Vad är en pata?

Hämtat från: Historik om Torneälven:

http://www.eniro.se/search?what=wcache&q=GaeKrEnBNl0J:http://www.fiskenorrbotten.com/parser.php?did

Utöver notfisket förekom ett annat mycket intensivt strandfiske med hjälp av pator. Ordet pata kommer av det finska p‡to, som betyder hinder,i detta fall i strömmen. Man byggde ut korta stenarmar eller träställningar tätade med bräder och grankvistar direkt från land ut i strömmen och åstadkom på det sättet spakvatten nedanför, där man sedan kunde lägga ut korta nät, vilka stundom gav bra fångster av all sorts älvfisk inklusive sik och lax. Patuställningarna byggdes längre fram allt större och försågs i sinom tid med redskap för laxfångst, s k lanor. De små strandpatorna var enskilda bönders sätt att fånga husbehovsfisk.

Till detta sätt att fiska kom den urgamla håvningen i strid ström, en metod vars ålder förlorar sig i histriens dunkel. Håvningen förekom mest vid vissa forsar med början i Vojakkala och viktigast i Kukkolaforsen och Matkakoski. Här var det siken som var huvudfisken, men också lax fångades med håv.

Under 1600-talet ökade patabyggandet mycket kraftigt speciellt i södra delen av älvdalen, och bönderna i övre delen, som i handlingarna går under namnet överbyggarna, klagade över detta. Särskilt effektivt redskap blev den s kkarsinapatan (karsina= kätte). En ordinär karsinapatakrävde väldiga resurser i både folk och material, vilket torde framgå av följande uppräkning: 600 träpålar, 40 stänger, 1 000 m stängnät medeldjup 11 alnar, 240 alnar grindar, 60 dagsverken för utsättning, 28 dagsverken för upptagning.

Från ständig konflikt till samfällt karsinafiske

Det var mot dessa väldiga fiskebyggnader protesterna riktades. Detta resulterade slutligen i en landshövdingeresolution från 1766 som bestämde att endast 8 sådana pator fick slås ut och fördelas på lika många kolklag. K M:t ansåg emellertid att bönderna försummade sina jordbruk på grund av fisket, och att man därför skulle bjuda ut hela älvfisket på arrende. Det resulterade i ren upprorsstämning i älvdalen. Till och med håvfisket förbjöds. Det visade sig dock att de makthavare som hade nog med penningresurser inte förmådde klara själva fisket. Genom olika misslyckade innehavare av arrendet slöts cirkeln, när brukspatron Christiernin i Kengis och köpman Lythreus i Torne engagerade bönderna som fiskare. Till slut insåg den självsvåldige men helt okunnige Gustav III, att han inte längre kunde hantera frågan på ett vettigt sätt. Mellan kronan och älvdalens bönder ingicks år 1791 en överenskommelse om ett samfällt nyttjande av de tidigare 8 karsinaplatserna fram till 1891. Sex kolklag har avlöst varandra och bytt plats varje år.

I samband med övergången från fasta flottar till lösflottning 1920 löstes sex av karsinapatorna in av Flottningsföreningen. De två som blev kvar var Sumisaari och Kiviranta.. Också Sumisaari upphörde ganska tidigt medan Kiviranta pata hängde med till 1965, då den inte längre var lönsam.

Fortfarande lever några få kolknotsplatser kvar, bl ai Hietaniemiselet där Päkkilä bymän tillåtits fiska under något dygn de senaste åren.

Stridigheterna mellan markägare-strandrättsägare å ena sidan och staten å den andra är det karakteristiska i denna älvdals fiskehistoria. En av de segaste och mest omdiskuterade processer som hållits i Sverige handlade i hög grad om fiskeregalet och dess statsrättsliga ställning. Den anhängiggjordes 1949 av Vitsaniemi byasamfällighet i nuvarande Övertorneå kommun. Den var väl förberedd från samfällighetens sida och hade flera syften: dels söka bevisa att strand- och därmed fiskerätt hörde samman med den enskilda äganderätten, dels att den var ursprunglig och därmed lika gammal som den fasta bebyggelsen. Till detta skall läggas samfällighetens åberopande av det s k kungsådreinstitutets tolkning av kungsådran som ett vattendrags djupaste del, och att en viss del skulle lämna öppen för sjöfart och fiskens vandring. Huvudsyftet var dock att söka få fiskeregalet upphävt.