När den första bebyggelsen vid Skellefteälvens nedre lopp, från kusten upp till Krångfors och Finnforsfallet, började, hade säkerligen den fiskrika älven samt i regel sten- och frostsäkra älvsbrinkarna stor betydelse. Det fanns gott om lax och havsöring. De kom vandrande uppströms vid midsommartiden tills de stoppades upp vid fallen. Många metoder och knep användes för att fånga de begärliga laxarna.

Fasta laxfisken byggdes för flera hundra år sedan i Lund samt i Krångfors och Finnforsfallet. Dessa fisken, som i regel var mycket givande, gav berörda byamän, jämte Kungl Maj:t och Kronan många riksdaler samt årsbehovet i stora träkärl nersaltad lax. Dessa på sätt och vis gynnade åbor vittjade dagligen sina med lyftanordning försedda tinor och sålde även mot lämpligt vederlag en och annan lax när någon mindre fiskegynnad boende längre bort från älven kom för att förvärva gott sovel.

De i Medle och Myckle boende bönderna fiskade mest lax med not samt havslaxöring när fisken kom uppför älven vår och höst och med "ena", som var en not med finare maskor. Notfisket, som var ett slitsamt nattarbete, utfördes av byns skatteägare, vilka var uppdelade i flera notlag, som hade två gemensamma båtar på varje fiskeplats. Fiskesäsongen började med en krånglig lottdragning då fiskedygnen uträknades för var och en efter skattetal. Fyra man erfordrades vid notdragningen med 1 "notbåt" och 1 "rötbåt".

Ett annat mindre tilltalande, men förmodligen mera spännande sätt, att få tag i den åtrådda laxen började en mindre nogräknad Medlebonde i början av 1800-talet att ägna sig åt. Mannen, som var orädd, oärlig och stark, rodde över älven nattetid och gick på södra stranden efter en stig ner till "laxpatan" i Lund. Där försvann varje gång han hälsade på en tung börda fisk till ägarnas förbittring. Gubbarna grubblade på en gruvlig hämnd, men då de saknade mod att ta honom på bar gärning vid fisket, måste de använda en dåtida vanlig metod att fånga villebråd, nämligen snarfångst.

De anbringade på stigen en fotsnara så listigt "mest likt en hinkflöjel", att tjuvens fötter åkte till väders med huvudet ner mot marken. Han bar en båtshake med långt skaft i handen, men detta brast vid luftfärden, i annat fall hade nog den fångade klarat fötterna ur snaran. Fångstmännen låg på lur i buskarna försedda med rep med vilka de bakband bonden och förde honom till närmaste gård och satte den fångade på en gammal häst. Hästkraken leddes därefter under bybornas spott och spe ner genom Lunds by, där de till slut släppte boven fri. Slutet på historien blev dryga böter för tjuvfångarna, när den misshandlade, men av de flesta i bygden illa kände Medlebonden, anmälde överfallet till myndigheterna. Mannen hade för övrigt ofta processer igång.

Det fanns även andra fiskarter än lax och laxöring i älvens nedre lopp, vilka var åtråvärda och som ivrigt fångades av alla åldrar. Sik, harr, gädda och lake fanns rikligt i älven. Nätting fångades i sk nättingstockar i forsarna på grunt vatten och flera gubbar i Myckle räknades som specialister på detta fiske.

I mitten av 1800-talet hade bönderna bland annat ett givande sikfiske med håv vid Selsforsen. Vid ett sådant fiske en natt, med en annan bybo som kompis, hade undertecknads farfar håvat upp 99 sikar. Då de förutbestämt antalet för avslutad fångst till 100 styck och sista håvtaget gav 2 stora sikar, högg han den ene i stjärten och kastade den tillbaka i älven.

En gammal och mycket effektiv fiskemetod var ljustring. På hösten efter mörkrets inbrott lyste dessa gnistrande tjärvedsbrasor på lysjärnet i roddbåtarnas förstäv på många platser i älven många år in på 1900-talet. Vid ljustringen användes ett särskilt stort och tungt ljuster för lax och ett mindre för de andra fiskarterna.

Långrev och mete var ett trevligt och i de flesta fall givande metod vid fångst av harr och mindre öring. Midsommartid när fjällflodens höga vattenstånd sjunkit undan var bästa tiden. Harren gick då så nära land att pojkarna med långa hemmagjorda metspön stod i rad på vissa fina fiskeställen och tävlade om att hiva upp så många och stora harrar som möjligt.

Ivar Hedlund, Medle