Trosrörelsens rötter och teologi |
Trosrörelsen eller "framgångsteologin" har väckt många känslor även i Sverige, en del människor har känt sig välsignade andra har fått problem.
Syftet med detta arbete är att se på trosrörelsens teologiska grund, dess olikheter gentemot en mer traditionell kristen förkunnelse samt vilka de personer var som började att predika "tro".
Från Kenneth Hagin´s bibelskola i USA har många av de ledande trosförkunnarna i Sverige utexaminerats. Därför behandlas Hagin´s syn på kristendomens grunder och hans förelöpare E.W. Kenyon´s tankar, tankar som har en del gemensamma rötter med New Age.
Arbetet börjar med en titt på urkristendomens strid mot de överandliga gnostiska lärare som inte trodde på ett fysiskt lidande för Kristus på korset, detta som en grund, inför studiet av trosförkunnelsens syn på Jesu lidande. Jesu frälsande lidande är enligt trosförkunnelsen, ett andligt lidande i helvetet för Jesus, där han var ett med Satans andliga natur.
Bibeln nämner ingenting om ett andligt lidande för vår Frälsare i de tre dygn han var död. Men här menar sig trosförkunnarna ha en hemlig insikt, en egen version, som är nyckeln till att förstå Bibeln, bli ett med Gud och att leva i hälsa och ekonomiskt överflöd.
"Hemligheten är gömd i dessa tre dagar". Kenyon, What Happend, 33.
Idag menar många att trosrörelsen har tonat ner sina övertoner och blivit "mjukare". Men dess teologi har sällan diskuterats och i Sverige har man inte från ledarhåll tagit tillbaka något av det som man lärt ut ifrån sina bibelskolor.
När jag kom i kontakt med förkunnelsen i början på 80-talet var det med glädje, blandad med vissa frågor. Min kunskap i bibeln var inte stor, hade bara varit kristen i tre år men entusiasmen var desto större. Jag gick på Livets Ords Bibelskola 1985-1987 och var medlem i församlingen Livets Ord från 87 till 90. Rörelsen har många fina, hängivna människor som vill sprida evangeliet. Tyvärr finns det inte, eller fanns inte när jag lämnade 91, utrymme för att pröva förkunnelsen. Det anses inte "andligt" att pröva det som sägs därför att förkunnarna får budskap från Gud.
När jag flyttade från Uppsala till Småland lovade jag mig själv att under ett år läsa bibeln på egen hand och jämföra med bibeln vad jag lärt mig under de senaste åren. Detta gjorde att jag till slut lämnade rörelsen mest ändå p.g.a. saknad av Guds närvaro och frid i en andlig stress.
Några år gick och jag fick inspiration av en gammal vän att verkligen ta reda på de teologiska grunderna som trosrörelsen står för, speciellt rörande försoningen. En skrift av Kenyon som jag fått som bibelskoleelev, framplockad ur en garderob fick mig att tänka till. Detta är bakgrunden till arbetet.
Materialet från trosrörelsen bygger mest på Hagin, Kenyon och två svenska författare Sten Nilsson och Jonny Foglander (tidigare Carlsson). Dessa författare jämförs med Guds Ord och med andra böcker i ämnet efter bästa förmåga, alla har vi ju våra egna "bjälkar".
Den bok jag hämtat mest information om angående trosrörelsens rötter och teologi är "A Different Gospel" av D.R McConell, som enligt min åsikt har en bra evangelisk grund och en god ton. (om vi inte älskar våra syskon är inte Gud ibland oss, 1 Joh. 1:12, - vi måste kunna skilja på sak och person.) En annan författare som varit till stor hjälp är Sven Reichman med sina böcker och artiklar.
Vi går tillbaka i tiden, 2000 år, och tittar på vad de första kristna fick strida mot. Där fanns idéer och filosofiska tänkesätt, som liknar dagens. Jag tänker speciellt på två saker. Å ena sidan var det judarna som inte kunde tro att Jesus var Gud. Å andra sidan var det filosoferna som inte kunde tro att Jesus varit en människa av kött och blod. Det senare kom att kallas för gnosticism och blev det stora hotet för kristendomen.
Gnosis betyder kunskap eller insikt. Frälsning innebar då rätt insikt om människans andliga natur. Eftersom bara det andliga var viktigt eller gott, så blev det ett förakt för kroppen. Det ledde till sträng askes (kolosserbrevet) eller tvärtom till omoral (korinterbrevet).
Man menade att all materia, allt skapat var något lägre, något ont. Det materiella var inte heller lika verkligt som den andliga verkligheten. Därför var det inte Gud som kunde ha skapat denna fysiska värld, detta hade han överlämnat till änglar eller andemakter. "Dessa betraktades ibland som mäktiga motståndare vilka skulle blidkas eller övertalas så att de inte hindrade människan att komma i förbindelse med Gud. Här var det fråga om en hemlig insikt som man fått genom mysteriösa upplevelser." (Studie Bibeln b.4 sid.227).
Många ville föra in gnostiska tankar för att förbättra kristendomen. Göra den mer andlig och filosofisk, bort ifrån talet om synd och nåd och ett lidande på korset. Gud kunde nämligen inte känna någon fysisk smärta. Mot dessa tankar fick kyrkofäderna strida för att bevara den apostoliska tron, vilket senare ledde fram till trosbekännelserna. Med dessa bekännelser ville man hålla fast vid Jesu gudomlighet och inkarnationen. 100% Gud och 100% människa.
Många falska gnostiska evangelier spreds vilket ledde fram till frågan vad som kunde anses som äkta. Man blev tvungen att ha ett rättesnöre, ett nytt testamente, som innehöll den sunda läran. NT skulle vara skrivet av de som varit med Jesus. Eftersom Jesus själv hade uppenbarat sig för Paulus vid ett senare tillfälle var hans brev också "godkända".
Doketismen, i början av andra århundradet, var en lära som menade att Jesu kropp var bara en skenkropp, inte en verklig kropp. Han var alltså bara andlig, ett andeväsen. Cerentius, en annan villolärare, sa att Kristus kom in i människan Jesus vid dopet, men lämnade innan korsfästelsen. Därmed förnekade han både jungfrufödelsen och försoningen
Aposteln Johannes skriver i sitt evangelium att Jesus var Gud och blev människa, eller kött ordagrant. I breven skriver han om att Jesus är Kristus, ingen åtskillnad. Han menar vidare, både i första och andra brevet att den som inte erkänner att Jesus har kommit som verklig människa är en antikrist. Så allvarligt såg man på dessa frågor. En förandligad helhetssyn leder till en förandligad syn på inkarnationen och på försoningen.
Gnostiska tankar har alltid levt kvar på olika sätt. Under senare delen av 1800 talet så utvecklades vissa läror, i Amerika. Ifrån Hegel, Emerson och New England Trancendentalism kom senare New Thought, Christian Science bl.a. Dessa "sekter" var inga kyrkor. Man talade inte om Gud som en person, inte heller om synd och nåd. Man menade att Gud står för harmoni, välstånd och hälsa. Genom att tänka rätt och säga rätt kan man få allt detta i sitt eget liv. Man kan alltså tänka sig frisk, om man samtidigt förnekar sjukdomen. Sjukdomen, menade man, är inte lika verklig som hälsan, eftersom sjukdomen är kopplad till något fysiskt.
Det handlar om en utpräglad dualism, som har sina rötter ända tillbaka till Platons ide‘lära. Här följer några citat av grundaren av New Thought rörelsen, Phineas P Quimby. "Den enda riktiga orsaken till alla händelser är en icke invärtes materiell ide‘."(1). "När människor blir så utbildade att de förstår att deras tro är skapande, då kommer de inte längre att tro på vad doktorn säger."(2). "En person är vad han tänker att han är."(3). Mary Baker Eddy, grundare av Christian Scince, sa bl.a. "När de första symptomen på sjukdom kommer, motsätt dig då vittnesbördet från dina materiella känslor med gudomlig vetenskap."
Dessa tankar brukar även kallas för metafysiska. Med andra ord kan vi säga positivt tänkande. Visst finns det sanningar i detta, speciellt inom idrotten jobbar man mycket med att sätta upp mål. Man ska se sig själv som en vinnare, man bör tänka rätt och ha tro på sin förmåga. Men tyvärr blir det fel när man blandar detta med Bibelns tal om tro. Det blir då en tro på vår egen tro.
Trosförkunnelsen teologi går tillbaka till E.W. Kenyon‘s tankar. En metodistpastor som var mycket influerad av ovannämnda metafysiska tankar. Detta medgav han för sina vänner (1), samtidigt som han inte höll med om att Gud bara är en opersonlig kraft.
Han studerade ett år på Emersson College of Oratory, där man undervisade i vältalighet. Skolan var starkt influerad av New Thought rörelsen, dessa ideèr var här accepterade. Man menade bl.a. att när man inser att man är en andlig varelse i union med Jesus-anden blir man förvandlad till en gud. Trine, en känd författare inom New-Thought rörelsen, även klasskamrat med Kenyon, sa att "samma stund som vi fruktar någonting öppnar vi dörren för just det som vi fruktar".(2). Han menade också att troende behövde inse sin sanna identitet med Gud. Det är här fråga om en insikt utan att först inse sin synd, inte en frälsning i vanlig mening. Trine ville också visa på hur viktigt det var att tänka rätt, på grund av att "tankar har ockulta krafter". (3).
Vad Kenyon gjorde i denna miljö, var att ta det bästa ur det och blanda in det i sin kristna tro. Resultatet blev en väldig dynamik. Ett radikalt budskap som öppnade dörren till under och en gränslös tro. Någon har sagt att detta budskap är det "bästa" budskap som kyrkan någonsin erbjudits, därmed inte sagt att det är sant. Frågan om det är sant eller inte är inte populär idag, man frågar bara om det fungerar. Kenyon skriver på framsidan av sin bok, Två sorters rättfärdighet; "Det viktigaste budskap som kyrkan någonsin erbjudits." Bibeln säger att vi ska pröva allt. Detta tror jag är särskilt viktigt när någon kommer med nya och häftigare läror. I grunden ligger Kenyons förandligade syn på verkligheten, där det fysiska inte har något värde.
Grundaren av Christian Scince, Mary Baker Eddy (avlöpare till New Thought) såg inte heller något av betydelse i det fysiska, "Jesu blod var inte mer effektivt till att rena från synden när det rann på förbannelsens träd än när det rann i hans vener". (4). Lägg gärna detta citat på minnet när vi senare tittar på teologin och vad bibeln säger om korset.
Kenyons tankar har kopierats av Kenneth E Hagin, som har en Bibelskola i Tulsa, Oklahoma, USA. Där har ledande förkunnare från Sveriges trosrörelse studerat. I många böcker har Hagin kopierat ord för ord, sida upp och sida ner från Kenyon, utan att namnge källan. (5). Man skall tro att detta har han fått från Gud, vilket också understryks av änglabesök och att Jesus själv kommer till honom och förklarar bibelord på ett nytt sätt. Vid konfrontation om källmaterialet, har Hagin hänvisat till att Gud måste ha lett honom och Kenyon att skriva likadant. Hagins böcker har spritts i miljontals, i många länder och påverkat den karismatiska rörelsen en hel del.
Kenyons tankar är i stort sett som de metafysiska, men med en personlig Gud. Men Gud blir ändå opersonlig i det att han måste svara på bön efter vissa andliga lagar. Tron bara ska fungera, i sig. Men låt oss nu titta på hans resonemang från grunden, för att se att allt hänger ihop. Visst är resonemanget logiskt. Men vad bibeln säger, är vad vi ska jämföra med. För det första, menar Kenyon, så är människan en ande, vilken har en själ och bor i en kropp. En väldigt förandligad syn på människan.
"Gud är en ande. Människan är en ande . Hon bor i en kropp. Hon har en själ..."(1). "Vi vet, att människan är en ande, att hon tillhör Guds klass av varande, att hon är evig, att hon kan bo i en kropp."(2). Vi bör lägga märke till det faktum, att människan befinner sig i samma klass som Gud. Hon är evig. Hon är en ande."(3).
Medvetet vill man höja upp Adam till en gud, för att visa att troende människor idag har fått tillbaka hans gudomlighet och auktoritet. Så här sa Benny Hinn om Adam (på tv - Trinity Broadcasting Network): "Adam var en super varelse när Gud skapade honom...Skriften visar tydligt att han hade makt (dominion, eng.) över fåglarna i luften, fiskarna i havet, vilket betyder att han brukade flyga...Med andra ord, det som gör något du inte kan, har du inte makt över...Adam flög inte bara, han flög ut i rymden...med en enda tanke kunde han vara på månen."
Kenneth Copeland säger så här om Adam: "...om du ställde Adam jämte Gud skulle de se exakt lika ut...Avbild är att se likadan ut. Med likheten menas att de agerade lika...Alla Guds attribut, all Guds auktoritet, all Guds tro, alla Guds förmågor, var investerade i den mannen." (The authority of the Believer IV, Tape#01-0304)
När Adam och Eva syndade dog de andligen menar man, och förlorade sina förmågor. "När Adam och Eva lyssnade på djävulen, blev han deras andlige fader och de fick djävulens natur i sin ande. Detta är andlig död. " Hagin.(4). Man menar att synden är andlig, och att alla har djävulen i sin ande tills man blir frälst. Allt kretsar runt det andliga. Bibeln talar mer om synden i sig, utan detta andliga språk. "Den här boken är en studie. Det är en lösning av det andliga problemet"(5), skriver Kenyon om en av sina böcker. Vidare menar man att Djävulen fick legal rätt till människan och världen genom syndafallet. Människan blev skild i sin ande från Gud. Nu fick hon endast lyssna till sitt eget förnuft, och sina egna känslor.
När nu Jesus kom för att frälsa oss var han, enligt Kenyon, tvungen att uppleva samma andliga död som människan levde i. Jesus, själv Gud, var tvungen att bli skild från Gud, som vi, och besatt i sin ande, plågad i helvetet i tre dygn under djävulens tortyr. På så sätt kunde han betala skulden till vår fiende och ta tillbaka den legala rätten till människan. Detta är bakgrunden till trosrörelsens omdiskuterade försoningslära, ibland kallad JDS=Jesus Died Spirituelly, Jesus Dog Andligen. Mer om detta senare.
En annan grundläggande sanning i Bibeln är inkarnationen, att Jesus kom som en människa. Innan vi tar upp mer om korset så kan vi börja i rätt ände. Även här finns det en del att undra över i Kenyons lära. Bibeln talar om att Jesus blev som en av oss. Han var Gud, men människa samtidigt. Han grät, blev hungrig, törstig, trött, arg, och ledsen. Eftersom han var avlad av den helige Ande var han syndfri men levde här under frestelser utan att synda. Hos Kenyon heter det att Jesus inte hade Satans natur i sig, och därför var hans kropp inte heller dödlig. På så sätt blir han ändå annorlunda, inte en människa, som du och jag.
Att han hade en kropp betyder inte att han automatiskt måste ha arvsynden. Detta hade t.o.m. Augustinus svårt med innan han blev troende. "Jag var alltså rädd för att jag, om jag trodde att han var född i köttet, skulle bli tvungen att tro att han var besudlad av köttet", citat från Augustinus bok Bekännelser.
Tanken att Jesu kropp inte var dödlig, är märklig, men passar in i läran. Först två citat från Jonny Carlsson (numera Foglander), Livets Ords förlag. "Han hade inte en dödlig kropp med syndens och dödens lag i sina lemmar, dvs ingen arvssynd hade inverkan på honom".(6). "Om han inte hade valt att göra det (dö på korset, min anmärkning), skulle han fortfarande kunna gå omkring på jorden och vara omkring 2000 år gammal". (7). Hos Hagin låter det så här, "Den nya människan, Jesus Kristus, hade ingen död i sig. Han var inte född som vi är födda. Han hade inte den andliga naturen av död - djävulen - i sig".(8).
Kenyon skriver " Han kunde ej dödas han kunde ej dö, varför? Därför att hans kropp var inte dödlig, Jesu kropp var som Adams innan han syndade".(9). Men Jesus dog ju, hur får de det att gå ihop? Jo genom att Jesus först dog andligen på korset. Då blev hans kropp dödlig som våra, och då kunde han dö fysiskt. Han dog alltså två gånger på korset, enligt Kenyon. "I det ögonblick som han blev synd, blev hans kropp dödlig, och först då kunde han dö".(10). Jonny Foglander skriver "Hans kropp blev dödlig och kom in under förgängelsen, så att sjukdom (dödens hantlangare) kunde börja angripa honom".(11). Denna "uppenbarelse" fick Kenyon tidigt detta århundrade och detta ska vi titta närmare på i nästa kapitel.
Kenyon dog 1949, men hans tankar lever kvar ännu mer idag. Det gäller inte minst den s.k."uppenbarelsekunskapen". Med det menas, att vi i vår fullkomligt-med-Gud-förenade-ande, får vetskap om saker som vi inte kan förstå med förståndet. Det blir i förlängningen ett förakt för känslor och förstånd. Därför ska man inte pröva det som sägs med sitt förstånd. Bara tro på det. ( dörren till villfarelse står alltså öppen ).Trine, som jag citerade innan, var klasskamrat med Kenyon och en av de största uttolkarna av New Thought. Han talade om "ett inre sinne genom vilket människan öppnar till den direkta uppenbarelsen och kunskapen om Gud". (12). Kenyon skriver "Vi är inte vanligt folk. Det här (uppenbarelse kunskapen, min anmärkning) lyfter oss ut ur den vanliga in i en supervärld. Vi är de riktiga supermännen och superkvinnorna. Vi har nått utanför sinnets värld, utanför sinnets kunskap och passerat in i Guds värld, den andliga världen".(13).
Detta används lätt av pastorer, som anses mer andliga och därför "hör" bättre vad Gud säger om vissa specifika saker. Det kan även gälla teologiskt. När nu då "Gud har sagt" något får man inte pröva det eller ifrågasätta det. Bl.a. säger en del att denna JDS lära inte får kritiseras, då kommer nämligen Guds straff över den människan. Denna uppfattning har många ledare inom trosrörelsen. Jag har själv fått sådana varningar från människor som tror på den läran.
Vad händer då sinnet och känslorna säger något annat än vad "uppenbarelsekunskapen" har sagt om t.ex. om helande. Först ska vi konstatera att man inom Trosrörelsen tror att vi är helade. Jesus har ju burit sjukdomen, han har uppstått och därför tillhör allt oss redan här. Arvet tas ut i tro här i tiden. Detta låter mer i mina öron som vad de metafysiska sekterna sa, men med ett kristet språk. "Bevisen från känslorna ska inte accepteras när det gäller sjukdom"(14), Mary Baker Eddy, grundare av Christian Science. Hos Hagin låter det så här "En person ska titta i Guds ord, inte på sina symtom".(15). "Det fysiska är sant bara så länge det inte säger emot bibeln".(16). "Börja säg: I enlighet med Hans Ord, är jag helad".(17).
Hela detta förandligade språk känns igen hos många författare inom trosrörelsen. Just det att man talar ett annat språk än andra kristna, leder till missförstånd. Alla går inte lika långt ifråga om helande och ekonomisk framgång, men vissa grundläggande meningar hos Kenyon om andlig död, syndadafallet och Jesu död finner man nästan identiska hos svenska författare.
Så här säger Kenyon‘s dotter Ruth Kenyon Housworth om all "kopiering". "Hans första bok trycktes 1916 men han hade sin uppenbarelse många år innan. De som kommer fram nu och bara varit i tjänst några år och säger att det är något de startat, får en att le lite grann. Det är väldigt svårt för några att vara stora nog att ge äran till någon annan".(18).
För kristna i alla tider har korset, försoningen varit det centrala. Jesus försonade oss med Gud. Han bar våra synder i sin kropp.(1 Pet. 2:24). Detta är det mest underbara budskap en människa kan få höra. Gud, i sin kärlek, sände sin son till oss för att frälsa oss. En dag så kommer vi att få vara hos Honom för alltid, vilket hopp.
Korset är vikigt för trosrörelsen också men inte på det vanliga sättet. Man menar att när Jesus på korset citerar Ps.22:2 "Min Gud, min Gud varför har du övergivit mig" då dör han andligt. Jesus citerar för att skriften skall fullbordas och som människa tror jag att han verkligen kände sig övergiven. Men detta passar in bra till Kenyons tankar. Hans uppenbarelse går ut på att han "såg" att Jesus dog två gånger. Först andligt, sedan fysiskt. Han letade i många år efter ett bibelställe och fann till slut Jes. 53:9, där det står "...och bland de rika kom han först när han var död". I hebreiskan står ordet "död" i pluralis upptäckte han. Men med mindre kunskap i det hebreiska språket förstod inte Kenyon att när något skrevs i pluralis, var det för att förstärka själva uttrycket. Inte att det hänt två gånger. Detta passade emellertid bra in eftersom Kenyon, med sina gnostiska tankar, inte såg något värde i ett fysiskt lidande.
Jesus måste alltså dö andligt först, för att kunna känna fysisk smärta och dö kroppsligt. "Ordet död står i pluralis i hebreiskan, vilket anger att Jesus dog två gånger på korset".(Kenyon, what happend, 43, syftning på Jes. 53:9) Jesus dog då andligt och han fick satans natur i sin ande, menar Kenyon. Man kan undra om timmarna innan på korset har någon betydelse alls, och kampen kvällen innan i Getsemane. Hans kropp var ju inte dödlig innan den andliga döden trädde in. Kändes inte spikarna och all annan tortyr verklig? I Kenyons lära har korset en ringa betydelse. Det är inget fysiskt lidande som är viktigt. "Jesaja 53 är en bild av ställföreträdaren, som lider i vårt ställe. Det är varken psykiskt eller fysiskt lidande. Det är ett lidande i anden".(1).
Eftersom som synden innebär andlig död, måste Jesus bli syndfull i sin ande och dö andligt enligt Kenyon. Han blev plågad i tre dygn, tills Gud skulle ha sagt, "Det är nog". Något bibelställe har aldrig angivits för dessa ord. Vilket inte heller finns, men många förkunnare citerar dessa ord som en sanning.(2). Vad vinns då med detta? Jesus måste själv uppleva helvetet i vårt ställe, så att vi kan bokstavligen bli ett med Jesu rättfärdighet och få samma auktoritet som han. Vid uppståndelsen måste då Jesu ande födas på nytt igen. "...Paulus såg honom födas på nytt i de mörka regionerna, där han för människans räkning lidit de fördömdas kval", Kenyon.(3).
När man börjar tänka på treenigheten, och att Jesus själv är Gud blir det svårt att få det hela och gå ihop. Gud är ju oföränderlig, annars inte Gud. Bibeln nämner aldrig något om att Jesu gudomlighet skulle ha upphört för en tid. Inte heller att Jesus för en tid var ett med Satan. Hebr. 13:8, "Jesus Kristus är densamme i går, idag och i evighet."
Här följer några citat som talar för sig själva innan vi i nästa kapitel mer ska se på vad Bibeln säger om korset. "Andlig död innebär mer än att vara skild från Gud. Andlig död innebär att man har Satans natur i sin ande".(4). "Hans ande, hans invärtes människa kom till dödsriket i vårt ställe".(5). "Jesu fysiska död kunde inte ha utplånat våra synder",(6) Hagin. Kenyon; "Vad bestod hans lidande i ?...det kunde inte vara fysiskt eftersom synden är andlig".(7). "När han gjordes till synd...blev Satan hans herre".(8). "Vi kan se Satans nöje. Vi kan se den stora festen i helvete när Satan förde med sig Jesus. En fånge in i fängelset".(9). "Han blev ett med Satan i andlig död".(10). "När Jesus dog, togs hans ande av den onde och fördes till den plats dit syndarens ande kommer efter döden".(11) "Han måste bli delaktig av den Ondes fruktansvärda natur. Hans kropp skulle bli dödlig. Satan skulle bli hans herre",(12).
Jonny Carlsson; Det betyder att Jesus fick på några dagar avtjäna det, som för dig och skulle innebära ett evigt helvetesstraff",(13). Ulf Ekman; "När djävulen trodde att han besegrat honom, så säger skriften, att Gud på den tredje dagen uppväckte honom från det döda",(14). Sten Nilsson; "Han led dödens vånda till dess att rättvisa skett",(15) "...han steg ned i dödsrikets pinorum",(16). Fred Price; "Tror du att straffet för våra synder var att dö på ett kors? Om det var fallet skulle de 2 tjuvarna betalt priset. Nej straffet var att gå in i dödsriket...",(17). Till sist ett citat från en av de stora trosförkunnarna idag Kenneth Copeland "När hans blod utgöts försonade det inte... Jesus tillbringade tre fruktansvärda dagar och nätter i jordens innandöme. (18).
Försoningen har alltså flyttats från korset, till dygnen i dödsriket. Det enda Guds ord säger om tiden i dödsriket är att Jesus predikade där för de som hade dött tidigare. (1 Pet. 3:18-19) Det är allvarligt att lägga till något till skriften, speciellt om det är tvärtemot. Det är ju en väldig skillnad att predika eller vara ett med djävulens syndfulla natur. Men tror man att Jesus dog andligt, blir konsekvensen den som Kenyon kom fram till. Hans resonemang är logiskt. Men har man utgått från fel tankar så kommer man allt längre ifrån Bibeln, ju mer man resonerar.
Till denna lära används ofta Jona egna ord när han låg i fiskens buk. Han var ju där i tre dygn. Jesus sa att hans död och uppståndelse skulle likna Jona upplevelse. Men det finns ingen sådan direkt koppling, det blir vad man läser in. På samma sätt läser man in vad Ps. 22 och 88 säger om Jesu lidande. Det blir då ett andligt lidande i dödsriket.(19).
Om denna lära skulle varit sann och så viktig kunde det väl stått rakt upp och ned i Guds ord, ungefär; "Jesus har dött andligen och varit besatt av Satan i tre dygn". Helst tre gånger i NT, för att inte missa det. Men det är en påhittad historia. "I sin själviskhet skall de utnyttja er med hjälp av påhittade historier". ( 2 Pet. 2:3). Tänker man efter verkar det konstigt att Gud skulle undanhålla dessa "sanningar" från församlingen i nästan 2000 år.
Att vilja skaffa sig mer insikt eller kunskap (gnosis) än vad Gud har tänkt för oss är en gammal frestelse. Ormens ord i lustgården lät inbjudande, att få bli lik Gud. Världen är full av hemliga sällskap, var och en med sin hemliga insikt. På ett liknande sätt spelar Jesu andliga död i trosrörelsen en viktig roll, en insikt de andra kristna inte har. Kenyon skriver "De (apostlarna) visste inte vad som hände på korset, eller under de tre dagar och tre nätter innan Hans uppståndelse, men vi måste ha kunskap om dessa tre dagar, för det är just detta som bygger upp tron i oss. Hemligheten är gömd i dessa tre dagar."(20)
Dr Walter Martin, som var en känd expert på sekter, sa följande: "Det är höjden av teologiskt dårskap att reducera Gud Sonen, den andra personen av den heliga treenigheten, till en förlorad syndare med Satans natur och sen sända Honom till helvetet med krav på pånyttfödelse innan han kan fullkomna frälsningen."(21).
Det har varit många citat i detta kapitel, och här kommer tre till ifrån K. Copeland: "Jesus gick in i själva helvetet och led straffet för synden."(22). "(Jesus) accepterade Satans natur i Sin egen Ande"(23). "Han (Jesus) var nere i helvetet och led där bestraffningen..."(24)
Om man läser Ulf Ekmans bok Doktriner, så får man känslan av att han vill både äta kakan och ha den kvar. Vad jag menar är att han offentligt inte vill stå för dessa hemska uppmålningar av Jesu andliga lidande i helvetet, som undervisats på hans bibelskola.
I boken säger han klart och tydligt att Jesus dog andligen och blev skild från Gud. Konsekvensen av det har vi gått igenom i detta kapitel. Den konsekvensen är logisk om man tror att den andliga världen bara har två riken. Den konsekvensen brukar alla trosförkunnare stå för, om de är ärliga. Men om man vill närma sig en del andra kristna är det kanske smidigare att gömma de hemskaste konsekvenserna av sin lära. Detta är min (jag kan även här ha fel som i allt annat) tolkning av de rader som handlar om försoningen. (se sid, 155, 173-176, i "Doktriner")
För det första talar inte Guds ord om att Jesus skulle behöva betala ett pris till vår fiende. I Lukas kap. 4 säger djävulen att alla riken har lagts i hans händer, och att han kan ge dem åt vem han vill. Detta citeras ofta för att visa på att vår fiende fick all makt vid syndafallet. Men vi bör ha i åtanke att han är lögnens fader, han ljuger när det passar.
Om vi jämför detta med vad Gud säger i Daniels bok, när det gäller makten får vi en annan bild. Där talas det om att kung Nebukadnessar blir avsatt tills han "besinnar att den Högste råder över människors riken och ger dem åt vem han vill". Dan 4:22-34. Detta gällde redan i GT.
Jesus kom för att ta på sig det som skilde oss från Gud, vår synd. Han kom som människan Jesus. Född på vanligt sätt, men ändå Gud. Han kom för att visa, att segra gör man i kärlek, genom att bli som en av oss. Segra gör man inte med makt eller hot. Han erbjuder oss ett nytt liv, genom att offra sitt eget. Han blev människa och vet vad vi kan gå igenom. "Vi har inte en överstepräst som är oförmögen att känna med oss i våra svagheter, utan en som har prövats på alla sätt och varit som vi, men utan synd. Låt oss därför frimodigt träda fram till nådens tron för att få förbarmande och nåd i den stund då vi behöver hjälp." Heb. 4:15-16. Samma författare skriver också "Eftersom han själv har prövats och lidit, kan han hjälpa dem som prövats". Heb 2:18.
Han offrar sig åt Gud, han behöver inte betala till fienden. Jesus offrar sig inte åt djävulen, Gud är inte skyldig djävulen någonting. "...och utlämnat sig själv för vår skull som en offergåva, ett välluktande offer åt Gud." Ef. 5:2. Försoningen är något som endast sker mellan människan och Gud. "Gud är en, och en är förmedlare mellan gud och människor, människan Kristus Jesus, som gav sig själv till lösen för alla." 1 Tim 2.5-6.
Utan en inkarnation, utan en mänsklig kropp som din och min blir det heller inget fysiskt lidande på korset. Det finns inga bibelord om ett andligt lidande för Jesus i dödsriket. Men många om ett fysiskt lidande, även många om hans försonande blod som rann för oss. En del av dessa bibeltexter vill jag citera här. De går ofta stick i stäv med de citaten vi läste i förra kapitlet. Tänker vi samtidigt på gnosticismen, förstår vi att Guds Ord är tydligt mot dessa villfarelser.
När vi firar nattvarden så "förkunnar" vi "Herrens död". Det gör vi genom att bryta brödet, äta det och dricka vinet. Med tacksamhet påminns vi om vad han gjorde för oss. Brödet är en symbol för att han offrade sin kropp. Vinet för att han offrade sitt blod. Naturligtvis finns ingen symbol för Jesu offrade ande. Jesus sa vid instiftandet av nattvarden om brödet "Detta är min kropp som offras för er. Gör detta till minne av mig", och om vinet "Denna är det nya förbundet genom mitt blod. Var gång ni dricker av den, gör det till minne av mig": Låt oss titta på några texter om betydelsen av Jesu blod.
Vi ska se på två bibelord som ofta används inom Trosrörelsen. Om man tror på Kenyons försoningslära så passar de väldigt bra in. Man läser då in vad man önskar i texten. Har man aldrig hört Kenyons utläggning så får man inte de associationerna. Först 2 Kor 5:21 "Han som inte visste av någon synd honom gjorde Gud till ett med synden". Detta citat använder Kenyon i en bok, över 10 gånger.
Det passar bra till hans andliga död, hans syndfulla ande, att han dog som en syndare, men när Paulus skriver detta så har han sin judiska tradition i åtanke, Gamla Testamentet. I 3 Mos kapitel 16 talas om en syndabock. Prästen lade sina händer på den och överförde folkets synder. Den fick sen gå ut i öknen för att dö. Bocken i sig var inte en syndare. Jesus blev ett med synden, men han blev inte en syndare, "våra synder bar han i sin egen kropp upp på träpålen", (1 Pet. 2:24). Han bar synden i sin kropp, på korset, inte i sin ande i dödsriket. Paulus skriver till Romarna att Gud lät sin son bli "lik" en syndfull människa. (Rom. 8:3) Jesus är det felfria lammet som blev offrat. (1 Pet. 1:18). "Rättfärdig dog han för er orättfärdiga". ( 1 Pet. 3:18-19). Han dog alltså rättfärdig, inte med synd i sin ande.
Vi kan läsa hela vers 18 och vers nitton. Här finns ett uttryck som också används flitigt inom trosrörelsen. "Kristus själv dog ju för era synder, en gång för alla. Rättfärdig dog han för er orättfärdiga för att föra er till Gud. Hans kropp dödades, men han gjordes levande i anden, och så kunde han stiga ner och predika för andarna i deras fängelse".
Uttrycket "gjordes levande i anden" används ofta för att visa att han varit andligt död. Detta är inte innebörden och det stämmer inte med tidsföljden som angivs i texten. Gjordes levande i anden är ju hos Kenyon vid uppståndelsen. Här handlar det om att Jesus dog, kroppen lades i graven, men i sin ande levde han och kunde predika. Att bara plocka ut ett uttryck ur sitt sammanhang utan att låta skrift förklara skrift är aldrig bra.
I trosbekännelsen säger vi "nederstigen till dödsriket", det är hämtat från fornkyrkans syn på att Jesus inte var passiv, som Jona, antitypen, utan predikade "för fångarna" A.W. Tozer skriver "...Christ Jesus was actively doing something specific and intelligent and creativ while his body resting in Joseph‘s tomb".
Detta kapitel är kanske det viktigaste i detta studium. Det förklarar en hel del om det som vi hittills gått igenom.
Han hade kunnat kallat på änglar till hjälp, men han valde att gå hela vägen ensam. Han kände sig totalt övergiven av Gud. Kvällen innan i Getsemane, våndades han över detta. Om det var möjligt så ville han slippa det. Men han valde vad Gud ville, för dig och mig. Utan att veta om du och jag skulle vara tacksamma över det. Att han i sina plågor var övergiven av Gud är inte detsamma som att vara ett med Djävulen i sin ande. Som människa kände han sig övergiven men upphörde aldrig att vara Gud.
Gud rev sönder det för att visa att vägen in till honom själv var nu öppen. Hebreèrbrevets författare talar om att Jesus öppnat vägen genom förhänget. (Heb. 6:19). Han skriver också om förhänget som en bild på att Jesu kropp offras, inte hans ande. "Så kan vi då, mina bröder, tack vare Jesu blod frimodigt gå in i helgedomen på den nya och levande väg genom förhänget - hans kropp - som han har invigt åt oss". ( Heb. 19-20).
Att det skulle vara fullbordat redan här passar inte in i Kenyon‘s lära. Han skriver så här om denna bibeltext, "Det är fullbordat, betyder inte att hans ställföreträdande verk är fullbordat, det betyder att han som människa, som jude hade fullbordat Mose lag".(1). En verkligt annorlunda syn på försoningen. För Kenyon var det inte alls fullbordat, för honom är det bara början till tre hemska, påhittade dygn.
Bibeln talar inte om något mer lidande för Jesus efter dessa sista ord, när det profetiska orden var fullbordade tog de ner Jesus från korset. "När de hade fullgjort allt som var skrivet om honom, tog de ner honom från korset, och lade honom i en grav". (Apg. 13: 29).
1. Kenyon. The Father and His family, 118
Kenyon‘s försoningslära är så pass annorlunda att det blir än värre om man försöker blanda ihop den med den gängse, den som förkunnas inom frikyrkan och Svenska kyrkan. Sven Reichman skriver "Jesu seger var en utblottelsens seger på korset. När han dog rämnade förlåten. I Kenyon‘s lära har perspektivet förskjutits. ...Därmed har frälsningen förvandlats från att bygga på Jesu utblottelse inför Fadern till att bli en fråga om makt inför Satan. Naturligtvis förkunnas sedan, att om Jesus segrade på det viset, så skall vi göra på samma sätt".
Denna extrema försoningslära leder ofta till en extrem betoning på vår rättfärdighet i Kristus, där medvetenheten om den egna synden blir ett hot mot "rättfärdighetsmedvetandet". Eftersom Jesu ande måste födas på nytt och våran vid frälsningen, får vi del av exakt samma rättfärdighet, auktoritet och Guds natur, menar man.
Det är av nåd vid frälsningen men sedan blir det en rättighet. Något vi måste få "insikt" om. Nåden blir mindre och mindre viktig. Kenyon förklarar, "Du har samma rättfärdighet som Jesus",(1) "Den troende är lika mycket en del av Gud som Jesus är en del av Gud",(2) "Den troende är lika mycket en inkarnation som Jesus från Nasaret var det",(3) "Vi är i själva verket delaktiga av Guds egentliga natur och substans",(4).
"Hon (den rättfärdigjorda människan) är en mästare. Hon har lika mycket rättigheter inför nådens tron som Jesus har. Hon har lika mycket rättighet i faderns närvaro som fadern har rätt att sitt på sin egen tron".(5). Sten Nilsson skriver "Om Jesus blev rättfärdig i anden och kunde komma ut ur dödsrikets pinorum och omedelbart gå till Fadern i himlen - om han, efter att ha varit gjord till synd, kunde bli rättfärdiggjord ...så innebär det, att var och en som tar emot Jesus Kristus och bekänner honom som Herre, kan komma till Fadern som sin frälsare och bli lika välkommen som Jesus. Detta är fullkomlig försoning".(6).
Man menar att vi blir fullkomligt gudomliga i vår ande. Det jag ser i bibeln handlar mer om att jag kan ha gemenskap med Gud i min ande. "Anden själv vittnar med vår ande om att vi är Guds barn". (Rom 8:16). Visst blir vår ande född på nytt, men vi bli inte gudar för det. Vi behöver även helgas i vår ande, (2 Tess. 2:13). Paulus skriver också "Må han som är fridens Gud helga er helt igenom, och må er ande, själ och kropp bevaras hela och oskadda, så att de är utan fläck när vår herre Jesus Kristus kommer". ( 1 Tess. 5:23).
Två citat till från Kenyon, "Syndaproblemet slutar att vara ett problem i det ögonblick vi vet vilka vi är i Kristus".(7). "Hur sätter vi på oss vår rättfärdighet? Genom bekännelse. Vi bekänner att han är vår rättfärdighet. Vi lever i vår bekännelse".(8).
Det finns ju diken på båda sidor, det ena att aldrig bekänna sin synd, det andra att vi bara ser vår synd, och inte inser vad han gjort för oss. Men har vi syndat ska vi bekänna det, skriver Johannes i sitt första brev och fortsätter, "Om vi säger att vi inte ha syndat, gör vi honom till lögnare, och hans ord finns inte i oss". Hos Kenyon är betoningen mer på att bekänna för sig själv att man är rättfärdig tills man tror det, inte bekänna sin synd. Det man säger har en väldig stor betydelse, ord skapar ju verkligheten, menade också New Thought rörelsen.
Den grundläggande frestelsen hos människan är att vilja bli lik Gud. Denna längtan kommer fram i Kenyons tankar. Trots frälsningen är det oändligt stor skillnad på Gud och oss, vi som endast av nåd får komma till honom.
Allt detta bygger på Guds kärlek. När vi börjar att tappa det perspektivet, och istället inriktar oss på kunskap om vilka vi är, vilka vapen vi har, vilken auktoritet vi äger, så kommer vi lätt ifrån den där innerliga gemenskapen med Jesus. Den gemenskapen där vi är beroende av honom, i allt. Vår blick ska vara på Jesus, Hebr. 12.2, inte inåt på vår egen ande.
Ytterligare två citat från K. Copeland. Det första är från ett kassettband, "The force of love", och det andra från ett konferensmöte 1987; "Du har inte en gud i dig. Du är en!", "Jag säger det och repeterar det så att det inte upprör dig för mycket...där jag läser i bibeln att han (Jesus) säger, ‘JAG ÄR‘ säger jag, ‘Javisst, JAG ÄR också."
Inom trosrörelsen talas mycket om vår auktoritet. Att vi kan använda namnet Jesus. "Man kan inte förstå auktoriteten i namnet Jesus förrän man insett detta",(9) skriver Hagin när han talar om Jesu andliga död. Kenyon; "Vi är mästare. Vi är övervinnare".(10). "Nu kan vi se klart att vi ska ta Jesu plats och handla på den auktoritet som är nerlagd i hans namn. (11). Sten Nilsson skriver "I hans namn dominerar vi över de onda omständigheterna och makterna. Jesus råder genom våra ord. I samma stund vi förstår detta blir vi övervinnare. Demonerna fruktar oss, så som de fruktade Jesus".(12).
Om inte vi befaller bort de onda makterna så händer ingenting, lär man. Detta kan i längden bli jobbigt för en del, när inget händer. Det blir bara ännu mera kamp. I en vision berättar Hagin att han står och pratar med Jesus när en demon kommer emellan och stör. Han ser inte Jesus då, tills han till slut befaller bort demonen. Jesus säger sen att han själv inte kunde ha befallt bort demonen, bara Hagin kunde det. Detta ska då visa att det är vi som har auktoriteten i våra händer.(13).
Visst talar bibeln om utdrivning av onda andar för att hjälp den som är besatt. Men när Bibeln talar om andliga gåvor, under som kan ske på Andens ingivelse, handlar det om uppdrag vi kan få, där Gud redan har en plan. Under och tecken är inte till för att bevisa något, utan för att en människa behöver det. Kärleken ska vara drivkraften
Ett bibelställe som har känts angeläget de senaste åren är Matt. 7:21-23. Jesus talar om den yttersta dagen. Han säger att många ska komma den dagen och säga "Herre, herre, har vi inte profeterat...drivit ut demoner och gjort många underverk i ditt namn?" Jesus kommer då att svara "Jag känner er inte".
Det märkliga är att de kommer inte i ödmjukhet och säger ‘tack, att du dog för våra synder‘. De talar faktiskt som om de inte kände honom. ‘Du kommer väl ihåg allt vi har gjort för dej Jesus?‘ Kanske hade de förstått, genom en insikt, att namnet Jesus har auktoritet i andevärlden. Det tredje budet handlar just om detta. Att inte missbruka Herren din Guds namn, som en slags magi, för egen vinning. De kände till vissa andliga lagar, men hade aldrig gråtit över sin egen synd. De kände inte Jesus personligen. De kom med sina prestationer.
Origenes säger, på 200-talet, att i hans tid var det så vanligt att med namnet Jesus kasta ut demoner, att det ibland hjälpte när namnet uttalades av ogudaktiga kristna. Kanske menade han sådana som inte levde som de lärde, men det ‘fungerade‘ ändå. Jesus säger också till dem, "Försvinn härifrån, ni ondskans hantlangare!" Kanske hade de tagit betalt för sina gåvor.
Om vi har ett problem är det naturligt att vända sig till Gud. Men har vi förstått vår auktoritet kan vi befalla över problemet själva. Det vi missar då är gemenskapen med Gud. Vi kör en genväg istället.
Paulus hade ett problem, en tagg i köttet. Om det var en sjukdom eller förföljelse har diskuterats. Men principen är densamma. Han som själv hade mycket av under i sin tjänst kunde väl i Jesu namn ha befallt bort ‘taggen‘. Men han bad till Herren, tre gånger, vilket i sig var "otro". Enligt en del ska man bara be en gång, och sen tro. Han fick inte det svar han ville, men han förstod också varför han inte fick bönesvar. För sina stora uppenbarelser kunde han ha blivit högmodig säger han, därför fick han leva med detta och inse att Guds nåd var tillräckligt. (2 Kor. 12:7-10). Istället för att befalla efter egen vilja bad Paulus till Herren. Gemenskapen fanns kvar.
Ibland tror jag vår fiende vill locka ut kristna i strid. Han vill få bort vår blick från Jesus, få bort oss från gemenskapen med Gud. Han vill att vi ska spana efter andemakter över städer och religiösa andemakter hos oandliga syskon. Alla dessa makter måste man sen strida bort, i krigstungor eller med namnet Jesus.
Så har vi till slut kommit in i en onaturlig kramp. Vi blir uttröttade och sårbara. Vi lever inte i trons vila, som grundar sig på nåden. Vi har inte Jesus eller våra medmänniskor för ögonen. ( Många har lämnat trosrörelsen just på grund av de s.k. "krigstungorna", för vilket det inte finns några bibelord.)
Något om helande och sjukdom också. Det följer samma mönster, en rättighet. I Jes. 53 och i Matt. 8: 16 talas det om att Jesus bar våra sjukdomar på korset. 1 Pet 2:24 säger "Genom hans så har ni blivit botade". Full hälsa tillhör oss nu för Jesus har burit sjukdomarna, menar man. Arvet ska tas ut i tro, här och nu. Återigen ett citat från Sven Reichman, som förklarar denna missuppfattning. "Jesus har redan dött och uppstått. Därför, säger rörelsens profeter, har vi redan tillgång till allt som frälsningen innehåller. Om Jesaja säger att det finns helande i frälsningen så skall vi inte vara sjuka.
Detta påstående bygger på en djup missuppfattning. Det Jesus har vunnit åt oss genom sin död och uppståndelse blir inte vårt förrän också vi gått genom dödsriket och uppstått från de döda. Det vi kan få i detta liv kallar Bibeln för ett förskott, en garanti , en underpant. Resten tillhör oss i hoppet. Vi får se tillräckligt av Guds kraft för att förstå att budskapet är sant".
Hagin menar att man som troende skall dö frisk.(14). Kenyon skriver "För Fadern är det abnormt att tänka sig att ett Guds barn skulle vara sjukt".(15). Just synen på arvet har blivit den stora skillnaden tack vare synen på försoningen. Arvet gäller här i världen, "vi är i själva verket delaktiga av Guds egentliga natur och substans",(16) Kenyon. Tror man detta så är det klart att arvet gäller nu.
Det talas inte så mycket om faran med rikedom. Vi ska ju använda dem för evangelisation säger man. Det är ju en bra inställning, men många av oss är svaga för pengar. Bibeln varnar den som vill bli rik, för övrigt behöver det inte kosta mycket att bli vän med sina grannar och vinna människor en och en. Paulus skriver "De som vill bli rika låter sig snärjas av frestelsen... ( 1 Tim. 6:8-10
Några Bibelord om arvet passar bra in här, vilka visar på att vi har inte allt än.
I vår tid predikas det allt mindre om himlen, men mer om välstånd här och nu. Vi vill ha himmelriket här och nu. Här följer tre bibelställen vilka visar att helande för de första kristna inte var en självklarhet. "Ni vet att det var på grund av sjukdom som jag första gången kom för att förkunna evangeliet för er. Min kroppsliga svaghet frestade er inte till förakt eller motvilja,..." (Gal. 4:13-14). "Drick inte längre bara vatten, utan ta dig lite vin för din mage och dina ständiga krämpor". (1 Tim. 5:23). "...Och Trofimus som var sjuk lämnade jag i Miletos". (2 Tim 4:20). Dessa ord är skrivna av Paulus som själv bad för sjuka.
Tron i sig är det absolut häftigaste i Kenyon‘s lära. Den blir gränslös, men bara i tanken, inte hjärtats tro som Gud ger. Tron hamnar utanför Gud, tron blir viktig i sig, för att under ska ske. Men visst, om man tror att vi nu äger samma uppståndelse som Jesus, är lika rättfärdiga, samma natur som Gud och samma auktoritet, finns det ju inga begränsningar. Det enda som begränsar tron blir då mina egna tankar.
Allt det här handlar om hur jag vill leva mitt kristna liv, med min egen starka tro eller leva i ett beroende av Gud. Kenyon skriver, "Tänk dig att ha tro på din egen tro! Tänk dig tjusningen att få dina egna böner besvarade!",(17) "Jag är inte längre hämmad av begränsningar p.g.a. att jag är förenad med den obegränsade",(18) Kenyon.
Här vill jag ta med ännu ett citat från Kenyon. Det är de ord som mina ögon föll på när jag efter några år åter tog fram Kenyons böcker, för att jämföra med bibeln. De orden fick mig att tänka till, "När dessa sanningar verkligen får tag i oss, kommer de att göra oss till andliga övermänniskor, mästare över demoner och sjukdomar",(19). Hagin skriver, "Varför de inte blir helade är för att de tror fel".(20) "Inget ska bli omöjligt om du tror rätt och bekänner rätt",(21) "...din rätta bekännelse blir till en verklighet, och då får du vad du vill från Gud. Trons bekännelse skapar verkligheten".(22) Hagin.
När man läser sådana citat ser man ingen skillnad, jämfört med citaten från kapitel 2 från de metafysiska sekterna.
"Det är dags, att vi sätter oss in i, hur mycket av karismatisk teologi, som kommer från Kenyon, så att vi kan rensa bort den och få tillbaka den sunda läran", Sven Reichman.
Tron bör alltså vara på Gud, som svarar på ett personligt sätt. Tron är en gåva. När man springer före Gud och bygger upp en "stark" mental tro som inte håller kan fallet kännas hårt. Det kan tyvärr sluta med att man blir besviken på Gud.
Kenyon. Jesus the healer, 9
Kenyon. The hidden man, 207
Kenyon. The Father and his family,100
Kenyon. The hidden man, 37
Kenyon. Två sorters rättfärdighet, 34
Sten Nilsson. Återlöst, 41
Kenyon. Två sorters rättfärdighet, 39
Kenyon. Två sorters rättfärdighet, 75
Hagin. Namnet Jesus, 26
Kenyon. Två sorters rättfärdighet, 53
Kenyon. Två sorters rättfärdighet, 52
Sten Nilsson. Återlöst, 53-54
Hagin. Den troendes auktoritet, 27
Hagin. Seven things, 21
Kenyon. Identifikation, 5
Kenyon. The hidden man, 220
Kenyon. Identifikation, 15
Kenyon. Two kinds of life, 58
Kenyon. Identifikation, 19
Hagin. Right and wrong thinking, 19
Hagin. Right and wrong thinking, 23
Hagin. Right and wrong thinking, 32
| Menu Bar | Överst denna sida |