Nästa>>>
17/5 1997
I går åt jag pizza Margherita med vitkålssallad. Efter
flera år utan gluten kändes det underbart och var
väldigt gott. Jag såg en bild en gång i Magazinet av
en kvinna i Skåne som blivit helad från celiaki och tog
ett stort bett i en saftig pizza där fyllningen rann.
Tänkte då att det kan väl inte hända mig!
Det hände mig, och troligtvis hade jag inte heller
celiaki de här åren från 1995 till 1997. - Jag åt
inte gluten, inte mjölkprodukter och tålde inte
kvarvarande tvättmedel i kläderna. Jag tålde inte
parfymen i tvättmedel, doften från linneskåpet var
jättejobbig. Inte heller tålde jag lukten av PVC-plast,
och läkemedelsdamm hade jag reagerat på sedan mars
1993. Obestämda klådor över ryggen och ändan
(Tvättmedel? penicillin?).
ångest som i 5 Mos 26:
När jag vaknade: Ack, vore det afton!
När kvällen kom: Ack, vore det morgon!
Varje dag klädde jag på mig och gick ut och betedde mig
normalt, mest var jag på Livets ord och på deras café
nere i stan.
Från november 1995 visste jag aldrig hur och var jag
skulle kunna sova. Till slut kom jag till ro på soffan,
men kläderna fortfarande på. Sängen med dess
tvättmedel hade stött ut mig sista veckan i oktober då
allt rasade samman. Allhelgonahelgen hade det snöat, och
jag hade legat i soffan dygnet runt hela den helgen, med
tablett Lergigan och böcker av Agnes Sanford och Francis
Mac Nutt. Solen sken, snön strålade vit. Jag var
förvirrad, chockad, slagen; så gick november.
I slutet av november började jag gå på
psykmottagningen och där upplevde jag äntligen att jag
var omhändertagen. Där bokade man återbesök åt mig 2
- 3 gånger i veckan!!!
Jag kom under beskydd. Jag slutade med mediciner. Ville
resa mig själv. Psykiatern konstaterade att jag hade
inre styrka; de orden har följt mig.
Jag gick på Livets ord, på konsert och julfest, mitt
inre liv behöll jag för mig själv. Jag bytte
husläkare och gjorde olika besök, på
allergimottagningen, hudmottagningen, laktosbelastning,
cardiologen, blodprov togs för att se om jag hade
celiaki. Ingen hudallergi. Tål laktos. Inget fel på
hjärtat. Inga gliadin-antikroppar.
Jag gick på "Själavård- och befrielseskola"
på Livets Ord. Efter den slutliga förbönen som jag
hoppats mycket på, hade ingenting hänt - jag var mycket
besviken. Vi var nu i april.
Jag har fått loss silen i
utslagshon, för första gången sen jag flyttade hit
1986. Med en gammal diskborste, Kalkosan, hett vatten och
diskmedel befriade jag avloppet från massor av brunt och
blåsvart klet.
Det är nästan skrattretande hur lägenheten är en
symbol för mitt liv. Nu finns en ordning i grunden, det
är bara att upprätthålla den, även om det är ett
dagligt göra.
När jag hade plast överallt och det bara fanns en stol
jag vågade sitta på, sängen var en tom blå madrass
där man inte vågade sova, och jag förskansat mig i
soffan, strykbrädan stod framme i månader - då var det
kaos i mitt inre på ett sätt jag aldrig upplevt förut.
Visst sopade jag, dammade och torkade varje vecka, men
det var ett sopat kaos.
Den där novembermånaden 1995 då jag låg i soffan
eller gick långa promenader - då kände jag ångest
inför varenda pryl, varenda bok. Vem skulle reda upp
allt detta, nu då jag trodde jag skulle dö/bli galen?
Jag försökte rensa bland tidningar, knöt in dem
buntvis i plastpåsar för att slippa den påträngande
lukten. Tidningar och böcker var jobbiga genom sin lukt.
Linneskåpet också gräsligt jobbigt. Det är nu
luktfritt, eftersom jag inte längre använder parfymerat
tvättmedel.Blir det för mycket av någonting, har jag
Pulmicort att ta.
Nu är däremot både lägenheten och livet ytterst
trevliga! Till och med fönstren är rena. Jag har
trevliga möbler i blått, ljus natur och dunkelröda
tyger. Jag har kontroll, så känns det.
Jag gick som elev på lungkliniken
vårvintern 1993 och var oerhört pressad. Längtade
efter att vara ledig, men kraven verkade aldrig ta slut.
Hade tex en ledig fredag men då tyckte
avdelningsföreståndaren att jag skulle komma på en
viktig föreläsning mitt på dagen.
Samma helg skulle en av mina bästa väninnor gifta sig.
Jag hade sagt, jag kommer inte, jag orkar inte. Men hur
det var så sa jag till Lotta i alla fall: Jag kommer.
Och det gjorde jag med besked och sjöng en rolig sång
med gitarr på festen.
Hade sökt läkare för att halsmandlarna var fulla med
vita prickar och ville ha en antibiotikakur. Andra
tabletten stoppade jag i mig just på bröllopsmiddagen.
Jag satt med Irene, som är spastiker och sitter i
rullstol, och hjälpte henne äta. Det var min lycka,
för jag orkade inte vara där och ingenting göra.
Nånting måste hålla mig uppe. Irenes fot hade
sprättat iväg och hon hade fått ett sår på tån.
För detta hade hon fått en kur Heracillin. Vi satt där
på bröllopsfesten och jag tog min tablett och sen
stoppade jag in hennes tablett i hennes mun och vi
skrattade! Det var så urdumt.
På måndan skulle jag dela medicin i med.skåpet på
lungavdelningen.. Det stod som en otäck sky kring
skåpet, av någonting. Jag orkade inte dela till mer än
hälften av mina patienter.
Tyckte jag kunde inte andas där. Det var som en ond
närvaro kring med.skåpet och kring de patienter som
stod på penicillinliknande saker. Hela avd. var så
dammig tyckte jag, patienterna hade sina sockor och
tofflor och koftor och dammet låg på skåparna. De låg
sex stycken i varje sal.
Det var en kamp att gå praktiken färdig, det blev
telefonsamtal till förbönsjouren och förtvivlan.
Jag fick även klåda på huden. Upplevde att det var
penicillindamm, penicillin som varit flytande och torkat
in osv.
Vissa rapportpärmar fick jag också hosta av. Jag
hostade och hostade. (Intorkat penicillin.)
Det blev påsklov och jag bakade. Hosta av mjölet.
Tog på jeans. Hela benen kliade. Tvättmedlet??
Det här var sista terminen och nästa praktik var något
bättre.
På sommaren började jag på thorax som sköterska. Där
var det samma visa, dammet, penicillinet, klådan. Jag
tvättade och tvättade händer och armar, duschade när
jag kom hem. Klåda när jag låg till sängs. Var
penicillinet kvar??
Det var noga med duschandet.
Jag väntade på att jag skulle börja trivas med jobbet
men trevnaden ville inte infinna sig. Var avundsjuk på
undersköterskorna för deras lättsamma jobb och
patientkontakten.
Efter ett drygt år gjorde jag en resa med Livets Ords
mission till Tjeckien. Under resan var jag klifri,
duschade inte mer än nödvändigt. Sen kom jag hem och
efter den resan, som var rolig, hade jag inte roligt mer.
Jag kunde liksom inte jämföra mig med andra som levde
och orkade normalt. Hade inget att leva för. December,
januari. Sjukskriven för trötthet en vecka. Sökte
läkare. Mycket trött. Maj, bara värre. Kunde inte
vila. Jag hade ont i bröstet, till vänster, fick ekg
gjort under vårvintern.
Juli 1995: Jobbade en fredag. Det var sista dagen. På
måndagen sjukskrev jag mig för att vila.
Det gick en månad, det gick två. Jag hade ont i
bröstet.
Kände kravet att bli bra, men hur? Det blev höst. Jag
fick ångest. Jag var instängd, försökte motionera men
det var jobbet jag saknade. Gemenskapen, känslan av att
duga.
Det blev värre, mycket värre. Jag upplevde att
penicillinet fanns överallt, i möbler och på väggar,
och där det inte var penicillin var det tvättmedel. Det
kliade. En krisig vecka slutade jag kunna sova i sängen.
I fortsättningen låg jag på soffan med kläderna på.
Allehanda skynken lades ut mot penicillinet. Vissa stolar
kunde inte användas, kläder sköljdes i sexton vatten
...
Jag gick troget på LO, och ut på stan och på OBS,
betedde mig där som vanligt.
Jag ringde cellgruppsledarna som blev galna på mig. Till
slut ringde jag en gång på natten. Jag trodde ju att de
skulle kunna hjälpa mig bara de ville! Då kom ett par
ännu mer betrodda ledare i församlingen på besök, de
var snälla, bad för mig. Nu skulle allt bli bra.
Min tillvaro var alltmer gungande. Hur skulle jag kunna
leva? Jag hade svårt att andas ibland, känslig för
tidningar och diskmedel.
Söndagen efter detta besök bad jag säkert tre timmar
före mötet, gick på mötet som var en slags
"lovsångs"- och danskakafoni, fikade med
kompisarna Anja o Tor. Sen skulle jag gå hem - till mitt
omöjliga liv.
Situationen där hemma kändes outhärdlig.
Då tog jag bussen till psykmottagningen!!!!!
Där satt en doktor som hörde på min historia i mer än
en timme. Som hittade en lugnande tablett utan laktos
efter långvarigt letande i Fass.
(Jag glömde - Gluten och laktos tyckte jag mig inte
tåla! Kunde inte äta vad jag ville heller under denna
tid. Jag satte mig på diet. Gluten o laktosfri.)
Doktorn skrev en remiss till öppen psykvård i årsta
där jag bodde.
Efter ett par veckor hade jag ett samtal på en och en
halv minut med den doktor som jag skulle få.
"Ooo... du är en känslig människa!!"
Jag visste, jag visste det genast: jag hade landat!
Någon såg och förstod och kunde hjälpa.
Psykiatern trodde på mig. Jag fick komma tre gånger i
veckan och prata. Jag slapp medicin. Jag tvingades inte
lämna LO. Jag behövde inte ens prata om LO, vi pratade
om jobbet och lite andra saker som hade varit svåra för
mig.
Sakta sakta släppte tvångstankarna, men det tog lång
tid. Fortfarande hösten därpå, 1996,när jag började
på jobbet, tog jag hem arbetskläderna för att skölja
dem extra.
1997 i början av april gick jag ut ur LO och in i
Svenska kyrkan igen. Då började jag också kunna äta
vanligt bröd. 1997 i januari fick jag permanent gå
tillbaka till mitt gamla jobb som undersköterska på
intensiven. Sen gick jag från klarhet till klarhet -
sakta.
Därför är det ett sånt mirakel att jag arbetar som
sjuksköterska nu.
Därför tycker jag att jag varit med om ett under.
15/5 -97
En svår tid...
Det är vad jag har gått igenom, och
vad jag går igenom just nu.
En tid av omplantering och omflyttning. - jag vill inte
förneka något som är sant, inte förbanna något som
är välsignat, inte förlora den rikedom som livet i den
helige Ande ger.
Jag vill inte förlora det Gud har talat till mig. Jag
har tagit ett steg åt sidan, orkade inte med mitt
ansträngande liv på jobbet och i församlingen.
Jag tänkte att det skulle gå att bli stark, att
förstärka även mitt privata liv och slutligen bli
effektiv, icke-lat, orka som andra gör, men i stället
skar jag ihop.
Ingenting i framtiden kunde locka mig längre, ändå
gick jag på. Hoppades på en lösning. I stället mådde
jag allt sämre. Jag fick ont i bröstet av anspänning,
min själ och kropp reagerade på många ängsliga vis
och sedan jag varit sjukskriven en tid och förväntades
återgå till arbetet blev jag så mycket sämre.
En osannolik mardröm av ångest, vanföreställningar
och fobier. Jag kunde inte förstå annat än att detta
tillstånd inte var förenligt med liv.
Jag sökte och fick psykvård. "Oooh, du är en
känslig människa" sa doktornpå årsta
psykmottagning. Det var nyckeln, jag kände att hon såg
och förstod även fast jag inte trodde på henne alla
gånger under den tid som följde. "Jag hoppas att
du har rätt, för det är bättre" var min
ständiga refräng. Jag var sjukskriven från juli 1995
och hela vintern, som var solig, snöig och mycket kall,
och jag gick och gick ute i friheten och på möten och
försökte hjälpa till med utskick med mera.
Församlingen fungerade som ett dagcenter, däremot
lyckades ingen därtill utsedd person där hjälpa mig.
Maggi bjöd mig ideligen på mat och trygghet, en fast
punkt från februari till maj. I maj 96 gav jag upp om
att församlingen skulle kunna hjälpa mig, jag var grymt
less och besviken och ropade till Gud om förflyttning.
Jag gav upp, slappnade av och lät doktorn ge mig
tabletter. La mig i soffan med tjocka romaner från
midsommar och framåt. Tre veckor hos mamma var
avkopplande. Europakonferensen ("Kanske jag blir
helad ändå?") en besvikelse, skränigt, plumpt,
jag skämdes.
En höstsöndag var det Mikaeli och jag bröt upp från
mötet tjugu i elva och åkte till Domkyrkan. Jag ville
sjunga de underbara psalmerna för Mikaeli. Där började
på allvar mitt försök till utslussning. Jag satt och
såg på en målning av ett korsfäst hjärta långt uppe
på en vägg.
Den hösten började jag jobba. Först
på hjärtmottagningen där en av systrarna råkat ut
för en smittsam infektion och tvingades jobba i
bakgrunden. Jag tog blodprover och EKG. Sedan
arbetsträning som sjuksköterska på 40 D. Jag lyckades
- men bestod ändå inte provet. Mina marginaler var för
små, jag själv för saktelig.
Efter jul erbjöds jag arbete på mitt gamla jobb som
respiratorvakt på 40 E och det gick bra!
ändå var jag efter 2 mån så trött att jag fick bli
sjukskriven igen.
Jag hade blossat upp en sista gång i cellgruppen i
samband med en dörrknackningskampanj som för min del
gick lysande. Sista dagen i cellgruppen bjöd jag en vän
på mat och sedan knackade vi dörr. Detta var det sista
tillfället som jag var med på Livets Ord.
Sen sjukskrev jag mig och påsken kom. Nu ville jag ha
Påsk. Jag skippade Livets ord och gick till Lötenkyrkan
den påsken, ett utmärkt grepp. 8 april lämnade jag in
min utträdesanmälan i den gula brevlådan vid
Heidenstams torg. I början av maj gick jag in i Svenska
kyrkan.
Mitt i och trots alla seminarier och möten på Livets
ord hade jag varit andligt utsvulten, utan hopp och fylld
av skuldkänslor. Andligt utsvulten: i avsaknad av den
breda kristna erfarenheten, som hade kunnat hjälpa mig.
Vi hade inte tillgång till den, kunde inte utnyttja den.
Utan hopp: det fanns ingen framtidssceneri som lockade
mig. - Inte heller ville jag evangelisera = dra
människor till församlingen, helt enkelt därför att
jag själv var så olycklig där. Fylld av skuldkänslor:
för allt måste ju vara mitt eget fel, antog jag, på
grund av min synd och bristande underordning och
följsamhet.
Jag hade alltså fått kontakt med
en psykiater. En tjusig, inspirerande och spännande
person, som gav mitt liv ny färg. Jag kände mig
värdefull igen. Jag hade varit så otroligt isolerad!
Hösten innan, 1994, hade samarbetet med
cellgruppsledaren upphört, Mina ledare var så otroligt
bra och trivdes med oss dussintalet tjejer(!) i gruppen.
Den manliga ledaren var också marknadschef på LO och
det var i den egenskapen jag samarbetat med honom i att
göra nyhetsbrevet, Missionsrapport och broschyrer.
Något som verkligen tillfredsställde min skaparlust.
Han gjorde så mycket för att "peppa" mig. I
mitt liv var han just då den viktigaste personen.
Nu lämnade han gruppen till sin fru och försvann till
andra uppgifter, som inte lämnade tid för cellgruppen,
och mitt liv tappade färgen. Jag fann honom ansvarslös.
- Under hösten fortsatte jag med Missionsrapport och
kvalitén stod sig fram inpå vårkanten.
Det var nu jag blev allt tröttare.
Och i juli, sjuk.
Och mot hösten, deprimerad, ångestfylld.
Jag trodde att "Om någon av er är sjuk ska han
kalla till sig församlingen äldste..." osv. Så
logiskt sett skulle hjälpen komma genom mina
cellgruppsledare. Den kvinnliga ledaren och jag hade
många samtal per telefon. Hennes slutsats om mig var att
"Du tänker fel, och du talar fel." Men snäll
var hon, gjorde sitt bästa. När tvångsbeteendet kom
insåg jag det inte att det var ett sådant utan såg det
som en överdriven känslighet. Vilket det också var!
I december fick jag cellgruppen inklusive ledaren att
lägga händerna på mig och be för mig.
I november hade jag fått kontakt med denna psykiater.
- Jag gick hos psykiatern, men väntade att hjälpen
ändå skulle komma från Gud genom församlingen. På
vårvintern gick jag "Befrielseskola" på
Livets Ord. Jag trodde, nu kommer jag att bli fri. Jag
går hela Befrielseskolan, sen är det förbön, och sen
är det bra.
Det gjorde jag också. Förbönen var i april. Jag blev
inte bra.
Jag fick under detta året, från insjuknandet juli 1995
och över vintern, några personliga samtal med en av LOs
kvinnliga själavårdsexperter.
Jag sa när jag började sjukna till på allvar i
oktober: "Jag behöver stödsamtal!"
Själavårdaren förklarade att det kunde jag inte få,
det fanns andra som behövde hjälp också.
Den veckan i oktober när jag blev så märkbart sämre
och ringde till mina cellgruppledare på natten, då sade
de sen: "Du får inte ringa oss mera."
(Varför jag ringde på natten:
För att få dem att begripa min nödställdhet var jag
tvungen försätta dem i ett läge där de kände av den
press som fanns på mig.
Detta räknade jag inte ut. Det var ren instinkt. Måste
överföra paniken! Måste ha hjälp!)
Och det ledde alltså till att jag kom i kontakt med
nästa nivå, ledarna bland cellgruppledarna. De var så
snälla som bad för mig, men de var maktlösa i min
situation.
Jag är i det tillstånd jag är.
Kan inte resa hem.
Tillbringar julen i lägenheten. På sköna stolen har
jag skynken. Dynorna har jag måst ta bort. Istället
köpt nya kuddar. En av stolarna kring matbordet kan jag
sitta på. Jag har nu börjat gå på samtal hos
Försäkringskassan och med min arbetsgivare. Berättar
sanningsenligt. Tror att jag har en fysisk allergi för
allting i min omvärld. Men de ser något annat.
När jag suttit i möbler på sjukhuset måste kläderna
bytas och "specialtvättas". (Penicillinet.)
Under hela denna tid gjorde jag det bästa av
situationen! Jag gick på stan och på Obs. Köpte nya
kläder. Sydde dynor. Gick på julkonsert! Hörde på
radio! Stickade! Bakade gluten- och laktosfria
lussebullar!! Lagade ordentlig mat på fräscha råvaror.
(Tillsatser i mat trodde jag mig inte om att kunna äta.)
Jag var med om en del riktigt
roliga saker, bl a när det dök upp en berguv på taket
invid grannens köksfönster.
Den satt där hela dan.Vi försökte mata den med
frukostkorv som vi tog ur min frys och tinade i
mikrougnen. Jag dristade mig till att väcka den
stentuffa killen i lägenheten mittemot, med ringar i
örat och svarta kläder, och fråga om han ville se en
berguv?
Innan mörkret föll vid tretiden hade vi ornitologerna
på gården med sina kikare.
Alla såna saker berättade jag för psykiatern. "Du
har ju livsglädje!" sa hon. - Det var vissa
områden i min personlighet som var friska, andra sjuka.
Till sist i maj fick jag träffa
den manlige chefen för själavården på Livets Ord. En
man med mycket snäll utstrålning.
Och hänga ut mitt sargade hjärta för bedömning för
femtielfte gången. (Jag hade aldrig orkat om jag inte
haft Rode med. Rode var en äldre kvinna som jag fått
gå och prata med under vårterminen. )
Det var så ansträngande, att två timmar efter samtalet
med honom blev jag knall-förkyld.
Sista samtalet hade vi några veckor senare. Rode hade
då fått återfall i sin cancer och sagt att hon inte
skulle orka prata med mej i fortsättningen. (Hon blev
efter detta allt sämre och dog inom ett halvår-år.)
Eftersom LOs själavårdare och ledare har som grundregel
att aldrig träffa konfidenter på tu man hand (!), fick
själavårdaren lov att ragga upp en till som fanns
tillgänglig. Denne kände inte mig, jag hade bara sett
honom, han var då ledare för böneskolan.
Där satt jag, blyg, framför dessa två och skulle
hänga ut mitt sargade hjärta. Jag ville inte!! Men jag
måste ju!! Jag måste bli frisk!!!
"Varför är du här?" frågade någon av dem
milt.
"Jag har gått till den och den och den. Varken den
eller den eller den kunde hjälpa mig!!! De kunde
inte!!"
"Nu ska jag säga dig en sak, och jag säger det i
kärlek:" sa den ene av dem.
"Du är bortskämd."
Samtalet fortsatte om det ena och det andra och jag var
tömd på då kraft efteråt. Jag var som slagen i huvudet,
förstod inte varför.
Jag gick hem, och inom två timmar var jag kraftigt tvärförkyld. Måste varit en dunderkur där på själavården...
Märkte också genast att jag fått utslag av jeansknappen.
Nickelallergi hade jag nu också fått! Jag hade mått
så djävulskt dåligt hela maj månad. Det är inte
nyttigt att må så dåligt, tänkte jag. Det kan bli
allt möjligt i komplikationer.
Då bestämde jag mig för att lita på doktorn och
acceptera medicinering.
Och då satte allt igång med en väldig fart. Katten på
råttan och råttan på repet och repet på slaktarn...
Jag började må bättre!
I augusti (1996)började jag praktisera på
hjärtmottagningen, ett helt nytt ställe, där jag fick
sitta och ta blodprover i lugn och ro. Hoppsan och
hejsan, jag var där i vit rock innan någon på kliniken
hunnit planera för mig. Under hösten fortgick
rehabilitering.
Jag hade inte fattat att vad mannen i själavården sa
var kränkande. Känslan kom långt före insikten.
När han sa de orden förstod jag att LO inte hade något
sätt att hjälpa mig.
Därför accepterade jag medicin. Det blev som en vår
för mig.
Min psykiater var glad. Jag fick komma över till henne
flera dar i rad där hon satt jour på Ulleråkers
akutmottagning, för att ställa in medicinen.
Jag fortsatte vara Livetsordare hela den hösten men det
blev ett större och större avstånd. Jag hjälpte till
på nyårskonferensen. Jag gick ut och knackade dörr
när Reinhard Bonnke skickade ut sin bok till alla
hushåll. Det var kul!
Jag gick ur i början av april, då fanns ingenting kvar
på Livets ord för mig att... Forts. följer!
Nästa>>>
Tillbaka till
förstasidan
|