I elvaårsåldern kom jag över två böcker som hette Min morbror trollkarlen och Häxan och lejonet. De var något av det bästa jag läst och hade oerhört vackra bilder. Vi bodde trångt, fast jag visste ju inte om något annat, jag satt vid vår gamla Singer trampsymaskin och läste med händerna i spetsvirkningen, medan det mörknade utanför. Jag var trollbunden. Det var absolut något av det bästa jag läst.
Narniaserien kom nu på svenska, dbock efter bok, som jag genast läste. I högstadiet köpte jag hela bokserien på engelska och läste den färdig. Så lärde jag mig engelska.
Lewis'böcker har absolut bidragit till att bygga min Gudsbild. Jag har återkommit till dem ungefär vart tionde år, och ständigt funnit nya insikter. Jag tror helt barnsligt, att Gud liknar Aslan väldigt mycket.
I Hästen och hans pojke kommer Aslan in i pojkens liv i olika gestalter allt efter pojkens förmåga att förstå. Senare förklarar han att de olika lejon pojken mött under resan alltid varit han. "I was the lion." Aslan var både lejonet som jagade Shasta och Aravis så att de hann in i skydd i tid. Han var den som rev Aravis på ryggen för att hon åstadkommit att hennes tjänsteflicka piskats, och hon skulle få känna samma smärta. Men Aslan var också katten, som tröstade pojken bland de ruskiga gravarna. Aslan var den stora okända varelse som vandrade jämsides med pojken i bergen och hindrade att han föll ner i något stup.
Jo, detta är min bild av Gud!
Jag har en favoritfigur bland Lewis persongalleri och det är Surpöl. Hans nyktra pessimism och svårighet att låta sig förtrollas är FÖREBILDLIGA..
