkarna, orkade inte lyssna till "köttsliga" budskap MEN ingen prövade dessa! Och så kom den dagen då vi fick höra, att Bror S. har bjudit in en förkunnare, direkt kommen från USA med ett aktuellt budskap. (Jag tror det var hösten 1982). Denne hette Ulf Ekman.

När han kom, väntade vi alla på en förnyelse, på någon som skulle ge sitt liv för fåren och älska sanningen och leva i kärleken! Men efter några veckor fick jag en känsla av "andligt illamående". Lovsången, som var käck och född av Anden, uppbyggande och mjuk, förvandlades plötsligt till en "uppvispad köttslig" prestation. Den blev HÅRD och lät som en ljudande cymbal…Förstår ni, kära syskon!? Vi var på väg in i det mänskliga, långt bort - skulle det visa sig senare - ifrån Herdens röst och tilltal!

Ulf Ekman predikade för "kung och fosterland" och mina olustkänslor bara växte. Jag gick och prövade allt mot skriften, grubblade mig till sömns, sökte Gud och trodde att det var FEL PÅ MIG! Jag fick associationer till Hitler - Tyskland, Stalin - Ryssland och höll på att bli galen! Jag sökte Bror S. för detta men han var bara ignorerade mig och min oro. Frukten av denna fruktansvärt snedvridna förkunnelse lät inte vänta på sig.

När UE startade Livets Ord 1983 på hösten, tror jag, så bröt "helvetet" lös! Nästan alla ungdomar försvann från Södermalmskyrkan och när de kom tillbaka, så drev de ut onda andar ur gamla kristna! När jag försökte varna i ett tidigt skede, så fick jag höra av en 18-åring att jag var besatt av en ond ande! Ulf själv gick och skrek åt djävulen, hånade honom och vrålskrattade åt honom med förakt!

Men satan är en mäktig furste i den andliga andevärlden och har en enorm intelligens! Han är slug och förskapar sig till ljusets ängel och han BEDRAR! "Herren näpse dig!" eller "Vik i Jesu namn!" - kort och bestämt - man ska inte hålla på och utmana en stark andemakt utan Guds ledning!

Den enda vägen att övervinna fienden är att hålla sig till ETT ENKELT EVANGELIUM och vandra i ÖDMJUKHET, som är motsatsen till djävulens karaktärsdrag - högmod! Just det som Ulf trodde, att han var starkare än satan gjorde, att han själv "åkte dit" och blev LURAD! I själva verket gick han fiendens ärenden i stället för Kristi - nu med facit i hand ser vi alla frukten av detta - SPLITTRING I ALLA KYRKOR, "slakt" i Södermalmskyrkan och tusentals lik utmed vägkanterna!

"Jesus har makt, Han har all makt" sjöng man efteråt! Det här med MAKTEN…Maktmänniskor "producerades" på bibelskolan i Uppsala - LYDNAD var honnörsordet! Prövning - utesluten!

LEDAREN - han var Guds smorde och INGEN fick undersöka varken sig profetior eller budskap! När jag ville pröva mot skriften detta om äldstebröder (eftersom alla äldste "avsattes" på Söder), så fick jag höra att JAG KOMMER ATT DÖ OM JAG GÅR MOT GUDS SMORDE!!!

(Se förresten Bror Spetz`s artikel i Dagen från februari någon gång år 2003, där han försvarar Ulf Ekman och säger, att det är farligt om man går mot Guds smorde).

Jag känner igen detta så väl! Men under 80-talet satt jag och prövade mig "fördärvad" på alla dessa möten! En sak var säker och fortfarande är säker - jag kände inte igen HERDENS RÖST!

Folk som kom från Uppsala var förvandlade till ROBOTAR! Uppskruvade, tomma och kärlekslösa! EMPATI kunde de inte stava till! Enligt Ulf var kärlek onödigt "gulli - gull - gull" och Bror S, predikade år 2001, att Gud är MILITANT!

För att inte tala om, att när Dalai Lama skulle komma till Sverige, så bad han att planet skulle störta, så att Dalai Lama inte satte sin fot här i landet! GODE GUD - säger jag bara - Gode Gud!

Förakt flödade från predikstolarna och folket svalde alla falska profetior och lögner med hull och hår!

Till slut, när man varnat och varnat, orkade inte jag längre! Jag blev utslängd ur kyrkan och lämnad åt mitt öde! Hesekiel tänkte jag, predikade rätt om Israels falska och glupska herdar!

Men allting ser bra ut! Ungdomarna är brinnande, peppade. KÄRLEKEN saknas men det tänker ingen på! "Ni ska ha det nya!" Visst - en gammal orm i ett nytt skinn!

Detta ständiga tungotalande och krigande i anden! LO är ute efter MAKT! Jag var på ett möte för några år sedan i ett sammanhang och en kvinna från LO lade händerna på mig. Jag trodde, att jag skulle dö efteråt, så illa mådde jag! Det kändes som om en "orm" tog stryptag runt min hals! Jag åberopade Jesu blod och då försvann detta!

Det finns mycket, mycket mer! Jag har kommit fram till slutsatsen, efter 22 års prövning, att LO:s lära är tokig i botten. KOM IHÅG - lite surdeg syrar hela degen!

Lovsången är underbar men det är inte av lovsången utan av frukten man känner igen trädet på! Denna lovsång är inte mantra som man upprepar om och om igen! Den ska födas i hjärtat av den Helige Ande av kärlek till Jesus och inte "vispas upp", så att det blir häftigt!

Jesus gjorde lärjungar av KÄRLEK, födde fram dem! Han tränade dem inte som i det militära utan TVÄTTADE DERAS FÖTTER!

Makt är ett fruktansvärt begär! Låt oss varna andra och be att Gud öppnar deras ögon, så att de inte låter sig luras av denna falskhet och kärlekslöshet i botten! åter igen säger Jesus, att inte alla kommer in som ropar till mig Herre, Herre! Inte alla som driver ut demoner och profeterar i Hans namn kommer in heller! Vi måste ha Kristi hjärta, medlidande, frid och kärlek!

När jag försvann i slutet på 80-talet ur Söder, så var ingen som frågade efter mig! INGEN! Kom ihåg, det är "money, money" och makt som räknas!

Om man inte älskar sanningen blir man bedragen av lögnen! Det är Gud själv som sänder villfarelsen! Låt oss vara VAKSAMMA!

Guds frid till er alla syskon som läser dessa rader! Jag ÖVERLEVDE men många "dog", glöm inte detta!

(Detta är bara en liten del av vad jag har varit med om).

Med all kärlek i Kristus!