Eufrosyna (Johansdotter) Lundquist

Blev 59 år.

Äktenskap med Olof (Fredriksson) Lindgren (1834 - 1907)

Noteringar

"Allt vad farfars fader slet i de bistra tiderna!Av Harald Lundkvist (Harald Målare)

Den rubriken serveras mig gratis när jag sitter framför en planritning av en gård i Lund på hemmansnr 3, en gård med gamla anor som var nämndeman Jan-Ersas, min farfars faders stolta gamla bost¿¿lle.

Förfäderna har jag följt ner till blodig barocksålder. År 1660 var Zachris Carlsson född. Han levde i Lund som bonde även han på hemmansnr 3, alltså från det år då vår kung Carl X Gustaf lämnade detta jordiska - och stormakten Sverige. Min frände Zachris måste upplevt Carl XI beslut om indelningsverk och därmed följande pålagor för jordägarna vid upprättande av soldatrotar. Han bör även under sin 76-åriga levnad tvingats uppleva dåtidens utbredda vidskepelse som var orsak till de förödande häxprocesserna som likt en svår pestilänta gastkramade sin samtid, i breddmed missväxtårens mångfald.

Under allt detta eländet hemma kämpade rusthållets soldater på Narvas hed eller vid Polens slätt, sin blodiga kamp under Carl den tolftes sönderskjutna baner. Min kära frände Zachris levde under åren 1660-1736.

De förekommande arkivfränderna senast den 9-10-1901 men även tidigare har åstadkommit besvärligheter vid uppgiftsökandet av nämnde släkt tidigare än 1660.

Zachris Carlssons hustru Cherstin var född 1661 död 1743. År 1702 födde hon sonen Eric Zachrisson som blev bonde i Lund på nr 3. Han blev gift med Cherstin Johansdotter född 1709, hon födde sonen Zachris Erson 1732. Cherstin dog 1782 efter när 40-årigt änkestånd.

Zachris Ersson även han bonde på nr 3 i Lunds by blev gift med Margret Olofdotter från Gummark. Hon levde åren mellan 1734-1809. Han Zachris dog som 55-åring samma år som konung Gustaf III tog tillfället att angripa ärkefienden i öst medan denna makt var engagerad vid en uppgörelse med turkarna. Om detta året heter det hos en nutida historiker, år 1787 kom med stor välsignelse för svenska folket.

Allt jordens arbete hade belönats med rika skördar och potatisen hade gett 20-falt igen. Strömmingen och sillen hade gått till i så stora stim att man bara håvade upp den, och konung Gustaf III hade upphävt förbudet mot husbehovsbränningen. Denna sistnämnda åtgärd hade den fördelen med sig att mången utsliten skattebonde kände stor tacksamhet mot den man som Herren Gud hade utsett att styra fäderneslandets öden och de hyllade således konungen och de uttalade många regeringsvänliga tankar.

Med dessa för läsaren kanske ointressanta historiska händelser söker jag framställa den atmosfär under vilken 29-åriga sonen Eric Zachrisson axlade husbondeansvaret efter sin faders död. Eric var född 5/1 1758 och blev gift år 1790 med Eric Larssons dotter i Storkåge, dottern Margareta Ericsdotter som var född den 25/11 1760 och som blev mot till sonen Johan den 28/11 1797, mor Margareta dog som nära 79-åring år 1839 den 20 oktober.

Så har vi då nått fram till min salig farfarsfar Nämndemannen Johan Ericson på Lund nr 3. Min beundran är obeskrivlig, efter allt jag hört om denne min högt aktade frände. Han var en omtyckt personlighet hos släkt, grannar och vänner. han var ärlig och hederlig i sin vandel i sin tjänst på ting så väl som i vardagslag och i umgängeskrets.

En för mig närstående person som i 22 år bott närmaste granne med nämndemannagården, kände Jan-Ersen som den allti föredömlige. Hans egenhändigt skrivna namn står i prydlig pränt på ett ex av Skellefteå tidning av den 7 april 1859, en för mig ovärdelig souvenir, den enda påtagliga minnessak jag äger efter min högtaktade och välborne förfader.

Johan Ericsson ingick äktenskap med Per Johanssons dotter Magdalena som var född i Bureå den 23/8 1797 på hemman nr 4. Hennes år som storbondefru hos Jan-Ersen på Lund blev ej ett fullt decennium, men däremot ett välfyllt decennium. Han gav sin make 5 barn under detta korta äktenskap, tunga arbetsfyllda dagar och uppsittarenätter. Tung måste även makens börda bli när det äldsta barnet endast var 9 år vid Mor Magdalenas död. Även om man känner medlidandet starkt med fembarnspappan efter mor Magdalenas död, för halvt annat sekel sedan, måste man nog lämna storkringlan och granrislukten och allt som associerar till forna tiders storbegravningar och låta livet gå vidare i nämndemannens sorgehus.

Livet på gården under Jan-Ersens tid gör ha blivit något nymodigare än under hans förfäders tid. Under skördetid böts skäran ut mot lien och långlogen från 1795 fick någon tillbyggnad motsöder. Jordnäringen drog nog det tyngsta lasset till husets välstånd, trots avsaknaden av nutidens moderna maskinpark för jordbruksändamål. Skogen - skogsnäringen med allt som den betydde vidöverlevandet för huset Ericsson bör ej falla i glömskans gömmor.

Var kanske inte adertonhundratalet det guldkantade seklet för dem som ägde skog eller kanske än mer för träpatronerna och tjärhanteringens handelshus, men även produktleverantörerna.

Gamla släktgården Westlings dignitär (som jag behandlat i en tidigare artikel) bör som intressent för Lejonströms-sågens räkning ha kunnat bevaka sin nära grannes förehananden vid förekommande avverkningar.

Att huset Ericsson var tjärproducerande torde knappast råda några tvivel om, med tanke på den företagssamma familjefadern. Det gällde att ta vara på avfallsprodukterna och samtidigt skapa arbetstillfällen och även silverglänsande riksdalrar till familjekassan.

För mig var tjärbränningen i min barndom midsommartiden skådebröd - inte levebröd.

Om man på ort och ställe skulle söka att göra en bild av förfädernas vardag och levnadsvillkor kan det knappast kallas att man lustvandrar.

Nutidsmänniskan - jag - som lever i arbetskonflikternas stormiga tidsålder, när alla sneglar på varann, på grannens nya tegelfasad eller arbetskompisens nya kärra i glänsande policrom, då kivas de om statusen och slåss om titlarna.

Men jag skulle ju ta en titt på farfarsfars vardag eller vid hans hus där barnen har vuxit upp och knegade sida vid sida med nämndemannagårdens städslade legoandar. Jag kryper nog till något bragömställe när jag ser dem svettas och bryter i rötterna på gamla tjärstubbar som ska samlas till dalen som ska tändas halvåret före julgranen i storstugan. Många fler gånger får jag, som ynkrygg, tillfälle att gömma mig undan när yxan och timmersågen axlades.

Men nog kan tänkas att paltknytet och smördosan hade fått ressällskap med brännvinsstopet i matkonten.

Matrasten i timmerskogen var knappast angenäm i sitt djupfrysta tillstånd, om den inte varit välsignad med det glädje- och värmespridande stopets innehåll Det var väl vid sådant tillfälle mankunde tänka sig dessa begärliga droppar då hade den uppgiften att hålla liv i Jankes och Eric Wilhelms svettiga men samtidigt stelfrusna kroppar. Tyvärr kände dessa gossar behov av de värmandedropparna i både tid och otid. Men medan den hedersamma husfadern med fast hand styrde mulans tyglar och förde huset i rätt kurs gästades gården av välstånd.

Jan-Ersen var väl förtrogen med bondens år, även om Normans kalenderdosa låg undanstoppad i skrivpulpet-sme-klaffens lönngömma och bondepraktikan oftast gick i lån hos grannarna.

Henriksdagen den 19 januari var en dag för oss i vårat vinterland att ta fasta på, då var midvintern inne och då skulle man ha hälften kvar av fodret och två tredjedelar kvar av maten. Det var den oskrivna lagen för överlevandet.

Att Jan-Ersen i någon mån lät sig påverkas av de jordnära förfädernas vanor, gav sig uttryck i att han vid Kyndelsmässotid praktiserade provsådd inomhus. Handlingen torde för hans del varit ett studium av materialets grobarhet och även hur kornet gick i ax.

Vid fastelagen var nog allvarsmannen-nämndemannen bland dem som trängdes med grannarna vid de religiösa bysammankomsterna.

Vårfrudagen var ju en av vårvädrets märkesdagar. Bonden skulle nog önskat sätta skyddsvakt mot frosten den natten före 25 mars, för undvikande av de kommande 40 nätternas frost.

Den längsta och mest arbetskrävande av årets antider var väl även för nämndemannagården skördens bärgande.

Mikaelihelgen var i första hand kyrkhelg med även för kanske än fler en marknadshelg, för en stor del av ungdomen gällde då att söka kontakt med jusbönder som önskade nystädsla tjänstehjonen, dem som nu inte var ute för kreaturköp och hästbyten.

Nog torde handelshusens försäljning av starkvaror ha haft högkonjunktur.

Andersmässomarknaden som ordnats för hantverksprodukter och som även anammades av häst- och klockbytare var väl marknadstidens slutfas.

Barnen Eriksson, som antog namnet Lundquist år 1845 är följande:

Johan Petter, född 1830, gift med Maria Lovisa Andersdotter.Helena Margareta, född 1832, gift med Olof Fahlgren.Eric Wilhelm, född 1833, gift med Brita Lisa Westling.Maria, född 1835, gift med Johan Forssell, samt Efrosyna, född 1837, gift med Olof Lindgren." Harald Lundkvist/Harald Målare, i Lunds byabok- - - -</p>Namnet stavas i husförhörslängderna: Euphrosyna, Eufrosyne, Eufrosina, Euphrosina, - syna

Personhistoria

Källor