"Med anledning av den debatt som förekommit i Nya Dagen och på Nya Dagens webb-sida vill jag gärna göra en del klarlägganden om min syn på Jesu död och Jesu uppståndelse. Inom teologihistorien har under seklernas gång betydelsen av Jesu död ofta debatterats. Betydelsen av korsdöden har formulerats i ett antal olika försoningsläror. Därför är det inte märkligt att diskussionen dyker upp igen. Ingenting kan vara viktigare än att ha en rätt syn på Jesu försoningsdöd, samtidigt som de flesta teologer medger att ingen tillfullo skulle ha fångat djupet i försoningen.

Under församlingens första fyrahundra år formulerades den klassiska tron i trosbekännelser. Dessa trosbekännelser speglar Bibelns innehåll på ett klart och koncist sätt. I den apostoliska trosbekännelsen används uttrycket: 'korsfäst, död och begraven, nederstigen till dödsriket, på tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda'.

Vad man under senare år diskuterat är vad som kan ligga i begreppet 'nederstigen till dödsrike'. Både kyrkofäder och reformatorer är ganska tysta på denna punkt. De försoningsläror som formulerades hade oftast andra fokus. För en bibeltrogen kristen är det naturligtvis främst bibelordet som avgör trons innehåll. De som har kommit till olika slutsatser i försoningsfrågorna har under årens lopp varit bibeltroende kristna.

När en lära formuleras eller försvaras måste man utgå från det skrivna Ordet. Speciella uppenbarelser eller tystnad kan inte beaktas som argument. De klara bibelorden måste få belysa de oklara. Inte heller duger det att argumentera utifrån ett enskilt ord. Det behövs flera för att läran ska vara sund. När man studerar NT så är det ingen tvekan om att talet om korset är dess absoluta centrum. Paulus säger att det allra viktigaste i hans budskap var 'att Kristus dog för våra synder enligt Skrifterna, att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen enligt Skrifterna' (1 Kor 15:3-4).

När Paulus koncentrerar det väsentligaste blir det Jesu död, begravning och uppståndelse. Inte med ett ord nämner han här vad som kan ha pågått i dödsriket. Över huvud taget är NT väldigt tyst om detta. Däremot ligger koncentrationen på korset. Paulus säger gång på gång att han predikar 'Kristus som korsfäst', och det är ingen tvekan om att det är själva döden på korset som är väsentligast för honom. 'Genom Kristi blod' har vi kommit nära (Ef 2:13) och fiendskapen upphör, dödas, på korset, ingen annanstans (Ef 2:16). Försoningen med alla dess konsekvenser både för jord och himmel sker på korset när Jesus utgjuter sitt blod och säger sitt: 'Det är fullbordat'.

Försoningen har olika sidor. Skulden inför Gud betalas, frid skipas i tillståndet av fiendskap gentemot Gud, syndens makt bryts, Jesu blod blir lösepenningen för att frige fångna slavar och Guds rättfärdiga vrede emot synden stillas. En annan sida av försoningen är att satan och hela hans anhang besegras och att lagens anklagelsepunkter mot människan rivs itu. Paulus placerar också detta på korset (Kol 2:14-15). Dels är korset platsen där lagens anklagelsepunkter spikades upp och dels är det platsen där 'makterna', det vill säga enligt Ef 6:12 andevärldens furstar, satan och hela hans här, blev i grunden besegrade. NT placerar segern över djävulen på korset, ingen annanstans.

Efter Jesu begravning är Bibeln mycket förtegen tills han uppstår igen. Bibeln är klar på att han 'led döden', 'smakade döden', 'dog', och 'blev löst ur dödens vånda'. Vissa psalmer, exempelvis psalm 88, har av somliga tolkats som om Jesus i förnedring ropar till Gud ur dödsriket. Denna psalm syftar emellertid säkert på hela Jesu lidande under påskveckan i Jerusalem. Övergivenheten, smärtan, synden och döden vällde över honom.

Jesus liknar sig själv vid Jona som tre dagar och tre nätter var i den stora fiskens buk och säger att han på samma sätt ska 'vara i jordens inre'. Jona ropar till Gud ur fiskens buk men Jesus säger inget om på vilket sätt han tillbringar tiden i dödsriket, han bara konstaterar att det är tre dagar och tre nätter.

Personligen har jag insett vikten av att vara tydligare på denna punkt. Jag har sällan berört tiden i dödsriket i predikningar. En enda gång 1986 berörde jag detta liknelsevis i en predikan, och det var utifrån min tolkning och förståelse av bibelställen som just Matt 12:40, Jona och Ps 88. Utdrag ur denna predikan har sedan stötts och blötts i det oändliga och använts som ett tillhygge i debatten i åratal, vilket är märkligt då jag sedan tydligt redovisade min ståndpunkt i frågan i artiklar, samt i min bok Doktriner. Jag hade då märkt hur denna tolkning kunde föra till en uppfattning som förlägger försoningen till dödsriket i stället för till korset. En sådan uppfattning har alltid varit mig helt främmande. Jag anade då inte vart spekulationerna kring dessa verser skulle kunna leda. För mig har alltid Paulus undervisning om Jesu försoningsverk på korset varit avgörande, så självklar att jag kanske inte påpekat detta klart nog.

Det är ett faktum att NT är tyst angående vad som hände i dödsriket förutom det som sägs om att Jesus gick åstad i anden och förkunnade i dödsriket, 1 Pet 3:19. Denna vers ger inget stöd för en lära om att Jesus gick ned i förnedringsgestalt i dödsriket. Att försoningen skulle ske där är det inte tal om! Den sker på korset och effektueras genom Jesu uppståndelse från de döda.

Konkordieformeln, en av de reformatoriska skrifterna, skriven på 1500-talet, uttrycker sig klokt på detta sätt: 'Ty det är alldeles tillräckligt att veta, att Kristus verkligen nedstigit till dödsriket och omintetgjort dess makt över alla troende samt frälst dem från dödens och djävulens våld och från den eviga fördömelsen i helvetets svalg. Frågan hur detta gått till får vi spara till den andra världen, där, icke blott detta, utan även mycket annat, som vi här enfaldigt trott, men med vårt förblindade förnuft icke kunnat begripa, skall bliva uppenbart för oss.' (Konkordieformeln, IX, sid 529).

Då och då dyker en tanke upp som inte är biblisk. Nämligen den att något fysiskt inte kan försona något andligt. Bibeln säger tvärtom. Gud som är en andlig varelse (Joh 4:24) väljer ändå att komma till jorden i mänsklig gestalt. Det är detta som är kristendom, att Jesus är Gud kommen i köttet, Ordet som blev kött och tog sin boning ibland oss. Poängen är just att Jesu fysiska offerdöd är ett verkligt giltigt offer som försonar oss med Gud genom att han ställföreträdande sonar för våra synder när han som ett oskyldigt offerlamm bär dem på korset. Korset är platsen för försoningen! Jesu fysiska död skapar nya andliga förutsättningar - frälsning för människan.

Mycket mer kan sägas som inte en artikel rymmer, men slutgiltigt kan sägas att där Bibeln är klar ska vi vara klara och där Bibeln är fåordig eller tyst är det inte fruktbart att spekulera."

Ekman känner sig tydligen pressad av alla röster, som efterfrågar en Biblisk prövning av trosförkunnelsen och tar upp den fråga, som varit mest ifrågasatt, JDS-läran, genom att tala om Jesu död på korset. Han synes ha en korscentrerad teologi.

Så långt är allt gott och väl. Men så säger han något märkligt, som verkar föga trovärdigt.

"Då och då dyker en tanke upp som inte är biblisk. Nämligen den att något fysiskt inte kan försona något andligt. Bibeln säger tvärtom."

Den tanken som då och då dyker upp, härrör sig just från trosförkunnelsen. En tanke som han själv tidigare torgfört. Om det nu verkligen är Ekmans uppfattning och tro att det uteslutande är Jesu kroppsliga död som bringar och avslutar försoningen på korset, varför säger han då inte att Kenyon, Hagin, Benny Hinn, Johnny Foglander (Livets Ord) m.fl. trosförkunnare är villolärare som har en obiblisk, falsk förkunnelse och att människor ska ta avstånd från deras undervisning? Även ta avstånd från band och litteratur som han själv står bakom.

Faktum är att Ekman inte här förnekar att Jesus dog andligen, utan sammanfattar sitt inlägg med orden: "Korset är platsen för försoningen! Jesu fysiska död skapar nya andliga förutsättningar – frälsning för människan". Vad menar Ekman med nya andliga förutsättningar? Ingår där att Jesus dog andligen?

Djupast sett handlar inte JDS-Läran om huruvida försoningen sker på korset eller i dödsriket. Den handlar om att Jesus skiljs från Fadern i väsenshänseende. Att Jesus upphör att vara Gud! Att Han dör andligen. Med en syndig natur och behöver pånyttfödelse.

Det handlar om en upplösning av enheten mellan Gud och människa i personen Kristus, så att Jesus inte längre är Guds fullhet lekamligen, inte längre är Kristus. Alltså en antikristlig tro på Jesus.

Ekman har i denna artikel, gett det svar som redan alla vet. Det faktum att Jesus dör kroppsligt på korset. Men han har inte gjort den dementi, som alla väntar på: att Jesus inte skildes från Fadern i väsenshänseende, inte blev en syndig natur, inte dog andligen på korset och inte behövde pånyttfödelse.

Det är helt avgörande att Ekman blir totalt klar på den punkten. Det är den punkt som knyter samman hela trosförkunnelsen och leder fram till slutkonsekvensen att människan i sin egen ande blir skapad till likhet med Gud. Det är också den punkten som sammanflätar de falska pusselbitarna i trosförkunnelsen.

Kan inte finna att Ekman med denna artikel, vare sig klart tagit avstånd från kärnan i JDS, att Jesus även dog andligen. Inte heller tagit avstånd från trosförkunnelsens lärosystem och företrädare. Inte heller någonstans uttrycker han en bestörtning över att han bidragit till att sprida en villolära. Bara ett kallt konstaterande att han skulle varit klarare med att uttrycka att försoningen inte skedde i dödsriket.

Som vanligt är det inte Ekmans fel, att människor i det han säger och skriver, ser trosförkunnelsens undervisning. Felet ligger hos dem som "missförstår". Att han själv sprider litteratur av Kenyon, Hagin, Copeland och Benny Hinn m.fl. som klart har denna förförande undervisning, har således inget med saken att göra. Inte heller att han själv i litteratur och på band (även i boken Doktriner), har en undervisning som förutsätter att Jesus dog andligen och behöver pånyttfödelse.

Ekman får det att låta som att han bara varit lite oklar i sin framställning. Låt oss då titta på vad han skriver i boken Tillintetgör djävulens gärningar:

"Om det bara var en fysisk död han dog, då skulle Abel ha kunnat sona vår synd. Då skulle vilken människa som helst genom att gå i döden för någon annan, kunnat sona."

"Därför att människan är en ande, kan inte en fysisk död ensammen sona eller ge liv, utan det är en andlig död som gör det."

" Han (Jesus) smakade helvetets fasor, han smakade de eviga osaligas plågor, det var det han smakade. Och han smakade det i tre dagar."

"När han (Jesus) led för det orättfärdiga, då blev han gjord till orättfärdighet och synd, något som innebär att Gud var tvungen till att rättfärdiggöra han i anden, och det var vad vi läste här (1 Petr 3:18) - att han i helvetet blev rättfärdiggjord (rättfärdigförklarad) så att han kunde bli född på nytt - för han var död andligt sett."

"Vad han (djävulen) då gjorde var att alla djävulens demoner och andefurstar och annat pack som han rår över bara hade vältrat sig över han (Jesus) och fnissat och skrattat och sagt att äntligen, äntligen, äntligen, äntligen, äntligen, äntligen så har vi segrat över Gud så att vi kan göra precis vad vi vill och utbreda ondskan obehindrat över jorden - trodde han!"

"Och det han gjorde då (dvs. efter att ha lidit och segrat i helvetet) var att han avväpnade djävulen."

"Jesu fysiska död var inte nog till att frälsa - han måste dö andligen."

Märkligt att människor fortfarande inte insett, att ska man få en bild av vad Ekman verkligen menar, säger och skriver, så behöver man lika mycket iaktta vad han undviker att säga. Vad Ekman i sin artikel undviker att säga, är att Jesus behövde dö andligen. Istället försöker han få oss att tro att det är något mystiskt diffust som sker, som vi inte riktigt säkert kan veta. Medan Bibeln är helt klar på att Jesus inte dog andligen!

För att Ekman ska bli trovärdig, behöver han ta klart avstånd från trosförkunnelsens hela lärosystem, varna för dess falska utövare, göra upp med den dokumenterade osunda utövning som förekommit, ordna med upprättelse för de människor som farit illa och ge klara besked på nedanstående frågor.

Det borde vara enkelt att svara ja eller nej på dessa frågor. Utan att glida eller svänga sig. Svarar man ja på frågorna bejakar man ett lärosystem som har sina rötter hos Kenyon och Hagin.

Svarar man nej på frågorna och anser att det är en obiblisk lära, så bör man ju för att vara trovärdig, varna för den undervisningen och klart ta avstånd från den och dess företrädare. Medan Ulf Ekman alltjämt inbjuder föreläsare som har just nedanstående undervisning och fortfarande har den i litteratur och bandutbudet. Ger det trovärdighet åt hans artikel?

• Var Adam skapad till likhet med Gud?

  ("Gud och Adam såg verkligen lika ut. Om du låter Jesus och Adam stå vid sidan av varandra, skulle de se, handla och höras likadana ut. Likheten ligger i att de handlar lika och är lika. Alla Guds attribut, hela Guds auktoritet, allt av Guds tro, alla Guds egenskaper blev nedlagda i den människan … Adam var inte underordnad Gud. Orsaken till att Gud skapade Adam var hans önskan att reproducera sig själv. I Edens lustgård gjorde han det. Adam var så lik Gud som det går att bli. På precis samma sätt som Jesus då han kom till jorden sa Adam: "Om du har sett mig, har du sett Fadern". Adam i Edens lustgård var Gud manifesterad i köttet …" Copeland: The authority of the believer.)

• Skildes Jesus från Fadern i väsenshänseende på korset, fick en syndig natur och dog andligen?

  ("Adams andliga natur förändrade sig och han blev andligt död. Satan blev hans andlige far. Andlig död är alltså en natur som har satan till far. Jesus var verkligen död - inte bara fysiskt, men också andligt." Johnny Foglander Livets ord)

• Blev Jesus född på nytt?

  ("I sin medlargärning förlorade Jesus sin gudomlighet. Jesus måste bli född på nytt. Om han inte blivit född på nytt så kunde inte jag bli född på nytt." (Benny Hinn Broadcast, Our Position in Christ - Videoband: TV - 254.)

• Är människoanden den egentliga identiteten och personligheten som har en själ och bor i en kropp? Blir människan i pånyttfödelsen en människa utan förflutet, som aldrig funnits förut och i sin egen ande skapad till likhet med Gud?

  ("När Du blev född på nytt blev Du en ande. Du är en ande, har en själ och bor i en kropp. Din invärtes människa är Ditt verkliga jag. När Du blir född på nytt får Du ett nytt hjärta, en ny människa skapas i Ditt inre. En ny människa som aldrig hade funnits förut föddes på insidan av Dig. Din ande är skapad till likhet med Gud. Jesus har omskapat Din invärtes människa så att Du i anden har blivit lik honom själv. All den kraft som Gud själv äger har blivit deponerad i Din egen ande. så är Du vad Jesus Kristus är skapad till ett med Gud själv, ett med Guds arvsanlag och Guds natur." (Ekman i Tillintetgör djävulens gärningar, Kraften i den nya skapelsen och tro som övervinner världen)

• Kommer människan i pånyttfödelsen i samma position som Adam enligt fråga 1 och är lik Jesus i sin egen ande, sin egentliga identitet?

  ("Han upprättar Dig till samma position som Adam hade före fallet. När Du blir född på nytt lägger Du av Dig den gamla människan, den dör . En ny människa skapas. Den människan är skapad till gudslikhet. Om Du kunde se Din egen invärtes människa, så tror jag Du skulle se Jesus Kristus." Ekman i Guds plan för dig)

Jag hittade en väldigt bedräglig formulering i det Ekman skrivit i sin insändare 20/10-00.

" men Jesus säger inget om på vilket sätt han tillbringar tiden i dödsriket, han bara konstaterar att det är tre dagar och tre nätter."

Ekman säger ju förenklat att Jesus var i dödsriket tre dagar och tre nätter. Som stöd för detta påhitt hänvisar Ekman till texten om Jona.

Men texten om Jona handlar inte om att Jesus skulle vara i dödsriket tre dagar för att dö andligen, utan Jesus ville ange att han skulle vara död tre dagar för att profetiorna skulle fullbordas.

Det är också detta som menas när vi i trosbekännelsen läser "nederstigen till dödsriket" det är ett bildspråk som uttrycker det faktum att Jesus dog fysiskt.

Här visar det återigen att Ekman försöker ge intrycket av att han aldrig stått för JDS och samtidigt ha kvar JDS.

I Nya Dagen den 8/5 2001 (här i längre ursprungsversion) bemöter Bask/Gunnarsson pastor Sven Nilsson, som menar att "JDS är en för liten spik att hänga Ulf Ekmans förkunnelse i". De pekar också på hur Ekman å ena sidan i en debattartikel bejakar Jesu kroppsliga offerdöd som ett tillräckligt offer för våra synder, medan han i boken Doktriner framhåller Jesu andliga död som nödvändig och att genom Ekmans besök hos och bejakande av Hagin, som tydligt lär att Jesus fick Satans natur i försoningen, så förlorar Ekmans debattartikel i trovärdighet.

Pastorn och bibelläraren Sven Nilsson är i sitt inlägg i Nya Dagen, den 10 april, av den uppfattningen att JDS (Jesus died Spiritually) är en för liten "spik" att hänga Ulf Ekmans förkunnelse i. Vi finner den uppfattningen anmärkningsvärd. Likaså att debatten om JDS-läran skulle vara onödig och otidsenlig, att den skulle vara ett slags pinsamt 80-talsfenomen. Tvärtemot vad Nilsson insinuerar, så anser vi att en debatt om försoningen aldrig kan bli onödig och otidsenlig, eftersom den i grunden handlar om han som är Sanningen.

Vi har tidigare välkomnat Ekmans debattartikel i Nya Dagen (20/10-00), eftersom han där bejakar Jesu fysiska offerdöd som ett tillräckligt offer för våra synder. Även om Ekman inte lär så i "Doktriner", så var hans förändrade ställningstagande ett välkommet steg i rätt riktning. Men när sedan Ekman kort därefter besöker Kenneth Hagin, som tydligt lär att Jesus fick Satans natur i försoningen, så förlorar debattartikeln i trovärdighet.

Jesu andliga död saknar helt skriftstöd. Däremot tydliggör Bibeln att det var i Jesu kropp på korset som försoningen utfördes. Guds Lamm förblev syndfritt när han i sin kropp bar våra synder. Jesus bar synd, men han förvandlades inte till synd. Jesu oföränderlighet (Hebr 13:8) och "att Gud är ljus och att inget mörker finns i honom" (1 Joh 1:5), är dessutom tillräckliga skriftstöd för att dels utesluta all form av andlig död, men också för att avfärda JDS som falsk förkunnelse.

Den Onde har alltid varit intresserad av att pervertera den för mänskligheten så centrala korsdöden, och vad kan vara mer förödande än en attack på Jesu person och verk? Därför kan inte JDS-läran, som Nilsson menar, avfärdas som en liten "spik".

Jesu andliga död är en alltför viktig del i det trossystem som Ekman presenterar för att helt kunna utelämnas. Det centrala i läran är att Jesus dog andligen, förvandlades till synd och föddes på nytt. Ingetdera har skriftstöd. JDS-läran bygger på föreställningen att Adam dog andligen i syndafallet, emedan han innan fallet, i sin ande, var en Guds jämlike.

Denna ställning förlorade Adam när han begick högförräderi och föll i synd. För att Jesus skulle kunna sona Adams andliga död var även han tvungen att dö andligen och därmed förlora sin gudomliga natur. Genom detta identitetsbyte på korset kan den troende få sin sanna natur återställd, alltså den natur Adam hade innan syndafallet.

JDS-läran är nödvändig för att förstå, legitimera och ge grund för de andra "spikarna" i Ekmans teologi, som exempelvis människosynen, synen på tron, synen på kunskap och synen på ordets makt etcetera. När Adam lockades av Djävulen i syndafallet, så dog hans ande, hans egentliga jag. I försoningen smakade Jesus samma slags död och fick så Satans natur, för att senare pånyttfödas och få sin gudomliga natur tillbaka. Jesu identitetsbyten tjänar därför också till att legitimera och förklara den pånyttfödda människans andenatur och ställning.

Människan sägs liksom Gud vara en ande, som dessutom har en själ och bor i en kropp. Detta har betydelse för hur Ekman ser på kunskap. Enligt honom finns två slags kunskap; uppenbarelsekunskap, som är den andliga kunskapen, och sinneskunskap, som är den köttsliga kunskapen. Uppenbarelsekunskapen kommuniceras av Guds Ande till människans ande, och är den sanna, verkliga och rätta kunskapen. Sinneskunskapen är däremot ofullkomlig och kan också lätt föra den troende vilse.

Gud sägs vara en Gud som tror. När han skapade världsalltet mediterade han i sitt inre, för att sedan tala och låta tingen ta form. På samma sätt och med samma slags tro kan den pånyttfödde använda ordets makt. Därför är det möjligt att "bekänna", "tala ut" eller "tro fram" helande och ekonomisk välsignelse. Detta kallar Ekman för tro. Men sådana "andliga principer" existerar inte i Bibeln. Dessa "principer" tenderar däremot att ha magiska undertoner, eftersom bön blir ett slags framfödande av något man redan äger i sin ande. Tron blir därför ett slags verktyg, en metod, för att producera önskat bönesvar.

Ingen av ovan nämnda "spikar" är bibliska, och till skillnad mot pastorn och bibelläraren Sven Nilsson anser vi att JDS-läran är en stor "spik". Dels för att den binder samman andra centrala byggblock i Ekmans teologi, men allra främst för att den i grunden bryter sönder Jesu Kristi person, särställning och verk. Detta borde stämma till eftertanke när försoningen utsätts för teologiska innovationer.

Först av allt välkomnar vi dina debattinlägg i Nya Dagen (20/10) och Magazinet (15/9), eftersom Du, Ulf Ekman, söker redogöra för din syn på försoningen. Speciellt vill vi rikta uppmärksamhet mot ditt bejakande av Jesu fysiska offerdöd som ett tillräckligt offer för våra synder, eftersom en förkunnelse om motsatsen, JDS (Jesus Died Spiritually), varit en springande punkt mellan genuin trosförkunnelse och klassisk kristen tro. Tyvärr har diskussionen alltför ofta varit centrerad till huruvida Jesus sonade mänsklighetens skuld i dödsriket. Visst är detta heresi, men ett avståndstagande från en sådan förkunnelse är inte liktydigt med ett tillbakavisande av att Jesus dog andligen.

En "korscentrerad" JDS-lära är helt möjlig, eftersom det centrala i läran rör Jesu natur och att något fysiskt inte kan bota något andligt. Tar vi Kenyon som exempel, så dör Jesus två gånger på korset; först andligen och sedan kroppsligen. Andra förkunnare av JDS-läran har den omvända turordningen. Förkunnelsen att Jesus dog andligen är alltså inte liktydigt med att förlägga försoningen till dödsriket, även om flertalet amerikanska trosförkunnare valt att göra det.

Den teologiska kontexten är här av central betydelse. Genuin trosförkunnelse såsom den främst blivit formulerad av Kenyon, Hagin och Copeland är djupt påverkad av ett gnostiskt tänkande, eftersom likheterna med gnostikernas lärosystem är påtaglig. Bland exemplen märks om det nödvändiga med ett "gudomligt sönderfall" för att återlösa människan (JDS), men även om den gudagnista som finns nedlagd i varje människa. Ett annat exempel på släktskap mellan dagens trosförkunnare och dåtidens gnostiker är den djupa åtskillnaden mellan den andliga och fysiska sfären, där den förra framhålls som mer reell och som inneburit en speciell förståelse av begreppen sinnes- och uppenbarelsekunskap. Spekulationer om den förste Adam är ytterliggare ett exempel på släktskap.

JDS-läran hänger intimt samman med den människosyn Du förespråkar. Det finner sig då naturligt att orda något om detta. Ett fundament inom den genuina trosförkunnelsen är föreställningen om att människan är en ande, som har en själ och som bor i en kropp. Tanken på människan som hel och odelbar får ofta träda i bakgrunden. Istället framhålls och betonas människans enskilda "delar" och då speciellt hennes ande, hennes "egentliga jag". Dikotomin mellan andligt och fysiskt har därmed också påverkat synen på människan.

Denna gnostiska, och därmed icke-bibliska, antropologi är ett grundtema hos speciellt Hagin, och introducerades på allvar för svensk publik av din svärfar Sten Nilsson, även om det fanns enstaka förelöpare före honom. Även Du har frekvent gett uttryck för samma människosyn, både i tal och skrift, även om det inte alltid behöver vara frågan om slagorden: människan är en ande, som har en själ och som bor i en kropp. Mot bakgrund av din förändrade syn på JDS-läran, så undrar vi var Du idag står i antropologin?

Synen på försoningen är av fundamental betydelse i det teologiska samtalet, men innebär på intet sätt att man får åsidosätta en fortsatt diskussion om den genuina trosförkunnelsen och i vad mått den fortfarande gör sig påmind i Uppsala. Dessutom krävs mer än kyrkopolitisk retorik på ledarplats i Magazinet och i debattinlägg i Nya Dagen för att skapa trovärdighet åt din nya hållning i JDS-läran. Dock vill vi framhålla att goda förutsättningar skapats för en fortsatt konstruktiv debatt.

Det är bra att Bask/Gunnarsson försöker vidga debatten till att även börja omfatta en vidare prövning av trosförkunnelsens lärosystem. Det är bara att hoppas att Ekman öppnar på förlåten och ärligt utifrån vad han egentligen har lärt och lär tar detta samtal.

Kan man ana av vad Bask/Gunnarsson skriver, att de inte med Ekmans formuleringar att försoningen sker på korset och inte i dödsriket, är övertygade om att Ekman verkligen tar avstånd från att Jesus dog andligen? Att Ekman fortfarande ändå tror att Jesus på korset fick en syndig natur. Skiljdes från Fadern till sitt väsen och sin natur. Alltså inte var sann Gud längre och då även behövde pånyttfödelse.

Kärnan i JDS är inte huruvida försoningen sker på korset eller i dödsriket (vilket Ekman nu glädjande nog har klargjort att det sker på korset), utan fundamentet i JDS är att Jesus dör andligen: D.v.s. att Jesus varken är sann Gud längre eller en sann, syndfri människa, utan en syndig natur skild från Gudomligt liv och som därigenom behöver pånyttfödelse. Vilket i sin djupaste konsekvens i trosförkunnelsen, innebär att Jesus på korset är djävulens son. Eftersom att den genuina trosförkunnelsen lär att andlig död är en natur. Djävulens natur. Som har djävulen till far.

"Adams andliga natur förändrade sig och han blev andligt död. Satan blev hans andlige far. Andlig död är alltså en natur som har satan till far. Jesus var verkligen död - inte bara fysiskt, men också andligt." (Johnny Foglander, Livets ord)

Trosförkunnelsens lära kring att Jesus dog andligen och de lärofäder och förkunnare som idag torgför detta, har aldrig Ekman med sina formuleringar och "klargöranden" tagit avstånd ifrån. Tvärtom finns fortfarande band och litteratur med denna undervisning kvar i utbudet.

Många menar nu att Ekman ändrat sig och tagit avstånd från JDS. D.v.s. inte längre tror på och undervisar att Jesus dog andligen. Det enda Ekman klargjort är att försoningen sker på korset och inte i dödsriket. (Vilket klart tidigare i hans undervisning varit i dödsriket, utifrån den litteratur och band som han själv fabricerat och fortfarande gäller i det utbud som finns att tillgå via Livets Ord).

Själv säger Ekman att han inte ändrat den undervisning han startade med. Den som genom åren tagit del av den undervisningen, som även idag torgförs via band och litteratur. Även i boken Doktriner. Vet att det är en solklar undervisning om att Jesus dog andligen. Även ett lärosystem som förutsätter just att Jesus dog andligen och blev född på nytt. Vad Ekman säger idag är att försoningen skedde på korset. Ingen dementi om att Jesus dog andligen.

Om nu Ekman verkligen ändrat sig och inte längre tror att Jesus dog andligen, hur ska då alla, som på olika sätt försvarat Ekman och att Jesus dog andligen och försvarat ett lärosystem som förutsätter att Jesus dog andligen, agera idag?

Hade Ekman verkligen av Gud fått sin tro kring att Jesus dog andligen korrigerad, så vore det väldigt enkelt att i en enda mening konstatera att Jesus inte dog andligen och så göra allt för att rätta till vad det misstaget genom åren fört med sig.

Istället för detta hysch-hysch, med mer eller mindre krystade omskrivningar. För att lyckas med en trefaldig balansakt: Att aldrig ha ändrat sig. Kunna ha den egentliga tron på att Jesus dog andligen kvar. Men ändå för att kunna nå massorna försöka framstå, som att han inte företräder den läran och senare kunna smyga in den tillsammans med det övriga lärosystemet. Det går inte att tolka Ekmans beteende på något annat sätt.

Menar att så länge inte Ekman helhjärtat gjort upp med hela trosförkunnelsen, utan bejakar ett lärosystem, som till sin konsekvens framställer Jesus som djävulens son på korset, så måste sakerna kallas vid sitt rätta namn och Ekman betraktas som villolärare.

Den dagen han helt gjort upp med villfarelsen i trosförkunnelsen, kommer det att höras, synas och märkas på ett sådant sätt att det inte råder några tveksamheter.

Det är inget lättare för den som varit djupt intråcklad i trosförkunnelsens lärosystem, att komma loss från det än för t.ex. ett Jehovas Vittne att komma loss från den villfarelsen.

Det är i grunden och till sitt väsen samma antikristliga ande i de bägge lärosystemen. Där Jesus säges vara Guds Son, men i konsekvensen av läran är Han inte det i Biblisk betydelse.

Men än mer skrämmande är det, att så många människor som är i ledande ställning för kristenheten, väljer att blunda för något som är så självklart och därmed indirekt genom sin tystnad, blir medlöpare till förförelsen.

Märkligt att inte alla sanna kristna som en man reser sig upp och med en mun deklarerar att ett lärosystem som framställer Jesus som djävulens son på korset kan inte accepteras i kristna sammanhang. Men istället mumlar röster: "Vi kan inte säkert veta vad som händer i försoningen". Bibeln är ju solklar på att Jesus aldrig dör andligen.

Det finns i trosförkunnelsen "logiskt" mänskliga tankar till underbyggnad för JDS-läran. Tanken att eftersom konsekvensen av syndafallet var att människan skildes från Gudsgemenskapen (andlig död), så behöver Jesus ta straffet andlig död i människans ställe, är ett sådant mänskligt resonemang. Det är inte vad Gud i en helhet av sitt Ord framställer.

"Han som inte visste vad synd var, honom gjorde Gud till ett med synden för att vi genom honom skulle bli till ett med Guds rättfärdighet." (2 Kor 5:21)

Tycker den senare delen av citatet, väl visar vad som menas med att Jesus blev ett med synden. (Eller gjord till synd som en annan översättning säger)

"för att vi genom honom skulle bli till ett med Guds rättfärdighet."

Vi vet utifrån Rom. 5 att den troende inte får en faktisk rättfärdighet i sig själv, utan att det handlar om en tillräknad rättfärdighet från Gud, av nåd, genom tro, på grund av Jesu förtjänst. Människan räknas rättfärdig.

Genom vilken förtjänst? Jo, som människans representant uppfyllde Jesus lagen och Guds vilja i människans ställe. Därigenom förenades, försonades Gud och människa där i Jesu jordiska kropp och den andliga döden besegrades. Gud kunde fälla en rättfärdiggörelsedom över människan. Tillräkna henne Jesu rättfärdighet på grund av Hans lydnad och syndfrihet.

På samma sätt fick inte Jesus en faktisk syndig natur, utan tillräknades människans synder och blev gjord till ett SYNDOFFER, som också grundtexten kan översättas. Det enda sättet att få en faktisk syndig natur och dö andligen (skiljas från Fadern) är genom olydnad och synd. Bibeln säger att ingen synd fanns i Jesus. Därigenom dog Han inte den andliga döden, utan besegrade den där i sin jordiska kropp.

Bibeln talar aldrig om att syndoffret som försonar är en andlig död, utan om Kristi kropp och blod. Den andliga döden (ovänskap och separation mellan Gud och människa) övervinns, besegras i Jesu person och jordiska kropp och straffet som utdelas för att synden ska vara sonad, är det rena offerlammets kroppsliga blod och lekamen:

"Ty han är vår frid, han som AV DE BÅDA HAR GJORT ETT och brutit ned den skiljemur, som stod emellan oss, nämligen ovänskapen. Ty I SITT KÖTT gjorde han om intet budens stadgelag, för att han skulle AV DE TVÅ I SIG skapa en enda ny människa och så bereda frid och för att han skulle ÅT DEM BÅDA FÖRENADE I EN ENDA KROPP SKAFFA FÖRSONING MED GUD, sedan han genom korset hade I SIN PERSON dödat ovänskapen." (Ef. 2: 13 – 16)

"Också åt eder har han nu SKAFFAT FÖRSONING I HANS JORDISKA KROPP, genom hans död, för att kunna ställa eder fram inför sig heliga och obefläckade och ostraffliga" (Kol. 1:22)

"då han nu genom EVIG ANDE (Sann Gud) har framburit sig själv (ren, syndfri, sann Gudamänniska - KRISTUS) SÅSOM ETT FELFRITT OFFER ÅT GUD". (Hebr. 9:13-14)

"Och det bröd som jag skall giva, är MITT KÖTT, och jag giver det, för att världen skall leva." (Joh. 6:51)

"och att genom honom försona allt med sig, sedan han genom BLODET PÅ HANS KORS hade berett frid." (Kol.1:20)

"genom att Jesu Kristi KROPP BLEV OFFRAD en gång för alla." (Hebr. 10: 9 – 10)

"Jesus sade då till dem: "Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Om I icke äten Människosonens KÖTT och dricken hans BLOD, så haven I icke liv i eder." (Joh. 6:53)

(Dvs. Den som inte ÄTER OCH DRICKER av det levande Gudsordet om offret av Kristi kropp och blod, smälter födan och inser betydelsen av offret Gud bestämt och utsett, Kristi kropp och blod, har inte liv i sig. Det ingår alltså i den frälsande tron på Jesus. Den tro som Guds Ande inger.)

Är detta något mystiskt oklart i Bibeln?

Ett annat Bibelord som används för att styrka JDS är:

"Vid nionde timmen ropade Jesus med hög röst: ’Min Gud, min Gud, varför har du övergett mig’." (Matt 27:46)

Jesu nödrop på korset var inte något som skilde honom från Gud till naturen (andlig död). Men ett uttryck för den våldsamma kamp han genomled när Han som sann Gudamänniska, utan understöd av sin egen Gudomlighet och Fadern inte sparade eller lindrade Hans vånda vid kroppens frånskiljande och död, vid offrandet av Hans kött och blod . Samtidigt består enheten mellan Gud och människa i personen Kristus. Han säger MIN GUD och FADER I DINA HÄNDER överlämnar jag min ande.

"dock är Du den Helige, den som tronar på Israels lovsånger."

"Hur länge, Herre, ska Du så alldeles förgäta mig? Huru länge ska Du fördölja Ditt ansikte för mig".

"Men jag ska skåda Ditt ansikte i rättfärdighet, när jag uppvaknar, vill jag mätta mig av Din åsyn".

"Ty Han föraktade inte den betrycktes elände och höll det inte för en styggelse, Han fördolde inte sitt ansikte för honom, och när Han ropade, lyssnade Han till Honom."

Jesus fick, som sann människa, uppleva Gudsövergivenheten. Att Gud deltog i det mörkaste skedet med "frånvänt" ansikte. Alltså inget understöd i lidandet som sann människa. Men det framgår att det inte är en åtskillnad i de facto mening, väsensmässigt mellan Fadern och Gudomen i Jesus eller att Jesus i sig själv är syndig och en styggelse.

Utan upplevelse av Guds närvaro ber ändå Jesus till sin Far. I rättfärdighet beder Han och undrar hur länge Fadern ska fördölja sitt ansikte. Bedyrar inför Fadern sin trohet och tillit:

"Jag ska skåda Ditt ansikte när jag uppvaknar".

Talar detta för att det är något mystiskt som sker kring försoningen eller att Jesus dör andligen? Bibeln är helt klar i sin framställning över att Jesus inte dör andligen. Att Jesus igenom hela försoningsdramat är den levande Gudens Son. Att försoningen, föreningen mellan Gud och människa och segern över den andliga döden sker i Jesu jordiska kropp. Genom att han som sann syndfri Gudamänniska uppfyller Guds lag och vilja i människans ställe. Och att det offer Gud utsett och bestämt, som skulle sona mänsklighetens synd, var Jesu syndfria, felfria, Gudamänskliga, jordiska kropp och blod.

Som en naturlig självklarhet av att Jesus är sann Gudamänniska (här behövdes ingen strid med djävulen eller en pånyttfödelse av Jesus), besegrar Kristus den kroppsliga döden i människans ställe och uppstår, när Han åter förenas med sin jordiska kropp som får odödligt liv. Han går sedan till den härlighet han från tidens begynnelse hade hos Fadern. Är detta så mystiskt och ogripbart? Nej, men ett fantastiskt ingrepp av Gud för att rädda människan ur hennes fallna situation!

Inom Pingströrelsen brukar vi vara måna om att framhålla att vi kan veta att vi är frälsta. Hur kan vi vara så säkra på det, om vi inte ens kan vara säkra på vad som egentligen gäller kring försoningen.

En annan mänsklig tanke i trosförkunnelsen som krånglar till det, är att människans ande är hennes egentliga personlighet och att Guds Ande och människans egen ande blir av samma slag, natur och klass. Skapad till likhet med Gud.

Bask/Gunnarsson inbjuder nu Ekman till samtal kring just människosynen. Återstår att se om Ekman är mogen för samtal. Han önskar kanske hellre ha kontrollen och kommandot i en monolog? Vågar han riskera att i ett samtal förlora kontrollen och kommandot?

Under det senaste året har trosförkunnelsen återigen varit under debatt. Somliga anser att förkunnelsen är helt igenom bibelförankrad. Andra att den med åren närmat sig klassisk kristen tro, emedan en tredje grupp - däribland undertecknade - anser att trosförkunnelsen inte är och aldrig har varit ett uttryck för biblisk kristen tro. Det betyder inte att vi anser att allt som sker på Livets Ord är av ondo - inte alls - men genuin trosförkunnelse är något som vi betraktar som helt främmande för den klassiska kristna läran och som därför med kraft måste bekämpas.

Även uppfattningarna huruvida man överhuvudtaget ska diskutera läran går vitt isär. Dock hävdar vi med bestämdhet att det är viktigt att granska och syna vad som förkunnas, och vi tror heller inte att Guds Ande viker ifrån Guds folk på grund av detta. Snarare förhåller det sig tvärtom. Bibeln ger ständiga uppmaningar till församlingen att träda upp mot villolärare. Men andliga upplevelser kan ibland göra människor villiga att acceptera obibliska läror och detta just på grund av upplevelserna i sig.

Ekman har alltid visat ett klent intresse för att i en öppen och uppriktig dialog diskutera trosförkunnelsens teologi. Orsaken är enkel. Ekman torde vara väl medveten om att genuin trosförkunnelse i viktiga hänseenden skiljer sig ifrån det som allmänt ses som klassisk kristen tro. Så istället för dialog har belackarna beskyllts för att gå den Ondes ärenden eller i bästa fall kallats för "renlärighetspoliser", ett epitet som undertecknade fick av Ekman i en ledare i Magazinet.

Att nu Ekman under det senaste året deltagit i debatten, både i Magazinet och i Nya Dagen, är egentligen inte så konstigt. Trosförsamlingarna har inte den tillväxt man hoppats på, varför ekumeniska strävanden kommit upp på agendan. Därmed blir det mer nödvändigt att bemöta den kritik som riktas mot förkunnelsen. Dessutom kan den bieffekten uppnås att Ekmans repliker uppfattas som bevis för att han alltid stått för en klassisk kristen förkunnelse.

Ekman sätts dock på svåra prov. Han har tydligt deklarerat i debattinlägg att den grundläggande undervisningen på Livets Ord är oförändrad, samtidigt som delar av förkunnelsen alltför tydligt skiljer sig ifrån biblisk kristendom. Balansgången att inför den egna rörelsen visa trohet mot vad man tidigare förkunnat och att utåt förneka, förtiga eller förändra vad man lärt kan bli honom övermäktig.

Ekmans syn på JDS är ett sådant exempel. I en debattartikel i Nya Dagen (20/10-00) förklarade han att JDS är en gnostisk lära, tvärtemot vad han tidigare förkunnat. Men det förefaller oss minst sagt underligt att Ekman, efter att ha deklarerat sin renlärighet, åker till Tulsa för att där omfamna Kenneth Hagin, som inte bara lär att Jesu fysiska död inte kunde utplåna våra synder, utan också att "andlig död innebär mer än att vara skild från Gud. Andlig död innebär även att man har Satans natur … Jesus smakade döden - den andliga döden - för varje människa" (Namnet Jesus, s. 24-25, Livets Ords Förlag).

Ett mindre misslyckat exempel på balansgång är Ekmans bok Doktriner. Skälet till att den skrevs, enligt honom själv, var behovet av en kortfattad troslära som sammanfattar grunderna i den kristna tron. Men ett lika gott skäl var att få sätta sin signatur på en bok som vid första anblicken kan uppfattas som en biblisk genomgång av den kristna läran. Resultatet blev det önskade, många av de som tidigare varit tveksamma till trosförkunnelsen blev nu mer välkomnande till Livets Ord. Att sedan boken innehåller tidigare kritiserade läror, visar att man hellre läser in i texten vad man vill se, istället för att läsa vad som faktiskt står.

Ekman har gett få svar på de frågor som vi ställt till honom. Närmast tänker vi på människosynen (antropologin) inom trosförkunnelsen. Istället framhålls den egna förträffligheten genom ett ständigt uppräknade av hur många som gått på Livets Ords bibelskola och antalet församlingar man startat. Skulle inte det räcka, så görs kyrkohistoriska genomgångar på ledarplats i Magazinet, för att på så sätt ge sken av att trosförkunnelsen är en sann och äkta fortsättning på väckelsehistorien.

Men sanningshalten i en lära avgörs inte av hur många efterföljare man har, eller graden av smörjelse talaren sägs ha. Nej, den teologi man förmedlar i talarstolar och ute på missionsfälten kan endast sägas vara biblisk om den överensstämmer med Guds Ord. Här finner vi att Ekmans förkunnelse fortfarande kommer till korta. Tyvärr har Ekmans ovilja att diskutera trosförkunnelsens teologi och omfamningen av Kenneth Hagin kraftigt undergrävt trovärdigheten åt hans påstående att Livets Ord står för en klassisk kristen förkunnelse.

I Nya Dagen (3-5-2001) fanns följande insändare som ondgör sig över människor som anser att JDS– läran är falsk och menar att även Lewi Pethrus och Billy Graham framförde att Jesus dog andligen.

När man har följt debatten i Nya Dagen och på diverse olika kristna internetsajter angående Livets Ord ser man att det är ett fåtal människor som tror sig ha fått ett "kall" från Gud att ägna sitt liv åt att bekämpa Livets Ord och Ulf Ekman.

Främst är det den så kallade JDS-läran (Jesus Died Spiritually) som debatteras. Bland annat påstår dessa vad jag vill kalla "trospoliser" att de som tror att Jesus dog andligen förkunnar en falsk Jesus och att fel ande verkar i deras predikningar (det vill säga demoniska).

Kontentan blir alltså den att de människor som lyssnar till deras budskap inte är eller blir kristna, utan följer "fel" Jesus. Skall vi liksom dem vara konsekventa så finns det människor som lyssnat till förkunnelse från bland annat Billy Graham och Lewi Pethrus som blivit vilseledda.

I Billy Grahams bok Stormvarning s.178 kan vi läsa följande: "Kristi död var en dom. ’Herren lät allas vår missgärning drabba honom’ (Jes.53:6). Han tog vår dom, vårt helvete, på sig. Under den korta tid som han var död uthärdade han helvetet för varenda människa som någonsin levat."

Här betonar Billy Graham att Jesus uthärdade helvetet när han var död, det vill säga var skild från Gud som andlig död innebär.

I boken Samlade skrifter, band 1 av Lewi Pethrus kan vi läsa följande på s.180-181 i en predikan vid namn Smärtornas man: "Det står ju tydligt, att han gjordes till synd för oss, d.v.s. Jesus tog synden på sig så bokstavligt, så intimt, gjordes så till ett med den, att det kan uttryckas med detta ord, att han gjordes till synd.

-Icke bara till syndabärare eller till syndoffer utan till synd för oss…Ingen av oss kan pejla djupet av Jesu lidande.

Han hade hängt på korset i 6 timmar, då han ropade dessa ord: ’Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?’ Då upplevde Jesus, vad synden är. Han erfor, vad det är att vara gjord till synd. Synden kan inte ha gemenskap med Gud och ej heller den, som bär den. Synden åstadkommer skilsmässa från Gud. Och när Jesus tog synden på sig och blev till ett med den, då erfor han den andliga dödens fasa. Detta var det förfärliga. Detta var det djupaste djupet i hans lidande."

Utan att göra några övergrepp på dessa gudsmäns ord kan vi tydligt se att dessa har predikat om att Jesus dog andligen. Frågan blir då: Var det "fel" Jesus de predikade? De som till exempel kom till tro av Lewi Pethrus predikan Smärtornas man, var det Bibelns Jesus eller en falsk Jesus de började tro på? Nej, självklart inte! Men detta är precis vad dessa trospoliser påstår med till exempel Ulf Ekmans undervisning.

Detta visar för mig på den oerhört nedbrytande verksamhet dessa flitiga trospoliser håller på med. Tänk om de kunde ägna sin tid till att förkunna Jesus för ett förlorat släkte och be för dem som de inte tycker om? Och försvara den sunda läran mot det som är det stora hotet, det vill säga liberalteologi, feministteologi, homosexteologi och allsköns lögner som försöker ta sig in i kristenheten.

HaFo kommentar:

Om Graham och Pethrus med sin framställning menar att Jesus skildes från Gud till naturen, menar att väsensenheten mellan Fadern och Sonen i Gudomen upplöstes, menar att enheten av Gud och människa (Guds fullhet lekamligen) i personen Kristus upplöstes, menar att Jesus på korset är en syndig, andligt död natur som behöver pånyttfödelse, så är det lika falskt som när en trosförkunnare framför detta.

Det utslagsgivande i denna fråga, är inte vad olika andliga auktoriteter och människor lärt eller lär kring att Jesus skulle ha dött andligen, utan en helhetsbild av vad Bibeln lär kring vem Jesus är som Kristus och vad som gäller i försoningen är rättesnöret.

Är det någon som genom Grahams eller Pethrus framställning kommit till en tro på en andligt död Jesus, som inte igenom hela skeendet i försoningen är Kristus, så har han kommit till en antikristlig tro på en falsk Jesus och tror inte på det försoningsoffer Gud bestämt: det felfria Offerlammets Kristi blod och lekamen som det försonande offret, som avvände den andliga döden och straffet helvetet från människan.

Själv tror jag att LP inte tillräckligt sett och fullt ut dragit konsekvensen av vad han skrev och att han skulle ha korrigerats i mötet med trosförkunnelsen, när han konfronterats med tanken om Jesu andliga död i dess fulla konsekvens.

För LP var detta uppenbart inte en pusselbit i ett nytt lärosystem. Medan ju trosförkunnelsen verkligen har dragit ut dess fulla konsekvens till en fullt befruktad villfarelse, utformat till ett lärosystem efter Kenyons och Hagins tappning. Men Pethrus lever inte idag och kan inte föra sin talan och delge oss sin syn på frågan.

Men genom det LP skrev på denna punkt bidrog han till att inför framtiden skapa en öppning och tankefästen för JDS-läran och det lärosystem som mynnar ut ifrån dess falska grund. Kanske finner vi här förklaringen till att många inom Pingströrelsen idag är så öppna och tillgängliga för trosförkunnelsen.

Finns det redan tankefästen för att det felfria offret av Kristi blod och kropp på korset inte var tillräckligt, utan att det möjligen krävdes en andlig död av Jesus, så befruktas det tankefästet lätt i mötet med trosförkunnelsen till en fullmogen villfarelse kring vem Jesus är som Kristus och vad som gäller i försoningen.

Istället för Ordets hela undervisning kring vem Jesus är som Kristus och vad som gäller i försoningen, förbiser man hur väsentligt Gud i sitt Ord poängterar tron på och bekännelsen av Jesus som Kristus, med hela den konsekvens det innebär och vilket fokus Skriften lägger på att försoningen sker i Jesus jordiska kropp med bibehållen enhet av Gud och människa i personen Kristus och med vilken skärpa Gud vill proklamera det felfria offret av Kristi blod och lekamen som det offer som avvänder den andliga döden och straffet helvetet från människan.

Så starkt framhåller Gud den tron som den frälsande tron, så att det sägs att den som inte äger den tron har inte liv i sig. Ska vi inte lägga fram detta Guds tilltal till kristenheten? Man övertolkar några få Bibelord för att lättare få lögnen om Jesu andliga död att gå ihop. De som känner sig osäkra rationaliserar och försöker göra en summering att vi kan aldrig riktigt veta vad som skedde. Det räcker med att vi vet att Jesus dog tillräckligt. Istället för att se Skriftens klara budskap om vem Jesus är och vad som gäller i försoningen.

För mig personligen är det några rader i insändaren som är avslöjande för den drivkraft som ligger bakom och syftet för dess tillkomst. För att riktigt misskreditera de som tar Guds Ord på allvar om att "bevara den tro som en gång för alla blivit överlämnad åt de heliga", kallas de med ett negativt laddat uttryck för "trospoliser". De sägs ägna sig åt nedbrytande verksamhet, förkunnar inte Jesus och ber inte för dem som de inte tycker om. De är alltså onda, fyllda av agg och illasinnade människor. (Låter som ett eko från Magazinets ledarspalter).

För att rikta udden från den Bibelstridiga JDS-läran, så sägs helt riktigt att den sunda läran bör försvaras mot allsköns lögner som försöker ta sig in i kristenheten, som om detta vore en motsägelse till att peka på det falska med JDS-läran. Konsekvensen av insändaren blir att det är JDS som är den sunda läran som ska försvaras.

Alla angrepp på vem Jesus är som Kristus och en förvanskning av det felfria offret av Kristi blod och lekamen för världens synd är allvarligt. JDS-läran gör det på det hitintills mest bedrägliga sättet dolt bakom det kristna språkbruket.

Helt uppenbart är inte författaren av denna insändare ute efter sanningen, utan söker efter vägar att försvara lögnen att Jesus dog andligen. Månne är han en "tjänstepolis", som skyddar den smorde ledarens tjänst?

Det som kommer att känneteckna den sållning bland kristenheten i ändens tid som pågår, är vilka som "ger kärleken till sanningen rum i sina hjärtan" eller vilka som väljer att sätta tilltro till lögnen.