Nämndeman Johan Ericsson
Hemmansägare. Nämndeman, tolvman.. Blev 92 år.
| Född: | 1797-11-28 Lund 3, Skellefteå 1) |
|---|
| Död: | 1890-07-26 Skellefteå 2) |
|---|
| Begravd: | 1890-08-03 3) |
|---|
Noteringar
Kallades Jan-Ersen. Bodde hela sitt liv i Lund.
Harald Lundquist skriver:
Så har vi då nått fram till min salig farfarsfar Nämndemannen Johan Ericson på Lund nr 3. Min beundran är obeskrivlig, efter allt jag hört om denne min högt aktade frände. Han var en omtyckt personlighet hos släkt, grannar och vänner. Han var ärlig och hederlig i sin vandel i sin tjänst på ting så väl som i vardagslag och i umgängeskrets.
En för mig närstående person som i 22 år bott närmaste granne med nämndemannagården, kände Jan-Ersen som den alltid föredömlige. Hans egenhändigt skrivna namn står i prydlig pränt på ettex av Skellefteå tidning av den 7 april 1859, en för mig ovärdelig souvenir, den enda påtagliga minnessak jag äger efter min högtaktade och välborne förfader.
Johan Ericsson ingick äktenskap med Per Johanssons dotter Magdalena som var född i Bureå den 23/8 1797 på hemman nr 4.
Hennes år som storbondefru hos Jan-Ersen på Lund blev ej ett fullt decennium, men däremot ett välfyllt decennium. Hon gav sin make 5 barn under detta korta äktenskap, tunga arbetsfyllda dagar ochuppsittarenätter.
Tung måste även makens börda bli när det äldsta barnet endast var 9 år vid Mor Magdalenas död. Även om man känner medlidandet starkt med fembarnspappan efter mor Magdalenas död, för halvt annat sekel sedan, måste man nog lämna storkringlan och granrislukten och allt som associerar till forna tiders storbegravningar och låta livet gå vidare i nämndemammens sorgehus.
Livet på gården under Jan-Ersens tid bör ha blivit något nymodigare än under hand förfäders tid. Under skördetid böts skäran ut mot lien och långlogen från 1795 fick någon tillbyggnad mot söder. Jordnäringen drog nog det tyngsta lasset till husets välstånd, trots avsaknaden av nutidens moderna maskinpark för jordbruksändamål. Skogen - skogsnäringen med allt som den betydde vid överlevandet för huset Ericsson bör ej falla i glömskans gömmor.
Var kanske inte adertonhundratalet det guldkantade seklet för dem som ägde skog eller kanske än mer för träpatronerna och tjärhanteringens handelshus, men även produktleverantörerna.
Gamla släktgården Westlings dignitär (som jag behandlat i en tidigare artikel) bör som intressent för Lejonströms-sågens räkning ha kunnat bevaka sin nära grannes förehavanden vid förekommande avverkningar.
Att huset Ericsson var tjärproducerande torde knappast råda några tvivel om, med tanke på den företagsamma familjefadern. Det gällde att ta vara på avfallsprodukterna och samtidigt skapa arbetstillfällen och även silverglänsande riksdalrar till familjekassan.
- - -
Wikipedia om tolvman: En tolvman var en nämndeman vid häradsrätten.
Tolvmännen utsågs bland socknens allmoge, och ända fram till 1871 stadgades att tolvmännen skulle vara bönder. Den främste bland de tolv, som haft sitt uppdrag under längst tid, benämndes "äldste".
Tolvmännen valdes på sockenstämman i respektive socken, varje socken hade ofta ett bestämt antal av posterna på sin lott. Nämndemännen satt vanligen på livstid, på 1800-talet bestämdes mandatperioden till sex år, med möjlighet att avgå efter två.
Äldsten var fram till 1866, då ståndsriksdagen avskaffades, i allmänhet den som valdes till riksdagsman, om en sådan skickades från häradet.
Personhistoria
Källor
| 1) | Harald Lundquist:"Allt vad farfars fader slet ..." Lunds byabok, Skellefteå 1991 |
| |
| | |
| 2) | Indiko |
| |
| | |
| 3) | Demografiska dagabasen, Umeå universitet = Indiko |
| |
| | |
| 4) | Elof Lindmark |
| |
| | |
| 5) | Demografiska databasen, Umeå universitet |
| |
|