I Trosförkunnelsens lärosystem, dör Jesus andligen (skiljs Från Fadern i väsenshänseende) och behöver pånyttfödelse. Är detta Skriftens Jesus?

Jesus var inkarnerad in i syndigt kötts gestalt och ställd under lagen och på allt sätt ställd under människans villkor. Därigenom frestad i allt. Men Han lämnade aldrig Guds vilja och lierade sig med syndanaturen. Han dog hela sitt jordiska liv, som sann Gudamänniska, bort från synden. Fördömde synden i köttet och stängde dess inflytande ute ur den Gudamänskliga naturen. Han leddes aldrig av synden till att synda. Han var ingen syndare utan uppfyllde lagen och Guds vilja i människans ställe.

Jesu kroppsliga död på korset, var den slutliga döden bort från synden. Han levde i lieringen med Fadern och i Guds vilja, ända igenom den kroppsliga döden på korset. Då när Jesu blod och lekamen offrades till försoning mellan Gud och människa. Gud bär själv fram offret. Är själv offret och är samtidigt den som tillfredsställs av offret. Det syndfria offerlammets blod och lekamen.

Därmed inte bara bar Jesus smärtan av Gudsfrånvändhet, när Fadern, på korset inte undandrog, den sanna, rättfärdiga Gudamänniskan Kristus Jesus, den uppsamlade, tillräknade mänsklighetens skuld, synder och dess straff. Utan också just genom sin samtidiga, rättfärdiga, syndfria enhet med Fadern, som Han genom sin lydnad levde i, dog inte Jesus den andliga döden där (skildes från Fadern i väsenshänseende, utan var hela tiden samtidigt sann Gud). Jesus dog inte den andliga döden på korset utan besegrade den. Därmed var människa och Gud försonade. Straffet utdelat och vägen till Gud öppen.

I uppståndelsen besegrar Han som Gudamänniska - med bevarad enhet mellan Gud och människa i personen Kristus, den kroppsliga döden. Därmed hade Jesus besegrat den som hade döden i sitt våld, djävulen. Besegrat synden, döden och dess konsekvenser på alla plan.

Jesus levde aldrig i liering med synden, så att Han skildes från Fadern(dog den andliga döden) och behövde pånyttfödelse, som Trosförkunnelsen lär. Han levde hela tiden, oavbrutet i den Andliga lieringen och föreningen med Fadern (väsensenheten i Gudomen mellan Fadern och Sonen). Oskiljaktigt förenad med Fadern. Densamme igår, idag och desslikes i all evighet. Oavbrutet Den Levande Gudens Son från evighet till evighet.

Jesus levde också som sann människa obrutet i den andliga föreningen med Gudomen i sin enda person Kristus -Guds fullhet lekamligen - Gud i köttet. Han var Kristus - sann Gud och sann människa.

Just genom sin rättfärdiga liering med Fadern, ända igenom den kroppsliga döden på korset, kan Jesus efter att offret är framburet och straffet utdelat, utropa att det är fullbordat, där på korset och överlämna sin mänskliga ande i Faderns händer. Just genom att Han där inte dött andligen (Skilts från Gudomen) utan på korset besegrat den andliga döden. Just genom att Han hela tiden samtidigt, i sig själv, är Sann Gud och människa förenade i personen Jesus Kristus. Detta är undret.

Den som bejakar Trosförkunnelsen bejakar även JDS-läran. Bejakar hela lärosystemet, som falskt börjar med att Adam var en Gud. Jämställd och lik Gud i väsen och funktion. Bejakar att människans ande är hennes hela, totala personlighet som står i motpolsställning till själ och kropp (Gnosticism). Bejakar att Jesus skildes från Fadern i väsenshänseende (inte längre är Sann Gud) på korset utan är lierad med syndanaturen och behöver pånyttfödelse, så att Han blir en annan Jesus, som aldrig har funnits förut. En annan Jesus som uppstår än den Jesus som hängde på korset.

Bejakar att väsensenheten mellan Fadern och Sonen upplöses. Bejakar att enheten mellan Gud och människa i personen Kristus upplöses så att Jesus inte hela tiden är Kristus (Gud kommen i köttet - Guds fullhet lekamligen - sann Gud och sann människa). Bejakar att Jesus inte är densamma igår, idag och desslikes i all evighet. Bejakar att människan i sin pånyttfödelse är som en gud, helt väsenslik Jesus i sin uppståndelse, redan här i tiden.

Detta blir konsekvensen av att bejaka att Jesus dör andligen och kopplas ihop med läran att människan är en ande, har en själ och bor i en kropp. Där anden ses som egentliga personligheten som blir skapad till likhet med Gud i pånyttfödelsen

En del förespråkare kanske inte förstår, att detta är vad de lär och därmed utgör ett falskt lärosystem, som leder människan vilse. Men de som verkligen insett lärosystemet och bejakar det, är verkligen att beklaga. För då är de själva vilseförda och lever inte i umgängelse med och följer Skriftens Jesus.

"Därpå skolen I känna igen Guds Ande: var och en ande som bekänner att Jesus är Kristus, kommen i köttet, han är av Gud; men var och en ande som icke så bekänner Jesus, han är icke av Gud. Den anden är Antikrists ande." (I Joh. 4: 2-3)

För oss begränsade människor är det väldigt svårt att se in i just detta, när den himmelska världen passerar igenom den jordiska, på det sätt som sker där i Jesu jordiska kropp. Det är väl också därför som fienden skickligt lyckas lura människor på just den här punkten.

Det vi då har som vägledning från Ordet är just detta att Jesus är Kristus, Gud kommen i köttet och från evighet till evighet väsensförenad med Gud. Alltså vad som gäller och utesluter en faktisk åtskillnad i väsenshänseende mellan Fadern och Sonen på korset.

I Trosförkunnelsen sker en förskjutning bort från det offer som krävdes: Jesu blod och lekamen och till en överfokusering på Jesu mänskliga identifikation med människans syndiga natur så att Han i väsenshänseende skiljs från Fadern.

Naturligtvis bär Han smärtan som sann människa, som om Han vore skild från Fadern. Men samtidigt besegrar Han just där den andliga döden genom sin rättfärdiga syndfria liering med Fadern. Han är samtidigt själv Gud. Det är detta under som omintetgörs i Trosförkunnelsen.

Att sen, fullt ut förstå, vad som händer i inkarnationen in i mänsklig gestalt och när Han efter den kroppsliga uppståndelsen, går via sin jordiska kropp, till den härlighet Han hade, innan Han kom och varifrån Han kom, är knappast möjligt.

På något sätt är Han hela tiden densamme igenom dessa skeenden. Från evighet till evighet hela tiden väsensförenad med Gud.

Detta är undret. Kristus. Gud kommen i köttet. Sann Gud och sann människa. Hela tiden fullt ut Gud och i väsenshänseende hela tiden förenad med Fadern. Samtidigt som Han som sann Gudamänniska tar straffet. Han är själv Gud som bär fram offret: En rättfärdig, syndfri Gudamänniskas - Kristi Guds Sons blod och lekamen. Han är själv offret och Han är samtidigt Gud som tillfredsställs av offret.

Igenom inkarnationen, den kroppsliga döden på korset, uppståndelsen via sin jordiska kropp och ingången tillbaka in i härligheten är Han hela tiden väsensförenad med Fadern och Sann Gud, densamme GudaSonen.

Eljest hade Han inte, som sann syndfri, rättfärdig människa i total liering och enhet med Fadern, som Kristus - Gudamänniskan kunnat besegra den andliga döden på korset (människans skilsmässa från Gud) och i uppståndelsen besegra den kroppsliga döden.

Denna seger omintetgörs i Trosförkunnelsen och en falsk Jesus, som inte längre är Kristus(Gud kommen i köttet) och är en syndig människa som behöver pånyttfödelse, har i deras lära blivit till. Blir till från avgrunden till en falsk Jesus, spelad av en villoande, som ska locka människor just till avgrunden.

Helt färdiga med denna fråga blir vi nog aldrig förrän vi själva genomgår förvandlingen in i evighetens värld. Men det är väsentligt att se så pass utifrån Ordet, att någon andlig död är det inte frågan om på korset för Jesus, utan även där hela tiden är Han densamme GudaSonen, för evigt förenad med Fadern och just därigenom, som Gud-evig Ande, kan Han bära fram offret som krävdes, en Gudamänniskas (Kristi) syndfria blod och lekamen. Just genom sin rättfärdiga förening med Fadern dör Han inte den andliga döden (människans skilsmässa från Gud) utan besegrar den.

Från det att försoningen var fullbordad på korset är alla människor förlåtna och tillräknade Jesu rättfärdighet. Fria att utan motprestation gå in i gemenskapen med Gud. Han räcker fram gåvan till alla genom evangelium. Även den som inte tror och är upprorisk är förlåten sin otro och upproriskhet. Får komma som han är in i Guds gemenskap och Gud vill ge tro.

Men Gud behandlar alla med integritet och respekt. Han tvingar inte sin gemenskap på någon. Den som i förtröstan till Jesu försoningsverk, griper kring Guds utsträckta hand och fria gåva, äger redan den av Guds Ords evangelium framfödda, frälsande tron.

När relationen är upprättad och rättfärdiggörelsedomen och den fria gåvan av förlåtelse och evigt liv över alla människor blir personlig egendom och erfarenhet i en människas liv, så flyttar Jesus in med allt vad Han är i sin person. Han är i sin person vår förlåtelse, vår rättfärdighet, vår helgelse, vår frid och vårt eviga liv. Han lägger ner Livets Andes lag i vårt väsen som vill göra oss fria från syndens och dödens lag. Vi är på vandring mot vårt rätta hem. Inne i vår bestämmelse. Att bli Honom lika i evighetens värld.

Det yttersta beviset för min del att Jesus faktiskt var syndfri och den levande Gudens Son. Den utlovade messias. Kristus. Sann Gud och sann människa. Det är att jag mött den uppståndne och lever i en innerlig umgängelse med Honom.

Hade Han inte varit syndfri hade Han inte kunnat försona Dig och mig med Gud. Han hade inte på korset kunnat besegra den andliga döden (människans skilsmässa från Gud) Han dog inte andligen där. Han besegrade där den andliga döden.

Därför vet jag att Han var syndfri människa och sann Gud. Att Han är den utlovade Messias. Kristus. Sann Gud och sann människa. Rätt Jesus. Rätt Ande. Skriftens Jesus.

Det är viktigt att vi möter rätt Jesus. Den Jesus som Skriften pekar på och vittnar om. Men lika viktigt som med rätt lära är det, att inte det sanna Livet, stelnar i en lära.

Det har funnits människor, som helt riktigt, insett att på flera håll, där läran utifrån Skriften, i grunden kan vara rätt, så har ändå Livet stelnat i betoningen på läran. Upptäckt att man rannsakar Skrifterna och menar sig att i Skriften, i sig själv, vinna evigt Liv. Istället för att låta Skriftens vittnesbörd om Honom som är uppståndelsen och Livet, i sin närvarande levande person, leda fram till ett möte och en umgängelse med rätt Jesus. Skriftens Jesus. Insett att det talas om rätt lära, men att de själva saknar livsförbindelse med Livet - Jesus, som läran handlar om och pekar på.

Var inte våra hjärtan brinnande, när Han utlade Skriften för oss, sa Emmausvandrarna som mötte den uppståndne Jesus. Det är rätt Jesus som med en rätt Ande öppnar Skriften och gör den till mer än bokstäver. Gör den till ett levande Ord.

Men de som upptäckt detta har i sin iver i att peka på att läran, i sig själv, om inte Ordet får bli kött, är död. Bara försökt peka på det viktiga med Livet och hamnat i ett annat dike, där det uttrycks, att det inte är så viktigt med läran. Därigenom öppnat för människor att möta en Jesus som inte Skriften vittnar om.

Rätt lära och rätt Liv behöver följas åt och betonas som lika viktiga, om vi ska möta rätt liv. Rätt Jesus. Den Jesus som Skriften vittnar om och vill leda oss fram till. Han som i sin person bär det eviga Livets Ande in i vårt väsen.

Jesus är det levande Ordet. Det är i mötet med Honom som Skriften pekar på och uppmanar oss att möta och hämta ut den försoning, nåd och förlåtelse Han bringat, som Skriften öppnas.

Den Jesus Trosförkunnarna presenterar, säger sig ha mött och som är verksam i deras sammanhang, är en annan Jesus. En falsk Messias. En annan ande. Ett annat Evangelium.

En Jesus som är i uppror mot Guds vilja och därmed lierad med syndanaturen på korset, andligen död (skild från Fadern) och därmed inte sann Gud och sann människa - inte Kristus - enheten av Gud och människa i personen Jesus Kristus.

En annan Jesus än den som hänger på korset, som inte längre var Gudamänniskan Kristus, Gud kommen i köttet - Guds fullhet lekamligen, utan behövde pånyttfödelse. En annan Jesus som aldrig har funnits förut blir till i dödsriket. Ja, där blir en falsk Jesus till, från avgrunden. En falsk ande. Som är på väg att dupera och vilseleda en hel kristenhet och en hel värld. Under toleransens, kärlekens, enhetens och väckelsens förrädiskt vackra namn. Men som i det här sammanhanget är camouflerande ord och uttryck.

Det står att summan av Guds Ord är sanning och att sanningen ska göra er fria. Umgängelsen med det Skrivna Ordet är således en livsnerv i det kristna livet.

En del säger att Bibeln är både Guds och människors ord. Naturligtvis är de, som var drivna av Guds Ande, att skriva ned Ordet, färgade av sin personlighet. Men inte på det sättet, som det kan vara idag, när vi uppmanas, när någon driven av Guds Ande framför något, att pröva allt och behålla det goda.

Bibeln är Guds ofelbara Ord till människan. Sen är det en annan sak att de som nedtecknade Guds oföränderliga Ord inte var robotar, utan "människor drivna av den Helige Ande", där deras egen personlighet, inte färgar betydelsen av innehållet, men väl sättet att uttrycka innehållet. Därför behöver vi också ledsagas av Sanningens Ande för att se in i innehållets betydelse.

När Anden ger ljus över Ordet, framträder det Gud ville säga mänskligheten genom det skrivna Ordet och är då ett sant och ofelbart Ord, där inget kan dras bort eller läggas till. Det stannar inte vid ett försanthållande av Ordet. Det blir en levande del av mitt väsen. Det blir ett levande sant och ovedersägligt Ord, till en överbevisande visshet. En övertygelse om ting som man inte kan se. Därför att Guds Ande på ett övernaturligt sätt ger vissheten.

Min erfarenhet är att Gud talar främst via tankarna. Men även med hela mitt väsens alla "sinnen", "mekanismer", "mottagningsorgan" eller vad man nu ska kalla det. (Att bara knyta det till människans ande leder vilse.) Men Gud talar aldrig emot, utöver eller som en "ny uppenbarelse", utanför Skriftens ram och riktlinjer. Då är det helt enkelt inte Gud som talar, varifrån eller på vilket sätt det än kommer. Där tror jag att varje sant troende som lever i en innerlig umgängelse med Jesus, lär sig erfara, när det är Herdens röst eller en främmande röst. Är det något som går i strid med det Skrivna Ordet, behöver man aldrig ifrågasätta att det är en främmande röst.

Skriften utgör ramen för vår tro och vandring med Jesus. Det är ett sant Ord och beskriver människans fall, räddning och framtid och vandringen mot detta mål. Inget uppslagsverk för varje situation. Gud leder och talar på många sätt personligt, men aldrig utanför ramen eller emot det Skrivna Ordet. Där är Facit som vi kan checka av gentemot. Även checka av vad som är falskt.

Den tillräknade rättfärdigheten från Gud av nåd, på grund av Jesu förtjänst. Tron på Jesus som Kristus (Guds fullhet lekamligen - Gud i köttet - sann Gud och sann människa i en enda person - Jesus Kristus Guds Son) och Hans ställföreträdande lidande och försoning genom att enheten mellan Gud och människa aldrig bryts i Kristus (segern över den andliga döden) och frambärandet av offret som sonar skulden: Kristi kropp och blod och som kroppsligen uppstår i en seger över den kroppsliga döden.

Denna av Guds Ande och Ords, framfödda trons gripande, kring försoningsoffret av Jesu blod och lekamen till försoning för vår synd och den personliga umgängelsen med personen Jesus Kristus är vad som gäller inför evigheten. (Ef.1:13;Joh.1:12)

"Den som tror på Sonen han har evigt liv, men den som inte hörsammar Sonen han skall inte få se livet.." (Joh.3:36)

I den personliga umgängelsen direkt med den levande och genom sin Ande närvarande personen Jesus, där vid min mästares fötter, när vi tillsammans läser det Skrivna Ordet, framträder mer och mer, vem Han är och vad Han gjort och gör. Var vägen i Hans gemenskap går och inte går. Sen lägger ju så Gud ner olika gåvor i personer, i den troende gemenskapen, för att de ska bli lemmar varandra till tjänst, undervisa, trösta, förmana, varna och uppbygga varandra och så växa upp till Honom som är huvudet för församlingen.

Jesus är Ordet. Jesus är i Ordet. Ordet är i Jesus. Han är det levande Ordet som blev kött. Han är den, som genom sin Ande gör Ordet levande för oss. Han är den som Ordet pekar på och vill leda oss till gemenskap med.

Jesus är dock inte instängd i bokstäver på ett papper, så att vår gemenskap med Honom uteslutande handlar om ett betraktande av och enbart försanthållande av det Skrivna Ordet. Han lever och är allestädes närvarande genom sin Ande. Vi kan leva lika verkligt i en innerlig umgängelse med Honom som med en nära vän vi kommunicerar med.

Antagligen är det lika allvarligt att stänga in Guds närvaro här i tiden till enbart Ord och sakrament, som det är att förringa Herrens speciella närvaro i Ord och sakrament. Gud är även genom sin Ande allestädes närvarande och verksam. (Ps. 139, Jer. 23: 23-24, Apg. 17:22-28, Joh. 14:21, 16:13, 1 Joh. 2:27).

I Jesu umgängelse (Joh.1:12-13), för Han , genom sin Ande, det eviga Livets gåva in i vårt väsen. Han som är förlåtelsen, vår frid och helgelse, tar sin boning i den troende. Den troende blir född på nytt. Får del av Gudomlig natur. Allt detta finns tecknat i Bibeln och erfars till en överbevisande visshet i den troendes väsen och sinne, genom den helige Andes vittnesbörd, både i Ordet och i den troende.

Tycker personligen det egentligen är väldigt naturligt och okomplicerat med Skriftens auktoritet och samspelet mellan Guds Ande och Skriften för levandegörandet av Ordet. När det blir krångel så nog handlar det oftast om att vi av olika anledningar inte vill se vad Ordet säger, eller blivit lurade att det är en viss kyrka som ska tolka det. Eller utan att pröva det låter andra tolka det åt oss.

Vi ska ta vara på gåvorna Gud lagt ner i gemenskapen för vår uppbyggelse. Men det kommer till syvende och sist, i denna falska väckelsens och förförelsens tid, att handla om varje enskild individ. Huruvida man lever i ett sådant förhållande med Skriftens Jesus och sanningens Ande, i ett av Gud framformat ärligt hjärta, så att man hör och känner igen Herdens röst och registrerar den falska anden i de olika förförelserna som drar fram.

Utan Skriften, som yttersta auktoritet för vad som gäller, kommer vi att stå oss slätt. Precis som om vi inte också lever i en innerlig personlig umgängelse med rätt Jesus. Skriftens Jesus i alla stycken.

Fienden försöker alltid leda människan bort från tron på, umgängelsen med och fokuseringen på personen Jesus. Den Han är, har gjort och är för, med i och genom den troende.

Fienden försöker leda tron till enbart en fokusering på Skriften, att tron på Skriften är räddande i sig, att tron på sakramenten är räddande i sig, att tron på tron är räddande i sig. Lita på att Du är utvald. Lita på att Gud är mäktig att bevara den Han har utvalt. Lita till Din tro. Lita till nåden. Lita till att Din församling eller kyrka är Guds representant på jorden och förmedlar Guds nåd till Dig. Lita till Din överlåtelse. Lita till Din egen inre Gudomlighet. Lita till vittnesbördet i Ditt inre. Lita till vad Du upplever o.s.v.

Allt detta är uttryck som för fokus bort från tron på personen Kristus och förtröstan till den Han är och har gjort. Det är Han som är räddningen i sin levande person.

Diken finns åt alla håll bort från personen Jesus allena. I spänningsfältet mellan dikenas ytterligheter, med ensidiga överbetoningar av delar från Skriften, ligger summan av Ordet och fokuserar vägens sanna mitt.

Det enda vi har att lita till, är att Jesus dog och uppstod för vår synd. Det som hände var inte ett offer till djävulen, utan Gud som går in och själv är det offer som krävs inför Gud. En syndfri Gudamänniskas blod och lekamen.

Det som ytterst händer är inte människans eller Guds strid med djävulen. Fienden finns med i bilden för att sabotera Guds verk. Men huvudpoängen i det som sker är att Gud går in och räddar människan från Gudsfrånvändheten och den förlorade Gudsgemenskapen. Fienden försöker med lögn vilseleda människan från att se försoningen och återupprättandets faktum i Jesus Kristus. Genom lögn bedra människan på den fria umgängelsen med Jesus. Han avväpnas med sanningen. Där kärleken till sanningen har rum i hjärtat.

Det som sker är att Gud försonar och återförenar människan med sig själv. En enda är medlare mellan Gud och människa. Där i Jesu jordiska kropp sker försoning och återupprättad gemenskap mellan Gud och människa. Genom att Gud i Jesus Kristus besegrar den andliga dödens och den kroppsliga dödens våld, som hade blivit människans belägenhet.

Vägen till Gudsgemenskap och evigt liv i en relation med Honom är öppen. Vi är välkomna att leva i umgängelse, kommunikation och relation med Jesus här och nu och på ett fullkomligt sätt i evigheten.

Människan kan på intet sätt, med sin egen avgörelse bidra till sin räddning ur sin belägenhet, utan allt beror på Guds nåd och är ett Guds verk. Detta synes dock ibland betonas så starkt, att nästan Guds uppmaning i Ordet att leva i gemenskap med Jesus missas.

Missar den troendes personliga livsförbindelse med den uppståndne levande Jesus. Den enkla, personliga umgängelsen och kommunikationen med vår bäste vän. Att det inte enbart stannar vid att läsa sin kärestas kärleksbrev, utan innerligt även dela gemenskapen och livet med sin käresta, i en konkret, påtaglig, ömsesidig umgängelse.

En personlig umgängelse med personen Jesus, som i sin person, är gåvan vi genom, den av Guds Ande och Ord framfödda tron, griper kring. Detta tolkas ibland nästan som en laggärning och ett försök att medverka till sin räddning och inte, som den av Guds Ande och Ord framproducerade trosgärning (handling i förtröstan på att Gud verkar i enlighet med sitt Ord) , som det handlar om och som leder till en livgivande personlig umgängelse med Honom som är uppståndelsen och Livet.

Å andra sidan kan betoningen på avgörelsen bli så stark, att det nästan blir en slags medverkan och prestation att komma till tro. Därmed kan, undervisningen om vem Jesus är och har gjort, som är budskapet, som genom Guds Ande och Ord föder fram tron, få en alltför undanskymd plats och betydelse.

Naturligtvis är det inte bokstäver på ett papper som i sig är räddande eller livgivande. Men Ordet pekar på Honom som är Guds slutliga uppenbarelse till människan, i vars gemenskap, Hans Ande gör Ordet, till ett levande Ord. Jag hade läst Bibeln fyra gånger innan jag kom till tro. Men såg inte vad som stod. Men fokuseringen leddes mot Jesus och när Han kommit in i mitt liv, fick jag över en natt en ny bok. Började se vad som stod mer och mer. Där är jag fortfarande en lärjunge vid Hans fötter vid läsandet och i behov av trossyskons korrigering och bidrag med sin gåvor och funktioner. För att rätt växa som lärjunge.

Naturligt vis är det den objektiva rättfärdiggörelsen utanför människan som gäller för vår salighet. Men detta är ingen motsägelse till att Kristus genom sin Ande bor i den troende. Att Jesus genom sin Ande blir en relations och kommunikationspartner. Att den helige Ande genom en livets Andes lag arbetar i den troendes väsen och sinne för ett helgat liv till tjänst inför Gud och människor.

Rättfärdiggörelsen är inte en förvandling i personen, utan en deklaration om denna persons lagliga ställning inför Gud. Tillräknad rättfärdighet för Kristi skull. Men Skriftens budskap handlar också om att Kristus genom sin Ande bor i den troende och vilken konsekvens det har för det kristna livet här och nu. Inte en grund för vår rättfärdighet inför Gud. Men det har en oerhörd betydelse att leva i den innerliga personliga relationen med Jesus här och nu. Med Andens verksamma liv.

Att Kristus bor i den troende är inte grundvalen för vår rättfärdiggörelse eller visshet därom. Den står där svart på vitt i Bibeln om Kristi tillräknade rättfärdighet, som en domsakt utanför människan.

Men detta är ingen motsägelse till att Kristus bor i den troende och även vittnar i hennes sinne och väsen. Detta finns också svart på vitt i Bibeln. Enligt Luther kallad helgelsens gåva inom oss. Som inte är en orsak till förlåtelsen och det eviga Livets gåva, utan en konsekvens eller resultat av den fria rättfärdiggörelsens gåva utanför mig och som är knuten till Kristi person.

En gåva som tron gripit kring och mottagit av nåd, genom den av Guds Ande och Ord framfödda tron. Att Kristus bor i den troende är inte människans tillräknade rättfärdiggörelse inför Gud, utan en pånyttfödelsens konsekvens, där Jesus genom sin Ande bor i människans väsen och sinne. Inte en orsak till förlåtelse och evigt liv, utan en orsak eller resultat av förlåtelsen och det eviga Livets gåva.

En umgängelse med Jesus som endast blir ett betraktande av honom på papper och inte leder till en ömsesidig umgängelse i en intim personlig kommunikation och umgängelse, är en död relation. Ett läsande av kärleksbrevet, men inte den där kärleksumgängelsen som i en levande, påtaglig umgängelse och relation.

Naturligtvis kommunicerar och umgås Jesus, genom sin Ande, med oss på alla plan av vårt väsen och sinne. Men aldrig på ett sätt eller med ett innehåll, som går i strid mot eller utgör en ny uppenbarelse utöver det Skrivna Ordet.

Naturligtvis är det inte tron på Skriften i sig, som är räddande. Det är Guds nådesfulla domsakt i Kristus Jesus, rättfärdig för Kristi Skull, som är räddande. Det är den av Gud framfödda tron på och personliga umgängelsen med Jesus, som Skriften pekar på och vill leda oss fram till, som är räddande. Detta är inte enbart knutet till ord på ett papper eller sakrament. Men i Hans gemenskap blir orden på papperet ett levande, sant och ovedersägligt Ord.

Skrift och sakrament är inte räddande i sig, men påminnelsen om och gemenskapen med Jesus blir påtaglig, levande och reell i nattvarden, som påminner om vad som är fokus för tron: offret av Kristi kropp och blod.

Jesus åskådliggör och säger att det är Hans kött och blod som är dödsoffret som sonar synden och instiftade en måltid vi delar i den kristna gemenskapen, för att det ska ske till åminnelse av och påminnelse om vilken sorts död Han dör och vad det är som sonar skulden: Kristi kropp och blod.

Nattvarden är mer än en åminnelse och förkunnelsestund, men inte heller något "frälsningsmöte".

Jesus säger när Han delar brödet och vinet med lärjungarna att det är Hans blod och lekamen (Matt.26:26-29). Paulus säger också i 1 Kor. 10:16 angående vinet och brödet: "är icke den en delaktighet av Kristi blod? Är icke det en delaktighet av Kristi kropp?

Samtidigt citerar Paulus Jesus och säger "gören detta till min åminnelse" och "så ofta ni äter detta bröd och dricker kalken, förkunnar ni Herrens död, till dess att han kommer" (1 Kor. 11:23-26).

Det är allvarligt att framställa nattvarden på ett sådant sätt att fokus förs från förtröstan till den Jesus är i sin person och offret av Kristi kropp och blod på korset, till att en förtröstan till en ritual räddar mig.

Jag är räddad i förtröstan till den Jesus är och offret av Kristi kropp och blod på korset, innan jag kommer till nattvardsbordet. "Frälsningsmötet" sker vid korsets fot vid anblicken av försoningsoffret på korset, där relationen, kommunikationen och umgängelsen med min Frälsare upprättas.

Men lika allvarligt är det att förringa Herrens speciella närvaro vid nattvardsbordet genom sitt Ord: Detta är min lekamen och detta är mitt blod. Herren kommer mig till mötes på ett speciellt sätt vid nattvardsbordet, när vi delar brödet och vinet till åminnelse och förkunnelse av Hans död, till dess att Han kommer. Inte så att brödet och vinet intagit en annan substans än vin och bröd i fysisk bemärkelse, men en speciell närvaro utifrån Hans eget Ord: Detta är min lekamen, detta är mitt blod.

"Pröve då människan sig själv" (1 Kor. 11:28-29), inte huruvida ens leverne är värdigt att komma till nattvardsbordet, men om man äger en längtan efter gemenskap med Kristus, längtan efter förtröstan till och umgängelse med den Han är som person, längtan efter förtröstan till offret av Kristi kropp och blod på korset för sin synd, längtan efter Guds nåd, frid och vänskap med Gud, längtan efter gemenskap med syskonen i tron på Herren Jesus (1 Kor. 10:17).

I dopet handlar Gud enligt sitt Ords löfte med begravning av den gamla människan, sammanväxning med Kristus i Hans uppståndelse och gränsdragning gentemot världens makter. Om dödsfallet skett genom trons gåva från Gud på Jesus, Hans försoningsgärning och den tillräknade rättfärdigheten från Gud, på grund av Kristi förtjänst och umgängelsen med Honom.

"Då sade hovmannen: ’se här finnes vatten. Vad hindrar att jag döpes?’ Filippus sade till honom: ’Om du tror av hela ditt hjärta, så kan det ske.’ Han svarade och sade: ’Jag tror av hela mitt hjärta, att Jesus Kristus är Guds son.’ … De som då kom till tro läto döpa sig och så ökades församlingen"
(Apg. 8:36-37,4:41)

Bibeln talar bara om ett dop, de troendes dop. Det ligger inte pånyttfödelse i vattendopet utan i hjärtats tro på Jesus. "Då ni nu har kommit till tro, har ni som gåva undfått den Helige Ande". En Andens omskärelse av hjärtat vid personlig förtröstan till den Jesus är och har gjort, utan behov av riter eller mellanhänder.

Dopet är en begravning av den "gamla människan", efter att "dödsfallet" genom tron på Jesus har skett och även en gränsdragning i den andliga världen gentemot "världens makter" i enlighet med förebilderna i GT i uttåget ur Egypten.

Där föregick tron (bestrykningen av dörrposterna med blodet) "dopet" i Röda Havet. Precis som förebilden med Noaks Ark. När de var inne i Arken (Kristus) kom vattnet. Tro och dop bör förenas till en frälsande enhet, där tron föregår dopet i enlighet med Bibelns mönsterbild.

Det är Jesus själv som i sin person, genom den helige Ande, bringar det eviga livets gåva in i den troendes väsen och sinne utan mellanhänder eller speciela ritualer. Detta sker när det av Guds Andes levandegörande av Ordet, framfött den tro, som leder till umgängelsen med Honom, som är uppståndelsen och Livet i sin närvarande person. Det är personen Kristus som är livgivaren.

Det är ingen kyrka eller församling som har monopol på att tolka Skriften eller som förmedlar Guds nåd i sig. Anden är lika närvarande hos syster Kajsa i Jokkmokk. När hon läser Skriften kan Anden direkt tolka den för hennes hjärta och sinnen, vid en personlig umgängelse med personen Jesus, allestädes närvarande.

Där har inte påven eller någon annan ett företräde. De människor som Gud lägger ner en speciell gåva, att med vishet förmedla Guds Ord, är inte knutet till kyrkotillhörighet, utan till den personen. Lika väl i Kiruna, Andersvattnet, Stockholm eller Rom.

Det är Jesus i sin person, som genom sin Ande förmedlar det eviga livets gåva.

Jesus talar aldrig i sin personliga umgängelse med människor (Rhema) emot Logos (det skrivna Ordet). Eller som en uppenbarelse i strid eller utanför riktlinjerna i Logos. Därför är det så viktigt att vi får en helhetsbild av vad skriften säger i olika frågor. Därför poängterar också Paulus "icke utöver vad skrivet är".

För en del tycks konsekvensen i uttrycket "Evangelium i Ord och sakrament", leda till en tro på att det är Skriften i sig och sakramenten i sig som är räddande och i mina ögon synes det som att man inte leds in i den personliga, direkta kommunikationen och umgängelsen med personen Jesus. Vi kan enligt denna syn på intet annat sätt umgås med Jesus än i Ord och sakrament.

Är det tron på att brödet och vinet förvandlas och förmedlas som Kristi kropp och blod, som är den frälsande tron? Eller är det tron på att offret av Kristi blod och lekamen på korset, är det felfria offret åt Gud, som sonar syndaskulden och avvänder straffet helvetet från människan?

En tro på ett felfritt offer av Kristi kropp och blod innebär samtidigt en tro på Jesus som Kristus. Det innebär en tro på att enheten av Gud och människa i Kristi person vid offret av Kristi blod och lekamen består (= ingen andlig död av Jesus), genom Kristi syndfria rättfärdighet och lydnad, som där bringar segern över den andliga döden genom att den aldrig sker i Kristi person.

Visst är Guds Ord sant. Men är det tron på att Guds ord är sant som är den frälsande tron? Det står inte att den som tror att hela Skriften är sann är räddad. Det står inte att den som bekänner sig som kristen är räddad. Men däremot står det att då vi blivit rättfärdiggjorda genom tro på Jesus så har vi frid med Gud.

Är det tron på Skriften i sig som är den frälsande tron? Eller är det tron på Honom som Skriften pekar på, Ordet som vart kött, tron på Kristus och Hans verk som tillräknas mig av nåd för Kristi skull, som är den frälsande tron?

Själv äger jag en visshet om att Guds Ord är sant, även om jag inte äger Guds Andes uppenbarelses ljus över allt som står, så att betydelsen i alla stycken i allt innehåll är klar och levande för mig. Men den frälsande tron är levande: vem Jesus är som Kristus (Guds fullhet lekamligen), att det felfria Offret av Kristi blod och lekamen sonade syndaskulden och att Gud av nåd, för Kristi skull tillräknar mig Jesu försoningsverk. Där står fötterna på klippan och jag får tillsammans med Jesus som en lärjunge vid Hans fötter, i samtal med Honom läsa Ordet och Han får göra det levande genom sin Andes uppenbarelses ljus för mig efter sin viljas behag.

Paulus säger i Ef. 1:17-18: "min bön är att vår Herres Jesu Kristi, Gud, härlighetens Fader, må ge er en visdomens och uppenbarelsens ande till kunskap om sig och att han må upplysa era hjärtans ögon, så att ni förstår hurudant det hopp är, vartill han har kallat er…"

När Gud låter sin Andes uppenbarelses ljus komma över Ordet blir det mer än ord på ett papper. Det blir till en övertygande visshet i hela vårt väsen vem Jesus är och vad Han gjort, så att fokus för den frälsande tron riktas mot Honom som i sin person är Frälsaren och livgivaren, Jesus Kristus själv och inte till något annat som frälsande i sig.

Vi kan umgås med Jesus som en nära vän, men naturligtvis alltid inom Bibelns ram och rättesnöre. Hela tiden gäller: inte utöver vad Skrivet är. Men inte är Jesus bara tillgänglig i Logos - Det Skrivna Ordet. Jesus är överallt närvarande genom sin Ande i en personlig relation som person.

Hans Ande ger ljus över det Skrivna Ordet, så, att vi lär känna Honom och ser vem Han är och vad som gäller för vandringen med Honom, men Han är oss också nära genom sin levande person.

Jesus är i sin egen person livgivaren och inte bunden till vare sig mellanhänder eller speciella ritualer, för att genom tron (den tro som Han själv skapar i ett människohjärta, på att Han är Kristus, som i sig forsonar och förenar Gud och människa och vars offer av kropp och blod sonar skulden ) överbringa det eviga livets fria gåva till en subjektiv erfarenhet i den troendes liv. (Ef. 1:13-14, Joh.1:12-13)

Det är tron på Jesus för den Han är som Kristus (Guds fullhet lekamligen, Gud i köttet) och vad Han gjort i sitt ställföreträdande lidande, död och uppståndelse som är livgivande. (Den tron kan vi aldrig ta oss själva utan måste uppenbaras av Guds Ande) och inte en tro på orden på papperet i sig eller tron på sakramenten i sig som är livgivande.

Skriften och sakramenten är till för att visa på Honom, som i sin person är livgivaren, så att vi får den personliga relationen med Honom, som närvarande levande person upprättad.

Jesus åskådliggör vid den sista måltiden vilken sorts död som sonar skulden. (Han stängde redan där för tron på en andlig död av Jesus för att sona skulden). Han tar brödet och vinet och säger att det är Hans kropp och blod och åskådliggör med det, vilken sorts död av Honom, som är sonande och tillägger, att så ofta de i gemenskapen ska dela denna måltid, så ska det ske till åminnelse av Honom.

Till åminnelse och påminnelse om vilken sorts död: Offret av Hans kropp och blod som sonar skulden. Det blir också i sig en påminnelse om att Han är Kristus, den fulla oupplösliga enheten av Gud och människa i personen Kristus, eftersom Han vid kroppens frånskiljande och död, uppenbarligen lever i fortsatt enhet mellan Gud och människa som Kristus och därmed visar Han, att den andliga döden över människan, då också är övervunnen i Hans person som Kristus, genom att den andliga döden aldrig skedde i Honom som personen Kristus.

När Han så då i uppståndelsen förenas med den frånskilda, döda kroppen, som får liv igen, blir det uppenbart för dem, att även den kroppsliga döden är besegrad av Kristus (Gudamänniskan Kristus, Guds fullhet lekamligen, sann Gud och sann människa).

Den kristna trosgrunden ligger i den tro Guds Ande inger på vem Jesus är som Kristus (Guds fullhet lekamligen - sann Gud och sann människa), Guds ingjutna förtröstan till försoningsoffret av Kristi kropp och blod och Guds tillräknade rättfärdighet på grund av Kristi förtjänst.

Tolkar man att Jesus, när Han säger att den som inte äter Hans kött och inte dricker Hans blod (Joh.6:53), inte har liv i sig och menar att det syftar på nattvarden uppstår flera problem.

Alla, inklusive rövaren på korset, som av Guds Ande erhållit tron på vem Jesus är och har gjort i sina hjärtan, men som aldrig fått del av nattvarden, äger då enligt Jesu Ord inte livet. Det skulle bara vara människor som tagit nattvarden som vore räddade. Vart förpassar detta Skriftens tron på Jesus allena som räddande i sig?

Därav förstår vi att Jesus här syftar på något annat än nattvarden med sina Ord. Utifrån vad Skriften eljest lär så måste Han mena, att den som inte äger den av Guds Ande ingjutna tron i sitt hjärta på vem Jesus är som Kristus, insett Offrets betydelse av Kristi kropp och blod (äter Hans kropp och blod) och därmed genom tron, subjektivt i sitt personliga liv, blivit inräknad (objektivt är alla människor inräknade) i Jesu död och uppståndelse, äger inte livet.

Trosgrunden ligger inte i en tro på ett sakrament i sig som livgivare. Men nattvarden vill påminna om och fokusera vem Jesus är som Kristus och vad som är fokus för den frälsande tro som Guds Ande inger: Offret av Kristi blod och lekamen.

Nattvarden vill vara en proklamation om vem Jesus är som Kristus och vad som gäller i försoningen: Offret av Kristi blod och lekamen (1Kor.11:23-26). Och Jesus är närvarande på ett speciellt sätt i nattvarden genom sitt ord: Detta är min lekamen och detta är mitt blod.

Är det inte allvarligt, om trons fokus förs från Jesu person, Honom som livgivaren i sig själv och tron på den Han är och har gjort, ingjutet i människans hjärta, som livgivande i sig, till att ett sakrament i sig självt skulle vara livgivande?

Fokus för tron förskjuts, så att en människa istället för att förtrösta till Jesus allena som livgivaren, förtröstar till att en ritual är det som räddar henne. Att få del av sakramentet blir det centrala och mindre centralt att tro på vem Jesus är och vad som gäller i försoningen.

Är det inte allvarligt, om trons fokus förs från Jesu person, Honom som livgivaren i sig själv och tron på den Han är och har gjort, ingjutet i människans hjärta, som livgivande i sig, till att tron på Skriften i sig självt skulle vara livgivande? Att äga en tro att Skriften är sann och ska läsas som det står, blir då mer central än att äga tron på vem Jesus är och har gjort och leva i Hans umgängelse.

Leder det inte människan bort från den enkla, okomplicerade kommunikationen och umgängelsen med den uppståndne frälsaren och livgivaren, om man på så sätt binder Jesus vid enbart bokstäver på papper och endast tillgänglig i ritualer och detta som livgivande i sig?

I Bibeln kommunicerar Gud med människor på alla plan av deras sinnen, men aldrig i strid med eller utöver vad skrivet är. Där finns mallen, rättesnöret för vem Jesus är och vad som gäller för vandringen med Honom. Men inte är Han instängd i ord på ett papper. Han umgås med oss som en nära vän.

Då har man verkligen stängt in Jesus och mitt i allt tal om att läsa som det står, förhindrat människor Bibelns undervisning kring Anden som den personlige hjälparen och vägledaren och även den som ger ljus över det Skrivna Ordet och även kan ge Rhema: Guds personliga tilltal in i en viss situation i nuet. Man stympar Guds Ord och evangeliet.

Undrar om frågan är helt rätt ställd. När någon svarar på den frågan låter det som att han vill ha något utöver vad skrivet är.

Vad jag vill ha är allt Guds rådslut enligt hela Bibelns beskrivning och inte i den tolkning och konsekvens som tydligen för en del läggs i uttrycket: Evangelium i Ord och sakrament.

Vad jag, utöver den tolkning och konsekvens av den tolkningen, vill ha är Bibelns enkla beskrivning av människors personliga kommunikation och umgängelse med Jesus. Han är lika levande och närvarande idag genom sin Ande, som när Han gick här i sin jordiska gestalt. Det undervisar Han själv lärjungarna om, att det är vad som gäller, när Han har sänt Hjälparen.

Jag vill leva i denna sanning i den personliga kommunikationen och umgängelsen med min frälsare och bästa vän. Var stund och minut. Oavsett om jag har tillgång till min Bibel eller något sakrament just då.

När Rövaren på korset fick det eviga Livets gåva, så skedde det vare sig genom ord på papper eller genom något sakrament. Jesus själv överräckte och förmedlade gåvan, när det för rövaren, i Guds Andes ljus, gick upp för honom vem Jesus var och att han själv var en syndare, men att Jesus hängde där i hans ställe, för att han skulle få förlåtelse. Jesus själv i sin egen person, var livgivaren och den som förmedlade gåvan direkt, utan mellanhänder eller några ritualer.

Jesus är lika levande och närvarande idag, som Han var i den situationen. Det är Bibelns beskrivning. Att ta bort det från människor är allvarligt, även om det sker via de största andliga auktoriteter eller under sken av att vara så skrifttrogen.

När man först hör uttrycket att Jesus inte kan skiljas från Ordet, låter det så bestickande riktigt, men om det i sin tolkning leder till en konsekvens att Jesus bara finns som bokstäver på papper och instängd mellan pärmar, blir det fel. Är så mån om den personliga umgängelsen och kommunikationen med den överallt närvarande frälsaren.

Sen är det då, så riktigt med att poängtera, att vi inte kan bygga på upplevelser och känslor. Där finns Ordet som mall hela tiden för vår vandring med Jesus, så att vi kan skilja Hans röst ifrån alla andra röster och se upp så vi inte hamnar i upplevelser som inte är från Gud. Vi kan aldrig ledas av känslor och upplevelser. De måste hela tiden checkas av gentemot Ordet. Men det utesluter inte att vi kan få uppleva mycket tillsammans med Jesus.

Må Jesus ge oss ljus över Ordet så att vi finner balans i allt utbud som idag pockar på att vara det enda sanna, styrkt av diverse andliga auktoriteter och bakom tal om skrifttrohet.

Alla säger sig läsa som det står och att Bibeln är deras auktoritet. Var människa behöver tillsammans med Hjälparen - Anden, själv komma till den övertygelse och tro som är den sanna. Där vill Jesus genom sin Ande, personligen, till var människa ge ljus över Ordet. Vi får personligen be Honom om ljus och vägledning i Ordet och lita till det ljus Han genom sin Ande förlänar.

För mig är den innerliga umgängelsen i kärleksrelationen med personen Jesus Kristus, så oändligt dyrbar, så jag önskar att alla utan krångligheter får leva i denna enkla umgängelse och kommunikation med Frälsaren.

" Älskar ni mig så håller ni mina bud och jag skall be Fadern och han ska ge er en annan hjälpare som för alltid ska vara hos er. Sanningens Ande, som världen inte kan ta emot, ty hon ser honom inte och känner honom inte. Men ni känner honom, ty han bor hos er och ska vara i er ..

På den dagen ska ni förstå, att jag är i min Fader och att ni är i mig och att jag är i er .. den som älskar mig, han ska bli älskad av min Fader och jag ska älska honom och uppenbara mig för honom .. jag ber att de alla må vara ett och att såsom du Fader är i mig och jag är i dig, också de må vara i oss .. och den härlighet som du har givit åt mig, den har jag givit åt dem, jag i dem och du i mig, så att de är fullkomligt förenade till ett ..

Den som tror på mig, av hans innersta ska strömmar av levande vatten flyta fram. Detta sade han om Anden, vilken de som trodde på honom skulle undfå .. i honom har ni nu, sedan ni har kommit till tro, som ett insegel undfått den utlovade helige Ande. Vilken är en underpant på vårt arv, till förvissning om att hans egendomsfolk ska förlossas ..

den som inte har Kristi Ande, han hör honom inte till. Om nu Kristus är i er, så är väl kroppen hemfallen åt döden för syndens skull, men Anden är liv för rättfärdighetens skull. Och om dens Ande som uppväckte Jesus från de döda, bor i er, så ska han som uppväckte Kristus Jesus från de döda göra också era dödliga kroppar levande genom sin Ande som bor i er ..

Anden själv vittnar med vår ande att vi är Guds barn…de blev alla uppfyllda av helig Ande och började tala tungomål, eftersom Anden ingav dem att tala…och Anden sade till mig, att jag skulle följa med dem…när jag hade begynt tala föll den helige Ande på dem, alldeles såsom det under den första tiden skedde med oss…och det ska ske i de yttersta dagarna säger Gud, att jag ska utgjuta av min Ande över allt kött och era söner ska profetera, era ynglingar ska ha syner och era gamla män ska ha drömmar."

Vi får leva i Ordets och Andens ledning och kommunikation inom skriftens ram och efter det ljus Anden ger över Ordet.

Det finns ingen uppenbarelse vid sidan av bibelordet i meningen emot, i strid med eller som en tillagd uppenbarelse till bibelns ram och riktlinje. Men umgängelsen med Jesus stannar inte fördenskull vid en umgängelse med enbart skrift och sakrament, utan leder till en personlig umgängelse med personen Jesus.

Där Jesus genom sin Ande bor i den troende och har en personlig, ömsesidig kommunikation och relation med den troende. Man lever i Ordets och Andens ledning och kommunikation inom skriftens ram och efter det ljus Anden ger över Ordet. Hans får hör och känner igen hans röst både i Ordet och i den personliga umgängelsen just genom Anden som de har undfått.

Ser ett avgrundshål i trosförkunnelsen med en uppenbarelse som går långt utöver Skriften. Där är det en kunskap som ska tas in enbart via människans ande, som en inre röst och ska inte gå genom våra sinnen och även omfattas av förståndet. Det blir i sin konsekvens en villoande som gömd i det kristna språket dikterar. Att det också är falskt, framgår av att det just i sin konsekvens i lära och tillämpning, går utanför Skriftens lära, ram och riktlinjer.

"När Gud låter frestelsen komma, bereder Han alltid en utväg därur". Trosförkunnelsen är sannerligen en frestelse. "Överflöd och framgång på livets alla områden", låter närmast som en PR-slogan, från vilket profitföretag som helst, som vill locka fram den fallna människans habegär. Kittlar också med känslokickar och ockulta manifestationer.

Gud bereder även en utväg ur trosförkunnelsens förförelse, när människor väljer att lyssna till varningen, som jag är övertygad om, att alla någon gång i mötet med trosförkunnelsen, erfar eller hör och ser från andra människor i tal eller skrift.

De som väljer att lyssna, sätter sig in i och förkastar detta falska lärosystem, som infiltreras av trosförkunnelsen, för att istället utifrån Ordet och gemenskapen med den Sanne Jesus Kristus, Skriftens Jesus, väljer att följa Sanningens Ande och Honom som är Vägen, Sanningen och Livet, kommer förutom i Ordets bekräftelse också att erfara Guds Frid, välsignelse och sanktion över sitt beslut.

"Också åt eder har han nu SKAFFAT FÖRSONING I HANS JORDISKA KROPP, genom hans död, för att kunna ställa eder fram inför sig heliga och obefläckade och ostraffliga" (Kol. 1:22)

"Och det bröd som jag skall giva, är mitt kött, och jag giver det, för att världen skall leva." (Joh. 6:51)

"Nu däremot, då ni är i Kristus Jesus, har ni, som förut var fjärran, kommit nära i och genom Kristi blod. Ty han är vår frid, han som av de båda har gjort ett och brutit ned den skiljemur, som stod emellan oss, nämligen ovänskapen. Ty I SITT KÖTT gjorde han om intet budens stadgelag, för att han skulle av de två i sig skapa en enda ny människa och så bereda frid och för att han skulle åt dem båda förenade i en enda KROPP skaffa försoning med Gud, sedan han genom korset hade i sin person dödat ovänskapen." (Ef. 2: 13 - 16)

"genom att Jesu Kristi KROPP blev offrad en gång för alla." (Hebr. 10: 9 - 10)

"och att genom honom försona allt med sig, sedan han genom BLODET PÅ HANS KORS hade berett frid." (Kol.1:20)

"Den som äter mitt KÖTT och dricker mitt BLOD, han har evigt liv, och jag skall låta honom uppstå på den yttersta dagen." (Joh. 6:54)

"Han var sargad för våra överträdelsers skull och slagen för våra missgärningars skull. Näpsten var lagd på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår blir vi helade. Vi gick alla vilse som får, var och en ville vandra sin egen väg, men Herren lät allas vår missgärning drabba honom." (Jes. 53:5-6)

Bibeln tecknar att Jesus är vår ställföreträdare och människans representant på två sätt:

• Dels uppfyller Han lagen i människans ställe i total lydnad till Faderns vilja och föreskrifter. Han fördömer därmed och utestänger synden i köttet. Där uppfylls Guds krav på människans rättfärdighet och kan för Jesu skull tillräknas alla människor. Den andliga döden (skilsmässan från Gud) överbryggas därmed för människan. Övervinns och besegras där i Jesu jordiska kropp.
  
  
• Dels tar Jesus i människans ställe straffet för människans synd och missgärningar. Det straff Gud utdelar över synden och det offer Han krävde för att synden skulle vara sonad, var en ren, sann Gudamänniskas kropp och blod. (Det talas aldrig om att det som krävs för försoning mellan Gud och människa är en andlig död av Jesus).

Guds helighet, renhet och rättfärdighet kräver ett straff för synden. Det straff Gud bestämt var en ren, sann Gudamänniskas kropp och blod. Gud låter sin egen Son inkarneras i mänsklig gestalt, för att ta straffet i människans ställe. Ingen annan kunde sona synden. För ingen ren, sann Gudsförenad människa fanns. Alla hade syndat och levde i saknad av härligheten från Gud.

Jesus var inkarnerad sann Gud och ren, sann människa - Gudamänniskan Jesus Kristus. Gud kommen i köttet - Guds fullhet lekamligen - sann Gud och sann människa.

Som sann människa uppfyller Jesus som människans representant lagen och Guds vilja och den andliga döden (skilsmässan från Gud) övervinns, besegras därmed i Jesu jordiska kropp. Gud och människa försonas där i Jesu jordiska kropp.

Som sann, rättfärdig Gudamänniska offras Kristi kropp och blod för syndens skuld och straff. Där i Hans jordiska kropp försonas Gud och människa och den andliga döden övervinns i Hans jordiska kropp och det straff Gud bestämt för betalning av skulden, en ren sann Gudamänniskas kropp och blod var given och vägen till Gudsgemenskap öppen.

Det åtskiljande och den död som sker är kroppens åtskiljande från Gudamänniskan Kristus, som då mister sina livsfunktioner och dör, medan enheten av Gud och människa i personen Kristus (Gudamänniskan) predikar för de osaliga andarna.

I uppståndelsen förenas Kristus med sin jordiska kropp som blir levande igen. Därmed besegrar också Jesus den kroppsliga döden i människans ställe.

Som sann Gudamänniska besegrar Jesus den kroppsliga döden och uppstår. Återgår via sin jordiska kropp efter uppståndelsen tillbaka in i härligheten hos Gud. Varifrån Han kom.

Ren till sin natur och syndfri tillräknas Jesus all världens samlade synd och skuld. Gud ser den som uppsamlad i Jesu jordiska kropp. Guds vrede över synden, drabbar där människans representant på korset. Gud vräker där vreden över människans synder. Alla människors synder, före och därefter, ses i Guds ögon, vara uppsamlade i Jesus.

Men när Jesus där blir " gjord " till synd, innebär det inte, att Han i sig själv, då lever i liering med syndanaturen. Utan helt oskyldig och syndfri i sig själv, tillräknas Han, i Guds ögon, all mänsklighetens synd. Han blir oskyldig, föremål för straffet för mänsklighetens synder. Det syndfria heliga och rena skuldoffret i form av Jesu blod framburet ur Hans syndfria, jordiska kropp. Syndfri och ren till hela sitt inkarnerade mänskliga väsen, till ande själ och kropp, är Han syndaoffret som bringar försoning mellan Gud och människa.

Oskyldig och ren blir Jesus föremål för Guds vrede och straff över synden. Naturligtvis upplever Jesus smärtan av den andliga döden (människans skilsmässa från Fadern). Men det sker där i Hans jordiska kropp och innebär inte en väsensförändring, så att Han mister sin Gudomlighet. Då blir det inte enhet och helhet av Bibelns beskrivning av försoningen.

Om jag slår mina barn sönder och samman. Åker till USA, medan de ligger här och förblöder. Så upplever de en smärta av att deras far överger dem. Men det ändrar inte det faktum att de är mina biologiska barn. På, samma sätt upplever sig Jesus övergiven av sin Far, när Han kroppsligen slaktas som ett oskyldigt offer. Men det upplöser inte den från evighet till evighet väsensförening och enhet, som råder i Gudomen mellan Fadern och Sonen. Inte heller upplöser det enheten mellan Gud och människa i personen Kristus - Guds fullhet lekamligen.

Gud har ju löst denna gåta med försoningen mellan Gud och människa, just genom inkarnationen av Jesus in i människogestalt. För att där lösa detta mysterium och kunna försona allt med sig själv, där i Jesu Jordiska kropp på korset. Det är ju därför den fallna människan blev underlagd den kroppsliga döden. För att det skulle gå rädda henne. Just genom en kroppslig död.

Gud kommen i köttet underställdes där i Jesu jordiska kropp (sann människa), den kroppsliga döden. Han dog den. Rättfärdig dog Han den kroppsliga döden. Men även besegrade den andliga döden genom sin lydnad till Fadern igenom den kroppsliga döden på korset. Eftersom han hela tiden samtidigt var sann Gudamänniska går Jesus via sin döda jordiska kropp och uppstår och ingår, uppgår, övergår sedan in i den härlighetskropp Han hade före inkarnationen och går in i den härlighet Han hade hos Fadern och varifrån Han kom.

Dessa tre sidor som skriften tecknar av Jesu försonargärning behöver betonas lika starkt. Eljest blir det slagsida. Som i trosförkunnelsen där konsekvensen av Jesu identifikation med människans syndiga natur går utanför Skriftens ram. Jesus fråntas sin sanna Gudomlighet och även sin sanna mänsklighet. Segern över den andliga döden i Jesu jordiska kropp missas och leder till en konsekvens att Jesus behöver pånyttfödelse och att människan i sin pånyttfödelse blir identisk med Jesus.

Det är tre meningar som är viktiga om Jesus i Trosförkunnelsen: Min Gud varför har Du övergivit mig … gjord till synd … levandegjord i anden. Tolkad som en faktisk skilsmässa från Fadern, en faktisk förändring till liering med syndanaturen och en pånyttfödelse av Jesu ande i dödsriket till en ny gudomlig Ande.

"Dödad till köttet, men till anden blev han gjord levande." Jesus blir i det kroppsliga dödsögonblicket, när Han överlämnar sin ande i Faderns händer, levandegjord i anden, genom att enheten av Gud och människa i personen Kristus består vid kroppens död. Ett tillstånd som i uppståndelsen övervinner den kroppsliga döden i människans ställe. Han går sedan in i den härlighet Han hade hos Fadern från evighet före inkarnationen in i den naturliga skapade människans konstitution.

Därmed är Han "såsom helig andevarelse, med kraft bevisad vara Guds Son, alltifrån uppståndelsen från de döda."
(Rom.1:3-4)

Jesus fick fullt ut, som sann människa, uppleva smärtan av att Gud, vänder sitt ansikte ifrån Honom. Som sann människa, har Han där ingen förnimmelse eller vetskap om Guds närvaro. Som sann människa upplever Han sig helt förkastad av Gud och förtappad. Upplever där i sin jordiska kropp, helvetets alla bittra kval. Där i sin jordiska kropp upplever Jesus, dödsrikets vånda av Guds frånvaro, i full kraft. Gud hade vänt sitt ansikte från Jesus, men ändå var Gudomen i Honom. Jesus var samtidigt i sig själv sann Gud. Detta är undret!

Jesu nödrop på korset var inte något som skilde honom från Gud. Men ett uttryck för den våldsamma kamp han genomled när Han som sann människa, utan understöd av sin egen Gudomlighet och Fadern inte sparade eller lindrade Hans vånda, vid offrandet av Hans kött och blod . Samtidigt förenade i tro till Gud. Han säger MIN GUD och FADER I DINA HÄNDER överlämnar jag min ande. Det är inte i liering med syndanaturen han tillber och överlämnar sin ande till djävulen och dödsriket!

Ser vi på profetian i Psalt. 22:2-4 om Jesu nödrop så finns där en fortsättning: "dock är Du den Helige, den som tronar på Israels lovsånger." Jesus är mitt i sin nöd förenad med Fadern och tillber Honom som den Helige.

Det står vidare i Psaltaren 13:2: "Hur länge, Herre, ska Du så alldeles förgäta mig? Huru länge ska Du fördölja Ditt ansikte för mig". 17:15 säger: "Men jag ska skåda Ditt ansikte i rättfärdighet, när jag uppvaknar, vill jag mätta mig av Din åsyn". Och 22:25: "Ty Han föraktade inte den betrycktes elände och höll det inte för en styggelse, Han fördolde inte sitt ansikte för honom, och när Han ropade, lyssnade Han till Honom."

Jesus fick, som sann människa, uppleva Gudsövergivenheten. Att Gud deltog i det mörkaste skedet med "frånvänt" ansikte. Alltså inget understöd i lidandet som sann människa. Men det är ju ingen åtskillnad i de facto mening, väsensmässigt mellan Fadern och Gudomen i Jesus eller att Jesus i sig själv är syndig och en styggelse.

Utan upplevelse av Guds närvaro ber ändå Jesus till sin Far I rättfärdighet beder Han och undrar hur länge Fadern ska fördölja sitt ansikte. Bedyrar inför Fadern sin trohet och tillit: "Jag ska skåda Ditt ansikte när jag uppvaknar".

Kan tänka mig att det är i ögonblicket i 22:25 när Gud inte längre fördolde sitt ansikte, utan lyssnade till nödropet, som Jesus säger att det är fullbordat och i Dina händer överlämnar jag min ande.

Så har då en villolära blivit till i trosförkunnelsen. Därför att man går utanför Ordets uppenbarelse och bygger på en uppenbarelse av Hagin. Som han säger inte ens Apostlarna kände till.

De som förnekar jungfrufödseln, tycker säkert att det är en petitess och ett onödigt angrepp på kristna syskon, när människor anser det vara en allvarlig heresi. På samma sätt tycker de som hävdar att Jesus dog andligen att det är teologisk hårklyveri och onödigt angrepp på syskon att kalla det heresi.

Varken det ena eller andra är petitesser. Det handlar om själva kärnan i försoningen och vem Jesus är. Det handlar om liv eller död. Det handlar om en tro framfödd av sanningen - Guds Ord - Guds Ande. Eller en tro som en produkt av lögnen och en villfarelsens andemakt. Vars uppgift är att vilseleda människan så att hon missar målet. Gemenskapen med den sanne Jesus Kristus eller en falsk Jesus som är född i avgrunden.

Den ensidiga betoningen och snedfokusering trosförkunnelsen ger av försoningen, härrör från läran att Jesus dör andligen. Vilket omintetgör Jesu sanna Gudomlighet och sanna mänsklighet. Gud kommen i köttet. Jesus Kristus. Alltså en Kristusförnekelse.

"Därpå skolen I känna igen Guds Ande: var och en ande som bekänner att Jesus är Kristus, kommen i köttet, han är av Gud; men var och en ande som icke så bekänner Jesus, han är icke av Gud. Den anden är Antikrists ande."
(I Joh. 4: 2-3).

Det är lika mycket Kristusförnekelse (att förneka att Jesus är Kristus, Gud kommen i köttet, sann Gud och sann människa - i Bibeln kriteriet på vad som är sann och falsk tro), att hävda att Jesus dör andligen som att förneka jungfrufödseln!

Dör Jesus andligen är Han inte längre Gud kommen i köttet. Inte heller en sann, ren människa, utan en syndig natur. Enda sättet att Jesus skulle ha dött andligen är genom olydnad och synd.

Försoningens huvudpoäng är Jesu lydnad och syndfrihet igenom den kroppslia döden på korset, varigenom den andliga döden överbrygges och besegras där i Jesu jordiska kropp. Det framgår i Bibeln att det offer Gud krävde är en sann Gudsförenad människas rena kropp och blod. Jesus var det rena offerlammet för mänsklighetens synd. Det framgår i Bibeln att försoningen mellan Gud och människa är fullbordad och slutförd där på korset och manifesteras i den kroppsliga uppståndelsen.

Många anser helt riktigt, att de som förnekar jungfrufödseln och att Jesus är sann Gud och sann människa, inte lever i gemenskap med Bibelns Jesus. Hur kan de då anse att de som med JDS förnekar samma sak (även om de i ord säger att Jesus är sann Gud och sann människa), lever i gemenskap med Skriftens Jesus?

JDS är bara en pusselbit i ett helt nytt lärosystem. Från att Adam är väsenslik med Gud. Med alla Guds attribut och egenskaper. Via förvanskningen av vem Jesus är, Hans andliga död och pånyttfödelse, fram till målet att människan i pånyttfödelsen får samma Gudastatus och position, redan här i tiden.

Inbakad i läran ligger också en gnostisk syn på människans konstitution. Inpusslad för att kunna komma fram till denna slutkonsekvens. Där ligger också en trosundervisning som härrör från New Thought och med manifestationer av ockult karaktär

En del tycks tro att om man ifrågasätter trosförkunnelsen och anser att den bör underställas en Biblisk prövning så är man en negativ kritiker och därför ska till varje pris svartmåla med lögner och överdrifter.

Det är inte alls frågan om det. Det handlar om övertygelse att det lärosystem trosförkunnelsen utgör är falskt och leder människor till fördärvet. Att människor i dess spår far illa är bara symptomet på en sjuk lära.

Det går aldrig att stoppa. Jehovas Vittnen, Mormoner etc. går inte att stoppa. Förförelsen går inte stoppa, utan kommer alltid att finnas. Jesus säger t.o.m. att den måste komma. Men ve den vilken genom den kommer.

Det handlar om att rädda några från att förföras och gå under i villfarelsen. Den villfarelse som är ett tidstecken.

Agnarna sållas från vetet i den förförelse som under namnet väckelse drar fram. Det är en skenväckelse. Det stora avfallet i ändens tid är inte en uppenbar Gudlöshet, utan en sinnrik kopia och plagiat av det sanna, så nära originalet som möjligt. De flesta kommer att låta sig förföras och vilseledas. Men några här och där kommer att vakna upp och bli räddade för evigheten.

Som jag sagt tidigare är detta inget jag strider kring. Bara försöker informera om vad trosförkunnelsen egentligen står för och var den har sina rötter och försöker visa på att detta lärosystem skiljer sig från den kristna ortodoxin och inte stämmer med Guds Ord.

Viktigt att människor vet vilket paket de köper om de bejakar trosförkunnelsen. Sen är det upp till var människa att själv, inför Ordet i bön finna var den sanna vägen går, som leder till den eviga gemenskapen med sin skapare och Gud.

När människan lyssnar till evangeliet om försoningen i Jesus Kristus, Guds Ande föder fram en tro på rätt Jesus Kristus, Skriftens Jesus och människan sätter sin förtröstan till Jesu person och verk för henne på korset, mottager hon en tillräknad rättfärdighet från Gud, inför Guds ögon. Tillräknad rättfärdighet av nåd genom tro på Jesus.
(Rom. Kap.5).

Det är ett orättvist byte som sker där på korset. Men till människans fördel. Jesu rättfärdighet och seger över den andliga döden i Hans jordiska kropp (skilsmässan från Gud) tillräknas människan, på grund av Jesu syndfria liv, ständigt uppfyllande Guds vilja och lagens krav.

Människan får av nåd och själv helt oförtjänt, tillräkna sig försoningen mellan Gud och människans ställföreträdare, som skett i Jesu jordiska kropp. Tillräknas det av Gud begärda offret för att skulden skulle vara betald, sonad och förlåtelsen tillgänglig. Offret av Kristi kropp och blod för människans syndaskuld. Som om alla människor i Kristus Jesus har förenats med Gud, betalt skulden och mottagit straffet: Offret av en ren syndfri Gudsförenad människas kropp och blod.

Alla människor tillräknas Jesu rättfärdighet, på grund av Hans förtjänst. Utan egen förtjänst och utan möjlighet, att skaffa sig en egen rättfärdighet, som håller inför Gud.

Fast syndfri i sig själv och ren till sin natur, tillräknas Jesus på korset, människans synder, på grund av hennes olydnad, fall och leverne. Utanför Guds vilja. Utan Gudsgemenskap. Med egoismen som drivkraft på högsätet, som i liering med syndens natur integrerad, producerar människan hela tiden synder. Synd och uppror mot Guds levnadsregler.

Älskar Honom inte över allting och sin nästa såsom sig själv. Människan gör ont både mot Gud, sin medmänniska och mot sig själv. Hon är oförmögen att leva i gemenskap med Gud, sin medmänniska och sig själv på rätt sätt.

Jesus tillräknas på korset all mänsklighetens synd och tar som hennes ställföreträdare straffet genom utgjutandet av sitt blod och offret av sin lekamen. Han var, är och kommer alltid att vara den enda som var syndfri, ren, helig och oskyldig och därigenom kunde ge det offer Gud krävde till betalning för syndaskulden. En ren, syndfri, sann Gudsförenad människas kropp och blod.

Människans belägenhet, med en fallen syndanatur integrerad i sitt väsen, som gör henne till en notorisk syndare, Gudsfrånvänd och skild från Gudsgemenskapen, driver Jesus, som människans representant, upp på korset.

Så att Gud ska, i Jesu jordiska kropp, kunna utverka ett byte. Ett byte som ska göra Gud moraliskt fri att utdöma en rättfärdiggörelsedom över människan. Det är alltså Dina och mina synder, som driver Jesus upp på korset. Hans kärlek till Dig och mig driver Honom dit. Han vet att det är enda vägen att Gud skulle kunna fälla en rättfärdiggörelsedom över alla människor.

När människan kommer till tro på den sanne Jesus Kristus och sätter sin förtröstan till Jesus, för sin räddning, träder denna rättfärdiggörelsedom in, som laga kraft, som en subjektiv verklighet, över den människan. Rättfärdiggörelsedomen, dömd av tillvarons högsta instans, utan överklagansrätt, är objektivt dömd över alla människor genom Jesu försoning. Gäller i subjektivt laga kraft hos den, som sätter, sin förtröstan till Jesus för sin synd.

När människan i Guds Andes ljus, hör och ser denna domsutsaga. Att hon är benådad för Jesu skull. Då väljer hon om hon ska tacka och ta emot benådningen. Så att domsutsagan vinner laga kraft, subjektivt, i hennes liv, personligen. Eller också förkastar hon domsutsagan. Benådad trampar hon då Jesu blod under sina fötter. Jesus har då dött förgäves för den människan. Det finns inget annat offer givet som kan rädda människan. Benådad stannar hon då kvar i fängelset. Benådad ställer hon då sig själv, kvar under Guds vrede.

"Den som har Sonen, han har Livet. Den som inte har Sonen, har inte Livet, utan Guds vrede förblir över honom".

Guds vrede består i att Han överger en människa, som väljer att inte ha med Honom att göra. Människan drar straffet över sig själv. Bort ifrån Gud med alla förfärliga konsekvenser det innebär i den här tiden och evig pina i en totalt fördärvad natur och tillvaro i evighetens värld.

Att bli utlämnad åt synden, ondskan och de demoniska makterna är redan i den här tiden ett fruktansvärt straff. Att i evigheten leva i ett sataniskt tillstånd i en satanisk tillvaro, är en fasansfull vånda - utan slut och möjlighet till förändring. Det är inte Gud som är grym. Det är människan som är grym mot sig själv, när hon frånsäger sig Gudsgemenskapen och tackar nej till nådeerbjudandet om att vara förlåten för Kristi skull.

Människan får i rättfärdiggörelsen, ingen egen rättfärdighet, i sig själv. Den egna rättfärdigheten är fortfarande som en fläckad klädnad. Men hon kan, på grund av Jesu förtjänst för henne, på grund av efterskänkt skuld, av nåd, utan egen förtjänst och förmåga, få tillräkna sig Jesu rättfärdighet. Gud tar på sig nådens glasögon och säger: Rättfärdig för Kristi skull.

Den tillräknade rättfärdigheten från Gud grundar sig uteslutande på Guds barmhärtighet, nåd och Kristi förtjänst.

Ingenting i människan själv eller hennes medverkan eller förtjänst är orsak till denna tillräknade rättfärdighet från Gud och inför Gud. Endast Jesu försoningsverk är grunden till denna rättfärdiggörelsedom över människan.

Tron producerar inte denna rättfärdiggörelse. Men den objektiva rättfärdiggörelsedomen över alla människor mottages subjektivt, i den enskildes liv, genom tron.

Tron är endast medlet, det passiva verktyget, som mottager rättfärdiggörelsen eller försoningen eller syndernas förlåtelse. Tron liknas ofta vid den utsträckta handen, men inte i den meningen att det är fråga om en prestation från människans sida. Vår rättfärdighet eller vår rättfärdiggörelse är en gåva, tron är mottagandet av eller gripandet om denna gåva.

Gud själv skapar genom sin Ande och sitt Ord hos oss den mottagande tron, genom förkunnandet av evangelium - genom den framräckta gåvan. Den som inte hört ett ord om tron men som ändå tar emot evangelium, han har den rätta tron. Tiggarens hand gör inte gåvan utan tar emot den. Tiggaren, som tar emot allmosan, har inte bidragit något till sitt livsuppehälle. Tron rättfärdiggör endast genom sitt föremål, d. v. s. genom det som föreligger som en gåva före tron och som tron griper om.

Rättfärdiggörelsedomen och benådningen är ett faktum före tron och orsaken till tron, inte tvärtom. Först måste ju brottslingen benådas, innan han kan ta emot benådningen. Evangelium överräcker denna benådning och den som tar emot den blir verkligen benådad, får verkligen gagn av den skänkta benådningen.

Ingen är i personlig besittning av en gåva, bara därför att det finns en givare och en gåva. Tron tar givaren på orden och tar emot gåvan, som finns där före mottagandet. Tron är alltså inte orsak till gåvan, utan endast det mottagande organet, som skapas av nåden allena.

Uppmaningen att tro innebär inte att du först måste göra någonting för att bli förlåten. Den innebär i stället att du alls ingenting skall göra. Gud begär ingenting av dig. Du får i stället fritt och för intet ta emot hans gåva : syndernas förlåtelse, rättfärdiggörelsen, försoningen och evigt liv. Tron griper tag kring detta erbjudande.

Enligt Guds Ord är alla människornas synder utplånade, övertäckta och förlåtna för Kristi skull. Genom försoningen och den tillräknade rättfärdigheten från Gud. Han tillräknar inte världen deras synder (2 Kor. 5 : 1). En rättfärdiggörelse till liv har kommit över alla människor
(Rom. 5 : 18).

Men de som inte tror evangelium - inte genom tron griper tag om denna fria gåva - går dock evigt förlorade. De har förkastat Kristus, förkastat benådningen, avvisat försoningen, rättfärdiggörelsen, syndernas förlåtelse. De väljer själva att ställa sig utanför benådningen.

Rättfärdiggörelsen är inte en förvandling i personen, utan en deklaration om denna persons lagliga ställning inför Gud. Tillräknad rättfärdighet för Kristi skull.

En gåva som tron gripit kring och mottagit av nåd, genom den av Guds Ande och Ord framfödda tron. Att Kristus bor i den troende är inte människans tillräknade rättfärdiggörelse inför Gud, utan en pånyttfödelsens konsekvens, där Jesus genom sin Ande bor i människans väsen och sinne. Inte en orsak till förlåtelse och evigt liv, utan en orsak eller resultat av förlåtelsen och det eviga Livets gåva.

Människan är efter Jesu försoning, fri att sätta sin förtröstan till Honom. Få sig Hans rättfärdighet tillräknad och komma in i ett rätt förhållande till Gud. Därför vädjar Gud. "Låt försona er… Den som vill, han komme och tage Livets vatten för intet… Gud vill att alla människor ska bli frälsta".

Gud vädjar i kärlek till människan, att hon ska ställa, sin vilja under Guds vilja och sätta sin förtröstan till Jesus. "Idag om ni får höra Hans röst så förhärda inte era hjärtan", säger Han. Han drar genom sin Ande och sitt Ord människan till sig och erbjuder henne att komma in i Hans gemenskap.

I Guds vilja lever människan skyddad och kan tillägna sig, det Han vill ge henne och Han kan få leda människan in i "förutberedda gärningar". Som hon kan få vandra i. Där Han strider och verkar för, med i och genom den troende.

Men detta, att underordna sig Guds vilja, strider mot människans hela natur. Hon vill ju förverkliga sig själv och drivs av egoismen och synden. Hon förstår inte att hon istället för att förverkliga sig själv kommer att fördärva sig själv.

Därför sänder Jesus en Hjälpare från tronen. En Hjälpare, Han säger, för alltid ska vara hos er. Objektivt hos alla människor. Subjektivt, säger Jesus, att Hjälparen bor i den troende. Inte instängd i hennes egen ande. Så att människan redan nu, skulle vara helt Gudomlig i sin ande. Eller redan nu Gudomlig i sig själv. Men som integrerad i helheten av den troendes väsen till ande, själ och kropp. Där vill Hjälparen "verka både vilja och gärning, för att Guds goda vilja ska ske".

Skriftens budskap handlar också om att Kristus genom sin Ande bor i den troende och vilken konsekvens det har för det kristna livet här och nu. Inte en grund för vår rättfärdighet inför Gud. Men det har en oerhörd betydelse att leva i den innerliga personliga relationen med Jesus här och nu. Med Andens verksamma liv.

Det är den objektiva rättfärdiggörelsen utanför människan som gäller för vår salighet. Att Kristus bor i den troende är inte grundvalen för vår rättfärdiggörelse eller visshet därom. Den står där svart på vitt i Bibeln om Kristi tillräknade rättfärdighet som en domsakt utanför människan.

Men detta är ingen motsägelse till att Kristus bor i den troende och även vittnar i hennes sinne och väsen. Detta finns också svart på vitt i Bibeln. Enligt Luther kallad helgelsens gåva inom oss. Som inte är en orsak till förlåtelsen och det eviga Livets gåva, utan en konsekvens eller resultat av den fria rättfärdiggörelsens gåva utanför mig och som är knuten till Kristi person.

Detta leder till att Jesus genom sin Ande blir en relations och kommunikationspartner. Att den helige Ande genom en livets Andes lag arbetar i den troendes väsen och sinne för ett helgat liv till tjänst inför Gud och människor.

Jesus säger att om en människa inte blir född på nytt, så kan hon inte få se Guds rike. Han säger att Han står för dörren och klappar. Det gör Han, när någon hör budskapet om vem Jesus är och har gjort på korset. Han fortsätter. Om någon låter upp så ska jag gå in.

Den troende människan i sig själv, den naturligt skapade människan. Med en egen livsande, som gör henne till en levande varelse av själ och kropp, blir inte i pånyttfödelsen "död", utplånad, borträknad eller helt ny utan förflutet. Hon, jaget, är i sig själv, hela tiden densamma, med egen livsande, själ och kropp. Med en syndens natur integrerad i sitt väsen.

Människan blir i pånyttfödelsen inte en ny skapelse i sig själv. Den nya skapelsen. Det nya som kommit, ligger i upprättad liering och gemenskap med Gud. Genom att Guds Ande nu även finns integrerad i hennes väsen.

Den nya skapelsen är inte någon komponent hos människan i sig själv, utan utgörs av relationen mellan människa och Gud, där Guds Ande också blivit en relationspartner och integrerad i hennes natur. Åtskilda till natur och identitet, men ändå förenade i en relation. Människan erbjuds tronskifte.

1. Att innesluten i Jesu död från synden få agera som "död" gentemot syndanaturen.



2. Att innesluten i Jesu uppståndelse, här i tiden, få agera och fungera som "levande" gentemot Guds vilja, Guds Ande, Guds Ord och livets Andes lag i hennes väsen.



3. Att göra tronskifte för sitt liv, agerande och funktion. Hon erbjuds att leva i den nya skapelsen - den nya människan. Leva i lieringen och gemenskapen med Gud. Vara ledd av Hans Ande, Ord och Livets Andes lag, integrerad i hennes väsen.

Att Bibeln säger att vi är korsfästa med Kristus - döda med Kristus - "nu lever inte mera jag, utan Kristus lever i mig", innebär inte att den naturliga, skapade människan de facto är död = utplånad och att det är en annan människa, som aldrig funnits förut, som blivit till i pånyttfödelsen. Inte heller betyder det att den naturliga, skapade människan de facto är död, utplånad och att det är Kristus som är hennes hela och totala identitet och personlighet. Att Jesus skulle plåna ut den naturliga, skapade människan och hennes egen personlighet.

Det är inte djävulen som Jesus dog för. Han är totalt fördärvad och inte räddningsbar. Det är den naturligt skapade människan Jesus dog för - går in och räddar. Hon är ingen djävul - totalt fördärvad. Men på väg att bli, på grund av den totalt fördärvade syndanaturen, som blivit integrerad i hennes väsen och under vilken hon, fram till återupprättad liering med Gud, är slav.

Får inte människan här i tiden sin Gudsumgängelse återupprättad, blir hon i evighetens värld totalt fördärvad. Genom det totala genomsyrandet, av den totalt fördärvade syndanatur, som integrerades i hennes väsen vid fallet.

Det är problemet med syndanaturen Jesus löst. Så att den pånyttfödda människan här i tiden har tre naturer och genom den nya lieringen med och skapelsen i Kristus, i evighetens värld blir förverkligad för det hon var skapad och ämnad för. Väsenslikhet med Gud i evighetens värld.

Här i tiden vill Gud forma fram den naturliga människans egen personlighet och dana fram den sanna människan. Genom Livets Andes lag vara ett värn gentemot syndanaturen. Forma människan till ett hedersamt kärl, som är delaktig av och förmedlare av Hans Ande, Ord och liv, integrerat i hennes väsen, ut till en sargad och förlorad värld. Göra henne till ett Kristusbrev, skrivet, sänt och läst i världen.

"Jag lever och dock inte jag, utan Kristus lever i mig."

Jag lever (den naturliga människan), och dock inte jag (den naturliga människan erbjuds innesluten i Jesu död, att agera som "död" gentemot syndiga naturen. Lieringen med synden - gamla människan kan få vara som "död"), utan Kristus lever i mig. (Naturliga människan erbjuds innesluten i Jesu uppståndelse att vara levande gentemot Livets Andes lag. Kristus i mig syftar på lieringen mellan naturliga människan och Guds Ande integrerad i människans väsen - nya människan.)

Vi behöver vara fixerade vid Jesus. Men vi ska inte vara fixerade vid den egna människoranden!

Det är i identifikationen och fixeringen vid den egna människoanden, som fokuseringen flyttar över från Gud och Jesus till människan själv. Det är där upphöjelsen av Gud och Jesus upphör och självförgudningen och upphöjelsen av människan själv tar vid. Det är där människan äter av den förbjudna frukten igen och tror att hon i sig själv, blir som en gud redan här i tiden.

Jag är inte en ande utan en hel människa. En hel människa som rymmer en ande, en själ och kropp. En tredelad enhet och helhet där, Jesus ämnar rädda min hela människa.

Syndar jag, säger jag inte att det är min själ och kropp som syndar. Att jag själv inte syndar eller att min ande inte är inbegripen i att jag syndar. Jag, hela min människa är inbegripen i om jag syndar.

Hos den troende handlar det inte om andebyte utan om tronskifte.

Människan får inte sin egen ande utbytt. Men anden väcks till liv gentemot Gudsgemenskapen. Jag, hela människan återfår förmågan till Gudsumgängelse. Med alla sinnen och allt vad jag är. Född på nytt. Gudsgemenskapen har fått nytt liv igen. Jag har genom den Helige Ande fått del av Gudomlig natur. Blivit lierad med min Skapare och Gud i en kärleksumgängelse. Som inte bara inbegriper och påverkar min egen ande, utan allt vad jag är till ande, själ och kropp är inbegripet i detta under att bli född ovanifrån - född av Gud.

TRONSKIFTE. Till att följa och ledas av en annan Herre. Jesus. Guds Ande. Livets Andes lag. Utan att fördenskull Guds Ande är jag själv eller är min egen ande. Bor Han inom mig. När jag följer Jesus är det inte bara min ande som är inbegripen. Hela min människa är inbegripen. Till att ledas av Guds Ande och Ord.

Guds Ande finns integrerad hos den troende på ett mirakulöst sätt i hela denna människa. Fram till den kroppsliga döden. Precis som synden finns integrerad i hela denna människa. Utan att fördenskull någondera är "synonymt väsens förenat" med människans egen ande. Eller uteslutande berör, har sin kommunikation med eller påverkar enbart människans egen ande. Hela människan är inbegripen i bägges aktivitet.

Den troende erbjuds att tillsammans med Jesus som Herre, med Hans vilja som ledstjärna, "avkläda sig (pågående process) den gamla människan ( förvrängd självupptagenhet + synden som integrerad drivkraft i hela hennes väsen) och ikläda sig (pågående process) den nya människan (hela människan - ande, själ och kropp - lierad med Guds Ande - integrerad i hela hennes väsen - och Guds vilja och skrivna Ord som ledstjärna).

En del kristna har tanken, att människans egen ande och Guds Ande förenas till en sluten, instängd enhet. Därifrån är steget inte långt till tanken att människans egen ande och Guds Ande blir ett och detsamma. Ännu kortare blir sen steget till att anamma trosförkunnelsens lära att människan i sig själv - sin egen ande, blir såsom en Gud.

Det handlar om att hela människan underordnar sig och följer Guds Ande och inte som i trosförkunnelsen, att lära sig en teknik hur människan ska "förlösa och flöda i sin egen ande", där "uppenbarelsekunskapen och Guds alla attribut är deponerade", så att den troende kan lära sig leva i sin egen ande och ta kontrollen över själ och kropp.

Guds Ande vill åstadkomma en förändring av stenhjärtat, till ett mjukt hjärta, som åstundar Guds bud, helighet, rättfärdighet och vilja. Vilket är Kristus personifierad. I formen av en Livets Andes lag. Inpräntat på ett förnyat sätt. Genom en nya förbundets förnyande inprägling av lagen i den troendes hjärta och sinne. Genom Guds Andes integrering i den troendes väsen.

Vill leda till ett hjälplöst överlämnande till Livets Andes lag - Jesus själv, för att Han ska uppfylla lagen och skapa frid i sinne och samvete. Frid med Gud, frid med sina medmänniskor, frid med sig själv och hela skapelsen.

Den troende behöver vara beredd att låta sig formas, fostras och tuktas av Guds Ande.Beredd på att "grenen" må rensas så att den bär mer fridsfrukt, som är rättfärdighet.

Här duger inte några tekniker som frigör människans egen ande så att den tar kontrollen över själen och kroppen. Här gäller ingen förvanskad undervisning om att människan i sin egen ande är Gudomlig och där äger Guds tro, rättfärdighet, kraft och syndfrihet. D.v.s. att människan i sig själv skulle vara syndfri och Gudomlig.

Precis som det finns mänskliga konklusioner, när det gäller människans konstitution och förhållandet till var och hur Gud bor i människan, så försöker människan med sin logik beskriva försoningen och missar den Guds logik och vishet genom vilken Han i sitt Ord beskriver skeendet i försoningen. Ibland hör man följande förklaring till varför Jesus skulle behöva skiljas från Gud till sin natur på korset(dö andligen):

Syndens lön är döden. Den andliga döden. Separation från Gudsgemenskapen. Skild från Gud till natur. Konsekvensen blir för människan den eviga döden. Den eviga separationen från Gud. Helvetet.

Alltså resonerar en del, måste nu Jesus som människans ställföreträdare och den som tar straffet för synden - Helvetet - lida den andliga döden(separationen från Gud) och helvetet i människans ställe. Jesus behöver bli skild från Gud till sin natur. Dö andligen.

Detta låter logiskt. Men det är inte den bild Bibeln ger av Guds logik. Inte den bild av Guds vishet i försoningen som Gud själv i sitt Ord ger oss. Bilden i Bibeln är precis tvärtom!

Segern över den andliga döden för människan blir ett faktum, just genom att den aldrig sker i Jesu person och jordiska kropp. Segern över den andliga döden vinns genom att enheten mellan Gud och människa i personen Kristus består vid offret av Kristi blod och lekamen.

Några Bibelord som används, för att styrka den "mänskliga visheten", att Jesus skulle dö andligen, skiljas från Gud till sin natur, för att bringa försoning, är bl.a. Rom. 5:21, Gal. 3:13 och Matt. 27:46.

"Han som inte visste vad synd var, honom gjorde Gud till ett med synden för att vi genom honom skulle bli till ett med Guds rättfärdighet."

"Hur blev Jesus synd? Gud gjorde inte den syndfrie Jesus till en syndare. Men Han gjorde så att Jesus tog på sig själv våra synder. Bibeln förklarar att där det står att Han gjorde Honom till synd, så kan det översättas med att Han gjorde Honom till ett syndoffer."

"Vi måste avvisa varje tanke att Jesus Kristus på korset blir gjord till synd i faktisk bemärkelse till naturen. En sådan tanke är falsk. Våra synder lades på Honom, men de var inte i Honom. Det som skedde var att Gud gjorde Honom till ett syndoffer för oss."

"På grekiska står det, Han som inte visste av synd har Han gjort till ett syndoffer för oss. Om det var så att Jesus förtjänade straff, vilket Han skulle ha gjort, om Han var syndig till naturen, så skulle det inte ha varit till någon vinning med Hans lidanden.

Om kungörelsen att Han blev gjord till synd, inte innebär att Han hade synd i sig själv och skyldig, så innebär det att Han var ett syndoffer. Ett offer för våra synder."

Lägger man samman vad som sägs, t.ex. ur Jes. 53: …slagen för våra missgärningar…lät allas vår missgärning drabba honom…så blev han ett skuldoffer…han bär deras missgärningar…blev räknad bland överträdare…, träder bilden fram av vad som sker.

Den bild Bibeln ger är att Jesus tillräknades människans synd, ”bar den i sin kropp”(en bild av skeendet i Guds ögon), var identifierad med den, utan att vara den eller ha den i sig själv och blev därmed oskyldigt föremål för straffet, som inte är att dö den andliga döden och bli synd i människans ställe, utan att bära fram det offer som avvänder straffet andlig död över människan: Kristi kropp och blod, rent och Gudsförenat.

Den senare delen av Bibelcitatet i 2 Kor.5:21, visar vad som menas med att Jesus blev till ett med synden. (Eller gjord till synd som en annan översättning säger)

"för att vi genom honom skulle bli till ett med Guds rättfärdighet."

Genom vilken förtjänst? Jo, som människans representant uppfyllde Jesus lagen och Guds vilja i människans ställe. Därigenom förenades, försonades Gud och människa där i Jesu jordiska kropp och den andliga döden besegrades. Gud kunde fälla en rättfärdiggörelsedom över människan. Tillräkna henne Jesu rättfärdighet på grund av Hans lydnad och syndfrihet.

På samma sätt fick inte Jesus en faktisk syndig natur, utan tillräknades människans synder och blev gjord till ett SYNDOFFER, som också grundtexten kan översättas. Det enda sättet att få en faktisk syndig natur och dö andligen (skiljas från Gud) är genom olydnad och synd. Bibeln säger att ingen synd fanns i Jesus. "Frestad i allt, dock utan synd". Därigenom dog Han inte den andliga döden (skildes från Gud till sin natur), utan övervann och besegrade den andliga döden som människans representant( överbryggade människans separation från Gud).

Detta är av livsavgörande betydelse att se att den andliga döden inte övervanns genom en andlig död av Jesus, utan tvärtom, just genom att den andliga döden, åtskillnad från Gud till naturen, eller åtskiljande mellan Gud och människa i personen Kristus, aldrig sker i Jesu person och jordiska kropp. Se att det är Jesu syndfria lydnad till Guds vilja och fulla rättfärdighet, som i människans ställe, ger segern över den andliga döden.

"Kristus friköpte oss från lagens förbannelse, när han blev en förbannelse för vår skull".

"Vi friköptes, för att den välsignelse, som hade givits åt Abraham, skulle i Jesus Kristus komma också hedningarna till del, så att vi genom tron skulle undfå den utlovade Anden".

Därmed leds vi åter till Rom.3 -5 kap. Alltså handlar det återigen om en tillräknad förbannelse som människans representant. Det talas vidare om Abrahams tro, om rättfärdiggörelsedomen över människan. Räknad rättfärdig för Kristi skull, av nåd, genom tro. Hur? Jo, "så ska ock genom en endas lydnad de många stå som rättfärdiga." (5:19)

Segern över den andliga döden för människan, sker alltså genom Jesu lydnad och rättfärdighet i människans ställe och inte genom en andlig död av Jesus.

"Vid nionde timmen ropade Jesus med hög röst: ’Min Gud, min Gud, varför har du övergett mig’."

En del tar detta som ett bevis för att Jesus skildes från Gud till sin natur. Jesu nödrop på korset var inte något som skilde honom från Gud till naturen (andlig död). Detta framgår om vi läser profetian om Jesu nödrop. Men det var ett uttryck för den våldsamma kamp han genomled när Han som sann människa, utan understöd av sin egen Gudomlighet. Fadern sparade eller lindrade inte Hans vånda, vid offrandet av Hans kött och blod . Samtidigt är de förenade i tro till Gud. Han säger MIN GUD och FADER I DINA HÄNDER överlämnar jag min ande.

Jesus är mitt i sin nöd förenad med Fadern och tillber Honom som den Helige. Hade han fått en syndig natur och skilts från Gud hade inte Jesus i tro bett till Gud.

Jesus fick, som sann människa, uppleva Gudsövergivenheten. Att Gud deltog i det mörkaste skedet med "frånvänt" ansikte. Alltså inget understöd i lidandet som sann människa. Men det framgår att det inte är en åtskillnad i de facto mening, väsensmässigt mellan Fadern och Gudomen i Jesus (ett upplösande av enheten i Gudomens treenighet - Andlig död av Jesus) eller att Jesus i sig själv är syndig och en styggelse.

Inte heller är det någon upplösning mellan enheten av Gud och människa i personen Kristus (en andlig död av Jesus). Jesus är hela tiden Kristus! (Guds fullhet lekamligen - Gud i köttet - sann Gud och sann människa - sann Gudamänniska). Allt annat är en antikristlig tro på Jesus!

Det är av yttersta vikt att påvisa denna skillnad. Att Jesus bar smärtan av Gudsövergivenhet, men inte fördenskull i naturhänseende skildes från Gud. Då är Han inte längre sann Gud. Inte heller sann människa. (Vilket är kriteriet på sann tro och lära ).Utan Jesus blir i denna människotanke, om än inte en satanisk natur(som en del hävdat), så en syndig natur.

Att Jesus skulle skiljas från Gud i naturhänseende, dö andligen, för att sona synden därför att människan är andligt död, skild från Gud, är en mänsklig tanke och inte vad Bibeln framställer. Tvärtom gör det omintet den viktiga del av försoningen som har med segern över den andliga döden att göra. Nämligen Jesu syndfrihet och rättfärdighet, som gör att han inte skiljs från Gud till sin natur, dör andligen. Utan försonar, förenar Gud och människa i sin jordiska kropp och där övervinner den andliga döden.

Vad säger Gud själv vidare i Bibeln kring tanken att Jesus skulle få en syndig natur och dö andligen?

"RÄTTFÄRDIG led han för orättfärdiga, på det att han skulle föra oss till Gud." (1 Petr.3:18)

"En sådan överstepräst hövdes oss också, att hava, en som var HELIG, OSKYLDIG, OBESMITTAD, SKILD FRÅN SYNDARE " (Hebr. 7:26)

Ty Hans död VAR EN DÖD FRÅN SYNDEN…" (Rom. 6:10). (En andlig död av Jesus, åtskild från Gud till natur med en syndig natur, skulle innebära en död in i synden och inte från synden).

Syndens natur är olydnad mot Gud. Men det står om Jesus att han var lydig ända igenom den kroppsliga döden på korset.

".. i allt lik sina bröder .. i syndigt kötts gestalt .. frestad i allt, dock utan synd .. fördömde Han synden i köttet." D.v.s. övervann och besegrade den andliga döden där i sin jordiska kropp (Hebr. 2:17, 4:15, Rom. 8:3)

Samtidigt är Jesus från evighet till evighet Sann Gud, oupplösligt utan avbrott, hela tiden, förenad med sin Fader till natur och väsen. Detta är det frälsande undret!

"Ty i Honom bor Gudomens hela fullhet lekamligen ..Gud kommen i köttet .. Densamme igår, idag så och i evighet". (Kol.2:9, 1 Joh. 4:2, Hebr. 13:8)

Det är detta som gör Jesus till Kristus. Den levande Gudens Son! Det är tron på Jesus som Guds Son i Bibelns bemärkelse som är den frälsande tron som Guds Ande inger!

En del menar att Gudomen Jesus bara iklädde sig människan Jesus, så att Guds Ande ersatte människoanden i Jesus och att människan Jesus dog på korset medan Gudomen Jesus levde vidare. Det är detsamma som en andlig död av Jesus. Då är inte Jesus - Kristus -Gudomens fullhet lekamligen - Gud i köttet - sann Gud och sann människa. Då är inte Jesus en enhet av Gud och människa i personen Kristus.

Att Jesus dör andligen, omintetgör den ställföreträdande delen i försoningen, som gör att Gud av nåd, genom tro, räknar människan rättfärdig, för Kristi skull. Omintetgör den del av försoningen där Jesus övervinner och besegrar den andliga döden, där i sin jordiska kropp. Genom att som sann människa och människans ställföreträdare, förbli i sin syndfria, rättfärdiga förening med Gud. INTE DÖ ANDLIGEN! Genom att förbli Kristus!

Segern över den andliga döden övervinns inte genom en andlig död. Då skulle den andliga döden kvarstå för människan om Jesus dött andligen! Den andliga döden övervinns genom att den i Jesu jordiska kropp aldrig sker! I den segern är alla människor inräknade och kommer den till faktisk personlig ägodel, som kommer till den tro Guds Ande inger, på rätt Jesus och rätt försoning!

"det lagen inte kunde åstadkomma, i det den var försvagad genom köttet, det gjorde Gud, DÅ HAN FÖR ATT BORTTAGA SYNDEN(det som skilde Gud och människa åt - DEN ANDLIGA DÖDEN), sände sin Son i syndigt kötts gestalt och fördömde synden i köttet."

"Gud VAR I KRISTUS OCH FÖRSONADE världen med sig själv"

Därmed är den andliga döden, separationen från Gud övervunnen. Inte genom en andlig död. Utan genom Jesu rättfärdighet och föreningen, försoningen mellan Gud och människa där i Jesu jordiska kropp.

Låter Bibelns egen bild av Guds handlande och vishet i försoningen tala för sig själv:

"Ty han är vår frid, han som AV DE BÅDA HAR GJORT ETT och brutit ned den skiljemur, som stod emellan oss, nämligen ovänskapen. Ty I SITT KÖTT gjorde han om intet budens stadgelag, för att han skulle AV DE TVÅ I SIG skapa en enda ny människa och så bereda frid och för att han skulle ÅT DEM BÅDA FÖRENADE I EN ENDA KROPP SKAFFA FÖRSONING MED GUD, sedan han genom korset hade I SIN PERSON dödat ovänskapen."
(Ef. 2: 13 - 16)

"Också åt eder har han nu SKAFFAT FÖRSONING I HANS JORDISKA KROPP, genom hans död, för att kunna ställa eder fram inför sig heliga och obefläckade och ostraffliga"
(Kol. 1:22)

"då han nu genom EVIG ANDE (Sann Gud) har framburit sig själv (ren, syndfri, sann Gudamänniska) SÅSOM ETT FELFRITT OFFER ÅT GUD".
(Hebr. 9:13-14)

"Och det bröd som jag skall giva, är MITT KÖTT, och jag giver det, för att världen skall leva."
(Joh. 6:51)

"och att genom honom försona allt med sig, sedan han genom BLODET PÅ HANS KORS hade berett frid."
(Kol.1:20)

"genom att Jesu Kristi KROPP BLEV OFFRAD en gång för alla."
(Hebr. 10: 9 - 10)

"Jesus sade då till dem: "Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Om I icke äten Människosonens KÖTT och dricken hans BLOD, så haven I icke liv i eder."
(Joh. 6:53)

(Dvs. Den som inte ÄTER OCH DRICKER av det levande Gudsordet om offret av Kristi kropp och blod, smälter födan och inser betydelsen av offret Gud bestämt och utsett, Kristi (enheten av Gud och människa i personen Kristus)kropp och blod, har inte liv i sig. Alltså en livsfråga! Det ingår alltså i den frälsande tron på Jesus. Den tro som Guds Ande inger.)

Här talar inte Jesus om nattvarden utan kungör vilken sorts död av Jesus som försonar. Senare instiftar han också en måltid, som så ofta vi delar den, så ska det ske till åminnelse av vilken sorts död av Jesus som försonar. Offret av Kristi blod och lekamen.

Kristi kropp och blod, åtskiljs från Gudamänniskan Kristus (Guds fullhet lekamligen, Gud i köttet, enheten av Gud och människa i personen Kristus), mister sina livsfunktioner och dör. Enheten av Gud och människa i personen Kristus består dock (ingen andlig död sker) och Han predikar för de osaliga andarna, medan kroppen ligger död i graven.

Därmed är syndaskulden betald med det offer Gud utsett och bestämt. Det rena Offerlammets kropp och blod. När det offret var givet med Jesus fortfarande kvar i sin syndfria, rättfärdiga naturenhet med Gud. Med bevarad enhet av Gud och människa i personen Kristus, visade Gud att vägen in till Hans gemenskap var öppen för människan. Förlåten i templet brast mitt itu. Försoningen var fullbordad på korset. Vägen in till Guds boning i det allra heligaste var öppen. Det var inte vägen in till det allra heligaste i människan vägen var öppen. Nej, Vägen in till det allra heligaste i hela tillvaron var öppen. Vägen till Guds Hjärta och gemenskapen med Honom.

Det är tre sidor i försoningen, som Gud i sitt eget Ord låter oss förstå, med vilken logik och vishet det är som Gud handlar i försoningen och återlöser människan så att hon åter kan ha gemenskap med Gud.

Dels föreningen, försoningen mellan Gud och människa i Jesu jordiska kropp, genom Jesu syndfria lydnad som sann människa, så att Gud kan tillräkna människan Kristi rättfärdighet, av nåd, genom tro och förtröstan på Jesu seger över den andliga döden i Hans jordiska kropp.

Dels en tro och förtröstan, till att Jesus är det offer Gud utsett för att betala syndaskulden i människans ställe. "En har dött (en sann ren syndfri människa ) så har de alla dött". Att offret av Jesu kropp och blod är det offer som betalar syndaskulden.

Det tredje, som behövs för att människan i evigheten, i sin uppståndelse ska kunna gå över från dödlighet till fullständig odödlighet, är segern över den kroppsliga döden.

I den frälsande tron ingår också att Jesus uppstår kroppsligt, därför att Han hela tiden oavbrutet är sann Gudamänniska - Kristus och i sin uppståndelse åter förenas med sin jordiska kropp som blir odödligt levande.

Hebr. 2:17 säger att Jesus "måste i allt bliva lik sina bröder, för att han skulle bli barmhärtig och en trogen överstepräst i sin tjänst inför Gud till att försona folkets synder."

Gud kommen i köttet. Definitionen på att Jesus är Kristus. Sann Gud och sann människa, som är "trafikdelaren" mellan vad som är sann eller falsk tro och bekännelse.

Jesus måste i allt (till sin konstitution av ande, själ, kött, blod och kropp) bli lik den naturliga, skapade människan. Dock utan att leva i lieringen med syndanaturen, men lagd under den kroppsliga dödens tillstånd. (Inkarnationen).

Om inte Jesus var underställd den kroppsliga döden, var Han inte sann människa.

Samtidigt var Jesus hela tiden avskild, frånskild (död) från synden (fördömde synden i köttet...Helig och rättfärdig...dog bort från synden...skild från syndare.)

Dock tillräknades Jesus människans synd (Det var våra missgärningar Han bar...räknad bland överträdarna.)

Som det står "..i allt lik sina bröder .. i syndigt kötts gestalt .. frestad i allt, dock utan synd .. fördömde Han synden i köttet."
(Hebr. 2:17, 4:15, Rom. 8:3)

"Då nu barnen hade blivit delaktiga av kött och blod, blev ock han på ett liknande sätt delaktig därav, för att han genom sin död skulle göra dens makt om intet, som hade döden i sitt våld, det är djävulen."
(Hebr. 2:14)

Jesus inkarnerades in i sann människogestalt för att som människans representant uppfylla lagen i människans ställe, i sin jordiska kropp skaffa försoning mellan Gud och människa och som ett felfritt skuldoffer bära fram sin jordiska kropp och sitt blod i sin tjänst inför Gud att försona folkets synder. Kristi blod och lekamen för oss utgjutet. Men även för att i människans ställe besegra den kroppsliga döden och uppstå i odödlig kroppslig gestalt.

Döden av Gudamänniskans - Kristi jordiska kropp sker när den skiljs från Kristus (enheten av Gud och människa i personen Kristus) på korset och förlorar sina livsfunktioner.

Medan Kristus (med bevarad enhet mellan Gud och människa i personen Kristus) segrande efter utgivet försoningsoffer av Kristi blod och lekamen, går in i den osynliga världen, för att åter förenas med sin jordiska kropp i uppståndelsen, som då får liv igen.

Gud kommen i köttet underställdes där i Jesu jordiska kropp, den kroppsliga döden. Han dog den. Rättfärdig och ren dog Han den kroppsliga döden. Men även besegrade den. Eftersom han hela tiden samtidigt var sann Gud och sann människa - Kristus och via sin döda jordiska kropp, uppstod till kroppslig odödlighet i människans ställe. Han går sen efter avslutat verk in i den härlighet Han hade före inkarnationen. (Inte nyfödelse för han var aldrig andligen död, men uppståndelse!)

"Dödad till köttet, men till anden blev han gjord levande." Jesus blir i det kroppsliga dödsögonblicket, när Han överlämnar sin ande (litet a) i Faderns händer, levandegjord i anden, genom att enheten av Gud och människa i personen Kristus består vid kroppens död. Ett tillstånd som i uppståndelsen övervinner den kroppsliga döden i människans ställe. Han går sedan in i den härlighet Han hade hos Fadern från evighet före inkarnationen in i den naturliga skapade människans konstitution.

Därmed är Han "såsom helig andevarelse, med kraft bevisad vara Guds Son, alltifrån uppståndelsen från de döda.
(Rom.1:3-4)

Jesus var ju både sann Gud - fullständigt ett med Gud och Gud i sig själv och samtidigt sann människa med mänsklig ande/själ och kropp ("i allt lik sina bröder"). Kristus. Gud i köttet. Guds Son.

När Kristi jordiska kropp skiljs från Gudamänniskan Kristus (enheten av Gud och människa i personen Kristus) fullbordas konsekvensen av den oupplösta enheten i Guds fullhet lekamligen - Kristus. Enheten av Gud och människa i personen Kristus går in i ett annat skede, med enheten bevarad, vid kroppens frånskiljande och död.

Jesus överlämnar sin mänskliga livsande/själ i Faderns händer. Gjord levande i sin ande anger inte att Jesu mänskliga livsande/själ varit död eller att enheten mellan Gud och människa i personen Kristus varit död, men anger att enheten mellan identiteterna går in i ett annat skede, där identiteternas samtidiga uppgående i varandra i personen Kristus till en enhet, når sin konsekvens fullbordan, med fortsatt enhet och liering. Jesu mänskliga livsande/själ förblir i enheten och lieringen med Guds Ande.

Vad jag förstår så uttrycker Bibeln detta som till köttet dödad men till anden gjord levande. Vad detta vill säga oss är att enheten aldrig brutits mellan Gud och människa i personen Kristus och att detta når sin konsekvens fullbordan vid kroppens frånskiljande och död.

Efter åtskiljandet av kroppen, från Gudamänniskan Jesus och kroppens död, återstår fortfarande en uppgift som sann Gud och sann människa. Att besegra den kroppsliga döden och uppstå kroppsligt.

Genom att Jesus aldrig skiljs från Gud, utan övervinner den andliga döden i sin jordiska kropp är Hans mänskliga ande/själ i obruten förening och enhet med Gudomen. Vid den kroppsliga döden lämnar Jesu ande/själ i full förening och enhet med Guds Ande (Gudamänniskan Jesus - Kristus) den jordiska kroppen. (Till köttet dödad men till anden levande i enheten med Gudomen, fortsatt levande eller som Bibeln uttrycker det gjord levande genom den mänskliga andens enhet och liering med Gudomen ).

Uppståndelsen föregås inte av någon pånyttfödelse av Jesus. Vilket skulle behövas om Jesus dött andligen. Det skulle i sin konsekvens innebära att det är en annan Jesus som uppstår än den Jesus som hänger på korset.

Det är ingen strid i dödsriket, mellan Jesus och djävulen. Han är besegrad i skeendet på korset. Därigenom att Jesus aldrig lämnade sin syndfria lydnad och väsensenhet med Gud (inte dog andligen), så har djävulen inga rättigheter i Honom. Jesus kan som sann Gudamänniska bara helt naturligt gå igenom och ut ur den kroppsliga döden. Odödlig som Han är genom bevarad enhet mellan Gud och människa i personen Kristus.

Jesus är hela tiden densamme GudaSonen. Inkarnerad för att återlösa människan. Går sen genom och ut ur den kroppsliga döden och går senare in i härligheten Han hade hos Gud från evig tid.

Uppståndelsen är en helt naturlig följd av att enheten av Gud och människa i personen Kristus aldrig upplöstes vid offret av Kristi kropp och blod. Därigenom går Han genom och ut ur den kroppsliga döden, Han förenas i uppståndelsen med kroppen som får odödligt liv och går efter segern över den kroppsliga döden via sin jordiska kropp, åter till den härlighet Han hade före inkarnationen i jordisk, kroppslig gestalt. Bibeln säger ju också att uppståndelsen är beviset på att Jesus var Kristus. Den levande Gudens Son. Hela tiden. Detta är Guds egen beskrivning av skeendet i sitt eget Ord!

Därmed är Gud och människa försonade på alla plan och segern över syndens och dödens alla konsekvenser övervunna.

Skulden är betald i fullt mått. När Jesu kropp offrades och Jesu blod rann ut i Hans kroppsliga död, så var det i Guds ögon alla människors blod som rann och betalade vår skuld inför Gud. Den är utplånad inför Gud.

När Jesus uppfyllde Guds bud och vilja, var det i Guds ögon alla människor, som uppfyllde Guds lag och vilja och den andliga döden hävdes där i Jesu jordiska kropp över varje människa. För att vi ska leva i Guds gemenskap om vi än kroppsligt dör.

I Jesu uppståndelse, uppstod i Guds ögon alla människor även kroppsligt och kommer i den personliga uppståndelsen att förvandlas till allt vad den naturliga människan var av en egen livsande med en personlighet av levande själ och kropp, in i en evig, odödlig tillvaro i Guds närhet och Honom lika till hela vår egna natur. Vilket fantastiskt perspektiv!!!!

Guds inbjudan ljuder därefter, för att denna fria gåva, ska bli människans egna personliga ägodel och förverkligande:

Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv, Han tillräknar inte människorna deras synder…Låten försona er med Gud…Den som vill han komme och dricke Livets vatten för intet.

Den forne herren, syndanaturen, strider mot den nya Herren, Guds natur. Det är de två naturerna i människan som nu strider om den tredje parten: Den naturliga människan, som nu är fri att välja Guds Ande, Ord och vilja som Herre över sin egen natur, sitt leverne och agerande.

"Så skulle lagens krav uppfyllas oss, som vandra icke efter köttet, utan efter Anden…vandren i ande, så ska ni förvisso inte göra vad kroppen har begärelse till…om ni genom ande döden kroppens gärningar, så ska ni leva".
(Rom. 8:4, 13; Gal. 5:16)

Lägger man bara ensidigt samman dessa Bibelord. Har en gnostiskt färgad människosyn över människans konstitution. Är fixerad vid en förenklad bild från "de tre ringarnas förklaringsmodell" över hur Gud bor i människans egen ande.

Ja, då är det lätt att läsa in, att det i dessa ord står att Gud bor i människans egen ande(vandra efter Anden = vandra i ande). Läsa in att det är människans egen ande som ska ta kontrollen över kroppen(genom ande döden kroppens gärningar), där sätet för de syndiga begärelserna sitter. Man läser in att det handlar om en strid mellan yttre och inre komponenter i människans egen konstitution.

Lägger man däremot in dessa bibelord i den helhetsbild Bibeln ger kommer de i ett annat ljus. Vi behöver se helhetsbilden av den troendes tre naturer. Sin egen naturliga natur. Syndanaturen - köttet. Den nya naturen Anden - Guds natur.

Där den naturliga människan med sin egen natur, som tjänare åt syndanaturen, kallas för att vara i ett köttsligt väsende och som tjänare åt den nya naturen Anden, kallas för att vara i ett andligt väsende(Rom. 8:8-9).

Andligt väsende, som i texten står med litet a, står där för samma sak som när vi tidigare sett på betydelsen av "I mig" och "Han som är en ny skapelse". Det står alltså för Den nya skapelsen - Den nya människan. Där Jesus och den naturliga människan lever åtskilda i natur och identitet, men ändå tillsammans.

När den naturliga människan, lever i detta "andliga väsende". Lever i sin liering med Jesus som Herre över sin natur och vilja inrättad efter Guds Ord. Då vandrar hon i ande - är i sitt "andliga väsende"(sin liering med Jesus) och med sin egen natur, som tjänare åt den nya integrerade naturen, Anden. Vandrar efter Anden.

Då utför inte kroppen, de syndfulla handlingar, som köttet - syndanaturen, eljest driver henne till, när hon ställer sig själv(den naturliga människan) i syndens tjänst till orättfärdighet = köttsligt väsende.

I sitt andliga väsende. Med Jesus som Herre, ställer hon sig själv(den naturliga människan) med sina lemmar i Guds tjänst.
(Rom. 6: 12-18)

Det handlar alltså inte alls om, att Guds Ande bor i människans egen ande och att människans egen ande ska ta kontrollen över själ och kropp. Det handlar om att hela den naturliga människan, med allt vad hon i en helhet och enhet till sin natur är, vandrar efter Guds Ande, vilja och Ord. Det handlar om att göra tronskifte. Ställa sig själv i Guds tjänst till helgelse. Inte längre ställa sig själv i syndens tjänst till orättfärdighet. Den naturliga människan är genom sin liering med Jesus fri att välja sin Herre.

När människan, lever i syndabekännelsen, nåden och den tillräknade rättfärdigheten. Har blicken, tankarna och sinnena riktade, mot Jesus på korset och Jesus på tronen. Ger Honom all ära. Umgås med och följer Jesus och livets Andes lag, i en liering, som harmonierar med det skrivna Ordet. Där skrift får förklara skrift. Ödmjukar sig inför Hans storhet och härlighet. Med Guds vilja på hjärtats högsäte.

Med ett sinnelag, som är berett att följa Guds vilja. Då vandrar människan efter Anden och lever i sitt "andliga väsende". Lever i den nya skapelsen. Lever i den nya människan. Där Jesus med sin egen natur, personlighet och identitet lever tillsammans med den naturliga människan med egen natur, personlighet och identitet. Åtskilda, men tillsammans i den nya skapelsen.

Guds Ande påverkar inte enbart eller har kommunikation enbart med människans egen livsande här i tiden. Detta är ett gnostiskt tänkande, med denna naturuppdelning med motsatsförhållanden och olika värdeladdningar i människan. Som fått sin fullbordan till en villfarelse i trosförkunnelsen.

Guds Ande umgås med hela människan på alla plan av vad hon är och talar i alla sinnen. Rör vid henne fysiskt, delar känslolivet med henne och rör vid hennes innersta, även omedvetna delar av hennes väsen.

I fixeringen av människans egen ande upphör upphöjelsen av Gud och startar upphöjelsen och självförgudningen av människan.

Att fixera sig vid att det är enbart människans egen ande som här i tiden, är inbegripen i denna nyskapelse, leder vilse och skapar i slutändan en självförgudning av människan. Så att människor inte längre ser att Gud är Gud och människa är människa och människa lierad med Gud genom Guds Ande. Hans eget liv. Som här i tiden inte ska blandas ihop med människans egen ande. Hennes eget liv, livsanden , som gör henne till en egen levande personlighet av själ och kropp.

En fixering vid den egna människoanden, leder in i förförelsen att människan i sig själv blir som Gud i sin egentliga personlighet redan här i tiden . Alltså såsom en Gud redan här och nu. Då äter människan av trädets frukt igen och tror att hon kan bli såsom Gud redan nu. Ska lära sig leva ut det Gudomliga livet, deponerat i hennes egen ande(som inte finns där - det leder till tekniker som används i många andra än kristna sammanhang) och hamnar i en ockultism. Det är Guds Ande vi ska vara beroende av. Beroende av till hela vår människa. Han vill umgås med allt vad vi är.

Vi ska vara fixerade vid Jesus, försoningen, Guds Ande. Det ger faktiskt ett annat ljus över Ordet. Vi behöver se att Guds Ande är Hans liv och människans egen livsande, hennes eget liv (ordet ande betyder egentligen andedräkt), som gör henne till en levande personlighet av själ och kropp. Att inte blanda ihop dessa och inse att det inte är människans egen ande som byts ut eller går igenom en naturförändring i sig själv.

Hela människan gör tronskifte, till att inte längre tjäna syndanaturen utan tjäna en annan Herre. Jesus, Hans Ord och vilja. Med en Livets andes lag integrerad i hennes väsen. Den naturligt skapade människan blir lierad med Guds eget liv, Guds Ande.

Detta för fokus dit där det hör hemma. Till Gud och Guds Ande. Det upphöjer Gud. Den lära som nu är i omlopp upphöjer människan till Guds nivå redan här i tiden. Det sker genom fixeringen vid människans egen ande. Talet om människoanden som den egentliga personligheten och att den blir skapad till likhet med Gud.

Man kan alltså inte säga att antingen anden, själen eller kroppen, var för sig blivit född på nytt eller inte.

Pånyttfödelsen är den återupprättade Gudsgemenskapen, där Guds Ande här i tiden bosätter sig i människans väsen. Denna nya skapelse. Den naturliga människans (med egen livsande som här i tiden gör henne till en levande personlighet av själ och kropp) liering med Guds Ande, leder i evighetens värld, i uppståndelsen, till en förvandling av allt det människan här i tiden var av ande, själ och kropp, från dödlighet till odödlighet.

Från Guds avbild här i tiden till full väsens, naturenhet och likhet med Honom i evighetens värld. Då kommer det inte längre att vara enbart en treenighet av det enda Gudomliga livet av sitt slag i hela universum. Utan en "mångmiljonenighet" till väsen och natur. Guds natur. Vi ska bli Honom lika, säger Johannes. Men tillägger att vad det egentligen innebär är ännu inte uppenbart.

På vandringen mot detta mål, är det nyttigt att förstå den bild Bibeln tecknar av den troendes tre naturer här i tiden.

En av trosförkunnelsens läroteser att Jesus först måste bli en syndig natur, mista sin Gudomlighet och dö andligen för att kunna dö kroppsligt.

I sin konsekvens innebär den tanken, att varje pånyttfödd kristen inte kan dö kroppsligt med mindre än att han först dör andligen igen och även skulle det innebära att den pånyttfödde inte har någon syndig natur kvar längre i den här i tiden, för då skulle ju inte Guds Ande kunna bo i honom.

Medan Bibeln beskriver att i den troende är Guds Ande inneboende och i strid med den fortfarande också inneboende syndens natur (köttet- här ej att förväxla med själ och kropp). Fram till den kroppsliga döden, när lieringen med Guds Ande för evigt innebär en befrielse från syndens natur och konsekvenser.

Det som krånglar till det är läran kring ande, själ och kropp, med att människans egen livsande, som gör henne till levande själ och kropp, ses som egentliga identiteten och personligheten i motsatsställning till hennes egen själ och kropp och att inte synden ses som integrerad i helheten, precis som Guds Ande är integrerad i helheten av människan. Där människan med egen livsande som gör henne till en levande själ och kropp, här i tiden, lever med allt vad hon är av människa, tillsammans med Gud i en relation. (Läs häftet Den troendes tre naturer).

Hos Jesus får syndens natur aldrig ingång genom Hans rättfärdiga förening med Gud. Han behöver därför inte dö andligen. Inte heller behöver Han dö andligen, för att dö kroppsligt. När Han dör kroppsligt överlämnar han sin mänskliga livsande i Faderns händer och lever vidare andligt genom sin liering med Gudomen och att Han i sig själv samtidigt är Gud.

Som Gudamänniska - Kristus, med bevarad enhet mellan Gud och människa i personen Kristus, kan han inte behållas av den kroppsliga döden, utan går genom och ut ur den via sin jordiska kropp som sedan intar, ingår, övergår i den härlighet Han hade före inkarnationen in i mänsklig gestalt.

Tanken binds lätt av identifikationsläran att om människan är andligt död, skild från Gud, så måste Jesus dö andligen till sin natur, skiljas från Gud och ta straffet helvetet, för att sona synden i människans ställe.

Medan Bibeln pekar på att det är Jesu rättfärdiga mänskliga förening med Guds natur, som i människans ställe förenar Gud och människa. Människan räknas rättfärdig på grund av Jesu ställföreträdande rättfärdighet. Det är Jesu rättfärdighet som övervinner den andliga döden och straffet helvetet. Övervinns Jesus av den andliga döden finns ingen rättfärdighet uppfylld i människans ställe att tillräkna henne. Då finns det ingen seger över den andliga döden. Då ligger straffet helvetet kvar över människan.

När Jesu kropp och blod offras, är det offret Gud krävde för att syndaskulden skulle vara betald. Det till naturen rena Offerlammet. Offret av en till naturen ren, sann, syndfri, rättfärdig Gudsförenad människas kropp och blod.

Jesus är sann människa och sann Gud, Kristus igenom hela händelseförloppet. Det är ju den tron och bekännelsen av Jesus, som enligt Bibeln är bekännelsen av Jesus som Kristus och Guds Son och som är kännetecknet på att det är Guds Ande som är verksam och att den troende kommit till en sann tro på Jesus.

Ett annat påstående i trosförkunnelsen, är att Jesus var den första återlösta människan. Detta löper ut ifrån tanken att Jesus miste sin Gudomlighet, dog andligen och behövde pånyttfödelse. Är det sant att Jesus behövde återlösas? Är det sant att Jesus behövde pånyttfödelse? Är det sant att Jesus var den första återlösta människan?

Tvärtom var Jesus den första människan som inte behövde återlösas. Vem skulle ha dött för Jesus om Han behövde återlösas? Vem skulle ha uppfyllt rättfärdigheten i Hans ställe om Han blev en syndig natur, skildes från Gudsgemenskapen och dog andligen? Vem skulle ha burit fram det rena, syndfria skuldoffret av en sann Gudsförenad människas kropp och blod, om Jesus själv blev en syndig natur och dog andligen?

Det står inte att Jesus var den första återlösta människan. Det står att Jesus var den första nya människan. Den första människan som inte skildes från Gud, inte dog andligen och inte behövde återlösas. Där genom sin syndfria rättfärdighet och bestående enhet mellan Gud och människa i personen Kristus besegrade Jesus i människans ställe den andliga döden och förenade, försonade Gud och människa i sin jordiska kropp.

Liksom Han i människans ställe också bar fram offret som ingen människa kunde bära fram. En syndfri, rättfärdig Gudsförenad människas kropp och blod. Skildes Jesus från Gud, blev en syndig natur, dog andligen och behövde återlösas, kunde Han inte utföra allt detta som människans ställföreträdare. Då finns det ingen räddning för människan.

Den första återlösta människan, var den första människa som kom till tro på löftet om försoningen i Jesus Kristus. Jesus var den första människan som aldrig behövde återlösas och bli född på nytt. När det talas om att Jesus är den förstfödde bland många bröder så syftar det på att Jesus, som det står, är född av Gud från evighet och att de människor som i den här tiden blivit pånyttfödda, som blivit delaktiga av Gudomlig natur genom tro på Jesus som Kristus och sätter sin förtröstan till Hans ställföreträdande verk, i sin uppståndelse i evighetens värld, då först, blir Honom fullständigt lika till hela sin natur och Hans syskon fullt ut.

Jesus är av evighet den förstfödde Sonen. Av evighet oupplösligt, utan avbrott ett med Gudomen till väsen och natur. Inkarnerad för att vara den första nya människan som inte behöver återlösas, utan blir den som återlöser människosläktet.

Inkarnerad för att som människans ställföreträdare uppfylla rättfärdigheten och försona Gud och människa i sin jordiska kropp. Därigenom övervinna den andliga döden över människan, i hennes ställe. Gud kan därmed fälla rättfärdiggörelsedomen över människan. Tillräknad rättfärdighet för Kristi rättfärdighets skull.

Inkarnerad för att som sann, ren, syndfri Gudsförenad människa - Kristus, tillräknas människans synd och oskyldigt bli föremål för straffet: att bära fram offret Gud krävde för att syndaskulden skulle vara betald. En ren, sann Gudsförenad människas kropp och blod.

Inkarnerad för att som sann Gudamänniska (med bevarad enhet mellan Gud och människa i personen Kristus) besegra den kroppsliga döden och uppstå i sin jordiska kropp till kroppslig odödlighet i människans ställe, som sen ingår, uppgår, övergår i den härlighetskropp Han hade före inkarnationen och Han går tillbaka till härligheten Han hade hos Fadern och varifrån Han kom.

Om människans ställföreträdare Jesus misslyckas, skiljs från Gud, blir en syndig natur och dör andligen, då finns det ju ingen rättfärdighet i människans ställe att tillräkna henne och således ingen räddning. Då finns det ingen som har burit fram skuldoffret av en ren, sann Gudsförenad människas kropp och blod. Då är inte Jesus den Kristus som är Gudomen inkarnerad i sann människogestalt. Då är inte Jesus Guds Son. Kristus. Gud kommen i köttet - Guds fullhet lekamligen, som återlöser människan. Då är det en annan Jesus man pratar om och en antikristlig ande som är verksam.

Hela försoningen blir vänd upp och ner med denna djävulska lära. Fast den i den mänskliga tanken först kan låta så logisk, så sker där inte försoning mellan Gud och människa i denna tro och lära. Den omintetgör vem Jesus Kristus är. Den omintetgör försoningen. Inser mer och mer hur viktigt det är att se just detta, att Jesus är sann Gud och sann människa (Kristus) igenom hela skeendet. Det håller tanken fri från antikristliga angrepp på försoningen på det sätt läran att Jesus dog andligen utgör.

Behöver människan en ställföreträdare som dör den andliga döden, skiljs från Gud och tar straffet helvetet i hennes ställe?

Till och från finns det andliga ledare som framfört den tanken. Bl.a. Lewi Petrus och Thoralf Gillbrant.

"De som vill ha bort ställföreträdelsen har krånglat mycket med bibelstället i 2 Kor.5:21 för att bortförklara dess enkla och klara innerbörd. Det står emellertid: "honom har han för oss gjort till synd". Det vill säga: Jesus tog människornas synd på sig, tog syndarens plats så att han gjordes till ett med vår synd inte bara till syndabärare eller ett syndaoffer för vår skull. Säkert var det detta som gav honom en så oerhörd smärta under kampen i Getsemane. Ingen av oss kan därför pejla djupet i Jesu lidande.

När han hängt där på korset i sex långa timmar uppgav han ropet: "Min Gud, min Gud, varför har du övergivet mig?" Då upplevde Jesus vad synden är. Synd kan inte ha gemenskap med Gud, ej heller den som bär den. Synden åstadkommer skilsmässa från Gud. Det var den andliga dödens fasa Jesus upplevde när han blev gjord till ett med människornas synder." (Lewi Petrus i boken, Under den högstes beskärm.)

" Jesus blev en förbannelse för vår skull (Gal.3:13). Han blev gjord till synd för oss (2 Kor. 5:21). Därför blev han verkligen övergiven av Gud. Detta var hans stora lidande. Det var inte bara en känsla av gudsförgätenhet, utan han var verkligen under domen och förbannelsen. Straffet blev lagt på honom (Jes.53:5). Det var Ps. 22:1 Jesus ropade ut, men det var något långt mer än ett citat. Han upplevde detta. Alltid tidigare hade han sagt "Fader". Nu var detta ändrat till "Min Gud" . Det hade kommit något främmande över förhållandet till Gud. Jesus smakade Guds vrede i vårt ställe. Jesus blev övergiven av Gud för att vi skulle slippa det." (Thoralf Gillbrants studiebibel ang. Matt 27:46.)

Det är då inte så märkligt att det finns en öppenhet för denna tanke i kristenheten, när det nu lanseras av trosrörelsen att Jesus skildes från Gud till sin natur, fick en syndig natur och dog andligen. Men det är inte vad eventuella kristna ledare lärt eller lär som gäller, utan en helhet av Guds Ord.

Framställer Gud i sitt Ord att människan behöver en ställföreträdare som dör den andliga döden, skiljs från Gud och tar straffet helvetet i hennes ställe?

Var står det att Jesus som människans ställföreträdare dör hennes andliga död och tar straffet helvetet i hennes ställe? Däremot säger Guds Ord att Adam blev hennes ställföreträdare när det gäller den andliga döden och separationen från Gud, så att den andliga döden kommit över alla människor. Människan behöver inte en ställföreträdare för att dö hennes andliga död! Hon är ju redan andligen död!

Det människan alltsedan dess behövde var en ställföreträdare som övervinner den andliga döden, separationen från Gud och avvänder straffet helvetet från människan! En ställföreträdare som inte skiljs från Gud och dör den andliga döden(!), utan övervinner den i människans ställe! Detta gör Jesus genom att i människans ställe uppfylla Guds lag, vilja och rättfärdighet och att enheten mellan Gud och människa aldrig sker i personen Kristus.

Denna Kristi rättfärdighet tillräknar Gud människan för Kristi obrutna rättfärdighets skull. Räknad rättfärdig för Kristi skull, av nåd, genom tro. Hur? Jo, "så ska ock genom en endas lydnad de många stå som rättfärdiga." (Rom. 5:19)

Därmed övervinner Jesus den andliga döden i människans ställe och försonar, förenar Gud och människa i sin jordiska kropp och Gud kan vända fördömelsedomen över alla människor till en rättfärdiggörelsedom, som medför andligt liv över alla människor. (Rom.Kap.5)

" har han nu SKAFFAT FÖRSONING I HANS JORDISKA KROPP, genom hans död" (Kol. 1:22)

"Ty I SITT KÖTT gjorde han om intet budens stadgelag, för att han skulle av de två i sig skapa en enda ny människa och så bereda frid och för att han skulle åt dem båda förenade i en enda KROPP skaffa försoning med Gud, sedan han genom korset hade i sin person dödat ovänskapen." (Ef.2:13-16)

Människan behövde också en ställföreträdare som bär fram det rena, felfria och av synd obefläckade offret av blod och lekamen som sonar skulden. Jesus är den enda till naturen syndfrie som kan bära fram det offret.

"då han nu genom EVIG ANDE (Sann Gud) har framburit sig själv (ren, syndfri, sann människa) SÅSOM ETT FELFRITT OFFER ÅT GUD". (Hebr. 9:13-14)

"Och det bröd som jag skall giva, är mitt kött, och jag giver det, för att världen skall leva." (Joh. 6:51)

"genom att Jesu Kristi KROPP blev offrad en gång för alla." (Hebr. 10: 9 - 10)

"och att genom honom försona allt med sig, sedan han genom BLODET PÅ HANS KORS hade berett frid." (Kol.1:20)

Detta ställföreträdande för människan gör Jesus med "hela Gudomens fullhet lekamligen" (Kol. 2:9), som Kristus, sann Gud och sann människa, Guds Son, i en odelbar, evig enhet med Fadern till sin natur och utan upplösning av enheten av Gud och människa i personen Kristus.

Att Jesus dör andligen omintetgör både vem Jesus är och vad som gäller i försoningen. Dör Jesus andligen och skiljs från Gud är "den andre Adam" lika misslyckad som "den förste Adam", som drog den andliga döden över mänskligheten och det finns ingen räddning. Det är antikrists ande som står bakom en sådan lära och tro på Jesus.

Det är inte straffet andlig död, separation från Gud och straffet helvetet Jesus tar i människans ställe. Det är straffet att bära fram det felfria offer som avvänder straffet andlig död, separation från Gud och straffet helvetet, som Jesus tar och som blir en "välbehaglig lukt" inför Gud som sonar skulden. Det gör Han som Kristus med "Gudomens hela fullhet LEKAMLIGEN". Sann Gud och sann människa igenom hela skeendet.

Jesus blev inte vår synd till sin natur, men tillräknades mänsklighetens synd och blev föremål för straffet: att bära fram offret åt Gud av en felfri människa "osyrat och saltat av Guds förbundssalt" = ren och Gudsförenad.

Våra synder orsakade att Jesus med tillräknad synd, bar fram det rena felfria skuldoffret som ingen människa kunde bära fram för att sona skulden. Ingen syndfri till naturen fanns som kunde göra det. Bara Jesus som sann, felfri och till naturen ren från synd kunde bära fram detta offer.

"RÄTTFÄRDIG led han för orättfärdiga, på det att han skulle föra oss till Gud." (1 Petr.3:18)

"En sådan överstepräst hövdes oss också, att hava, en som var HELIG, OSKYLDIG, OBESMITTAD, SKILD FRÅN SYNDARE" (Hebr. 7:26)

"Ty Hans död VAR EN DÖD FRÅN SYNDEN…" (Rom. 6:10). (En andlig död av Jesus, åtskild från Gud till natur med en syndig natur, skulle innebära en död in i synden och inte från synden).

Syndens natur är olydnad mot Gud. Men det står om Jesus att han var lydig ända igenom den kroppsliga döden på korset.

Våra synder lades på Jesus, tillräknades Honom som om Han hade gjort alla människors synder. Men de var inte i Honom och en del av Hans natur. Identifierad med den i Guds ögon utan att vara den till sin natur. Blev Jesus skild från Gud, andligt död och synd till naturen, så hade Han inte kunnat bära fram det rena felfria skuldoffret i människans ställe.

"Vi måste avvisa varje tanke att Jesus Kristus på korset blir gjord till synd i faktisk bemärkelse till naturen. En sådan tanke är falsk. Våra synder lades på Honom, men de var inte i Honom. Det som skedde var att Gud gjorde Honom till ett syndoffer för oss."

Jesu nödrop var ingen bekräftelse på att Han till sin natur var skild från Gud och andligt död. Han ber till Gud vilket inte en andligt död gör. Han upplever som sann människa smärtan av Gudsövergivenhet i människans ställe, men är dock till naturen och genom sin syndfria rättfärdighet oupplösligt förenad med Gudomen.

En liknelse. Min pojkes kamrater bränner ner mitt hus och hem. Jag bestämmer att deras straff blir att de inte får umgås med mig, utan skall slås sönder och samman tills deras hjärtan slutar slå och de slutar andas. Min pojke erbjuder sig att ta straffet i deras ställe så att hans kamrater är fria att umgås med mig igen. Jag låter honom slås sönder och samman tills hans hjärta slutar slå och han slutar andas. Det förändrar på intet sätt det biologiska faktum att han igenom hela skeendet är min son och jag hans far. Han upplever smärtan av straffet och upplever sig övergiven av mig som låter det ske utan att lindra smärtan, men han är ändå obrutet bunden till mig som sin biologiske far.

På samma sätt är Jesus från evighet andligt förenad med sin Far och till naturen ett med Gudomen. Han upplever smärtan av straffet, men genom sin obrutna lydnad till Guds vilja och lag dör Han inte den andliga döden, utan förblir i sin andliga enhet med Gudomen. Han är hela tiden "Gudomens fullhet lekamligen". Han är hela tiden Kristus. Sann Gud, sann människa. Guds Son.

Var står det att det är åtskillnad från Gud, en andlig död och straffet helvetet av Jesus som ingår i Jesu ställföreträdande lidande? Visst är det Skriften och inte vad olika andliga ledare lärt eller lär som gäller?

Däremot framgår, att ställföreträdandet innefattar att i människans ställe uppfylla lagen och Guds vilja och därmed i sin person och jordiska kropp övervinna den andliga döden och försona, förena Gud och människa. Som ställföreträdare framgår det också att Jesus frambär ett rent, felfritt och av syndig natur obefläckat offer av kropp och blod.

Det framgår också att Jesus hela tiden är Kristus. Rättfärdig och ren. Oupplösligt Sann Gud och sann människa igenom hela skeendet. Därmed är rättfärdigheten uppfylld i människans ställe igenom Jesu lydnad till Guds vilja och lag. Därmed är offret, som ingen kunde ge, av en felfri Gudsförenad människa, givet i människans ställe och den kroppsliga döden blir besegrad i uppståndelsen.

Guds trefaldiga vishet i försoningen som räddar människan, men som omintetgörs med läran att Jesus skiljs från Gud och dör andligen. Det är en antikristlig tanke och lära, oavsett vem som tidigare eller idag framför den. I Guds Ord är det en så central fråga vem Jesus är som Kristus, Gud i köttet, så att Gud säger att den som inte så bekänner (vilket man inte gör med läran att Jesus dog andligen) Jesus är en verksamhet av antikrists ande. (1Joh. 4:2-3)

"Tron inte var och en ande, utan pröva andarna, huruvida de är av Gud, ty många falska profeter ha gått ut i världen. Därpå ska ni känna igen Guds Ande: var och en ande, som bekänner, att Jesus är Kristus, kommen i köttet, han är av Gud, men var och en ande, som inte så bekänner Jesus, han är inte av Gud. Den anden är Antikrists ande" (1 Joh.4:1-3).

Tron på Jesus som Kristus, Gud kommen i köttet ("gudomens hela fullhet lekamligen" Kol. 2:9), den levande Gudens Son, Kristi Gudamänskliga person och Gudamänskliga verk i försoningen är hela grunden för den kristna tron.

Människa och Gud förenade i en person Jesus Kristus. På ett sätt åtskilda i identitet, men ändå går de helt in i varandra i en person i Jesu jordiska kropp - Kristus. Som sann människa har Jesus en mänsklig livsande som gör honom till en mänsklig levande varelse av själ och kropp. En mänsklig identitet och Guds Ande i en Gudomlig identitet. Samtidigt förenade i en oupplöslig enhet som går in i varandra till en enda identitet i personen Kristus i Jesu jordiska kropp. Inkarnationens under. Guds fullhet lekamligen. Gud i köttet. Jesus Kristus.

Den, som inte låter Kristus i sin Gudamänskliga person och sitt Gudamänskliga verk vara den saliggörande trons objekt, upphäver hela kristendomen.

Den tro Guds Ande inger, riktar sig på den Kristus, som är den levande Gudens Son. Inte bara i ord om Jesus som Guds Son, utan med all den konsekvens det innebär att Han är sann Gud och sann människa i sin enda person och jordiska kropp igenom hela sitt jordeliv och igenom sin försoningsgärnings alla skeenden.

En person Jesus Kristus är Gud och människa samtidigt. Jesus själv godkänner tron såsom verkad av Gud, enbart där denna bekännelse föreligger (Matt. 16:13).

Skriften tillskriver Sonen i förhållande till Fadern samma gudomliga väsende och alla gudomliga attribut. "Jag och Fadern äro ett" syftar inte på enbart enhet i sinnelaget, viljan eller i maktutövandet, utan på en enhet i väsendet: Sann Gud. Gud och människa har i Kristus sammanslutits till ett jag. Sammanslutits till "Jag är": Sann Gud.

Jesus är verkligen Gud i ordets väsentliga mening med hela raden av de gudomliga egenskaperna såsom evigheten, den gudomliga makten, det gudomliga vetandet, den gudomliga närvaron och den gudomliga äran (Matt. 16:16, Rom. 9:5, Joh. 6:62, Joh. 1:14, Matt. 28:18).

"Då nu barnen hade blivit delaktiga av kött och blod, blev och han på ett liknande sätt delaktig därav…i allt bli lik sina bröder…frestad i allt liksom vi, dock utan synd" (Hebr.2:14,17;4:15)

Gud kommen i köttet. Inkarnationens under. Sann Gud och sann människa. Kristus - Guds fullhet lekamligen - Gud i köttet. Den levande Gudens son. Skriften nämner vid olika tillfällen Kristi mänskliga naturs enstaka beståndsdelar: kroppen (Joh. 2:21), kött och ben (Luk. 24:39), själen (Matt. 26:38) anden (Luk. 23:46), den mänskliga viljan (Luk. 22:42).

Jesus är en verklig människa, utrustad med mänskliga egenskaper, och allt som den mänskliga naturen är, gör och lider, att födas i tiden, att lida, underställd den kroppsliga döden och uppstå (Gal. 4:4-5).

Jesus är samtidigt "Förstfödd före allt skapat" (kol.1:15). Från evighet den levande Gudens Son med full väsensenhet med Gudomens enda Gudomliga väsen, som går in i sann mänsklig jordisk kroppslig gestalt("dock utan synd"). Gudomens hela fullhet lekamligen. Gud i köttet. Jesus Kristus.

Kristus är av samma väsen med Fadern enligt den gudomliga naturen och av samma väsen med oss människor enligt den mänskliga naturen. I en enda person Jesus Kristus: Gudamänniskan. Om denne person i något skede inte längre är Gudamänniska, så finns inte heller längre ett Gudamänskligt frälsningsverk, ty för detta är både Kristi mänsklighet (1 Tim. 2:4) och hans Gudom (2 Kor.5:19) absolut nödvändigt.

Gudamänniskans person som Kristus får inte vid någon tidpunkt eller under några som helst omständigheter delas eller upplösas, vare sig vid födelsen, under sitt liv eller vid sitt lidande och död. Sker detta, har den personliga enheten och "Gudomens fullhet lekamligen" upplösts och det Gudamänskliga frälsningsverket förvrängts.

Jesus sann Gud behövde också bli sann människa för att kunna vara hennes ställföreträdare till att försona folkets synder. (Hebr.2:17)

Jesus sann Gud, har inte blott uppenbarat sig i köttet för att visa vem Gud är, utan också för att som sann Gud och sann människa, som Gudamänniskan Jesus, som Kristus utföra ett arbete i det kött han antagit (Jes. 53:11; Gal. 4:4-5; 3:13). Det är också därför Skriften betonar, att Kristus ställt sin jordiska kropp och själs alla krafter i återlösningens tjänst av människan (Jes. 53:11; Matt. 26:37; Luk. 22:44, Luk. 22:42; Joh. 19:28; 1 Petr. 4:24).

Uppgiften i Jesu ställföreträdande och försoningsverk framställs inte i Bibeln som att ta straffet åtskillnad från Gud, andlig död och helvetet - evig död och en aldrig upphörande separation från Gud, i människans ställe.

Detta står ingenstans utan är människotankar. Att ta straffet helvetet är detsamma som en evig död och en aldrig upphörande separation från Gud. Den som tar ett sådant straff kan aldrig mer vara förenad med Gud, än mindre vara Gud själv, utan blir i likhet med den fallne Adam själv i behov av återlösning.

• Ställföreträdandet som sann människa framställs ske genom att i människans ställe uppfylla Guds lag, vilja och rättfärdighet(Hebr. 4:15, Rom.8:3, 5:19). Därmed försonas Gud och människa i Jesu jordiska kropp (Kol. 1:22, Ef. 2: 13 - 16. Därmed kan Gud fälla en rättfärdiggörelsedom över människan och tillräkna henne Kristi rättfärdighet, av nåd genom tro på Jesus som Kristus och det försoningsverk Han utfört
  (Rom. Kap.5).
  Segern över den andliga döden, separationen från Gud, vinns genom att den i Jesu person och jordiska kropp aldrig sker i hela försoningsskeendet.
  
  Den andliga döden och separationen från Gud över människan övervinns genom att enheten mellan människans ställföreträdare och Gudomen aldrig bryts.
  
  Den andliga döden övervinns genom att enheten mellan Sonen och Fadern aldrig upplöses och den andliga döden aldrig sker i Jesu person, utan att Jesus hela tiden är Kristus. Gudomens fullhet lekamligen.
• Ställföreträdandet beskrivs också ligga i att bära fram det rena, felfria offret av en syndfri, ren, sann Gudsförenad människas blod och lekamen (Joh. 6:51, Hebr. 10: 9 - 10, Kol.1:20).
  
  Enheten av naturerna Gud och människa i den enda personen och Gudamänniskan Jesus, gör att det fysiska blodet och kroppen benämns vara Guds Sons blod och lekamen som är denna lösepenning. Det är offret som sonar skulden. Både att sona skulden och uppfylla rättfärdigheten i människans ställe var uppgiften Jesus hade som sann Gud och sann människa.

  Det är inte vilken fysisk kropp som helst som offras. Det är Gudomens hela fullhet LEKAMLIGEN: Guds Sons kropp som offras och som ger världen liv.

  Det är inte vilket fysiskt blod som helst som offras. Det är Guds Sons blod som renar från all synd som offras.

  Det är Gudamänniskans enhet och förening av människa och Gud(att ingen åtskilnad, upplösning och andlig död däremellan sker) i offret av Guds Sons kropp och blod som ger offret dess verkan, funktion och legala giltighet som människans lösepenning.

• Som sann Gud och sann människa, Kristus och Gudamänniska är också uppgiften att kroppsligt uppstå i människans ställe och besegra den kroppsliga döden. (Rom.1:3-4)

  Guds Sons jordiska kropp skiljs från Gudamänniskan och dör vid Guds Sons död och offret av Kristi blod och lekamen, medan Gudamänniskans ande/själ i enhet och förening med Guds Ande och Gudomen lever vidare, därför att en åtskillnad, separation, upplösning, förändring av enheten av Gud och människa och därmed andlig död, aldrig skett i Gudamänniskans Jesu person och natur.

  I uppståndelsen förenas Gudamänniskans ande/själ (i enhet och liering med Gudomen) och Guds Sons jordiska kropp som får liv igen.

Dessa uppgifter som människans ställföreträdare i egenskap av personen och Gudamänniskan Jesus, Jesus som Kristus, genomförs i försoningens alla delar med "Gudomens hela fullhet lekamligen": som sann människa. Det genomförs utan upplösning, förändring eller åtskiljande från Gudomen: Sann Gud. All annan tro och lära är antikristlig.

Ingen lära eller tro som upplöser enheten mellan Fadern och Sonen eller upplöser "Gudomens fullhet lekamligen" i Gudamänniskan Jesus Kristus i någon del av försoningens skeende är giltig och förenlig med kristen tro. Då tror man inte längre på Jesus som Kristus. Gudomens fullhet lekamligen. Sann Gud och sann människa.

Jesu uppgift var inte att vara och att igen bli den ställföreträdare Adam blev i sitt fall genom att skiljas från Gud, dö andligen och ta straffet helvetet, som därmed kommit över alla människor.

Inte heller var uppgiften att Gudamänniskan Jesus skulle dö (en brytning av enheten mellan Gud och människa i personen Kristus), också den tanken är tillika en åtskillnad av Jesus från Gudomen och en andlig död av Jesus, så att Han inte längre är Kristus.

Uppgiften var att uppfylla rättfärdigheten i människans ställe, bevara enheten mellan Gud och människa och förena, försona Gud och människa i Jesu jordiska kropp och där övervinna den andliga döden i människans ställe och att Kristi blod och lekamen offras till lösen för all världens synd (1 Joh. 1 :7) och Gudamänniskan Jesus skiljs därmed från Guds Sons jordiska kropp som dör för att få liv igen i uppståndelsen.

Inte heller var uppgiften att Gud skulle dö. Vilket även är omöjligt. Då är inte Gud, den på alla plan odödlige evige Guden längre. Då är inte Gud längre Gud i människan Jesus och Jesus är inte Kristus. Att säga att Gud dör i Kristus är detsamma som att säga att människan Jesus skiljs från Gud. Då är Han inte längre Kristus, inte längre Gudomens hela fullhet lekamligen. Alla dessa tankar är antikristliga och omintetgör tron på Jesus som Kristus. Sann Gud och sann människa.

Jesu uppgift var tvärtom, att bli den ställföreträdare för människan, som aldrig skildes från Gud, dog andligen och smakade helvetet. Det är inte den döden Jesus dör. Det är inte det straffet Jesus tar. Han tar straffet som avvänder den andliga döden och helvetet från människan. Det sker genom att i sin person förena, försona Gud och människa och i sin jordiska kropp övervinna den andliga döden, separationen från Gud och att bära fram ett rent felfritt offer åt Gud av blod och lekamen.

Det är inte Gudamänniskan Jesus som dör ( Det innebär också en andlig död av Jesus, en åtskillnad mellan Gud och människa i Jesu person). Det är inte heller Gud som dör i Kristus. Det är just genom den oupplösliga enheten med den odödlige Guden som den andliga döden och den kroppsliga döden övervinns. Den segern vinns genom att den andliga döden aldrig sker i Jesu person som Kristus.

Gud kan inte dö och det sker inte heller i skeendet. Inte heller är det Gudomen som lämnar människan Jesus i skeendet (=En andlig död av Jesus) för att Jesus skulle kunna dö kroppsligt som en del hävdar. Utan det måste vara Gudamänniskan Jesus Kristus, som vid offret av Guds Sons syndfria, rena blod och lekamen, som därmed skiljs från den jordiska kroppen, som därmed dör, för att åter få liv igen vid uppståndelsen.

Guds Sons blod offras till lösen för all världens synd (1 Joh. 1 :7) och Gudamänniskan Jesus skiljs därmed från den jordiska kroppen som dör. Den jordiska kroppen ligger ju de facto i graven död, åtskild från Gudamänniskan Jesus, medan Gudamänniskan Jesus de facto samtidigt högst levande proklamerar sin seger i den andliga världen (1 Petr.3:19).

Bibeln talar om, att Jesus "blev dödad till köttet, men till anden (med litet a) blev han gjord levande"(1 Petr.3:18). Det handlar inte här som trosförkunnelsen gör gällande, om en andligt död Jesus, skild från Gudomen, som inte längre är Kristus och som blir född på nytt.

Jesus var ju både sann Gud - fullständigt ett med Gud och Gud i sig själv och samtidigt sann människa med mänsklig ande/själ och kropp ("i allt lik sina bröder"). Kristus. Gud i köttet. Guds Son.

När Kristi jordiska kropp skiljs från Gudamänniskan Kristus (enheten av Gud och människa i personen Kristus) fullbordas konsekvensen av den oupplösta enheten i Guds fullhet lekamligen - Kristus. Enheten av Gud och människa i personen Kristus går in i ett annat skede, med enheten bevarad, vid kroppens frånskiljande och död.

Jesus överlämnar sin mänskliga livsande/själ i Faderns händer. Gjord levande i sin ande anger inte att Jesu mänskliga livsande/själ varit död eller att enheten mellan Gud och människa i personen Kristus varit död, men anger att enheten mellan identiteterna går in i ett annat skede, där identiteternas samtidiga uppgående i varandra i personen Kristus till en enhet, når sin konsekvens fullbordan, med fortsatt enhet och liering. Jesu mänskliga livsande/själ förblir i enheten och lieringen med Guds Ande.

Vad jag förstår så uttrycker Bibeln detta som till köttet dödad men till anden gjord levande. Vad detta vill säga oss är att enheten aldrig brutits mellan Gud och människa i personen Kristus och att detta når sin konsekvens fullbordan vid kroppens frånskiljande och död.

Efter åtskiljandet av kroppen, från Gudamänniskan Jesus och kroppens död, återstår fortfarande en uppgift som sann Gud och sann människa. Att besegra den kroppsliga döden och uppstå kroppsligt.

Genom att Jesus aldrig skiljs från Gud, utan övervinner den andliga döden i sin jordiska kropp är Hans mänskliga ande/själ i obruten förening och enhet med Gudomen. Vid den kroppsliga döden lämnar Jesu ande/själ i full förening och enhet med Guds Ande (Gudamänniskan Jesus - Kristus) den jordiska kroppen. (Till köttet dödad men till anden levande i enheten med Gudomen, fortsatt levande eller som Bibeln uttrycker det gjord levande genom den mänskliga andens enhet och liering med Gudomen ).

Det är inte från Gudomen Jesus skiljs vid Guds Sons kroppsliga död, utan Kristus, Gudamänniskan som skiljs från Guds Sons kropp som dör men får liv igen i uppståndelsen. Det är Gudamänniskan Jesus som skiljs från den jordiska kroppen, som därmed dör och blir Guds Sons rena, av synd obefläckade offer av blod och lekamen, som Gud krävde för att straffet andlig död och helvetet skulle avvändas från människan.

Jesus säger innan han ger upp andan, att Han överlämnar sin ande(med litet a) i Faderns händer. Till köttet dödad men till ande/själ levande genom sin obrutna förening och enhet med den odödlige Guden, går Gudamänniskan Jesus för att predika i den andliga världen (1Petr.3:19).

Det är inte Gud som dör i Kristus. Inte heller är det Jesus som skiljs från Gud och dör andligen. Det står ingenstans! Det är Gud som (hela tiden obrutet) i Kristus försonar världen med sig själv igenom hela skeendet.

Eftersom Gudamänniskan Jesus lever i total obruten enhet med Gudomen, kan det rena felfria offret av Guds Sons blod och lekamen ske och Gudamänniskan - Jesus Kristus, skiljs därmed från den jordiska kroppen som därvid dör för att få liv igen i uppståndelsen. Den jordiska kroppen är ju de facto död och kvar i graven medan Gudamänniskan Jesus i full enhet med Gudomen de facto levande predikar i den andliga världen.

Gudamänniskans åtskiljande från den jordiska kroppen är det enda åtskiljande som sker och den enda döden i skeendet! Ingen andlig död av Jesus. Inget upplösande av enheten mellan Far och Son. Ingen upplösning av enheten mellan Gud och människa i personen Kristus - Gudamänniskan Jesus. Men ett åtskiljande av Gudamänniskan från den jordiska kroppen som dör för att kroppsligt få liv igen till kroppslig odödlighet i uppståndelsen.

Inte dör de facto Gudamänniskan Jesus. Då är Han inte längre i förening och väsensenhet med den evige odödlige Guden. Då är Han inte längre Kristus. Inte heller skiljs människan Jesus från Gudomen och dör andligen. Då är Han inte längre Gudomens hela fullhet lekamligen och Kristus. Inte heller dör Gud i detta skeende på något sätt. Dör Gud i Kristus så är Jesus inte längre Kristus.

Detta är den död där Guds Sons blod och lekamen offras och Gudamänniskan skiljs från den jordiska kroppen, som är den död som Guds Son dog (Rom.5:10). Det är den död och det av Gud utsedda offer i människans ställe av Kristi blod och lekamen, som avvänder Guds vrede, syndens konsekvenser, separation från Gud, andlig död och helvetet - evig död och evig separation från Gud.

Det innebär emellertid inte, att Gudamänniskan Jesus inte samtidigt, genom sin samtidiga enhet med den mänskliga naturen igenom skeendet av offret av Guds Sons blod och lekamen, tillfullo som enhetlig person Jesus Kristus, lider dödens vånda i dess fulla kraft, till hela sin person av Gudamänniska.

Guds Son har till hela sin person, verkligen lidit dödens vånda igenom hela sitt väsen, vid offret av blod och lekamen som leder till Gudamänniskans åtskiljande från den jordiska kroppen och dess död. Han upplevde verkligen smärtan av att hela världens synd var lagd på Honom. Men den var inte i Honom i någon del av Hans Gudamänskliga natur. Han var det rena felfria offret som samtidigt var i oupplöslig enhet med Gudomen. Han var Kristus.

Jesus är igenom hela skeendet Kristus, sann Gud och sann människa, som i sin försoningsgärning undanröjt syndens makt och konsekvenser i form av kroppslig död, andlig död och evig död - helvetet.

Han är i sin kroppsliga uppståndelse garanten för att den andliga döden, separationen från Gud, aldrig hände i Hans person som Kristus. Hans kroppsliga uppståndelse är även garanten för att Gudamänniskan Jesus aldrig upplöstes i sin enda person som Kristus, sann Gud och sann människa i full enhet med Gudomen, som åtskiljs från den jordiska kroppen som dör, men som får liv igen i uppståndelsen och därmed är även den kroppsliga döden besegrad.

En tid efter den kroppsliga uppståndelsen, blir Jesus förhärligad med den härlighet som Han hade hos Fadern förrän världen var till (Joh.17:5).

Den som i sitt hjärta tror på Jesus som Kristus (den frälsande tro som Gud genom sitt Ord och sin Ande föder i människans hjärta) är redan införlivad i Hans död och uppståndelse, till ett evigt liv i Guds gemenskap och innesluten i den rättfärdiggörelsedom Gud fällt över människan: Rättfärdig för Kristi skull, av nåd genom tro på Jesus som Kristus.

Det är inte vilken fysisk kropp som helst som offras, vid försoningen på Golgata kors. Det är Gudomens hela fullhet LEKAMLIGEN: Guds Sons kropp som offras och som ger världen liv (Joh. 6:51, Hebr. 10: 9 - 10, Kol.1:20).

Det är inte vilket fysiskt blod som helst som offras. Det är Guds Sons blod som renar från all synd som offras. (1 Joh. 1:7)

Det är Gudamänniskans enhet och förening av människa och Gud(att ingen åtskillnad, upplösning och andlig död däremellan sker) i offret av Guds Sons kropp och blod som ger offret dess verkan, funktion och legala giltighet som människans lösepenning. (1 Tim.2:6, 1 Petr.1:18-19).

Man kan inte säga att det enbart är människan Jesus fysiska kropp som offras och dör. Som om Jesu ande vore Gudomen och människan Jesus vore kroppen och att människan Jesus dör, medan Gudomen lever vidare. Det upplöser och åtskiljer Gud och människa i den enda personen Jesus Kristus. Nej, Bibelns beskrivning är den enda hållbara, att det är Guds Sons kropp och blod som offras och dör.

Gudomen inkarnerad i sann människa i en odelbar enhet, som helt går in i varandra. Guds fullhet lekamligen, Gud kommen i köttet. Det är inte enbart en fysisk kropp som offras, utan Gudomens fullhet lekamligen - Guds Sons kropp och blod som offras och som ger lösepenningen dess värde.

Ordet död handlar inte i Bibeln om upphörande av existens utan om åtskiljande. Exempelvis handlar människans andliga död om en separation från Gudsgemenskapen. Det står också "Kroppen är utan ande död" o.s.v. Död handlar alltså om någon form av åtskiljande från någon eller något.

Vilken död och åtskiljande handlar det då om när Guds Sons jordiska kropp och blod offras? Det handlar inte om åtskiljande från Gud och andlig död vare sig i människan Jesus eller i enheten av Gud och människa i den enda personen Jesus Kristus. Det handlar inte om en andlig död på något plan i Jesus. Det går inte heller att dela på människan Jesus och Gudomen i Jesus. De är hela tiden i enhet och förening. Guds fullhet lekamligen. Jesus är hela tiden Kristus.

Är det enheten av Gud och människa i personen Jesus Kristus som skiljs från någon eller något och dör? Men vad är det då enheten av Gud och människa i personen Jesus Kristus - Gudamänniskan, skiljs ifrån och dör? Vad skiljs Gud ifrån och dör? Vad skiljs människan ifrån och dör? Det uttrycket innebär i sin konsekvens en upplösning och åtskiljande av Gud och människa i personen Jesus Kristus. En sådan upplösning kan aldrig ske. Då är inte Jesus Kristus längre. Guds fullhet lekamligen.

Jo, Guds Sons blod och lekamen offras och Guds Sons kropp dör. Vad är det då Guds Sons kropp skiljs ifrån som gör att Hans kropp förlorar sina livsfunktioner och dör?

Varför ska vi uttrycka att någon annan död eller åtskiljande sker än vad Bibeln själv säger? Bibeln gör klart att Guds Sons död är ett offer av Guds Sons blod och lekamen. Den säger inte att enheten av Gud och människa åtskiljs och dör, den säger inte heller att denna enhet - Gudamänniskan, skiljs från något och dör. Jesus själv lär att Hans död är ett offer av Guds Sons blod och lekamen. Alltså en död (åtskiljande från något eller någon) av Guds Sons kropp så att den förlorar sina livsfunktioner och dör.

Det är alltså inte riktigt att vare sig säga, att människan Jesus skiljs från Gud och dör eller att Gudomen i Jesus dör på något sätt i personen Jesus Kristus eller säga att Gudamänniskan Jesus (enheten av Gud och människa i Kristus) skiljs från något och dör. Eller säga att det bara är människan Jesus fysiska kropp som skiljs från Gud eller från Gudamänniskan eller från människan Jesus och dör.

Man kan inte säga att Guds Sons jordiska kropp enbart skiljs från Gud och dör, eller enbart skiljs från människan Jesus och dör. Det måste alltså bli från enheten av Gud och människa- Gudamänniskan, som Guds Sons kropp åtskiljs, förlorar sina livsfunktioner och dör. Eljest så sker en åtskillnad och upplösning av enheten i Kristi enda person.

Bibeln själv säger: "dödad till köttet, men till anden blev han gjord levande"? Det Ordet står ju i anslutning till att Kristi kropp förlorat sina livsfunktioner och dött, medan Gudamänniskan Kristus är i livsfunktion och predikar. Jesus själv säger vid Guds Sons offer av blod och lekamen: Fader i Dina händer anbefaller jag min ande. Det uttrycker och visar att fastän Guds Sons kropp skilts från enheten av Gud och människa i personen Jesus Kristus - Gudamänniskan och dött, så lever enheten av Gud och människa i personen Jesus Kristus - Gudamänniskan.

Detta hjälper oss att förstå, att i detta skeende sker ingen upplösning eller åtskiljande av Gud och människa i personen Kristus(andlig död), men ett åtskiljande av Guds Sons jordiska kropp från enheten av Gud och människa i personen Kristus, så att Gudamänniskan Kristus lever, medan Hans jordiska kropp förlorat sina livsfunktioner tills åtskiljandet upphör mellan Guds Sons jordiska kropp och Gudamänniskan Kristus, så att uppståndelsen av Guds Sons jordiska kropp sker.

Bibelns beskrivning med dessa ord är ett sätt att förklara att det handlar om fortsatt enhet av Gud och människa -Gudamänniskan, som levande Kristus(alltså ingen andlig död av Jesus), medan Guds Sons jordiska kropp skilts från Gudamänniskan, är utan livsfunktioner och död.

Man kan inte säga att det enbart är människan Jesus fysiska kropp som offras och dör. Det är Guds Sons kropp, blod och lekamen som offras enligt Guds Ord och som skiljs från Gudamänniskan(enheten av Gud och människa i personen Jesus Kristus), så att Guds Sons jordiska kropp därmed mister sina livsfunktioner och dör, medan enheten av Gud och människa, Gudamänniskan - Jesus Kristus, lever vidare just genom att det är en enhet och förening av Gud och människa i personen Kristus.

Jesus säger vid offrets fullbordan: "Fader i Dina händer anbefaller jag min ande". Det sägs "till köttet (Guds Sons jordiska kropp) dödad, men till anden gjord levande". (Gudamänniskan är genom sin enhet och förening av Gud och människa levande. Där har ingen åtskillnad och död inträtt - alltså ingen andlig död i personen Jesus Kristus och ingen åtskillnad från Gudomen och andlig död av människan Jesus ).

Guds Sons jordiska kropp ligger död i graven utan livsfunktioner, men ändå samtidigt så predikar Gudamänniskan - Kristus för de "osaliga andarna", medan Hans jordiska kropp förlorat sina livsfunktioner tills åtskiljandet upphör mellan Guds Sons kropp och Gudamänniskan Kristus, så att uppståndelsen av Guds Sons jordiska kropp sker.

Guds Sons jordiska kropp skiljs från Gudamänniskan och dör vid Guds Sons död och offret av Guds Sons blod och lekamen, medan Gudamänniskans ande/själ i enhet och förening med Guds Ande och Gudomen lever vidare.

Dock är Jesu mänskliga ande/själ inte heller i detta skeende ett och detsamma som Gudomen. De är på ett sätt åtskilda, men samtidigt i en oupplöslig enhet och förening. Inkarnationens under med förening av Gud och människa i en person Jesus Kristus. Gud och människa går in i varandra i en enhet av sann Gud och sann människa i en person, Gudamänniskan Jesus Kristus.

Därför kan Guds Sons jordiska kropp och blod offras, skiljas från Gudamänniskan, mista sina livsfunktioner, medan Gudamänniskan Jesus Kristus(enheten av Gud och människa i personen Kristus)lever. Detta är möjligt, just därför att en åtskillnad, separation, upplösning, förändring av enheten av Gud och människa och därmed andlig död, aldrig sker i Gudamänniskans Jesu person och natur. Till köttet dödad, men levande i ande/själ genom sin samtidiga enhet och förening med Gudomen. I uppståndelsen förenas Gudamänniskans ande/själ (i enhet och förening med Gudomen) och Guds Sons jordiska kropp som får liv igen.

Att lidandet och smärtan över att synden, läggs på Jesus (tillräknad synd och föremål för straffet, att bära fram Guds Sons blod och lekamen som ett felfritt offer åt Gud, som avvänder straffet andlig död och helvetet från oss människor), träffar och genomlids i hela Gudamänniskans Jesu Kristi enda person.

Att Jesus genom sin samtidiga enhet med den mänskliga naturen och samtidiga enhet med den Gudomliga naturen i sin enda person, igenom skeendet av offret av Guds Sons blod och lekamen, tillfullo som enhetlig, enda person Jesus Kristus, lider dödens vånda i dess fulla kraft, till hela sin person av Gudamänniska.

Att Guds Son har till hela sin person, verkligen lidit dödens vånda igenom hela sitt väsen, vid offret av blod och lekamen som leder till Guds Sons jordiska kropps död och åtskiljande från Gudamänniskan. Han upplevde verkligen smärtan av att hela världens synd var lagd på Honom. Men den var inte i Honom, inte i någon del av Hans Gudamänskliga natur. Han var det rena felfria offret som samtidigt var i oupplöslig enhet med Gudomen. Han var Kristus.

Att Jesu ställföreträdande verk inte enbart handlade om offret som sonar skulden(offret av Guds Sons kropp och blod), utan även om att segern över den andliga döden också inbegriper och sker, just genom föreningen av Gud och människa i Jesu jordiska kropp och att åtskillnad - andlig död aldrig sker i Jesu Gudamänskliga person och Guds Sons jordiska kropp (Ef. 2: 13 - 16, Kol. 1:22).

Att det även handlade om ett ställföreträdande att uppfylla Guds lag, vilja och rättfärdighet i människans ställe, som ett led i att övervinna den andliga döden över människan och kunna tillräkna henne Kristi rättfärdighet, av nåd, genom tro på Jesus som Kristus, på grund av Hans lydnad, syndfrihet och rättfärdighet (Rom. Kap.5, 8:3).

Detta omöjliggör också att en andlig död av Jesus sker, för att det ska vara fullgjort i människans ställe och kunna tillräknas människan på grund av Hans förtjänst och rättfärdighet. Detta omintetgörs med en andlig död av Jesus.

Att det är en obiblisk tanke, att det straff Jesus tar är andlig död och helvetet i människans ställe. Bibeln uttrycker det aldrig så. Den tanken leder till en andlig död av Jesus i någon form. Här kan man inte heller bara "smita undan" med att det är en juridisk domsakt, som dömer Jesus till helvetet, men att det aldrig sker i verkligheten. Som att säga att på papperet står det att Jesus tog straffet helvetet, men i verkligheten gjorde Han det inte.

Straffet helvetet är en evig separation från Gud utan återvändo om ingen återlösare finns. Jesus dog inte för sig själv utan för de människor som i "ställföreträdaren" Adam tilldömts straffet andlig död och helvetet. Säger man att Jesus tog straffet helvetet säger man därmed att Jesus dog andligen och behöver en återlösare - eller som i trosförkunnelsen, behöver bli född på nytt.

Det är viktigt att hålla sig till Bibeln och peka på att det straff Jesus tar är frambärandet av det offer(Guds sons kropp och blod), som avvänder straffet andlig död och helvetet från människan och att det även sker genom att andlig död och destinationen helvetet aldrig sker i Kristi Gudamänskliga person.

Det är Guds Ande och Ord, som måste levandegöra försoningens skeende och visa på vikten av att enheten och föreningen mellan Gud och människa förblir intakt i personen Jesus Kristus, visa på vad offret av Guds Sons blod och lekamen betyder, just genom att det hela tiden är en intakt enhet mellan Gud och människa som är offret.

Liksom betydelsen av bevarad enhet mellan Gud och människa i personen Jesus Kristus för att Gudamänniskan ska leva vidare vid offret av Guds Sons rena kropp och blod, för att sen kunna förenas med kroppen i uppståndelsen och besegra den kroppsliga döden.

Bibeln ger ett tredelat kriterium på vad som var ett offer som behagade Gud: Den död det handlar om är ett offer av kropp och blod, som skulle vara rent och felfritt och i samtidig enhet med Gud (Bestänkt av Guds förbundssalt). Detta stämmer väl med NT:s bild av den död och det offer Jesus frambär för att sona folkets synder.

Jesus åskådliggör vid den sista måltiden med lärjungarna, vilken sorts död det handlar om vid offret av Hans kropp och blod och att det är det vi ska påminnas om vid nattvardsfirandet. Han poängterar att det är så viktigt att se att det offer det handlar om är kroppen och blodet (redan här stängde Jesus för tanken om en andlig död som försoningsmedel), så att den som inte ser det har inte liv i sig säger Han.

Lägger man samman vad som sägs, t.ex. ur Jes. 53: …slagen för våra missgärningar…lät allas vår missgärning drabba honom…så blev han ett skuldoffer…han bär deras missgärningar…blev räknad bland överträdare…, träder bilden av betydelsen att Jesus blev gjord till synd fram.

Den bild Bibeln ger är att Jesus tillräknades människans synd, "bar den i sin kropp"(en bild av skeendet i Guds ögon), var identifierad med den, utan att vara den eller ha den i sig själv och blev därmed oskyldigt föremål för straffet, som inte är att dö den andliga döden och bli synd i människans ställe, utan att bära fram det offer som avvänder straffet andlig död över människan: Guds Sons kropp och blod, rent och Gudsförenat.

Det är det straff som blev lagt på Jesus att bära fram i människans ställe, för ingen ren, felfri och Gudsförenad människa fanns som kunde bära fram sin kropp och blod som ett försoningsoffer åt Gud.

Huvudpoängen i den bild Bibeln ger oss, är att en upplösning och åtskiljande av enheten mellan Gud och människa i personen Jesus Kristus (den enhet som gör Honom till Kristus) aldrig sker (andlig död). Det sker heller aldrig i skeendet en upplösning av väsensenheten mellan Fadern, Sonen och Anden.

Den död och det åtskiljande som sker, vid offret av Gudamänniskans (enheten av Gud och människa - Kristus) kropp och blod, är kroppens död och inte en upplösning, åtskiljande av enheten Gud och människa i personen Kristus(andlig död) som är offret som sonar skulden. Inte heller sker en upplösning av väsensenheten mellan Fader, Son och Ande. I uppståndelsen sker en återförening av Gudamänniskan Kristus och Hans kropp, som ger kroppen liv igen.

Talet om att Jesus inte kan dö kroppsligt och är den första återlösta människan, anspelar på att en andlig död av Jesus måste ske (åtskillnad av Gud och människa i personen Kristus) och att därför en andlig pånyttfödelse av Jesus behöver föregå uppståndelsen. Jesus är den förste som utan återlösning och pånyttfödelse uppstår, därför att en andlig död mellan Gud och människa i personen Kristus aldrig skett.

Kroppen skiljs från enheten av Gud och människa i personen Kristus och dör, för att få liv igen vid återföreningen i uppståndelsen. Det är livsviktigt se att det aldrig är frågan om en upplösning av enheten Gud och människa i personen Kristus (andlig död) och aldrig frågan om en pånyttfödelse (återförening av Gud och människa i personen Kristus).

"Varen så till sinnes som Kristus Jesus var, han som var till i Guds-skepnad, men icke räknade jämlikheten med Gud såsom ett byte."
(Fil. 2:5-8)

"I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud … Och Ordet vart kött och tog sin boning ibland oss och vi såg hans härlighet, vi såg likasom en enfödd Sons härlighet från sin Fader."
(Joh. 1:1,14)

"I Honom som är den osynlige Gudens avbild och förstfödd före allt skapat."
(Kol. 1:15)

Hebr. 2:17 säger att Jesus "måste i allt bliva lik sina bröder, för att han skulle bli barmhärtig och en trogen överstepräst i sin tjänst inför Gud till att försona folkets synder."

Gud kommen i köttet. Definitionen på att Jesus är Kristus. Sann Gud och sann människa, som är "trafikdelaren" mellan vad som är sann eller falsk tro och bekännelse.

Jesus måste i allt (till sin konstitution av ande, själ, kött, blod och kropp) bli lik den naturliga, skapade människan. Dock utan att leva i lieringen med syndanaturen, men lagd under den kroppsliga dödens tillstånd. (Inkarnationen).

Döden av Gudamänniskans - Kristi jordiska kropp sker när den skiljs från Kristus (enheten av Gud och människa i personen Kristus) på korset och förlorar sina livsfunktioner.

Medan Kristus (med bevarad enhet mellan Gud och människa i personen Kristus) segrande efter utgivet försoningsoffer av Kristi blod och lekamen, går in i den osynliga världen, för att åter förenas med sin jordiska kropp i uppståndelsen, som då får liv igen.

Om inte Jesus var underställd den kroppsliga döden, var Han inte sann människa.

Samtidigt var Jesus hela tiden avskild, frånskild (död) från synden (fördömde synden i köttet...Helig och rättfärdig...dog bort från synden...skild från syndare.)

Dock tillräknades Jesus människans synd (Det var våra missgärningar Han bar...räknad bland överträdarna.)

Som det står "..i allt lik sina bröder .. i syndigt kötts gestalt .. frestad i allt, dock utan synd .. fördömde Han synden i köttet."
(Hebr. 2:17, 4:15, Rom. 8:3)

"Då nu barnen hade blivit delaktiga av kött och blod, blev ock han på ett liknande sätt delaktig därav, för att han genom sin död skulle göra dens makt om intet, som hade döden i sitt våld, det är djävulen."
(Hebr. 2:14)

"Ty det som lagen icke kunde åstadkomma, i det den var försvagad genom köttet, det gjorde Gud, då han, för att borttaga synden, sände sin Son i syndigt kötts gestalt och fördömde synden i köttet."
(Rom. 8:3)

"Därför säger Han vid sitt inträde i världen: slaktoffer och spisoffer begärde Du inte, men en kropp beredde Du åt mig .. Se jag kommer - i bokrullen är skrivet om mig - för att göra Din vilja o Gud … och i kraft av denna vilja har vi blivit helgade, därigenom att Jesu Kristi kropp, en gång för alla har blivit offrad.."
(Hebr. 10:5-10)

"Varen så till sinnes som Kristus Jesus var, han som var till i Guds-skepnad, men icke räknade jämlikheten med Gud såsom ett byte, utan utblottade sig själv, i det han antog tjänare-skepnad, när han kom i människogestalt."
(Fil. 2:5-8)

Jesus inkarnerades in i sann människogestalt för att som människans representant uppfylla lagen i människans ställe, i sin jordiska kropp skaffa försoning mellan Gud och människa och som ett felfritt skuldoffer bära fram sin jordiska kropp och sitt blod i sin tjänst inför Gud att försona folkets synder. Kristi blod och lekamen för oss utgjutet.

Det är inte Adams situation före fallet Jesus går in för att lösa. Det är den under lagen ställda och fallna människans situation Jesus i sin inkarnation tar sig an. Jesus går in i syndigt kötts gestalt, för att bringa försoning mellan Gud och människa.

Jesus levde aldrig efter syndanaturen. Frestad i allt. Dock utan synder. Han levde hela tiden i Guds vilja och uppfyllde lagen. Rättfärdig levde Jesus hela tiden i sin Andliga liering med Fadern. Fördömde synden i köttet. Dog som sann människa hela sitt liv bort från synden. Med klimax på korset, där Han som sann människa dör bort från synden en gång för alla. Jesus tar där straffet syndaskulden krävde, genom offret av en oskyldig, rättfärdig och sann Gudsförenad människas blod och kropp. Kristi blod och lekamen.

Straffet att bära fram detta offer läggs där på Gudamänniskan Kristus (enheten av Gud och människa i den jordiska kroppen - Guds fullhet lekamligen - Gud i köttet).

Kristus bär fram offret av rent felfritt blod och lekamen, som avvänder straffet andlig död från människan.

Samtidigt är Jesus från evighet till evighet Sann Gud, oupplösligt utan avbrott, hela tiden, förenad med sin Fader "Ty i Honom bor Gudomens hela fullhet lekamligen .. Gud kommen i köttet .. Densamme igår, idag så och i evighet. Detta är undret!
(Kol.2:9, 1 Joh. 4:2, Hebr. 13:8)

Jesus behöver inte vara i sin jordiska gestalt, efter fullbordat försoningsverk och att även den kroppsliga döden besegrats i uppståndelsen.

Jesu jordiska kropp är i uppståndelsen (inte i någon pånyttfödelse) inte lägre underlagd den kroppsliga döden. Han kliver rakt genom bindlarna, så att de vecklas ihop på gravbädden. Han umgås en tid med sina lärjungar i det tillståndet. Tomas sticker bl.a. handen i Jesu uppstungna sida och utbrister. "Min Herre och min Gud".

"Ja, jag har gått ut ifrån Fadern och har kommit i världen, åter lämnar jag världen och går till Fadern ... Jag har förhärligat dig på jorden genom att fullborda det verk, som du har givit mig att utföra. Och nu, Fader, förhärliga du mig hos dig själv med den härlighet, som jag hade hos dig, förrän världen var till"
(Joh. 16:28, 17:4-5)

"Har Gud nu på det yttersta av denna tid talat till oss genom sin Son, som Han har insatt till arvinge av allt, genom vilken Han och har skapat världen. Och eftersom denne är Hans härlighets återsken och Hans väsens avbild och genom sin makts ord bär allt, har Han - sedan Han hade utfört en rening från synderna - satt sig på Majestätets högra sida i höjden.
(Hebr. 1:2-3)

I Trosförkunnelsen blir konsekvensen av påståendet att Jesus dog andligen - alltså lever i liering med syndanaturen och inte längre var Gudomlig, utan skilts från Fadern och föddes på nytt, att det är en annan Jesus som uppstår än den Jesus som hänger på korset.

Det är helt klart densamme Jesus som uppstår, som den Jesus som hängde på korset. Jesus är den Levande Gudens Son före människoblivandet, under jordevandringen och efter uppståndelsen.

Jesus är densamme GudaSonen från evighet till evighet. Inkarnerad för att återlösa människan. Sen transformerad tillbaka. Hela tiden densamme. Oupplösligt förenad med sin Fader hela tiden - från evighet till evighet. Oavbrutet och hela tiden.

Även under hela inkarnationen är Jesus Gud och sann människa förenade i personen Kristus. Han är hela tiden Gud. Jesus har full väsensenhet med Gud hela tiden. Samma väsen och natur. Ändå är Gudomen skilda i tre personer. Fader, Son och Ande. Förenade till ett, genom full väsensenhet och hela tiden förenade med sann människa. Jesus Kristus.

Jämförelsen låter sig egentligen inte göras, för Jesus är på alla sätt helt unik och ingen eller inget i hela universum kan liknas vid Honom (Förutom Gud Fader själv). Vare sig före inkarnationen, under inkarnationen, eller efter uppståndelsen.

Men trosförkunnelsen överbetonar likheten mellan den inkarnerade Jesus och den troende efter pånyttfödelsen. Detta i en förvanskning av vem Jesus är som Kristus (Guds fullhet lekamligen), där fokus förs från Jesus till att människan i sig själv är en Kristus.

Låt oss därför påminna oss om minst fyra himmelsvida skillnader mellan den troende och Jesus i sin jordiska tillvaro:

1. Den troende lever i det tillräknade verk som Jesus utförde. Medan Jesus utförde verket. Jesus var helt rättfärdig, Medan den troende lever i den tillräknade rättfärdigheten från Jesus.
   
   
2. Jesus hade full väsensenhet med Gud från evighet. Medan den troende blivit delaktig av Gudomlig natur och når full väsensenhet med Gud i evighetens värld.
   
   
3. Jesus var inkarnerad in i den naturliga människans gestalt. Utan att leva i liering med syndanaturen. Medan den troende har synden kvar som en integrerad del av sitt immateriella väsen.
   
   
4. Jesus var underställd den kroppsliga döden, men besegrade den i sin uppståndelse i människans ställe. Medan den troende inte själv kan besegra den kroppsliga döden, utan i uppståndelsen kommer att uppstå till odödlighet på grund av Jesu seger över den kroppsliga döden.

Låt oss till sist påminna oss om vad som gäller beträffande försoningen mellan Gud och människa där i Jesu jordiska kropp på korset. Genom det felfria offerlammets blod och lekamen:

Gud har löst försoningen mellan Gud och människa genom inkarnationen av Jesus in i människogestalt. För att där kunna försona allt med sig själv, där i Jesu Jordiska kropp på korset. Det är ju därför den fallna människan blev underlagd den kroppsliga döden. För att det skulle gå rädda henne. Just genom en kroppslig död.

Gud kommen i köttet underställdes där i Jesu jordiska kropp, den kroppsliga döden. Han dog den. Rättfärdig och ren dog Han den kroppsliga döden. Men även besegrade den. Eftersom han hela tiden samtidigt var sann Gud och sann människa - Kristus och via sin döda jordiska kropp, uppstod till kroppslig odödlighet i människans ställe. Han går sen efter avslutat verk in i den härlighet Han hade före inkarnationen. (Inte nyfödelse för han var aldrig andligen död, men uppståndelse!)

Jesus dör inte där, vare sig andligen eller Andligen. Gud i Honom dör inte. Kristus-enheten av Gud och människa i personen Jesus Kristus upphör inte. Inte heller någon upplösning av enheten mellan Fader, Son och Ande, men kroppens frånskiljande och död.

"Dödad till köttet, men till anden blev han gjord levande." Jesus blir i det kroppsliga dödsögonblicket, när Han överlämnar sin ande i Faderns händer, levandegjord i anden, genom att enheten av Gud och människa i personen Kristus består vid kroppens död. Ett tillstånd som i uppståndelsen övervinner den kroppsliga döden i människans ställe. Han går sedan in i den härlighet Han hade hos Fadern från evighet före inkarnationen in i den naturliga skapade människans konstitution.

Därmed är Han "såsom helig andevarelse, med kraft bevisad vara Guds Son, alltifrån uppståndelsen från de döda.
(Rom.1:3-4)

Jesus var ju både sann Gud - fullständigt ett med Gud och Gud i sig själv och samtidigt sann människa med mänsklig ande/själ och kropp ("i allt lik sina bröder"). Kristus. Gud i köttet. Guds Son.

När Kristi jordiska kropp skiljs från Gudamänniskan Kristus (enheten av Gud och människa i personen Kristus) fullbordas konsekvensen av den oupplösta enheten i Guds fullhet lekamligen - Kristus. Enheten av Gud och människa i personen Kristus går in i ett annat skede, med enheten bevarad, vid kroppens frånskiljande och död.

Jesus överlämnar sin mänskliga livsande/själ i Faderns händer. Gjord levande i sin ande anger inte att Jesu mänskliga livsande/själ varit död eller att enheten mellan Gud och människa i personen Kristus varit död, men anger att enheten mellan identiteterna går in i ett annat skede, där identiteternas samtidiga uppgående i varandra i personen Kristus till en enhet, når sin konsekvens fullbordan, med fortsatt enhet och liering. Jesu mänskliga livsande/själ förblir i enheten och lieringen med Guds Ande.

Vad jag förstår så uttrycker Bibeln detta som till köttet dödad men till anden gjord levande. Vad detta vill säga oss är att enheten aldrig brutits mellan Gud och människa i personen Kristus och att detta når sin konsekvens fullbordan vid kroppens frånskiljande och död.

Efter åtskiljandet av kroppen, från Gudamänniskan Jesus och kroppens död, återstår fortfarande en uppgift som sann Gud och sann människa. Att besegra den kroppsliga döden och uppstå kroppsligt.

Genom att Jesus aldrig skiljs från Gud, utan övervinner den andliga döden i sin jordiska kropp är Hans mänskliga ande/själ i obruten förening och enhet med Gudomen. Vid den kroppsliga döden lämnar Jesu ande/själ i full förening och enhet med Guds Ande (Gudamänniskan Jesus - Kristus) den jordiska kroppen. (Till köttet dödad men till anden levande i enheten med Gudomen, fortsatt levande eller som Bibeln uttrycker det gjord levande genom den mänskliga andens enhet och liering med Gudomen ).

I uppståndelsen förenas Gudamänniskans ande/själ (i enhet och liering med Gudomen) och Guds Sons jordiska kropp som får liv igen.

Den bild Bibeln ger är att Jesus tillräknades människans synd, ”bar den i sin kropp”(en bild av skeendet i Guds ögon), var identifierad med den, utan att vara den eller ha den i sig själv och blev därmed oskyldigt föremål för straffet, som inte är att dö den andliga döden och bli synd i människans ställe, utan att bära fram det offer som avvänder straffet andlig död över människan: Guds Sons kropp och blod, rent och Gudsförenat.

Det är det straff som blev lagt på Jesus att bära fram i människans ställe, för ingen ren, felfri och Gudsförenad människa fanns som kunde bära fram sin kropp och blod som ett försoningsoffer åt Gud.

När Jesus sa att det var fullbordat på korset, så var Gud och människa helt försonade. Där på korset sker försoningens klimax och avslutning. I Guds ögon, var nu alla människor, försonade med Honom. Eftersom Jesus var människans representant. Allt det som skedde med, i och genom Jesus, kunde nu, i Guds ögon, tillräknas alla människor. ... "för att det genom Guds nåd skulle komma alla till godo, att Han smakade döden." Därför vädjar nu Gud genom Evangelium, till alla människors frihet att välja, att låta sig försonas med Honom.

• Hjälp oss att förbli i Dig på ett rätt sätt.
  
  
• Hjälp oss att se vem som är den Sanne Jesus, hurudan Du verkligen är.
  

  Allsmäktige Jesus

• Hjälp oss att tala uppbyggelse, förmaning och tröst på ett rätt sätt.
  
  
• Hjälp oss att älska Dig och sanningen på ett rätt sätt.
  
  
• Hjälp oss att finnas till på ett rätt sätt i enlighet med Din vilja och Ditt Ord.
  
  
• Hjälp oss att älska människorna på ett rätt sätt.
  
  
• Hjälp oss att föra ut budskapet om Dig på ett rätt sätt.
  
  
• Hjälp oss att inte vika undan för lögnen och människofruktan.
  
  
• Hjälp oss att hålla ut till änden i denna villfarande tid.

En andlig död av Jesus upplöser enheten av Gud och människa i personen Kristus.

Människa och Gud förenade i en person Jesus Kristus. På ett sätt åtskilda i identitet, men ändå går de helt upp och in i varandra i en person och identitet i Jesu jordiska kropp - Kristus - till Guds fullhet lekamligen, Gud kommen i köttet, sann Gud och sann människa i en sammanfogad enhet och en enda identitet i personen Kristus.

Som sann människa har Jesus en mänsklig livsande som gör honom till en mänsklig levande varelse av själ och kropp. En mänsklig natur och identitet och Gudomens natur i en Gudomlig identitet. Samtidigt förenade i en oupplöslig enhet som går upp och in i varandra till en enda identitet i personen Kristus i Jesu jordiska kropp. Inkarnationens under. Guds fullhet lekamligen. Gud i köttet. Jesus Kristus.

Finner det märkligt att det idag är så lätt att säga sig ha en kristen tro, samtidigt som man med en tro på en andlig död av Jesus förnekar just att Han är Kristus. Tron på Jesus som Kristus är fundamentet för kristen tro. Den som väljer att tro på en andlig död av Jesus är ju fri att göra det, men bör ju då inte kalla det kristen tro, utan säga att han har en antikristlig tro på Jesus.

Kan inte finna att Bibeln lämnar oss i ovisshet om vilken sorts död Jesus dör.

Bibeln lämnar oss inte i ovisshet om att den andliga döden övervinns därigenom att den i Kristi (enheten av Gud och människa i personen Kristus) jordiska kropp aldrig sker.

Bibeln lämnar oss inte i ovisshet om att det offer som sonar skulden är offret av det rena, felfria Offerlammets - Kristi kropp och blod.

Bibeln talar aldrig om att straffet Jesus tar är andlig död och helvetet i människans ställe, utan att Han tar det straff som avvänder den andliga döden och helvetet från människan: Det felfria, av synd obesmittade Offret av Gudamänniskans Kristi kropp och blod.

Segern över den andliga döden vinns genom att den i Kristi person och jordiska kropp aldrig sker. Offret som sonar skulden är det rena Offerlammets Kristi kropp och blod!

"Dödad till köttet, men till anden blev han gjord levande."

Därmed är Han "såsom helig andevarelse, med kraft bevisad vara Guds Son, alltifrån uppståndelsen från de döda.
(Rom.1:3-4)

När Kristi jordiska kropp skiljs från Gudamänniskan Kristus (enheten av Gud och människa i personen Kristus) fullbordas konsekvensen av den oupplösta enheten i Guds fullhet lekamligen - Kristus. Enheten av Gud och människa i personen Kristus går in i ett annat skede, med enheten bevarad, vid kroppens frånskiljande och död.

Jesus överlämnar sin mänskliga ande i Faderns händer. Gjord levande i sin ande anger inte att Jesu mänskliga ande varit död eller att enheten mellan Gud och människa i personen Kristus varit död.

Men det anger att enheten mellan identiteterna går in i ett annat skede vid kroppens frånskiljande och död, där identiteternas samtidiga uppgående i varandra i personen Kristus till en enhet, når sin konsekvens fullbordan, med fortsatt enhet och liering till en enda identitet i personen Kristus.

Jesu mänskliga ande/själ förblir i enheten och lieringen med Guds Ande. Gud och människa fortfarande förenade till en identitet i personen och Gudamänniskan Kristus.

Vad jag förstår så uttrycker Bibeln detta som till köttet dödad men till anden gjord levande. Vad detta vill säga oss är att enheten aldrig brutits mellan Gud och människa i personen Kristus och att detta till sin konsekvens når fullbordan vid kroppens frånskiljande och död.

Tror att detta Skriftställe vill visa på:

Att när Kristi kropp dör, så är det inte detsamma som att hela identiteten av människan Jesus är död och att bara Gudomen Jesus lever vidare. Vill visa:

• att i det skede som uppstår vid kroppens frånskiljande och död, så består enheten av Gud och människa i personen Kristus med båda identiterna fortfarande sammanfogade till en enda identitet i Gudamänniskan och personen Kristus.
  
  
• Vill visa att även människan Jesus i sin ande/själ fortfarande är levande i enhet och liering med Gudomen Jesus i en oupplöslig enhet av två identiteter (Gud och människa) sammanfogade in i varandra till en enda identitet i personen Kristus (Gudamänniskan).
  
  
• Vill visa att Jesus fortfarande är Kristus. Enheten av Gud och människa i en oupplöslig förening och enhet i personen Kristus. Vill visa inkarnationens under.
  
  
• Vill visa att det är denna oupplösliga enhet av Gud och människa i Gudamänniskan Kristus som vinner segern över den andliga döden genom att den andliga döden (åtskillnad mellan Gud och människa i personen Kristus - åtskillnad till natur i Gudomen mellan Fadern och Sonen) aldrig sker i Kristi person som sann Gud och sann människa.
  
  
• Vill visa (som hela Bibeln för övrigt) att det offer som sonar skulden är offret av det felfria Offerlammets - Kristi kropp och blod.

Till köttet dödad men till ande/själ levande genom sin obrutna förening och enhet med den odödlige Guden:

Genom att Jesus aldrig skiljs från Gud, utan övervinner den andliga döden i sin jordiska kropp är Hans mänskliga ande/själ i obruten förening och enhet med Gudomen. Vid den kroppsliga döden lämnar Jesu ande/själ i full förening och enhet med Guds Ande (Gudamänniskan Jesus - Kristus) den jordiska kroppen.

(Till köttet dödad men till anden levande i enheten med Gudomen, fortsatt levande eller som Bibeln uttrycker det gjord levande genom den mänskliga andens enhet och liering med Gudomen ).

Guds Sons jordiska kropp skiljs från Gudamänniskan och dör vid offret av Kristi blod och lekamen, medan Gudamänniskans Kristi ande/själ i enhet och förening med Gudomen lever vidare, därför att en åtskillnad, separation, upplösning, förändring av enheten av Gud och människa och därmed andlig död, aldrig skett i Gudamänniskans Jesu Kristi person och natur.

I uppståndelsen förenas Gudamänniskans ande/själ (i enhet och liering med Gudomen) och Kristi jordiska kropp får liv igen i Kristi seger över den kroppsliga döden.

Det är just genom den oupplösliga enheten med den odödlige Guden som den andliga döden och den kroppsliga döden övervinns i Kristi person som sann Gud och sann människa. Den segern vinns genom att den andliga döden aldrig sker i Jesu person som Kristus.

Enheten av Gud och människa i personen Kristus bestod vid kroppens frånskiljande och död. Kristi kropps död är det enda frånskiljande och enda död som Bibeln vidkänns när Jesus dör på korset.

Kristus (Gudamänniskan - enheten av Gud och människa i personen Kristus) går levande och predikar för de osaliga andarna medan den jordiska kroppen ligger död i graven.

I uppståndelsen förenas Kristus med sin jordiska kropp, besegrar den kroppsliga döden i människans ställe och uppstår.

Tror att det är i ljuset av att Jesus hela tiden är Kristus vi behöver läsa Bibeln. Kristen tro är ju tron på Jesus som Kristus. Tron på en andlig död av Jesus upplöser enheten av Gud och människa i personen Kristus, upplöser väsensenheten mellan Fadern och Sonen i Gudomen och är en antikristlig tro på och bekännelse av Jesus.

Den Bibelvers som talar om att Jesus blev gjord till synd talar egentligen i grundtexten om att Han blev gjord till syndoffer, vilket är något helt annat än att bli identifierad med syndens natur.

Vad säger Gud själv i Bibeln kring tanken att Jesus skulle bli identifierad med synden på så sätt att den är Hans natur?

"RÄTTFÄRDIG led han för orättfärdiga, på det att han skulle föra oss till Gud."
(1 Petr.3:18)

"En sådan överstepräst hövdes oss också, att hava, en som var HELIG, OSKYLDIG, OBESMITTAD, SKILD FRÅN SYNDARE "
(Hebr. 7:26)

"Ty Hans död VAR EN DÖD FRÅN SYNDEN…"
(Rom. 6:10).

(En andlig död av Jesus, åtskild från Gud till natur med en syndig natur, skulle innebära en död in i synden och inte från synden).

Syndens natur är olydnad mot Gud. Men det står om Jesus att han var lydig ända igenom den kroppsliga döden på korset.

".. i allt lik sina bröder .. i syndigt kötts gestalt .. frestad i allt, dock utan synd .. fördömde Han synden i köttet."
(Hebr. 2:17, 4:15, Rom. 8:3).

Lägger man samman vad som sägs, t.ex. ur Jes. 53: …slagen för våra missgärningar…lät allas vår missgärning drabba honom…så blev han ett skuldoffer…han bär deras missgärningar…blev räknad bland överträdare…, träder bilden fram av vad som egentligen sker i uttrycket gjord till synd, som alltså felaktigt säges vara ett stöd för identifikationstanken i trosförkunnelsen att Jesus är synd till sin natur.

Den bild Bibeln ger är att Jesus tillräknades människans synd, "bar den i sin kropp"(en bild av skeendet i Guds ögon), var identifierad med den, utan att vara den eller ha den i sig själv och blev därmed oskyldigt föremål för straffet, som inte är att dö den andliga döden och bli synd i människans ställe, utan att bära fram det offer som avvänder straffet andlig död över människan: Kristi kropp och blod, rent och Gudsförenat.

Den senare delen av Bibelcitatet i 2 Kor.5:21, visar vad som menas med att Jesus blev till ett med synden. (Eller gjord till synd som en annan översättning säger).

"för att vi genom honom skulle bli till ett med Guds rättfärdighet."

Vad menas med det? Ja, vi vet utifrån Rom. 3 - 5 kap. att den troende inte får en faktisk rättfärdighet i sig själv, utan att det handlar om en tillräknad rättfärdighet från Gud, av nåd, genom tro, på grund av Jesu förtjänst. Människan räknas rättfärdig.

Genom vilken förtjänst? Jo, som människans representant uppfyllde Jesus lagen och Guds vilja i människans ställe. Därigenom förenades, försonades Gud och människa där i Jesu jordiska kropp och Kristi person som Guds fullhet lekamligen och den andliga döden besegrades. Gud kunde fälla en rättfärdiggörelsedom över människan. Tillräkna henne Jesu rättfärdighet på grund av Hans lydnad och syndfrihet.

På samma sätt fick inte Jesus en faktisk syndig natur, utan tillräknades människans synder och blev gjord till ett SYNDOFFER i människans ställe. Vilket är något helt annat än identifikationstanken i trosförkunnelsens tappning, som gör Jesus till en syndig natur, vilket upplöser väsensenheten mellan Fadern och Sonen i Gudomen och upplöser enheten mellan Gud och människa i personen Kristus.

Identifikationstanken i trosförkunnelsens tappning skapar alltså en antikristlig lära och leder människan vilse: till en antikristlig tro på och bekännelse av Jesus.

Ett Bibelställe som skulle kunna styrka tanken att Jesus blev identifierad med den andliga döden (åtskillnad från Gud), är Hans utrop på korset: Min Gud, min Gud varför har Du övergett mig.

Jesu nödrop på korset var inte något som skilde honom från Gud till naturen, eller upplöste enheten av Gud och människa i Hans person som Kristus.

Men det var ett uttryck för den våldsamma kamp han genomled, när Han som sann människa, utan understöd av sin egen Gudomlighet och Fadern inte heller sparade eller lindrade Hans vånda, vid offrandet av Hans kropp och blod . Samtidigt är de förenade i tro och rättfärdighet. Till naturen väsensförenade.

Jesus säger MIN GUD och FADER I DINA HÄNDER överlämnar jag min ande. Det är inte i liering med syndanaturen han tillber och överlämnar sin ande till djävulen och dödsriket! En Gudsfrånskild människa, identifierad med syndig natur och i trosförkunnelsens fulla konsekvens av Jesu andliga död, egentligen en satanisk natur, ber inte till Gud.

Det är just genom att väsensenheten bestod mellan Fadern och Sonen i Gudomen och att enheten mellan Gud och människa i personen Kristus aldrig bröts i naturhänseende, igenom det svåra lidande vid frånskiljandet av Kristi kropp och död, vid offret av Hans blod och lekamen som skuldoffer, som ger segern över den andliga döden i enheten av Gud och människa i den oupplösliga personen Kristus.

Ser vi på profetian i Psalt. 22:2-4 om Jesu nödrop så finns där en fortsättning: "dock är Du den Helige, den som tronar på Israels lovsånger." Jesus är mitt i sin nöd förenad med Fadern och tillber Honom som den Helige.

Det står vidare i Psaltaren 13:2: "Hur länge, Herre, ska Du så alldeles förgäta mig? Huru länge ska Du fördölja Ditt ansikte för mig". 17:15 säger: "Men jag ska skåda Ditt ansikte i rättfärdighet, när jag uppvaknar, vill jag mätta mig av Din åsyn". Och 22:25: "Ty Han föraktade inte den betrycktes elände och höll det inte för en styggelse, Han fördolde inte sitt ansikte för honom, och när Han ropade, lyssnade Han till Honom."

Utan upplevelse av Guds närvaro ber ändå Jesus till Gud. I rättfärdighet beder Han och undrar hur länge Fadern ska fördölja sitt ansikte. Bedyrar inför Fadern sin trohet och tillit: "Jag ska skåda Ditt ansikte när jag uppvaknar".

Jesus fick fullt ut, som sann människa, uppleva smärtan av att Gud, vänder sitt ansikte ifrån Honom. Som sann människa, har Han där ingen förnimmelse eller vetskap om Guds närvaro. Som sann människa upplever Han sig helt förkastad av Gud och förtappad. Upplever där i sin jordiska kropp, helvetets alla bittra kval. Där i sin jordiska kropp upplever Jesus, dödsrikets vånda av Guds frånvaro i full kraft. Därför utropar Han sin nöd av upplevd Gudsfrånvaro. Gud hade vänt sitt ansikte från Jesus, men ändå var Gudomen i Honom. Jesus var samtidigt i sig själv sann Gud.

Enheten mellan Gud och människa i personen Kristus var genom Jesu lydnad, syndfrihet och rättfärdighet oupplöslig och bringade där i detta ögonblick segern över den andliga döden. Detta är undret!

Segern över den andliga döden övervinns inte genom en andlig död. Då skulle den andliga döden kvarstå för människan om Jesus dött andligen! Den andliga döden övervinns genom att den i enheten av Gud och människa i personen Kristus och Jesu jordiska kropp aldrig sker! I den segern är alla människor inräknade och kommer den till faktisk personlig ägodel, som kommer till den tro Guds Ande inger, på rätt Jesus och rätt försoning!

Detta är precis tvärtemot konsekvensen i trosförkunnelsens identifikationstanke av att Jesus blev identifierad med den andliga döden för att återlösa människan från hennes andliga död. Tvärtom är det så att människan återlöses från den andliga döden genom att den i Kristi person och jordiska kropp aldrig sker. Genom att den andliga döden aldrig sker i Kristi person som människans ställföreträdare är människan försonad och förenad med Gud igen.

Bibeln uttrycker aldrig att Jesus är vare sig identifierad med den andliga döden eller straffet helvetet i människans ställe. Men Bibeln uttrycker att Jesus i människans ställe tar det straff som avvänder den andliga döden och helvetet från människan, när människans syndaskuld betalas vid offret av det felfria Offerlammets, Kristi kropp och blod.

GT visar att det offer som sonar skulden skulle vara felfritt och bestänkt av Guds förbundsblod (Gudsförenat). Enheten av Gud och människa i personen Kristus är detta felfria offer i människans ställe. Det som offrades var Kristi kropp och blod, utan att en andlig död inträder i personen Kristus. (enheten av Gud och människa, Guds fullhet lekamligen).

"då han nu genom EVIG ANDE (Sann Gud) har framburit sig själv (ren, syndfri, sann Gudamänniska) SÅSOM ETT FELFRITT OFFER ÅT GUD".
(Hebr. 9:13-14)

Jesus åskådliggör vid den sista måltiden vilken sorts död som sonar skulden. (Han stängde redan där för tron på en andlig död av Jesus för att sona skulden). Han tar brödet och vinet och säger att det är Hans kropp och blod och åskådliggör med det, vilken sorts död av Honom, som är sonande och tillägger, att så ofta de i gemenskapen ska dela denna måltid, så ska det ske till åminnelse av Honom.

Till åminnelse och påminnelse om vilken sorts död: Offret av Hans kropp och blod som sonar skulden. Det blir också i sig en påminnelse om att Han är Kristus, den fulla oupplösliga enheten av Gud och människa i personen Kristus, eftersom Han vid kroppens frånskiljande och död, uppenbarligen lever i fortsatt enhet mellan Gud och människa som Kristus och därmed visar Han, att den andliga döden över människan, då också är övervunnen i Hans person som Kristus, genom att den andliga döden aldrig skedde i Honom som personen Kristus.

När Han så då i uppståndelsen förenas med den frånskilda, döda kroppen, som får liv igen, blir det uppenbart för dem, att även den kroppsliga döden är besegrad av Kristus (Gudamänniskan Kristus, Guds fullhet lekamligen, sann Gud och sann människa).

"Och det bröd som jag skall giva, är MITT KÖTT, och jag giver det, för att världen skall leva."
(Joh. 6:51)

"och att genom honom försona allt med sig, sedan han genom BLODET PÅ HANS KORS hade berett frid."
(Kol.1:20)

"genom att Jesu Kristi KROPP BLEV OFFRAD en gång för alla."
(Hebr. 10: 9 - 10)

Kristi kropp och blod, åtskiljs från Gudamänniskan Kristus (Guds fullhet lekamligen, Gud i köttet, enheten av Gud och människa i personen Kristus), mister sina livsfunktioner och dör.

Enheten av Gud och människa i personen Kristus består dock (ingen andlig död sker) och Han predikar för de osaliga andarna, medan kroppen ligger död i graven.

Man kan inte säga att det enbart är människan Jesus fysiska kropp som offras och dör. Det är Kristi kropp och blod som offras enligt Guds Ord och som skiljs från Gudamänniskan (enheten av Gud och människa i personen Jesus Kristus), så att Kristi jordiska kropp därmed mister sina livsfunktioner och dör, medan enheten av Gud och människa, Gudamänniskan - Jesus Kristus, lever vidare, just genom att det är en oupplöslig enhet och förening av Gud och människa i personen Kristus.

Därmed är syndaskulden betald med det offer Gud utsett och bestämt. Det rena Offerlammets Kristi kropp och blod. När det offret var givet med Jesus fortfarande kvar i sin syndfria, rättfärdiga naturenhet med Gud. Med bevarad enhet av Gud och människa i personen Kristus, visade Gud att vägen in till Hans gemenskap var öppen för människan. Förlåten i templet brast mitt itu. Försoningen var fullbordad på korset. Vägen in till Guds boning i det allra heligaste var öppen för människan.

Dock är Jesu mänskliga ande/själ inte heller i detta skeende ett och detsamma som Gudomen. De är på ett sätt åtskilda, men samtidigt i en oupplöslig enhet och förening. Inkarnationens under med förening av Gud och människa i en person Jesus Kristus. Gud och människa går in i varandra i en enhet av sann Gud och sann människa i en person, Gudamänniskan Jesus Kristus.

Därför kan Kristi kropp och blod offras, skiljas från Gudamänniskan, mista sina livsfunktioner och dö, medan Gudamänniskan Jesus Kristus (enheten av Gud och människa i personen Kristus) fortfarande lever. Detta är möjligt, just därför att en åtskillnad, separation, upplösning, förändring av enheten av Gud och människa och därmed andlig död eller identifiering med straffet helvetet, aldrig sker i Gudamänniskans Jesu person och natur.

Till köttet dödad, men levande i ande/själ genom sin samtidiga enhet och förening med Gudomen. I uppståndelsen förenas Gudamänniskans ande/själ (i enhet och förening med Gudomen) och Kristi jordiska kropp som får liv igen. Därmed är syndens, den andliga dödens och kroppsliga dödens konsekvenser övervunna på alla plan i människans ställe och straffet helvetet avvänt från människan.

Identifikationstanken i trosförkunnelsens tappning kring Kristi ställföreträdande lidande och död leder på alla plan vilse och omintetgör vem Jesus är som Kristus, vad som gäller i försoningen och leder till en tro på en falsk Jesus. Det är ett annat Evangelium och en falsk ande som står bakom denna form av identifikationstanke.

Det finns en mer långtgående konsekvens i trosförkunnelsens identifikationstanke, som leder till att människan ska helt, redan här i tiden, identifiera sig med Kristus. Vara den Han var och är.

Trosförkunnelsen har i sin lära en människosyn att hon är en ande, som har en själ och bor i en kropp. Medan den Bibliska människosynen är att människans har en egen livsande, som gör henne till en egen levande varelse av själ och kropp. Vilket är en stor skillnad. I Bibeln blir det enheten och helheten av allt det människan är och uttrycker, med egen livsande till en levande mänsklig varelse av själ och kropp, som i helheten är hennes personlighet och identitet.

I trosförkunnelsen heter det att människans ande är hennes egentliga personlighet och identitet.

I trosförkunnelsens lära blir Bibelns uttryck att den invärtes människan hos den troende är skapad till likhet med Gud och Guds avbild, omvandlat till att människans egen livsande- alltså i deras lära - människans egentliga identitet och personlighet, blir skapad till likhet med Gud och alltså såsom en Gud i sig själv redan här i tiden.

Medan detta uttryck i Bibeln pekar på hur hela den naturliga människan med en egen livsande som gör henne till en levande människa av själ och kropp, genom sin gemenskap med Kristus och Guds egen Ande integrerad i hennes natur, tillsammans utgör en ny skapelse som är Guds avbild här i tiden, för att i evigheten, till sin helhet av människa i gemenskap med Gud, ska bli Honom helt naturlik.

I trosförkunnelsen får människan sin egen livsande utbytt mot en ny Gudomlig ande som kallas den nya människan, så att hon i sig själv är denna nya människa. Medan den nya människan i Bibeln är hela den naturliga människan, med egen livsande som gör henne till en levande människa av själ och kropp, som lever i gemenskap med Guds egen Ande. Åtskilda, men ändå förenade i en relation och tillsammans utgör de den nya människan.

I denna förvanskning läggs så identifikationstanken in och människan ska lära sig identifiera sig med sin egen ande, som sägs vara skapad till likhet med Gud, med alla Guds attribut och resurser deponerade i sig färdiga att förlösas.

Människan förleds då att istället för att fokusera Kristus identifiera sig med och fokusera sin egen obefintliga Gudomlighet i sig själv och hamnar i en självförgudning.

För att "kristna" uttrycken identifiera Dig med Din ande, lev i Din ande, se Din nya identitet i Din nya människa - Din ande, så förleds kristenheten att börja använda uttrycken: identifiera Dig med Kristus, lev i Kristus, se Din nya identitet Kristus och inser inte att de uttrycken i trosförkunnelsens tappning, har fått en ny innebörd genom det falska lärosystemet, som ligger till grund för dessa uttryck.

Många ser tydligen inte att man förleds in i tanken, att man i sin egentliga personlighet och identitet är som Kristus i sig själv och ska börja lyssna och följa den inre rösten från sin egen livsande.

Vi ska inte identifiera oss med Kristus. Vi är som troende inte här i tiden som Kristus. Vi är inte Hans identitet i oss själva. Man närmar sig sanningen om man uttrycker se Din nya identitet i Din gemenskap med Kristus.

Detta om man därmed menar att människan här i tiden som troende, inte bara är den naturliga människan av en egen livsande, som gör henne till en levande människa av själ och kropp, som även fortfarande har en syndig natur integrerad i sin personlighet, men som Hon innesluten i Jesu död är fri att vara som "död" gentemot i sitt agerande och nu även lever i gemenskap med Kristus och har en tredje natur, som troende i den här tiden, integrerad i sin person och identitet, där hon innesluten i Jesu uppståndelse, är fri att agera som "levande" gentemot Guds Ande, Ord och vilja.

Om man med uttrycket se Din nya identitet i Din gemenskap med Kristus menar, att människan inte gjort andebyte i sin egen livsande, men tronskifte till att följa och ledas av en ny Herre: Guds Ande, Ord och vilja, där hela hennes personlighet och identitet uttrycks här i tiden i "den troendes tre naturer", som hon i sin person är här i tiden, så blir uttrycket se Din nya identitet i Kristus rätt. (Läs häftet Den troendes tre naturer.)

"Om någon är i Kristus, så är han en ny skapelse. Det gamla är förgånget, se något nytt har kommit"
(2 Kor. 5:17)

Det står inte, att någon i sig själv är en ny skapelse. Inte heller står det att det är en speciell del i konstitutionen av denne någon, som är en ny skapelse. Människans egen ande nämns överhuvudtaget inte.

Det står, att om någon är i Kristus och att något nytt har kommit in, så är han en ny skapelse. Vem är någon? Vem är han? Är det ett visst "element" i människans konstitution? Är det människan i liering med syndanaturen? Vad är det nya som kommer in?

Det är inte ett visst "element" i människans konstitution som är en ny skapelse. Denne någon är den naturligt, ursprungliga människans natur, med egen livsande, som gör henne till en levande personlighet av själ och kropp, som i liering med en ny natur, Guds Ande, tillsammans är den nya skapelsen.

Det nya som kommit in är inte något nytt i människan i sig själv. Det nya som kommit in är att människan nu även fått del av Gudomlig natur.

Det nya som har kommit, är delaktigheten av en tredje natur, Gudomlig natur. Den nya skapelsen, är att den naturliga människan med sin egen identitet och natur, nu lever tillsammans med Kristus och Hans egna identitet och natur. Förenade men ändå här i tiden åtskilda. Precis som syndens natur och människans egen natur här i tiden var förenade, men ändå åtskilda.

Den nya människan, den nya skapelsen, är här i tiden två naturer. På samma sätt som den gamla människan är två naturer. I båda fallen är här i tiden , den naturliga människans egen natur intakt, utan omgrupperingar i konstitutionen eller naturförändringar av "elementen" i sig.

Det sker ett tronskifte i människan. Från att hennes natur regerats av syndens integrerade natur. Blir hon fri att regeras och ledas av Guds integrerade natur, vilja och Ord.

Det är samma människa, som var andligt död (skild från Gudsgemenskapen) i överträdelser och synder, som gjorts levande (förenats med Gud igen). Det är inte frågan om en människa som aldrig funnits förut, som flyttat in och i sig själv är en ny skapelse, när det talas om att det gamla är förgånget och att något nytt har kommit.

Det förgångna, är syndanaturens obändiga styre över den naturliga människan. Det nya, är möjligheten att som regent för den naturliga människan få ha Jesus som Herre i sitt liv.

Det är inte frågan om att identifiera sig med sin egen ande. Det är inte heller frågan om att identifiera sig med Kristus. Vi i oss själva är inte Hans identitet.

Vi ska fokusera Kristus, vem Han är och vad Han gjort och sen identifiera oss med, vad vi som troende är i Hans gemenskap, i Guds ögon inneslutna i Kristi död och uppståndelse och tillräknade Kristi rättfärdighet på grund av Kristi förtjänst och de konsekvenser det enligt Ordet innebär för den troende här i tiden.

Misstaget att det är ett andebyte av människans egen ande som sker, leder till nästa misstag, att den gamla identiteten av människan i sig själv helt flyttar ut och in kommer en helt ny identitet av människan i sig själv, som brukar den gamla bostaden själen och kroppen. Den onda naturen skulle inte längre finnas i denna nya identitet, utan förpassas till själen och kroppen. Ett helt snedvridet budskap utifrån den helhetsbild Bibeln ger.

"om någon är i Kristus, så är han en ny skapelse"

Denne någon, är alltså den naturliga människan med sin egen natur och identitet. Men vem är han som är en ny skapelse? Jo, det är denne någon (den naturliga människan med egen natur och identitet), som är i Kristus (en annan natur och identitet), som tillsammans är en ny skapelse!

Han som är en ny skapelse, är alltså dels sin egen identitet och natur, som nu lever tillsammans med en annan identitet och natur. Den naturliga människan med sin egen identitet och natur, lever tillsammans med Kristus, som också har en egen identitet och natur. Kristus bor i MÄNNISKAN. De lever tillsammans, men ändå åtskilda till natur och identitet. Tillsammans är de den nya skapelsen. Den nya människan.

Han som är en ny skapelse, är inte en ny människa och inte en ny natur som aldrig har funnits förut. Det är inte en viss komponent av människans konstitution som är den nya skapelsen. Det är inte människan själv som i sin egen identitet och personlighet ensam är den nya människan.

Han som är en ny skapelse, är den ursprungliga, naturliga människan, med sin egen identitet och natur, som var andligt död(skild från gemenskapen med Gud), som blivit andligt levande (förenad med Gud), genom att han nu har gjort TRONSKIFTE, lever tillsammans med Jesus och fått del av Gudomlig natur.

Det nya som har kommit, är delaktigheten av en tredje natur, Gudomlig natur. Den nya skapelsen, är att den naturliga människan med sin egen identitet och natur, nu lever tillsammans med Kristus och Hans egna identitet och natur. Förenade men ändå här i tiden åtskilda. Precis som syndens natur och människans egen natur, här i tiden var förenade, men ändå åtskilda.

Det gamla som är förgånget, är den naturliga människans tvång att vara tjänare åt syndens natur. Den nya situation som har uppstått, är att den naturliga människan är fri att vara tjänare åt en ny Herre. Den tredje naturen som nu bor i henne. Den naturligt skapade människan har gjort tronskifte.

I trosförkunnelsen, blir konsekvensen av att se sin identitet i Kristus, detsamma som att se att människan själv med sin egen identitet och natur blivit Gudomlig. Människan blir i trosförkunnelsen i sin egen ande, sin egentliga identitet, en ny skapelse. En ny människa, som aldrig har funnits förut. I sin egen identitet skapad till likhet med Gud. Till likhet med Jesu namn, identitet och natur. Hon är i sin egen ande såsom en gud redan här i tiden. Detta är inte vad Bibeln lär. Utan ett hopkok av några Bibelord, människotankar, Hagins och Kenyons "uppenbarelsekunskap" och med rötterna ytterst i Gnosticismen.

Gudomen bor i människan, utan att fördenskull, här i tiden, bli totalt ett med människans egen identitet, personlighet och natur. Precis som syndanaturen inte här i tiden, totalt gått upp i människan själv, hennes egna natur och helt blivit hennes egna identitet och natur.

Att Bibeln säger att vi är korsfästa med Kristus - döda med Kristus - "Jag lever och dock inte jag, utan Kristus lever i mig", innebär inte att den naturliga, skapade människan med sin egen natur och identitet, de facto är död = utplånad och att det är en annan människa, som aldrig funnits förut, som blivit till i pånyttfödelsen.

Inte heller betyder det att den naturliga, skapade människan de facto är död, utplånad och att det är Kristus som är hennes hela och totala identitet och personlighet. Att Jesus skulle plåna ut den naturliga, skapade människan och hennes egen personlighet, natur och identitet. De lever sida vid sida. Åtskilda i natur och identitet, men ändå tillsammans och den naturliga människan är fri att ha Jesus som Herre.

"Jag lever (den naturliga människan) dock inte jag (den naturliga människan i liering med syndanaturen - gamla människan - erbjuden agera som död gentemot syndanaturen), utan nu lever Kristus i mig (den naturliga människan i liering med Guds Ande, nya skapelsen, den nya människan - erbjuden att vara levande gentemot Guds natur, vilja och Ord)"

"I mig" och "Han som är en ny skapelse", står här för samma sak. Den nya skapelsen - Den nya människan. Vad Paulus här säger är att, Jag själv(den naturliga människan med egen natur, personlighet och identitet) lever "I mig" (Den nya skapelsen - Den nya människan) och att nu lever också Kristus "I mig" - i "Han som är en ny skapelse" - Den nya människan.

Jesus och Paulus lever alltså åtskilda i natur och identitet "I mig" - den nya skapelsen. Men de lever ändå tillsammans "i mig", i "Han som är en ny skapelse" - Den nya människan.

Den nya skapelsen - den nya människan är alltså den naturligt skapade människan med egen natur, identitet och personlighet tillsammans med Jesus och hans egna natur, identitet och personlighet. De lever åtskilda men ändå tillsammans och det är Kristus som är huvudet - Herre i den nya skapelsen - Den nya människan. Den Gudomliga natur som den naturliga människan underordnar sig och följer Hans Ord och vilja.

Häri ligger också den stora skillnaden, mellan den pånyttfödda människan här i tiden och Jesus när Han gick på jorden. Jesus var från evighet född av Gud. Fullständigt ett i väsen och natur med Gudomen. Ett i identitet, personlighet och natur ("Ty i Honom bor Gudomens hela fullhet lekamligen").

Jesus var fullständigt unik och Hans jordiska tillvaro kan aldrig jämföras med den pånyttfödda människans situation och position här i tiden. Jesus var ett med Gud i natur, identitet och personlighet. Han var Guds fullhet lekamligen. Medan människan här i tiden fått del av Gudomlig natur och först i evighetens värld når full väsensenhet med Gud.

Vår slutsats måste bli att identifikationstanken i trosförkunnelsens tappning på alla plan blir en pusselbit i ett falskt lärosystem som leder människan vilse:

• Det förvänder den kristna tron till en antikristlig tro på och bekännelse av Jesus som Kristus.
  
  
• Detta genom att en konsekvens av en andlig död av Jesus, leder till en upplösning av enheten mellan Gud och människa i personen Kristus. Han är inte längre Skriftens kriterium på vem Jesus Kristus är: Guds fullhet lekamligen, Gud i köttet, sann Gud och sann människa.
  
  
• Även genom att en andlig död av Jesus upplöser väsensenheten i Gudomen mellan Fadern och Sonen. De är från evighet till evighet förenade av den ende Gudens Gudomliga väsensenhet och natur.
  
  
• Det omintetgör både vem Jesus är som Kristus och vad som gäller i försoningen.
  
  
• Sammankopplat med den falska läran om människan som en ande, som har en själ och bor i en kropp, där anden är den egentliga personligheten och identiteten, skapas en helt felaktig slutkonsekvens i den troendes liv här i tiden. Hon har i sig själv, i sin egen identitet, blivit såsom en gud.
  
  
• I en utövning av denna falska tro, läggs så en New Thought och Christian Scince inspirerad troslära med ockulta manifestationer i släptåg. Allt sammantaget utgör trosförkunnelsen en helt fullmogen villfarelse klädd i den kristna språkdräkten.

När trosförkunnelsen talar om att segrande vandra i tro, syftar den på att människan äger Guds tro i sin egen ande, en ny natur i sin egen ande som är tro - i hennes egentliga jag - hon äger alltså Guds tro, i sig själv.

Tron är inte en förtröstan till Jesus, i en relation till Honom. Utan ett slags mekaniskt instrument från Gud, som fungerar och ger resultat. En slags övertygelsekraft som människan fått, som en ny natur i sin ande.

En natur som människan, äger i sig själv, för att skapa tecken och under. En natur, av Guds tro, i sin ande, så att hon kan, återerövra från djävulen det han stulit. Bli en övervinnare och ernå överflöd på livets alla områden.

Tron blir till en övertygelsekraft, i stort sett frikopplad från trons sanna objekt Jesus Kristus. Fokuseringen förs över till en tro på andligt verkande principer, inifrån människan själv, inifrån sin egen livsande. Kan hon rätt lära sig bruka sin tro, kan hon själv agera och regera, i den andliga världen, med en egen delegerad andlig makt. Hämta ut sina rättigheter. Återerövra hälsa, pengar och mirakler.

Den troende ska lära sig den "kreativa visualiseringen". Hon ska visualisera det hon, via uppenbarelsekunskapen till sin ande, ser att djävulen stulit från henne. Bruka den tro, hon har som en ny natur, i sin ande och återerövra från djävulen, det som hör henne till. Nu när hon är såsom en Gud, denna tidsålders Gud och råder över skapelsen.

Tron som den nya naturen i människans egen ande, blir det verktyg i hennes hand, varigenom hon ska tillägna sig uppenbarelsekunskap till sin ande. Så att hon kan leva i sin egen andes tro och därigenom ska hennes ande ta kontrollen, över hennes själ och kropp. Återerövra den kontrollen från satan, som eljest regerar hennes själ och kropp.

Det blir, en tro på själva ordens egna inneboende magiska makt, att skapa i andevärlden. En bekännelse av tro på sin egen tro, inifrån sitt eget hjärta. Till en övertygelsekraft att regera i den andliga världen. Du ska få det Du bekänner Dig till.

Den troende förleds in i en egen kamp mot djävulen. Tron ger Dig seger. Man säger inte att Jesus vinner seger för Dig. Det blir Din egen tro, i Din egen ande, som Du ska strida med. Det blir Du själv som i praktiken strider. Det är till denna slutkonsekvens fienden vill lura människan fram till, genom detta lärosystem, bakom det manipulerande kristna språkbruket.

Fienden lyckas då lura människan tillbaka till fallets dag, där hon ska tro att hon i sig själv, kan bli såsom Gud redan här i tiden. Få henne att försöka frigöra sin egen tro och gudomlighet. Detta är en teknik, som används i ockulta sammanhang, för att framkalla det man önskar. Därför sker det i trosförkunnelsens andliga utövning, ockulta manifestationer. Precis som när dessa tekniker används i icke-kristna sammanhang och blir till plagiat av Guds verk.

Vi ska som sunda kristna, uttala och handla efter den tro och visshet som Guds Andes ljus ger över Ordet och blir framfött av Guds Ande till en visshet och handla efter Hans ledning. Inte inifrån vår egen ande försöka skapa och bekänna. Med egna ord och bekännelser försöka skapa fram saker och ting. Det är ockultism!

Tron är ingenting människan kan prestera själv eller äger i sig själv. Jesus är trons hövding och fullkomnare. Han är tron i sig själv. Jesus är också föremålet för vår tro. Tron är alltid kopplad till Jesus.

När Jesus blir föremålet för vår tro och vi sätter vår förtröstan till Hans person och verk för oss och vi börjar umgås med Honom, då inger Han genom sin Ande och sitt Ord tro till våra sinnen och hela vår människa, så att vår vetskap om Honom och erfarenhet av Honom, växer till en förvissning. Tron blir till en övertygelse om ting, som vi inte ser. Ändå vet vi att det är verkligheter. Att Jesus är verklig, påtaglig och reell och att för Honom finns inga gränser för vad Han förmår göra.

Tron är inte en tro på våra upplevelser. Tron är inte en tro på Guds kraft. Tron är inte en tro på tecken och under. Tron är inte en tro på tron. Tron är inte en tro på att Du äger Guds tro i Din egen livsande. (Den tron är inte framfödd av Guds Ande utan en inlurad tro av en lögnande). Tron är alltid kopplad till Jesus, vars person, är föremålet för vår tro.

Tro är den avslappnade förtröstan till den tillräknade rättfärdigheten från Gud för Kristi skull och relationen, kommunikationen och umgängelsen med Jesus. Inget tal om tro, får föra fokuseringen bort från Jesu person. Där i umgängelsen med och fokuseringen på Jesu person och verk, finns upplevelserna, Guds kraft, tecken och under. På rätt sätt och på Guds tid.

Tro och bekännelse, är ingen magisk formel, för att åstadkomma stordåd. Även om trosförkunnare själva säger att tron inte är en formel, så blir den i praktiken i deras lära en ockult, magisk utövning inifrån människans egna livsande, inifrån en obefintlig Gudomlighet, i sig själv.

När den förvissning Guds Ande skapar, är riktad till den Jesus, som på korset utförde och slutförde försoningen, genom det felfria offret av Kristi blod och lekamen och riktad till Jesus på tronen (inte till vår egen tro i vår egen ande), kan Han, när det är Hans rätta tid och på Hans rätta sätt, manifestera sin närvaro, genom att göra stordåd. Utan inblandning av ockulta plagiat.

Det är då inte vår egen stora tro i vår egen ande, som åstadkommit detta. Utan att den förvissning och förtröstan Guds Ande framverkat (som inte specifikt är knutet till människans egen ande), var riktad till Honom, som har all makt i himmel och på jord. För Honom finns inga begränsningar. Jesus är Herre. Men Han agerar aldrig emot det skrivna Ordet. Som Han själv har sagt skall evigt bestå och gälla. Ingen får dra bort eller lägga något till det skrivna Ordet. Där finns trons referensmall.

Det finns idag krafter i rörelse, som vill tolka detta nödrop av Jesus, som ett bevis för att Jesus dog andligen på korset.

Bibelns definition på andlig död är klar. Det är att inte äga delaktighet av Gudomlig natur i sin natur, äga delaktighet av en syndig natur i sin natur, vara Gudsfrånvänd, förlorad och i behov av pånyttfödelse.

• Han har en syndig natur. Han är inte sann människa längre.
  
  
• Det upplöser väsensenheten i Gudomen mellan Fadern och Sonen. Jesus är inte Guds Son längre.
  
  
• Det upplöser enheten av Gud och människa (den enhet som gör Honom till Kristus - Guds fullhet lekamligen) i den enda personen Kristus. Han är inte längre Kristus.
  
  
• Det innebär att Jesus inte är den människans ställföreträdare i vilken den andliga döden aldrig sker och övervinnes.
  
  
• Det innebär att det inte sker försoning mellan Gud och människa i Jesu jordiska kropp.
  
  
• Det innebär att det inte finns en Kristi rättfärdighet att tillräkna människan.
  
  
• Det innebär att Jesus inte är Kristus längre och Han kan därmed inte bära fram ett rent offer av Kristi kropp och blod.

En del menar att, eftersom människan sägs vara andligt död i överträdelser och synder, så är det naturligt att Jesus därmed dör den andliga döden i människans ställe. Medan Bibeln inte har någon sådan framställning, utan visar att den död Jesus dör i människans ställe, är att bära fram det av Gud bestämda försoningsoffret, som avvänder Guds vrede över synd och syndare. Det är ett offer ingen syndig människa kan bära fram: det rena offret av Kristi (en ren och Gudsförenad människas - Gudamänniskans) kropp och blod.

Andra vill stödja tanken på en andlig död av Jesus med att Han skulle bli mänsklighetens synd i sin natur, för att ta straffet i människans ställe. Medan Bibeln visar att världens synd tillräknades Jesus, utan att Han i sin egen person som Kristus är denna synd, men oskyldigt blir föremål för straffet, blir behandlad som om Han vore syndaren som för att sona sina brott, ska bära fram det offer Gud bestämt: ett rent offer av Kristi kropp och blod.

Flera förkunnare har tidigare uttryckt sig snubblande nära en sådan tolkning, utan att klart uttala att de menar en andlig död av Jesus.

T.ex. I Biblisk Uppslagsbok utgiven av bl.a. David Hedegård så står det i spalt 242 ang. Matt.27:46. "Hans ord ger vid handen, att han är övergiven av Gud… Han var alltså i verkligheten övergiven av Gud."

Men samtidigt säger han: "I sin gudamänskliga person kunde han lida det oändliga och eviga straffet…". Det innebär att Hedegård inte såg Gudsövergivenheten som ett åtskiljande mellan Gud och människa i personen Kristus, ingen åtskillnad i natur mellan Fadern och Sonen i Gudomen. Han talar om gudamänniskan. Således talar inte Hedegård om en andlig död av Jesus och Jesus kan därmed bära fram offret av det rena offerlammets, gudamänniskans, Kristi kropp och blod. Vilket är den död Jesus dör i människans ställe.

Lewi Petrus skriver i boken Under den högstes beskärm: "När han hängt där på korset i sex långa timmar uppgav han ropet: "Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?" Då upplevde Jesus vad synden är. Synd kan inte ha gemenskap med Gud, ej heller den som bär den. Synden åstadkommer skilsmässa från Gud. Det var den andliga dödens fasa Jesus upplevde när han blev gjord till ett med människornas synder."

Enligt vad jag hört så ändrade Lewi Pethrus senare något tolkningen kring detta spörsmål. Därom kanske någon annan har säkrare information. Det skulle vara intressant veta om han sedermera kom fram till att världens synd tillräknades Jesus, utan att Han i sin egen person som Kristus är denna synd, men oskyldigt blir föremål för straffet, blir behandlad som om Han vore syndaren, som för att sona sina och alla syndares brott, ska bära fram det offer Gud bestämt: ett rent offer av Kristi kropp och blod och tog avstånd ifrån en andlig död av Jesus?

I studiebibeln skriver Thoralf Gilbrant ang. Matt. 27:46: "Jesus blev en förbannelse för vår skull (Gal.3:13). Han blev gjord till synd för oss (2 Kor. 5:21). Därför blev han verkligen övergiven av Gud. Straffet blev lagt på honom ( Jes.53:5)…Jesus smakade Guds vrede i vårt ställe. Jesus blev övergiven av Gud för att vi skulle slippa det."

Gilbrant använder aldrig ordet övergiven som ett likhetstecken med en andlig död av Jesus. Menar han med sin framställning att världens synd tillräknades Jesus, utan att Han i sin egen person som Kristus är denna synd, men oskyldigt blir föremål för straffet, blir behandlad som om Han vore syndaren som för att sona sina och alla syndares brott, ska bära fram det offer Gud bestämt: ett rent offer av Kristi kropp och blod och tog avstånd ifrån en andlig död av Jesus?

Den som dock tveklöst och klart sätter likhetstecken mellan övergivenhet och en andlig död av Jesus, är Ulf Ekman, som i boken Doktriner på sid. 175 skriver: "När relationen med Gud är borta, så inträder den andliga döden. När Gud låter sin vredes svallvågor gå över den synd som Jesus bär när han på korset blir gjord till synd (2 Kor.5:21), så erfar Jesus Gudsövergivenhet och andlig död."

Genom att koppla samman orden andlig död med ordet övergiven, så framstår det, som att Jesus själv i sitt nödrop på korset säger att Han dör andligen. Kopplingen till en andlig död av Jesus är redan då klar.

Sen behöver man inte längre använda orden andlig död av Jesus, utan bara säga att Jesus var övergiven på korset.

Därmed kan man mena en andlig död av Jesus, utan att använda de orden. Då framstår det mindre anstötligt. På liknande sätt, har orden i trosförkunnelsen på andra områden, fått en ny innebörd och människor ser inte längre den inbakade lögnen i budskapet.

Det är viktigt att kunna behålla denna lärodoktrin att Jesus dog andligen i trosförkunnelsen, där Jesus mister sin Gudastatus, dör andligen och behöver pånyttfödelse för att kopplas samman med ande, själ och kroppsläran, med anden som den egentliga personligheten och att människan i sin pånyttfödelse får denna Gudastatus:

"Din ande är skapad till likhet med Gud. Jesus har omskapat Din invärtes människa så att Du i anden har blivit lik honom själv. All den kraft som Gud själv äger har blivit deponerad i Din egen ande. så är Du vad Jesus Kristus är skapad till ett med Gud själv, ett med Guds arvsanlag och Guds natur."

Detta är bara andra ord av Ekman för att uttrycka "vi är gudar - läran", men han försöker göra det mindre iögonfallande.

Det går inte att komma ifrån att när man tar del av en samlad bild av utbudet i trosförkunnelsen och även mejslar fram det som ligger inbakat i mycket riktig undervisning, så träder ett mönster fram av ett lärosystem som bygger på Kenyons och Hagins lärodoktriner, som går som pusselbitar in i varandra till ett nytt lärosystem och färgar tolkningen vid Bibelläsandet.

Detta lärosystem ligger inbakat i en riktig undervisning, där det riktiga utgör ett "fodral" för dessa nya lärodoktriner, så att helheten av budskapet blir dubbelbottnat. När någon så pekar på det falska, kan man bara peka tillbaka på "fodralet" och säga att det visst bara är samma undervisning som kristna alltid haft.

Inte konstigt att det finns en sådan öppenhet för detta falska att Jesus skulle ha dött andligen och råder en sådan förvirring i kristenheten idag, kring vem Jesus är som Kristus och vad som gäller i försoningen, när så många andliga auktoriteter uttryckt sig med så tveksamma formuleringar kring Jesu nödrop och Hans identifiering med synden som syndabärare.

Det är fortfarande Bibeln som är vårt rättesnöre och som framställer vad som gäller och inte vad andliga auktoriteter av olika slag lärt eller lär, oavsett om de verkligen åsyftat en andlig död av Jesus eller inte. Vad som står uppenbart klart idag, är att trosförkunnelsen tveklöst uttalar en sådan tolkning och satt likhetstecken mellan Jesu nödrop på korset och en andlig död av Honom.

Faktum kvarstår, att vad än olika förkunnare har sagt i detta, så om Jesus dör andligen, så upplöses enheten mellan Fadern och Sonen i Gudomen och den förenade enhet mellan Gud och människa, som i personen Kristus skapar försoning i Jesu jordiska kropp upplöses. Jesus är inte längre Kristus. Vilket Guds Ord inte tummar en millimeter på.

Vi behöver alltid läsa Guds Ord i ljuset av Bibelns utsaga vem Jesus är:

• Guds Son, med en oupplöslig väsensenhet mellan Fadern och Sonen i Gudomen. "Jag och fadern är ett", säger Jesus.
  
  
• Enheten av Gud och människa i en enda person Kristus, Guds fullhet lekamligen.

I Jesu nödrop om Gudsövergivenhet på korset, framgår inte att det handlar om någon upplösning i det hänseende som ovanstående punkter avser, alltså att Jesus skulle skiljas från Gud i naturhänseende.

En andlig död av Jesus delar upp Kristi person! Det sönderdelar enheten av Gud och människa i den enda personen Kristus och det är inte längre frågan om Guds fullhet lekamligen, 100 % människa och 100 % Gud, även om man använder de orden.

Däremot talar allt för att det inte är på det planet Gudsövergivenheten handlar om, vid frånskiljandet av och den kroppsliga döden vid offret av Kristi kropp och blod.

När Stefanus stenades och kroppens frånskiljande och död, hade han understöd i lidandet. Hans ansikte strålade och han såg in i Guds härlighet. Något sådant understöd gavs inte till människans ställföreträdare vid offret av Kristi kropp och blod. Därvidlag är Gudsövergivenheten helt uppenbar.

Den hebreiska texten i Ps.8:6 förkunnar Kristi förnedring i Ps.22:2, Matt.27:46 på följande sätt: "För en kort tid lät du honom sakna Gud" .

Som troende kan vi väl ibland uppleva att Gud är fullständigt tyst, vi kan uppleva oss övergivna och sakna Hans sanktion, bekräftelse, närhet och välsignelse och nästan i likhet med Jesus vilja utropa, varför har Du övergivit mig. Fördenskull har inte Guds Ande lämnat oss, så att vi därmed skulle vara skilda från Hans gemenskap. Vi kanske inte ibland upplever någon annan bekräftelse, än att klamra oss fast vid Skriftens Ord, om att vi av nåd för Jesu försonings skull är Guds barn.

Det kan dock aldrig helt jämföras med den djupa Gudsövergivenhet, smärta och vånda Jesus upplever igenom hela sin person som Kristus, när världens synd tillräknas Honom och Han blir behandlad som syndaren som ska sona alla syndares brott och som säkert aldrig heller riktigt vare sig kan förstås eller beskrivas.

Jesus hade upplevt Guds välbehag över sitt liv mer än någon annan: "Denne är min älskade Son i vilken jag har funnit behag".

Nu blev världens synd lagd på Honom. Han tillräknades mänsklighetens synd, utan att själv vara den. Gud såg på och behandlade Honom som en syndare och tog sitt välbehag från Honom. Inte så konstigt att Jesus upplever igenom hela sin varelse stor saknad efter Guds välbehag och utropar Min Gud varför har Du övergett mig.

Han som var oskyldig, ren och felfri, skulle nu i syndares ställe slaktas och bära fram det rena offret av Kristi kropp och blod, som avvände Guds vrede från människan. Jesus hade ingen annan bekräftelse i den stunden än Skriftens Ord, vilket Han också åberopar.

Jag kan slå mina barn sönder och samman och lämna dem att dö. Visst har jag övergett dem och även om de frågar varför jag överger dem, lämnar jag dem att dö. Fördenskull är de mina barn och jag är deras far. Vi äger samma natur.

Jesus är Guds Son. Han dör inte andligen. Han upphör inte till sin natur att vara Guds Son och Kristus (enheten av Gud och människa i personen Kristus), fast Han i syndares ställe, blir betraktad och behandlad som en syndare, som för att sona alla syndares brott, behöver bära fram ett rent offer av Kristi kropp och blod. Samtidigt är och bär Gud själv fram detta offer: "Gud var i Kristus och försonade".

Vi kan inte riktigt förstå hur det sker, men vi kan förstå att Gud i sitt Ord säger att detta sker: inte en andlig död av Jesus, men ett rent offer av Kristi kropp och blod, som är den död Jesus dör i människans ställe och som sonar skulden.

Andlig död innebär att inte ha Gudomligt liv i sin natur. Andlig död innebär inte enbart att vara utan Guds välbehag över sitt liv. Mitt i detta drama, där Jesus tillräknas mänsklighetens synd och blir betraktad och behandlad av Gud som om Han vore syndaren, står det att "Gud var i Kristus och försonade". Mitt i saknaden av Guds välbehag, utan bekräftelse, smärta, lidande vid slakten och offret av Kristi kropp och blod, "var Gud i Kristus och försonade världen med sig själv."

En andlig död av Jesus innebär att Gud inte var i Jesus och Jesus var då inte Kristus längre. Gud vore då inte i Kristus och försonade. En andlig död av Jesus innebär att det inte finns någon räddning. Då vore Han inte den ställföreträdare i vilken den andliga döden aldrig skedde och övervanns i människans ställe och så att det finns en Kristi rättfärdighet att tillräkna människan.

Då fanns det inget rent offer av Kristi kropp och blod att bära fram. Det är inte den andliga döden Jesus ska dö i människans ställe. Han skall vara den ställföreträdare i vilkens person den andliga döden aldrig sker, oavsett tillräknad synd, övergivenhet, smärta vånda och lidande i en slakt som går igenom hela Hans person som Kristus. Ändå är Han lydig ända igenom denna slakt för att utföra Guds vilja och ge offret av Kristi kropp och blod, med en bevarad enhet mellan Gud och människa i sin person som Kristus. Han är hela tiden Kristus.

Han är den som i människans ställe ska bära fram det offer ingen med syndig natur eller vanlig människa kan bära fram. Ett rent offer av Kristi kropp och blod. Det är den död Jesus skall dö i människans ställe. Vi kan aldrig riktigt till fullo förstå hur det sker. Men vi kan förstå att det är detta Guds Ord säger sker: inte en andlig död av Jesus, men ett rent offer av Kristi kropp och blod.

Mitt i detta drama är förutsättningen för att Jesus ska kunna bära fram ett rent offer av Kristi kropp och blod att Gud fortfarande till naturen är i Honom så att Han är Kristus. Det är det centrala huvudbudskapet i Evangeliet: det rena offret av Kristi kropp och blod. Vilket omöjliggör en andlig död av Jesus.

Det är ett rent felfritt offer av Kristi kropp och blod som sker, med bevarad enhet av Gud och människa i personen Kristus. Människans ställföreträdare går igenom Gudsövergivenheten, smärtan och våndan med en seger över den andliga döden i Kristi person, genom att den aldrig sker i människans ställföreträdare och att Han bär fram det offer som krävdes för att sona skulden: Kristi kropp och blod.

Det enda som talar för att det skulle vara en naturåtskillnad mellan Fadern och Sonen som sker, är den obibliska tanken, att om människan är andligt död, så måste hennes ställföreträdare dö den andliga döden. Bibeln har ingen sådan framställning.

• En andligt död Gudsfrånvänd Jesus säger inte Min Gud och Fader.
  
  
• Profetian i Ps. talar för att det inte är en åtskillnad i väsenshänseende.
  
  
• Han är den medlare i vilkens jordiska kropp Bibeln säger att försoning sker mellan Gud och människa. Han är den medlare i vilken den andliga döden inte får ske, för att den andliga döden över människan ska övervinnas i hennes ställe, lagen och lydnaden i människans ställe uppfyllas och bara det faktum att det finns en Kristi rättfärdighet att tillräkna människan, tyder på att Kristus hela tiden är just Kristus.
  
  
• Han ska bära fram ett rent och Gudsförenat offer av Kristi kropp och blod säger Bibeln. Det är inte Kristi kropp och blod om Jesus är andligt död och enheten av Gud och människa i personen Kristus brutits.
  
  
• Han predikar för andarna, medan kroppen ligger frånskild i graven. Det är som Kristus Han predikar.
  
  
• Han har ännu en uppgift kvar som Kristus, att återförenas med sin jordiska kropp som får liv igen, för att besegra den kroppsliga döden i människans ställe och detta sägs vara beviset för att Han är just Guds Son och hela tiden Kristus.

Om Jesus är andligt död, så är inte Gud i Kristus och försonar världen med sig själv. Läs detta Bibelord som det står. Det ger inget utrymme för någon tolkning.

Meningen, "Min Gud Min Gud varför har Du övergett mig", förklarar inte för oss på vilket sätt Jesus är övergiven och behöver därför ses i ljuset av vad Bibeln för övrigt säger.

Då ser vi att det inte handlar om en upplösning av väsensenheten i Gudomen mellan Fadern och Sonen eller en upplösning av enheten mellan Gud och människa i personen Kristus, alltså ingen åtskillnad i natur och andlig död av Jesus.

"Gjord till synd", kan i grundtexten också översättas med gjord till syndoffer. Därför kan vi inte enbart läsa som det står i den Svenska översättningen, utan behöver ljus från vad Bibeln för övrigt säger. Då finner vi när vi läser som det står, att det handlar om en tillräknad synd. "Han räknades bland överträdarna". En helhet av Bibelordet ger också vid handen att Jesus till sin natur är rättfärdig och utan synd där Han hänger på korset.

Se på hur Bibeln framställer att Adams olydnad som ställföreträdare bragte den andliga döden över alla människor, medan Jesus som ställföreträdare, genom sin lydnad, skaffade försoning mellan Gud och människa i sin jordiska kropp och person som Kristus, och i människans ställe inte dör den andliga döden.

Se på hela Bibelns huvudtema och centrala budskap: Offret av det rena felfria offerlammet, Kristi kropp och blod. Är Jesus andligt död och inte längre Kristus, så kan Han inte bära fram vare sig ett rent och som Bibeln visar i förebilderna av offret, ett Gudsförenat offer. Inte heller är det då Kristi kropp och blod som offras, vilket Bibeln fokuserar. Där är den centrala tron på Jesus som Kristus och offret av Kristi kropp och blod, det som uttrycks vara den frälsande tro som Guds Ande inger.

Människan dog den andliga döden i Adam som ställföreträdare. Jesus blir människans ställföreträdare som övervinner den andliga döden i sin person som Kristus, genom att den andliga döden aldrig där sker i människans nye ställföreträdare. Därigenom finns en Kristi rättfärdighet i människans ställe, som Gud tillräknar människan.

Dog Jesus andligen, varvid han inte längre är Kristus (enheten av Gud och människa i personen Kristus), finns ingen Kristi rättfärdighet att tillräkna människan.

Bibeln framställer aldrig, att det straff människans ställföreträdare Jesus skulle ta, är den andliga döden i hennes ställe, utan straffet Jesus skulle ta i människans ställe är att bära fram det offer som ingen syndig människa kunde bära fram. En av synden obefläckad och Gudsförenad natur, Kristi kropp och blod, som inför Gud är det försonande offer Han utsett och bestämt.

Det är inte vad vi i våra tankar tycker är det mest logiska offret, utan det offer Gud utsett i människans ställe, som gäller. Offret av Kristi kropp och blod. Detta fokuserar Guds Ord och understryker att det är tron på det offret och tron på Jesus som Kristus som den Helige Ande visar på.

En fixering vid tanken att den död Jesus dör i människans ställe är den andliga döden, gör det tydligen svårt att se Bibelns centrala huvudbudskap: Den död och det offer Gud utsett och bestämt som ska sona folkets synder, är att någon bär fram ett rent offer av en sann, Gudsförenad människas, gudamänniskans - (Guds fullhet lekamligen) - Kristi kropp och blod.

Ingen människa kan göra det. Ställföreträdaren Jesus, identifieras med människans synd, utan att i sig själv vara den och bär fram det offer Gud krävde av människan. Ställföreträdaren, som i sin jordiska kropp försonar, förenar Gud och människa i personen Kristus, genom sin lydnad och att den andliga döden aldrig sker i Hans person (delar på Gud och människan i den enda personen Kristus), bär i människans ställe fram offret av Kristi kropp och blod. Han dör därmed den död som krävdes i människans ställe. Inte en andlig död, men ett rent offer av Kristi kropp och blod.

Vi är kallade att proklamera vem Jesus är som Kristus, vad som gäller i försoningen och fokusera Bibelns centrala budskap om det rena offret av Kristi kropp och blod.

Jesus tillräknades mänsklighetens synd, utan att själv vara den. Gud såg på och behandlade Honom som en syndare och tog sitt välbehag och sin bekräftelse från Honom. Inte så konstigt att Jesus upplever igenom hela sin varelse stor saknad efter Guds välbehag, bekräftelse och en fruktansvärd övergivenhet.

Oskyldig, ren och felfri, skulle Han nu i syndares ställe slaktas och bära fram det rena offret av Kristi kropp och blod, som avvände Guds vrede från människan. Jesus hade ingen annan bekräftelse i den stunden än Skriftens Ord på att Han samtidigt var förenad med Gud, vilket Han också åberopar.

Andlig död innebär inte enbart att vara utan Guds välbehag och bekräftelse över sitt liv, utan också att inte ha Gudomligt liv i sig. Mitt i saknaden av Guds välbehag, utan bekräftelse, med smärta och lidande, vid slakten och offret av Kristi kropp och blod, "var Gud i Kristus och försonade världen med sig själv."

För att Jesus ska kunna vara den ställföreträdare i vilken den andliga döden aldrig sker, äga en Kristi rättfärdighet att tillräkna människan och bära fram ett rent offer av Kristi kropp och blod, är Gud fortfarande till naturen i Honom så att Han är Kristus.

Gud själv är offret, samtidigt som Han själv bär fram det och samtidigt själv, är den som blir tillfreds med offret. Allt är ett Guds verk vid försoningen mellan Gud och människa i Kristi jordiska kropp och det rena offret av Kristi kropp och blod.

Det är det centrala i Evangeliet: Att Jesus hela tiden är Kristus (Gud och människa) och bär fram det rena offret av Kristi kropp och blod. Detta omintetgörs vid en tolkning av att Jesu övergivenhet på korset är en andlig död. Då finns det ingen försoning och frälsning.

Att Jesus dör andligen är alltså en antiförsoningslära och inte en kompletterande försoningslära. Tron på en andlig död av Jesus är en antikristlig tro. Att Jesus dör andligen är en - icke Kristus - anti Kristus - antikristlig - icke kristen lära.

Benny Hinn säger följande kring Gudsbilden i ett program på TBN, 3 oktober 1991:

"Oh, jag känner att uppenbarelsekunskap kommer över mig här. Lyft händerna! Något nytt kommer att ske här i dag … Helige Ande, ta över i Jesu namn ... Gud Fader, mina damer och herrar, är en person, och han är en treenighet i sig själv åtskild från Sonen och Den Helige Ande. - Vad? Vad sa du? Hör, hör! - Förstår du, Gud Fader är en person, Guds Son är en person och Gud den Helige Ande är en person. Men var och en av dem är en treenighet i sig själv.

Om jag skulle chockera dig - och det kanske jag skulle - så är de nio stycken! - Vad sa du? - Låt mig förklara: Gud Fader, mina damer och herrar, är en person med sin egen personliga ande, med sin egen personliga själ och sin egen personliga andliga kropp. Hur ser Gud Fader ut? Som en människa. Som oss har Gud fingrar, händer och ett ansikte. - Vad, säger du, det har jag aldrig hört. Nej men, tror du att du är i kyrkan för att höra det du har hört de sista 50 åren?"

Är denna Gudsbild enligt Benny Hinn, även vad Trosrörelsen i Sverige menar, när det sägs att Gud är treenig? Finns även här liksom i andra läror i Trosförkunnelsen en förvillande ordlek som samtidigt ska låta som klassisk kristendom, men där orden fått en ny innebörd?

Innebär det att när det i Trosrörelsesammanhang sägs att Gud är treenig, så kan vi inte vara helt vissa om att de verkligen enbart åsyftar att Gud är en treenighet av Fader, Son och Ande i en enda Gudomsperson Jag ÄR Herren?

Av Hinns Gudsbild (som jag aldrig sett ifrågasättas från trosrörelsens håll i Sverige), kan det lika gärna eller kanske som ett tillägg, som kanske inte så ofta uttalas (?) handla om att Gudfadern är en treenighet av Ande, själ och kropp - åtskild från GudSonen som i sig själv är en treenighet av Ande, själ och kropp och att GudAnden är en treenighet av Ande, själ och kropp. Det skulle innebära tre heliga Andar. Tre åtskilda Gudar, var och en med en egen treenighet i sin konstitution av Ande, själ och kropp.

Det är vad Benny Hinn säger och summerar till 9 st. Är det också vad Trosrörelsen i Sverige menar när de säger att Gud är treenig???

Kanske är inte det allvarligaste att Hinn här gör onödiga spekulationer kring Guds konstitution, som vi ändå inte utifrån Bibeln kan ha en solklar uppfattning om. Gud säger själv att Han är Ande och vad det egentligen innebär, när vi i evighetens värld ser Honom sådan Han är, när det gäller själva konstitutionen, ges oss inte mycket information om.

Vi vet att Bibeln uttrycker att hela människan till hela sin konstitution hos den troende ( 1 Tess.5:23) blir räddad till Guds gemenskap i evighetens värld. Vi blir helt förvandlade till enhet och likhet med Guds odödliga väsen och natur.

"…så finnas ock både himmelska kroppar och jordiska kroppar, men de himmelska kropparnas härlighet är av ett slag, de jordiska kropparnas av ett annat slag…här sås en ’själisk’ kropp, där uppstår en andlig kropp. Så visst som det finns en ’själisk’ kropp, så visst finns det ock en andlig…och såsom vi har burit den jordiskas gestalt, så ska vi ock bära den himmelskas gestalt…Ty basunen ska ljuda och de döda ska uppstå till oförgänglighet, och då ska vi bli förvandlade. Ty detta förgängliga måste ikläda sig oförgänglighet och detta dödliga ikläda sig odödlighet…"

"Vi är nu Guds barn och vad vi ska bli, det är ännu inte uppenbart. Men det veta vi, att när han en gång uppenbaras, ska vi bli honom lika, ty då ska vi få se honom sådan han är" 1 Joh. 3:2.

Benny Hinn går i sina spekulationer kring Guds konstitution utöver skriftens ramar för vad vi vet. Det går inte att krympa Gudsbilden till en mänsklig nivå. Jesus har uppenbarat vem Gud är till sin karaktär, men inte vad den himmelska konstitutionen fullt ut innebär. När Han återgick till den härlighet Han hade hos Fadern från evig tid, försvann Han ur det fysiska tids och rumsbegreppet och vi vet inte hur den konstitutionella sammansättningen ser ut eller fungerar i den himmelska världen.

Hinns syfte med dessa spekulationer är att öppna för trosförkunnelsens lära att människan redan här i tiden blir såsom en gud. Tanken ska övas vid att Gud och människa är på samma nivå. Övas vid tanken att det är den återupprättade gudamänniskan som i egenskap av denna tidsålders gud ska föra striden mot satan och återerövra det han stulit från människan: överflöd på livets alla områden, medan Gud själv bara kan kika in i sin skapelse och åse hur gudamänniskan lyckas med detta. ("Gud är på utsidan och kikar in. Gud har ingen lovlig tillgång till jorden. Den tillhör honom inte", säger Copeland på bandet The image of God in you).

Det allvarligaste i vad Hinn här säger är att han delar Guds treenighet av Fader, Son och Ande till tre åtskilda Gudar. Han säger att var och en av dessa tre Gudar är en treenighet i sig själv och summerar till nio stycken! Han frångår därmed klassisk kristendom med en Gud i tre personer och tre personer i en Gud.

Gud är tre personlighetssidor i en enda Gud. Fader Son och Ande. Tre sidor, eller ansikten, av den ende Gudens personlighet. De är på ett sätt åtskilda i personlig funktion och personlig uppenbarelse. Samtidigt är de oupplösligt, evigt förenade i en enda enhet: "JAG ÄR HERREN". Gud är en oupplöslig enhet av Fader, Son och Ande i sin person. Det är den bild Bibeln ger av den ende treenige Gudens person. Jesus vidrör detta i bl.a. Joh. Kap. 14 - 18.

Jesus säger: "Jag och min Fader är ett". Ändå visar "jag" och "min" på skilda sidor i den enda Gudomen JAG ÄR HERREN. Jesus säger om Anden i Joh.16:14-15: "Han ska förhärliga mig, ty av mitt ska han taga och ska förkunna för er. Allt vad Fadern har, det är mitt, därför sade jag att han ska taga av mitt och förkunna för er." Jesus ger oss bilden av en Gud i tre personer och tre personer i en Gud.

Jesus är den levande Guden som inkarnerat sig och blivit människa och det är också Han som kommer tillbaka en dag. 5 Mos.6:4: "Hör, Israel! HERREN, vår Gud, HERREN är en."

Samtidigt får man inte göra misstaget som i Oneness - rörelsen, där man förbiser Sonens verkliga förutvarande existens i den enda Gudomspersonen JAG ÄR HERREN (Joh.1:1-3, 15, 5:46), där det samtidigt från begynnelsen finns en du - jag - vi - relation inom den enda Gudomspersonen.

I Mos. 1:26 används beteckningen "oss" när Gud talar om att skapa människan till sin avbild. Samma sak upprepas i 3:22 där Gud säger att "mannen blivit som en av oss, så att han förstår vad gott och ont är." I 11:7 återkommer detta uttryck: "Låt oss stiga dit ned och förbistra deras tungomål".

I Jesaja kap. 6 får profeten höra seraferna ropa sitt trefaldiga "Helig, helig, helig är Herren Sebaot" och vidare "Vem skall jag sända och vem vill vara vår budbärare." I Ps. 110:1 framgår denna "interna dialog" inom den ende Gudomspersonen: "Herren sade till min herre, sätt dig på min högra sida till dess jag har lagt dina fiender dig till en fotapall".

I 5 Mos. 6:4 där det står "Hör Israel! Herren vår Gud, Herren är en!", så är enligt den information jag har, att "Herren" i själva verket i grundtexten står i pluralis. Det finns i sanning endast en Gudomsperson, men denne Gud uppenbarar sig i en treenighet av Fader, Son och Ande. "Herren Jesu nåd och Guds kärlek och den helige Andes delaktighet vare med er alla" 2 Kor. 13:13.

I Oneness - rörelsen är Sonen bara en tanke hos Gud som realiseras i Människosonen Jesus. Gud bara spelar olika roller. Först som Fadern Jesus, sedan rollen av Människosonen Jesus och numer rollen av Anden Jesus. Detta leder vilse.

Sonens preexistens är inte bara en tanke, utan en verklighet från begynnelsen. Jesus säger i Joh.16:28, 17:5: "Ja, jag har gått ut ifrån Fadern och jag har kommit i världen, åter lämnar jag världen och går till Fadern…Och nu Fader, förhärliga du mig hos dig själv med den härlighet, som jag hade hos dig, förrän världen var till".

Bibeln framställer Gud som en enda oupplöslig enhet i "Jag är Herren", med tre sidor eller "ansikten" av personlig funktion och uppenbarelse av Fader, Son och Ande i denna enda Gudomsperson. Alla försök genom historien att sära på denna enhet till tre åtskilda Gudar, eller att förbise dessa tre personlighetssidor eller att förbise Kristi verkliga förutvarande existens innan inkarnationen i en jordisk kropp, i den ende Gudens karaktär och personlighet har lett vilse. Sker en upplösning eller uppdelning mellan enheten av Fader, Son, Ande i den enda Gudomspersonligheten JAG ÄR HERREN, så är det inte längre frågan om den ende levande Guden som Bibeln presenterar.

Med Benny Hinns Gudsbild och en uppdelning av Gudomen till tre åtskilda Gudar, prepareras tanken för att Jesus på korset åtskiljs från väsensenheten med Fadern och dör andligen.

1 Joh. 5:20 "Vi vet att Guds Son har kommit och gett oss förstånd, så att vi känner den Sanne, och vi är i den Sanne, i hans Son Jesus Kristus. Han är den sanne Guden och det eviga livet."

Joh. 1:18 "Ingen har någonsin sett Gud. Den Enfödde, som själv är Gud, och är hos Fadern, har gjort honom känd."

Joh. 10:30, 37-38, 14:9-11 "Jag och Fadern är ett… Då skall ni inse och förstå att Fadern är i mig och jag i Fadern… Den som har sett mig har sett Fadern. Hur kan du säga: Låt oss se Fadern? Tror du inte att jag är i Fadern och att Fadern är i mig? Tro mig: Jag är i Fadern och Fadern är i mig."

Joh. 5:22-23 "för att alla skall ära Sonen liksom de ärar Fadern. Den som inte ärar Sonen ärar inte heller Fadern, som har sänt honom."

I Joh. 5:18-47; 8:23-30; 8:42-59; 10:24-39 förklarar Jesus mer om sitt förhållande till Fadern.

Jesus är förenad med Fadern på ett sådant sätt att den som tror på honom tror på Fadern, och den som förnekar honom förnekar Fadern (Joh. 12:44; 1 Joh. 2:23), och den som ser Jesus ser Fadern (Joh. 12:45; Joh. 14:8-11).

Jesus sade om sig själv att han hade "utgått från Gud" (Joh. 8:42). "Jesus visste att Fadern hade gett allt i hans händer och att han hade utgått från Gud och skulle gå till Gud." (Joh. 13:3).

Jesu gudom bevisas också genom att han förlåter synder (Matt. 9:1-8; Mark. 2:1-12). Skulle en skapad varelse som inte är Gud kunna förlåta synder? Nej, men Jesus är ett med Fadern och han säger om sig själv att "Människosonen har makt här på jorden att förlåta synder".

Man tillbad Jesus utan att han sa ifrån (Matt. 28:9; 28:17; Luk. 24:52; Joh. 9:38). Det står t.o.m. att alla Guds änglar skall tillbedja honom (Hebr. 1:6), och ängeln i Uppenbarelseboken är medveten om att man inte skall tillbedja någon annan än Gud (Upp. 22:8-9, jfr. Matt. 4:10; 2 Mos. 20:3-6).

Jesaja profeterar om ett barn som skall födas vars namn är Gud: "Ty ett barn blir oss fött, en son blir oss given, och på hans skuldror skall herradömet vila, och hans namn skall vara: Underbar i råd, Väldig Gud, Evig fader, Fridsfurste." (Jes. 9:6).

Faderns och Sonens och den Helige Andes gudom är en enda, lika i ära och lika i evigt majestät. Sådan Fadern är, sådan är Sonen och sådan även den Helige Ande.

Evig är Fadern, evig är Sonen och evig den helige Ande, och likväl inte tre eviga, utan en enda evig.

Fadern är allsmäktig, Sonen är allsmäktig och den Helige Ande är allsmäktig, och likväl inte tre allsmäktiga, utan en enda allsmäktig.

Fadern är Gud, Sonen är Gud och den Helige Ande är Gud, och likväl inte tre Gudar, utan en enda Gud.

Fadern är Herre, Sonen är Herre och den Helige Ande är Herre, och likväl inte tre Herrar, utan en enda Herre.

Fadern är av ingen gjord eller skapad eller född. Sonen är av Fadern allena - inte gjord eller skapad - utan född. Den Helige Ande är av Fadern och Sonen - inte gjord eller skapad eller född - utan utgående.

Därför är det en enda Fader, inte tre Fäder, en enda Son, inte tre Söner och en enda Helig Ande, inte tre Heliga Andar. Det är inte tre åtskilda Gudar med var sin Ande. Anden är endast en och densamme.

Och bland dessa tre personliga uppenbarelser av den ende Guden är ingen den förste eller den siste, ingen den störste eller den minste, utan sinsemellan lika eviga och lika stora och helt oskiljaktiga i en enda Gudomsperson JAG ÄR HERREN.

Och dock, trots att Fadern har fött Sonen, så är han som är Fadern inte Sonen. Och Sonen är född av Fadern, men han som är Sonen är inte Fadern. Och den Helige Ande är varken Fadern eller Sonen, utan utgången från Fadern och Sonen och jämlik Fadern och Sonen i den ende Gudens treeniga enhet.

Och dock, Trots att det finns Fadern och Sonen och Anden i Gudomens enda väsen, så är deras verk odelbart, ty de är odelbara i en enda Gudomsperson JAG ÄR HERREN EDER GUD. En Gud i tre personer och tre personer i en Gud. Det är den Gudsbild Bibeln ger oss.

Trosförkunnelsens Gudsbild med tre åtskilda Gudar, lägger grunden för Jesu andliga död, där inte bara treenigheten i den enda Gudomspersonen upplöses, utan även enheten av Gud och människa i Kristi person och jordiska kropp.

2 Kor. 5:19, Kol. 1:19-20, 2:8-9 "Ty Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv… Gud beslöt att låta hela fullheten bo i honom och genom honom försona allt med sig… Ty i honom bor gudomens hela fullhet i kroppslig gestalt."

Gud skapade allt genom Jesus (Joh. 1:3; Kol. 1:16; Hebr. 1:2; jfr. Hebr. 11:3; 1 Mos. 1:3). Jesus är själv inte skapad, utan är "förstfödd före allt skapat" (Kol. 1:15). Det skapade blev till i begynnelsen (1 Mos. 1:1), men Jesus var redan till innan allt skapades, han "var i begynnelsen" (Joh. 1:1). I Uppenbarelseboken står det att han är "upphovet till Guds skapelse" (Upp. 3:14). Han kallas "den Förstfödde" (Hebr. 1:6). Jesus är aldrig någonsin skapad av Gud, utan född av Gud från evighet och själv Gud i den treeniga Gudomens enda väsen.

Jesus, som är Gud och har utgått från Gud (Joh. 16:27-28), har också blivit född av en människa och på så sätt blivit människa liksom vi. Detta skedde genom jungfrun Maria. Ängeln sade till henne: "Den helige Ande skall komma över dig, och den Högstes kraft skall vila över dig. Därför skall också barnet kallas heligt och Guds Son." (Luk. 1:35).

"Eftersom nu barnen hade fått del av kött och blod, fick han på liknande sätt del av kött och blod… Därför måste han i allt bli lik sina bröder för att bli en barmhärtig och trogen överstepräst inför Gud och sona folkets synder." (Hebr. 2:14-18).

Jesus är helt och fullt Gud och samtidigt helt och fullt en människa med förnuftig själ och mänsklig kropp. Fastän Jesus är Gud och människa, är han likväl inte två, utan en enda Kristus. En enda är han, inte så att naturerna sammanblandats, utan så att personen Kristus bildar enheten av Gud och människa i Jesu jordiska kropp.

Vi måste komma ihåg att Jesus hela tiden är Kristus i sin jordiska kropp. Han är Gud (Fader, Son och Ande i oupplöslig enhet och förening i en enda Gud) och samtidigt helt människa med en mänsklig livsande som gör honom till en mänskligt levande varelse av mänsklig själ och kropp. Gud och människa förenade i en jordisk kropp. "Guds fullhet lekamligen". Jesus är Kristus.

Sonen och Fadern kan inte åtskiljas i den ende Gudomspersonen "Jag ÄR Herren". På samma sätt kan inte enheten av Gud och människa åtskiljas i personen Kristus och Jesu jordiska kropp. Då är Han inte Kristus längre. Då är Han inte längre "Guds fullhet lekamligen". Då är inte Gud i Kristus och försonar världen med sig själv.

En oupplöslig förening, en enhet av Gud och människa råder i en enda person och jordisk kropp - Kristus - igenom hela skeendet när "Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv".

På ett sätt är de åtskilda, men samtidigt oupplösligt förenade till en person. All upplösning av vare sig Guds enhet av Fader, Son och Ande eller upplösning och sönderdelning av enheten mellan Gud och människa i personen Kristus leder vilse.

Om man menar att det är människan Jesus som dör och Gud som lever vidare, eller att en del av Guds treenighet dör eller att Jesus skiljs från väsensenheten med fadern och dör andligen, så upplöses enheten av Gud och människa i Kristi person och Gud är inte i Kristus och försonar världen med sig själv.

Det leder till att det inte sker någon försoning mellan Gud och människa i Kristi person och jordiska kropp och lämnar människan kvar i hennes andliga död, om hennes ställföreträdare också dött andligen. Det leder till att offret av Kristi kropp och blod inte är det giltiga och tillräckliga offret för världens synd. Det är läror som trampar Kristi kropps försonande blod under sina fötter.

Det är inte så att människan Jesus dör och Guden Jesus lever. Det är Kristi kropp och blod som är offret, medan enheten av Gud och människa lever vidare i Kristus. Detta genom att enheten, tack vare Jesu lydnad och rättfärdighet, aldrig bryts mellan Gud och människa i hennes ställföreträdare Kristus. Bibeln talar aldrig om en andlig död av Jesus, men framställer att Gudamänniskan Kristus skiljs från sin jordiska kropp, som därmed mister sina livsfunktioner och dör, medan Kristus (enheten av Gud och människa i personen Kristus) lever vidare.

Kristus predikar så i dödsrikets bägge avdelningar och den räddade rövaren möter sin frälsare i Paradiset samma dag. Kristus förenas därefter med sin jordiska kropp som får liv igen och uppstår. På så sätt "var Gud i Kristus och försonade världen med sig själv".

Genom syndafallet har en maktkamp om positioner uppstått mellan män och kvinnor, och männen missbrukar ofta Guds Ord för att få överläge i den maktkampen, medan kvinnor revolterar i ett försök att nå männens överläge för att själva vara dom som har makten och kontrollen på arenan. I trosförkunnelsen ligger också en maktutövning i själva läro- och trossystemet, där man lär sig att ta auktoritet och kontroll över människor. Feministteologin kan ha uppstått som en motreaktion mot en mansdominerad, destruktiv maktutövning.

Om det stannar vid en betoning på att Gud är Ande, att han inte är könsbunden på ett mänskligt sätt och därför inte får användas i ett manligt förtryckande av kvinnan, att Bibeln tecknar Guds karaktär som både faderlig och moderlig, och att människan som Guds avbild utgörs av man och kvinna, så finns inte mycket att invända. Det kan även fylla en funktion som motvikt och eftertanke till den manligt hierarkiska maktstrukturen i många kristna sammanhang.

Männen bör ta till sig Guds Ord om att utge sig själv för, skydda och betjäna kvinnan som Kristus utgett sig, skyddar och betjänar församlingen. Kvinnan bör se Guds Ord om att inte ta mannen ur den funktionen. Bägge behöver de se att de är komplement till varandra, där man och kvinna utgör Guds avbild. Detta gäller inte bara i familjen, utan även i församlingen, där det inte handlar om maktpositioner, utan att "alla underordnar sig den andre i ömsesidig kärlek och aktar den andre för mer".

"Den som vill vara störst bland eder, han vare de andras tjänare", säger Jesus. All jakt på makt och position är ett resultat av människans fall. Gud regerar i kärlek och omsorg och inte i makt och dominans.

Det handlar om ömsesidig integritet, respekt och heder mellan män och kvinnor, där man kompletterar varandra och inte jagar efter positioner i församlingens uppgifter, aktiviteter, tjänster och funktioner. Är inte den enda praktiska funktion man anar att Gud vill skona kvinnan från, den utsatta och hårt ansatta uppgiften som församlingsföreståndare?

Personligen är det viktiga för mig att "Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv". Gud och människa (både man och kvinna) förenas och försonas i Kristi person och jordiska kropp. Det sker genom att enheten mellan Gud och människa, tack vare Jesu syndfrihet, rättfärdighet och lydnad, aldrig bryts och därför kan Han bära fram det rena offret av Kristi kropp och blod som sonar världens synd.

Vi bör nog vara försiktiga med att ändra på den Gudsbild med en treenighet av Fader, Son och Ande som Jesus själv har gett oss. Utan att det har med kön på mänskligt sätt att göra, så bör det finnas en anledning, utan att det har med kultur eller tidsanda att göra, till att Jesus själv ger oss denna bild av Gudomen som kung, mästare, herde, fader och brudgum medan de troende är dottern Sion och bruden.

Det är antagligen något annat än en könsbundenhet på mänskligt sätt, som Gud vill åskådliggöra med Gudsbilden av en treenighet av Fader, Son och Ande och som vi bör ta vara på både som män och kvinnor. Om det sen finns någon form av "könsfördelning" i evighetens värld får vi lämna därhän. Där kommer i vart fall ingen "könsdiskriminering" att råda.

Att framställa den ende Guden: Jag är Herren och Guds karaktär i en treenighet med personlig funktion och uppenbarelse av Fader, Son och Ande, behöver knappast innebära en problematik, om man samtidigt har den Bibliska bilden klar för sig, hur Gud i Kristus, som i sin person är vägen, sanningen och livet, erbjuder människan en innerlig relation, med en tillit som till en pappa, en förtrolighet som till ett syskon, där människan är föremål för en obetingad kärlek som från en moder.

Men nu stannar inte den extrema feministteologin vid spörsmål kring detta, utan drar vidare in i ett begynnande sektdike, där det kommer att handla om en annan Jesus än Bibelns Jesus. Där uppvisar man nu ett totalt negligerande av det namn Gud upphöjt över alla andra namn: Namnet Jesus. Man gör en könsbestämning på Gud till kvinna och inför dyrkan och tillbedjan av Sofia och Visheten. Detta blir ett villospår som helt kommer att grumla den Bibliska Gudsbilden.

När Stefanus stenas till döds så åkallar Han namnet Jesus. Det är i namnet Jesus vi ärar, åkallar och tillber. "Den som ärar Sonen ärar också Fadern och den Helige Ande förhärligar Sonen." Samtidigt är namnet Jesus inte bara ljud vi uttalar. Namnet Jesus med den betydelse det har knutet till Honom som personen Kristus, öppnar bara på rätt sätt i andevärlden, när vi kommer på den Bibliska försoningsgrunden.

Den Bibliska försoningsgrunden rubbas om vi inte håller fast vid den Bibliska Gudsbilden, håller fast vid vem Jesus är som Kristus med den oupplösliga enheten av Gud och människa i sin person och jordiska kropp och håller fast vid frambärandet av det rena offret av Kristi kropp och blod som det giltiga och tillräckliga offret för mänsklighetens synd.