Det finns flera varianter av läror som får konsekvensen att Jesus dör andligen ( det sker en åtskillnad mellan Gud och människa i Jesu Kristi person), som på mer eller mindre dolda sätt vill angripa sann kristen tro och vill bedra människan till en antikristlig tro på och bekännelse av Jesus, där Han inte längre är vare sig Guds person eller Jesu Kristi person, "Guds fullhet lekamligen", där Han inte är fullt ut Gud och fullt ut människa samtidigt. Där Han inte är Gud och människa förenade i en person. Personen Jesus Kristus.

Vad säger oss själva namnet Jesus?

I Bibeln uttrycker egennamn individens personlighet, alltså vem och vad personen är till sitt väsen och karaktär. Det finns många uttryck i Bibeln för att beskriva vem Jesus är i sin person. Om Jesus Guds Son, säges bl.a. att Han är: Immanuel = ”Gud med oss” - Frälsaren - väldig Gud - evig Fader.

Jesus är alltså i sin person och identitet ”Gud för, eller med människan, förenad med människan - den som räddar och förenar sig med människan. Jesus Guds Son är i sin person också väldig Gud - evig Fader. Jesus person är Guds person. Därför säger Jesus att ”den som har sett mig han har också sett Fadern - Jag och Fadern är ett. De lever inte bara i en relation med varandra. Jesus är i sin person Gud.

Vad säger oss ämbetet eller titeln Kristus som Jesus har?

Latinets Kristus är detsamma som grekiskans Kristos, en översättning av hebreiskans "ha Maschiach" som betyder den smorde. Jesus är alltså den av Gud smorde. Kristus är heller inget egennamn utan betyder detsamma som Messias, alltså den av Gud smorde, en titel, ämbete eller beteckning att vara Guds sändebud.

Men då får man inte se på denna titel, ämbete eller beteckning enbart på ett jordiskt och mänskligt sätt, där titeln inte har någon betydelse för vad människan är till sitt sin natur. Hon är en vanlig människa oavsett titel, ämbete eller beteckning på vilket uppdrag hon än har i samhället.

Att Jesus bär titeln, ämbetet, beteckningen Kristus, innebär att Han är "Guds fullhet lekamligen" i egenskap av detta ämbete eller titel och beteckning!

Uttrycket att Jesus är Kristus är mer än en titel i vanlig bemärkelse. Detta uttryck vill säga oss vem Jesus Kristus är i sin person. Det vill säga oss att Jesus med ämbetet, titeln eller beteckningen Kristus är "Guds fullhet lekamligen", fullt ut Gud och fullt ut människa i en person - Jesus Kristus.

Namnet Jesus kan aldrig skiljas från ämbetet och titeln Kristus. Namnet Jesus kan aldrig skiljas från den person Han är som Jesus Kristus, Gud och människa förenade. Fullt ut Gud och fullt ut människa i en person, Jesus Kristus. Med andra ord, inkarnationen av Gud i mänsklig gestalt.

Ordet Kristus innebär alltså långt mer än bara en titel som Jesus har därför att Han är smord av Gud att vara Hans budbärare. I det här fallet berör Jesu titel "Kristus", vem Han är som person, vem Han är till sin natur. Att Jesus är Kristus innebär att Han är Gud och människa förenade, fullt ut Gud och fullt ut människa samtidigt!

Begränsar man Jesus Kristus och Hans person till en människa, som enbart är smord av Gud på samma sätt som det ordet används av Trosförkunnelsen - då ofta i beteckningen att Guds Ande är över en människa och leder människan – så förs tanken fel kring vilken person Jesus är som Kristus.

Det förekommer också att uttrycket smord betecknar den troende människan, smord av Guds Ande och då anses hon stå i samma position som Jesus i sin person som Jesus Kristus. Den tanken leder helt fel.

Den tanken leder till att man missar det alldeles unika med att Jesu Kristi person är "Guds fullhet lekamligen", fullt ut Gud och fullt ut människa i sin person. Ingen människa före och ingen människa efter i den här tiden, befinner sig i den positionen. Ingen människa kan till sin person vara, vad Jesus Kristus var i sin person av Guds fullhet lekamligen, fullt ut Gud och fullt ut människa.

Därför kan det bli till ett bedrägeri att peka på uttrycket Kristus som ett ämbete, titel eller beteckning enbart, om man inte kopplar det samman med vilken betydelse det har för den person Jesus är som Kristus.

Det kan antingen leda till att Jesus görs mindre till sin person och till sin betydelse, än den Han egentligen är eller också leda till att människan i sin person och i sin betydelse blir mer än den hon egentligen är.

När jag här i fortsättningen, ibland för enkelhetens skull, bara säger "Kristi person", så menar jag inte att det är namnet på Jesus, utan jag syftar på vem Jesus är som Kristus i sin person. Jesu Kristi person är för mig Gud och människa förenade i en person, fullt ut Gud och fullt ut människa samtidigt, i en person.

När Gud i sitt människoblivande i Jesus Kristus, "inte räknade jämlikheten med Gud såsom ett byte utan utblottade sig själv i det Han antog tjänareskepnad", så innebär det fördenskull inte att Han inte längre är just Kristi person – Gud och människa förenade. Jesus ÄR Guds fullhet lekamligen – fullt ut Gud och fullt ut människa samtidigt, när Gud blev människa i Kristi person.

Men det innebär att Han inte alltid använder sig av sin Gudomliga identitet. Fast Jesus är två identiteter i en person, Kristi person (Gud och människa förenade), ÄR Han hela tiden i sin person Gud och människa förenade – fullt ut Gud och fullt ut människa.

Där sker ingen åtskillnad mellan Gud och människa i Kristi person, även om Han inte alltid använder sin Gudomliga identitet, utan Han är hela tiden Kristi person – Gud och människa förenade. När jag säger att Jesus är Kristus så menar jag att Han i sin person är Gud och människa förenade.

Jesus frågade vid ett tillfälle vem de ansåg Honom vara. De svarade att Han var Messias, den levande Gudens Son. Och Jesus klargjorde att det hade de inte tänkt ut själva utan att Guds Ande uppenbarat detta för dem. Ingen kan själv tänka ut vem Jesus är i Kristi person. Ingen förstår vad det innebär, att Jesus är Gud och människa förenade i Kristi person, om inte Guds Ande uppenbarar det.

Hela vår kristna tro är baserad på att Guds Ande får måla vem Kristi person är för våra hjärtan: "var och en ande som bekänner att Jesus är Kristus, Gud kommen i köttet, han är av Gud. Men var och en ande som inte så bekänner Jesus, han är antikrists ande.."

Detta innebär att var människa som inte ser, tror och bekänner att Jesus igenom hela inkarnationsskeendet vid återlösningsverket av människan är Kristi person – Gud och människa förenade, har på något sätt blivit lurad av antikrists ande, vars huvudintention är att verka för ett förnekande av att Jesus är Kristi person, Gud och människa förenade.

Motsatsen till att vara Jesu Kristi person är att vara en vanlig andligt död människa, en människa skild från livsgemenskapen med Gud. Är Jesu Kristi person andligt död ( och det har skett en åtskillnad mellan Gud och människa i Kristi person), så är Han inte längre Jesu Kristi person, utan är en vanlig andligt död människa.

Jesus frågar vid ett tillfälle Petrus: "Älskar Du mig". Älskar vi Jesu Kristi person för den Han är, eller är det något annat eller någon annan än Kristi person vi dras till? Jesus sa också på ett annat ställe att människor inte sökte efter Honom för att få liv, utan därför att de sett underverk och sökte efter Hans välsignelse. Söker vi Jesus för den Han är i sin person och för att få liv i Honom själv, i Hans person – Kristi person?

En JDS – lära, är en antikristlig lära, som någonstans i skeendet skiljer Gud och människa åt i Kristi person. Det är en lära som någonstans, i skeendet av försoningen mellan Gud och människa i Kristi person, hävdar att Jesus inte är fullt ut Gud och fullt ut människa samtidigt i Kristi person.

Det är två olika varianter av JDS- lära, som jag uppfattar dem, som jag här försöker belysa och ifrågasätta, för att kristna kanske mer kan samtala, bedja över och studera vidare kring de aspekter jag berör, för att bättre tillsammans kunna möta angreppen mot kristen tro idag.

Det är dels naturligtvis läran att Jesus dog andligen i Trosförkunnelsens variant, där Jesus ska dö människans andliga död och blir en vanlig andligt död människa som behöver pånyttfödelse, för att bli Jesu Kristi person igen.

Men jag vill även ifrågasätta en annan lära, läran om de icke - troendes utplånande, annihilismen. Eller som jag hellre vill kalla den, efter att något lite ha sett in i denna läras konstruktion, "själens, personlighetens upphörande vid kroppens död – JDS – läran".

Den läran startar vad jag kan förstå utifrån den synen att uppståndelsen och domen sker vid samma tillfälle för både troende och icke-troende. Så långt kan det vara OK menar jag, och jag tar där ingen personlig klar ställning till vilken syn på uppståndelsen och domen som kan vara riktig. Så långt tror jag inte det blir en frälsningsfråga att se detaljerna kring detta.

Men sedan byggs läran upp vidare där man beskriver personligheten som oupplösligt fixerad vid kroppen och kroppens ben på ett sådant sätt, att när det tillämpas på Jesu död och uppståndelse leder läran egentligen till samma konsekvens som i Trosförkunnelsens lära om Jesu andliga död. Bara på en annan väg och på ett sätt som i förstone inte låter så iögonfallande.

Jag vill alltså försöka peka på likheten i det antikristliga väsen som ligger dolt såväl i denna lära som i Trosförkunnelsens JDS - lära. Det gör mig både upprörd och fylld med vånda, om det är så att "bekämpare av Trosförkunnelsen", samtidigt har en annan antikristlig lära i sitt bagage, som bara skapar en annan variant av JDS – lära, än den som finns dold i Trosförkunnelsen. Det gör ju inte förvirringen mindre och svårigheten att närma sig problemet desto större.

Men samtidigt måste det övergripande målet vara att hålla rent gentemot alla former av JDS - lära, d.v.s. att Jesus dog andligen och att en åtskillnad ägde rum mellan Gud och människa i Jesu Kristi person och angreppen på att Jesus är Kristi person (Gud och människa förenade), var, hur, när och i vilket sammanhang det än framträder.

När vi ska pröva en lära behöver vi alltid starta vid centrum, vem Gud är i sin person och att Jesus är Kristi person, i en person av Gud och människa förenade, och även vad man säger om försoningen.

Den grundmall vi alltid behöver ha för att pröva en lära är kärnpunkten att Jesus är Kristi person - Gud och människa förenade. Det vi bör fråga oss är om Jesus fortfarande är Kristi person (Gud och människa förenade) igenom hela försoningsskeendet. Jag menar att bägge dessa läror förnekar att Jesus är Kristus (Gud och människa förenade i en person Jesus Kristus) och att de är i grunden lika falska till sitt antikristliga väsen.

Det är därför jag valt rubriken "Kan Gud dö – Jesus Kristi person – den stora stötestenen". Detta hänger samman. Upphör Jesu Kristi person att vara Jesu Kristi person genom en andlig död (åtskillnad mellan Gud och människa i Jesu Kristi person), så upphör också Gud att vara Gud.

Annihilismen är ju ingen ny lära, men jag har inte tidigare tagit så stor notis om den, förrän jag upptäckte att den i sin konsekvens, när man ser uppbyggnaden och tillämpar läran på Jesu död och uppståndelse, så är det en JDS - lära, där Gud och människa åtskiljs i Jesu Kristi person, så att Han inte längre är Kristi person, utan Kristi person är skild från livsgemenskapen med Gud.

Precis som Trosförkunnelsens JDS - lära stöter denna lära sig alltså mot att Jesus hela tiden är Kristi person - Gud och människa förenade. Det finns många stötestenar för falska läror att stöta sig emot kring ord av Jesus och hans anspråk, men det finns ingen större stötesten än det faktum att Jesus är Kristi person, Gud och människa förenade - Guds fullhet lekamligen och att Han är Kristi person (anligt levande – Gud och människa förenade i livgivande gemenskap genom Anden) igenom hela försoningsverket.

Finns det någon villolära som inte någonstans krockar med den stötestenen om man ser till konsekvensen av lärans innehåll? Det var inte läror som Gud satte in att vara en hörnsten som kan bli till en stötesten, det var en person, Kristi person, som i den person Han är, som Gud satte fram, som ytterst är den hörnsten som kan förkastas och bli till en stötesten som blir till fall. Jag tror inte det går att bygga utifrån den hörnstenen och komma fel med mindre än att den hörnstenen då blir en stötesten istället och Kristus inte längre är Kristi person av Gud och människa förenade. Är han inte längre Kristi person så är Gud inte heller längre Gud.

Speciellt tydligt tycker jag då detta blir i de två läror som jag vill fokusera. De är i grunden samma antikristliga JDS - lära till sitt väsen. De stöter sig emot och faller på just att Jesus enligt dessa läror inte längre är Kristi person - Gud och människa i en oupplöslig enhet och förening.

Eftersom att identiteten, personligheten, individen upphör vid kroppens död i denna lära, så sker den andliga döden (åtskillnaden från Gud) vid kroppens död och det behövs en andlig pånyttfödelse (gemenskap med Gud) i den kroppsliga uppståndelsen. Överför man det på Kristi person så är det en andlig död av honom som sker vid offret av Kristi kropp och blod och Han behöver en andlig pånyttfödelse i Kristi kropps uppståndelse.

Vad andlig död är och vad kroppslig död är måste hållas isär och inte göras identiska så att andlig död och kroppslig död ses som detsamma och pånyttfödelse och kroppens uppståndelse blir samma sak. Annars kommer man snett.

Det är vad som sker här med den ensidiga betoning som görs i 1 Petr.3:18-20 på enbart orden död (andlig död = kroppslig död) och uppståndelse (kroppslig uppståndelse = andlig nyfödelse).

Det blir galet fast åt motsatt håll som det blir galet med den ensidiga betoning Trosförkunnelsen å sin sida gör där med andlig död = anden dör och en pånyttfödelse av Jesu ande till andligt liv. Även om man kanske inom Trosförkunnelsen numera tar avstånd från läran att anden utsläckes, så vidhåller man att Jesus dör människans andliga död (åtskillnad mellan Gud och människa i Kristi person) och Jesus behöver pånyttfödelse för att bli Kristi person igen.

Tar man bort Jesu undervisning om att det finns ett mellantillstånd mellan kroppens död och kroppens uppståndelse och att Gud i det skedet kan, från helheten av personligheten inklusive kroppen i den här tiden, "åtskilja själ ande märg och ben" och bevara identiteten, personligheten i en medveten, varande existens som Bibeln beskriver det, i väntan på kroppens uppståndelse, så hamnar man snett.

Att denna existens är en verklighet visas bl.a. när Mose och Elia samtalade med Jesus på förklaringsberget fast de var kroppsligen avsomnade och inte heller kroppsligen uppståndna. Eller menar man att de redan före Kristi kroppsliga uppståndelse hade fått sina härlighetskroppar och redan uppstått?

Hur många Bibelställen som än finns för att själen och personligheten skulle upphöra att existera vid kroppens död, så kommer man ändå aldrig förbi att Gud säger att Han har lagt evigheten i människans hjärta och att hon aldrig kan jämföras med djuren. Har Gud lagt evigheten i människans hjärta så ligger evigheten där. Gud säger därmed att Han gjort människan till en evighetsvarelse.

Uppenbarligen är det så att flera som säger sig ta avstånd ifrån Trosförkunnelsens JDS - lära aldrig egentligen har insett innebörden av att Jesus skulle ha dött andligen. Man bara kopplar det samman med att Jesu ande skulle ha dött och den felaktiga "vi är andar" - läran, eller att Jesus skulle ha fått satans natur och pinats i dödsriket, men man har aldrig sett JDS - lärans djupaste innebörd.

Det kan för en del leda till att de faktiskt själva börjar förespråka en annan variant av JDS och detta utan att förstå vad en andlig död av Jesus verkligen är.

En andlig död av Jesus är att Han inte längre är Kristi person (Gud och människa förenade), det betyder att Kristi person upphör att finnas och behöver pånyttfödelse för att bli Kristi person igen (Gud och människa förenade).

En andlig död av Jesus innebär ett åtskiljande mellan Gud och människa i Kristi person. Då är inte Jesus Kristi person längre, utan en vanlig andligt död människa. Kristi person har upphört att finnas och det behövs en pånyttfödelse av Kristi person för att Jesus ska existera igen som Gud och Gud och människa förenade i Jesu Kristi person.

Jesus är Gud och människa = Jesus Kristus i sin person. Att säga att Jesus är andligt död blir detsamma som att säga att Kristi person inte är Jesu Kristi person längre, det blir detsamma som att säga, även om det naturligtvis inte uttrycks så, men konsekvensen blir den, att Gud inte längre är Gud, att Gud är död, att Jesus inte är Gud eller att Gud är död i Kristus eller död med Kristus i den bemärkelsen att Han inte existerar längre.

Detta kan ske på flera sätt. Trosförkunnelsens JDS är en variant. En annan variant är när den kroppsliga döden och den andliga döden görs identiska genom att Kristi person upphör att existera ( "Kristus är verkligen död" = andligt död = Gud och människa åtskild = Jesus är inte Gud längre = Gud är död) vid den kroppsliga döden och offret av Kristi kropp och blod.

För att åter vid sin kroppsliga uppståndelse bli andligt levande ( En pånyttfödelse av Gud i Kristus igen = Jesus är Gud igen = Gud lever igen = Jesus är Kristus igen = Gud och människa är förenade igen). Jesus har alltså varit andligt död i sin död och behövde pånyttfödelse. Det blir då den andliga döden (åtskillnaden mellan Gud och människa i Kristi person), som var offret för att människan skulle få liv och inte offret av Kristi kropp och blod, precis som i Trosförkunnelsen.

Ytterligare en variant är när människans egen livsande görs identisk med att det är Guds Ande som inblåses i människan vid skapelsen och att således när "anden vänder åter till Gud", vid den kroppsliga döden, så blir det människan Jesus som dör och Gud Jesus som lever vidare (åtskiljande av Gud och människa i personen Kristus = Kristus existerar inte längre = andligt död).

Samma slutkonsekvens uppstår om man menar att Jesus inte hade någon mänsklig livsande utan bara Guds Ande.

Kopplar man samman läran om att den livsande Gud inblåste i människan är Guds Ande med läran att Kristi person upphör att existera vid kroppens död, så finns vid Kristi kroppsliga död ingen Gud som anden kan gå tillbaka till. Jesus som tillika är Gud är ju död. Gud är ju död. "Kristus är verkligen död", både andligt och kroppsligt. Han är inte Gud.

Gud är inte Gud om inte enheten av Fader, Son och Ande är bestående i den ende Gudens person, Jag ÄR Herren och enheten av Gud och människa i Kristi person är upplöst så att Kristus inte existerar längre om Gud och människa är åtskilda i Kristi person (är andligt död).

Är inte Kristi person just Kristi person (Gud och människa förenade) vid kroppens död, då är inte heller Gud, Gud längre. Gud vore död. Det är ju också vad man faktiskt försöker säga:

Ekman i Doktriner, tror vi inte att Gud kan dö, så har vi inte förstått vad död är. Och i denna lära heter det, den stora anstöten var att Gud måste lida och dö.

Den stora anstöten är i verkligheten att Jesu Kristi person och Guds person lever, att Gud och människa genom Anden är i livgivande gemenskap (segern över den andliga döden), vid offret av Jesu Kristi kropp och blod. Eljest vore det inte JESU KRISTI kropp och blod.

Upphör Kristi person att vara Kristi person (Gud och människa förenade) vid kroppens frånskiljande och död, vilket är konsekvensen av "själens, personlighetens upphörande vid kroppens död – JDS – läran", där man i en konsekvens av läran, gjort den andliga döden och den kroppsliga döden till att vara identiska, så är offret därmed inte Kristi kropp och blod, utan offret är precis som i Trosförkunnelsens JDS, i praktiken en vanlig andligt död människas kropp och blod.

Offret är inte Kristi kropp och blod, utan offret är att Kristi person upphör att vara Jesu Kristi person vid den kroppsliga döden (antingen genom att Gud och människa åtskilts i Kristi person före kroppens död eller att kroppens död är detsamma som en andlig död av Jesus, så att Kristi person upphör att existera fram till kroppens uppståndelse, vilket då blir även Hans andliga pånyttfödelse - återfödelse). Konsekvensen blir att Gud är död i Kristus, eller död med Kristi kropp i graven i en betydelse av att Gud inte längre är Gud. Det är i grunden samma slutkonsekvens i denna JDS – variant, som i Trosförkunnelsens JDS.

Men detta är i denna lära gömt bakom ett fokuserande på talet om människans helhet, fokus på kroppen och fokus på orden död och uppståndelse, där orden fått en ny innebörd och andliga döden i praktiken blivit identisk med kroppens död och kroppens uppståndelse har blivit en nyfödelse av Kristi person.

Naturligtvis används lika lite här termerna upphörande av Kristi person eller upphörande av Guds person, men precis som i Trosförkunnelsen, där man då säger att man inte känner igen sig, när man pekar på lärans slutkonsekvens, så är detta likaväl här som i Trosförkunnelsens JDS en konsekvens av lärans konstruktion.

Huvudbudskapet i 1 petr.3:18-20 är varken det trosförkunnelsen lär eller vad som blir konsekvensen av att den andliga döden sker vid kroppens död.

Huvudpoängen är där att Gud och människa är förenade - Jesus är andligt levande genom Anden. Detta just genom att Han är Gud! --- och människa i sin person som Kristi person!, även vid kroppens frånskiljande och död. Det är kroppen och blodet som är offret och inte att Jesus dör andligen - upphör att vara Jesu Kristi person och behöver pånyttfödelse för att bli Kristi person igen.

Denna lära gör i lika hög grad som Trosförkunnelsens variant, Jesu blodsoffer som det tillräckliga offret om intet. Det är i denna lära precis samma sak, att det är en andlig död av Jesus som är offret - att Han upphör att vara Kristi person (Gud och människa förenade i personen Kristus) vid Kristi kropps frånskiljande från livet och Kristi persons kroppsliga död! I Bibeln är det Kristi kropp och blod som är det tillräckliga och giltiga offret och inte att Kristi person upphör att vara Kristi person genom ett åtskiljande mellan Gud och människa i Kristi person (andlig död).

Det är detta som blir den slutliga konsekvensen i en JDS – lära, att Kristus upphör att vara Kristi person och inte längre är Gud! Det som tar bort Jesu Gudom i försoningen är att en andlig död av Honom sker = att Kristi person inte längre är Kristi person och behöver pånyttfödelse för att bli Kristi person igen.

Detta sker i Trosförkunnelsens variant, genom en pånyttfödelse av Jesu ande, där personligheten förlagts, för att personligheten ska bli levande igen. I denna andra variant av JDS, behöver Kristi person nu bli andligt levande igen genom en pånyttfödelse i den kroppsliga uppståndelsen, eftersom Hans personlighet var oupplösligt knuten till kroppen på ett sådant sätt, att Kristi person upphör att finnas vid kroppens död. Det är precis samma JDS - lära i sin slutkonsekvens som i Trosförkunnelsens variant där Kristi person upphör att vara Kristi person – Gud och människa förenade (andligt död och behöver pånyttfödelse), bara en annan väg.

Det ligger en tankemakt i lärokonstruktionen här precis som i den andra varianten, så har man väl hamnat i spåret är det nog inte så lätt längre att se likheten, eftersom man tycker att det följer ett logiskt spår som är helt motsatt.

Den som då tycker sig ha blivit löst från trosförkunnelsens JDS spår har i själva verket inte blivit det, utan bara hamnat i ett nytt JDS spår, men inte som Trosförkunnelsen lär JDS.

Kriteriet på att Jesus är Kristi person är att Han är Gud och människa förenade i en person Kristus. Om Han är andligt död (Gud och människa åtskilda i Hans person) så existerar Han inte som Kristi person längre. Han är en vanligt andlig död människa på korset.

Om Jesus är andligt död så innebär det att Gud och människa är åtskilda i personen Kristus, att Kristi person inte längre är Kristi person och att Han behöver pånyttfödelse igen = att Gud och människa förenas i Hans person, för att Han ska vara andligt levande och Kristi person igen.

Nu lär Trosförkunnelsen att Jesus är andligt död, alltså att Kristi person inte längre är Kristi person utan behöver pånyttfödelse. De löser det med att förlägga personligheten till Hans ande, att Hans ande dör och kallar det för att Han dör andligen (Gud och människa åtskiljs i Kristi person – Kristi person finns inte) och att Kristi person blir född på nytt genom en nyfödelse av anden.

Men nu i "själens upphörande vid kroppens död – JDS – läran, förläggs istället själen och personligheten oupplösligt bunden till kroppen och kroppens ben på ett sådant sätt, att kroppens död blir lika med en andlig död = att Kristi person inte existerar längre vid kroppens död. Han är andligt död och behöver pånyttfödelse igen. Här löses det genom en andlig pånyttfödelse (att Kristus finns till igen) genom kroppens uppståndelse, där Han blir född på nytt i en konsekvens av läran..

Vid förfrågan vad man egentligen menar med uttrycken att Kristus är verkligen död och att Gud är död, så visar det sig dock, att man glider förbi detta Kring Kristi persons upphörande vid kroppens död genom följande konstruktion:

Som kontrast till Trosförkunnelsens felaktiga "vi är andar" lära, säger man att "vi är själar" eller "kropps - själar", där livet, livsanden, själen, personligheten, individen är oupplösligt bunden till kroppen och kroppens ben.

Vid skiljandet från jordelivet är allt bara döende och inte dött. Livet, livsanden, själen, personligheten, individen som är oupplösligt bunden till kroppen och kroppens ben, slumrar i benen ända tills de är utplånade.

Så länge inte benen utplånats så finns där ett liv i benen och personligheten slumrar i benen. Livsanden lämnar inte direkt utan successivt i förhållande till hur långt förruttnelsen gått i benen. I den brinnande sjön kommer benen att helt utplånas och därmed också personligheten.

Det är alltså kroppens ben som i denna konsekvens är människans livsande och när benen inte finns längre så finns inte livet. Benen i kroppen har alltså ett eget liv i sig själv och så länge de inte ruttnat upp kan själen, personligheten, individen, identiteten leva slumrande i benen.

Inte ens kroppen är alltså verkligen frånskild livet och död vid den kroppsliga döden. Kristi kropp är alltså inte verkligt död, Gud är inte verkligt död, Kristus är inte verkligt död, utan slumrar i kroppens ben.

Det blir till en ockult lära, detta att livet, själen, personligheten, individen, är oupplösligt bunden vid kroppens ben på ett sådant sätt, att så länge benen inte är utplånade, så lever benen och själen, livet, personligheten , individen slumrar i benen mellan kroppens död och kroppens uppståndelse.

Det är liknande tankar som ligger bakom seden att spetsa en person på en påle som man förr trodde var vampyr eller att det gamla uttrycket "jordfästning" kom till, d.v.s. att se till så att "den döde" bands till gravplatsen och inte kunde ta sig därifrån. Sådana tankar att personligheten ligger slumrande i kroppens ben är också grunden till relikdyrkan och att indianerna bar ben runt halsen för att personligheten som levde i benen förde olika saker med sig.

Tanken grundar sig här på Judiska ideer, där bl.a. inte kroppen får kremeras för då färdärvas det som ska uppstå. Naturligtvis kommer även den som kremerats att uppstå. Även om man kan finna separata stöd för tanken i Guds Ord, så stämmer det inte med en helhet av vad Guds Ord säger. Denna lära är knappast det sista vi kommer att möta med influenser av Judiskt tänkande som smyger sig in och ska hetas vara kristen tro.

Kabbalistiska uträkningar som härrör från Judiskt tänkande, som även det är av ockult karaktär, blir alltmer populära. Det framträder sektliknande företeelser som menar att verkligt kristna ska följa Judisk tideräkning, Judiska seder och riter.

I denna lära är alltså människan en "kropps – själ", med de själsliga förmögenheterna och personligheten, identiteten oupplösligt bunden till kroppen och kroppens ben. Vad händer då med den som fått en transplanterad njure?

Den människan måste ju då bli schizofren i sin personlighet, eftersom något av den donerade njurens själsliga förmögenheter, personlighet och identitet måste följa med den transplanterade njuren.

Den som donerat njuren mister därmed också något av sina själsliga förmögenheter och får identiteten och personligheten delvis demolerad. Och i vilkens kropp av de två människorna ska själen, personligheten och identiteten slumra när bägge ligger i graven eller när kanske bara den ene ligger i graven?

Hela resonemanget är absurt och leder tillbaka till hedniska föreställningar och öppnar för onda andars spel med "spökerier". Något som den kristna tron varit ett värn emot. Nu ska alltså hedniska föreställningar väckas till liv med kristet förtecken, där man även myntar att den som inte tror på själens dödlighet, inte tror att Gud verkligen kan dö och den som inte i praktiken köper hela läropaketet har inte en sann tro.

Detta visar något av den anda, ande och bindande sektmekanism som ligger latent i denna lärokonstruktion, där fokus förs från det centrala i kristen tro – Kristi person – till en tro på själens dödlighet och personligheten oupplösligt bunden vid kroppen och kroppens ben som det centrala navet i läran.

Eftersom, ett sådant försök att knyta igen säcken, för att få läran att stämma, bottnar i en ohållbar ockultism, som visar vilken ande som ytterst ligger bakom denna lärokonstruktion, så är man då tillbaka på ruta ett. D.v.s. att i praktiken innebär en konsekvens av läran, att Kristi person i verkligheten upphör att finnas vid kroppens död för att åter finnas vid kroppens uppståndelse.

Den praktiska konsekvensen av denna lära är därmed att Jesus är lika andligt död (åtskillnad mellan Gud och människa i Kristi person) och behöver pånyttfödelse precis lika mycket här, som när Trosförkunnelsen säger att Han skildes från Fadern och att Gud lät en blixt föda Honom på nytt i Hans ande. Det är precis samma läror bara uttryckt på olika sätt!

Bägge lärorna tar bort Jesu Gudom i försoningen. Bägge gör att Kristi person, genom en andlig död, inte längre är Kristi person och behöver pånyttfödelse. Bägge lärorna trampar Kristi blod under sina fötter och erkänner vare sig att Jesus är Kristi person (annat än med munnen – inte i praktiken i konsekvens av läran) eller att blodsoffret är det giltiga, tillräckliga offret.

Det blir i praktiken en andlig död (åtskillnad mellan Gud och människa i Kristi person = att Kristi person inte är Kristi person längre, utan en vanlig andligt död människa), som krävdes för att sona världens synd och att Han därför behöver pånyttfödelse (antingen i sin ande eller så vid kroppens uppståndelse). Var när och hur det sker eller hur man än försöker formulera denna lösning är oväsentligt. Bara att Jesus inte är Kristi person längre och att något behöver ske för att Han ska vara Kristi person igen, är villfarelse nog.

Det är märkliga vändningar som sker i denna lärokonstruktion. Först sägs att Kristus är verkligen död i sin död på korset, vilket kan leda tanken till att Jesu Kristi person inte längre är Kristi person och att Gud upphört att vara Gud vid offret av Jesu Kristi kropp och blod.

Sen visar det sig att Kristi person inte var verkligt död, utan döende i de kroppens ben som inte heller var verkligt avskilda livet och döda, utan döende så länge de inte är utplånade..

Det leder till att Kristi kropp inte verkligen var offrad och verkligen frånskild livet och verkligt död.

Så händer även det paradoxala. Man griper till en konstruktion av ockult slag, att personligheten är oupplösligt knuten vid kroppens ben, så länge inte benen är utplånade. Det strider mot en helhet av allt Guds Ord kring Jesu undervisning om mellantillståndet mellan kroppens död och kroppens uppståndelse, med en uppenbar existens av personligheten åtskild från en verkligt livlös kropp.

Det strider mot när Bibeln kring Jesu Kristi kroppsliga död, visar att människokroppar som varit verkligt skilda från livet, åter får liv i sina kroppar. Det strider mot Bibelns budskap att Gud har lagt evigheten i människans hjärta. Det strider mot Bibelns hälsning att de som efter uppståndelsen och domen och inte är troende, väl dock befinner sig i en evigt medveten tillvaro.

Det strider mot Bibelns hälsning om att Kristi person vid kroppens död inte är bunden till sina döda ben, som verkligen skilts från livet, utan är andligt (Gud och människa förenade) levande och i Anden (driven av Anden) predikar.

Att man griper till en helt ohållbar ockult lära för att knyta ihop säcken leder till en praktisk slutkonsekvens att det faktiskt är som man först sa att Kristus är verkligen död. Jesu Kristi person finns inte som Jesu Kristi person mellan kroppens död och kroppens uppståndelse, eftersom kroppens död och andlig död i praktiken blir identiska och Jesu Kristi person blir till igen i den kroppsliga uppståndelsen.

Vad vi alltid behöver fråga oss är, vart tar Jesu Kristi person (Gud och människa förenade) vägen i skeendet av en lärokonstruktion. Är inte Jesu Kristi person hela tiden just Jesu Kristi person igenom hela förloppet, så är där en antikristlig konstruktion, alltså en förnekelse av att Jesus är Kristi person (Gud och människa förenade i sin person). Finns inte Kristi person längre är inte Jesus Gud. Är inte Jesus Gud, så är inte heller Gud, Gud längre, utan vi har dödförklarat Guds person om vilken det sägs "allenast Gud är odödlig", evig och ÄR den Han ÄR. Jag ÄR, säger Herren om sin egen person.

Jag är förskräckt över vad jag ser in i, med vilken sinnesrikedom läran är utformad, för att fånga upp människor som verkligen vill göra upp med Trosförkunnelsens JDS - lära, för att bara hamna i en annan variant av JDS.

Det är svårt att beskriva den bild man ser av det falska och när det dessutom är inlagt i förvirrande skentext som är riktig, är det inte så lätt att bena ut hur kopplingarna sitter och varför det går snett i slutkonsekvensen och skala bort det omkringliggande för att bara blottställa det falska, så att det blir synligt i sin nakenhet.

Det är samma svårighet i Trosförkunnelsen och när man där bara fokuserar det falska, så känner människor först inte igen sig, för det var inlindat så man såg inte det falska. Det är ju också så villfarelser fungerar. Eljest skulle de inte få ingång.

Anar att "själens, personlighetens upphörande vid kroppens död – JDS – läran", blir en lära som kommer att fånga upp en del av de människor som vaknar upp över det ohållbara i Trosförkunnelsen och verkligen försöker göra upp med lärorna där.

Denna lära kan börja fungera som en uppsamlare och uppföljare till Trosförkunnelsens JDS – lära, eftersom det kanske känns väldigt rätt till en början att kunna luta sig mot något, som i förstone ser ut som raka motsatsen till Trosförkunnelsens " vi är andar – lära" och istället fokuserar på helheten av människan och kroppens död och kroppens uppståndelse. Då blir det kanske inte så lätt att se att man förleds in i en annan variant av JDS – lära.

Om någon uppfattar att där finns villfarande i något av vad jag skriver, så korrigera mig för Guds skull. Jag vill för allt i världen inte vara villfarande. Jag vill bara se sanningen kring Jesu död och uppståndelse, som är den händelse som hela världens frälsning står och faller med.

Det kan inte bli rätt med Trosförkunnelsens tappning av JDS, där Jesus ska dö människans andliga död. Det leder till att Jesus inte längre är vare sig Guds person eller Kristi person, utan leder till att Jesus i sin person är en vanligt andligt död människa och behöver pånyttfödelse för att vara Kristi person igen.

En del vill så vällovligt, ordentligt betona att Jesus verkligen är Gud och att det verkligen är Gud som lider och dör på korset, vilket det förvisso är. Man försöker uttrycka det med att Gud dör i Kristus eller dör med Kristus eller att Gudamänniskan dör eller att Kristus dog verkligen.

Men om man inte klart uttrycker vad man menar med det, så händer det paradoxala, att det man ville försvara, att Jesus är Gud, faktiskt tar bort Jesu Gudom i försoningen, om det skulle uppfattas som att Gud dog i bemärkelsen upphörde att vara Gud och inte längre finns till vid Kristi kroppsliga död fram till kroppens uppståndelse.

Det kan inte bli rätt att säga att Gud dör i Kristus eller med Kristus i en betydelse av att Kristi person inte finns mellan kroppens död och kroppens uppståndelse. Det är detsamma som en andlig död av Jesus och att Jesus inte är vare sig Guds person eller Kristi person (Gud och människa förenade) i sin död.

Det kan inte heller bli rätt med en lära som både i början och slutet av sin konstruktion inte är hållbar inför allt Guds Ord och där man försöker knyta igen säcken, med en till sin konsekvens ockult lära, att kroppens ben i sig själv är bara döende och inte frånskilda livet, så att Guds och Kristi person befinner sig slumrande i kroppens ben mellan kroppens död och kroppens uppståndelse. Den läran blir i sin yttersta konsekvens därmed till en JDS – lära, d.v.s. att Kristi person upphör att finnas och därmed inte är Kristi person längre, för att åter börja finnas och bli Kristi person igen i uppståndelsen.

Blir det fel i mina konsekvensdragningar, så släng inte allt på skräphögen av vad jag försöker säga, utan att först noggrant arbeta igenom det och så korrigera mig. Låt inte min bristande förmåga att uttrycka mig vara ett hinder, utan försök att se till innehållet av vad det är jag önskar kunna peka på. Kanske finns det någon som kan ta tag i de spörsmål jag rör vid och som både är kunnigare och bättre på att uttrycka sakerna än vad jag är.

Korrigera mig utifrån en helhet av vad Guds Ord säger och då på ett sätt, så att konsekvensen inte någonstans blir att en åtskillnad sker av Gud och människa i Kristi person (andlig död) vid Jesu kroppsliga död, så att Hans person inte längre är Kristi person och på ett sätt där inte konsekvensen någonstans blir att Han inte längre är Guds person mellan kroppens död och kroppens uppståndelse. Alltså att Han blir en Gud som i praktiken upphört att finnas och inte är den Gudomsperson varom Gud själv säger, "allenast Gud är odödlig".

Utgångspunkten för om Gud kan dö eller inte, måste först och främst vara Guds egen utsaga om sin egen person att "allenast Gud är odödlig". Det står även att Han är uppehållaren av allt liv och evig till sin natur och Han presenterar sig som jag ÄR, alltså en person som alltid funnits och aldrig upphör att finnas.

Eftersom död innebär åtskillnad från liv och Gud i sig själv är livets källa, så innebär Hans död att Han i så fall skilts från sitt eget Gudomliga, eviga liv (att en andlig död av Gud skulle ske, eftersom andlig död per Bibelns definition av andlig död är åtskillnad från gemenskapen med Gud). Då finns inget annat uttryck som är relevant än icke existens om man säger att Gud är död. En evig natur är inte evig om den är frånskild livet. Om Gud är frånskild livet är Han varken odödlig eller evig som Han säger om sig själv.

Guds person är tre personlighetssidor i en enda Gud. Fader Son och Ande. Tre sidor, eller ansikten, av den ende Gudens personlighet. De är på ett sätt åtskilda i personlig funktion och personlig uppenbarelse. Samtidigt är de oupplösligt, evigt förenade i en enda enhet: "JAG ÄR HERREN".

Gud är en oupplöslig enhet av Fader, Son och Ande i sin person. Det är den bild Bibeln ger av den ende treenige Gudens person.

Jesus säger: "Jag och min Fader är ett". Ändå visar "jag" och "min" på personlighets sidor i den enda Gudomen JAG ÄR HERREN. Jesus säger om Anden i Joh.16:14-15: "Han ska förhärliga mig, ty av mitt ska han taga och ska förkunna för er. Allt vad Fadern har, det är mitt, därför sade jag att han ska taga av mitt och förkunna för er." Jesus ger oss bilden av en Gud i tre personer och tre personer i en Gud.

Jesus är den levande Guden som inkarnerat sig och blivit människa och det är också Han som kommer tillbaka en dag. 5 Mos.6:4: "Hör, Israel! HERREN, vår Gud, HERREN är en".

Det är inte så att efter inkarnationen, Jesus återlösningsverk och himmelsfärden, då när Han åter går till den härlighet Han hade och varifrån Han kom, så skulle där finnas två åtskilda Gudar. "Jesus Kristus är den samme, igår, idag och dess like i all evighet", säger Bibeln. Jag ÄR Herren, Herren är en, gäller alltid i den ende Gudens person.

Jesus beskriver sin preexistens i den ende Gudens person och att han efter inkarnationen i mänsklig gestalt går tillbaka till sin härlighet i den ende Gudomspersonen så här: "Ja, jag har gått ut ifrån Fadern och har kommit i världen, åter lämnar jag världen och går till Fadern ... Jag har förhärligat dig på jorden genom att fullborda det verk, som du har givit mig att utföra. Och nu, Fader, förhärliga du mig hos dig själv med den härlighet, som jag hade hos dig, förrän världen var till".
(Joh. 16:28, 17:4-5)

Fortfarande gäller att ”ingen kommer till Fadern utom genom mig (Jesu Kristi person). Vägen är öppen för den som kommer på grund av Kristi förtjänst - å Sonens vägnar - i Jesu namn.

Men det synes vara en omfördelning av funktioner inom den ende treenighetens person, när Sonen går åter till den härlighet Han hade och varifrån Han kom.

Vi läser vidare ur Joh. Kap. 14 : ”Jag går till Fadern och vadhelst ni ber om i mitt namn, det skall jag göra…jag skall be Fadern och han ska ge er en annan Hjälpare…den Helige Ande, som Fadern ska sända i mitt namn…ty Han bor hos er och ska vara i er…jag ska inte lämna er faderlösa, jag ska komma till er…vi (Fadern, Sonen och Anden) ska komma till honom (den troende) och taga vår boning i honom.

Det står också att Fadern överlämnat åt Sonen att regera tills Han lagt alla sina fiender under sina fötter till en fotapall och att Jesus satt sig på Faderns och Majestätets höra sida.

Sonen ”Gud med oss”, Jesu Kristi person, synes ha en utökad funktion under församlingens, nådens, förlåtelsens tid vi nu lever, där budskapet om försoning mellan Gud och människa i Jesu Kristi person, går ut med inbjudan om att den som vill han komme och tage livets vatten för intet.

Den som hörsammar inbjudan, tillägnas personligen den domsakt Gud fällt över alla människor: räknad rättfärdig av nåd, på grund av Kristi persons förtjänst, vid en hjärtats hjälplösa förtröstan till den Jesus Kristus är i sin person (Gud och människa förenade) och den försoning Han åstadkommit i sin person och frambärandet av det RENA offret av Kristi kropp och blod.

Sonen, ”Gud med oss”, Kristi person, träder oss till godo inför Fadern. Vi kommer i bön å Sonens vägnar - i Jesu Kristi namn och Fadern möter oss å Sonens vägnar - i Jesu namn. Vi är Guds barn som kommer hem till sin Far. Den enfödde Sonen är nu den förstfödde bland många syskon, eftersom de i sin kommande kroppsliga uppståndelse, ska bli Honom lika till Hans odödliga natur och väsen helt igenom.

Å Sonens vägnar, i Jesu namn, sänder Fadern oss en annan Hjälpare som vägleder oss och bor i oss, under vår vandring här i tiden med ”Gud med oss”, Jesu Kristi person. Detta är samtidigt den ende Gudens person av Fader, Son och Ande: ” ty Han bor hos er och ska vara i er…jag ska inte lämna er faderlösa, jag ska komma till er…vi (Fadern, Sonen och Anden) ska komma till honom (den troende) och taga vår boning i honom.”

Även om Sonen, Gud med oss, Kristi person, har en speciell funktion under församlingens tidsålder och Andens person är speciellt verksam, så förändrar det på intet sätt, det faktum att Guds person fortfarande är en obruten enhet av Fader, Son och Ande i den ende Gudens person - Jag ÄR Herren, Herren är en.

Samtidigt är det inte så att Gud enbart spelar olika roller. Detta med gåtan, men samtidigt den enda beskrivning som håller i ljuset av Guds Ord, av den oupplösliga enheten av tre personer i en Gud och en Gud i tre personer, i den ende Gudens person, lär vi aldrig fullt ut förstå, förrän vi ser Honom ansikte mot ansikte sådan Han ÄR i evighetens värld.

Men vi kan inte tumma på den bild Bibeln ger av den ende Gudens person med mindre än att vi börjar missuppfatta och bygga fel i Bibelns lära vidare i Guds Ord.

Jag tror att vi behöver vara försiktiga med hur vi framställer Guds enda person av Jag ÄR Herren, Herren ÄR en, med en vokabulär som kan leda till att Fadern, Sonen och Anden blir till en bild av tre åtskilda Gudar, som bara på ett slags abstrakt sätt är förenade. Börjar vi mynta Gud fadern, Gud Sonen och Gud Anden på ett sätt, som kan ge en bild av tre åtskilda Gudar, börjar vi redan traska snett. Får vi fel bild i tanken här så kommer det att uppstå problem längre fram.

Kan någon sida av Guds person åtskiljas från Gud och dö? Kan någon person i enheten av Guds enda person av Jag ÄR Herren, Herren är en, åtskiljas från Gud och sägas vara andligt död (inte lever i gemenskap med Gud), utan att Guds person upplöses och Gud upphör att vara Gud? Naturligtvis inte. Det leder även längre farm till en konsekvens att även Kristi person inte längre är Kristi person (åtskillnad mellan Gud och människa i Kristi person), vilket därför till sin yttersta konsekvens är detsamma som att säga att Gud är död.

Den konsekvens detta innebär senare i försoningen är att Jesu Gudom är borttagen i försoningen. Offret är inte ett rent offer av Kristi kropp och blod, utan offret blir en vanlig andligt död människas kropp och blod.

Segern över den andliga döden sker därmed aldrig i Kristi person om Gud och människa åtskiljs i Kristi person. Är Gud och människa åtskilda i Kristi person så har därmed Kristi person upphört att vara Kristi person och Han kan då inte heller bära fram offret av KRISTI (enheten av Gud och människa) kropp och blod, eftersom Han inte längre är Jesu Kristi person. Det finns då ingen frälsning.

Det finns då ingen seger över den andliga döden i Kristi person och heller ingen seger över den kroppsliga döden i uppståndelsen att se fram emot. Segern över den andliga döden i Kristi person (genom att den aldrig sker) vid den kroppsliga döden är förutsättningen för segern över den kroppsliga döden i den kroppsliga uppståndelsen.

Vid en andlig död av Jesus så är inte Gud, Gud längre eftersom inte enheten av Fader, Son och Ande är bestående i den ende Gudens person, Jag ÄR Herren och enheten av Gud och människa i Kristi person är upplöst, så att Kristus inte är Kristi person längre. Existerar inte Kristi person vid kroppens död (är andligt död), då är Gud död i bemärkelsen att Han inte finns längre. Han har då skilts från sitt eget Gudomliga liv och är även andligt död. Då är Gud verkligt död i dess yttersta betydelse. Både andligt och kroppsligt död.

Jesu Kristi person och identitet är "Guds fullhet lekamligen", sann Gud och sann människa i en person Jesus Kristus. Det är en person med allt vad en människa är av egen livsande, eget liv som gör henne till en levande varelse med själsliga förmögenheter och kroppsliga funktioner, men i Kristi person utan synd i sitt väsen.

Synden får aldrig ingång i Kristi person och väsen, eftersom Han hela tiden underordnar sig Guds vilja och uppfyller lagen och rättfärdigheten. Synden är ett "ormgift" som integrerats i människans fallna natur vid fallet och som gör människan till en slav under syndens makt till orättfärdiga gärningar.

Jesus Kristus är en person med Guds person – Guds Ande insprängd till "Guds fullhet lekamligen", till en enhet och helhet. Gud och människa är förenade i en person – Jesus Kristus. Det är en person som till sin konstitution är "Guds fullhet lekamligen". Det är en person som är fullt ut Gud och fullt ut människa - samtidigt i personen Jesus Kristus.

På ett sätt är de åtskilda men samtidigt förenade i en oupplöslig enhet och helhet i en person - Kristi person. Detta är inkarnationens under, där Gud är kommen i köttet = Jesus Kristi person.. Jesus är en oupplöslig (sker en upplösning så är det inte längre Kristi person) enhet av Gud och människa i sin person, där inte personligheten och identiteten är knutet till ett visst "element", utan identiteten är knutet till allt vad personen är av Gud och människa i Kristi person.

Att vara Kristi person är inte bara ett ämbete Jesus har med Guds Ande smord över Honom. Att Jesus är Kristi person innebär att Han är Gud och människa förenade i en enda person – Kristi person, igenom hela försoningsskeendet, från inkarnationens inledning till uppgången i den härlighet Han från världens begynnelse ägt i den treenige Guden av Fader, Son och Ande i den ende Gudens person, Jag ÄR Herren.

Man får vara försiktig med hur man framställer Jesu Kristi person (Gud och människa förenade i en person – Kristi person), som Han är i sin inkarnation av Gud i människogestalt, om man inte ska hamna i problem längre fram i skeendet kring Jesu död och uppståndelse och ta bort Jesu Gudom i försoningen.

Kriteriet på att Jesus är Kristi person är att Han är Gud och människa förenade i en person – Kristi person. Han är "Guds fullhet lekamligen". Han är fullt ut Gud och fullt ut människa. Börjar vi tumma på detta åt något håll så kommer vi att få problem längre fram i skeendet.

Adam var aldrig "Guds fullhet lekamligen". Han var inte Kristi person och identitet. Den troende människan blir i pånyttfödelsen inte "Guds fullhet lekamligen", utan säges ha "blivit delaktig av Gudomlig natur". Den troende människan är inte Kristi person och identitet. Detta att Jesus är "Guds fullhet lekamligen", fullt ut Gud och fullt ut människa - samtidigt, i Kristi person och identitet är något alldeles unikt, när Gud i människogestalt blir Jesu Kristi person – Gud och människa förenade.

När Gud i sitt människoblivande i Jesus Kristus, "inte räknade jämlikheten med Gud såsom ett byte utan utblottade sig själv i det Han antog tjänareskepnad", så innebär det fördenskull inte att Han inte längre är just Kristi person – Gud och människa förenade. Jesus ÄR Guds fullhet lekamligen – fullt ut Gud och fullt ut människa samtidigt, när Gud blev människa i Kristi person.

Men det innebär att Han inte alltid använder sig av sin Gudomliga identitet. Fast Jesus är två identiteter i en person, Kristi person (Gud och människa förenade), ÄR Han hela tiden i sin person Gud och människa förenade – fullt ut Gud och fullt ut människa.

Där sker ingen åtskillnad mellan Gud och människa i Kristi person, även om Han inte alltid använder sin Gudomliga identitet, utan Han är hela tiden Kristi person – Gud och människa förenade. När jag säger att Jesus är Kristus så menar jag att Han i sin person är Gud och människa förenade.

Hela vår kristna tro är baserad på att Guds Ande får måla vem Kristi person är för våra hjärtan: "var och en ande som bekänner att Jesus är Kristus, Gud kommen i köttet, han är av Gud. Men var och en ande som inte så bekänner Jesus, han är antikrists ande.."

Detta innebär att var människa som inte ser, tror och bekänner att Jesus igenom hela inkarnationsskeendet vid återlösningsverket av människan är Kristi person – Gud och människa förenade, har på något sätt blivit lurad av antikrists ande, vars huvudintention är att verka för ett förnekande av att Jesus är Kristi person, Gud och människa förenade.

Motsatsen till att vara Jesu Kristi person är att vara en vanlig andligt död människa, en människa skild från livsgemenskapen med Gud. Är Jesu Kristi person andligt död (och det har skett en åtskillnad mellan Gud och människa i Kristi person), så är Han inte längre Jesu Kristi person, utan är en vanlig andligt död människa.

Kriteriet på att Jesus är Kristus och andligt levande, är att Han är Gud och människa förenade. Tas detta kriterium bort (att Jesus dör andligen = åtskillnad mellan Gud och människa i Kristi person = att han är en vanlig andligt död människa), är Han då Kristi person längre? Om Han inte är Kristi person längre, existerar då Kristi person? Om inte Kristus är Kristi person längre, är då Gud längre Gud?

Det enda som kan åtskilja Gud och människa åt i Kristi person, så att Jesus är vare sig Sann Gud eller sann människa, utan en vanlig andligt död människa, är faktisk (inte tillräknad) synd och orättfärdighet. Det står att Jesus dog bort från synden och inte in i synden så att synden skulle vara i Hans väsen. Det står att rättfärdig dog Han och därmed dör Han inte den andliga döden (åtskillnad från Gud), utan den kroppsliga döden.

Död i Bibeln betyder åtskillnad. Andlig död i Bibeln är åtskillnad från Gud. "Det är era synder som skiljer er och er Gud åt" och det säges om människan att hon "är andligt död i överträdelser och synder". Andlig död är alltså åtskillnad från Gud och den livgivande gemenskapen med Honom genom Guds Ande.

En människa kan alltså vara andligt död (skild från gemenskapen med Gud) och ändå kroppsligen leva genom den egna människans livsande Gud inblåste i människan som gör henne till en levande varelse med själsliga förmögenheter och kroppsliga funktioner.

En människa kan efter Kristi försoning redan i den här tiden bli andligt levande (få sin Gudsrelation återupprättad) och genom Guds Ande bli delaktig av Gudomlig natur och i sin kroppsliga död fortfarande leva i Guds gemenskap.

Människan blir inte andligt död igen vid sin kroppsliga död om hon här i tiden är beseglad med Guds Ande så att hon behöver åter igen bli född till andligt liv i en återupprepad andlig pånyttfödelse (gemenskap med Gud) i sin kroppsliga uppståndelse. Hon är genom lieringen med Gud redan anligt levande (förenad med Gud) och garanteras därmed, att i den kroppsliga uppståndelsen ernå ett förhärligande av allt det människan är av kropp och själ, en förvandling till Hans likhet av sin natur till både andlig och kroppslig odödlighet.

En människa som inte i den här tiden upplever den andliga nyfödelsen (återupprättad Gudsrelation) är andligt död (skild ifrån Gudsgemenskapen) redan före sin kroppsliga död. Det är inte den kroppsliga döden som blir hennes andliga död. Den var för handen redan innan den kroppsliga döden inträdde. Hon förblir för evigt andligt död (skild ifrån Gudsgemenskapen) även vid den kroppsliga uppståndelsen.

Andlig död och kroppslig död går alltså inte att göra till identiska företeelser av åtskillnad och död. Den andliga döden är en åtskillnad från det Gudomliga livet och livsgemenskapen med Gud.

Död betyder åtskillnad. Det framgår inte att den kroppsliga döden är en åtskillnad och död som innebär ett upphörande av människans existens. Kroppslig död är när kroppen frånskiljs människans egen livsande/själ, som vänder åter till Gud.

Gud säger att "evigheten är lagd i människans hjärta" och Jesus undervisar om hur den troende av änglar transporteras till "Abrahams sköte" och lever i medveten varande existens i Guds gemenskap och närhet ( hon är andligt levande här i tiden som troende, som hon genom pånyttfödelsen blev, redan innan den kroppsliga döden inträdde).

Det visar att det inte handlar om någon från kroppen oupplöslig slummer i kroppens ben, utan åtskild från kroppen sker en förflyttning av änglarna till "Abrahams sköte". Där uttrycks möjlighet till att förflytta sig, samtala, se, höra och känna. Inte pekar detta på att det är benen som rister lite och mumlar mellan varandra i graven, eller att det är tankeöverföring och "utanför benen utsvävningar" och skavsår på benen det handlar om!

Men det är en ofullkomnad väntan på den kroppsliga uppståndelsen och domen, där hon i domen till följd av att hon var andligt levande innan kroppens frånskiljande och död, för Kristi skull är frikänd i domen och går förvandlad till full väsenslikhet med Gud, med allt vad hon är av människa, in i den eviga härligheten vid kroppens uppståndelse.

Människan går inte vid den kroppsliga döden in i den slutliga eviga tillvaron. Människan är i ett medvetet varande tillstånd i väntan på kroppens uppståndelse, men inte döende och slumrande i de döende kroppens ben, utan i det tillstånd i Jesu närhet och på det sätt Jesus beskriver det.

Utan kroppens uppståndelse kan inte människan i en helhet gå in i den eviga tillvaron, vare sig det då blir i Guds gemenskap eller för evigt utanför Guds gemenskap. Därför behövde Jesus inte enbart i sin person övervinna den andliga döden, utan även i sin kroppsliga uppståndelse besegra den kroppsliga döden.

Den icke – troende lever inte i gemenskap med Gud här i tiden ( hon är andligt död precis som hon var redan innan den kroppsliga dödens inträde) och vid den kroppsliga döden är hon i väntan på den kroppsliga uppståndelsen och domen på det sätt Jesus beskriver det i Luk.16, för att efter domen bli kastad i "eldsjön", där hon enligt Guds Ord befinner sig i evigt varande tillstånd av samma eviga ords betydelse, som ordet evig om Gud.

Jag hade inte förstått vilken betydelse det har hur man ser på dessa spörsmål, förrän jag lade Kristi person, Hans död och uppståndelse ner i lärokonstruktionen av att själen, personligheten, människan upphör att existera vid den kroppsliga döden. Då insåg jag att i den läran upphör Kristi persons existens vid Kristi kropps död ( = andlig död) och Kristi person åter blir till liv vid Kristi kropps uppståndelse ( = en andlig nyfödelse). Därmed visste jag att denna lära är falsk.

Vi behöver skilja på vad på vad andlig död är (åtskillnad från Gud) och vad kroppslig död är (kroppens skiljande från dess livsfunktioner) och inte göra dessa åtskillnader och död som identiska företeelser. Då blir tanken vilseledd. Men vad händer då med människans personlighet och identitet vid den kroppsliga döden?

Enligt Jesu beskrivning av mellantillståndet av den kroppsliga döden och den kroppsliga uppståndelsen (Luk.16:19-31), så finns ett medvetet, varande tillstånd, fastän det ju då inte sitter i den livlösa kroppen, som är frånskild människans livsande. som gjort henne till en levande varelse av själ och kropp. Det står att kroppen är utan ande död. Den lämnade i det kroppsliga dödsögonblicket och inte på ett ockult sätt successivt i förhållande till hur långt förruttnelsen i benen kommit, så att personligheten ligger i ett eget liv i kroppens ben. Kroppen är verkligen frånskild livet och död.

Tror inte det går att förlägga identiteten och personligheten vare sig fixerat vid livsanden eller oupplösligt vid kroppen, utan den måste ses som insprängd i helheten här i tiden, men på ett sådant sätt, att personligheten, identiteten vid kroppens frånskiljande och död, ändå finns i en varande, medvetande existens (om man nu ska benämna det ande/själ i mellantillståndet), som bär på något sätt, samtidigt med sig "embryot" eller en "inprägling" till allt vad jag är av hela människans varelse inklusive kroppen (det tekniska sköter Gud om hur det fungerar).

Identiteten och personligheten är inte fixerad enbart till någondera "komponent" eller "element" av människan utan "insprängd" i helheten, men ändock på något sätt bestående och vid medvetet och varande tillstånd vid den kroppsliga dödens inträde och frånskiljandet från livsfunktionerna i kroppen, genom att, som det står, att Gud kan "åtskilja själ ande märg och ben", och vid kroppens död kan Han bevara människans identitet vid den kroppsliga döden i en medveten, varande existens i väntan på den kroppsliga uppståndelsen och detta precis på det sätt Jesus beskriver det. Hans beskrivning tyder inte på en slummer i kroppens ben.

Inte bevaras denna personlighet slumrande i döende ben, som inte verkligen frånskilts livet och inte är verkligen döda. Gud som kan åtskilja själ ande märg och ben, bevarar själen, personligheten, människan i ett väntande tillstånd på kroppens uppståndelse, åtskild från kroppen. Att själen, personligheten är oupplösligt bunden till kroppens ben leder till en ockult föreställning.

Detta tillstånd mellan den kroppsliga döden och den kroppsliga uppståndelsen beskrivs som ett medvetet varande tillstånd, men uttryckligen varnas för kontakt över gränsen mellan de båda tillstånden av tid och rum på grund av dess olika slag. Istället finns där en "mellanzon" som då aktiveras av onda andars spel. Där i mellantillståndet uttrycks en aktivitet, inför Gud i Kristi närhet, av de kroppsligt avsomnade heliga i Paradiset. Men inte att de är inbegripna i skeendet i den jordiska, kroppsliga tiden och rummet.

De har i denna väntan på uppståndelsen ingen inblandning i skeendet på den andra sidan den kroppsliga gränsen i tid och rum. De troende är genom Guds Ande förbundna med alla troende, men kan inte ha kommunikation och gemenskap med varandra över den fysiska, materiella kroppsliga gränsen!

Nog finns det en form av tid och rum även bortom den kroppsliga tiden och rummet. Eljest skulle, likaväl som allt redan skett, aldrig någonting, någonsin överhuvudtaget ha skett. Allt skulle bara vara en illusion.

När tiden var inne sände Gud sin Son. Även i den form av tid och rum som finns bortom vårt kroppsliga tid och rum, framgår det att Gud fastställt tider och stunder och skeenden med en form av förr, nu och framtid även i den osynliga världen. Men det ligger på ett plan som vi inte kan omfatta och se in i så länge vi är i den kroppsligt begränsade tiden och rummet.

Enligt Bibeln kommer ingen in i den fulla himmelska saligheten förrän efter den kroppsliga uppståndelsen. Men de som har dött i tron har i Paradiset en försmak av den himmelska saligheten. Därför talar Paulus om tillvaron i Paradiset som ett varande "hos Kristus" (Fil.1:23).

I Uppenbarelseboken stå det att den troende i Paradiset betjänar Gud dag och natt i hans tempel. (Upp 7:15) Detta ställe måste syfta på Paradiset i väntan på den kroppsliga uppståndelsen, eftersom Jesus kommer tillbaka först i Uppenbarelseboken 19 och människans uppståndelse således ännu inte skett.

2 Thess 4:17 säger att den som dör går till Herren och Paulus önskar bryta upp och vara med Herren (Fil 1:23), men ändå är man inte framme vid fullkomningen. Det sker efter uppståndelsen och ingången i den himmelska världen.

Vid den kroppsliga döden har alltså inte de sanna kristna nått fulländningen – den slutliga himlen, Alla kroppsligt avsomnade rättfärdiga (som dött i tron på och umgängelsen med Kristus) är i Paradiset, som inte är ett slumrande tillstånd i kroppens ben, men en ofullkomnad väntan på kroppens uppståndelse. En väntan på sina uppståndelsekroppar på förlossningens dag.

Paradiset är inte den slutliga himlen för evigt. Den eviga Himlen, som de heliga ska besitta, sedan de har fått sina uppståndelsekroppar, beskrivs i de sista kap. av Upp. och ska inte sammanblandas med det nuvarande Paradiset, som de rättfärdiga tar i besittning fram till uppståndelsen.

Paulus vederlägger de som hävdade att uppståndelsen redan skett och att människan skulle vara framme vid målet utan att en kroppslig uppståndelse skett. Även utifrån Paradisisk horisont i Kristi närhet, blickar han framåt på Kristi andra ankomst, den kroppsliga uppståndelsen och ingången i den himmelska världen för de troende, såväl troende ännu i den kroppsliga tiden och rummet, som de heliga, kroppsligt avsomnade i Paradiset.

Katekesens sammanfattning: De trognas själar åtnjuta efter skilsmässan från kroppen salighet hos Gud, men de otrogna äro i ångest under domens förbidan… Med de dödas uppståndelse förstås, att på den yttersta dagen de dödas kroppar skola uppväckas och med sina själar åter förenas, och alla trognas kroppar bliva Kristi förklarade lekamen lika.

"Även om kroppen skils från själen här i tiden, skall själen inte skiljas från Guds närhet. Den lever hela tiden.

Den timliga döden är inte ett fullständigt utplånande. Också den som inte trott fortsätter att existera till själen, vilket vi ser av berättelsen om den rike mannen och Lasarus.

Både den rike mannen och Lasarus flyttade efter döden till en annan tillvaro. Den rike mannen kom till en osalig tillvaro, medan den fattige Lasarus kom till Abrahams sköte. Det är ett uttryck som avser en salig tillvaro.

Det framgår alldeles klart att de båda platserna var åtskilda. Det fanns ett stort svalg emellan dem och det var omöjligt att komma över.

Ett av de viktigaste ställena är Jesu ord till rövaren på korset: "I dag skall du vara med mig i paradiset." Det är klart besked. I samma ögonblick som rövaren dog flyttade hans själ till en plats, som vi inte kan beskriva eller lokalisera. Vi vet bara att det var en salig plats, för Jesus var med där.

Det vi vet är att de troende får flytta till Jesus och leva i hans närhet, medan de som inte tror förvaras i en outsäglig pina i väntan på domen."

"Den timliga eller lekamliga dödens väsen består enligt Skriften inte i att människan förintas utan i att själen skiljes från kroppen (Matt. 10:28, Luk. 12:20, Matt. 27:50, Joh. 19:30).

Det finns några klara skriftställen, som ger upplysningar om själarnas tillstånd mellan döden och uppståndelsen. Om de otroendes själar heter det, att de förvaras i fängelse, d.v.s. på ett ställe, där de straffas (1 Petr. 3:19,20).

Om de troendes själar heter det inte blott allmänt, att de är i Guds hand (Apg. 7:58,Luk. 23:46), utan det heter också uttryckligen, att de vilar hos Kristus och i paradiset (Fil. 1:23, Luk. 23:43,.). "Att vara hos Kristus" är för de hädangångna troende själar säkert ett bättre tillstånd än den gemenskap med Kristus, som de kristna har här på jorden, emedan Paulus tillägger: "vilket skulle vara mycket bättre", d.v.s. bättre än hans gemenskap med Kristus här på jorden.

Paradiset är en vistelseort för syndfria människor, och "att vara hos Kristus" är en sådan stegring av gemenskapen med Kristus, att det inte kan vara tal om att synden skulle vara förhanden i själen.

Skriften vet ingenting om någon själens mellankropp, och den tankegång, som förekommer att själen inte kan fortleva utan kroppslig grundval, saknar bevis. Den allsmäktige Gud, som skapat själen, är mycket väl istånd att upprätthålla själens existens utan någon kropp."

"För en kristen har dessa frågor ingen vital betydelse. Han vet att han också efter döden är i Guds hand. Han vet att "varken död eller liv, varken något som nu är eller något som skall komma, skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre". (Rom 8:38)"

Varför det dock kan vara så viktigt att komma till full klarhet i dessa frågor är att det finns så många läror kring döden, uppståndelsen, mellantillståndet, Paradiset, evigheten, himlen och helvetet, människans konstitution och placeringen av människans personlighet och identitet o.s.v. där antikrists ande smyger sig in och konsekvensen av dessa läror bakåt till Kristi person, försoningen, Hans död och uppståndelse och tiden mellan Hans död och uppståndelse blir till angrepp på att Han är Kristi person.

Vi behöver se Jesu undervisning om mellantillståndet mellan kroppens död och kroppens uppståndelse och att det finns en skillnad på var människans identitet är belägen i den här tiden (hela människan) och i mellantillståndet (hela människan frånskild kroppen) mellan kroppens död och kroppens uppståndelse.

Vi behöver se att Gud "lagt evigheten i människans hjärta" och gjort henne till en evighetsvarelse och kan "åtskilja själ ande märg och ben", så att personligheten inte är oupplösligt bunden vid kroppen, utan kan åtskiljas från kroppen och Gud bevarar identiteten, personligheten i den här tiden, från att vara hela människan inklusive kroppen, till ett bevarande av personligheten i mellanståndet av väntan på kroppens uppståndelse.

Personligheten är åtskild från den verkligt döda kroppen, som är åtskild från all form av liv i kroppen, i en väntan på därför avsedd plats i dödsrikets två avdelningar för senare återförening med kroppen i den kroppsliga uppståndelsen, då när kroppen får igen sina livsfunktioner. Allt annat leder till en ockult lära där personligheten skulle slumra i en kropp som inte helt är avskuret från livet och verkligen död.

Är det en skillnad mellan Paradiset – "Abrahams sköte" – de troendes vistelse till uppståndelsen och Himlen och en skillnad mellan hades – dödsrikets avdelning för de kroppsligt döda icke - troende och helvetet?

Enligt Jesu beskrivning synes "pinorummet" i hades vara den nuvarande boningen för de kroppsligt döda, icke – troende, orättfärdiga. Det slutliga helvetet skiljs klart i Bibeln från de ogudaktigas nuvarande boning i mellantillståndet av den kroppsliga döden och den kroppsliga uppståndelsen. Gehenna eller eldsjön synes beteckna ett kommande slutligt evigt helvete efter en kroppslig uppståndelse och dom.

Enligt Jesu beskrivning, så precis som det finns ett nuvarande Paradis för de rättfärdiga, tills de erhåller sin uppståndelsekroppar och en slutlig himmel att ingå i, så finns det en nuvarande boning för de orättfärdiga att taga i besittning, tills de får sina uppståndelsekroppar och ett slutligt helvete att komma till. De ska inte förbli i det nuvarande hades för att tillbringa evigheten i ett okroppsligt tillstånd. De ska erhålla uppståndelsekroppar som är anpassade för att tillbringa evigheten i det slutliga helvetet som beskrivs lika evigt med samma ord som att Gud är evig.

Väntan i medveten varande existens mellan kroppens död och kroppens uppståndelse är för den troende en väntan i ofullkomnat tillstånd, men i Guds närhet. Vid den kroppsliga uppståndelsen blir åter identiteten och personligheten sammankopplat med helheten av allt vad människan är inklusive kroppen, med en förvandling av hela människan.

Den kroppsliga uppståndelsen innebär för den troende, som redan innan den kroppsliga uppståndelsen är andligt levande (lever i gemenskap med Gud) en förvandling av hela människan inklusive kroppen till en förhärligad/förverkligad människa av odödlighet och evigt liv i Guds gemenskap. Johannes säger: Vad vi ska bli är ännu inte uppenbart, men ett vet vi ska bli Honom lika. Det tror jag innebär att vi får en förhärligad evighetsnatur som passar in i den eviga gemenskapen med Gud.

För den icke – troende innebär det en uppståndelse, där hon redan innan den kroppsliga uppståndelsen är andligt död (skild från Gudsgemenskapen), där hon med kropp och själ kastas i den "brinnande sjön" av evigt varande tillstånd. Det är inte bara "den brinnande sjön" som är evig. De som förpassas dit säges existera av samma eviga ord som att Gud är evig.

Vi kan ha svårt att ta till oss Jesu enkla undervisning kring det spörsmålet och vill gärna göra om den till något annat.

"Den som har Sonen, han har livet. Den som inte har Sonen, skall inte få se livet, utan Guds vrede förblir (Något evigt pågående) över honom…var och en som tror på Honom (att Han är Kristus med den konsekvens det innebär i försoningen) ska inte förgås utan ha evigt liv…den som inte tror är redan dömd…".

Att det finns en dubbel utgång i uppståndelsen synes vara helt uppenbart enligt Jesu egna ord. Och att bägge tillstånden handlar om en evig karaktär och inte upphörande av existens är påtagligt i Jesu egna ord.

Som jag uppfattar det så finns det två huvudlinjer i synen på uppståndelsen, domen och evigheten.

• Läran om att uppståndelsen sker vid skilda tidpunkter för troende och icke – troende med åtskilda domsakter.
  
  
  
  Enligt denna lära så lärde Jesus själv uppståndelse för både rättfärdiga och orättfärdiga. Även Paulus lär "att de dödas uppståndelse ska ske, både de rättfärdigas och de orättfärdigas". Men han visar att det inte ska ske vid samma tid. Utan "var och en i sin ordning":
  
  

  1. "Kristus såsom förstling".
  
  2. "Därefter de som höra Kristus till vid Hans tillkommelse" (de rättfärdigas uppståndelse ligger ännu i framtiden. Tillståndet i "Abrahams sköte", Paradiset är efter den kroppsliga döden inte slutmålet utan ett tillstånd i väntan på uppståndelse).
  
  3. "Därefter änden" (de ogudaktigas uppståndelse).

  "Salig är den som har del i den första uppståndelsen. Över dem har den andra döden (de ogudaktigas öde) ingen makt, utan de ska vara Kristi präster och ska regera med Honom i tusen år…men de övriga döda blev inte levande förrän de tusen åren blivit fulländade".

  De rättfärdiga ska uppstå vid Kristi andra tillkommelse. "Ty Herren ska själv stiga ned från himlen och de som hava dött i Kristus ska uppstå först. Därefter ska vi som leva, tillika med dem bortryckas i skyar till Herrens möte i luften.."

  De kroppsligt döda rättfärdiga får sina uppståndelsekroppar och de kroppsligt då levande rättfärdiga ska jämte dem uppryckas. Alla ska vi förvandlas i ett nu och de i Kristus döda rättfärdiga uppstå till oförgänglighet tillika med de då kroppsligt levande rättfärdiga i Kristus.

  Den troendes uppståndelsekropp ska bli lik Kristi härliga kropp. En kropp som man kan vidröra, men inte av kött och blod, utan av kött och ben som ska förbli för evigt. Uppståndelsekroppen ska vida överträffa i härlighet den jordiska kropp som frånskildes och blev utan livsfunktioner. Men likväl måste det vara fråga om en fullständig likhet ifråga om substans. Eljest vore det inte fråga om uppståndelse. Men en förvandlad substans från förgänglighet och dödlighet till oförgänglighet och odödlighet.

  Sedan de "I Kristus döda" och "de levande troende" blivit förvandlade till sina oförgängliga uppståndelsekroppar, är det enligt denna lära åtskilliga händelser fram till att dessa ska gå in i den slutliga himlen för att tillbringa evigheten med Kristus och Gud Fadern. En av dessa händelser är de troendes dom ( utan fördömelse ) inför Kristi domstol.

  Det är inte en rättegång för att se huruvida de ska bli räddade eller gå förlorade. Synes mera vara en framtida arbetsfördelning i förhållande till hur "pundet har förvaltats". Detta skeende är också "Lammets bröllop" med sin brud – församlingen.

  Det finns ytterligare skeenden innan de rättfärdiga ingår i den slutliga himlen, för att där tillbringa evigheten. Ingen troende har någonsin ingått i den slutliga himlen, ej heller har en syndare någonsin ingått i det slutliga helvetet. (Beskrivet i Upp. 21: 1 – 5 respektive Upp. 20: 25)

  Det synes alltså i denna lära vara två uppståndelser, en för de troende och en för icke –troende åtskilda i tid och med skilda domsakter.

  En för de rättfärdiga vid Kristi andra tillkommelse och en för de övrigt kroppsligt döda – de orättfärdiga, 1000 år senare (om nu åren kan tas bokstavligt). Vid denna uppståndelse ska enligt Upp. 20 : 13 gravarna ge igen kropparna och hades, det nuvarande helvetet, "förgården" till helvetet ska ge igen de ogudaktigas för en återförening med de jordiska kropparna. De begravdes utan livet i Kristus och ska uppstå utan livet i Kristus. De ska nu ställas inför den stora vita tronens domstol.

  Det ska inte där dömas huruvida de är berättigade till evigt liv eller evigt fördärv. Först skall det konstateras att de inte har sina namn skrivna i livets bok och sedan bedöms graden av straff i förhållande till deras gärningar. "De ska få sin del i den sjö, som brinner med eld och svavel". Detta kallas den andra döden med en evig oåterkallelig separation från Gudsgemenskapen med samma ord av evighetskaraktär varom Gud säges vara evig och att de troende har evigt liv, så åtnjuta dessa en evig död andlig död (åtskillnad från Gud) men inte utan evig existens.

  För närvarande är det slutliga helvetet, "gehenna" eller "eldsjön", obebott. De första som ska förpassas dit blir "vilddjuret" och "den falske profeten". Satan och hans änglar ska kastas dit tusen år senare. Sedan ska alla orättfärdiga som inte finns skrivna i livets bok efter deras uppståndelse och domen inför den stora vita tronen kastas i "eldsjön". "Där deras mask icke dör och elden icke utsläckes". "Dessa ska gå bort till evig eld". Det är inte bara elden som är evig. Samma eviga ord som i evigt liv i Guds gemenskap används när det talas om att de i eldsjön plågas dag och natt i evigheternas evighet.

  Oavsett "elden" som omtalas är bokstavlig eller bildlig, så kvarstår faktum, att det finns en allvarlig evig pina i ett helvetiskt tillstånd. Det är inte bara elden som säges vara evig utan även deras existens som där hamnar.



• Läran om att uppståndelsen sker vid samma tidpunkt både för troende och icke – troende med en enda domsakt.

Båda dessa läror synes ha Skriftstöd. Bägge huvudlinjerna synes vara eniga kring att uppståndelsen gäller både troende och icke – troende och med en dubbel utgång med en evigt existerande tillvaro utan Guds gemenskap för den icke – troende och en evigt existerande tillvaro i Guds gemenskap för den troende.

Bägge huvudlinjerna synes överens om att inga möjligheter till förändring av domsaktens utfall ges efter den jordiska tidens upphörande och den kroppsliga dödens inträde i en människas liv.

Ingen av dessa två huvudriktningar synes så här långt komma i strid med att Kristus är hörnstenen och således inte gör Honom till en stötesten som blir till fall. Så långt är allt gott och väl man kan bara i en hjälplös förtröstan överlämna sig åt Guds nåd att för Kristi skull få vara inräknad i Hans fullbordade verk, även om man ser endels och tar miste på flera punkter kring dessa spörsmål, men vilar på en sann försoningsgrund utifrån att Jesus är Kristi person igenom hela försoningsskeendet och att offret av Kristi kropp och blod är ett tillräckligt och giltigt offer för mänsklighetens synd.

Evighetens Paradis – Himlen, är härligare än det förlorade Paradiset i Edens lustgård. Där var man inte framme vid målet i den Himmelska världen. Det Paradis som omtalas i mellantillståndet av den kroppsliga döden och den kroppsliga uppståndelsen är inte detsamma som det förlorade Paradiset i Edens lustgård, men inte heller det slutliga Paradiset – Himlen. Men ett tillstånd av försmak i Herrens närhet i väntan på uppståndelsen och ingången i det eviga Paradiset i det förhärligade tillståndet i Guds fulla gemenskap i den eviga Himmelska världen.

Alla har en evig tillvaro, både frälsta och ofrälsta. Vare sig de kommer att befinna sig i himlen eller helvetet. Vare sig de nu befinner sig i medvetet tillstånd i hades eller Paradiset. Skilda från sin jordiska kropp fram till uppståndelsen och utan medverkan i skeendet i den jordiska tiden och rummet, men det behöver inte innebära ett totalt omedvetande eller verksamhetslös tillvaro utanför tiden och rummet. Därom vet vi mycket lite.

Skillnaden mellan evigt, ändlöst fördärv och evigt, ändlöst liv är att evigt liv, endast ägs och kommer någonsin att ägas av dem, som en enda gång, här i tid och rum, blivit beseglade med Guds Ande, genom en tillräknad rättfärdighet från Gud, av nåd, genom tro på och umgängelse med Jesus Kristus. Tack vare Hans kroppsliga försoningsoffer på korset. Där fullbordades försoningen som också lade grunden för framtida fullbordan av uppståndelse och evigt liv i Guds gemenskap, för den som här i tid och rum blir räddad.

Men så finns det då läror som bygger vidare på dessa huvudlinjer som blir mer tveksamma till sin karaktär och som i sin konsekvens gör Kristi person till en stötesten och till fall.

Det är lätt att i polemik mot ytterligheter som dyker upp som i Trosförkunnelsen att fara över för långt i något annat dike som ligger utlagt på andra sidan, där slutkonsekvensen ändå bara en annan väg blir att Jesus inte är Kristi person utan dör andligen. Och alla hävdar de att de bara grundar sig på Bibeln och värnar den sunda tron och läran!

Undrar mycket över varför Bibeln är skriven så att man kan ta fram så många "spår" var vägen går och det synes stämma, men ändå i slutändan leder vilse. Anar att det ligger en Guds vishet häri, om människor väljer att "ge kärleken tillsanningen rum i sina hjärtan" och följer Sanningens Ande som vill belysa summan av Guds Ord till en helhetsbild av den sanna vägen eller de som lockas av vägen via lögnens ande av läror som tilltalar den fallna naturen?

Mitt grundriktmärke här är alltså kärnan att Jesus är Kristi person som en "sil" kring allt utbud och alla läror som florerar, där jag inte tar något för givet utan att pröva det oavsett från vilket håll det än kommer eller från vem det än kommer.

Önskar det hade funnits en lättare väg, där det inte fanns så mycket som ska pusslas utan det bara i några rader stod att så här och så här är det, utan andra möjligheter att pussla samman vad som står.

- Tron på att Guds person är tre personlighetssidor i en enda Gud. Fader Son och Ande. Tre sidor, eller ansikten, av den ende Gudens personlighet. De är på ett sätt åtskilda i personlig funktion och personlig uppenbarelse. Samtidigt är de oupplösligt, evigt förenade i en enda sammansatt enhet: "JAG äR HERREN". Gud är en oupplöslig sammansatt enhet av Fader, Son och Ande i sin person. En Gud i tre personer och tre personer i en Gud.

- Tron på att Jesus är Kristus i vars person Gud och människa förenas/försonas och att den andliga döden (åtskillnad mellan Gud och människa) övervinns i Kristi person genom Hans rättfärdiga, syndfria lydnad och därmed aldrig den andliga döden (åtskillnaden från Gud) sker i Hans död och uppståndelse, utan att den andliga döden därmed är övervunnen i Hans person, i Kristi person, därigenom att Han igenom hela skeendet är just Kristus (Gud och människa förenade i människans ställföreträdare).

- Tron på vem Jesus enligt Skriften är: "I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud … Och Ordet vart kött och tog sin boning ibland oss och vi såg hans härlighet, vi såg likasom en enfödd Sons härlighet från sin Fader." (Joh. 1:1,14) "I Honom som är den osynlige Gudens avbild och förstfödd före allt skapat... allting har blivit skapat genom honom och till honom. Ja, han är till före allt annat och alltsammans äger bestånd i honom" (Kol. 1:15 - 19)

"Därför säger Han vid sitt inträde i världen: slaktoffer och spisoffer begärde Du inte, men en kropp beredde Du åt mig .. Se jag kommer – i bokrullen är skrivet om mig – för att göra Din vilja o Gud. Och i kraft av denna vilja har vi blivit helgade, därigenom att JESU KRISTI KROPP, en gång för alla har blivit offrad.."... "GUD VAR I KRISTUS och försonade världen med sig själv"..."Nu däremot, då ni är i Kristus Jesus, har ni, som förut var fjärran, kommit nära i och GENOM KRISTI BLOD...

"då han nu genom EVIG ANDE (Sann Gud) har framburit sig själv (ren, syndfri, sann Gudamänniska) SåSOM ETT FELFRITT OFFER åT GUD". (Hebr. 10:5-10; 2 Kor. 5: 17 - 21; Ef. 13 - 16; Hebr. 9:13-14)

- Tron på att Kristus som ställföreträdare tillräknats synden och lidit smärtan av att behandlas som syndaren igenom en upplevd Gudsövergivenhet, men ändock uthärdade smärtan utan att överge eller förlora sin rättfärdiga lydnad och syndfrihet och därför bibehåller enheten av Gud och människa i personen Kristus. Han är hela tiden Kristi person. Gud och människa är förenade och av Anden i livgivande gemenskap (andligt levande) igenom hela skeendet att offret av Kristi kropp och blod ges och den kroppsliga döden inträder.

- Tron på en tillräknad rättfärdighet för människan på grund av ställföreträdarens Kristi rättfärdighet. Dömd rättfärdig för Kristi skull. En domsakt som är fälld utanför människan och som inte innebär att människan äger en egen natur av rättfärdighet.

- Tron på att offret av Kristi kropp och blod är det giltiga och tillräckliga offret för världens syndaskuld och att inget annat offer krävs eller att Han upphör att vara Kristus (andligt död) i sitt offer.

- Tron på att Kristus i sin kroppsliga uppståndelse övervinner den kroppsliga döden, så att en kroppslig uppståndelse väntar människan till en förhärligad/förverkligad människa med en odödlig evig natur för hela sin varelse, som passar in i den eviga gemenskapen med Gud.

Guds person, med en oupplöslig enhet av treenigheten av Fader, Son och Ande i en person, Jag ÄR Herren. En Gud i tre personer. Tre personer i en Gud, där ingen upplösning kan ske med mindre än att Gud inte längre är Gud.

Jesus är Gud. Är Jesus Gud så är Han Gud igenom hela skeendet, utan uppehåll, från inkarnationen till återgången till härligheten varifrån han kom. Sker ett avbrott är han inte längre Gud. Då är också enheten i treenigheten av Guds enda person av Fader, Son och Ande upplöst.

Jesus Kristi person. Är Jesus Kristus i sin person Gud och människa förenade – Sann Gud och sann människa i sin person som Kristus, så är Han denna person Kristus igenom hela skeendet. Sker ett avbrott (åtskillnad mellan Gud och människa i Kristi person = andlig död = blir en vanlig andligt död människa), så är Han inte Kristi person. Han är då vare sig Guds person eller Kristi person (Gud och människa förenade). Finns inte Kristi person längre är också enheten i treenigheten av Guds enda person av Fader, Son och Ande upplöst.

Offret som ges är enligt Ordet Jesu Kristi kropp och blod. Sker en åtskillnad mellan Gud och människa i Kristi person (andlig död), så är Han inte längre Kristus. Han kan då inte bära fram offret av KRISTI KROPP OCH BLOD.

Det är då inte Kristi kropp och blod om Han inte längre är Kristi person, utan den som då dör på korset är en vanlig andligt död människas kroppsliga död och inte Kristi person som ger offret. Det är en annan person, en vanlig andligt död människa som där dör. Vore offret en vanlig andligt död människa, så kunde vilken människa som helst ge det offret. Det som ger offret dess giltighet är att det är ett rent offer av Kristi persons kropp och blod.

Det som eljest blir det giltiga offret är inte Kristi kropp och blod, utan offret blir att Han dör andligen = att Gud och människa är åtskilda i Kristi person = att Kristi person inte längre är Kristi person = att Treenigheten är upplöst = att Gud inte längre är Gud.

I 1 Petr. 3:18 – 20 ligger svaret. [Om man inte är låst vare sig av Trosförkunnelsens JDS (då ser man i texten en andlig pånyttfödelse av Jesu ande – som skilts från Gud redan innan den kroppsliga döden sker) eller är låst vid "själens, personlighetens oupplösliga bindning till kroppens ben och därmed upphörande av personligheten vid kroppens död JDS", (då ser man bara orden död och levande som kroppens död och kroppens uppståndelse och då blir det i praktiken en andlig död av Jesus vid kroppens död och en andlig nyfödelse av Jesus vid kroppens uppståndelse)]

1917: "Ja, han blev dödad till köttet, men till anden blev han gjord levande, i anden gick han och åstad och predikade.."

1981: Hans kropp dödades, men han gjordes levande i anden, och så kunde han stiga ned och predika för andarna i deras fängelse…

Folkbibeln: Han blev dödad till köttet, men levandegjord genom Anden, I Anden gick han bort och utropade ett budskap…

Det står inte att Jesu kropp är döende i kroppens döende ben. Det står att Jesus är till kroppen dödad som rak kontrast till fortsättningen av texten. Kristi kropp är inte enbart frånskild jordelivet utan verkligen frånskild livet och kroppen är inte slumrande i kroppens ben utan Han är till kroppen dödad.

Jo, i den fortsatta kontrasten till att kroppen är dödad finner vi Kristi person. Det står inte att Kristi person är andligt (livsgemenskapen med Gud = Gud och människa förenade) döende i kroppens döende ben, eller död med den döda kroppen eller tillsammans med den från livet frånskilda kroppen är andligt död (att Kristi person i likhet med kroppen är frånskild livet och död).

Nej, som kontrast till kroppens död står det att Kristi person är andligt (Gud och människa förenade i livsgemenskapen med Gud) levande (gjord andligt levande från evighet) genom Anden.

Alltså fastän Kristi kropp är frånskild livet och död, så är Kristi person andligt levande (Gud och människa förenade), levande i livsgemenskapen med den odödlige Guden och inte andligt döende i kroppens döende ben eller andligt död (bruten livsgemenskap mellan Gud och människa i Kristi person).

Jo, i Anden (driven av Anden) gick han (Kristi person – Gud och människa förenade) och åstad och predikade.

I läran om att själen och personligheten är bunden oupplösligt till kroppen och kroppens ben, så menar man att Kristi predikande inte kan ske här i sammanhanget, där det står att det sker, utan måste syfta på något som sker efter hans kroppsliga uppståndelse. Så måste det bli där för eljest håller inte lärokonstruktionen.

Naturligtvis sker Kristi predikande precis i det sammanhang det står att det sker och det står där, för att visa att Kristi person, fortfarande är Kristi person och andligt levande (Gud och människa förenade), även om Kristi kropp ligger frånskild, död och livlös i graven. Kristi kropp vore inte verkligt frånskild livet och död eljest. Det vore då inget verkligt offer av Kristi kropp och blod. Vore inte Kristi kropp frånskild allt liv, vore den inte verkligt offrad och död och behöva väckas till liv igen.

Är man i tanken bunden av att personen är oupplösligt knuten till kroppen och kroppens ben och inte ser att Gud är mäktig att åtskilja ande själ märg och ben och bevara personligheten i ett mellantillstånd mellan kroppens död och kroppens uppståndelse, med kroppen verkligt åtskild och död, så blir detta i tanken en gnostisk lära där man skiljer Kristi person från Kristi kropp.

Vad som skiljer Jesu Gudom ifrån försoningen är ett åtskiljande mellan Gud och människa i Kristi person. Här i tiden kan inte Kristi person skiljas från Kristi kropp. Då är Han inte längre Kristi person, eftersom personligheten här i tiden är allt vad personen är till kropp och själ. Detta är dock vad Trosförkunnelsens JDS åstadkommer, när man tillvitar Honom människans andliga död så att Han är en vanlig andligt död människa och Gud och människa är åtskilda i Kristi person. Det tar bort Jesu Gudom i försoningen.

Samma sak händer om personligheten är oupplösligt knuten till kroppen och kroppens ben på ett sätt som gör att personligheten upphör att finnas vid kroppens död. Då är Kristi person inte längre Kristi person (Gud och människa förenade) vid kroppens död. Det tar bort Jesu Gudom i försoningen.

Men när offret av Kristi kropp och blod ges och kroppen frånskiljs livet (kroppen vore inte verkligen offrad, frånskild livet och död om den inte helt skilts från allt upphörande av liv), så upphör inte Kristi person fördenskull att finnas.

Kristi person är vare sig döende i kroppens döende ben eller död med den döda kroppen och de döda benen. Därför blir det inte heller rätt om man i en iver att fokusera att Jesus är Gud, säger att Gud dör i Kristus eller med Kristus och skulle mena att Kristi person upphör att finnas till vid kroppens död.

Kristi person är i livgivande gemenskap genom Anden, fastän kroppen är livlös i graven. Det är vad detta Bibelsammanhang vill visa oss. Eljest hade både Guds person och Kristi person upphört att finnas vid Kristi kroppsliga död. Gud vore då verkligen åtskild från sitt eget Gudomliga liv och verkligen död i bemärkelsen att Han inte är Gud längre, utan död i dess yttersta konsekvens, andligt död och kroppsligt död. Inget skulle då längre finnas om uppehållaren av allt liv själv vore andligt död och inte den evigt odödlige och andligt levande Guden och vore död med de döda benen i graven.

Till kroppen dödad, men andligt levande (fortfarande Kristi person = Gud och människa förenade) genom Anden i livgivande gemenskap, gjord levande från evighet. Från evighet andligt levande genom Anden (=segern över den andliga döden i Kristi person), vid kroppens frånskiljande och död. Driven av Anden (i Anden) går han ock åstad…medan kroppen ligger livlös i graven.

Det är inte frågan om att Gud ska skiljas från sig själv och försonas med sig själv. Det är frågan om att Gud och människa ska försonas i Kristi person genom att aldrig skiljas åt.

Detta sker tack vare Jesu lydnad, syndfrihet och rättfärdighet. Det är frågan om, att när all syndens konsekvens och andlig död tillräknas och kastas på Kristi person, så blir all syndens konsekvens och andlig död, detroniserad och omintetgjord i Kristi persons eviga andliga liv i den odödlige Guds försonade personen - "Gud med oss".

Det är ytterst i Guds egen odödliga, eviga person den andliga döden övervinns, genom att den aldrig kan ske i "Gud och människa förenade" - "Gud med oss" - Kristi person.

Det är Guds jordiska kropp, Kristi kropp och blod som är offret och inte en andlig död av Jesus ( d.v.s. att Kristi person upphör att vara Kristi person och att Gud dör i bemärkelsen upphör att vara Guds person) som är offret.

Segern över den andliga döden sker i Kristi person genom att den aldrig, på grund av Hans lydnad, syndfrihet och rättfärdighet, sker i Hans person. Gud och människa försonas, förenas i Kristi person, genom att den andliga döden (åtskillnaden från Gud) aldrig sker i människans ställföreträdare. Skulle den andliga döden ske i Kristi person, människans ställföreträdare, vore ställföreträdaren lika misslyckad som Adam och människan vore kvar i sin andliga död (åtskillnaden från Gud).

Den kroppsliga döden besegras i Guds jordiska kropps, Kristi kropps uppståndelse. Hade Jesus varit andligt död hade det inte funnits en KRISTI persons kropp att väcka till liv. Det hade varit en vanlig andligt död människas kropp. Då hade ingen haft någon kroppslig uppståndelse att se fram emot. Det är bara Kristi persons kropp som kan väckas till liv, såsom förstlingen av de kroppsligt avsomnade, eftersom Han hela tiden är andligt levande. Hela tiden är Guds person. Hela tiden är Kristi person.

Jesu Gudom är då hela tiden knuten till Kristi person av Gud och människa förenade igenom hela skeendet. Jesus är hela tiden Gud. Jesus är hela tiden Kristi person. Här framgår på vilket sätt Gud dör med Kristus. Det är Guds jordiska kropp, Kristi kroppsliga död som Gud dör med Kristus.

Det är inte en andlig död (åtskillnad från livet) av vare sig Guds person eller Kristi (Gud och människa förenade) person, så att de upphör att vara Guds person och Kristi person, så att vare sig Gud eller Kristus finns och är döda med Kristi frånskilda och döda kropp utan existens av Guds person och Kristi person, med den döda kroppen i graven.

Det är Kristi kropp som frånskilts människans egen livsande/själ och det Gudomliga livet, eljest vore inte Kristi kropp verkligen död och offrad. Guds jordiska kropp, Kristi kropp är verkligen offrad och död, men Gud som kan "åtskilja själ ande märg och ben", bevarar Kristi person (Gud och människa förenade) igenom den kroppsliga döden och de är genom Anden i livgivande gemenskap (andligt levande), både Guds person och Kristi person (Gud och människa förenade).

Driven av Anden går Han ock åstad…och Anden väcker så Guds jordiska kropp, Kristi kropp till liv igen i Kristi kropps uppståndelse. Både den andliga döden (åtskillnaden från Gud) och den kroppsliga döden är besegrade genom att Jesus igenom hela skeendet är både Gud och Kristi (Gud och människa förenade) person utan avbrott.

Där det står att Jesus blev "gjord till synd" så kan det likaväl översättas från grundtexten, att Han blev gjord till syndoffer, vilket stämmer bättre med Bibelns övriga budskap att Jesus TILLRÄKNAS mänsklighetens synd, rättfärdig dör bort från synden och inte in i synden, så att synden vore Hans natur.

Lägger man samman vad som sägs, t.ex. ur Jes. 53: …slagen för våra missgärningar…lät allas vår missgärning drabba honom…så blev han ett skuldoffer…han bär deras missgärningar…blev räknad bland överträdare…, så träder bilden fram av vad som sker.

Den bild Bibeln ger är att Jesus tillräknades människans synd, "bar den i sin kropp"(en bild av skeendet i Guds ögon), var identifierad med den, utan att vara den eller ha den i sig själv och blev därmed oskyldigt föremål för straffet, som inte är att dö den andliga döden och bli synd i människans ställe, utan att igenom smärtan förbli lydig i sin uppgift, att i sin person, Kristi person genom sin rättfärdighet och syndfrihet försona Gud och människa och besegra den andliga döden i sin person, Kristi person.

Och därigenom som Kristi person kan Han bära fram det offer som avvänder straffet andlig död över människan och betala syndaskulden med ett rent offer: Kristi kropp och blod, rent och Gudsförenat i enlighet med GT:s förebilder till offren i tredje Mosebok.

Är Jesus synd till sin natur och som Trosförkunnelsens JDS faktiskt menar, att Jesus är gjord till synd i sin natur och till sitt väsen inte är Gud, utan en vanlig andligt död människa som behöver pånyttfödelse igen för att vara Kristi person, kan inte Jesus bära fram ett rent offer. Det är överhuvudtaget inte ett offer av KRISTI kropp, utan en vanlig syndig och andligt död människa som där dör.

"Hur blev Jesus synd? Gud gjorde inte den syndfrie Jesus till en syndare. Men Han gjorde så att Jesus tog på sig själv våra synder. Bibeln förklarar att där det står att Han gjorde Honom till synd, så kan det översättas med att Han gjorde Honom till ett syndoffer."

"Vi måste avvisa varje tanke att Jesus Kristus på korset blir gjord till synd i faktisk bemärkelse till naturen. En sådan tanke är falsk. Våra synder lades på Honom, men de var inte i Honom. Det som skedde var att Gud gjorde Honom till ett syndoffer för oss."

"På grekiska står det, Han som inte visste av synd har Han gjort till ett syndoffer för oss. Om det var så att Jesus förtjänade straff, vilket Han skulle ha gjort, om Han var syndig till naturen, så skulle det inte ha varit till någon vinning med Hans lidanden. Om kungörelsen att Han blev gjord till synd, inte innebär att Han hade synd i sig själv och skyldig, så innebär det att Han var ett syndoffer. Ett offer för våra synder."

Vi vet utifrån Rom. 3 - 5 kap. att den troende inte får en faktisk rättfärdighet i sig själv, till sin egen natur, utan att det handlar om en tillräknad rättfärdighet från Gud, av nåd, genom tro, på grund av Jesu förtjänst. Människan räknas rättfärdig.

Genom vilken förtjänst? Jo, som människans representant uppfyllde Jesus lagen och Guds vilja i människans ställe. Gud kunde fälla en rättfärdiggörelsedom över människan. Räknad rättfärdig för Kristi skull, av nåd, genom tro. Hur? Jo, "så ska ock genom en endas lydnad de många stå som rättfärdiga." (5:19)

Vi blir i den här tiden som troende tillräknade Kristi rättfärdighet i en domsakt utanför människan på grund av ställföreträdarens Kristi rättfärdighet.

Men det stannar inte där med rättfärdiggörelsen. Det finns en verklig rättfärdiggörelse av hela människan vid kroppens uppståndelse att vänta, så att människan till hela sin natur blir rättfärdig.

Det står att Kristus blev uppväckt för vår rättfärdiggörelses skull (Rom.4:25). Där handlar det då inte längre om tillräknad rättfärdighet, utan att vi tack vare Kristi kroppsliga uppståndelse, även i vår kroppsliga uppståndelse blir heltigenom rättfärdiga. Vi ska då bli Honom lika i Hans rättfärdighet.

Då lever vi inte enbart i Guds gemenskap på grund av nåd, med tillräknad rättfärdighet för Kristi rättfärdighets skull, som vår ställföreträdare vunnit åt oss i den här tiden. Då lever vi i Guds gemenskap därigenom att vi på grund av Kristi kroppsliga uppståndelse, blir i vår kroppsliga uppståndelse, verkligen till vårt väsen helt igenom rättfärdiggjorda.

Segern över den andliga döden för människan, sker alltså genom Jesu lydnad och rättfärdighet i människans ställe och inte genom en andlig död av Jesus (åtskillnad mellan Gud och människa i Kristi person). Segern över den andliga döden vinns i Kristi person genom att där aldrig sker en till väsendet andlig död i Kristi person (åtskillnad från Gud). Därigenom förenades, försonades Gud och människa där i Kristi person och den andliga döden besegrades.

Gal. 3:13 ska inte tolkas utifrån tanken att "Jesus miste sin Gudastatus för att människan skulle få tillbaka sin Gudastatus" (JDS). Det är en tanke, som inges av samme orm, som på fallets dag i förtäckta ord och med en blandning av sant och falskt av vad Gud hade sagt, lockade med att ni kan bli såsom Gud redan nu.

"Lagens förbannelse" är att den inte kan rädda oss till gemenskap med Gud därför att vi aldrig som "syndens slavar" kan uppfylla dess krav.

Kristus friköpte oss från denna förbannelse, genom att i människans ställe uppfylla lagen, så att Gud kunde fälla en rättfärdiggörelsedom över människan och tillräkna henne Kristi rättfärdighet på grund av ställföreträdarens uppfyllelse av lagen.

"Kristus är slutet på lagen som frälsningsväg" när Han förenar, försonar Gud och människa i sin jordiska kropp. Tack vare lydnaden miste Han aldrig sin Gudastatus annat än i rättslig juridisk mening och därmed besegrade vår ställföreträdare Kristus människans andliga död, därigenom att den aldrig sker i Honom som Kristi (Gud och människa förenade) person och jordiska kropp.

Kristus friköpte oss från lagens förbannelse när Han aldrig mister sin Gudastatus till sin natur och därmed kan bära fram det rena offret av Kristi kropp och blod som Gud krävde som betalning för världens synd.

Jesus "blev en förbannelse" och räddade människan till gemenskap med Gud, när Han tillräknas människans synd och blir behandlad som om Han vore syndaren som ska sona sitt brott.

Det är faktiskt inte så att Bibeln lämnat oss i ovisshet kring Jesu nödrop. Det var inget segerrop, det var ett rop i förtvivlan, var är Guds välbehag över mitt liv, är jag Guds Son? Vid Jesu nödrop på korset prövas trosrelationen mellan Gud och människa i Kristi person till det yttersta.

Han frestas att inte vara lydig intill döden. Han hånas att nu minsann, Du är ju inte Guds Son som kan behandlas så här, Du är ju en syndare och Han frestas testa om Han som Guds Son bara kan kliva ned och slippa lidandet, eller har Han kanske missuppfattat allt och själv inbillat sig vara Guds Son. Var är Guds välbehag. Allt är bara mörker och lidande i ett helvetiskt kval över den syndabörda som ligger lagd på Honom. Gud är bara tyst och Han upplever i sin själ våndan av Gudsövergivenhet och livskraften rinner ut. Åtminstone ge mig lite lindring!

Utan förnimmelse eller synlig bekräftelse på en levande Gudsrelation i personen Kristus och bevarad enhet av Fader, Son och Ande i den ende Guden, jag ÄR Herren, när Han blir behandlad som syndaren som ska sona sitt brott, så åberopar Jesus Ps. 22.

Där vet han fortsättningen. Det är det halmstrå av förtröstan till Gud Han kan få ur sig och där framgår det att mitt i Jesu nödrop är Gud och människa dock förenade i tro:

"Ty han föraktade inte den förtrycktes elände och såg inte på honom med avsky. Han dolde inte sitt ansikte för honom, när han ropade lyssnade han till honom" (Ps. 22:25).

"Genom den vedermöda hans själ har utstått får han se ljus och bli tillfreds. Genom Messias syndfria gemenskap med Gud (Jesus är fortfarande Kristi person) förklarar min rättfärdige tjänare alla människor rättfärdiga (segern över människans andliga död) och deras skulder är det som han bär (han är inte skulden utan bär den och betalar priset för den: offret av Kristi kropp och blod) ."

Jesus lider där på korset den andliga dödens vånda, när Gud i Kristi person är tyst och allt verkar som Han vore andligt död och övergiven av Gud. Men det står inte att han dog den andliga döden (skildes från Gud).

Nej, det står ”Han dolde inte sitt ansikte för honom, när han ropade lyssnade han till honom…Genom Messias syndfria gemenskap med Gud…”

När Han ropade svarade Gud och Jesus blir tagen ur den andliga dödens vånda Han där lider och Jesus kan utropa: Det är fullbordat. Han kan där nu som Kristi person (Gud och människa förenade) bära fram det RENA offret av KRISTI PERSONS RENA kropp och blod. Då överlämnar Han sitt liv, sin livsande åt Gud och dör den kroppsliga döden.

Han ger upp andan, men som andligt levande (Gud och människa förenade), som Kristi person i den kroppsliga döden. Där framgår inget tidsglapp mellan att Han överlämnar sitt liv, sin livsande åt Gud och att de tillsammans, Guds identitet och Jesu mänskliga identitet i Kristi person i levande gemenskap, andligt levande, genom Anden och i Anden (driven av Anden) går och åstad…

Kristus led även den kroppsliga dödens vånda. Han inte bara lider den kroppsliga dödens vånda. Han blir kroppsligen slaktad och dödad. Men Han blir även, tack vare att Han aldrig dog den andliga döden, men led dess vånda och tagen ur våndan utan att dö andligen, så blir Han även tagen ur den vånda Han led i den kroppsliga döden, när Han kroppsligen väcks till liv igen och kroppsligen uppstår.

Därmed vanns segern över både den andliga döden och den kroppsliga döden i Kristi person. Den vanns över den andliga döden genom att den aldrig sker i Kristi person och Han kan ge OFFRET med en REN kropp och ett RENT blod, så kan KRISTI PERSONS kropp väckas till liv av Anden och där vinns segern över den kroppsliga döden.

Var Jesus en andligt död människa hade djävulen segrat och vi har ingen frälsning. Därför är det så viktigt att vi som kristna verkligen ser detta klart och kan vederlägga alla läror som i sitt antikristliga, Gudsförnekande och antiförsoningsbudskap vill åstadkomma en JDS.

Jesus är inte en andligt död människa på korset. Han vore då inte längre Kristi person. Offret vore en andligt död människas kropp och blod och inte ett offer av KRISTI kropp och blod. Enheten i treenigheten vore upplöst, människans ställföreträdare vore lika misslyckad som Adam och Jesus är inte Gud kommen i köttet längre. Hörnstenen Kristi person blir då en stötesten som leder till fall i en sådan lära.

Där i ställföreträdaren är en andlig död omöjlig, genom att enheten mellan Gud och människa i personen Kristus inte kan upplösas, så länge Jesus är syndfri och rättfärdig. Därmed blir den andliga döden övervunnen i människans ställföreträdare och Kristi person, genom att den aldrig sker.

Den juridiska delen i försoningen med att straffet ska vara utdelat över synden och syndaren, ordnar Gud genom att Jesus tillräknas mänsklighetens synd, behandlas som syndaren och upplever smärtan som om Han vore skild från Gud. Han BEHANDLAS OCH SES som Han vore andligt död och skild från livsgemenskapen med Gud.

Hur Gud rent tekniskt ordnar med att detta ställföreträdande lidande av helvetets kval går tvärsigenom hela Kristi väsen, samtidigt som Han i sitt väsen ändå aldrig i faktisk mening är skild från det Gudomliga livet och fortfarande är Kristi person, begriper sig bara Gud på.

Men ett faktum enligt Ordet är att SAMTIDIGT VAR GUD I KRISTUS OCH FÖRSONADE (alltså ingen andlig död och åtskiljande mellan Gud och människa i Kristi person i faktisk väsensmässig mening), utan ställföreträdaren kan samtidigt besegra den andliga döden i sin person genom sin rättfärdighet och syndfrihet, så att ett åtskiljande mellan Gud och människa i Kristi person (andlig död) i faktisk mening aldrig sker.

Därigenom kan Gud tillräkna människan ställföreträdarens rättfärdighet och Kristus kan samtidigt, just genom att han samtidigt är KRISTI PERSON, bära fram ett rent offer av KRISTI kropp och blod, som det giltiga och tillräckliga offret för världens synd.

"Det bröd jag skall giva, ÄR MITT KÖTT, och jag giver det, för att världen skall leva..för att han skulle åt dem båda FÖRENADE I EN ENDA KROPP skaffa försoning med Gud..har han nu SKAFFAT FÖRSONING I HANS JORDISKA KROPP..genom att Jesu KRISTI KROPP BLEV OFFRAD.." (Joh. 6:51, Ef. 2: 13 – 16, Kol. 1:22, Hebr. 10: 9 – 10)

Det offer, det frånskiljande och verkliga död som igenom hela Bibeln fokuseras är OFFRET AV KRISTI KROPP OCH BLOD, som det giltiga och tillräckliga offret för världens synd. Med en samtidigt bevarad enhet av Gud och människa i Kristi person. Eljest är Han inte Kristi person som bär fram offret.

Triumfen över dödens makt sker på korset där den andliga döden berövades sitt rov genom att den aldrig sker i Kristi person vid offret av Kristi kropp och blod och Kristi person (enheten av Gud och människa i personen Kristus), är genom Anden i livgivande gemenskap vid offret av Kristi kropp och blod och frånskiljandet av Kristi kropp från livet och dess verkliga död.

Triumfen kulminerar i den kroppsliga uppståndelsen när den kroppsliga döden inte heller kan behålla sitt byte eftersom Jesus hela tiden är Kristi person och Kristi kropp inte längre är skild från livet i enheten av Gud och människa i Kristi person.

Kristus är då inte bara livet, Han är uppståndelsen och livet. Jag var död, men se jag lever. Till kroppen dödad, men genom Anden levande i enheten av Gud och människa i Kristi person (1 Petr. 3:18-19).

Frånskiljs Kristi person livsgemenskapen med Gud vid kroppens frånskiljande och död, så är han inte Kristi person, utan andligt död (åtskild från livsgemenskapen med Gud = inte Gud och människa förenad, vilket är kriteriet på Kristi person). Även treenigheten vore då upplöst. Gud vore inte längre Gud. Sonens person i den ende Guden av Fader Son och Ande vore med kroppen (Kristi person) frånskild och död i graven. Gud vore död.

Död är skilsmässa. Vad har då Gud skilts ifrån om Gud är död och inte existerar? Sig själv? Då finns han inte mer, Han som uttrycks vara odödlig och evig i alla des former.

Om inte hos Jesus, när Kristi kropp är frånskild kroppens livsfunktioner och livlös ligger i graven, enheten mellan Gud och människa i Kristi person består, så är Han inte längre Kristi person och hörnstenen har då blivit till en stötesten och till fall.

Detta är den största stötestenen hur Jesus kan vara Kristi person, samtidigt som Kristi kropp ligger frånskild och död i graven. Är Han inte Kristi person längre så "ligger (inte bara bildligt talat) där en hund begraven".

Det är inte vilken kropp som helst som ligger i graven. Det är Kristi kropp. Det är kroppen till enheten av Gud och människa som där ligger frånskild och död. Vore Jesus andligt död vid kroppens död så vore det en vanlig andligt död människas kropp som låg i graven. Men det är KRISTI kropp som ligger i graven. Är det Kristi kropp som ligger där så är Han andligt levande och Kristi person vid kroppens död. Det är en kroppslig död Jesus dör och inte en andlig död (frånskiljande från Gud) som Jesus dör.

Naturligtvis är det Gud som korsfästs, eftersom Jesus är Gud, men varken Guds person eller Kristi person (Gud och människa förenade) dör andligen ( alltså att Gud skulle skiljas från sitt eget Gudomliga liv, eller någon person i enheten av Fader Son och Ande i den ende Gudens person är åtskild från varandra eller Gud och människa åtskilda i Kristi person).

Det är Guds jordiska kropp, Kristi kropp (Gud och människa förenade) som frånskiljs den mänskliga livsanden/själen, Jesu mänskliga identitet och person, som i den här tiden omfattat kropp och själ, men kroppen frånskiljs livsanden/själen och dör.

Kristi kropp åtskiljs från Jesu mänskliga identitet tillsammans med Hans Gudomliga identitet, så att Hans identitet som Kristi person (Gud och människa förenade), består vid kroppens frånskiljande från livet och verkliga offer och död. Gud och människa i Kristi person är fortfarande förenade, medan kroppen ligger verkligt frånskild och död i graven.

Kristus (Gud och människa förenade) genom Anden gjord levande fån evighet, är i livgivande gemenskap, trots att Guds jordiska kropp, Kristi kropp ligger frånskild och livlös i graven. Det är Guds jordiska kropps, Kristi kroppsliga död, som sker och inte en andlig död (frånskiljande från livet i Gud) av Guds person eller Kristi person.

Guds jordiska kropp, Kristi kropp och blod är verkligen offrad. Till kroppen dödad, men genom Anden levande i den oupplösliga enheten av Gud och människa i Kristi person (andligt levande = Gud och människa förenade = Kristi person existerar och är fortfarande just Kristi person). Driven av Anden (i Anden) går Han och åstad…, medan Guds jordiska kropp, Kristi kropp – enheten av Gud och människan - Gudamänniskans kropp ligger livlös i graven.

Det går inte att här i tiden skilja Kristi person från Kristi kropp. Då vore Han inte längre Kristi person. Men vid det verkliga offret av Kristi kropp och blod och den kroppsliga dödens inträde, vid kroppens verkliga frånskiljande från livet, bevaras enheten mellan Gud och människa i personen Kristus, på samma sätt som när människan dör den kroppsliga döden och själen, personligheten bevaras åtskild från kroppen.

Kristi identitet av Gud och människa förenade i Kristi person, består vid den kroppsliga döden, genom att människans identitet och Guds identitet är förenade till en identitet i Kristi person och samtidigt, genom Anden i Kristi person är förenade i en livgivande gemenskap, så att Kristus är andligt levande (Gud och människa förenade) i Hans person, fastän Guds jordiska kropp, Kristi kropp är frånskild livet och verkligen död.

Offret är Kristi kropp och blod och inte en andlig död av Kristi person eller Guds person, så att Gud skulle dö i bemärkelsen upphöra att existera i Jesu död på korset. Det är ytterst samma sak. Sjäva namnet, Jag ÄR, talar för en Gud som alltid är närvarande och finns och Gud säger om sin egen person att Han är evig och odödlig.

Men Guds jordiska kropp, Krsiti kropp kan frånskiljas allt liv och dö. Till kroppen dödad, men andligt levande (full gemenskap mellan Gud och människa i Kristi person) genom Anden. Tillsammans i Kristi identitet (Gud och människa förenade), går och Guds person och Kristi person åstad, möter rövaren i Paradiset och predikar för andarna i fängelset, medan Guds jordiska kropp, Krsiti kropp ligger frånskild och död i graven.

Vad som skiljer Jesu Gudom från försoningen är, om där skapas ett åtskiljande mellan Gud och människa i Kristi person i Jesu död på korset. Det är inte ett skiljande av Jesu Gudom från försoningen att Kristi kropp verkligen är frånskild livet och verkligen offrats och behöver väckas till liv igen, medan enheten i Kristi person fortfarande är Gud och människa förenade och i livgivande gemenskap genom Anden. Då är fortfarande Jesus Gud och Gud och människa förenade i Kristi person.

Men behöver Kristi kropp väckas till liv igen för att Han åter ska bli Kristi person, så tar det bort Kristi person mellan kroppens död och kroppens uppståndelse och därmed bortages Jesu Gudom i försoningen. Kristi person ska bestå och fortvarande vara Kristi person vid kroppens frånskiljande och död om Jesu Gudom i försoningen ska bestå.

Det är Gud som igenom hela sitt väsen lider i denna kroppsliga död på korset. Det är Guds jordiska kropp, KRISTI (enheten av Gud och människa) kropp som frånskiljs livet.

Och Kristus upplever smärtan som Han vore skild från Gud, när Han blir behandlad som syndaren och utan erfaring eller synlig bekräftelse på att Han är Kristi person, bär mänsklighetens synd och tar straffet att bära fram ett rent offer av Kristi kropp och blod.

Detta är möjligt enbart genom att Gud kan "åtskilja själ ande märg och ben", i Kristi mänskliga identitet (som här i tiden är knutet till hela människan inklusive kroppen), men så att den (Kristi persons identitet) vid segern över den andliga döden i samband med den kroppsliga döden, förblir i livsgemenskapen mellan Gud och människa i Kristi person.

Och att Jesus precis som Han säger till rövaren "idag ska Du vara med mig i Paradiset", i väntan på segern över den kroppsliga döden i kroppens uppståndelse.

Och precis som det står och när det står, att det sker, att Han som Kristi person (Gud och människa - förenade i livgivande gemenskap genom Anden), till kroppen är dödad, men andligt levande genom Anden = fortfarande är Kristi person och driven av Anden (i Anden) predikar för andarna i fängelset.

Visst finns här en svårighet och det är hur Kristus vid tillräknandet av synden och att Han blir behandlad som syndaren, lider helvetets kval av Gudsfrånvändhet, samtidigt som Gud ändå är i Honom och samtidigt försonar världen med sig själv.

Men där måste vi bara, utan att ringakta eller förmildra lidandet och att det verkligen är Gud som lider, när Guds jordiska kropp, Kristi kropp och blod offras och frånskiljs livet och dör. Men vi behöver se till helheten i skeendet, att detta sker, utan att en faktisk åtskillnad till naturen sker, så att Jesus inte är Gud eller en faktisk åtskillnad mellan Gud och människa i Kristi person sker, så att Han inte längre är Kristi person och sen överlämna åt Gud att veta hur detta rent tekniskt fungerade.

Visst finns här en svårighet till och det är hur Guds jordiska kropp, Kristi kropp, kan vara frånskilld allt liv och verkligen död, medan Guds person och Kristi person (Gud och människa förenade) faktiskt samtidigt är, levande tillsammans, genom Anden i Guds person.

Men det är ju detta som både är den stora anstöten och samtidigt är människans räddning. Detta att fastän Guds person Och Kristi person fått kroppen slaktad och dödad, så är all syndens konsekvens och andlig död (åtskillnad från Guds eviga odödliga liv), redan i Guds och Kristi persons rättfärdighet och eviga odödlighet, dödat där i Guds person och Kristi person (Gud och människa förenade) och de lever tillsammans, genom Anden i Guds person, med Guds jordiska kropp verkligen avskild allt liv och verkligt död. Därför kan också Guds jordiska kropp, Kristi kropp, genom Anden i Guds person, åter väckas till liv i uppståndelsen.

Hur det rent tekniskt fungerar vet bara Gud, men vi behöver se att Guds person och Kristi person är levande i en livgivande gemenskap genom Anden i Guds person, igenom skeendet. Eljest tar vi bort Jesu Gudom i försoningen och därmed försoningens giltighet och även att offret är Kristi kropp och blod och inte att offret blir en andlig död av Jesus.

Vi behöver se att grunden för försoningen och segern över den andliga döden i Kristi person är att den andliga döden aldrig sker i ställföreträdarens Kristi person av Gud och människa förenade. Vi behöver se att förutsättningen för den kroppsliga uppståndelsen är att Kristi person består vid offret av Kristi kropp och blod.

Lösningen är inte att säga att Gud dog i Kristus eller med Kristus i bemärkelsen upphörde att finnas i Jesu död eller finnas var för sig som Gud och människa. Inte heller är det rätt lösning Ekman ger i boken Doktriner med brutna relationer och att det är en åtskillnad mellan Gud och människa i Kristi person som sker och att Jesus dör andligen. Då är inte Kristus, Kristi person längre, utan en andlig död människa som inte kan bära fram det giltiga offret för världens synd.

Det är inte frågan om att Gud ska skiljas från sig själv och försonas med sig själv. Det är frågan om att Gud och människa ska försonas i Kristi person genom att aldrig skiljas åt.

Detta sker tack vare Jesu lydnad, syndfrihet och rättfärdighet. Det är frågan om, att när all syndens konsekvens och andlig död tillräknas och kastas på Kristi person, så blir all syndens konsekvens och andlig död, detroniserad och omintetgjord i Kristi persons eviga andliga liv i den odödlige Guds försonade personen - "Gud med oss".

Det är ytterst i Guds egen odödliga, eviga person den andliga döden övervinns, genom att den aldrig kan ske i "Gud och människa förenade" - "Gud med oss" - Kristi person.

Frågan kan Gud dö, är samma fråga som om Kristi person kan upphöra att vara Kristi person = dö andligen = Gud och människa är åtskilda i Kristi person. Det enda som kan leda till en andlig död av Jesus är orättfärdighet och synd. Han tillräknades synden och behandlades som syndaren, men rättfärdig dog Han och därmed inte den andliga döden (skildes från Gud), utan den kroppsliga döden.

Eftersom den andliga döden var besegrad i Honom, i Kristi existerande person, kan Han också i uppståndelsen besegra den kroppsliga döden. Att Han är andligt levande (existerar som och fortfarande är Kristi person – Gud och människa förenade i livgivande gemenskap genom Anden), är förutsättningen för Hans kroppsliga uppståndelse.

All upplösning av Kristi person är en omöjlighet om människans ställföreträdare i sin person ska försona, förena Gud och människa och besegra den andliga döden – vilket är ett resultat av Jesu lydnad, rättfärdighet och syndfrihet och att den andliga döden (åtskiljande mellan Gud och människa i Kristi person) aldrig sker i ställföreträdarens Kristi person.

All sådan uppdelning eller upplösning av Kristi person gör hörnstenen Kristi person till en stötesten som blir till fall.

Det frånskiljande och verkliga död det handlar om är KRISTI kropps frånskiljande och död. Är inte kroppen frånskild livsgemenskapen med Gud så är den ju inte livlös och verkligt död. Då vore det inget verkligt offer av Kristi kropp och blod om inte kroppen vore verkligt avskild allt liv och död.

För att straffet skulle vara utdelat tillräknades Jesus mänsklighetens synd, behandlades som syndaren och dödades, men den andliga döden snuvades på sitt byte, eftersom enheten av Gud och människa i personen Kristus (att Han fortfarande är Kristi person) lever vidare.

Genom att den andliga döden redan var besegrad i Hans person, genom Hans rättfärdighet, så kunde Han inte andligen dö (skiljas från Gud), även om Han dödades till kroppen - en andligt död människa som dödas till kroppen "permanentas" i sin andliga död till en evig andlig död och evig oåterkallelig separation från Gud.

Även om Kristi kropp slaktas, frånskiljs livet och dör, så kan inte heller den kroppsliga döden behålla sitt byte eftersom Kristus är levande genom Anden i enheten av Gud och människa i Jesu Kristi person och Han uppstår kroppsligen i en seger över människans kroppsliga död, när kroppen väcks till liv igen.

Det som borttar Jesu Gudom i försoningen i Hans död på korset och offret av Kristi kropp och blod, är en åtskillnad mellan Gud och människa i Kristi person (andlig död), så att Han inte längre är Jesu Kristi person, eller om man hävdar att Gud dör i Kristus eller med Kristus i bemärkelsen att Gud och Kristi person upphör att existera vid Kristi kropps frånskiljande och död och att Guds odödliga person väcks till liv i igen vid Kristi kropps uppståndelse. Då existerar inte Gud i Kristi person. Jesus är inte Gud. Jesus är inte Kristi person igenom hela skeendet.

Vart tog då Kristus vägen medan kroppen ligger livlös och död i graven? Gud kan inte dö i Kristus. Då är Han inte Kristus längre. Gud kan inte dö med Kristus i graven, då är Han inte Gud längre. Enheten av Gud och människa i personen Kristus måste bestå vid kroppens frånskiljande och död, eljest är Han inte Kristi person längre. Att säga att Gudamänniskan dör är detsamma som att upplösa Kristi person så att Han inte längre är Kristus. Vart tog då Kristus vägen?

Vad är Kristus medan kroppen ligger livlös i graven? Han är fortfarande Kristi person. Han är förenad med Gud och därigenom samtidigt genom Anden levande som Kristi person - Gudamänniskan. Eljest handlar det faktiskt om en andlig död av Jesus (åtskillnad mellan Gud och människa i personen Kristus).

Var är då Kristus i mellantillståndet mellan Kristi kropps frånskiljande och död och Kristi kropps uppståndelse?

Mellantillståndet mellan den kroppsliga döden och den kroppsliga uppståndelsen är för Kristi person något helt nytt i förhållande till när vanliga människors kropp frånskiljs livsfunktionerna och dör. Han är Kristi person, Gud och människa förenade.

Kristus är den första som befinner sig i mellantillståndet mellan den kroppsliga döden och den kroppsliga uppståndelsen med bevarad enhet mellan Gud och människa igenom kroppens frånskiljande och död. Han är Kristi person även i mellantillståndet.

Ett mellantillstånd mellan den kroppsliga döden och den kroppsliga uppståndelsen, som Jesus själv beskrivit som ett medvetet - varande tillstånd, om än kroppen är frånskild, livlös utan livsfunktioner och verkligt död.

Intressant här kan vara att se hur det sker saker i den osynliga världen just i samband med Jesu kroppsliga död på korset (Matt.27:51-53). Något händer just när Jesus givit upp andan och kroppens död inträtt, som gör att avsomnade heliga fick liv i sina kroppar i gravarna och sen efter Jesu uppståndelse går ut ur gravarna och kan ses av människor. Deras kroppar hade alltså inget liv eller personlighet slumrande i de verkligt från livet avskilda kropparna

Kom livet in i deras kroppar vid Jesu predikande för andarna i fängelset i mellantillståndet mellan Kristi kroppsliga frånskiljande och död och Kristi kroppsliga uppståndelse och kraft att gå ut ur sina gravar först efter Kristi kroppsliga uppståndelse?

Det är en helt ny unik situation att Gud och människa (Kristus) förenade i livgivande gemenskap genom Anden (andligt levande), befinner sig i mellantillståndet mellan kroppens död och kroppens uppståndelse. Han är den förste andligt levande genom Anden som kommer dit. Därav också de reaktioner vi kan märka sker i den osynliga världen medan Kristi kropp ligger livlös i graven.

(Matt.27:51-53). Något händer just när Jesus givit upp andan och kroppens död inträtt, samtidigt som den andliga döden just besegrats i Kristi person och Gud visat att vägen till Guds gemenskap är öppen vid rämnandet av förlåten i templet (där sker segern över den andliga döden vid frambärandet av Kristi blod), som gör att avsomnade heliga fick liv i sina kroppar i gravarna (före Jesu kroppsliga uppståndelse!) och sen efter Jesu kroppsliga uppståndelse går ut ur gravarna och kan ses av människor.

Detta visar på en aktivitet av Kristus mellan kroppens död och kroppens uppståndelse, som härrör sig från Hans seger över den andliga döden (att Han fortfarande är Kristi person - Gud och människa förenande i livgivande gemenskap genom Anden) som föregår segern över den kroppsliga döden i Hans kroppsliga uppståndelse och där Han driven av Anden ( i Anden) går åstad att predika för andarna i fängelset.

Till kroppen dödad, men levande av Anden genom enheten av Gud och människa i Kristi person. I denna enhet går Han (i anden = andligt väsende = tillsammans med Gud = människa och Gud förenade) driven av Anden (i Anden) och åstad och predikar för andarna i fängelset, för dem som fordom var ohörsamma.

Visst är det redan ett Evangelium Han predikar. Försoningen är avslutad på korset och den kroppsliga uppståndelsen ett förestående faktum, eftersom enheten mellan Gud och människa i Kristi person består. Han är ej andligt död = segern över den andliga döden är redan övervunnen i Kristi person genom att den aldrig sker vid kroppens frånskiljande och död, vilket Gud visar när förlåten i templet rämnar och vägen till Gud är öppen för människan. Det är också förutsättningen och garanten för att segern över den kroppsliga döden även ska ske när Kristi kropp genom Anden väcks till liv igen.

Medan Kristi kropp ligger livlös, frånskild kroppens livsfunktioner, upphör Han inte att vara personen Kristus (enheten av Gud och människa i Jesu Kristi person). Jesu Kristi person kan inte enbart knytas till vare sig endast livsanden i människan eller endast oupplösligt till kroppen, utan Kristi identitet är knuten till enheten och helheten av vad Jesu Kristi person ÄR som Gud och människa förenade.

Detta på ett sådant sätt att Jesu Kristi person inte upphör att finnas vid kroppens död, utan Jesu Kristi person är knutet till den enhet och helhet av Gud och människa, som Kristus ÄR i sin person och lever samtidigt i ett medvetet tillstånd (som Jesus visat gäller även människan vid den kroppsliga dödens inträde), som Jesu Kristi person vid kroppens frånskiljande från livet och verkliga offerdöden av Jesu Kristi kropp. Eljest upphör Jesus att vara Jesu Kristi person (Gud och människa förenade) längre vid sin kroppsliga död.

Gud i Kristus kan inte dö. Då är Han inte längre Kristus. Gud kan inte vara död med kroppen i graven, då finns inte Gud. Människa och Gud kan inte vara åtskilda i Kristi person vid kroppens frånskiljande och död. Då är Han inte Jesu Kristi person. Vore inte Kristi kropp frånskild både det mänskliga livet och det Gudomliga livet vore inte kroppen livlös och verkligt död i graven.

Är Kristi person enbart oupplösligt knuten till kroppen och den ligger livlös och död i graven så finns inte längre Kristi person utan Han är även andligt död och Jesu Kristi (Gud och människa förenade) person existerade inte.

"Något" (vad det nu ska benämnas – ande/själ) av människan har enligt Jesu beskrivning ett medvetande och varande i mellantillståndet mellan den kroppsliga döden och den kroppsliga uppståndelsen. Detta "något" av människan i Jesu sanna mänsklighet är i mellantillståndet medvetet levande i enheten mellan Gud och människa i Kristi person, genom Anden. Eljest är Han inte längre Jesus Kristus.

Det som skiljer Jesu Gudom från försoningen är ett upplösande av Jesu Kristi person med en åtskillnad mellan Gud och människa och andlig död i Hans person i något skede av försoningens händelseförlopp, så att Han inte längre är andligt levande (Gud och människa förenade) vid offret av Jesu Kristi kropp och blod och dess verkliga frånskiljande livet och död. Det är att ta bort Jesu Gudom i försoningen.

Den stora stötestenen är att Jesus är Jesu Kristi person (Gud och människa förenade), att Jesus är fullt ut Gud och fullt ut människa, igenom hela skeendet, från inträdet i världen, igenom korsdöden, där allt synes som att Han inte är Jesus Kristus, utan en vanlig andligt död människa, när syndens konsekvenser blir kastade på Honom, men där syndens konsekvenser, genom Kristi rättfärdighet, blir dödade i Hans person som Jesus Kristus – Gud och människa förenade.

Den stora stötestenen är att Jesu Kristi person (Gud och människa förenade) består med den frånskilda döda kroppen, i mellantillståndet och uppståndelsen. Den största stötestenen är att Jesus fastän Han är slaktad och dödad ändå är Jesu Kristi person och levande genom Anden i enheten av Gud och människa i personen Jesus Kristus.

Den största stötestenen är att Jesus hela tiden är Jesu Kristi person, är fullt ut Gud och fullt ut människa, även i förnedringens skede, då när allt ser helt motsatt ut och Han behandlas som en vanlig andligt död människa och dödas. Den största stötestenen är att Jesus även då är Gud.

Den största stötestenen, är att när syndens konsekvenser kastas på Gud själv, så dör, omintetgörs, syndens konsekvenser där i Guds och Jesu Kristi person av Gud och människa förenade, på grund av Kristi syndfrihet och rättfärdighet.

Den största stötestenen är att Gud inte kan dö även om Hans jordiska kropp, Jesu Kristi kropp, frånskiljs livet och offras i en slakt utan motstycke, där Han bär syndens konsekvenser i sin person i en helvetisk vånda, men samtidigt dödar dess konsekvenser i sin person, i Guds person, som inte kan andligen dö och skiljas från sitt eget Gudomliga liv.

"Jag var död, men se jag lever". Till kroppen dödad, men levande genom Anden i enheten av Gud och människa i Kristi person (1 Petr. 3:18-20).

Utan att Jesus hela tiden är Kristi person och aldrig andligt död = i sin person hela tiden är Gud och människa förenade – så finns ingen försoning på korset och heller ingen uppståndelse.

Alla angrepp som upplöser Jesu Kristi person i någon fas i skeendet är ett verk av antikrists ande och förvanskar i sin tur betydelsen och skeendet av försoningen på korset, uppståndelsens konsekvens och konsekvenserna både här i tiden och synen på evigheten.

JESUS KRISTUS är kroppsligen uppstånden just genom att Han hela tiden är just JESU KRISTI PERSON, Gud och människa förenade i en oupplöslig enhet i en person KRISTI PERSON.

Uppståndelsen är beviset för att han hela tiden är den utlovade Messias, där Gud och människa förenas och försonas genom att den andliga döden (åtskillnad mellan Gud och människa) aldrig sker i Kristi person (segern över den andliga döden – åtskillnaden mellan Gud och människa övervinns i Jesu Kristi person, i Guds person), där Han burit fram ett rent offer av Kristi kropp och blod för mänskligheten syndaskuld och i den kroppsliga uppståndelsen besegrar den kroppsliga döden över människan.

Vore Jesus andligt död i något skede och Kristi person upphör att vara Kristi person (Gud och människa förenade), så finns ingen KRISTI kropp, Guds jordiska kropp att väcka till liv. Kroppen i graven vore en andligt död människas kropp och inte JESU KRISTI kropp, Guds jordiska kropp.

"Se jag lägger i Sion en utvald, dyrbar hörnsten och den som tror på den ska inte komma på skam…men för sådana som inte tro har den sten som byggningsmännen förkastade blivit en hörnsten som är en stötesten och en klippa till fall. Eftersom de inte hörsamma ordet, stöta de sig…" (1 Petr. 2:6-8)

Den hörnsten Jesus Kristus, som Gud utvalt och sänt till försoning mellan Gud och människa, blir för en del till en stötesten. Den stötesten man då stöter sig emot är att Jesus hela tiden är "Guds fullhet lekamligen". Är Gud kommen i köttet, Sann Gud och sann människa, är fullt ut Gud och fullt ut människa samtidigt - Jesu Kristi person.

Att Jesus är Kristi person innebär inte enbart att Han innehar ett ämbete där Guds Ande är över Kristus i Hans tjänst och enbart är smord av Gud, likt en titel människor har i sitt arbete. Gud är i Kristus. Gud och människa är förenade i en person - personen Jesus Kristus.

Jesus är hela tiden Kristi person i vars person Gud och människa förenas och försonas. I Kristi person upphör den andliga dödens vånda över människan (frånskiljandet från livsgemenskapen med Gud - andlig död). Den andliga döden övervins i människans ställföreträdare och Kristi person, genom att den aldrig sker i Kristi person.

Därför kan Jesus också bära fram ett RENT offer av Gudamänniskans, Jesu Kristi kropp och blod, som stillar Guds vrede över synd och syndare, så att förlåten rämnar i templet och vägen in i det allra heligaste är öppet (den andliga döden övervunnen), redan vid offret av Kristi kropp och blod och Kristi kroppsliga död. Endast ett RENT offer av KRISTI (enheten av Gud och människa i Kristi person) ger offret dess legala verkan inför Gud.

Endast genom att Jesus hela tiden är Kristi person (Gud och människa förenade) kan Han kroppsligen uppstå och även ta människan ur den kroppsliga dödens fängelse.

Förvisso är både korset och uppståndelsen stötestenar. Men den största stötestenen som även korset och uppståndelsen är underlagda, är stötestenen att Jesus är Kristi person. Är Gud och människa förenade i en oupplöslig förening och enhet i en person - Kristi person och den största stötestenen är att Jesus är Kristi person (Gud och människa förenade) igenom hela skeendet och att Hans person, Kristi person, består och inte upphör att existera, fast Hans kropp är slaktad och död i graven.

Om inte Jesus hela tiden är Kristi person (Gud och människa förenade) fyller dramat på korset ingen räddande funktion. Om Jesus inte hela tiden är Kristi person kan Han inte kroppsligen uppstå i sin jordiska kropp. Vore Han vid något skede andligt död, Gud och människa åtskild i Jesu Kristi person, så är Jesus inte Gud och offret vore inte Jesu Kristi kropp och blod.

Det vore då en vanlig andligt död människa som offrades, om Jesus i sin död och uppståndelse dör andligen och behöver pånyttfödelse. Då kunde vilken människa som helst ha dött för världens synd. Det som ger offret dess giltighet är att det är ett offer av Jesu Kristi persons (Gud och människa förenade) kropp och blod.

Den grundmall vi alltid behöver ha för att pröva en lära är kärnpunkten att Jesus är Kristi person. Det vi bör fråga oss är om Jesus fortfarande är Kristi person (Gud och människa förenade i personen Jesus Kristus) igenom hela försoningsskeendet. Jag menar att i bägge dessa läror jag försöker belysa, omintetgörs att Jesus är Kristi person och att de är i grunden lika falska till sitt antikristliga väsen.

Det finns många stötestenar för falska läror att stöta sig emot kring ord av Jesus och hans anspråk, men den största stötestenen är det faktum att Han är Kristi person (Gud och människa förenade - Guds fullhet lekamligen)

Finns det någon villolära som inte någonstans stöter sig mot den stötestenen, om man ser till konsekvensen av lärans innehåll? Det var inte läror som hörnstenar som kan bli till stötestenar Gud ytterst satte fram. Det var en person, Kristi person, som i den person Han är och just att Han är - Gud och människa förenade i en person, Kristi person, som Gud satte fram, som ytterst är den hörnsten, som av byggnadsmännen (de som bygger läror), kan förkastas och bli till en stötesten som blir till fall.

Jag tror inte det går att bygga utifrån den hörnstenen och komma fel med mindre än att det då stöter sig, så att den hörnstenen blir en stötesten istället.

T.ex. läran om rättfärdiggörelsen av nåd genom tro bygger på hörnstenen Kristi person. Om frälsningen kunde grundas på förtjänst vore inte Gud och människa förenade i personen Kristus, utan människan kunde försona sig själv med Gud. På så sätt menar jag att all förtjänst som frälsningsväg stöter sig ytterst mot hörnstenen att Jesus är Kristi person och även då naturligtvis på läran om rättfärdiggörelsen av nåd genom tro, eftersom den bygger just på hörnstenen, att Jesus är Kristi person och att Gud och människa förenas och försonas i Kristi person.

På samma sätt är det med att Jesus är enda vägen till Gud. Det går ytterst tillbaka till samma sak, att om det är i Kristi person som Gud och människa försonas och förenas, så finns det ingen annan väg än i Jesu Kristi person, som människan kan räddas.

En del säger att det enda vi behöver veta är att Kristus dog tillräckligt. Det är på ett sätt sant, om det inte vore för alla läror som gör hörnstenen Kristi person till en stötesten, som blir till fall, med en antikristlig tro och bekännelse av Jesus och förnekelse av Honom till följd som gör att Han inte hela tiden är Jesu Kristi person. Var och en ande som så bekänner Jesus är antikrits ande.

Detta sker i läror som någonstans kring Jesu död och uppståndelse skiljer Gud och människa åt i Kristi person, så att Han inte längre är Kristi person, eller att Kristi person upphör att existera. Varhelst det än sker i skeendet från Hans födelse, genom Hans liv, någon fas av försoningen, på korset eller i Hans kroppsliga död och kroppsliga uppståndelse så tar det bort Jesu Gudom i försoningen.

Där Guds Ande är förhärskande och rådande kan sakerna formas till rätt bild i hjärtat, även om formuleringarna inte är fullständigt rätt utformade. Men det svåra är ju när en falsk ande skapat kristna formuleringar, som fångar upp människorna och börjar binda tanken på ett sätt, som i slutändan leder till en antikristlig bild av Jesus, vem Han är och har gjort. Då måste det hittas mer precis i den bild man förmedlar, så att människor inser det falska och inte fastnar i det, utan kan finna vila i Jesu Kristi person.

Det stora riktmärket som "sil" för alla läror är det grundläggande att Jesus är Kristi person. Att Han är en oupplöslig enhet av Gud och människa i en person - personen Jesus Kristus.

Alla läror kring döden, uppståndelsen, tillståndet i väntan på uppståndelsen och människans konstitution, identitetens placering etc. måste ses i ljuset av och underordnas det grundläggande utgångsläget för kristen tro, att Jesus är Kristi person och att ingen upplösning av Kristi person sker. Sker en sådan upplösning vid offret av Kristi kropp och blod så är det inte KRISTI kropp och blod som är offret och vi har ingen räddning.

Det finns all anledning att verkligen komma till klarhet i de här frågorna kring Jesu död, uppståndelsen, människans konstitution, identiteten, tillståndet i väntan på uppståndelsen, paradiset, himlen och helvetet. Det hänger samman till en helhet och går någonstans en lära kring detta tillbaka med en konsekvens att Jesus inte längre är Kristi person igenom hela skeendet, så är den läran påverkad av antikrists ande för att göra hörnstenen Kristi person till en stötesten som leder till fall.

Vill med ett exempel av en lärokonstruktion, som jag mött och här kommenterar, visa på hur viktigt det är att starta rätt i allt byggande av läror utifrån Guds person och Jesu Kristi person.

"Jesus säger: ’Jag och Fadern är ett’. Innebär det att Jesus, Sonen = Gud, Fadern? Nej, det innebär att deras relation var, är och alltid kommer att vara fullkomlig förening och harmonisk relation. Gud blev kött och blod i Jesus från Nasareth. Med andra ord: Gud, Sonen av evighet, avlades av Gud, Anden av evighet, och levde i en relation till Gud, Fadern av evighet, under alla sina dagar på jorden."

Jag tror att vi behöver vara försiktiga med hur vi framställer Guds enda person av Jag ÄR Herren, Herren ÄR en, med en vokabulär som kan leda till att Fadern, Sonen och Anden blir till en bild av tre åtskilda Gudar i Gud Fadern, Gud Sonen och Gud Anden, som bara på ett slags abstrakt sätt är förenade till väsendet. Får vi fel bild i tanken här så kommer det att uppstå problem längre fram

Guds person är tre personlighetssidor i en enda Gud. Fader Son och Ande. Tre sidor, eller ansikten, av den ende Gudens personlighet. De är på ett sätt åtskilda i personlig funktion och personlig uppenbarelse. Samtidigt är de oupplösligt, evigt förenade i en enda enhet: "JAG ÄR HERREN".

Gud är en oupplöslig faktisk enhet av Fader, Son och Ande i sin person. Det är den bild Bibeln ger av den ende treenige Gudens person. En Gud i tre personer och tre personer i en Gud. Jesus är den levande Guden som inkarnerat sig och blivit människa och det är också Han som kommer tillbaka en dag. 5 Mos.6:4: "Hör, Israel! HERREN, vår Gud, HERREN är en".

Det är inte så att efter inkarnationen, Jesus återlösningsverk och himmelsfärden, då när Han åter går till den härlighet Han hade och varifrån Han kom, så skulle där finnas två åtskilda Gudar. "Jesus Kristus är den samme, igår, idag och dess like i all evighet", säger Bibeln. Jag ÄR Herren, Herren är en, gäller alltid i den ende Gudens person.

Jesus beskriver sin preexistens i den ende Gudens person och att han efter inkarnationen i mänsklig gestalt går tillbaka till sin härlighet i den ende Gudomspersonen så här: "Ja, jag har gått ut ifrån Fadern och har kommit i världen, åter lämnar jag världen och går till Fadern ... Jag har förhärligat dig på jorden genom att fullborda det verk, som du har givit mig att utföra. Och nu, Fader, förhärliga du mig hos dig själv med den härlighet, som jag hade hos dig, förrän världen var till".
(Joh. 16:28, 17:4-5)

Samtidigt är det inte så att Gud enbart spelar olika roller. Detta med gåtan, men samtidigt den enda beskrivning som håller i ljuset av Guds Ord, av den oupplösliga enheten av tre personer i en Gud och en Gud i tre personer, i den ende Gudens person, lär vi aldrig fullt ut förstå, förrän vi ser Honom ansikte mot ansikte sådan Han ÄR i evighetens värld.

Men vi kan inte tumma på den bild Bibeln ger av den ende Gudens person med mindre än att vi börjar missuppfatta och bygga fel i Bibelns lära vidare i Guds Ord.

Att skapa bilden av tre åtskilda Gudar, Gud Fadern, Gud Sonen och Gud Anden öppnar för tanken att en person i den ende Guden kan åtskiljas och andligen dö utan att Guds ende person är upplöst och inte längre är Guds ende person. Därför är det viktigt att utgångsläget med Guds enda person ligger rätt och inte dribblas bort.

Den konsekvens detta leder till längre fram i skeendet, innebär att Jesu Gudom blir borttagen i försoningen. Offret är inte ett rent offer av Kristi persons (Gud och människa förenade i Kristi person) kropp och blod, utan offret blir en vanlig andligt död människas kropp och blod.

Gud är inte Gud om inte enheten av Fader, Son och Ande är bestående i den ende Gudens person, Jag ÄR Herren eller om enheten av Gud och människa i Kristi person är upplöst så att Kristus inte är Kristi person längre = Gud och människa är åtskilda i Kristi person (är andligt död).

Är inte Kristi person just Kristi person (Gud och människa förenade) vid kroppens död, då är inte heller Gud, Gud längre.

"Är det meningsfullt att säga att Jesus var gudomlig på jorden? Nej, Han var Gud men Han var inte "gudomlig". När Gud blev människa blev Han människa - inte gudomlig. Gud är människa i Jesus Kristus - inget annat! Den människan som bara är människa och som heter Jesus är avlad av den helige Ande (Gud) såsom den ende i historien. Han är också den ende i historien som varit (och är) Gud i människogestalt. Denne Gud på jorden var bara människa!…Han lade ju av sig sin gudomliga makt och härlighet när Han lät sig födas hit! Nej, Han är Gud i en människa; i fullkomlig och harmonisk relation med Fadern."

Detta luktar Trosförkunnelsens syn på inkarnationen lång väg. Jag tror även här att man får vara försiktig med hur man framställer Kristi person (Gud och människa förenade i en person - Kristus), som Han är i sin inkarnation av Gud i människogestalt, om man inte ska hamna i problem längre fram i skeendet kring Jesu död och uppståndelse och ta bort Jesu Gudom i försoningen.

Kriteriet på att Jesus är Kristi person är att Han är Gud och människa förenade i en person - Jesus Kristus. Han är "Guds fullhet lekamligen", vid sitt människoblivande. Han är fullt ut Gud och fullt ut människa. Börjar vi tumma på detta åt något håll så kommer vi att få problem längre fram i skeendet.

Adam var aldrig "Guds fullhet lekamligen". Han var inte Kristi person. Den troende människan blir i pånyttfödelsen inte "Guds fullhet lekamligen", utan säges ha "blivit delaktig av Gudomlig natur". Den troende människan är inte Kristi person. Detta att Jesus är "Guds fullhet lekamligen", fullt ut Gud och fullt ut människa samtidigt är något alldeles unikt, när Gud i människogestalt blir Kristi person - Gud och människa förenade.

I ingen annan människa än i Jesu Kristi person har Gud själv på detta sätt blivit människa av ”Guds fullhet lekamligen” - fullt ut Gud och fullt ut människa samtidigt. Jesu Kristi person är helt unik.

Denna text öppnar även för tanken, att den troende kommer i samma position som Jesus var här i sin jordiska gestalt, när Gud blev människa. Tummar man på att Jesus är fullt ut Gud och fullt ut människa och bara ser Honom som en mäniska som lever i full harmoni med Gud, så kommer man snart vilse.

När Gud i sitt människoblivande i Jesus Kristus, "inte räknade jämlikheten med Gud såsom ett byte utan utblottade sig själv i det Han antog tjänareskepnad", så innebär det fördenskull inte att Han inte längre är just Kristi person - Gud och människa förenade. Jesus ÄR Guds fullhet lekamligen - fullt ut Gud och fullt ut människa samtidigt, när Gud blev människa i Kristi person.

Men det innebär att Han inte alltid använder sig av sin Gudomliga identitet. Fast Jesus är två identiteter i en person, Kristi person (Gud och människa förenade), ÄR Han hela tiden i sin person Gud och människa förenade - fullt ut Gud och fullt ut människa.

Där sker ingen åtskillnad mellan Gud och människa i Kristi person, även om Han inte alltid använder sin Gudomliga identitet, utan Han är hela tiden Kristi person - Gud och människa förenade. När jag säger att Jesus är Kristus så menar jag att Han i sin person är Gud och människa förenade.

"När Jesus, människan, Guds Son, Gud Allsmäktig, dör på korset gör Han det som ’Gud som har övergivit Gud’, så att säga. Inom Treenigheten sker försoningen och relationen mellan Gud och Gud, Fader och Son är bruten de timmar som Sonen hänger på korset och är gjord till synd, till en förbannelse.

Kan en person i den ende Gudens person åtskiljas från denna enhet av Fader, Son och Ande i denna enhet i den ende Gudens person och Gud längre kan sägas vara Guds person?

Kan Kristi person (Gud och människa förenade) åtskiljas från Gud (andligt död = Gud och människa är åtskilda), utan att Jesus upphör att vara Gud (Jesu Gudom i försoningen tas bort) och Kristi person (Gud och människa förenade) upphör att vara Kristi person?

Kriteriet på att Jesus är Kristi person och andligt levande, är att Han är Gud och människa förenade. Tas detta kriterium bort (att Jesus dör andligen = åtskillnad mellan Gud och människa i Kristi person = att han är en vanlig andligt död människa), är Han då Kristi person längre? Om Han inte är Kristi person längre, existerar då Kristi person? Är då Jesus, Kristi person längre? Om inte Kristus är Kristi person längre, är då Gud längre Gud? Nej, här har en underminering startats upp kring vem Guds person är och vem Jesu Kristi person är.

Det är inte frågan om ett behov av försoning inom enheten av treenigheten i Guds person. Försoningen sker mellan Gud och människa i Kristi person.

I Kristi person är människan Guds vän, vill vad Gud vill och uppfyller Guds lag, vilja och rättfärdighet. I Kristi person är Gud människans försonade vän. Kristi person är en försonad Gud, "Emmanuel - Gud med oss" (Matt.1:23).

Det är inte frågan om att Gud ska skiljas från sig själv och försonas med sig själv. Det är frågan om att Gud och människa ska försonas i Kristi person genom att aldrig skiljas åt.

Detta sker tack vare Jesu lydnad, syndfrihet och rättfärdighet. Det är frågan om, att när all syndens konsekvens och andlig död tillräknas och kastas på Kristi person, så blir all syndens konsekvens och andlig död, detroniserad och omintetgjord i Kristi persons eviga andliga liv i den odödlige Guds försonade personen - "Gud med oss".

Det är ytterst i Guds egen odödliga, eviga person den andliga döden övervinns, genom att den aldrig kan ske i "Gud och människa förenade" - "Gud med oss" - Kristi person.

"Har Jesus under något skede i försoningen bytt natur eller identitet? NEJ! Han är Gud före, under och efter sin försoningsdöd på korset. Men inte så att Han är ’gudomlig’ på något märkligt sätt - Han lade ju av sig sin gudomliga makt och härlighet när Han lät sig födas hit! Nej, Han är Gud i en människa; i fullkomlig och harmonisk relation med Fadern.

När sedan ’det saliga bytet’ sker, när Jesus överges av fadern på Golgata…relationen mellan Gud och Gud, Fader och Son är bruten de timmar som Sonen hänger på korset och är gjord till synd, till en förbannelse… är Han inte desto mindre Gud i människan Jesus! Gud visar sin dom och sin vrede över synden mot sin själ - sig själv, Sonen - som hänger på förbannelsens påle. Ty ’Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv’."

Här sker en begreppsförvirring. Visst har Jesus här förlorat sin identitet som personen Kristus (Gud och människa förenade), om det "saliga bytet" och "Faderns övergivande", innebär ett åtskiljande av Gud och människa i Kristi person. Då är det inte Jesu Kristi person längre. Även Gud har då förlorat sin identitet av Guds ende person i Jag ÄR Herren, Herren är en.

Här ligger det gömt i ett förvirrande tal (som var för sig kan vara riktigt) om att Jesus lagt av sig sin gudomliga makt och härlighet och inte desto mindre är Gud i människan Jesus. Men att Han samtidigt verkligen är "Guds fullhet lekamligen", fullt ut Gud och fullt ut människa och Gud och människa förenade i personen Kristus, som gör Honom till just Kristi person, kommer där bort.

Talet om att Gud var i Kristus och försonade blir enbart tomma ord. Är inte Jesus, Jesu Kristi person längre (Gud och människa förenade), så finns det ingen Kristus som Gud är i och Guds person är inte heller längre Guds person och man kan inte säga i praktiken att Gud verkligen längre var i Kristus och försonade

Om Kristi person är andligt död (Gud och människa åtskilda i Hans person), så existerar Han inte som Kristi person längre. Han är en vanlig andligt död människa på korset (Gud och människa åtskilda). I denna text jag återciterat förbereds detta först genom talet om att "när Gud blev människa, blev han människa - inte gudomlig…denne Gud på jorden vara bara människa".

Om Jesus "i det saliga bytet" och "Faderns övergivande" är andligt död (åtskillnad mellan Gud och människa i Kristi person), så innebär det att Kristi person inte längre är Kristi person och att Han behöver pånyttfödelse igen = att Gud och människa återförenas i Hans person, för att Han ska vara andligt levande och Kristi person igen. Där hamnar faktiskt denna text även om det inte är uttryckt med de orden naturligtvis.

Nu lär Trosförkunnelsen att Jesus är andligt död, alltså i praktiken att Kristi person inte längre är Kristi person utan behöver pånyttfödelse. De löser det med att förlägga personligheten till Hans ande och att Hans ande dör och kallar det för att Han dör andligen (Gud och människa åtskiljs i Kristi person - Kristi person finns inte, utan Han är en vanlig andligt död människa) och att Kristi person blir född på nytt genom en nyfödelse av anden.

Det spelar ingen roll hur upplägget ser ut eller hur man försöker lösa det. I denna text löses det oigenomtänkt med ett hopp till orden "Han är inte desto mindre Gud i människan Jesus" och genom att citera att "Gud var i Kristus och försonade". Men det är bara tomma ord om att Gud var i Kristus och försonade, om Kristi person inte längre i praktiken är Guds person och Kristi person och om inte Gud och människa i praktiken är förenade i Hans person, redan innan man uttalade orden att Gud var i Kristus.

"Naturbyten, spekulationer om Jesu naturer, om hur Han eventuellt dog invärtes och eventuellt var någon annan än Guds Son när Han hängde på korset; allt sådant är till intet gagn och full-ständigt meningslös metafysik. Gud blev människa - Gud dog i vårt ställe - Gud gjorde sig själv levande för vår skull."

Här ligger ett förrädiskt tal. Man gör spekulationer om Jesu natur, liktydigt med att man inte ska fundera över om Jesus blir till någon annan än Guds Son på korset. Detta sker för att det inte ska funderas över vem Jesus här blir på korset och man döljer därmed upptäckten av att Jesu Gudom i försoningen här tas bort och att Jesu Kristi person inte längre är Kristi person, utan en vanlig andligt död människa. Det blir då svårt att upptäcka detta i denna text.

Samtidigt framställs också de som genomskådar detta, för att vara människor som sysslar med onödig metafysik och därför inget är att bry sig om.

Dessa ord kan delvis vara riktigt kring ett onödigt sysslande med metafysik, men kan även bli förrädiskt om det bara blir ett "hölje runt" texten för att dölja att Jesus "i det saliga bytet" och "Faderns övergivande" är andligt död (åtskillnad mellan Gud och människa i Kristi person), så att Kristi person inte längre i praktiken är just Kristi person (Gud och människa förenade).

"Vår pånyttfödelse är syndarens efterföljelse av Jesu liv på jorden: Relationen med Gud genom Anden. Vårt inre tillstånd = av akademiskt intresse. Dvs när det handlar om vår andes natur, hur vi ser ut "i magen" före frälsningen och efter frälsningen..."

Detta kan vara riktigt, men samtidigt är inte Bibeln helt främmande för att tala om naturer. "Vi var genom vår natur hemfallna till vredesdom…blivit delaktiga av Gudomlig natur", och det kan alltså knappast helt anses vara av enbart "akademiskt intresse", att tala om naturer, när även Bibeln talar om olika naturer.

Jag undrar om man fullt ut kan beskriva vad det handlar om, utan att använda orden natur och väsen? Här är i varje fall dessa ord använda i ett syfte att skapa dimridå kring det faktum att Jesus Kristus genomgår en förändring i sitt väsende, från att vara Guds person och Kristi person (Gud och människa förenade), till att vara en vanlig andligt död människa, som till sitt väsen är skild från Guds väsen. Det blir till en dimridå kring att Jesu Gudom blir borttagen i försoningen.

Vill även kort kommentera en annan variant av JDS som jag mött. Det florerar idag tydligen väldigt många lite olika varianter, där JDS, lite vid sidan om mycket riktig undervisning, sprängs in i sammanhanget.

Detta kommer antagligen bara att öka i denna sena tids slutliga drabbningar mellan ljus och mörker på den andliga arenan innan Jesus kommer. Det får möjlighet att smyga sig in i de kristna sammanhangen, så länge inte de som är satta att vaka över fårahjordarna, en gång för alla grundligt gör upp med all form av JDS och inte som idag, lite tveksamt bara mumlar i skägget, är helt tysta kring spörsmålet eller så med öppna armar bara bejakar denna villfarelse in i församlingarna.

I denna variant är man påverkad av ”ande - läran”. D.v.s. den gnostiska synen på människan, där anden är ren, god och gudomlig och kropp och själ är ont, djävulskt influerat och där dessa ”element” i människan är antagonister.

Man är även här färgad av att människan i pånyttfödelsen, i sin ande byts ut till en människa som aldrig funnits förut och att det är anden som är den egentliga personligheten. Man bygger alltså redan i början utifrån sneda utgångspunkter.

Detta förs så över på Jesu Kristi person. Jesu kropp och själ blir på korset invaderat av synd, ondska och satanisk natur. Men Jesus hinner aldrig bli en syndare, eftersom kroppen är bunden vid korset. Hans ande är därför ren.

Man menar alltså inte i första skedet att Jesus fullt ut blev i Adams fallna tillstånd som den genuina JDS - läran, men att Jesus blev synd och satanisk till kropp och själ, men aldrig hinner med att synda och därmed förblir Hans ande ren.

”Han fick alltså en kropp som i försoningsgärningens avslutningsskede kom att härbärgera vår gamla natur, den som måste dö. Där tar Guds Son den dödsdömda onda naturen, ormnaturen, med sig i sin kropp. Den lidande rättfärdige, gjord till synd, d.v.s. förvandlad till ett med vår syndiga natur och ändå ren i sin ande.

Det var Guds outgrundliga visdom att den natur som nu tilläts invadera Jesu kropp, den kom in när det var för sent att kunna synda. Den kom när lidandet blockerade kroppen och sinnet att producera en enda syndig tanke och gärning. Hans ande förblev ren.”

Men även här särar man så sen på Jesu ande och Kristi person (Gud och människa förenade). Jesu rena ande måste skiljas från Gud och här dör nu även Jesus samma andliga död som Adam, även om man försöker med att Jesu ande är ren.

”Fadern var förvisso med och vakade över händelserna, men gemenskapen med Jesus bröts. Förbindelsen med den älskade Fadern bröts. Detta är den andliga döden. Det var den döden som drabbade Adam. Nu träffar den mannen som blev gjord till synd.”

Begreppen har först blandats när personligheten blir knuten enbart till livsanden som uppehåller de själsliga förmögenheterna och de kroppsliga funktionerna. Det uppstår även begreppsförvirring här, när synden endast berör kropp och själ. (Kring dessa spörsmål kring människans egen ande, Guds Ande, synden och människans konstitution, så läs häftet Den troendes tre naturer).

Jesu Kristi person är Gud och hela människan förenade, Guds fullhet lekamligen. Kristi persons identitet och personlighet är fullt ut Gud och fullt ut människa samtidigt. Här har man nu skapat denna gnostiska syn på Kristi person och reducerat personligheten till Jesu rena ande, som här då sägs skiljas från Gud och man når slutprodukten att Kristi person därmed blir upplöst.

Jesus är inte Kristi person längre. Det är då inte längre KRISTI PERSON som bär fram offret. Man gör ju heller ingen hemlighet av att det inte är ett RENT offer, utan att det är en oren kropp som där dör. Offret är alltså inte KRISTI PERSONS kropp och det är inte ett RENT offer av Kristi kropp och blod. Man trampar även här KRISTI PERSONS RENA blod under sina fötter. (Man menar att Jesus efter uppståndelsen bär fram ett rent blod i Himlen. Jag kommenterar det senare under rubriken Trosförkunnelsen, som även har den undervisningen).

”Ett led i frälsningsverkets fortsättning var vistelsen i dödsriket där Jesus hade uppdrag att utföra. Det var en vistelse utan gemenskap med Fadern (här citeras nu Ps. där man menar att det syftar på tiden i dödsriket).

Här skulle synden förpassas tillbaka till sitt ursprung och upphov, till djävulen i dödsriket. Den skilsmässa som började på korset fortsatte i dödsriket, eftersom Jesus med sin ande - inte i - måste bära synden tillbaka till dess upphovsman.

Tack vare att Jesus dog fördes han alltså ner i dödsriket och där erövrade han nycklarna till döden och dödsriket från djävulen (Upp.1:18). Det är också nu som profetian om att kvinnans säd söndertrampar ormens huvud går i fullbordan.”

Ormens huvud blev krossat på korset när Jesus utropar att det är fullbordat, då när Gud och människa var förenade i Kristi person, förenade i Guds jordiska kropp, Kristi persons kropp. Där blev den andliga döden övervunnen i Kristi person. Då miste den som hade döden i sitt våld, genom det RENA offret av KRISTI PERSONS kropp och blod, alla rättigheter i människan, genom att de fråntogs honom i Kristi person och Hans RENA kropp och blod.

Var framgår det att djävulen någonsin haft några nycklar till döden och dödsriket? Gud är den som har inrättat dödsriket, som människans vistelseplats vid den kroppsliga dödens inträde i väntan på kroppens uppståndelse. Gud är den som alltid haft nycklarna till döden och dödsriket. Där överlämnas de nu till Jesu Kristi person. När Han presenterar sig i Upp. tillkännager Han sin identitet som Gud, när Han säger att Han har nycklarna till döden och dödsriket.

Var står det att djävulen är i dödsriket? Det är platsen för de kroppsligen avsomnade. Djävulen har bedragit människan till att hamna i både den andliga dödens (åtskillnad från Gud) och den kroppsliga dödens våld. Men det har skett utifrån ”ondskans andemakter i himlarymderna”, varifrån Hans aktivitet än idag utövas och inte från dödsriket som stationeringsort.

Jesus skulle inte bära synden ned i dödsriket. När all syndens konsekvens och andlig död, läggs på ”syndabocken - syndabäraren” Kristus, så bär Han synden upp på förbannelsens trä, skampålen, utanför lägret, på huvudskalleplatsen, där ondskans andemakter regerar med en febril aktivitet i ett försök att döda Guds Son, både andligt och kroppsligt.

Det synes lyckas när Gud är tyst och Kristi person blir omvävd av syndens och det demoniska mörkret. Men Jesus blir där tagen ur den andliga dödens vånda och Gud svarar när han ropar. Citaten i Ps. som anges, syftar inte på tiden i dödsriket, utan syftar på när Jesus lider den andliga dödens vånda på korset, men aldrig där dör den andliga döden, utan blir där på korset tagen ur den våndan och kan utropa att det är fullbordat, med vunnen seger över den andliga döden i Kristi person, genom att den aldrig där sker.

Syndens konsekvenser detroniseras där i Kristi person när den läggs på Honom. Han dör i den kroppsliga döden ”bort från synden en gång för alla”. Synden blir där kvar på skampålen, utanför lägret, tillbakaburen till dess upphovsman, där ondskans andemakter huserat med sin verksamhet. Andemakterna blir där avväpnade och står där med skam.

De misslyckas med att åstadkomma en andlig död av Jesus och Kristi person (Gud och människa förenade) kan där bära fram offret. Det är ett RENT offer av Jesu Kristi persons, Guds Sons kropp och blod, som där nu frambärs. Det är en REN kropp, Guds jordiska kropp, KRISTI PERSONS kropp, som där offras och död läggs i graven.

Kristi person blir även senare tagen ur den kroppsliga dödens vånda, som Han led och verkligen dog, när Han tack vare att Han aldrig dog den andliga döden (skildes från Gud), men vars vånda Han led, när Kristi kropp väcks till liv igen i den kroppsliga uppståndelsen.

Det är som KRISTI PERSON (Gud och människa förenade), Jesus går till dödsriket. Han är inte där av någon orsak som har med djävulen att göra. Han är där för att utropa ett budskap för de kroppsligen avsomnade i väntan på kroppens uppståndelse.

Till kroppen dödad, men andligt levande (fortfarande Kristi person = Gud och människa förenade) genom Anden i livgivande gemenskap, gjord andligt levande från evighet. Från evighet andligt levande genom Anden (=segern över den andliga döden i Kristi person), vid kroppens frånskiljande och död. Driven av Anden (i Anden) går han ock åstad och utropar ett budskap...

En JDS - lära kan se ut på olika sätt och vägen fram till den vara olika, men om slutkonsekvensen är, att Kristi person upphör att vara Kristi person (Gud och människa förenade) och behöver pånyttfödelse, så är det en JDS - lära.

Genom historien har olika läror försökt förvandla hörnstenen JESU KRISTI PERSON till en stötesten som man stöter sig emot och som förblindar människors andliga ögon, så man inte ser att Jesus är Kristi person eller inte ser att Han upphör att vara Kristi person i skeendet och att man luras till en antikrislig bekännelse av Kristi person.

Detta är läror som främst någonstans kring Jesu död och uppståndelse skiljer Gud och människa åt i Kristi person (andlig död), så att Han inte längre är Kristi person.

Människan har då ingen ställföreträdare som övervunnit den andliga döden. Inget rent offer av Kristi kropp och blod blir framburet. Människan är kvar i sin andliga död. Hörnstenen har blivit till "en stötesten och en klippa till fall. Eftersom de inte hörsammar ordet (om att Jesus är Kristi person - Guds fullhet lekamligen, inte bara i ord utan med alla konsekvenser det innebär), stöta de sig…".

Det är alltså två läror, som jag utifrån att Jesus är Kristi person, här vill försöka belysa att de inte håller måttet. Dels läran att Jesus dog andligen i Trosförkunnelsens version, men även läran om de icke - troendes utplånande eller som jag hellre vill kalla den läran, "själens, personlighetens upphörande vid kroppens död - JDS", som i sin slutkonsekvens är uppbyggd så att Jesus inte längre är Jesu Kristi person i sin död och uppståndelse, utan även där blir andligt död i sin kroppsliga död och behöver pånyttfödelse och som då där sker i den kroppsliga uppståndelsen.

I den genuina, ursprungliga Trosförkunnelsen ala Kenyon och Hagin, är det djävulen som blir Gud och Jesus på korset som Guds Son, blir i själva verket djävulens son i en konsekvens av läran, att synden är en natur, djävulens natur, som har djävulen till far och Jesus blev denna syndiga natur till sitt väsen. Det är alltså djävulen där som är Jesu far på korset.

Tanken är att Jesus blir allt det som Adam blev i sitt fall för att sona synden, inte på korset i sin kroppsliga död, utan att efter en andlig död, med syndig natur och åtskild från livsgemenskapen med Gud, sona synden i dödsriket genom att där pinas och vinna seger över djävulen och födas på nytt..

Det är ytterst inte en försoning mellan Gud och människa i Kristi person som sker, utan en andligt död människas strid mot djävulen i dödsriket, där Jesus vinner seger över djävulen och blir född på nytt.

Människan luras i läran till att hon är som en Gud i sig själv redan här i tiden, genom en fixering vid människans egen livsande som sägs vara hela och sanna personlighetens och identitetens säte och som säges bli skapad till likhet med Gud i pånyttfödelsen. Människan är alltså i sin egentliga personlighet såsom en Gud. Jesu påstådda pånyttfödelse görs analog med människans pånyttfödelse. Människan blir därmed lurad tillbaka till fallets dag, när hon lyssnar till ormens röst: Ni kan bli såsom Gud redan nu här i tiden.

Som jag ser det så är det JDS som är navet i Trosförkunnelsens antikristliga lära, som startar ut med en falsk utgångspunkt att Adam och Paradiset är det samma som slutmålet, Himlen och människan där i Eden är väsenslik med Gud.

Jesus blir i sin identifikation med människan i hennes fallna tillstånd, allt vad den fallna människan är av synd och andlig död. Jesus blir en vanlig andligt död människa i sin död. Jesus föds på nytt och Hans pånyttfödelse blir analog med människans pånyttfödelse och för människan tillbaka till Adams position före fallet. Alltså väsenslik Gud.

Människan får en egen natur av tro och rättfärdighet i sin egen ande som ska förlösas och ge resultat. Hagin t.ex. lär: "Tron är en metod. Gud skapade världen genom sina ord. Genom att han trodde sina egna ord blev världen till. Denna typ av tro kan även icke-kristna ha, och kan därför nå stora resultat. Därför ska den kristne säga och uttala det han vill ha och han får det. Resultatet sker genom ordets makt." (Having Faith in Your Faith 1980).

I sin egen ande är människan ingen syndare. Synden sitter i själen och kroppen som fortfarande är under djävulens kontroll. Människan ska därför lära sig leva i sin egen ande och frigöra all den Guds potential som där ligger färdig att förlösas i människans egenliga personlighet, hennes ande.

Människans ande ska ta kontroll över själen och kroppen genom den uppenbarelsekunskap som ligger lagrad i människans ande, som ska frigöras och förnya sinnet. Gud förnyar inte sinnet. Det åligger människans själv att genom uppenbarelsekunskapen till människans egen ande göra detta.

Människan äger i sin egen ande allt som behövs för att återerövra allt det djävulen stulit. Människan äger själv nu auktoritet över djävulen och ska ta auktoritet över människor, situationer, inta de områden som djävulen besitter och hämta ut sina rättigheter i form av överflöd på livets alla områden.

Gud är ställd utanför sin skapelse och kan bara hjälplöst åse hur den återupprättade Gudamänniskan lyckas med att slå tillbaka djävulen och återerövra hälsa, makt och rikedom.

Den pånyttfödda människan är i samma position som Jesus var här på jorden och ska se sig själv och bekänna sig såsom en Gud i sin ande. Hon ska aldrig se på omständigheter utan bara bekänna sig till vad hon är i sin egen ande, skapad till likhet med Gud.

För att djävulen ska nå slutmålet med detta lärosystem, sker alltså en fixering vid människans egen ande, som ensidigt görs till säte för identiteten, personligheten och är skapad till likhet med Gud. Därtill kopplas en troslära som i sin utövning, där den egna inneboende gudomligheten ska förlösas genom bekännelser och att skapa med sina uttalade ord vad man vill se förverkligat, så utlöses med denna teknik ockulta manifestationer.

Där sker en annan allvarlig åtskillnad än enbart åtskillnaden mellan Gud och människa i Kristi person. Nämligen att man skiljer namnet Jesus från Hans person.

Namnet Jesus används som ett mantra, en teknik som ska fungera och ge resultat. Detta har sin grund från Hagin som ger Jesusnamnet den här funktionen av en nyckel som alltid fungerar i andevärlden, som om själva namnet vore kopplat loss från personen Jesus Kristus till ett slags verktyg Han gett oss, som vi ska lära oss använda. Då blir det magi.

Naturligtvis är auktoriteten i Jesu namn knutet till den Han är i sin person, vad Han gjort och vad Han genom sin Ande gör. Det är något helt annat när vi får en övertygelse om något som Jesus vill att vi utför och vi agerar å PERSONEN Jesu Kristi vägnar och säger i Jesu namn.

Är det verkligen på Hans uppdrag så är det Han SOM PERSON, som då utifrån sin tron i himlen agerar och verkar och inte något som kommer inifrån människor i en magisk teknik och där Jesusnamnet används som en nyckel som alltid fungerar i andevärlden

Skulle auktoriteten ligga i själva ljudet av namnet Jesus vi uttalar, så kunde vi lika gärna verka i den spanske skidåkaren Jesu namn. I det namnet Jesus ligger ingen auktoritet på det andliga området. Att använda Jesu namn likt ett mantra, som alltid fungerar och ger resultat, är att missbruka Guds namn.

Många ska i evighetens värld åberopa att de utfört kraftgärningar i Jesu namn, men få höra Mästarens röst, "Jag har aldrig känt er".

Är dessutom detta magiska sätt att bruka Jesusnamnet kopplat samman med läran om att människan i sin egen ande har Guds tro som en ny natur, där tron är frånkopplad Guds person och likt en egen natur ligger deponerad färdig att förlösas, för att skapa med sina ord det man vill se förverkligat, så blir det en utövning som liknar New Age, som praktiserar samma teknik, med att följa den inre rösten från sin egen ande och visualisera och med sina ord skapa det man vill se förverkligat, med ockulta manifestationer i form av healings, fall i anden, inre helanden etc.

Djävulen får därmed äran av att vara Gud i denna skenväckelse i Trosförkunnelsens spår, människan slåss i egen kraft med djävulen och förblindas av övernaturliga manifestationer, som säges vara Guds Andes verk i det sinnrikaste plagiatet av sann kristendom genom alla tider, som dessutom nått en världsomfattande spridning.

Gud visar tydligt i sitt Ord att frambärandet in i det allra heligaste av Kristi blod sker vid offret av Kristi kropp och blod på korset, då när förlåten in i det allraheligaste i templet rämnar och vägen till Gud är öppen vid segern över den andliga döden i Kristi person, genom att den aldrig sker i Hans person, vid offret av Kristi kropp och blod.

Men detta passar då inte in i Trosförkunnelsens lärosystem, där korsets blodsoffer inte är ett rent offer, utan en andligt död människas kropp och blod, där Jesus behöver bli född på nytt och först efter sin uppståndelse kan bära fram sitt då rena blod i himlen och sen bli förhärligad.

Detta säges där då styrkas av bl.a. att Maria säger till Jesus: "Rör inte vid mig, jag har ännu inte farit upp till Fadern." (Joh. 20:17)

Enligt den uppgift jag fått så är Grekiskans verbformer här mycket mer nyanserade och innehållsrika än våra svenska verb. Här visar grundtextens "Rör inte…", att det är fråga om att fortsätta med att beröra.

Man kunde kanske förtydliga. "Släpp mig, håll mig inte kvar…". En ny engelsk översättning formulerar sig så här: "Do not kling to me".

Om jag förstår saken rätt så finns det ju inget här i Jesu ord till Maria, som man kan ta som en koppling till att Jesus skulle bära fram sitt blod vid något senare tillfälle, än när det utgöts på korset och Gud där visar, att det rena blodsoffret är givet och vägen in till det allraheligaste är öppen för gemenskap med Gud.

Här handlar det ju snarare om att Maria ska inse att Jesus inte förblir kvar i deras gemenskap i detta tillstånd, som Han då uppenbarar sig, utan att Han ska gå tillbaka till den härlighet Han från världens begynnelse haft och varifrån Han kom före inkarnationen i en mänsklig jordisk gestalt.

Att det i detta sammanhang inte handlar om själva vidrörandet av Jesus framgår när Jesus samma dag ber Tomas att sticka sin hand i Hans öppna sida.

Det Maria då får i uppdrag att proklamera och vad skriftstället egentligen synas handla om är:

- Jesu preexistens som Guds Son i enheten av Fader, Son och Ande i den ende Guden, Jag ÄR Herren.

- Att Han i och genom sin Uppståndelse inte bara fullbordat försoningen vid offret av Kristi kropp och blod (segern över den andliga döden), utan också nu fullbordat uppdraget att besegra den kroppsliga döden som "Guds fullhet lekamligen" (Gud och människa förenade i Kristi person) som samtidigt är bekräftelsen på att Han var den utlovade Messias.

- Att Han efter fullbordat uppdrag går för att fullborda det löfte Han gett att sända Hjälparen, Sanningens Ande som skulle hjälpa människorna att se in i Evangeliets hemlighet och se vem Kristi person är och har gjort.

Frambärandet in i det allraheligaste sker naturligtvis när Bibeln visar att det sker och inte vid någon senare tidpunkt. Det sker när Jesus bär fram det rena offret av Kristi kropp och blod och Gud visar att nu är vägen in till det allra heligaste öppen för människan. Men i Trosförkunnelsen måste detta senareläggas i tid, för eljest passar det inte in i läran om Jesu andliga död (åtskiljande mellan Gud och människa i Kristi person).

Eftersom Kristi person är andligt levande, vid kroppens frånskiljande och död, och de syndens konsekvenser och den andliga döden, när de kastades på Kristi person och Gud själv, detroniserades och övervanns i Kristi person, så är det en REN kropp och ett RENT blod som frambärs.

När all syndens konsekvens och andlig död, som lades på syndabocken Kristus, bar Han synden upp på förbannelsens trä, skampålen utanför lägret, där ondskans andemakter regerar i febril aktivitet i ett försök att döda Guds Son. Men syndens konsekvenser blir där kvar på skampålen, där ondskans andemakter huserat med sin verksamhet. De blir avväpnade och står med skam, när Jesus aldrig dör den andliga döden och kan bära fram det RENA offret av KRISTI kropp och blod.

Blodsoffret på korset har återverkan ända in i det allraheligaste i Himlen - Guds eget hjärta. Gud visar genom att låta förlåten i templet rämna in i det allra heligaste, att nu, när det RENA blodsoffret från KRISTI PERSONS RENA kropp är givet, så är den andliga döden övervunnen, skulden sonad och vägen till Guds gemenskap öppen in i det allra heligaste i Himlen - Guds eget hjärta. Kristi persons (Gud och människa förenade) RENA offer av Hans RENA kropp och blod, talar oss till godo ända in i Guds eget hjärta, det allra heligaste i Himlen.

Det sker väldiga återverkningar när Jesus bär fram Kristi rena kropp och offrar Kristi Guds Sons blod. Det var även då som Jesu löfte uppfyldes, om att nu ska denna världens furste kastas ut som människornas åklagare inför Gud (Joh..12:21; Upp.12:8-9).

Det betyder inte att djävulens åklagarverksamhet upphört här på jorden där han anklagar människorna. Men i Himlen inför Gud kan Han inte längre anklaga. Där talar Kristi blodsoffer oss till godo. Frikänd för Kristi blodsoffers skull på korset.

Offerlammet Kristi persons rena kropp och blod offrades på korset inför folkets åsyn. Samtidigt är det där på korset, som också vår överstepräst Kristi person, stänker blodet över Guds förbundsark, vår nådastol, i Guds eget hjärta, till ett vittnesbörd att offret är givet (Hebr.9:11-12).

Gud bekänner att offret är givet och visar sin tillfredsställelse genom att låta förlåten in till det allra heligaste rämna mitt itu. Vägen till Guds hjärtas nådastol, förbundsarken var, när Jesus sa att det var fullbordat, öppen och försoningen mellan Gud och människa avslutad.

Dess återverkningar bekräftas när Kristi person (Gud och människa förenade) utropar ett budskap för andarna i fängelset, bekräftas i Kristi kroppsliga uppståndelse och när Han sätter sig på Faderns högra sida och Anden bekräftade att församlingens tidsålder begynt när Andens eld faller den första Pingstdagen. Försoningens slutreslutat kommer att visa sig fullt ut vid människornas kroppsliga uppståndelse.

Idag när Trosförkunnelsen infiltreras in i den övriga kristenheten "späds" ormgiftet ut och likt en kameleont förändrar det sin skepnad för att lättare kunna flyta med tillsammans med, utöver eller bredvid en för övrigt sann undervisning och blir därför än mer svår att lokalisera och känna igen, men giftet leder på ett eller annat sätt till en osund undervisning och utövning, så länge man inte fullständigt rensar ut alla spår av detta ormgift.

Först av allt behöver kristenhetens ledarskap ta ett redigt uppgör med läran att Jesus dör människans andliga död, där det inte längre finns några tveksamheter kring detta. Sen är detta ju bara navet i ett helt lärosystem där kuggarna går in i varandra, vilket jag försökt belysa på hemsidan.

Alltifrån att Adam är Guds jämlike i position och väsen, dör andligen (skiljs från Gud), Jesus dör samma död som Adam för att människan ska komma i samma Gudslikhet och position som Adam var, såsom en Gud.

Vidare leder läran över en New Age liknande konsekvens av "ande – läran", till att människan ska lyssna till sin egen ande, som är skapad till likhet med Gud, som kopplas samman med en ockult troslära, där Du ska förverkliga och skapa fram med Dina ord vad Du vill se förverkligat genom olika tekniker och bekännelser som blir till besvärjelser. Själva Jesusnamnet lösgörs från Hans person och blir till ett slags mantra som alltid fungerar och ger resultat. Tron och rättfärdigheten är en ny natur människan äger i sig själv, som frikopplat från Guds person skapar och ger resultat.

Ja, det är så mycket som går snett i Trosförkunnelsen, men det ligger så insnärjt i ett kristet språkbruk, så det är hart när omöjligt att bena ut det och människor ska kunna känna igen sig, om man bara fokuserar det falska. Budskapet har blivit dubbelt och det går alltid att också peka på att man även har en kristen undervisning. Men allt får en skev betydelse, när grunden för den kristna tro dragits undan när Jesus dör människans andliga död och inte längre är Kristi person.

Jag tycker man kan likna Trosförkunnelsens undervisning vid ett Apotek som slår upp dörrarna och säger sig erbjuda en mirakelmedicin, som ordnar lycka och "överflöd på livets alla områden". Medan den förkunnelsen i verkligheten förmedlar en trolldomsdryck, som i början ger ett rus, men senare på sikt bryter ned människan och inte leder till den utlovade Gudskontakten, utan tvärtom leds man på en väg bort från Honom och in i onda andars spel.

Grundtanken i JDS – läran i Trosförkunnelsens tappning är att Jesus blir allt vad Adam blev i sin andliga död och åtskillnad från Gud med en syndens natur i sig, alltså en vanlig andligt död människa som därefter blir född på nytt.

Jag låter Trosförkunnares ursprungliga egna utsagor kring vad som gäller kring en andlig död av Jesus och att Gud och människa åtskiljs i Kristi person tala för sig själv. Det är klara ord och behöver ingen speciell utläggning vad man menar:

Kenyon: Jesus dog andligen på korset tre timmar innan han dog fysiskt. Hans ande genomgick en förändring. Han fick satans natur. Han blev gjord till ett med satan då han blev gjord till synd. Så länge han var andligt död, fylld med synd, härskade satan över honom. Demoner tog hans ande till dödsriket eller helvetet och han blev pinad där i tre dygn.

Hagin: Jesus smakade andlig död. Kristi fysiska död på korset var inte tillräckligt för att frälsa oss. Han gick till helvetet för att föra oss till himmelen. Andlig död betyder mer än att vara åtskild från Gud. Andlig död betyder också att ha satans natur. Hans ande, hans inre människa, gick till helvetet i vårt ställe. En fysisk död skulle inte ha löst problemet med våra synder. Nere i lidandets fängelse – i själva helvetet – uppfyllde Jesus rättfärdighetens krav … Jesus är den förste som någonsin har blivit född på nytt.

Copeland: Världens synd blev inte lagd på Jesus. Bibeln säger att han blev gjord till synd. Satan vann över Jesus på korset och tog hans ande till helvetets mörka regioner och Jesus fick samma natur som Adam då han syndade. Jesus måste ge avkall på sin rättfärdighet … När Jesus ropade ut att det var fullbordat, talade han inte om försoningens stora plan. Det fattades fortfarande tre dagar och nätter att gå igenom … Jesus gick till helvetet för att frigöra människan från straffet för Adams högförräderi. När hans blod blev utgjutet så bringade det ingen försoning … Jesus tillbringade tre gruvsamma dagar och nätter i denna jordens inre och utverkade att du och jag fick tillbaka våra rättigheter inför Gud … Det var inte en fysisk död på korset som betalade syndens pris.

Benny Hinn: Då Jesus dog blev han ett med satan. Han visste att det enda sätt han kunde stoppa satan var att bli ett i natur med honom. Jesus tog inte min synd, han blev min synd. I sin medlargärning förlorade Jesus sin gudomlighet. Jesus måste bli född på nytt. Om han inte blivit född på nytt så kunde inte jag bli född på nytt.

Johnny Foglander (Livets ord): Adams andliga natur förändrade sig och han blev andligt död. Satan blev hans andlige far. Andlig död är alltså en natur som har satan till far. Du har blivit andligt död genom synd som du personligen har begått, precis som Adam … Jesus var verkligen död – inte bara fysiskt, men också andligt. Det betyder att Jesus på några dagar behövde sona det som skulle varit vårt eviga straff i helvetet för dig och mig.

Sten Nillson: Genom att bli synd för oss, måste han andligen dö och skiljas från Fadern och ta syndens straff ända ned i dödsrikets hemskaste plats…ingen har lidit andligen som han, som genom att bli synd för oss, skiljdes från Fadern och förenades med de ogudaktiga...

Korset är inte Jesu lidandes höjdpunkt. Det kunde inte ges någon återlösning med mindre än att någon trädde in i andevärlden och sonade synden. Jesu svåraste lidande begynte efter döden i dödsrikets pinorum, där de ogudaktiga var...Jesus blev född på nytt.

Ulf Ekman: Då Adam dog andligen, då dog hans ande - in i Adams ande kom djävulens natur...I den sekunden Jesus dog,...när Gud vände ryggen till honom så att han upplevde: Min Gud, varför har du övergivit mig? - i den sekunden dog Jesus andligen och djävulens natur kom över han, som skriften säger, han blev gjort till synd.

Därför att människan är en ande, kan inte en fysisk död ensam sona eller ge liv, utan det är en andlig död som gör det. Han (Jesus) smakade helvetets fasor, han smakade de eviga osaligas plågor, det var det han smakade. Och han smakade det i tre dagar.

När han (Jesus) led för det orättfärdiga, då blev han gjord till orättfärdighet och synd, något som innebär att Gud var tvungen till att rättfärdiggöra han i anden, och det var vad vi läste här ( 1 Petr 3:18) - att han i helvetet blev rättfärdiggjord (rättfärdigförklarad) så att han kunde bli född på nytt - för han var död andligt sett. Gud lät genom den helige Ande en blixt slå rakt ned i dödsriket och uppväckte Jesus.

Även om Ekman fortfarande säger att de inte lämnat de grundläggande läromeningarna, till vilket JDS – läran absolut måste räknas, så tar Han i boken Doktriner avstånd från att Jesus får satans natur och förklarar även att det är på korset försoningen sker.

Men han lämnar inte JDS – lärans grundtanke att Jesus blir allt vad Adam blev i sin andliga död och åtskillnad från Gud med en syndens natur i sig, alltså en vanlig andligt död människa och därefter blir född på nytt.

Kristi person är Gud och människa förenade. Den andligt döda människan är Gud och människa åtskilda. Den andligt döda människan är inte Gud och människa förenade - Kristi person. Man inser inte att man i JDS – lärans grundtanke inför en antikristlig syn på Kristi person.

Ekman för ju där i doktriner överhuvudtaget ett mycket förvirrande resonemang. Han försöker tona ner det anstötliga med att Jesus skulle ha fått satanisk natur eftersom han märkt att det möter sådant motstånd i Sverige och att de aldrig kan infiltrera sin lära i kristenheten om han inte kan tona ner den sidan.

Samtidigt är han kvar i deras fixering vid människoanden och då blir det ju i hans vokabulär att Jesu ande inte byttes ut mot en satanisk natur han försöker säga.

Men sen lämnar han inte JDS kärnpunkt att Jesus skiljs från Gud (Gud och människa åtskiljs i Kristi person = andlig död) och talar om en bruten relation i döden och syftar på att relationen mellan Jesus och Gud är bruten.

Han fortsäter ju där förvirringen med att tala om att Gud dör i Kristus och att om vi inte förstår att Gud kan dö så har vi inte förstått vad död är och summerar att eftersom människan var andligt död (åtskild från Gud) så smakade Jesus den andliga döden (skildes från Gud). Ekman menar inte att Gud och människa upphört att existera. Men att de existerar åtskilda = andlig död av Jesus = Kristi person hade alltså upphört att vara Kristi person och behöver pånyttfödelse.

Vad Ekman försöker med sitt förvirrande tal i boken Doktriner är att försvara att Jesus för att kunna dö kroppsligen behöver dö andligen. Samtidigt vill han inte se det som upphörande av existens eftersom han inser att Gud inte kan sluta existera, utan talar då om döden som brutna relationer och syftar på brutna relationer mellan Gud och Jesus och menar att på detta sätt kan man säga att Gud är död och inser inte att det faktiskt innebär att Gud då heller inte är Guds person längre, om en åtskillnad av Gud och människa sker i Kristi person.

Hans resonemang övergår till att "eftersom människan är andligt död är det rimligt att Jesus smakar den andliga döden". Han sätter alltså likhetstecken mellan människans andliga död (åtskillnad från Gud) och Jesu andliga död.

En bruten relation mellan Gud och Jesus i den bemärkelsen (andlig död), innebär samtidigt att Jesus inte längre är Kristi person (Gud och människa är inte längre förenade). Gud är då död (finns inte) i Kristus. Lever Han då skild från Jesus så att det är människan Jesus som är död och Gud Jesus som lever vidare? Eller är Han död med Kristus i graven och är skild från livet så att Han inte existerar som odödlig evig Gud längre – inte är Gud längre?

Problemen uppstår om man inte skiljer på vad kroppslig död är och vad andlig död är och inte heller ser människans identitet och personlighet som hela människan här i tiden inklusive kroppen och vid den kroppsliga döden, hela människan frånskild kroppen och fixerar personligheten enbart vid människans ande i "vi är andar" läran.

För Trosförkunnelsens JDS – läras del uppstår problemet att den kroppsliga döden (frånskiljandet) inte kan ske utan att Jesus är andligt död (att relationen brutits mellan Gud och människa) och behöver andlig pånyttfödelse för att Kristi person ska vara Kristi person igen.

Man inser inte att Gud är mäktig att åtskilja själ ande märg och ben och bevara personligheten av allt vad människan är frånskild kroppen, mellan kroppens död och kroppens uppståndelse, och när det då gäller Kristi person, att enheten av allt vad Gud och människa är i personen Kristus frånskiljs Guds jordiska kropp, Kristi kropp, och lever i livgivande gemenskap genom Anden, med kroppen frånskild, död och verkligen offrad i graven.

Trosförkunnelsen förlägger personligheten och identiteten vid människans egen livsande och betonar andens frigörelse från kroppen.

Kristi identitet, personlighet och person är enbart knutet till livsanden och Kristi person skiljs från livsgemenskapen med Gud (dör andligen) och då behöver Jesus en andlig pånyttfödelse (pånyttfödelse av Kristi person) i sin ande för att uppstå.

Med sin fixering till människans ande ses då detta ske som, till anden levandegjord och man missförstår därför texten i 1 Petr.3:18-20.

Ekman är här i boken Doktriner ute efter att finna en verifiering av den JDS – lära han inte vill släppa och få den trovärdig, så att han kan nå in i den övriga kristenheten med denna lära.

Ekman söker stöd hos Luther och hänvisar bl.a. till att Luther sagt att Gud dör i Kristus. Luther har ju också fällt följande uttalande:

"Fördenskull var det nödvändigt att han blev det som vi är, nämligen en syndare, mördare, missgärningsman. Därför skrev också Jesaja: Han blev räknad bland överträdare. Jes 53:12"

"Ty han är den person, som bär hela världens synder och gör tillfyllest för dem.

…vilken kallar honom Guds Lamm, som bär världens synd, talar också profeten Jesaja, då han säger: Herren kastade allas våra synder på honom.

Vi skall betrakta Kristus som den som på samma gång som han iklätt sig vårt kött och blod också därmed blivit insvept i våra synder, vår förbannelse, vår olycka och vår död, men som dödat dem genom sig själv oss till godo."

Det blir något helt annat när man ser vad Luther menar i dess helhet än när man bara tagit ett citat för att styrka tanken att Jesus dog människans andliga död.

Luther säger inte att Kristus till sin natur, så att Han inte längre är Guds person och inte längre är Kristi person, dör människans andliga död på det sättet, utan visar om och om igen att Han bär synderna, tillräknas synderna som kastats på Honom och allt det människan var, andligt död och åtskillnad från Gud och dess konsekvenser dödats i Kristi person, "dödat dem genom sig själv (Kristi person) oss till godo.

Detta sker just genom att människans andliga död aldrig sker till Hans natur, så att han inte är Kristi person (Gud och människa förenade) och en andligt död människa, utan genom att Han fortfarande är just Gud och människa förenade i sin natur som Kristi person, kan Han bära synden och döda den genom sig själv (Kristi person) oss till godo.

Luther ger en fin bild av att all syndens konsekvens kastades på Kristi person, men att Han inte fördenskull blir syndens konsekvens i sin person, andligt död, åtskild från Gud, upphör att vara Kristi person, utan att all syndens konsekvens, blir i Hans person, Kristi person, dödat.

Detta kan ske därigenom att Han är rättfärdig och Kristi person, så fast all världens synd blir kastad på honom, vinns där i Hans person, Kristi person, segern över den andliga döden, åtskiljande från Gud, genom att den aldrig sker i Kristi person, utan därigenom att all syndens konsekvens, blir i Kristi person dödat.

Det är den stora skillnaden mellan Ekmans syn och Luthers syn. Ekman ser att Jesus till sitt väsen måste bli all syndens konsekvens, andligt död, åtskild från Gud, så att Jesus i faktisk mening är en vanlig andligt död människa där Han hänger på korset och inte är Kristi person längre.

Medan Luther ser Honom som andligt levande (Kristus - Gud och människa förenade), varpå syndens konsekvens blir kastad, men en konsekvens som blir dödat och omintetgjort i Hans person som Kristus. Det är två motsatta syn på skeendet i försoningen. Ekmans syn är en antikristlig syn på Jesus som gör om inte försoningen. Medan Luthers syn är en kristen syn på Kristi person.

En kristen syn på Kristi person, är raka motsatsen till Trosförkunnelsen, att Jesus till sin natur blir syndens natur och en vanlig andligt död människa till sitt väsen. Då vore offret en vanligt andligt död människas kropp och blod och inte KRISTI persons kropp och blod. Då kunde vilken människa som helst ha offrats. Vad som ger offret dess giltighet är att det är Gud och människa förenade, Kristi person, som ger offret.

Här utnyttjar då Ekman uttalanden som är gjorda i polemik mot att Jesus inte skulle vara Gud och där dessa som han åberopar kanske inte (därför att man inte mött JDS – läran i nuvarande tappning), såg konsekvensen åt andra hållet med en JDS – lära som där uppstår och tar bort Jesu Gudom lika väl.

Men det visar sig när man ser till mer, än det stöd Ekman söker för sin lära, att de han åberopar som stöd för JDS – läran, inte menade samma sak som han gör, nämligen att Jesus blir allt vad Adam blev i sin andliga död och åtskillnad från Gud med en syndens natur i sig, alltså att Jesus blir en vanlig andligt död människa för att sona synden och därefter blir född på nytt. Det menar förvisso inte Luther.

Hur mycket man än vrider orden, söker efter andliga auktoriteter som kan vidimera läran med sina uttalanden, vilken god teologisk insikt man än har, kan grundtexten hit eller dit. Det går inte förneka den antikristliga och Gudsförnekande andemakten bakom läran att Jesus ska dö människans andliga död och det är den lära Trosförkunnelsen fortfarande håller fast vid.

Ekman säger lite summerande, "Faktum är och förblir att Jesu död, Jesu blod och korset är det som Bibeln refererar till, när det gäller det pris som betalades för våra synder."

Här summerar ju Ekman i ord riktigt. Och det gör han med beräkning. Vet man utifrån vad han eljest lärt, så vet man ju, att ordet död för honom inte enbart handlar om kroppens död, utan även om en andlig död av Jesus. Vilket han också själv just tidigare hävdat.

Kring Jesu blod har han ju den synen att det inte frambärs förrän efter Jesu uppståndelse. Det har ju att göra med att det inte är rent på korset när Jesus är andligt död, utan är rent först efter nyfödelsen och uppståndelsen. Därför har hans ord här om blodet en helt annan betydelse än det synes ha. Men det är perfekta ord för att vinna förtroende hos den övriga kristenheten, för han vet att det är ord som inte stöter sig.

I sitt resonemang använder Ekman, något som aldrig de som han försöker likna i sin vokabulär använder, nämligen ordet en andlig död av Jesus och han kan inte mena annat än att Jesus faktiskt dör människans andliga död. Det är också vad Han vill få vidimerat genom att uttrycka sig ungefär som andra gjort tidigare, för att det inte ska stöta sig gentemot kristenheten, eftersom man nu gått in i en ny strategi för att inta kristenheten. Det Ekman ytterst är ute efter är full kontroll på den andliga arenan, som den store profet han är i sina egna ögon, så till den grad att den som ifrågasätter vad han säger hotas med att gå emot Gud själv.

Jag tror inte att de auktoriteter som Ekman söker efter som stöd för sin JDS – lära, själva i sitt hjärta omfattade, menade och trodde att Jesus faktiskt inte längre var Guds person och Kristi person och i praktiken var en vanlig andligt död människa som behövde pånyttfödelse.

Antagligen ville de belysa vilket oerhört lidande Jesus genomgick när synden lades på Honom och att Han verkligen var Gud mitt igenom detta. Men de kom att uttrycka sig i gränslandet så, att om man vill tolka det så, så verkar det som de stod för samma JDS – lära som Ekman.

Men det gör det svårt när de som verkligen tror på och menar att Jesus dog människans andliga död, tar dessa citat till sitt försvar och menar att de bara säger vad andra sagt förut och man även då lyckas framställa det, som att de som ifrågasätter Trosförkunnelsen vet inte vad de pratar om, utan bara är illvilliga kritiker.

Faktum kvarstår att i den nedtonade varianten av Trosförkunnelsens JDS, så lämnar man inte JDS – lärans grundtanke, att Jesus blir allt vad Adam blev i sin andliga död och åtskillnad från Gud med en syndens natur i sig, alltså att Jesus blir en vanlig andligt död människa för att sona synden och därefter blir född på nytt.

En del ser inte hur läror och tankesystem (t.ex. att Jesus måste bli som den fallna Adam till sin natur för att försona Gud och människa), kan förvända att Jesus är Kristi person till en antikristlig lära, tro på och bekännelse av Jesus, så att Jesus som ställföreträdare är andligt död och inte Kristi person längre. Man ser inte att hörnstenen Jesu Kristi person där blivit till en stötesten som blir till fall.

Säger man att Jesus dog andligen på korset, med en konsekvens att Jesus faktiskt bara är en vanlig andligt död människa i sin person, där Han hänger på korset, vilket Trosförkunnelsens undervisning inrymmer, så är det inte Kristi person man längre talar om. Man säger att man talar om Jesus, men man talar om en annan person, som man kallar Jesus, men som inte är Jesus, utan en andligt död människa, som ger offret av en andligt död människas kropp och blod.

Det är inte Kristus och offret av Kristi kropp och blod man talar om. Man säger att det är Kristus man talar om, men det är en annan person, en andligt död människa man talar om och kallar Kristus, fast han ju inte är Kristi person då. Denne Jesus som alltså inte är Jesus Kristi person uppmanar man människor att förtrösta till.

Det är en falsk Jesus, som inte är den verklige Jesus, utan en annan person, en ond andemakt som försöker imitera och låtsas vara Jesus, fast han inte är det. Det är denne falske Jesus som människor uppmanas att sätta sin förtröstan till. Är det då verkligen den sanne, verklige Jesus som människor börjar sätta sin förtröstan till i undervisningen om Jesu andliga död?

Är Jesus andligt död (Gud och människa åtskilda i Kristi person) så är Han ju inte längre Kristi person. Är Han inte längre Kristi person, är där inget annat adekvat uttryck för detta, än att Kristus inte existerar längre som Kristi person.

Är inte Kristi person längre Kristi person (Gud och människa förenade), så är även enheten i treenigheten upplöst och därmed är inte Gud, Gud längre. Gud är inte Gud längre i en slutkonsekvens av denna lära, hur man än försöker vrida och vända det. Vem är det då som blir Gud, vem är det som segrat i hela dramat och vem vill få fram en sådan slutkonsekvens att vare sig Kristi person eller Guds person existerar som just Guds person och Kristi person, även om man naturligtvis inte kan använda de uttrycken.

För att pröva Trosförkunnelsens JDS – lära, behöver vi starta vid själva kärnan: Guds person, vidare pröva mot Jesus Kristi person och fokusera Kristi person och identitet, fokusera vad som gäller i försoningen och så visa på att om Jesus är andligt död (Gud och människa åtskild i Kristi person), så innebär det att Kristi person inte är Kristi person längre.

Om Kristi person inte är Kristi person längre så har Gud dött i Kristus, Gud är inte i Kristus och Jesus är inte Gud. Han är inte heller en sann människa, utan en andligt död människa åtskild från Gud. Han är alltså varken sann Gud eller sann människa. Kristi person är inte längre Kristi person och det är därmed en antikrislig lära om vem Jesus är.

Jesus är Guds Son. Om Sonen är skild från Fadern så är inte Gud, Gud längre. Treenigheten i enheten av den ende Gudens person av Fader, Son och Ande är upplöst och Gud är inte Gud längre. Gud existerar inte i praktiken.

Det finns ingen seger över den andliga döden i Kristi person och heller ingen seger över den kroppsliga döden i uppståndelsen att se fram emot. Segern över den andliga döden i Kristi person (genom att den aldrig sker) vid den kroppsliga döden är förutsättningen för segern över den kroppsliga döden i den kroppsliga uppståndelsen.

Att dö människans andliga död är ju per Bibelns definition att till sitt väsen vara skild från Gud och en syndare med syndens natur. Detta är ju också vad alla som försöker försvara en andlig död av Jesus framför. Han var gjord till synd i ordets egentliga mening så att Han var synden till sin person. Jesu nödrop innebär i trosförkunnelsen att Jesus verkligen var skild från Gud till sitt väsen och andligt död per Bibelns definition av andlig död.

Är det så svårt att se att då är inte Jesus – Kristi person längre? Är det så svårt att se att om Jesus inte är Kristi person, så är inte heller Gud, Gud längre. Är inte Gud, Gud längre finns inget annat adekvat ord än att Gud är verkligen död.

Jesus är ju då inget annat än just en vanlig andligt död människa skild från Gud. Men uttrycker man denna verkliga konsekvens av vad man egentligen säger i Trosförkunnelsens JDS - lära, så "känner man inte igen sig". Tacka för det! Såg man vad man egentligen säger skulle man inte kunna försvara det och i Doktriner försöker Ekman lägga ett effektivt camouflage runt detta, så att människor inte ser vad han egentligen säger.

En del kanske menar att Ekman enbart lyfter fram en gammal tradition som funnits allt sedan reformationen, och som betonar att Jesus led på ett sätt som ingen annan kunde göra, för att finna kopplingen till reformatorerna och kunna få det att framstå som att han egentligen bara säger samma sak som de gjorde.

Ekman ger med sitt tal om Jesu andliga död, och betoning på hur mycket Jesus plågades, ett intryck av att ha mera inblick i detta än många, men frågan är vart detta tal om Jesu lidande leder.

Det låter väl trosfriskt om man beskriver vilket lidande Jesus lider, men leder det till en villfarelse i slutändan, så är allt förlorat i talet om Jesu lidande och Jesus har lidit förgäves för de människor som fastnar däri.

Visst finns här en svårighet och det är hur Kristus vid tillräknandet av synden och att Han blir behandlad som syndaren, lider helvetets kval av Gudsfrånvändhet, samtidigt som Gud ändå är i Honom och samtidigt försonar världen med sig själv.

Men där måste vi bara, utan att ringakta eller förmildra lidandet och att det verkligen är Gud som lider, när Guds jordiska kropp, Kristi kropp och blod offras och frånskiljs livet och dör. Men vi behöver se till helheten i skeendet, att detta sker, utan att en faktisk åtskillnad till naturen sker, så att Jesus inte är Gud eller en faktisk åtskillnad mellan Gud och människa i Kristi person sker, så att Han inte längre är Kristi person och sen överlämna åt Gud att veta hur detta rent tekniskt fungerade.

När all världens synd och lidande, även den andliga dödens vånda, läggs på Jesus, lider Han mer än vad någon för övrigt någonsin kommer att kunna lida, då när Gud var tyst och inte gav något understöd i lidandet.

Men det är då det stora sker. Han uthärdar lidandet utan att överge Guds vilja i synd och orättfärdighet. Därför detroniseras den andliga döden i Kristi person av Gud och människa förenade och den andliga döden besegras där i Hans person. Han räddar därmed människan från den andliga döden därigenom att den aldrig sker i Hans person.

Ingen Gudsförenad människa finns som kan bära fram det offer Gud krävde. Ett av synd obesudlat RENT offer av en Gudamänniskas, Jesu Kristi persons kropp och blod.

Skulle den andliga döden ske i Kristi person, så är han ju inte längre Kristi person. Om Han inte längre är Kristi person utan en andligt död människa, så kan Han inte bära fram ett RENT offer av KRISTI PERSONS kropp och blod, om Han inte längre är Kristi person (Gud och människa förenade), utan en andligt död människa (en människa åtskild från Gud).

Med den logiken att människan ska räddas genom en andlig död av hennes ställföreträdare, så skulle ju Adam som dog den andliga döden, där ha räddat människan från hennes andliga död och inte tvärtom. Att Adam dog den andliga döden som människans ställföreträdare, innebar tvärtom att den andliga döden kom över alla människor.

Hade människans nye ställföreträdare Jesus Kristus, dött den andliga döden likt Adam, så hade Han bara återupprepat Adams misslyckande som ställföreträdare och människan skulle ha varit kvar i precis samma situation som efter Adams andliga död. Att Jesus skulle dö Adams andliga död är inte logik, utan det är ett bedrägeri.

Människans nye ställföreträdare Jesus Kristus led våndan av syndens konsekvenser och den andliga döden, men den andliga döden kunde på grund av Hans lydnad syndfrihet och rättfärdighet (precis motsatt vad som ledde till Adams andliga död), gjorde att den andliga döden besegrades mitt i denna vånda i Jesu Kristi person.

Det är det som är människans räddning. Eljest hade människan varit kvarlämnad i sin andliga död om den inte besegrats i Kristi person, utan Jesus hade dött samma andliga död som Adam. Nog såg Gud till att den vånda Jesus led var helt i klass med att vara andligt död, men det stora är att mitt i den våndan besegras den andliga döden i Kristi person på grund av hans lydnad, syndfrihet och rättfärdighet.

Jesus blir behandlad som Han vore andligt död, men det stora är att han kan ta det straffet och detronisera straffet i sin egen personlighet av syndfri, rättfärdig, hel och sann människa och sann Gud i sin person - Kristi person. Straffet verkställs och Jesus träffas av den djupaste vånda syndens konsekvenser och straffet andlig död innebär.

Han slaktas och dör, men lever ändå i Guds gemenskap. Den andliga döden biter inte på Honom eftersom Han är syndfri, ren och rättfärdig. Jesus dör den andliga döden när den kastas på Honom, men samtidigt dödas den andliga döden i Hans person. Den andliga döden, dödas i Guds egen person av andligt liv, som inte kan andligen dö och skiljas från Guds eget liv, även om Han behandlas och går igenom smärtan som Han vore andligt död.

Jesus lever andligen i Guds gemenskap även om Han andligen dödas. Gud kan inte dö! Och Kristi person är både Gud och människa samtidigt. Det är det som blir människans räddning. Detta är människans räddning, vem Jesus Kristus är i sin person.

Det är också därför den kristna tron sätter sin förtröstan till vem Jesu Kristi person är och att den andliga döden övervinns i Kristi person och att försoningen, föreningen mellan Gud och människa sker i Kristi person och att det är Kristi persons kropp och blod som offras och inte en andligt död människas kropp och blod som är det giltiga och tillräckliga offret.

Straffet biter inte på Honom, så att trots att Han får det, så upplöses det inte bara i Hans person, utan straffet över alla människor av andlig död upplöses i samma stund som det upplöses i människans ställföreträdare, fast det där delas ut över ställföreträdaren.

Där i Kristi person övervinns den andliga döden över alla människor och blir personlig ägodel vid förtröstan på att den andliga döden övervinns i Kristi person - förtröstan till den Han är av Kristi person och förtröstan till det RENA offret av KRISTI PERSONS kropp och blod. Var säger Gud något annat?

Att säga att Jesus dog andligen är detsamma som att säga att Gud och människa inte blev försonade och förenade i Kristi person, utan åtskildes. Det är detsamma som att säga att Jesus inte längre är Kristi person (en antikristlig tro på och bekännelse av Jesus). Det är detsamma som att säga att Jesus inte bär fram ett RENT offer av KRISTI PERSONS kropp och blod, utan att det offer som bärs fram är offret av en andligt död människas kropp och blod. Det är att trampa Kristi blod under sina fötter och hålla det för ett orent offer.

Visst finns här en svårighet till och det är hur Guds jordiska kropp, Kristi kropp, kan vara frånskilld allt liv och verkligen död, medan Guds person och Kristi person (Gud och människa fö:renade) faktiskt samtidigt är, levande tillsammans, genom Anden i Guds person.

Men det är ju detta som både är den stora anstöten och samtidigt är människans räddning. Detta att fastän Guds person Och Kristi person fått kroppen slaktad och dödad, så är all syndens konsekvens och andlig död (åtskillnad från Guds eviga odödliga liv), redan i Guds och Kristi persons rättfärdighet och eviga odödlighet, dödat där i Guds person och Kristi person (Gud och människa förenade) och de lever tillsammans, genom Anden i Guds person, med Guds jordiska kropp verkligen avskild allt liv och verkligt död. Därför kan också Guds jordiska kropp, Kristi kropp, genom Anden i Guds person, åter väckas till liv i uppståndelsen.

Vi behöver se att Guds person och Kristi person är levande i en livgivande gemenskap genom Anden i Guds person, igenom skeendet. Eljest tar vi bort Jesu Gudom i försoningen och därmed försoningens giltighet och även att offret är Kristi kropp och blod och inte att offret blir en andlig död av Jesus.

Vi behöver se att grunden för försoningen och segern över den andliga döden i Kristi person är att den andliga döden aldrig sker i ställföreträdarens Kristi person av Gud och människa förenade. Vi behöver se att förutsättningen för den kroppsliga uppståndelsen är att Kristi person består vid offret av Kristi kropp och blod.

Lösningen är inte att säga att Gud dog i Kristus eller med Kristus i bemärkelsen upphörde att finnas i Jesu död eller finnas var för sig som Gud och människa. Inte heller är det rätt lösning Ekman ger i boken Doktriner med brutna relationer och att det är en åtskillnad mellan Gud och människa i Kristi person som sker och att Jesus dör andligen. Då är inte Kristus, Kristi person längre, utan en andlig död människa som inte kan bära fram det giltiga offret för världens synd.

Är det en andligt död människa på korset vi förtröstar till så är det inte mycket av person att förtrösta till. Det är Kristi person som ger korsdöden dess värde och giltighet. Det är detta som antikrists ande vill plocka bort. Han vill plocka bort vem det är som hänger på korset, genom att tillvita Honom en andlig död i denna kroppsliga död, så att Jesus inte längre är Kristi person. Offret blir inte då heller det giltiga offret, Kristi kropp och blod. Försoningen görs om inte och vi leds till en antikristlig tro på och bekännelse av Jesus.

Det är så viktigt idag att man talar i klartext kring detta, så att inte Trosförkunnelsens käpphästar "gjord till synd", "en förbannelse för vår skull" och Jesu nödrop på korset, förvillar människor till att detta skulle innebära att Jesus är synd till naturen, skild från det Gudomliga livet i Gud och att människa och Gud är åtskilda i Kristi person – andligt död.

Vi behöver se att det handlar om tillräknad synden och behandlad som syndaren, upplevd smärta av Gudsövergivenhet igenom sitt väsen, men ändå är Gud i Honom och försonar, ändå är Jesus hela tiden Gud och Gud och människa förenade = Jesu Kristi person.

Trosförkunnelsen förnekar inte att Jesus dog kroppsligt, men de menar att Jesus för att kunna dö kroppsligt, också dog människans andliga död för att kunna dö kroppsligt och att det är den andliga döden som är det yttersta straffet och det som skaffar försoning.

Därmed är man inne i rundgången och den kroppsliga döden av Jesus man talar om, leder inte till offret av Kristi kropp och blod, utan det leder till att Kristi person inte längre är Kristi person, utan är en andligt död människa som dör kroppsligt och behöver pånyttfödelse för att bli Kristi person igen.

Det är viktigt att vi sätter förtröstan till rätt Jesus. Den Jesus som på korset är Kristi person och inte sätter förtröstan till en andligt död människa som man bara kallar Jesus, fast han inte är det.

Sätter vi förtröstan till någon annan än den verklige och sanne Jesus Kristus, kan vi visserligen bli duperade av den andemakt som spelar rollen av att vara Jesus, men som inte är den sanne Jesus och vi kommer inte in i den verkliga relationen med den Jesus Kristus som är vår Frälsare.

Kristen tro är tron på att Jesus är Kristi person och inte att han är en andligt död människa.

Är inte Jesus Kristi person vid kroppens död (andlig död av Kristi person = åtskiljande mellan Gud och människa i Kristi person), utan en vanlig andligt död människa, då är inte heller Gud, Gud längre.

Detta att Guds person och Kristi person hela tiden existerar som just Guds och Kristi person, vilket är förutsättningen för att offret ska vara KRISTI kropp och blod, kullkastar JDS i Trosförkunnelsens tappning, där man med kryptiska ord förvirrat talar om både att Gud dör och en andlig död av Jesus (åtskillnad mellan Gud och människa i Kristi person = Kristus är inte Kristi person, utan en andligt död människa), men att de ändå är Guds och Kristi person. Det blir bara till tomma ord, eftersom Jesus är andligt död (Gud och människa åtskilda = ej är Kristus längre) och behöver pånyttfödelse.

Naturligtvis möts man inte av termerna att Kristi person upphört att vara Kristi person eller att Guds person upphört att vara Guds person hos försvararna av Trosförkunnelsen, för hade de insett denna läras egentliga slutkonsekvens, så skulle inte så många gå i försvar för den läran.

Men när man börjar ta pulsen på hur de ser på läran att Jesus dog andligen (som ju är orsaken till denna slutkonsekvens), uppstår många olika slags reaktioner. En del förnekar att den läran har funnits. Andra försöker verkligen gå i försvar för den läran. En tredje kategori säger att man kan aldrig riktigt veta, utan det viktiga är att vi tror att Jesus dog tillräckligt och bryr sig överhuvudtaget aldrig om att bearbeta frågan.

Betecknande är att försvararna idag säger sig ta avstånd från JDS och menar då att de tar avstånd från att Jesus fick en satanisk natur och plågades i dödsriket, men använder man termen att Jesus dog andligen, så heter det, att eftersom människan var andligt död (skild från Gudsgemenskapen) så led också Jesus den andliga döden och skildes från Gud och man ger uttryck för "identifikationsläran" att Jesus miste sin Gudastatus för att vi skulle få vår Gudastatus tillbaka.

De är alltså inne i konsekvensen av JDS – läran. Vilka som sen följer den lärans villoande fram till att hjärtat omfattar denna tro, kan ingen avgöra, men vår uppgift är att peka på vilken antikristlig lära detta är och efter det ljus vi har försöka peka på var vägen går.

Viktigt är att inte anklaga de som lurats in i dessa läror, men brännmärka lärorna, visa på de dubbla budskapen och ibland är det oundvikligt att även peka på det beteende av dubbelhet, maktutövande och den dåliga frukt som drar fram i dessa lärors spår. Viktigt är det också att det är kärleken och omsorgen till människor och Guds verk som får vara drivkraften bakom att försöka avslöja villolärorna.

• Människan har inte en odödlig själ. Själen, personligheten, personen, människan utplånas när kroppen och kroppens ben utplånats.



• Människan är en "kropps – själ". Själen, personligheten, identiteten är fixerad vid kroppen och kroppens ben på ett oupplösligt sätt, så att vid kroppens frånskiljande från jordelivet, så finns inget verkligt, egentligt mellanstillstånd av medvetande och existerande mellan kroppens död och kroppens uppståndelse, utan kropp och själ är i och med den kroppsliga döden icke medvetande eller existerande på annat sätt, än slumrande i den döende kroppen och de döende benen fram till att de utplånats.



• Livsanden, livet lämnar människan i graven successivt i förhållande till hur långt förruttnelsen av den döende kroppen och de döende benen hunnit. När kroppen och benen är helt utplånade, är själen och personligheten som var oupplösligt bunden vid kroppen och kroppens ben, helt utplånad.



• Jesus är Gud och därför dör Gud på korset och väcks åter till liv i uppståndelsen. Kristus var verkligen död, men Gud slumrar i den döende kroppen och de döende benen så länge de inte är utplånade.



• Jesus i sin död är helt igenom frånskild livet och inte medvetande, aktiv eller existerande som vare sig Gud, Gudamänniska ( Jesus Kristus) eller människa, utan helt igenom död = icke existerande, mellan kroppens död och kroppens uppståndelse, på annat sätt än slumrande vid kroppen och kroppens ben, där personligheten är oupplösligt fixerad så länge inte kroppen och kroppens ben är utplånade



• Jesu kroppsliga uppståndelse är en pånyttfödelse – gjord levande av Anden igen - av Jesu Kristi person, så att Guds person och Kristi person som var helt igenom död, slumrande i kroppens döende ben, åter blivit Kristi person, när Anden väcker den döende, slumrande kroppen till liv.



• Efter uppståndelsen och domen utplånas den icke – troende människans själ och personlighet och hela människan upphör att finnas till, när kroppen och kroppens ben där personligheten var oupplösligt bunden, helt har utplånas i den brinnande sjön.

Denna lära startar vad jag kan förstå utifrån den synen att uppståndelsen och domen är ett tillfälle för både troende och icke-troende. Så långt kan det vara OK menar jag, och jag tar där ingen personlig klar ställning till vilken syn på uppståndelsen och domen som kan vara riktig. Så långt tror jag inte det blir en frälsningsfråga att se detaljerna kring detta.

I denna lära förläggs personligheten och identiteten vid kroppen på ett sådant oupplösligt sätt, att vid kroppens död upphör medvetande och varande existens fram till uppståndelsen och själen upphör att i praktiken existera i egentlig mening mellan den kroppsliga döden och den kroppsliga uppståndelsen. Den slumrar döende i den döende kroppen och de döende kroppens ben.

Vid den kroppsliga dödens inträde upphör därför i praktiken allt medvetande och är i praktiken ett totalt icke – varande fram till uppståndelsen. Det finns ingen själens odödlighet, utan odödligheten är en gåva enbart till de troende.

Men livsanden lämnar enbart successivt den döende kroppen, som inte är riktigt död utan döende, där själen, livet, personligheten slumrar döende ända tills den döende kroppen, där själen och personligheten är bunden på ett oupplösligt sätt, fram tills att kroppen och kroppens ben helt utplånats.

Det kopplas samman med att straffet inte är av evighetskaraktär. Den eviga röken som omtalas är enbart elden som aldrig upphör, men kropparna och kroppens ben brinner upp och därmed allt av själen, personligheten och identiteten, eftersom den var oupplösligt knuten till kroppen. Den icke – troende utplånas således efter det att hon uppstått och fått sitt straff vid domen.

I denna lära görs även en koppling till tanken, att människans egen livsande som Gud inblåste och som gör henne till en levande varelse med själsliga förmögenheter och kroppsliga funktioner, skulle vara Guds Ande som inblåstes och går tillbaka till Gud vid den kroppsliga döden.

Då blir konsekvensen när man för över det på Jesu död och uppståndelse, att det är människan Jesus som dör medan det Gudomliga, Guds Ande som då var Jesu enda verkliga och Gudomliga identitet, går tillbaka till Gud. Även då är Kristi person (enheten av Gud och människa) upplöst och Jesus är inte Kristi person längre.

"Diskussionen om identitet är egentligen väldigt ’akademisk’, eftersom både vår insida och utsida hänger ihop och djupast sett är oskiljbara… Någon vill betona livsanden, en annan vill hellre tala om kroppen som vår identitet. Men eftersom de är oskiljbara kan den ena inte särskiljas från den andra."

Här blandas korten, när man försöker komma fram till att själen och personligheten är oupplösligt bunden till kroppen och kroppens ben även vid den kroppsliga dödens inträde och huvudpoängen med Kristi identitet kommer i skymundan.

Just detta dribblas här bort bort, att Jesus är en oupplöslig enhet av Gud och människa i Kristi person och genom Anden i Guds person levande tillsammans i en Gudomlig livsgemenskap, som aldrig kan upphöra i människans ställföreträdare om den andliga döden, att Kristi person upphör att existera, (åtskiljandet mellan Gud och människa) ska övervinnas i Kristi person och att Kristi person vid kroppens frånskiljande och död inte som Kristi person upphör att existera.

"Både ståndpunkten att vi är själar (hebreiska "nephesh), och tanken på att kroppen är vår identitet har starka bibelstöd."

Här i tiden är människans identitet hela människan av själsliga förmögenheter och kroppsliga funktioner, fungerande genom det liv, den egna människans livsande, som Gud uppehåller människan med. Så långt riktigt. Men vid kroppens frånskiljande från livet och den kroppsliga dödens inträde bevarar Gud personligheten, identiteten på det sätt Jesus visar och att det är i ett medvetet, varande tillstånd som inte kan sitta i kroppen, men i en väntan på kroppens uppståndelse.

"Diskussionen om människans identitet blir då en fråga om betoning. Någon vill betona livsanden, en annan vill hellre tala om kroppen som vår identitet."

En helt riktig iakttagelse att missar man, i den här tiden, att se denna helhet av människans identitet uppstår en snedförskjutning och felaktig slutkonsekvens. Men det blir lika galet om man missar att Gud kan åtskilja själ ande märg och ben och bevarar identiteten vid kroppens frånskiljande och verkliga död.

"Men eftersom de är oskiljbara kan den ena inte särskiljas från den andra."

Här startar nu förvirringen, när man bortser från Jesu undervisning om ett mellantillstånd av varande existens, med kroppen frånskild livet mellan kroppens död och kroppens uppståndelse. Detta görs för att längre fram kunna göra kroppens död och den andliga döden identiska.

Här i tiden är identiteten och personligheten inte fixerad enbart till någondera "komponent" eller "element" av människan, utan "insprängd" i helheten, men helt uppenbart ändock på ett sådant sätt, att personligheten vid kroppens frånskiljande och död är bestående (genom ett Guds åtskiljande) och vid medvetet och varande tillstånd, vid den kroppsliga dödens inträde och frånskiljandet från livsfunktionerna i kroppen.

Detta visar helt tveklöst Jesus själv när Han beskriver mellantillståndet mellan den kroppsliga döden och den kroppsliga uppståndelsen.

Det är också den enda möjlighet varigenom Kristus kan förbli Kristi person (Gud och människa förenade) igenom hela skeendet.

Trosförkunnelsen talar om andens frigörelse från kroppen, där människan i den här tiden delas upp i yttre och inre människa på ett sådant sätt, att det yttre och det inre kommer i strid med varandra, där det inre, i deras lära anden, är gudomligt och rent medan det yttre, själ och kropp är djävulskt influerat och ont.

Den inre människan, i deras lära anden, hamnar i en situation som syftar på hela människan efter uppståndelsen och de ser sig som Gudaandar som ska frigöras från kroppen till några slags förhärligade andar. Detta är en missuppfattning som inte ska blandas in i detta sammanhang med läran om att själen är oupplösligt bunden till kroppen så länge den inte utplånats. Det bara skapar förvirring.

Det är en helt annan sak när Gud, tidsbegränsat, åtskiljer ande/själ och kropp åt, vid kroppens frånskiljande och död, i väntan på den då förhärligade kroppens uppståndelse. Det är inte frågan om ett tillstånd av någon slags andlig uppståndelse till ett förhärligat andeväsen.

Men väl är det ett tillstånd av medveten existens med kroppen frånskild och livlös (genom Guds verk och bestämmelse som kan åtskilja själ ande märg och ben), åtskild från den dödliga kroppen, i väntan på den kroppsliga uppståndelsen. Jesus beskriver detta tillstånd på ett sätt som gör det omöjligt att tolka som att det handlar om ett slumrande i de döende benen.

Först i den kroppsliga uppståndelsen blir människan, och då hela människan, förhärligad. Dessa saker kan inte sammanblandas på det sätt som görs i lärokonstruktionen om att människans ande/själ inte i praktiken existerar i något mellantillstånd mellan kroppens död och kroppens uppståndelse på annat sätt än slumrande i kroppens ben. Då blir det fel.

"Föreställningen om att själen går ut ur kroppen eller lämnar kroppen, var totalt främmande och okänd för Bibelns författare!"

Det är inte sant och faller på Jesu undervisning om ett verkligt medvetet existerande tillstånd med kroppen frånskild och inte ett slumrande i kroppens döende ben mellan den kroppsliga döden och den kroppsliga uppståndelsen.

"Enligt Bibeln dör själen med kroppen. De kan inte skiljas åt. Själen fortsätter inte att leva oberoende av kroppen. Själen dör med den. När döden inträffar är det själen som berövas livet."

Detta må kanske vara sant om djuren, men om människan sägs att Gud kan åtskilja själ och ande, märg och ben och när än det var som Jesus predikade i den osynliga världen, så var det för medvetande existenser av kroppsligt avsomnade människor från GT:s tid, som ännu inte kommit fram till uppståndelsen, som Han predikade för. Gud säger även att Han lagt evigheten i människans hjärta och därmed gjort henne till en evighetsvarelse. Det resonemanget vill leda till är att själen och personligheten är oupplösligt bunden till kroppen och upphör att existera när kroppen är utplånad.

Resonemanget andas bedrägeri och dubbelhet precis som Trosförkunnelsen. Men på samma sätt som med Trosförkunnelsen är det svårt att sätta fingret på hur riktigt budskapet blir vridet och skapar i första skedet förvirring och låter trovärdigt och som alltid så hetes det vara skriftenligt.

"Diskussionen om var vår identitet ligger blir därmed tämligen "akademisk". Skulle identiteten ha funnits i "själen", nephesh, så dör den tillsammans med kroppen. Och det var ju detta som var poängen: ’Vi’ har dött."

Här blandas begreppen samman med vad som gäller i den här tiden och skeendet vid kroppens frånskiljande och död, då när Gud väl kan åtskilja själ och kropp med identitetens bevarande ansluten till själen med en samtidig "inprägling" i identiteten av "kroppens substans", som blir frånskild livet och död fram till den kroppsliga uppståndelsen. Hur det tekniskt fungerar vet bara Gud. Men att det fungerar visar Bibeln.

Det allvarliga i detta resonemang är att det omintetgör Kristi identitet av Gud och människa förenade i en oupplöslig enhet, där Kristi person fortfarande är levande av Anden i enheten mellan Gud och människa i personen Jesus Kristus, vid kroppens frånskiljande livet och dess död. Eljest är inte den andliga döden (åtskillnaden mellan Gud och människa) övervunnen i Kristi person och Jesu Gudom i försoningen blir borttagen.

Det är ett resonemang som för till en upplösning av Kristi person. Det leder till en åtskillnad mellan Gud och människa (andlig död) i Kristi person. Det leder till en JDS – lära. Bara en annan väg.

"När vi skiljs från livet, kallas det "död", och vi lever inte längre. Död betyder helt enkelt "skilsmässa från livet". Själen eller "anden" överlever inte döden. Mer än 800 bibelställen finns som stöd för detta påstående."

Här har man alltså dubbla budskap. Först om ett verkligt frånskiljande livet och verklig död. Men senare visar det sig att inget egentligen var verkligt dött utan enbart döende, eftersom livet, själen och personligheten bara slumrar i de döende benen fram till dess att de utplånats.

Sen hur många Bibelställen det än kan finnas till stöd för detta resonemang, så kommer man aldrig förbi Jesu undervisning om mellantillståndet av medvetet existerande mellan kroppens död och kroppens uppståndelse, där kroppen verkligen frånskilts livet och att Gud har lagt evigheten i människans hjärta och även Bibelns hälsning om att de som blir kastade i den brinnande sjön existerar i evighet.

"Det finns alltså inte en enda text i Bibeln, varken i Gamla eller Nya Testamentet, som kan användas som stöd för påståendet att "själen", (hebreiska nephesh), skiljs från kroppen i dödsögonblicket."

Detta är alltså inte sant. Se ovanstående. Plus att Mose och Elia samtalade med Jesus på förklaringsberget. Eller menar man att de redan fått sina uppståndelsekroppar före Jesu kroppsliga uppståndelse?

"Ett ingående bibelstudium visar entydigt att läran om själens odödlighet inte är en kristen tanke, utan att den kommer från hedniskt hellenistiskt tänkande och filosofi.

Tron på själens (eller "andens") odödlighet är ingenting annat än en viktig dogm i gammal grekisk hedendom."

Det är relativt ointressant vilken uppfattning hedniska läror kan ha eller inte ha. I nästan all form av religion, "vetenskapligt tänkande" eller filosofier finns en blandning av lögn och sanning. Så även i detta resonemang.

Vad som gäller och är sant är det viktiga och vad vi ytterst har att pröva emot, är den hörnsten Gud satt fram, att Jesus är Kristi person, som är den enda grund vi kan bygga utifrån och checka bakåt till i lärokonstruktioner, för att finna om det håller gentemot hörnstenen eller om hörnstenen blir en stötesten till fall.

Enligt resonemanget, att om vi finner något som stämmer med ett annat sammanhang, som i sin slutkonsekvens är falskt till helheten, så måste det med nödvändighet innebära att det vi fann stämma överens också är falskt till sin detalj, så måste i så fall denna lärokonstruktion om själens upphörande vid kroppens död, helt förkastas som den här läggs fram, eftersom den även stämmer med Jehovas Vittnens lära om själens upphörande existens och den icke – troendes utplånande.

Detta resonemang är bara till för att skapa misstroende mot kristna som tror på Bibelns vittnesbörd om en själens odödlighet och bunta dem samman med hedendom och själv kunna framstå som verkligt kristna i motsats till dem som anser att själen är odödlig och därmed inte kan vara kristna. Man skapar en förskjutning av tron, så att tron på själens dödlighet blir kriteriet på den verkligt sanna kristna tron.

"’Han blev dödad till köttet, men levandegjord genom Anden. I Anden gick han bort….’

Om man läser bibelstället utan att ta hänsyn till de insikter om att anden dör, som jag presenterat ovan, tycker man sig se att "Andens levandegörande" sker då när köttet (kroppen) dör, och så frigörs Jesu Ande, så att Anden kan gå i väg och predika……

Tolkningen bygger på att man bestämt sig för att orden ’kött’ och ’Ande’, är nyckelorden i texten, precis som jag har markerat dem med tjock skrift nedan.

’Han blev dödad till köttet, men levandegjord genom Anden. I Anden gick han bort …’

Begreppsförvirringen uppstår och består hur man än vrider detta bibelord och där lägger betoningarna olika, beroende på var man vill förlägga identiteten i människan, vare sig man betonar anden eller kroppen. Betoningen ska ligga PÅ KRISTI IDENTITET ( Gud och människa förenade i en oupplöslig enhet) och att en andlig död inte är knutet till en komponent av människans konstitution, vare sig anden eller kroppen, utan innebär ett åtskiljande mellan Gud och MÄNNISKAN.

Det Bibelordet vill visa, är att vid kroppens frånskiljande och död, är ändå KRISTI IDENTITET, enheten av Gud och människa i Kristi person, genom Anden i levande gemenskap. Det vill visa på att fastän kroppen ligger frånskild och död, så är Jesus fortfarande Kristi person och levande i enheten av Gud och människa genom Anden.

Det är detta som är den största stötestenen av alla, att Kristus, trots att kroppen ligger livlös i graven, inte är andligt död (skild från livsgemenskapen med Gud), utan fortfarande är genom Anden, andligt levande ( i levande gemenskap med Gud) och fortfarande är Kristi person, i vilkens person den andliga döden (skilsmässa från den levande Gudsgemenskapen) aldrig sker, för att den andliga döden över människan i hennes ställföreträdare Kristi person ska övervinnas.

Vad denna "själens, personlighetens upphörande vid kroppens död – JDS – lära" tillför, är enbart ytterligare begreppsförvirring och förstärkande av att Jesus inte längre är Kristi person i sin kroppsliga död, utan upphör att existera och att KRISTI IDENTITET börjar existera igen i den kroppsliga uppståndelsen. Det är en JDS- lära som här skapas.

"Petrus grundsyn var att själen eller anden dör med kroppen, och att själen "nephesh" inte skiljs från kroppen i dödsögonblicket. Skulle Petrus då i denna text ge utrymme för en hellenistisk och grekisk filosofi? Jag tror att gammal gnostisk hedendom inte kan fördriva gnosticismen!"

Här ligger dubbla budskap. Dels slår man fast att Petrus skulle ha ägt denna uppfattning kring själens dödlighet och det blandas ihop med kampen mot gnosticismen för att man själv då också ska framstå som en sådan förkämpe.

Om inte ande/själ skiljs från kroppen, men kroppen är skild från livet med ande/själ inräknad, så att inget mellantillstånd (som Jesus visar finns), så innebär det lika fullt i sin konsekvens en slags gnosticism som man skapar, om man för över det på KRISTI IDENTITET OCH PERSON.

I praktiken skiljs då Kristi person och inte enbart kroppen från livet, Kristi person frånskiljs då livsgemenskapen med Gud (andlig död), med personligheten av själ och kropp avskild från livet. Kristi person finns då inte längre. Kristus (enheten av Gud och människa) är inte bara kroppsligen död. Han är andligen död (skild från livsgemenskapen med Gud). Han existerar inte längre, annat i en ockult uppfattning om personlighetens slumrande i kroppens döende ben så länge de inte utplånats.

Här försöker man framstå som bekämpare av gnosticismen och JDS samtidigt som man själv skapar just gnosticism och JDS.

"För hedningarna var det en stötesten eftersom de per definition, inte kunde tänka sig att himmelens och jordens skapare kunde och måste lida och dö."

Varför blanda in hedningarnas uppfattning om att Gud inte kan dö? Det är inte deras ide. Den kopplingen görs enbart för att det ska låta trovärdigt det man presenterar och det ska framstå som att de som ifrågasätter läran måste vara hedningar.

Det är Bibeln som säger att "allenast Gud är odödlig". Död betyder skilsmässa. Om Gud dör i bemärkelsen upphör att existera, vad eller vem har Han då skilts ifrån? Det är väl en av de starkaste sanningar i Bibeln som överhuvudtaget finns att Gud är odödlig och evig i alla dess former.

Men det är betecknande att här försöker man nu med ungefär samma kryptiska förklaringar om att Gud kan dö, som Ulf Ekman gör i boken Doktriner för att hålla fast vid Trosförkunnelsens variant av JDS – lära. Men nu här för att kunna hålla fast vid "själens upphörande vid kroppens död – JDS" variant.

Faktum kvarstår att i praktiken i denna lärokonstruktion, så blir Gud i Kristus skild från människan Kristus. Jesus är inte Kristi person längre. Det är en både antikristlig och gnostisk lära som stöter sig mot hörnstenen Kristi person och blir en stötesten till fall.

"Om man istället grips av sanningen om Jesu uppståndelse, och förstår att det var denna realitet som författarna till varje pris ville framhäva, blir läsningen av texten i 1 Petr 3:19 annorlunda. Då är det orden död och uppstånden som är de centrala nyckelorden. Jag har markerat dem med tjock skrift nedan för att underlätta en jämförelse med exemplet ovan:

"Han blev dödad till köttet, men levandegjord genom Anden. I Anden gick han bort …"

Nu ligger betoningen på att Jesus verkligen dog, medan "levandegjord" syftar på kroppens uppståndelse, att Jesus blev gjord levande. "Genom Anden" betyder att det var Guds Ande som gjorde det.

Jag förtydligar: Petrus berättar att Jesus dödades kroppsligen, men genom Guds Ande blev han levandegjord."

Det låter först så bestickande riktigt med sanningen om Jesu kroppsliga uppståndelse. Men vad man egentligen säger här, är att han, KRISTI IDENTITET OCH PERSONLIGHET AV GUD OCH MÄNNISKA FÖRENADE, upphör att existera, var skild från livsgemenskapen med Gud (andligt död) och att han KRISTI IDENTITET OCH PERSONLIGHET AV GUD OCH MÄNNISKA FÖRENADE, behöver en pånyttfödelse i den kroppsliga uppståndelsen för att bli han, KRISTI IDENTITET OCH PERSONLIGHET AV GUD OCH MÄNNISKA FÖRENADE IGEN. (JDS!!!)

Det är i sin konsekvens ingen skillnad i gnostiskt och antikristligt väsen i denna JDS – lära än i Trosförkunnelsens variant. Bara en annan väg gömt bakom förtroendeingivande tal om död och uppståndelse.

Det låter så förtroendeingivande och lockande för dem som försöker göra upp med Trosförkunnelsens JDS – lära, där betoningen på människans identitet är förlagd till människans ande och andens frigörelse från kroppen, att då här få möta en betoning på helheten av människan för identiteten med fokus på kroppen och på kroppens uppståndelse.

Här lägger man betoningen i Bibeltexten så att andlig död och kroppslig död och andlig nyfödelse och kroppslig uppståndelse blir identiska. Dessutom tas det centrala bort att Kristi person är andligt levande genom Anden, vid kroppens frånskiljande och verkliga död.

Slutkonsekvensen blir ändå densamma med en andlig död av Jesus, därför att man glider förbi Kristi oupplösliga identitet av Gud och människa förenade och gör andlig död och kroppslig död identiska.

Man tar bort den möjligheten till denna Kristi identitets bevarande igenom kroppens frånskiljande och död, genom att oupplösligt fästa personligheten vid kroppen och ta bort Guds möjligheter att åtskilja ande/själ och kropp åt, med identiteten bevarad i ett mellantillstånd, som Jesus själv beskriver, mellan den kroppsliga döden och kroppens uppståndelse. Kristi person blir därmed berövad sin identitet som KRISTI PERSON i sin död (JDS).

Man menar i denna lära, att när det omtalas att Jesus predikar för andarna i fängelset (1 Petr.3:18-20), så måste det syfta på ett tillfälle efter Kristi uppståndelse, eftersom Han inte kan vara verksam med personligheten oupplösligt knuten till enbart den döda kroppen i graven, så att Kristus vid kroppens död i praktiken upphört att existera, slumrande vid kroppens ben, för att åter bli vid liv, börja verkligt existera igen, i den kroppsliga uppståndelsen.

"Då återstår att förklara den sista delen i citatet: "I Anden gick han bort…". För att förstå detta måste man vara införstådd med att varje steg som Jesus tog var ett steg lett av Anden. När han gick ut i öknen för att frestas, så står det att "Sedan fördes Jesus av Anden ut i öknen för att frestas…." Jesus var alltid ledd av Anden, han gick alltid bort i Anden. Att vara i Anden betyder att det är Anden som har kontrollen. Betoningen i 1 Petr 3:19 ligger på att det var han, Jesus, som gick, ledd av Anden….."

Detta är ett kryptiskt försök att få lärokonstruktionen trovärdig och kunna förpassa tidpunkten för när Jesus predikar i den osynliga världen, så att det måste ha skett vid en annan tidpunkt än där det står att det sker.

Det är förvisso han KRISTI IDENTITET OCH PERSONLIGHET AV GUD OCH MÄNNISKA FÖRENADE, som predikade och poängen i hela denna Bibelvers är att detta kan ske med bevarad KRISTI IDENTITET OCH PERSONLIGHET AV GUD OCH MÄNNISKA FÖRENADE, genom Anden i levande gemenskap med varandra, fastän kroppen var frånskild livet och död.

I denna "själens upphörande vid kroppens död – JDS – lära", så finns ingen medveten existens eller varande mellan kroppens död och kroppens uppståndelse, på annat sätt än slumrande i de döende benen.

Dock sägs här:

"så kan man förstå att Jesus efter sin uppståndelse hade anledning att utropa en uppståndelse också för andra dödliga kroppar. Jag parafraserar:

Jesus blev dödad fysiskt, men Guds Ande gav honom liv igen och levandegjorde honom. Han uppstod. Och så, på det viset, kunde han, den uppståndne, gå bort och utropa……

Vad tror du Jesus skulle utropa för de döda, i dödsriket? Givetvis det som Romarbrevet säger: Gud har uppväckt den förste, snart kommer fler. Det var argument som intresserade de som dött på Noas tid.

Det förhåller sig nämligen på det viset att de döda på Noas tid befann sig enligt samtida judiska föreställningar i en konstig situation. Enligt Judisk tankegång behövdes nämligen en identitet att anknyta till för att människan skulle uppstå. Det hade diskuterats mycket var den identiteten fanns. Judarna hade så slutligen kommit fram till att den fanns knuten till ett litet ben i vårt skelett som de kallade "los". Det benet skulle enligt dem hålla längre än andra ben, och utgöra en begynnelsepunkt för uppståndelsekroppen.

Nu var den världsvida översvämningen på Noas tid så omfattande att också ryggradsbenet "los" ansågs ha blivit tillintetgjort. Det betydde att dessa människor var utanför allt hopp och alla möjligheter till uppståndelse. Deras dom var redan, enligt rabbinsk utsago fälld.

Det intressanta är att Jesus gång efter annan angriper ståndpunkten i evangelierna, och här gör nu även Petrus det. Petrus säger nämligen att om Kristus erbjuder evangelium till och med åt dessa, historiens största syndare som fanns djupast i dödsriket, då finns det uppståndelsehopp för alla andra också!"

Detta verkar vara ett kryptiskt sätt att försöka få lärokonstruktionen att stämma, så att det inte finns någon medveten existens i ett mellantillstånd och att Kristus inte i praktiken existerar mellan den kroppsliga döden och den kroppsliga uppståndelsen. Man måste hitta en lösning för att Ordet om Kristi predikan för andarna inte händer där det står att det sker, utan att det måste syfta på ett tillfälle efter Hans uppståndelse.

Men så sägs:

"Det är den "dödade och levandegjorde" som går till andarna."

Hela tiden pumpas denna sammanblandning fast mellan vad den andliga döden är och vad den kroppsliga döden är för att komma till slutprodukten att det är samma sak och att Kristi person inte finns på annat sätt än slumrande i de döende benen i och med den kroppsliga döden och att pånyttfödelse och den kroppsliga uppståndelsen blir identiska skeenden.

Men här sägs också att Han går till andarna. Det låter motsägelsefullt till denna lära där inget mellantillstånd finns av egentlig medveten existens mellan kroppens död och kroppens uppståndelse och medvetna andar att predika för.

Men så sägs i anslutning till ovanstående mening:

"Jesu uppståndelse frigör människor ifrån dödsriket."

Vad menas egentligen? Är det uppståndelsen som är en predikan som innebär ett hopp för de tidigare kroppsligt avsomnade? Försöker man få det till att Jesus aldrig predikat i den osynliga världen ens efter sin uppståndelse?

Naturligtvis är det som det står, oavsett när det sker, (även om det naturligtvis sker i det sammanhang det står att det sker), att Jesus predikar för medvetna existenser av tidigare kroppsligt avsomnade människor, i väntan på uppståndelse, som helt klart i deras fall ännu inte förelåg. Egentligen kullkastar denna verklighet hela lärokonstruktionen. Antagligen är det också därför som så mycket förvirrande krut läggs ned på denna punkt.

Om personligheten helt är oupplösligt fixerad vid kroppen och mellantillståndet är ett passivt icke – varande när den kroppsliga döden inträtt, så måste tidsplaceringen flyttas till en annan tid och plats än där det är återgett. Precis som i Trosförkunnelsen kring blodets frambärande, som måste ha skett en annan tidpunkt än vid blodsoffret på korset för att lärokonstruktionen ska stämma, försöker man här komma förbi en besvärlig passage för att få läran att stämma.

På samma sätt passar det inte in i "själens upphörande vid kroppens död – JDS – läran", med identiteten och personligheten placerad och knutet oupplösligt vid kroppen, att Jesus skulle kunna predika för andarna i fängelset, samtidigt som Kristi jordiska kropp är frånskild och död i graven och inte finns i något medvetet varande mellantillstånd, annat än slumrande, döende i de döende kroppens ben.

Denna lära vill komma förbi den största stötestenen, att Jesus fortfarande är Kristi person (Gud och människa förenade = andligt levande), fastän Han är kroppsligen död. Deta vill åstadkommas med lärokonstruktionen av "själens upphörande vid kroppens död = KRISTI upphörande och pånyttfödelsen av KRISTUS i uppståndelsen – JDS – läran".

Det är alltså i denna lära i praktiken frågan om att Jesus är skild från livsgemenskapen med Gud (andligt död = inte Kristus längre = Gud och människa åtskilda i Kristi person) och behöver pånyttfödelse. Här bara flyttas det från Trosförkunnelsens variant att det ska ske av Jesu ande, med personligheten enbart knutet till anden. Men här sker det med personligheten oupplösligt knutet till kroppen på ett sådant sätt att pånyttfödelsen sker i den kroppsliga uppståndelsen. Det är i grunden samma läror.

"Jag kan låta en annan stark vers kasta ljus på ovanstående vers så kanske du tydligare ser att sammanhanget när det skrevs måste ha handlat om Jesu död och uppståndelse. Paulus försöker nämligen att säga samma sanning i Romarbrevet:

’Om hans Ande som uppväckte Jesus från de döda bor i er, då skall han som uppväckte Kristus från de döda göra era dödliga kroppar levande genom sin Ande som bor i er.’ (Rom 8:11)"

Poängen i denna vers är att visa på att för den som i den här tiden lever i upprättad Gudsumgängelse, är här i tiden andligt levande (Gud och människa förenade).

Denna vers vill visa på att genom Andens sigill så är den kroppsliga döden inte slutet och inte heller övergången till ett evigt tillstånd utan kroppen.

Anden är garantin för en kroppslig uppståndelse i Guds gemenskap. Även den dödliga kroppen (och inte bara en ande/själs förvandlig, genom Anden in i evighetens värld står för dörren), kommer genom Anden åter att väckas till liv, till en kroppslig väsenslikhet med Kristus i Hans kroppsliga uppståndelse med ett förhärligande av hela människan.

Redan här i tiden förklarar denna vers att människan är andligt levande, förenad med Gud genom Andens inneboende – pånyttfödelse och där människan har blivit delaktig av Gudomlig natur.

Att Jesus hela tiden är andligt levande (Gud och människa genom Anden i levande gemenskap) framgår ju i denna Bibelvers underförstått av att Han benämns vara Kristi person.

Det talas inte om att Kristus upphört vara Kristi person och inte existerat (andligt död) i sin död och åter blivit Kristus i den kroppsliga uppståndelsen (pånyttfödelse – andligt levande – i livsgemenskap med Gud) från den dödliga kroppens tillstånd.

Livsgemenskapen med Gud (segern över den andliga döden) förutsätts i denna vers som en garant för den kroppsliga uppståndelsen och segern över den kroppsliga döden. Det är inte i denna vers den kroppsliga uppståndelsen som är pånyttfödelsen.

"Att Anden uppväckte Jesus är en synonym till att Anden levandegjorde Jesus."

I detta påstående blandas begreppen. Kristus är av Anden levandegjord som Kristi person (enheten av Gud och människa i personen Kristus, genom Anden i en levande livsgemenskap), som aldrig kan upphöra, så att Kristi person inte finns, då har vi ingen frälsning, om den enheten och livsgemenskapen mellan Gud och människa bryts (andlig död) i Kristi person.

Det är precis vad man försöker göra med Trosförkunnelsens JDS – lära. Här uppstår samma villfarelse, när man försöker få kroppens uppståndelse till att vara en pånyttfödelse av Kristi person.

"När det står att också vi skall bli levandegjorda syftar det på vår kroppsliga uppståndelse."

Här blandas också begreppen. Bibeln talar om att vi blivit andligt levandegjorda redan här i tiden (Blivit förenade med Gud genom Anden och lever i Hans gemenskap). Men det innebär inte att vi här i tiden nått fullkomningen. Inte heller når vi fullkomningen vid kroppens död i tillståndet av väntan på kroppens uppståndelse. Fullkomningen sker vid den kroppsliga uppståndelsen med ett förhärligande till Gudslikhet av hela människan till väsen och natur av samma eviga odödliga karaktär som Gud.

Begreppen blandas mellan vad andlig död är (Gud och människa åtskilda) och vad kroppens död är (skild från människans egen livsande/själ som uppehåller kroppens livsfunktioner).

Vid kroppens död så visar Jesus hur Gud åtskilt ande/själ och kroppens livsfunktioner åt och är i en medveten varande existens i väntan på kroppens uppståndelse och beskrivs på ett sådant sätt att det inte kan handla om någon slummer i kroppens ben.

Dessa begrepp blandas här samman plus att man blandar in Trosförkunnelsens "ande – lära", som man tar avstånd ifrån, i en förvirrande blandning, som är svår att utreda, för att så köra in en slutkonsekvens där betoningen på kroppen, dess död och uppståndelse, läggs på ett sådant sätt, att slutprodukten faktiskt blir en villfarelse, där Kristi person i praktiken slutar existera och behöver pånyttfödelse i den kroppsliga uppståndelsen. (JDS).

"Även 1 Kor 15, kan tjäna som belysning av 1 Petr 3:19. Hela det kapitlet handlar om Jesu uppståndelse och skall därför tolkas i det ljuset även om uttrycken skulle kunna pressas i ’andlig riktning’. Paulus förklarar utförligt uppståndelsekroppens karaktär, och kallar den ’andlig kropp’. Han talar i vers 44 om att det ’uppstår en andlig kropp’."

Naturligtvis är det inte som i Trosförkunnelsen, frågan om en slags andlig uppståndelse till några förhärligade andevarelser och som här i tiden ser sig i sin ande vara framme vid realiteterna av situationen vid den kroppsliga uppståndelsen. Människans förhärligande för hela sin människa är naturligtvis knutet till hennes kroppsliga uppståndelse.

Men dessa saker ska inte sammanblandas med Bibelns beskrivning av att Gud åtskiljer ande/själ och kropp åt, vid den kroppsliga dödens inträde, med en medveten, varande existens i väntan på den kroppsliga uppståndelsen och förhärligandet av hela människan vid kroppen uppståndelse.

Där går denna lärokonstruktion snett genom en sammanblandning av dessa saker. Bara det faktum att en sådan förvirrande sammanblandning görs, för att styrka en lärokonstruktion, är egentligen avslöjande nog för att här står det inte rätt till.

"Vidare säger han i vers 45 att ’Den siste Adam blev en livgivande ande.’

Sammanhanget gör klart att det inte syftar på att Jesus blev människa, utan även här är fokus på Jesu uppståndelse. Det får då inte misstolkas som att Jesus, den siste Adam, skulle ha frigjort sig från kroppen. Orden ’livgivande ande’ sätter namn på Jesu uppståndelsekropp. Denna förklaring duger gott som klarläggande av Petrus ord om ’levandegjord genom Anden’ I vers 53 säger Paulus vidare: att uppståndelsekroppen är en klädnad i oförgänglighet och odödlighet. Även här talar han om uppståndelsen som dödens slutgiltiga besegrare. (vers 55)"

Här sker igen en begreppsförvirring och sammanblandning för att dölja konsekvensen av läran, att Kristus inte i praktiken finns mellan den kroppsliga döden och den kroppsliga uppståndelsen, är andligt död, inte är Kristi person, inte längre är en oupplöslig enhet av Gud och människa i personen Kristus i livgivande gemenskap genom Anden. Den som vill åstadkomma just detta är antikrists ande.

Genom att koppla ihop livgivande ande med uppståndelsekroppen och föra det till sammanhanget med att Jesus är genom Anden levandegjord, får man bort det centrala budskapet i det sammanhang som detta står. Nämligen budskapet att Jesus fortfarande är Kristi person (den oupplösliga enheten av Gud och människa i levande gemenskap genom Anden), fastän kroppen är frånskild och död vid offret av Kristi kropp och blod.

Tar man bort det budskapet är Jesus andligt död, Kristi person existerar inte. Gud och människa är inte förenade. Den andliga döden (åtskillnad mellan Gud och människa) vore inte övervunnen i människans ställföreträdare. Djävulen hade segrat och förutsättningen för den kroppsliga uppståndelsen är raserad, om inte Jesus hela tiden är existerande Kristi person.

Den sista meningen i citatet ovan skulle då vara en lögn. Det skulle då inte finnas någon uppståndelse och slutgiltig seger. Utan att den andliga döden (åtskillnad mellan Gud och människa) först besegras i Kristi person genom att den aldrig sker, så finns heller ingen seger över den kroppsliga döden och någon kroppens uppståndelse.

Det som tar bort Jesu Gudom i försoningen är ett upphörande av Kristi person någonstans i skeendet. Det är vad formuleringarna ovan vill åstadkomma, liksom hela den lärokonstruktion man försöker skapa och är därmed ett verk av antikrists ande.

Vad som gör det svårt att se hur man kommer till den villfarande slutkonsekvensen, är den förvirrande hopblandningen som sker kring vad andlig död är (åtskillnad mellan Gud och människa) och vad kroppslig död är (åtskillnad mellan människans egen livsande/själ - som uppehåller kroppens livsfunktioner - och kroppen).

Samtidigt förs ett resonemang i polemik med Trosförkunnelsens "ande – lära", med en fokusering på helheten av människan, där man blandar samman vad som gäller här i tiden, i mellantillståndet och för evigheten och kommer fram till en slutprodukt, att kroppens död och uppståndelse blir detsamma som andlig död och pånyttfödelse. Ett sinnrikt sätt att skaffa undan Kristi person i Hans död, så att Han inte längre är Kristi person i Jesu död på korset.

För att det ska kunna ske behöver man också få bort att det skulle finnas någon medveten varande existens i något mellanstånd mellan kroppens död och kroppens uppståndelse och vill inte se att detta är en verklighet i Bibelns värld, att Gud kan "åtskilja själ ande märg och ben" på ett sådant sätt, att det finns en medveten, varande existens av själen och personligheten med den döda kroppen frånskild, i väntan på kroppens uppståndelse.

Den troende är i denna väntan väl andligt levande, som hon benämns vara redan här i tiden (genom Anden i levande gemenskap med Gud), men inte något förhärligat andligt Gudaväsen, utan i väntan på kroppens uppståndelse, när och då först, människan blir förhärligad av en hela människans förvandling till Gudslikhet till väsen och natur

"1 Petrusbrevet skulle ha varit enklare att förstå om översättningarna helt enkelt strukit tillägget ’genom anden’, och skrivit ’han dödades men gjordes levande.’ Det är orden ’i anden, eller genom anden’, som vilseleder. Det är nämligen inte en fråga om ’i köttet’ eller ’i anden’, utan om att han blev ’dödad och gjord levande.’ "

Här görs en förenkling av Bibelsammanhanget och fokusering på enbart orden död och uppståndelse, för att åstadkomma att lärokonstruktionen ska stämma och man får bort att Kristus skulle existera annat än slumrande i kroppens ben mellan den kroppsliga döden och den kroppsliga uppståndelsen.

Det är samtidigt detta som gör läran till en antikristlig villolära. Detta är målet för antikrists ande, som ligger bakom denna lära, nämligen att komma fram till att Kristus inte existerar, är andligt död, att Gud och människa nånstans i skeendet inte längre är förenade i en livgivande gemenskap genom Anden.

Så förtroendeingivande används orden död och uppståndelse, men precis som i Trosförkunnelsens JDS – lära har orden fått en ny betydelse.

Kristi död är då inte offret av Kristi kropp och blod. Kristi död är en andlig död, ett upphörande av Kristi identitet och person. Kristus existerar inte längre i praktiken, annat än döende i de döende kroppens ben och uppståndelsen är i praktiken en pånyttfödelse av Kristi person. (JDS)

Grunden för den kroppsliga uppståndelsen tas bort, nämligen att Kristus igenom hela skeendet är andligt levande (Gud och människa i livgivande gemenskap av Anden). Det är precis detta som ovanstående citerade argument för läran vill leda fram till

Det finns två ytterligheter av tolkning kring detta Bibelsammanhang. Dels Trosförkunnelsens JDS – lära med betoning på anden som identitet och personlighet. Här bildas nu en annan variant av JDS med betoningen på kroppen, där allt av identitet i praktiken upphör vid kroppens död och fokuserar enbart på död och uppståndelse.

Sanningen går i mitten av dessa ytterligheter av tolkning och betoning. Bägge missar att se dels identiteten av Kristi person och att se att sammanhangets grundpoäng är att Kristi oupplösliga identitet av Gud och människa förenade i en person, är av Anden i en livgivande gemenskap (den andliga dödens seger) vid kroppens frånskiljande och död och som är garanten för att den kroppsliga döden kan besegras i en kroppslig uppståndelse.

Detta missar man att se, genom att andlig död och kroppslig död gjorts identiska, liksom pånyttfödelse och kroppens uppståndelse blir samma sak. Denna tidens pånyttfödelse till andligt liv (gemenskap med Gud och befrielsen från den andliga döden) och som är förutsättningen för befrielsen från den kroppsliga döden i uppståndelsen sammanblandas.

Huvudbudskapet i Bibelsammanhanget är att Kristus existerar och är fortfarande Kristi person med bevarad identitet och personlighet av Gud och människa förenade (den andliga dödens seger !!!), även vid kroppens frånskiljande och död vid offret av Kristi kropp och blod.

Den andliga dödens besegrande i Kristi person, är garanten för en seger över den kroppsliga döden i uppståndelsen. Det går inte blanda samman dessa saker och bara fokusera orden död och uppståndelse i denna Bibelvers som liktydigt med andlig död och andlig pånyttfödelse, syftandes enbart på kroppens död och kroppens uppståndelse. Det leder fel.

Den yttersta hälsningen i 1 Petr. 3:18- 20, är att den andliga döden (åtskillnaden mellan Gud och människa) är övervunnen i Kristi person, även om Han burit fram offret av Kristi kropp och blod, som det tillräckliga offret för världens synd och kroppen är livlös i graven, så är Han andligt levande (Gud och människa i levande gemenskap genom Anden) och fortfarande Kristi person (Gud och människa förenade). Kristus har inte upphört att existera vid kroppens död och besegrar därigenom i uppståndelsen den kroppsliga döden, när Kroppen väcks till liv igen.

Det är detta som antikrists ande försöker ta bort ur Bibelsammanhanget. Antikrists ande vill få bort att Jesus fortfarande existerar som Kristi person. Vill att Jesus ses som andligt död och inte är Kristi person igenom hela skeendet.

Djävulen har då segrat, den andliga döden är inte övervunnen i Kristi person och ingen uppståndelse finns att vänta. Djävulen når sitt syfte att bedra människan till att sätta sin förtröstan till en antikristlig, andligt död Jesus som inte existerar som Kristi person.

Talet om uppståndelse blir bara ord. Ingen uppståndelse finns egentligen i dessa båda lärokonstruktioner av Trosförkunnelsens JDS eller denna variant av JDS, eftersom grunden för andligt liv (gemenskap med Gud) och kroppens uppståndelse dras undan. Varken pånyttfödelse (andligt liv och gemenskap med Gud) här i tiden är möjlig eller en kroppslig uppståndelse till härlighetsförvandling av hela människan i den kroppsliga uppståndelsen.

Människan bedras här likaväl som i Trosförkunnelsens JDS till att sätta sin förtröstan till ett annat offer än Kristi kropp och blod som det tillräckliga och giltiga offret för världens synd och istället förtrösta till en i praktiken vanlig andligt död människa och en förtröstan till att offret är att Kristi personlighet och identitet i praktiken inte existerar längre i Hans kroppsliga död, utan förtrösta till en andlig död av Jesus.

Det är i sina konsekvenser samma antikristliga väsen i både Trosförkunnelsens JDS och "själens upphörande existens vid kroppens död – JDS".

"citat av författare som genomskådat gnosticismen:

’I trohet mot Skriften och i förnekelse av den grekiska synen säger våra trosbekännelser inte "Jag tror på själens odödlighet", utan "Jag tror på kroppens uppståndelse.’ "

Ett mycket förvirrande citat. Det är alltså otrohet mot Skriften att erkänna Jesu undervisning om mellantillståndet mellan den kroppsliga döden och den kroppsliga uppståndelsen. Finurligt görs en ovidkommande koppling till den grekiska synen, för är det hedniskt måste alla detaljer där vara fel och ingen tanke rätt.

De som tror på själens odödlighet enligt Bibelordet är alltså enligt detta citat icke – sant troende utan är lika förvirrade som grekerna. Slutligen ställs tron på själens odödlighet som motpol till tron på kroppens uppståndelse, som att denna syn inte skulle kunna vara förenligt med varandra. Det är ingen motsägelse att tro på själens odödlighet och att även tro på nödvändigheten av kroppens uppståndelse.

Att blanda begreppen på detta sätt för att styrka en lärokonstruktion säger egentligen allt om källan bakom.

"Justinius Martyren uttrycker det på detta sätt: ’Om du har stött på någon som kallar sig kristen…och som säger att det inte finns någon uppståndelse från det döda, men att deras själar tas till himlen när de dör, tro inte att de är kristna’ "

Varför ta in detta citat för att styrka denna lärokonstruktion? Naturligtvis ska vi tro på den kroppsliga uppståndelsen och inte tro att våra själar tas till himlen i ett sluttillstånd vid kroppens död.

Men vi ska väl tro på Bibelns beskrivning av ett mellantillstånd och genom Gud åtskild ande/själ och kropp åt vid kroppens död, för en väntan i oförhärligat tillstånd, men i Guds närhet och på det sätt Jesus beskriver denna väntan på kroppens uppståndelse. En väntan på uppståndelsen och hela människans förvandlande och förhärligande från dödlighet till odödlighet och till full Gudslikhet till sin natur igenom hela människan vid kroppens uppståndelse.

Knappast kan man tala om att ha sett igenom gnosticismen, när man samtidigt konstruerar en antikristlig och gnostisk lära kring Jesu död och uppståndelse som i sin konsekvens, förvillelse och väsen inte står ett dugg bättre till än Trosförkunnelsens JDS - lära!

"När Paulus i Korint kraftigt angrips av gnostiker förstår han att det bara finns en väg till försvar: Att predika Kristus som korsfäst."

En sammanblandning igen. Det går inte säga det så enkelt, som att det går att bemöta gnosticismen med att predika Kristus som korsfäst och speciellt inte om man samtidigt egentligen menar att Jesus som korsfäst inte längre existerar som Kristi person, annat än i en ockult variant med personligheten slumrande vid kroppens ben, så länge inte benen är utplånade. Då har man ju istället själv just skapat en gnostisk JDS - lära som upplöser Kristi person och existens. Då spelar det ingen större roll att man fokuserar Kristus som korsfäst.

Man säger sig ha genomskådat gnosticismen. Ändå ger man sig på samma konststycke som i Trosförkunnelsen, för att förvillande få läran att stämma, med att få det till att Gud kan dö, eller att Gud dör i Kristus, eller att Gud är död med Kristus eller att människan Kristus är död och Gud Kristus lever eller att Kristi person och identitet inte existerar mellan kroppens död och kroppens uppståndelse.

Hur man än vrider och uttrycker detta så blir det gnosticism och en antikristlig JDS – lära.

"Tolkningen av 1 Petr 3:18 ovan bygger på ett ingående studium av vad Bibeln lär om "anden", eller själen, "nephesh", och därför kan vi inte finna ledtrådarna enbart i denna synnerligen svårtolkade vers."

Vad hjälper ingående studium, om man samtidigt plockar bort från denna vers, något av det mest centrala i Kristen tro, att Jesus igenom hela skeendet av död och uppståndelse är just Kristi person? Det är vad detta "ingående studium" lett fram till, nämligen att Kristi person upphör att existera på annat sätt än slumrande vid kroppens ben. Vilken ande har väglett det studiet?

"Dessutom vilar slutsatsen ovan, på insikten om att Jesu död och uppståndelse räknades som en odelbar, sammansatt händelse."

Men det innebär inte att vi ska sammanblanda vad andlig död är och vad kroppslig död är och göra likhetstecken mellan andlig död och kroppslig död eller likhetstecken mellan pånyttfödelse till andligt liv (Gudsgemenskap) här i tiden och kroppens uppståndelse, vilket sker i denna lärokonstruktion och som leder vilse.

Framför allt får det inte innebära att vi kan dela på den odelbara enheten mellan Gud och människa i personen Kristus i levande enhet och gemenskap genom Anden, så att Han inte längre är Kristi person i sin död och uppståndelse! Det borde ett ingående studium leda fram till i vart fall!

"Därmed kan man klart uttrycka vad den stora stötestenen består i: Den som tror på själens odödlighet, visar därmed att han inte är en kristen."

Om tro på eller icke – tro på en odödlighet av själen, är överställd och frälsande, istället för tron på att Jesus är Kristi person igenom hela skeendet, så är det något mycket skumt på gång.

Läran om själens upphörande vid kroppens död leder till en antikristlig tro på Jesus och att Kristi person inte existerar längre i praktiken. Det borde stämma till eftertanke.

Den stora stötestenen har alltid varit och kommer alltid att förbli hörnstenen varifrån allt kan byggas kring kristen tro: att Jesus är Kristi person med alla de konsekvenser det innebär. Han existerar inte längre i praktiken som Kristi person i denna lära. Har den då inte stött sig emot hörnstenen som därmed blivit en stötesten och till fall för denna lära?

"jag lyfter fram exemplet för att visa hur läran om själens odödlighet har en tendens att tränga undan det väsentliga budskapet om uppståndelsen."

Att undervisa i likhet med Jesus om det mellantillstånd av medveten existens i väntan på kroppens uppståndelse, förtar ingalunda fokus på den kroppsliga uppståndelsens verklighet och nödvändighet för hela människans förhärligande i den kroppsliga uppståndelsen. Det är igen bara ord som har till syfte att förvirra, där man vill få det att framstå som att tron på själens upphörande vid kroppens död är det som är grundläggande i kristen tro.

Ordet uppståndelse har i denna lärokonstruktion fått en ny betydelse av andlig pånyttfödelse, vilket leder vilse och samtidigt genom att röja undan Kristi persons existens, dragit undan alla förutsättningar både för andligt liv (gemenskap med Gud) både för den här tiden och för kroppens uppståndelse in i evighetens värld tillsamman med Gud.

"Paulus förstod att det fanns bara en enda undervisning som ’bet’ på villfarelsen, nämligen talet om korset, så han skriver till det gnostiskt påverkade Korint: ’Talet om korset är en dårskap för de som går förlorade, men för oss som räddas är det en Guds kraft.’

Dårskapen var att tala om en Gud som måste lida och dö: ’..vi förkunnar en Kristus som blivit korsfäst, en stötesten för judarna och en dårskap för hedningarna.’

Stötestenen för judarna var att säga att just korset står som det djupaste uttrycket för Guds väsen som är självutgivande kärlek. Och denna kärlek kan inte beskrivas på annat sätt än just genom att säga att det var Gud som dog på korset."

"Dårskapen" om korset och offret av Kristi kropp och blod (den kroppsliga döden) och stötestenen att Jesus är Kristi person och andligt levande, Gud och människa förenade genom Anden i Kristi person, vid detta offer, blir i denna text som läggs fram, förrädiskt förvandlat till att "dårskapen" i det räddande med korset är en andlig död av Jesus och stötestenen är att inte tro att Gud kan dö den andliga döden.

En andlig död av Jesus = Gud är död i Kristus eller Gud är död med Kristus i bemärkelsen är andligt död, skild från det Gudomliga livet eller relationen brutits mellan Gud och Jesus = Jesus är inte Kristi person längre = Kristus har upphört att existera. Vilka uttryck man än använder för att försöka säga detta i så dolda ordalag som möjligt, så innebär det i sin konsekvens att Gud inte är Gud längre och man har gjort det till att den stora stötestenen är att inte tro på att Gud upphört vara Gud. Tidigare försöktes med att den stora stötestenen var tron att själen upphörde existera.

Hela texten är bedräglig och försöker låta så riktigt när man säger att korset måste vara utgångspunkt. Det hjälper inte om man har korset som utgångspunkt om man i slutändan inför en andlig död av och pånyttfödelse av Kristi person innan man är färdig.

Det gör det än mer bedrägligt när man samtidigt säger att det är ett försvar mot gnosticismen att säga att Gud kan dö i polemik mot dem som inte tror att Jesus är Gud, samtidigt som man i slutändan skapar gnosticism själv med en andlig död av Guds person och Kristi person i praktiken.

Säger man själv, i polemik mot att Jesus inte skulle vara Gud på korset, att Gud dör på korset för att poängtera att Jesus är Gud och menar att Gud dör i bemärkelsen upphör att existera och därmed inte skulle vara Guds eviga, odödliga person längre, så har man därmed själv precis tagit bort Jesu Gudom i försoningen.

En tro på att Jesus hela tiden är Kristi person inbegriper i sin konsekvens, en tro på att Jesu mänskliga ande/själ vid kroppens frånskiljande och död fortfarande är Kristi person – Gud och människa förenade i en livgivande gemenskap av Anden och inte att Gud är död i Kristus = inte existerar, när Han försonar världen med sig själ. Gud är i Kristus och försonar igenom hela skeendet. Gud och människa skilts inte åt i något skeende och naturligtvis kan inte Gud dö med Kristus i bemärkelsen upphöra att existera. Då finns varken Guds person eller Kristi person.

Den kristna tron är en tro på att offret av Kristi kropp och blod är ett verkligt och det tillräckliga offret och inte en andlig död (åtskiljande mellan Gud och människa) och ett upphörande av Kristi person, eller upphörande av Guds person som är offret.

Kristen tro är en tro på en Jesus som är helt oförenligt med en tro på den Jesus som blir till i "själens upphörande vid den kroppsliga döden- JDS – läran".

Död i Bibeln betyder skilsmässa – separation – åtskiljande. När man i denna lära säger att "Kristus var verkligen död", eller att Gud dog på korset och väcktes till liv igen i uppståndelsen, vilket åtskiljande och död talar man då om?

Här menas inte att Jesus skiljs från livsgemenskapen med Gud på det sätt det sker i Trosförkunnelsen, med identiteten enbart knutet till livsanden i människan och att Jesus behöver pånyttfödelse i sin ande för att kunna kroppsligt uppstå.

Om då inte Jesus skiljs från livsgemenskapen med Gud så att Han är andligt död med upplöst treenighet i den ende Gudomspersonen, Jag är Herren och upplöst enhet av Gud och människa i personen Kristus, så att Han inte längre är Kristi person, men Kristus "var verkligen död", vad har då Gud skilts ifrån och dött? Gud som är odödlig i alla dess tänkbara former.

Menar man med uttrycket att "Kristus var verkligen död", att när kroppen ligger livlös och död i graven, så är Kristi person och identitet oupplösligt knutet till kroppen och Kristi person således är frånskild livsgemenskapen med Gud, andligt död = inte är Kristi person längre?

Eller är Gud död med Kristi kropp i graven? Vad har då Gud skilts ifrån? Är inte kroppen frånskild livsgemenskapen med Gud så är den ju inte livlös och verkligt död. Vilken åtskillnad och död är det som sker i Jesu död på korset i denna lära egentligen?

I "själens upphörande vid kroppens död – JDS – läran" uppstår problemet när man gör den andliga döden och den kroppsliga döden identiska och kroppens uppståndelse samtidigt till en andlig pånyttfödelse.

Hela denna läras resonemang skapar förvirring så länge man inte gör skillnad på vad andlig död är och vad kroppslig död är. Så länge man är bunden i tanken vid att själen och personligheten är oupplösligt knuten till kroppen på ett sådant sätt, så att man förnekar det mellantillstånd på det sätt Jesus beskriver det, med själen och personligheten bevarad vid kroppens frånskiljande, inte bara från jordelivet, utan all form av liv och verkliga död, så måste man hitta en logisk lösning.

Det blir då i motsägelseformen av att Kristus var verkligen död, men inte riktigt död, utan slumrar i den döende kroppen och de döende benen så länge de inte är utplånade. Det innebär att egentligen har inget frånskiljande och verklig död skett. Kroppen är inte verkligen frånskild livet och verkligt död och Kristi person är inte död, utan slumrar i den döende kroppen.

Eftersom, ett sådant försök att knyta igen säcken, för att få läran att stämma, bottnar i en ohållbar ockultism, som visar vilken ande som ytterst ligger bakom denna lärokonstruktion, så är man då tillbaka på ruta ett. D.v.s. att i praktiken innebär det i en konsekvens av läran, att Kristi person i verkligheten upphör att finnas vid kroppens död för att åter finnas vid kroppens uppståndelse. Det handlar om en andlig död (åtskillnad från Gud) vid den kroppsliga döden och en andlig nyfödelse (gemenskap med Gud) vid den kroppsliga uppståndelsen.

Den praktiska konsekvensen av denna lära är därmed att Jesus är lika andligt död (åtskillnad mellan Gud och människa i Kristi person) och behöver pånyttfödelse, precis lika mycket här, som när Trosförkunnelsen säger att Han skildes från Fadern och att Gud lät en blixt föda Honom på nytt i Hans ande. Det är precis samma läror bara uttryckt på olika sätt!

Bägge lärorna tar bort Jesu Gudom i försoningen. Bägge gör att Kristi person genom en andlig död inte längre är Kristi person och behöver pånyttfödelse. Bägge lärorna trampar Kristi blod under sina fötter och erkänner vare sig att Jesus är Kristi person (på annat sätt än att det sägs med munnen och inte i praktiken, i konsekvens av läran) eller att blodsoffret är det giltiga, tillräckliga offret.

Det blir i praktiken en andlig död (åtskillnad mellan Gud och människa i Kristi person = att Kristus inte är Kristi person längre, utan en vanlig andligt död människa), som krävdes för att sona världens synd och att Han därför behöver pånyttfödelse (antingen i sin ande eller så vid kroppens uppståndelse).

Var när och hur detta sker eller hur man än försöker formulera denna lösning är oväsentligt. Bara att Jesus inte är Kristi person längre i praktiken och att något behöver ske för att Han ska vara Kristi person igen, är villfarelse nog.

När man bygger läran (helt rätt beträffande människans identitet här i tiden fokuserad på helheten av människan), vidare med att personligheten enbart är oupplösligt fixerad vid kroppen på ett sådant sätt att personligheten i praktiken upphör att existera vid den kroppsliga döden och att själen i praktiken upphör att existera vid kroppens död och om man för den tanken tillbaka till Jesu död och uppståndelse, uppstår en konsekvens, som egentligen blir densamma som i Trosförkunnelsens lära om en andlig död av Jesus. Bara en annan väg och på ett sätt som i förstone inte låter så iögonfallande.

Men det blir i denna lärokonstruktion samma antikristliga väsen av Kristus och Han blir inte längre Kristi person i sin död och uppståndelse. Denna lära leder i sin konsekvens till att hörnstenen Jesu Kristi person blir till en stötesten och till fall.

Lär man att Kristi person och identitet är oupplösligt knutet till kroppen på ett sådant sätt, så att vid den kroppsliga döden Kristi person och identitet i praktiken upphör att existera, så skiljs även här Kristi person från livsgemenskapen med Gud (andligt död), när kroppen frånskiljs och livlös ligger i graven och själva uppståndelsen blir en pånyttfödelse av Kristi person.

I förstone ser det ut att vara en rakt motsatt lära till Trosförkunnelsens felaktiga "vi är andar – lära", med att man här betonar människans helhet som personligheten och fokuserar kroppens död och uppståndelse.

Men i sin slutkonsekvens blir dessa båda läror i grunden av samma antikristliga väsen där Kristi person i försoningen i praktiken skiljs från livsgemenskapen med Gud (andlig död) och Han behöver pånyttfödelse.

I det ena fallet i dödsriket till sin ande för att åter bli Kristi person. I det andra fallet blir den kroppsliga döden en andlig död av Kristi person och den kroppsliga uppståndelsen en pånyttfödelse av Kristi person.

Allting i Bibeln måste ses utifrån grundkärnan att Jesus hela tiden är Kristi person i en oupplöslig förening och enhet i Kristi person så att inte hörnstenen Jesu Kristi person blir till en stötesten som blir till fall.

Är personligheten och Kristi person oupplösligt knutet till kroppen på ett sådant sätt att Kristi person ligger frånskild livet med den döda kroppen (Gud är död i Kristus eller med Kristus i graven i betydelsen upphört att existera), så är Kristi person upplöst.

Han är då inte längre enheten av Gud och människa i sin person, eftersom Hans person är oupplösligt knutet till kroppen på ett sådant sätt, att när kroppen är frånskild den mänskliga livsanden/själen och livet i Gud, så är även Kristi person frånskild Gud. Han är då inte längre Kristi person. Hans person är då andligt död (skild från livsgemenskapen med Gud). Han är då inte längre enheten av Gud och människa i en person – personen Kristus.

Kristi person upphör att existera och behöver pånyttfödelse, Hans person och identitet som försvinner vid kroppens död behöver uppstå igen vid kroppens uppståndelse. (JDS)

Det leder inte till en tro på att offret av Kristi kropp och blod är tillräckligt, utan till en tro på att offret är en andlig död (upphörande av Kristi person mellan kroppens död och kroppens uppståndelse). Bara en annan variant än i Trosförkunnelsens JDS, som även där i praktiken leder till ett upphörande av Kristi person (andlig död) eftersom Kristi person inte längre är Kristi person (Gud och människa förenade), utan en vanlig andligt död människa.

Därmed är talet om uppståndelse egentligen bara tomma ord och ingen verklig uppståndelse föreligger, eftersom grunden för kroppens uppståndelse är raserad genom att Kristus inte längre är Kristi person.

I Trosförkunnelsen försöker man lösa det med en pånyttfödelse av Kristi person med en nyfödelse av anden där personligheten sägs sitta. Här löses det med en pånyttfödelse av Kristi person, genom en kroppslig uppståndelse, där personligheten placerats på ett sådant sätt att Kristus i praktiken upphör att finnas i sin kroppsliga död, men åter finns i den kroppsliga uppståndelsen.

Bägge lärorna glider förbi Kristi verkliga identitet. Gud och människa oupplösligt förenade och genom Anden levande i en oupplöslig livsgemenskap. I bägge lärorna omintetgörs den kroppsliga uppståndelsens grund genom att Kristi person och identitet omintetgörs.

Kristus existerar inte i praktiken överhuvudtaget mellan den kroppsliga döden och den kroppsliga uppståndelsen, när man försöker lösa det med en ockult variant att Han är slumrande i kroppens ben så länge inte benen är utplånade.

Gud i Kristus är död i bemärkelsen existerar inte i praktiken. Människan är död och existerar inte. Gud och människa är inte förenade. De är tillsammans skilda från livet och existerar inte. Jesus är där inte Gud för Gud existerar inte och Han är inte Kristus för Kristus existerar inte och lever Gud, men Kristus är död med kroppen i graven, så har Gud - Kristus skilts från människan - Kristus precis som i gnosticismen. Denna lära är hur man än vrider den en produkt av antikrists ande och en JDS – lära.

Kopplar man samman läran om att den livsande Gud inblåste i människan är Guds Ande med läran att Kristi person upphör att i praktiken existera vid kroppens död, så finns vid Kristi kroppsliga död ingen Gud som anden kan gå tillbaka till. Jesus som tillika är Gud är ju död. Gud är ju död. "Kristus är verkligen död", både andligt och kroppsligt. Han är inte Gud.

Gud finns inte om inte enheten av Fader, Son och Ande är bestående i den ende Gudens person, Jag ÄR Herren och enheten av Gud och människa i Kristi person är upplöst så att Kristus inte existerar i praktiken längre.

Om man inte särskiljer vad andlig död och kroppslig död är, både när det gäller människan och när det gäller Kristus, så kommer man snett. I denna lärokonstruktion så har den andliga döden och den kroppsliga döden blivit identiska, vilket leder vilse. Orden död och uppståndelse får därför betydelsen av andlig död och pånyttfödelse, vilket leder vilse och till en JDS – lära.

Detta sker i denna lära:

• - En snedfokusering i texten i 1 Petr. 3:18-20, så att orden död och uppståndelse blir detsamma som andlig död och andlig återfödelse.



• - Man tar bort Jesu undervisning om mellantillståndet mellan kroppens död och kroppens uppståndelse och att Gud kan, från helheten av personligheten i den här tiden, "åtskilja själ ande märg och ben" och bevara identiteten i en medveten, varande existens som Bibeln beskriver den, i väntan på kroppens uppståndelse och då hela människans förvandling sker till Gudslikhet till allt vad människa hon är med sin personlighet. Detta överförs så på Jesu död och uppståndelse och det leder i praktiken till att Kristi person inte längre är Kristi person i Jesu död och uppståndelse.



• - En medveten varande existens mellan kroppens död och kroppens uppståndelse sammanblandas med Trosförkunnelsens "ande – lära". Det sker också en sammanblandning med uppfattningen att troende, när de kroppsligen dör går till himlen för en evig tillvaro och att det inte skulle finnas en kroppens uppståndelse. Dessa sammanblandningar skapar förvirring.



• - Det blandas ihop att den troende här i tiden blivit andligt levande (återupprättad Gudsrelation i pånyttfödelsen) och den kroppsliga uppståndelsen, som att hon dog andligt igen (förlorade gemenskapen med Gud) i den kroppsliga döden och återföds en andra gång andligen (gemenskap med Gud) i den kroppsliga uppståndelsen.

Naturligtvis är det först där i den kroppsliga uppståndelsen som människan genomgår förvandlingen för den eviga tillvaron med Gud. Tillståndet mellan den kroppsliga döden och den kroppsliga uppståndelsen är enbart en väntan i oförvandlat tillstånd, men i Guds gemenskap = andligt levande, fastän kroppen är frånskild och död.

Den icke – troende är andligt död (utan gemenskap med Gud) redan innan han dör kroppsligen (det är inte den kroppsliga döden som orsakar den andliga döden, åtskillnaden från Gud, utan det är synden som orsakar den andliga döden).

Den icke – troende blir inte andligt levande i den kroppsliga uppståndelsen, utan uppstår till dom och är evigt avstängd från gemenskapen med Gud (den eviga andliga döden), med en natur anpassad för det tillståndet och då enligt Guds Ord i evigheternas evighet av medvetande existens.

Men det går inte blanda dessa begrepp kring den kroppsliga och andliga döden och göra dem identiska med mindre än att man kommer snett i tankarna kring skeendet.

Kristus är andligt levande i sin död (existerar som Kristi person) vid kroppens död och kroppens död är inte Hans andliga död, utan samtidigt just segern över den andliga döden, eftersom den aldrig sker, vid Hans kroppsliga död och Kristi kropps uppståndelse är segern (inte över den andliga döden), utan över den kroppsliga döden.

Det går inte att blanda dessa begrepp, vilket blir resultatet av "själens, personlighetens upphörande vid kroppens död – JDS – läran", som finurligt vilseleder människan till en antikristlig tro på och bekännelse av Jesus.

Att blanda detta samman skapar en förvirring som gör det svårt att se vad man egentligen kommer fram till och man blir duperad att tro, att eftersom man samtidigt går emot felaktiga läror, så måste allt vara rätt och man missar att här ligger faktiskt ren villfarelse inbakad.

När talet om själens upphörande existens vid kroppens död, får sådana ödesdigra konsekvenser och skapar en villfarelse kan den lärokonstruktionen inte vara annat än falsk.

Men ett sådant tal låter kanske som en hädelse i dens öron där den stora stötestenen blivit huruvida man har en tro på själens odödlighet eller inte och det är överställd tron på att Jesus igenom hela skeendet är Gud och Människa förenade, tron på att Jesus är Kristi person?

• - Skapar begreppsförvirring och sammanblandningar mellan konsekvensen av Trosförkunnelsens "vi är andar – lära" och Jesu undervisning om ett mellantillstånd av medveten varande existens mellan den kroppsliga döden och den kroppsliga uppståndelsen.



• - Skapar sammanblandningar och begreppsförvirring för att, som motsats till Trosförkunnelsens betoning här i tiden på anden som hela identiteten och andens frigörelse från kroppen, med en likadan, men motsatt ensidig betoning med identiteten oupplösligt knuten till kroppen och dess död och uppståndelse, på ett sådant sätt, att det skymmer Kristi unika identitet och personlighet och tar bort huvudbudskapet i ett Bibelsammanhang, om att Jesus vid kroppens frånskiljande och död fortfarande är Kristi person – Gud och människa förenade i livgivande gemenskap genom Anden.



• - Kommer fram till att Kristi person inte längre i praktiken existerar och behöver pånyttfödelse av sin person och identitet i en kroppslig uppståndelse. Detta är kärnpunkten som gör läran till en villfarelse, som också var syftet för den antikristliga andemakt, som ligger bakom en lärokonstruktion, som i praktiken leder till en JDS – lära av samma kaliber som Trosförkunnelsens JDS – lära.



• - På samma kryptiska sätt som i Trosförkunnelsen försöker förklara att Gud visst kan dö och lika kryptiskt för att få konstruktionen att stämma försöker få saker i Ordet att ske på en annan tidpunkt, än där det står att det sker eller att vad Ordet säger skulle handla om något annat än vad det faktiskt säger att det handlar om: att Kristus predikar för medvetna varande existenser av kroppsligt avsomnade människor i väntan på den kroppsliga uppståndelsen.



• - Förskjuter fokus för tron bort från Kristi person och att Han är Kristus igenom hela skeendet, till ett fokus på själens upphörande existens vid kroppens död, så att ytterst sett blir den frälsande tron huruvida man tror på själens odödlighet eller inte. En sådan förskjutning av trons fokus är vanlig i all villfarelse.



• - Gör om intet att Gud sagt att Han lagt evigheten i människans hjärta och därmed skapat henne till en evighetsvarelse.



• - Blandar begreppen med att människans ande/själ går åter till Gud (Vad där gäller visar Jesus med sin undervisning om mellantillståndet mellan kroppens död och kroppens uppståndelse), med Jesu unika ställning med både en mänsklig livsande till sann människa och Guds Ande. Med en sådan sammanblandning uppstår även en annan konsekvens i läran av gnosticism och JDS (åtskillnad mellan Gud och människa i Kristi person) än enbart JDS i formen av att Kristi person upphör att i praktiken existera och behöver pånyttfödelse, nämligen att när Jesus kroppsligen dör så är det människan Jesus som dör och Gud - Jesus som lever. Förvirringen är total.



• - Hävdar att läran behövs gentemot spiritismen, när det där räcker med Bibelns undervisning om att inte ta kontakt med de kroppsligen avsomnade eftersom de inte är inbegripna i skeendet i tiden och rummet, utan att det leder till onda andars spel. Bibeln hävdar aldrig i dessa sammanhang att de avlidna inte existerar i en medveten, varande tillvaro.



• - Kategoriskt hävdar att det inte finns Bibelstöd för medveten, varande existens för de kroppsligt avsomnade i väntan på kroppens uppståndelse och glömmer t.ex. att Mose och Elia samtalade med Jesus på förklaringsberget.



• - Hävdar att läran behövs för att bemöta Trosförkunnelsens JDS – lära. Det går inte att bekämpa JDS med JDS. Det slutar bara med att man far över från en JDS till en annan.



• - Andas förvirring med sammanblandningar av begrepp och sammanblandningar av sanning och lögn. Man försöker framstå som Skrifttrogen, men samtidigt blundar man för kärnfulla sanningar i Skriften. Man försöker framstå som mer studerad i Skriften än vad kristna tidigare har kommit fram till, men det visar sig att vad man kommer fram till i praktiken är en JDS – lära.



• - När jag möter följande formulering i ett försvar för läran: " Vi vet från kyrkohistorien att den stora stötestenen var att Gud måste lida och dö. Det ansåg Grekerna som var goda filosofer som helt absurt och ologiskt. Svaret Paulus ger är inte en perfekt utredning om vad som i detalj hände på korset, utan han säger till dem att detta handlar om en annan slags visdom. Något som syndaren som behöver frälsning kan förstå. Det uttrycker nämligen att Gud själv är kärleken. Att Gud själv offrade sig för att rädda oss från synden, och den andliga döden. Paulus säger att han förkunnar en vishet som ingen kunnat räkna ut, det är dårskap för den oandlige, eftersom han inte kan förstå det."

Här i det sista citatet ligger ett bedrägligt formulerande som inte ligger Trosförkunnelsens finurliga ordvändningar långt efter i finurlighet. Det andas en frukt som inte alls känns bra.

Den som inte kan tro att Gud kan dö på det sätt man tror i denna lära, är lika knäpp som grekerna, har inte förstått den visdom Paulus lägger fram och som bara den sant troende kan förstå. De som inte anammar denna lära är alltså inte sant troende.

Det är ungefär samma mekanismer som vill sättas i rörelse, som när man på LO vill få det till att man går emot Gud om man ifrågasätter UE. Här handlar det om att man måste köpa hela läropaketet kring att själen är dödlig eljest är man inte en sant troende. Vem vågar då börja käfta emot och visa sig lika tokig och Gudsfrånvänd som grekerna?

Först var det tron på själens dödlighet som var den stora stötestenen. De som tror på själens odödlighet är inte sant troende. Sen var det tron på att Gud verkligen kan dö, som var den stora stötestenen. De som tror att Gud inte verkligen kan dö på det sätt denna lära är upplagd, är inte sant troende.

Slutligen blir det tron på att Gud slumrar i kroppens ben, som är den stora stötestenen. De som inte tror att benen har ett eget liv i sig själv, inte tror att så länge de inte utplånats finns liv i dem eller inte tror att benen är livsanden i människan, där livsanden lämnar människan i samma takt som de multnar och inte tror att själen, personen, personligheten, identiteten, Gud och Kristus slumrar i kroppens ben så länge de inte är utplånade, ja, de är inte sant troende.

De troendes skara krymper betydligt, det är bara de som anammar hela läropaketet om själens och personlighetens utplånande vid kroppens död, som är de sant troende. Anar att detta kommer att utvecklas till en sekt. Antagligen en slags "akademisk sekt", fylld av studerade teologer som kan allt om allting och verkligen sett de djupheter och den vishet de andra stackarna inte förstår.

Antagligen är det också därför som Guds Ande hela tiden tänder alla varningslampor inför denna lära. Larmet går och kampen i mötet med denna lära är ungefär som i mötet med Trosförkunnelsens lärosystem, eller mötet med Jehovas vittnens lära, eller när man möter en Hare Chrisna på stan. Det är en främmande andemakt. Jag kan inte mer än ärligt uttrycka hur jag upplever det. Vad människor sen gör av det är deras sak. Människor är i vart fall varnade och uppmanade att verkligen pröva denna lära om den är hållbar eller inte.

• - I inledningen kring att livsanden, själen, personligheten och personens upphörande existens vid kroppens död ( om man bortser från den krystade ockulta läran med personligheten bunden vid kroppens ben). Detta faller på Jesu undervisning kring ett mellantillstånd av medveten, varande existens i en påtagligt beskriven väntan skild från den livlösa kroppen och i väntan på kroppens uppståndelse.



• - I slutändan om den icke – troendes utplånande, faller läran på att Gud sagt att Han lagt evigheten i människans hjärta och gjort henne till en evighetsvarelse. Det faller på Lukas 15, där det framgår att det som där kallas "förlorat" ändå existerar och det faller på att samma ord om att Gud lever i evigheternas evighet används när det talas om att de som kastades i den brinnande sjön där plågas dag och natt i evigheternas evighet.



• - Men ytterst är inte dessa punkter avgörande för om läran är hållbar eller inte. Det som totalt fäller den, är att den formar en JDS – lära i praktiken, där Kristi person inte längre är Kristi person i sin kroppsliga död, utan Han behöver pånyttfödelse för att bli Kristi person igen i den kroppsliga uppståndelsen.

Den förkastliga reinkarnationsläran, att människor får flera "insides" – möjligheter att nå målet, genom själavandring, dyker ibland upp i en slags kristen skepnad, där en form av "hinsides – själavandring" sker, med fler möjligheter bortom den fysiska gränsen som inte synes ha något Skriftstöd.

Där finns också en lära om alltings återställelse – att alla i slutändan blir räddade. Där finns även så denna lära om ett slutligt tillintetgörande av de icke - troende.

Några försöker styrka en sådan tanke, med att hävda att när det talas om eviga straff, så skulle ordet evig (aionis) stå "för en period – tidsåldrigt begränsad". Men ser man till alla sammanhang ordet brukas, framgår det att ordet evig, handlar om ändlös varaktighet. Evigt liv och evigt fördärv är alltså bägge av en ändlös varaktighet.

Denna lära finns i lite olika skepnad hos Jehovas Vittnen och grenar inom Adventismen, men har även anammats i övriga kristna sammanhang och kallas annihilationism och som jag här försökt visa på att den läran i en slutkonsekvens blir en JDS – lära av samma kaliber som Trosförkunnelsens JDS – lära..

Den eviga röken som omtalas är enbart elden som aldrig upphör, men kropparna brinner upp och därmed allt av personligheten och identiteten eftersom den var oupplösligt knuten till kroppen. Den icke – troende utplånas således efter det att han uppstått och fått sitt straff vid domen.

Luther säger om en sådan lära: "Den som Gud vänder sig till, vare sig det sker i vrede eller i nåd, är förvisso en evig varelse. Guds person, som talar i det ögonblicket och hans ord intygar att vi är sådana varelser som Gud vill tilltala, på ett odödligt sätt och ända in i evigheten".

Det allvarligaste med denna lära är att den i sin konsekvens bakåt till Kristi död och uppståndelse, förvandlar Honom från hörnstenen till en stötesten som blir till fall. I en konsekvens av denna lära åtskiljs Gud och människa i personen Kristus vid kroppens frånskiljande och död, så att Jesus inte längre är Kristi person.

Om identiteten oupplösligt knyts till kroppen på ett sådant sätt att personen Kristus upphör att existera i och med kroppens död på annat sätt än i en ockult version av att Han är döende, slumrande i den döende kroppens ben och Jesu kroppsliga död i praktiken blir en andlig död och den kroppsliga uppståndelsen en andlig nyfödelse av Kristi person, så har en JDS – lära skapats.

Det är alltså en lära som är antikristlig till sitt väsen och som innebär en andlig död av Jesus precis som i Trosförkunnelsen, bara en annan väg att komma fram till det.

Man hävdar i bägge dessa JDS – läror jag försöker belysa, att Kristus dog rättfärdig, men det blir bara tomma ord, om man samtidigt säger att Kristi person upphör (dör andligen) i sin död. Behöver Jesus dö andligen, upphöra finnas som Kristi person, upphöra vara Gud och människa förenade, så är Han inte rättfärdig. Det enda som kunde orsaka att Kristi person upphör att vara Kristi person i Hans död, vore att Han var orättfärdig.

Dör Jesus rättfärdig så behöver Han inte dö andligen (Gud och människa åtskiljas i Kristi person = Kristus upphöra att vara Kristi person), även om Han kroppsligen dör, utan Kristi person existerar och är just Kristi person, är andligt levande i livgivande gemenskap genom Anden (segern över den andliga döden i människans ställföreträdare), vid det rena offret av Kristi kropp och blod.

Det är detta som är den djupaste innebörden och hälsningen som ligger i 1 Petr.3:18-20, just detta att Jesus hela tiden är Gud och människa förenade, även om offret av kroppen och blodet getts och kroppen ligger livlös i graven.

Detta är hälsningen att Jesus aldrig dör andligen och upphör att existera som Kristus och behöver pånyttfödelse, utan att Han genom Anden är andligt levande (Gud och människa förenade = Kristi person existerar = Gud och människa är förenade = segern över den andliga döden), fastän att allting ser annorlunda ut och kroppen ligger livlös i graven, i väntan på segern över den kroppsliga döden i den kroppsliga uppståndelsen.

Detta att Guds person och Kristi person hela tiden existerar i praktiken, vilket är förutsättningen för att offret ska vara KRISTI kropp och blod kullkastar även JDS i "själens upphörande vid kroppens död", eftersom den andliga döden är identisk med den kroppsliga döden, så hur mycket man än talar om att det är Kristus och säger sig tro på Jesu Gudom, så blir det tomma ord, för dör Jesus andligen i sin kroppsliga död så är Han inte längre Kristi person och offret är inte då heller Kristi kropp och blod.

Dessa läror jag försökt belysa upplöser på ett eller annat sätt treenigheten av Fader, Son och Ande i enheten av den ende Guden, Jag ÄR Herren och upplöser eller delar på enheten av Gud och människa i Jesu Kristi person ( andlig död), antingen när kroppen ligger frånskild och livlös i graven som i "själens, personligheten upphörande vid kroppens död JDS".

Eller så sker det som i trosförkunnelsen, där man menar att Jesus dör den andliga döden (Upphör att vara Kristi person och blir en vanlig andligt död människa), för att kunna dö kroppsligen och för att helt identifiera sig med den fallna människans natur och bli en andligt död människa som tagit straffet andlig död i ett verkligt frånskiljande från det Gudomliga livet i Jesu person, så att Han inte längre är Kristi person (Gud och människa förenade).

Därmed vänds försoningen helt bakfram, enär den andliga döden övervinns genom att den aldrig sker i ställföreträdarens Kristi person och att Kristus hela tiden förblir just Kristi person (Gud och människa förenade) i sin person igenom hela skeendet. Man stöter sig på hörnstenen Jesu Kristi person, som blir till en stötesten som leder till fall.

Det räcker inte med en klart riktig fokusering på kroppens uppståndelse som enda motvikt till det felaktiga kring den gnostiska läran om andens frigörelse från kroppen och den felaktiga "vi är andar" – läran, om man samtidigt med fokuseringen på orden död och uppståndelse smyger in en andlig död av Jesus i kroppens död och en pånyttfödelse av Kristi person i den kroppsliga uppståndelsen.

Det räcker inte att sätta identiteten oupplösligt vid kroppen i motsats till anden som i trosförkunnelsen, eller att som motpol till Spiritismens förförelse att ta kontakt med de avlidna, eller Katolicismens helgonkult, lägga fast en lära om att tillståndet i väntan på uppståndelsen är ett totalt icke – varande, med en slummer i kroppens ben och samtidigt förbise Jesu undervisning om ett mellantillstånd som inte handlar om ett slumrande i kroppens döende ben, mellan den kroppsliga döden och den kroppsliga uppståndelsen.

När det gäller Spiritismen och helgondyrkan, så räcker det med att Bibeln säger att vi inte ska ta kontakt med kroppsligt avsomnade människor för vi hamnar i onda andars spel. Det säger inget om tillståndet i väntan på uppståndelsen mer än att vi inte ska söka deras kontakt och att de inte kan kontakta oss och inte är inbegripna i skeendet i denna tiden och rummet i vår jordiska tillvaro.

Hur man än vrider och vänder sakerna för att kanske få det att stämma in i olika läromeningar kring människans konstitution, mellantillståndet mellan den kroppsliga döden och den kroppsliga uppståndelsen, identitetens placering o.s.v. så hamnar man lika fullt i slutändan vid att Jesus faktiskt dog andligen (livsgemenskapen med Gud upphör) om inte Kristi person vid Kristi kropps frånskiljande och död fortfarande är levande genom Anden i enheten av Gud och människa i Kristi person.

Många försöker lösa dillemmat med att "allenast Gud är odödlig", med att Jesus samtidigt är Gud och dör på korset med att lite flummigt sumeriskt mynta att dödens tillstånd är åtskillnad och inte detsamma som totalt upphörande av existens.

Men det är bara så att det enbart blir ord om existens, om man åtskiljer Gud och människa i Kristi person, så att Han inte längre är Kristi person.

Följ mig i resonemanget:

1. Är Jesus inte Kristi person längre, så finns ju inte personen Kristus i praktiken [existerar som Gud å ena sidan och människan å andra sidan (gnosticism) rent teoretiskt], men personen Kristus finns inte.

2. Guds person, är oupplöslig enhet i treenigheten av Fader, Son och Ande av en person, Jag ÄR Herren. En Gud i tre personer. Tre personer i en Gud, där ingen upplösning kan ske med mindre än att Gud inte längre är Gud.

3. Om Kristi person inte är Kristi person längre så är Jesus inte Gud längre. Om Sonen skilts från enheten i treenigheten så är inte Gud, Gud längre. Gud finns inte. Finns inte Gud så finns ingen existens av något slag eftersom "Han är uppehållaren av allt liv".

Lika befängt är det ju när man myntar att "eftersom människan är andligt död, så måste Jesus dö den andliga döden. En kroppslig död kan inte sona synden. Det är en andlig död som sonar synden. Eljest kunde vilken människa som helst ha dött kroppsligen för världens synd."

Är Jesus andligt död, så är Han ju just en vanlig andligt död människa som hänger på korset. Det är ju en vanlig andligt död människa som dör den kroppsliga döden där och precis som man sa, då skulle vilken människa som helst kunna dö för synden om det som krävdes var att det var en andligt död människa som offrades. Det är ju precis vad Jesus blivit om Han är andligt död och inte längre Kristi person (Gud och människa förenade).

Det är alltså rakt motsatt som man säger, hade det krävts en andlig död av Jesus för att sona synden så hade vi kunnat spika upp vilken andligt död människa som helst till offer för mänsklighetens synd.

Det som ger offret dess giltiga värde är att det är KRISTI persons (enheten av Gud och människa i Kristi person) kropp och blod som offras (ett offer som är rent och inte synd och andligt dött (ej Gudsförenat offer. GT. visar i offerförebilderna att offret ska vara rent och Gudsförenat).

Det allra enklaste sättet att komma undan dilemmat med att "allenast Gud är odödlig" är att förneka att Jesus var Gud när Han dör på korset genom någon gnostiskt uppbyggd konstruktion med en åtskillnad av Gud och människa i Kristi person. Alltså någon form av andlig död av Jesus på det sätt Trosförkunnelsen gör. Hur man än vrider och vänder sådana lösningar så hamnar man i slutändan vid ett förnekande av Jesu Gudom.

Det paradoxala är dock att, om man försöker hävda Jesu Gudom genom att säga att Gud dog på korset och väcktes till liv i uppståndelsen, så har man även då plockat bort Jesu Gudom, genom att göra Guds persons död till ett upphörande av Guds existens. Då är inte Jesus Gud. Då är inte Jesus Kristi person och det handlar lika väl om en andlig död av Jesus och andlig nyfödelse för att Han ska vara Gud igen.

Sanningen måste då ligga på ett annat plan och man kan inte bemöta förnekandet av Jesu Gudom på det sättet. Eftersom det bara leder till att man själv förnekar Jesu Gudom. Det går inte att bekämpa JDS (att Guds person och Kristi person dör den andliga döden och skiljs från Guds eviga odödliga liv) med JDS.

Det första man måste göra är att skilja på vad andlig död är (åtskillnad från Gud) och vad kroppslig död är (kroppens skiljande från dess livsfunktioner, när livsande/själ genom att Gud "åtskiljer själ ande märg och ben" och bevarar själen och personligheten mellan kroppens frånskiljande livet och kroppens uppståndelse) och inte göra dessa åtskillnader och död som identiska företeelser.

Vi behöver även se Jesu undervisning om mellantillståndet mellan kroppens död och kroppens uppståndelse och att det finns en skillnad på var människans identitet är belägen i den här tiden (hela människan) och i mellantillståndet (hela människan frånskild kroppen) mellan kroppens död och kroppens uppståndelse.

Vi behöver se att i Kristi person är Gud och människa förenade hela tiden vid kroppens frånskiljande och död. Vi behöver se att offret som ges är Kristi kropp och blod och inte en andlig död av Jesus (att Han upphör vara Guds person och upphör att vara Kristi person), utan att Jesus är andligt levande, Gud och människa förenade i Kristi person och levande genom Anden och att Kristi person inte upphör att existera vid kroppens frånskiljande och död.

Ser man inte detta och för över det på Kristi död och uppståndelse, så undgår man inte att skapa en andlig död av Jesus (Gud och människa åtskilda i Kristi person = Kristi person existerar inte) och man hamnar i samma dilemma i slutändan hur man än vrider och vänder det, så blir det ett förnekande av Jesu Gudom.

I den genuina Trosförkunnelsen görs ju ingen hemlighet av att Jesus upphörde vara Gud på korset (dog andligen) för att han skulle kunna dö kroppsligt och att han blev Gud igen genom en nyfödelse av Jesu ande (det måste bli så i deras lära eftersom det där är personlighetens säte) efter korsdöden. Han dog andligen (Gud och människa skildes åt = Jesus var inte Kristi person – Gud och människa förenade). Han var en vanlig andligt död människa som föddes på nytt.

Det är precis samma skeende i "själens, personlighetens upphörande vid kroppens död JDS", bara att där är den andliga döden i praktiken identisk med den kroppsliga döden och den andliga nyfödelsen detsamma som kroppens uppståndelse.

Detta blir i sin konsekvens samma förnekelse av Jesu Gudom igenom skeendet. Bara att man här "mörkar" med en "motsatt ’vi är andar’ – lära", där man talar om att vi är själar eller "kropps – själar", där själsförmögenheterna och personligheten är oupplösligt bunden vid kroppen och där kroppens död och kroppens uppståndelse blir den andliga döden respektive andliga nyfödelsen.

Det hela är nog egentligen relativt enkelt och okomplicerat, om det inte vore för alla angrepp på Jesu Gudom, som vill krångla till det, så till den grad att det nästan inte går att uttrycka det enkelt, utan att det ska haka in i någon villfarande tankebana som byggts upp så att det ska skymma detta enkla:

Att Jesus är Gud och Gud och människa förenade = Kristi person, som igenom hela skeendet är Gud och Gud och människa förenade ( försonar, förenar som ställföreträdare Gud och människa i sin person = segern över den andliga döden, genom att den aldrig sker i Kristi person) och ger offret av Kristi kropp och blod för mänsklighetens syndaskuld (dör den kroppsliga döden), för att i sin kroppsliga uppståndelse besegra den kroppsliga döden och på så sätt vinna seger över all död, både den andliga döden och den kroppsliga döden.

Nu säger någon säkert, men JDS-läran undervisar på intet sätt om "den absoluta döden", förintelsen, upphörandet av existens. Ja, att Gud inte finns och inte heller gör man det i läran om själens och personlighetens utplånande vid kroppens död.

Förvisso inte i de termerna, men jag vill mena att det blir JDS – lärans yttersta slutkonsekvens, även om man naturligtvis inte ens själv är medveten om denna konsekvens när man undervisar JDS. Man är ju lurad av fienden och använder ett språk som omgärdar denna slutkonsekvens, så att det är ju hart när omöjligt att peka på det och någon ska kunna känna igen sig. Men likväl är det alla JDS –lärors slutkonsekvens, oavsett utformning, att de är i grunden totalt antikristliga och Gudsförnekande till sitt väsen och har sin upphovsman hos djävulen själv.

Efter att nu ha konfronterats med dessa läror och försökt se in i deras konstruktioner, så upplever jag att här ligger samma andliga kamp och bindande tanke – lärokonstruktioner bakom, till förvillelse och förvirring kring det centrala om Kristi person och vad som gäller i försoningen i bägge dessa lärovarianter av JDS som jag försökt belysa. Det är lika knepigt att bena ut hur och var det går snett, för det sker i en begreppsförvirring och sammanblandning och ensidiga fokuseringar av sanningar med inskjutna lögner i bägge lärokonstruktionerna.

Så småningom torde det väl även visa sig i spåren hos dem som anammar "själens upphörande vid kroppens död JDS", liksom i spåren av Trosförkunnelsens JDS, att ett anammande av denna lärokonstruktion leder till rutten frukt och sektbeteende, där det enbart är de som anammat och sett in i denna lära som är de sant troende?

Det är ju redan ett faktum i Trosförkunnelsens spår och en början kan redan skymtas i den andra variantens spår, när man börjar mynta att den stora stötestenen är huruvida man tror på själens odödlighet eller inte och att den kristna tron är tron på att Gud kan dö i bemärkelsen verkligt upphöra att vara Gud (andligt död) och behöver väckas till liv (bli andligt levande och Gud igen). Ett snedfokuserande av tron har då redan börjat precis som i alla villfarelser.

Det som skiljer Jesu Gudom från försoningen är ett upplösande av Kristi person med en åtskillnad mellan Gud och människa och andlig död i Hans person (vilket även innebär en andlig död av Guds person) i något skede av försoningens händelseförlopp.

Vare sig det sker genom en lära som fixerar identiteten till människans egen livsande eller genom en lära som fixerar identiteten oupplösligt vid kroppen på ett sådant sätt att Kristi person i praktiken upphör att existera (andligt död) och den kroppsliga uppståndelsen i praktiken är en andlig nyfödelse, återfödelse av Kristi person.

Upphör Kristi person att existera vid kroppens frånskiljande och död, vilket är konsekvensen av "själens upphörande vid kroppens död – JDS – läran", där man gjort den andliga döden och den kroppsliga döden till att vara identiska, så är offret därmed inte Kristi kropp och blod, utan offret är precis som i Trosförkunnelsens JDS, en andligt död människas kropp och blod.

Offret är inte Kristi kropp och blod, utan offret är att Kristi person upphör att existera (Gud dör den andliga döden) vid den kroppsliga döden. Gud är död i Kristus, eller död med Kristus i graven. Gud finns inte i praktiken. Det är i grunden samma slutkonsekvens i denna JDS – variant, som i Trosförkunnelsens JDS.

Men i denna lära är det gömt bakom ett fokuserande på talet om människans helhet, fokus på kroppen och död och uppståndelse, vilket låter så riktigt, men där orden fått en ny innebörd och andliga döden blivit identisk med kroppens död och kroppens uppståndelse blivit en nyfödelse av Kristi person. Jesus dör andligen och behöver pånyttfödelse lika mycket här som i Trosförkunnelsens JDS – variant.

Naturligtvis används lika lite här termerna upphörande av Kristi person eller upphörande av Guds existens, men precis som i Trosförkunnelsen, där man då säger att man inte känner igen sig, när man pekar på lärans slutkonsekvens, så är detta likaväl här som i Trosförkunnelsens JDS, en konsekvens av lärans konstruktion.

Sanningen om att Jesus är Kristi person kommer bort och blir endast till tomma ord. För de som blivit bundna i denna läras tankekonstruktion, är det antagligen lika svårt att se vilken tro på och bekännelse av Jesus som man egentligen gör, som de som i sin tanke blivit bundna av att Jesus ska dö människans andliga död.

Om inte Jesus hela tiden är Jesu Kristi person Gud och människa förenade – fullt ut Gud och fullt ut människa, fyller dramat på korset ingen räddande funktion. Om Jesus inte hela tiden är Kristi person, kan Han inte kroppsligen uppstå i sin jordiska kropp. Talet om död och uppståndelse har fått en ny innebörd.

Fokuseras kroppen och uppståndelsen (som i förstone kan låta bestickande riktigt) på ett sådant sätt att Kristus därmed i skeendet upphör att vara Kristi person (Gud och människa förenade) så är där något som inte stämmer.

Detta leder i sin slutkonsekvens till samma bedrägliga gift som i Trosförkunnelsen att Jesus i praktiken dör andligen vid kroppens frånskiljande och död och offret av Kristi kropp och blod är i själva verket inte heller där offret av KRISTI kropp och blod utan offret av en andligt död människa, eftersom Jesus inte längre är Kristi person.

Att sätta likhetstecken mellan den livsande Gud blåste in i människan och Guds Ande som man gör i denna lära, får också en närbesläktad slutkonsekvens som i Trosförkunnelsen och leder vilse till en gnostisk upplösning av Kristi person, där människan Kristus dör medan Kristi Gudom lever vidare. Det blir fel hur man än vrider det i läran.

Läran att de kroppsligt döda är icke – varande i praktiken, utan verkligt medvetande och att de icke – troende ska tillintetgöras, måste ses som ett verk av antikrists ande, eftersom en sådan lära omintetgör i sin konsekvens skeendet vid Kristi död och uppståndelse, så att Han inte är Kristi person, utan hörnstenen blir en stötesten till fall

Det är möjligt att även så småningom företrädarna för "själens och personlighetens upphörande vid kroppens död – JDS", så småningom blir benägna att hitta stöd för att Jesus dog andligen för att kunna hålla fast vid den lärokonstruktion de omfattar. Även om man inte rent teoretiskt kan göra det, så kanske man kommer in på samma antikristliga "andliga våglängd" som den andemakt som råder i Trosförkunnelsen.

Det är möjligt att Trosrörelsen och de som förespråkar denna lära, så småningom finner varandra och bejakar varandra, kramar om varandra och bedyrar hur rörande ense de egentligen är i grunden, även om de inte är ense kring var människans personlighet är placerad, för det är samma antikristliga andemakt i bägge lärokonstruktionerna.

Det finns sannerligen anledning att fortsätta bedja, studera och fundera kring dessa spörsmål som jag vidrört i detta försök att få till stånd en prövning av dessa läror och som jag i all ofullkomlighet försökt belysa. Att fortsätta bedja, samtal, studera och fundera kring de frågor som jag reser i nästa ämnesrubrik kan vara så viktigt för att inte olika läror förvänder vem Jesus Kristus är och vad som gäller i försoningen.

• På vilket sätt dör Gud i Kristus eller dör med Kristus på korset och det då inte innebär en andlig död av Jesus eller att Gud där inte dör i bemärkelsen upphör att existera?



• Man menar ju att död ändå handlar om åtskillnad från något eller någon.



• Menar man då att Gud är frånskild Jesus ( andlig död av Jesus = Gud är död i Kristus = Gud och människa är åtskilda i Kristi person = Jesus är inte Kristi person längre = Kristi person finns inte) och att Jesus är en vanlig andligt död människa?



• Är Jesus på korset i sin person allt som den fallne Adam blev av synd, avsaknad av livsgemenskap med Gud och en vanlig andligt död människa?



• Är en vanlig andligt död människa Kristi person – Gud och människa förenade – fullt ut Gud och fullt ut människa samtidigt?



• Om Jesus inte längre är Kristi person, utan en vanlig andligt död människa, sker då där försoning mellan Gud och människa i ställföreträdarens Jesu Kristi person?



• Om Jesus inte längre är Kristi person, kan Han då bära fram offret av Kristi kropp och blod? Om det inte är Kristi kropp och blod som frambärs som offer, är det då ett giltigt och tillräckligt offer?



• Är offret av Kristi kropp och blod det giltiga offret om det krävs en andlig död av Jesus för att sona synden och det kroppsliga offer som ges är offret av en vanlig andligt död människa?



• Åtskiljs Guds jordiska kropp, Kristi kropp, (Gud och människa förenade i ) Gudamänniskans kropp från Jesu mänskliga identitet och person, som i den här tiden omfattat kropp och själ, från livsanden/själen?



• Åtskiljs Kristi kropp från Jesu mänskliga identitet tillsammans med Hans Gudomliga identitet så att Gud och människa i Kristi person fortfarande är förenade?



• Vad är det som skiljer Jesu Gudom från försoningen? Är det ett åtskiljande mellan Gud och människa i Kristi person som skiljer Jesu Gudom från försoningen?



• Åtskiljs Kristi kropp från allt liv och är verkligen offrad och verkligen död? Är kroppen verkligen åtskild och död om den inte avskilts från all form av liv?



• Finns fortfarande Kristi person levande i enheten med Gud, genom Anden levande, med kroppen frånskild och verkligt död, eller vilken åtskillnad och verklig död handlar det om i Jesu död på korset?



• Är det en andlig död som sker så att Guds person och Kristi person blir frånskilda Guds eget Gudomliga, eviga, odödliga liv?



• Vad tar bort Jesu Gudom i försoningen egentligen? Är det ett frånskiljande av Kristi kropp från allt liv (kroppslig död), som fråntar Kristi person Hans Gudomliga identitet? Eller är det ett frånskiljande av det Gudomliga livet i Kristi person (andlig död), som tar bort Jesu Gudom i försoningen?



• Är Kristi kropp frånskild Kristi livsande/själ med bevarad enhet av Gud och människa genom Anden och levande tillsammans i Kristi person med Kristi kropp frånskild och verkligen död i graven?



• Är Guds jordiska kropp, Kristi kropp frånskild allt liv och verkligt död och genom Anden väcks till liv igen, när Guds person och Kristi persons liv (Gud och människa tillsammans) återförenas med den verkligt döda offrade Kristi kropp, som då åter väcks till liv?



• Menar man att Gud är frånskild det Gudomliga, eviga, odödliga livet i sig själv och inte längre är Gud så att Gud inte är Gud längre och inte längre existerar?



• Eller menar man att Gud är frånskild Guds jordiska kropp, Kristi kropp, så att den ligger där livlös, medan Gud fortfarande existerar och Guds jordiska kropp, Kristi kropp är frånskild och död?



• Upphör själen och personligheten att existera vid kroppens frånskiljande och död, var är då Kristi person(Gud och människa förenade)? Var och hur är de då förenade? Slumrar de döende i den döende kroppens ben?



• Om Kristi person fortfarande finns och inte är andligt död, var är Han då? Död = icke existerande i graven eller vilken frånskillnad och död talar man om?



• Är det människan Kristus som är verkligt död i graven och frånskild och Gud – Kristus, som lever?



• Vilken död åsyftar man när man säger att Gud dör på korset? Menar man att kroppens död är identisk med den andliga döden och kroppens uppståndelse identisk med andlig nyfödelse?



• Menar man att Kristus kan vara andligt död och ändå vara Kristi person (Gud och människa förenade)? På vilket sätt existerar då Kristi person?



• Existerar Kristi person, vad är det då som väcks till liv igen i uppståndelsen om det inte var Hans person av Gud och människa förenade som väcks till liv?



• Om inte Kristi person längre är Kristi person, kan då Guds treeniga person av tre personer i en Gud och en Gud i tre personer, längre vara denna enda Gudomsperson, om en person i enheten av treenigheten inte längre existerar utan är verkligt frånskild livet och död?



• Vad menar man när man säger att Gud väcks till liv igen i uppståndelsen? Väcktes Han till liv från sin slummer i kroppens ben? Vem uppehöll i så fall allt liv i tillvaron medan Gud slumrade, döende i kroppens döende ben?



• Var Gud död i betydelsen inte existerade? Om man menar att Han likväl existerar, på vilket sätt existerar Han då? Slumrande i de döende benen?



• Om Gud existerar, vad är det då som väcks till liv igen, när man säger att Gud väcks till liv igen i uppståndelsen? Är det Guds person som väcks till liv igen, eller är det Guds jordiska kropp, Kristi kropp som väcks till liv igen?



• Vilken åtskillnad och död är det man pratar om när man säger att man tror att Jesus är Gud och därför tror att Gud dog på korset?



• Om Kristi person fortfarande finns i Jesu kroppsliga död, befinner sig då Kristi person slumrande i de döende benen, som inte är verkligt frånskilda livet, utan personligheten lever i dem så länge inte benen utplånats?



• Vilken åtskillnad och död menar man? Både den andliga och kroppsliga döden när man talar om Jesu död på korset?

Tror det är viktigt idag, om vi säger att Jesus är Gud och därför dog Gud på korset, eller säger att Kristus dog verkligen, för att betona att Jesus är Gud, att vi också verkligen förklarar vad vi menar, så att det inte kan ge skjuts åt diverse JDS – läror, som vi har att konfronteras med på ett tillförne aldrig skådat slag idag och även se upp så vi inte försöker slå tillbaka JDS med en annan JDS! Det skapar en enorm förvirring och stora segrar för fienden.

Lägg åt sidan huruvida människans själ upphör att existera vid kroppens död eller inte. Lägg åt sidan alla spekulationer kring vad personligheten i människan är och var den eventuellt ska placeras. Lägg åt sidan vilken betoning som eventuellt ska göras i 1 Petr. 3:18-20.

Enbart fokusera på att Jesus är Kristi person – Gud och människa förenade – fullt ut Gud och fullt ut människa samtidigt i sin person och fokusera sedan på vilket sätt Kristi person igenom hela skeendet av Jesu död och uppståndelse förblir Kristi person.

Blanda inte in Trosförkunnelsens "vi är andar - lära" och blanda inte in läror om att själen går till himlen för en evig tillvaro hos Gud och att inte en kroppens uppståndelse måste till för en då, och först då förvandling av hela människan till Guds likhet.

Sätt inte likhetstecken mellan den människans egna livsande Gud blåste in i människan och Guds Ande (som är en person) och som vänder åter till Gud och därmed ge tanken en närbesläktad slutkonsekvens som i Trosförkunnelsen och leder vilse till en annan gnostisk upplösning av Kristi person, där människan Kristus dör medan Kristi Gudom lever vidare.

Var inte fixerad vid att Jesus ska dö människans andliga död och bli en vanlig andligt död människa. Bara fokusera detta enda, Jesu Kristi person (Gud och människa förenade – fullt ut Gud och fullt ut människa utan synd) och fråga Dig huruvida Kristi person är Kristi person igenom hela skeendet och fundera sedan över ovanstående frågor.

Att Jesus är Kristi person – fullt ut Gud och fullt ut människa, är den stötesten, som är slutet på alla läror att Jesus i sin död, vid frånskiljandet och döden av Kristi kropp och utgjutandet av Kristi blod, så skulle Gud och människa i Kristi person åtskiljas (dö andligen).

Tankeprodukten att Jesus i sin identifikation med den fallne Adams natur dog andligen för att försona Gud och människa leder vilse. Det är inte en andligt död människas kropp och blod som är offret på korset utan KRISTI (enheten av Gud och människa i Kristi person – Gudamänniskans Kristi) kropp och blod som offras.

Att Jesus hela tiden är Kristi person – är Gud och människa förenade och försonade i människans ställföreträdare – är slutet på den andliga dödens vånda över människan. Att offret av Kristi kropp och blod har betalt syndaskulden och människan därmed är fri sitt straff och tillräknad Kristi rättfärdighet, är slutet på alla läror som upplöser Kristi person. Den kroppsliga uppståndelsen av Kristi kropp, möjlig enbart med bevarad enhet mellan Gud och människa i Kristi person, är slutet på den kroppsliga dödens makt över människan.

Det är inte frågan om att Gud ska skiljas från sig själv och försonas med sig själv. Det är frågan om att Gud och människa ska försonas i Kristi person genom att aldrig skiljas åt.

Detta sker tack vare Jesu lydnad, syndfrihet och rättfärdighet. Det är frågan om, att när all syndens konsekvens och andlig död tillräknas och kastas på Kristi person, så blir all syndens konsekvens och andlig död, detroniserad och omintetgjord i Kristi persons eviga andliga liv i den odödlige Guds försonade personen - "Gud med oss".

Det är ytterst i Guds egen odödliga, eviga person den andliga döden övervinns, genom att den aldrig kan ske i "Gud och människa förenade" - "Gud med oss" - Kristi person. Gud i Kristi person är en försonande - försonad Gud - "Gud med oss" - Frälsaren - väldig Gud och evig Fader.

Jesus undrar om Han ska finna tro när Han kommer. Ska Han finna tro på att Han är Kristi person eller ska antikristliga läror förblinda de stora massorna innan Han kommer, där hörnstenen, personen Jesus Kristus blivit en stötesten och till fall?

Är det en luttrad, hårt trängd församlingsskara Bibeln tecknar i den sista tiden? Där utsmyckningen av bruden är den inre "skatten, pärlan, renheten och rättfärdigheten" med bevarad tro på att hörnstenen är Jesu Kristi person? Och detta inte bara i tomma ord utan verklig täckning i en konsekvens av undervisningen, om att Han är Kristi person, utan med all den konsekvens det innebär att Han är Kristi person. I vart fall står vi inte inför den typ av väckelse med pompa, ståt och rikedom som Trosförkunnelsen talar om!

Detta är den största stötestenen att Jesus är Kristi person hela tiden igenom hela skeendet, vid försoningsoffrets givande, i mellantillståndet och i uppståndelsen. Utan att vara i behov av någon form av pånyttfödelse av Kristi person.

Inget kan upplösa denna enhet av Gud och människa i Kristi person, "varken död (kroppslig död) eller liv (mellantillståndet mellan död och uppståndelse), varken änglar eller andefurstar, varken något som nu är eller något som skall komma, varken någon makt i höjden eller någon makt i djupet, ej heller något annat skapat skall kunna skilja"...Gud och Jesus åt i Kristi person vid räddningsprojektet av människan.

Enbart synd, olydnad och orättfärdighet i Kristi person hade upplöst denna enhet, så att Han inte längre varit hörnstenen Jesu Kristi person. Men rättfärdig dog han den kroppsliga döden med bevarad enhet av Gud och människa i Kristi person och levande genom Anden i denna enhet i Kristi person (segern över den andliga döden i Kristi person), varigenom segern över den kroppsliga döden i den kroppsliga uppståndelsen garanterades och kunde ske.

Den stora anstöten är att Kristi person och Guds person lever och att Gud och människa genom Anden är i livgivande gemenskap i Kristi person, vid offret av Kristi kropp och blod. Eljest vore det inte KRISTI kropp och blod.

Kristi kropp frånskiljs livet och Kristi person (Gud och människa förenade), lever genom Anden (andligt levande). Gud lever, Kristus lever för att efter segern över den andliga döden, genom att den aldrig -(åtskillnaden mellan Gud och människa i Hans person på grund av Kristi syndfria rättfärdighet och lydnad) - behöver ske och besegrar den kroppsliga döden i uppståndelsen och döden blir därmed berövad all sin makt över människan. Både den andliga döden och den kroppsliga döden.

Både den andliga döden besegras (när den aldrig sker vid offret av Kristi kropp och blod och Gud och människa fortfarande genom Anden är i livgivande gemenskap = Jesus är andligt levande = Kristi person fortfar att vara Kristi person och Guds person fortfar att vara den evigt odödlige Guden på alla plan och den kroppsliga döden, som var ett verkligt frånskiljande från allt liv och ett verkligt offer av Kristi kropp och blod, övervinns vid Kristi kroppsliga uppståndelse när Kristi kropp åter väcks till liv.

Svaret på frågan om Gud kan dö och om Kristi person kan upphöra att vara Kristi person, som egentligen är samma fråga, är därför ett rungande NEJ! Då hade vi ingen frälsning.

Den andemakt som vill få oss att bejaka sådana JDS - läror och ytterst utan att vi kanske inser det, svara ja på frågan om Gud kan dö och att Kristi person kan upphöra att vara Kristi person, även om det ligger inbakat i kristna formuleringar och som till och med fokuserar ord som korset, död och uppståndelse, men där orden fått en ny innebörd, är antikrists ande!

Själv tycker jag att jag har oerhört liten kunskap och insikt och inte alls vare sig hinner med eller räcker till i den förvirring av utbud i olika lärokonstruktioner som idag står till buds.

Försöker därför prioritera och i all bristfällighet och oförmåga se det centrala. Det enda intressanta och viktiga är att vi kristna tillsammans kan urskilja vad som är sant eller inte, centralt sett, i de utbud vi möter och huruvida lärorna där, i alla dess konsekvenser, är uppbyggda på hörnstenen Jesu Kristi person – fullt ut Gud och fullt ut människa och inte där stöter sig och blir människor till fall.

Arbetar med detta efter det ljus, den tid och kraft Gud kan vilja förläna. Det jag inte hinner med, inte orkar eller inte har förmågan att se in i, är det helt enkelt inte heller min uppgift att göra, utan någon annans uppgift som lem i Kristi kropp, för att bidra med sin pusselbit med det bistånd som var led giver. Säkert finns det någon lem i Kristi kropp, som bättre kan ta upp och belysa de spörsmål jag försökt fokusera och då även bättre än vad jag förmår, kan uttrycka det med gripbara ord och lättläst text. Jag är ingen författare, men nöden i mitt hjärta driver mig att ändå göra ett försök att förmedla vad som gripit mitt hjärta.

Men jag vill ibland skrika ut, VAR ÄR HERDARNA, LÄRARNA, PROFETERNA OCH DE SOM HAR ANDEBEDÖMNINGENS GÅVA????????? På någon konferens med Åleskjaer eller Ekman!!!! Evangelisterna rusar runt i verksamhetsapparaterna med ett falskt Evangelium uppbyggt på olika varianter av läror att Jesus dog andligen, för att vinna världen, medan fienden förleder kristenheten inifrån.

En tröst i bedrövelsen över att åse den förförelseattack som drar fram över världen, där de som är satta att vara herdar för fårahjordarna, verkar springa från sitt ansvar, bundna i aktivitetsapparater, är att fåren ska ändå känna igen Jesu röst, där man ger "kärleken till sanningen rum i sina hjärtan", där hjärteställningen och längtan efter sanningen liksom rena motiv blivit viktigare, än alla de falska manifestationer fienden i förvillande lärors spår, vill dupera människor med.

Den fåkunnige ska finna vägen och den som aldrig ens kan uttrycka orden rätt eller har minsta kännedom om vad olika teologer och lärokonstruktioner egentligen lär, kan av Guds Ande i sitt hjärta få bilden av att Jesus är Gud och bilden av vem Kristi person är på ett mycket okomplicerat sätt och äga en sann tro på och umgängelse med rätt Messias och omfatta försoningens budskap på ett enkelt och okomplicerat sätt.

Men en av våra uppgifter som kristna, given av himmelens Gud, är att avslöja antikrists ande var han än är i rörelse och peka på den Sanne Jesus Kristus, vem Han är och vad Han gjort, så att inte människornas hjärtan blir förvillade.

Därtill må vi be i all hjälplöshet om Guds vägledning och ljus utifrån Hans eget Ord kring vad som gäller. Härmed överlämnar jag också denna skrift att bedömas av andra kristna och överlämnar åt Gud att sprida dess innehåll efter Hans behag till människor som kan ha ett gagn av att bearbeta de spörsmål jag här vidrört.

Guds person

Bibeln beskriver Guds person som tre personlighetssidor i en enda Gud. Fader Son och Ande i en oupplöslig sammansatt enhet. De är på ett sätt åtskilda i personlig funktion och personlig uppenbarelse. Samtidigt är de oupplösligt, evigt förenade i en enda oupplösligt sammansatt enhet: ”JAG äR HERREN, HERREN äR EN”.

Gud är alltså en oupplöslig sammansatt enhet av Fader, Son och Ande i sin person. åtskiljs de från varandra så är denna sammansatta enhet upplöst och Gud finns inte enligt Bibelns definition.

Jesus vidrör denna sammansatta enhet i bl.a. Joh. Kap. 14 – 18: ”Jag och min Fader är ett”. ändå visar ”jag” och ”min” på skilda sidor i den enda Gudomen JAG äR HERREN.

Jesus säger om Anden i Joh.16:14-15: ”Han ska förhärliga mig, ty av mitt ska han taga och ska förkunna för er. Allt vad Fadern har, det är mitt, därför sade jag att han ska taga av mitt och förkunna för er.” Jesus ger oss här bilden av en Gud i tre personer och tre personer i en Gud i en oupplöslig sammansatt enhet.

Här finns samtidigt från begynnelsen en du – jag – vi – relation inom den enda Gudomspersonen av den oupplösligt sammansatta enheten av Fader Son och Ande:

I Mos. 1:26 används beteckningen ”oss” när Gud talar om att skapa människan till sin avbild. Samma sak upprepas i 3:22 där Gud säger att ”mannen blivit som en av oss, så att han förstår vad gott och ont är.” I 11:7 återkommer detta uttryck: ”Låt oss stiga dit ned och förbistra deras tungomål”. Här finns alltså en konversation inom den sammansatta enheten av Fader Son och Ande.

I Jesaja kap. 6 får profeten höra seraferna ropa sitt trefaldiga ”Helig, helig, helig är Herren Sebaot” och vidare ”Vem skall jag sända och vem vill vara vår budbärare.” (Vi får svaret vem som blev sänd Hebr. 10:5-10: ”Därför säger Han vid sitt inträde i världen: slaktoffer och spisoffer begärde Du inte, men en kropp beredde Du åt mig .. Se jag kommer – i bokrullen är skrivet om mig – för att göra Din vilja o Gud.”

I Ps. 110:1 framgår fortsatt denna ”interna dialog” inom den ende Gudomspersonen: ”Herren sade till min herre, sätt dig på min högra sida till dess jag har lagt dina fiender dig till en fotapall”.

I 5 Mos. 6:4 där det står ”Hör Israel! Herren vår Gud, Herren är en!”, så är enligt den information jag har, att ”Herren” i själva verket i grundtexten står i pluralis. Det finns i sanning endast en Gudomsperson, men denne Gud uppenbarar sig i en sammansatt enhet av Fader, Son och Ande. Men inte som åtskilda Gudar, som Gud Fadern, Gud Sonen och Gud Anden, utan som en oupplöslig sammansatt enhet av Fader Son och Ande, samtidigt som ”JAG äR HERREN, HERREN äR EN”.

Alla försök genom historien att sära på denna enhet till tre åtskilda Gudar, eller att förbise denna sammansatta enhet av Fader Son och Ande, eller att förbise Kristi verkliga förutvarande existens innan inkarnationen i en jordisk kropp, i den ende Gudens karaktär och personlighet har alltid lett vilse och kommer alltid att leda vilse.

Sker en upplösning eller uppdelning mellan den oupplösliga enheten av Fader, Son, Ande i den enda Gudomspersonligheten JAG äR HERREN, så är det inte längre frågan om den ende levande Guden som Bibeln presenterar! Där sker många angrepp på sann kristen tro.

Många förkastar helt riktigt katolicismens förföriska läror, men blandar samtidigt äpplen och påron och ”kastar ut barnet med badvattnet”, när man bara rakt av utan att kolla upp med Guds Ord blint förnekar formuleringar från tidigt formulerade ord för att bemöta de första angreppen på den sammansatta enheten av Fader Son och Ande och därmed även ett angrepp på Kristi Gudomlighet. Jag kan inte annat än med utgångspunkt från Skriften bejaka följande formuleringar:

Faderns och Sonens och den Helige Andes gudom är en enda, lika i ära och lika i evigt majestät. Sådan Fadern är, sådan är Sonen och sådan även den Helige Ande. Evig är Fadern, evig är Sonen och evig den helige Ande, och likväl inte tre eviga, utan en enda evig.

Fadern är allsmäktig, Sonen är allsmäktig och den Helige Ande är allsmäktig, och likväl inte tre allsmäktiga, utan en enda allsmäktig. Fadern är Gud, Sonen är Gud och den Helige Ande är Gud, och likväl inte tre Gudar, utan en enda Gud. Fadern är Herre, Sonen är Herre och den Helige Ande är Herre, och likväl inte tre Herrar, utan en enda Herre.

Och dock, Trots att det finns Fadern och Sonen och Anden i Gudomens enda väsen, så är deras verk odelbart, ty de är odelbara i en enda Gudomsperson JAG äR HERREN EDER GUD. En Gud i tre personer och tre personer i en Gud. Det är den Gudsbild Bibeln ger oss. Den som försöker göra en annan tolkning av Skriften, anser jag är vilset ute.

Kristi person

Helt klart är att Jesu egna lärjungar betraktade honom som gudomlig. Johannes skriver: ”I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud” (Joh. 1: 1); ”Och Ordet blev kött och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet en härlighet som den Enfödde har av Fadern” (Joh. 1: 14). Jesus är Ordet som blivit kött, och ”Ordet var Gud”.

Detta är så fundamentalt viktigt för kristen tro vad Joh. här säger, så jag upprepar det igen och även fortsättningen i texten som säger följande om Kristi person i en helhet och citerar sedan samma bekräftelse från Skriften:

Joh. Kap.1: ”I begynnelsen var Ordet , och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. Han var i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom honom, och utan honom blev ingenting till av det som är till. I honom var liv, och livet var människornas ljus…

…Och Ordet blev kött och bodde bland oss , och vi såg hans härlighet, den härlighet som den Enfödde har från Fadern. Och han var full av nåd och sanning. Johannes vittnar om honom och ropar: ‘Det var om honom jag sade: Han som kommer efter mig är före mig, för han var till före mig.”… Ingen har någonsin sett Gud. Den Enfödde, som själv är Gud och i Faderns famn , han har gjort honom känd.”

1 Joh. 1:1: ”Det som var från begynnelsen, det vi har hört, det vi med egna ögon har sett, det vi har skådat och rört med våra händer, om detta vittnar vi. Livet har uppenbarats, vi har sett det och vittnar om det och förkunnar för er det eviga livet, som var hos Fadern och uppenbarades för oss.”

Kol. 1: 15 – 17: ”Han är den osynlige Gudens avbild, förstfödd före allt skapat, för i honom skapades allt i himlen och på jorden: synligt och osynligt, tronfurstar och herradömen, härskare och makter – allt är skapat genom honom och till honom. Han är till före allt, och allt hålls samman genom honom.”

Hebr. 1: 1 – 3: ”I forna tider talade Gud många gånger och på många sätt till fäderna genom profeterna, men nu i den sista tiden har han talat till oss genom sin Son. Honom har han insatt som arvinge till allt, och genom honom har han också skapat universum. Sonen är utstrålningen av Guds härlighet och hans väsens avbild, och han bär allt med sitt mäktiga ord. Och sedan han fullbordat en rening från synderna sitter han nu på Majestätets högra sida i höjden.”

Hebr. 10:5-10: ”Därför säger Han vid sitt inträde i världen: slaktoffer och spisoffer begärde Du inte, men en kropp beredde Du åt mig .. Se jag kommer – i bokrullen är skrivet om mig – för att göra Din vilja o Gud.”

Joh. 16:28, 17:4-5: ”Ja, jag har gått ut ifrån Fadern och har kommit i världen, åter lämnar jag världen och går till Fadern … Jag har förhärligat dig på jorden genom att fullborda det verk, som du har givit mig att utföra. Och nu, Fader, förhärliga du mig hos dig själv med den härlighet, som jag hade hos dig, förrän världen var till.”

”GUD VAR I KRISTUS och försonade världen med sig själv”…”Nu däremot, då ni är i Kristus Jesus, har ni, som förut var fjärran, kommit nära i och GENOM KRISTI BLOD… ”då han nu genom EVIG ANDE (Sann Gud) har framburit sig själv (ren, syndfri, sann Gudamänniska) SåSOM ETT FELFRITT OFFER åT GUD”. (Hebr. 10:5-10; 2 Kor. 5: 17 – 21; Ef. 13 – 16; Hebr. 9:13-14)

JESU VäSENS ENHET MED FADERN kan vi läsa om: 1 Joh. 5:20 ”Vi vet att Guds Son har kommit och gett oss förstånd, så att vi känner den Sanne, och vi är i den Sanne, i hans Son Jesus Kristus. Han är den sanne Guden och det eviga livet.” Joh. 1:18: ”Ingen har någonsin sett Gud. Den Enfödde, som själv är Gud, och är hos Fadern, har gjort honom känd.”

Joh. 10:30, 37-38, 14:9-11: ”Jag och Fadern är ett… Då skall ni inse och förstå att Fadern är i mig och jag i Fadern… Den som har sett mig har sett Fadern. Tror du inte att jag är i Fadern och att Fadern är i mig? Tro mig: Jag är i Fadern och Fadern är i mig.” Joh. 5:22-23: ”för att alla skall ära Sonen liksom de ärar Fadern. Den som inte ärar Sonen ärar inte heller Fadern, som har sänt honom.”

I Joh. 5:18-47; 8:23-30; 8:42-59; 10:24-39: förklarar Jesus mer om sitt förhållande till Fadern. Jesus är förenad med Fadern på ett sådant sätt att den som tror på honom tror på Fadern, och den som förnekar honom förnekar Fadern (Joh. 12:44; 1 Joh. 2:23), och den som ser Jesus ser Fadern (Joh. 12:45; Joh. 14:8-11).

Jesus sade om sig själv att han hade ”utgått från Gud” (Joh. 8:42). ”Jesus visste att Fadern hade gett allt i hans händer och att han hade utgått från Gud och skulle gå till Gud.” (Joh. 13:3). Guds namn (”Jag är”) används på Jesus: Mark. 14:61-64, Joh. 8:58-59 ”översteprästen frågade honom vidare: ‘är du Messias, den Välsignades son?’ Jesus svarade: Jag är…Jag är, redan innan Abraham blev till.”

Jesu gudom bevisas också genom att han förlåter synder (Matt. 9:1-8; Mark. 2:1-12). Skulle en skapad varelse som inte är Gud kunna förlåta synder? Nej, men Jesus är ett med Fadern och han säger om sig själv att ”Människosonen har makt här på jorden att förlåta synder”.

Man tillbad Jesus utan att han sade ifrån (Matt. 28:9; 28:17; Luk. 24:52; Joh. 9:38). Det står t.o.m. att alla Guds änglar skall tillbedja honom (Hebr. 1:6), och ängeln i Uppenbarelseboken är medveten om att man inte skall tillbedja någon annan än Gud (Upp. 22:8-9, jfr. Matt. 4:10; 2 Mos. 20:3-6).

Jesaja profeterar om ett barn som skall födas vars namn är Gud: ”Ty ett barn blir oss fött, en son blir oss given, och på hans skuldror skall herradömet vila, och hans namn skall vara: Underbar i råd, Väldig Gud, Evig fader, Fridsfurste.” (Jes. 9:6).

Matt. 3: 16–17: ”När Jesus hade blivit döpt steg han genast upp ur vattnet. Himlen öppnade sig, och han såg Guds ande komma ner som en duva och sänka sig över honom. Och en röst från himlen sade: ‘Detta är min älskade son, han är min utvalde’.”

Lukas 1: 35: ”Men ängeln (Gabriel) svarade henne (Jungfru Maria): ‘Helig ande skall komma över dig, och den Högstes kraft skall vila över dig. Därför skall barnet kallas heligt och Guds son'”.

Joh. 5: 21: ”Ty liksom Fadern uppväcker de döda och ger dem liv, så ger också Sonen liv åt vem han vill.”

Joh. 8: 58: ”Han svarade: ”Sannerligen, jag säger er: jag är och jag var innan Abraham blev till.”

Joh. 10: 30: ”Jag och Fadern är ett.” Jesus talar om sin jämlikhet med Fadern.

Joh. 20: 28: ”Då svarade Tomas: ‘Min Herre och min Gud’.”

Kol. 2: 9: ”Ty i honom (Jesus) har hela den gudomliga fullheten förkroppsligats och tagit sin boning.”

Hebr. 1: 8: ”Om Sonen däremot: Din tron, o Gud, består i evigheters evighet, och rättens spira är din kungaspira.”

Joh. 20: 21 ”Jesus sade till dem igen: Frid åt er alla. Som fadern har sänt mig, så sänder jag er. Sedan andades han på dem och sade: Ta emot helig ande. Om ni förlåter någon hans synder, så är de förlåtna, om ni binder någon i hans synder, så är han bunden”.

Hur viktigt det är med en sann Kristusbild

1 Joh. 2: 22 – 24; 4: 2 – 3, 15; 2 Joh. v 7 – 11: ”Vem är lögnaren om inte den som förnekar att Jesus är Kristus? Den är Antikrist som förnekar Fadern och Sonen. Den som förnekar Sonen har inte heller Fadern. Den som bekänner Sonen har också Fadern. Låt det ni har hört från början förbli i er. Om det ni hört från början förblir i er, kommer också ni att förbli i Sonen och i Fadern.”

”Så känner ni igen Guds Ande: varje ande som bekänner att Jesus är Kristus som kommit i köttet, den är från Gud, och varje ande som inte bekänner Jesus, den är inte från Gud. Detta är Antikrists ande, som ni har hört skulle komma och som redan nu finns i världen….Vi har sett och vittnar om att Fadern har sänt sin Son som världens Frälsare. Om någon bekänner att Jesus är Guds Son, förblir Gud i honom och han själv förblir i Gud.”

”Det finns ju många bedragare som har gått ut i världen, de som inte bekänner att Jesus är Kristus som kommit i köttet . Sådan är Bedragaren, Antikrist. Se till att ni inte förlorar det vi har arbetat för utan får full lön. Den som går vidare och inte blir kvar i Kristi lära, han har inte Gud.

Den som blir kvar i hans lära, han har både Fadern och Sonen. Om någon kommer till er och inte har med sig denna lära ska ni inte ta emot honom i ert hem eller hälsa honom välkommen. Den som välkomnar en sådan gör sig medskyldig till hans onda gärningar.”

Den oupplösligt sammansatta enheten av Fader Son och Ande i Guds person av ”Jag är Herren, Herren är en”

2 Kor. 13: 13: Paulus till Guds församling i Korinth: ”Nåd från vår herre Jesus Kristus, kärlek från Gud och gemenskap från den helige Ande åt er alla.”

1 Joh. 5: 6–8: ”Han är den som kom genom vatten och blod, Jesus Kristus. Inte bara med vattnet utan med både vattnet och blodet. Och Anden är den som vittnar, ty Anden är sanningen. Det är tre som vittnar: Anden, vattnet och blodet, och dessa tre är samstämmiga.”

Fil. 2: 5 – 11: ”Var så till sinnes som Kristus Jesus var: Han var till i Guds gestalt men räknade inte jämlikheten med Gud som segerbyte, utan utgav sig själv och tog en tjänares gestalt och blev människan lik. När han till det yttre hade blivit som en människa, ödmjukade han sig och blev lydig ända till döden – döden på korset.

Därför har Gud också upphöjt honom över allting och gett honom namnet över alla namn, för att i Jesu namn alla knän ska böjas, i himlen och på jorden och under jorden, och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är Herren, Gud Fadern till ära.”

Här ser vi Fadern och Sonen som jämlikar och samma som ”jag är Herren är en”, dock åtskilda i den sammansatta enheten av Fader Son och Ande.

Genom hela Bibeln beskrivs Guds Ande som Guds påtagliga närvaro och aktivitet. Gud är inte skild från sin Ande. Därför kan ”Gud” och ”Guds Ande” användas synonymt i Bibeln. Att ljuga mot den Helige Ande likställs därför med att ljuga för Gud (Apg. 5:3-4).

Lägg märke till Jesu egna ord i missionsbefallningen: ”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar. Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn” (Matt 28:19). Det intressantaste här är att ”namn” står i singularis. Fadern, Sonen och Anden har alltså bara ett ”namn”.

Detta indikerar att de är ”ett”. Och ska inte så förvanskas som görs i Oneness att man bara ska döpa i Jesu namn. Det ska döpas i alla namnen i den sammansatta enheten av Fader Son och Ande i den ende Gudens person av ”Jag är Herren, är en”.

Hur bör vi förstå orden ”väsen” och ”personer”? Svaren på dessa frågor hamnar lätt i ett av två diken:

1. antingen tänker vi oss Gud som tre skilda personligheter som visserligen är enade i attityd och vilja, men som inte är ”ett” i fråga om natur. Ett sådant synsätt leder till ”triteism” (tre-guds-tro) och leder till uttrycket Gud Fadern, Gud Sonen och Gud Anden, som att det vore tre skilda Gudar. Vilket blir helt vilset.

2. Det andra diket är att tänka på Gud som en person med tre roller eller masker som han växlar mellan. Men ett sådant synsätt krockar med Bibelns beskrivning. Till exempel ser vi hur Jesus ber till Fadern. Nya testamentet verkar tydligt lära att Gud var både Fader och Son och Ande samtidigt i en oupplöslig sammansatt enhet!

Offret på korset

”Också åt eder har han nu SKAFFAT FöRSONING I HANS JORDISKA KROPP, genom hans död, för att kunna ställa eder fram inför sig heliga och obefläckade och ostraffliga” (Kol. 1:22)

”Och det bröd som jag skall giva, är mitt kött, och jag giver det, för att världen skall leva.”(Joh. 6:51)

”Nu däremot, då ni är i Kristus Jesus, har ni, som förut var fjärran, kommit nära i och genom Kristi blod. Ty han är vår frid, han som av de båda har gjort ett och brutit ned den skiljemur, som stod emellan oss, nämligen ovänskapen. Ty I SITT KöTT gjorde han om intet budens stadgelag, för att han skulle av de två i sig skapa en enda ny människa och så bereda frid och för att han skulle åt dem båda förenade i en enda KROPP skaffa försoning med Gud, sedan han genom korset hade i sin person dödat ovänskapen.” (Ef. 2: 13 – 16)

”genom att Jesu Kristi KROPP blev offrad en gång för alla.” (Hebr. 10: 9 – 10)

Men var är då Kristi person (Gud och människa förenade) med kroppen livlös i graven. bara här kort: Kristus predikar så i dödsrikets bägge avdelningar och den räddade rövaren möter sin frälsare i Paradiset samma dag. Kristus förenas därefter med sin jordiska kropp som får liv igen och uppstår. Se 1 Petr. 3:18 – 20:

1917: ”Ja, han blev dödad till köttet, men till anden blev han gjord levande, i anden gick han och åstad och predikade..”

1981: Hans kropp dödades, men han gjordes levande i anden, och så kunde han stiga ned och predika för andarna i deras fängelse…

Folkbibeln: Han blev dödad till köttet, men levandegjord genom Anden, I Anden gick han bort och utropade ett budskap…

Det står att Jesus är till kroppen dödad som rak kontrast till fortsättningen av texten. I den fortsatta kontrasten till att kroppen är dödad finner vi Kristi person. Det står inte att Kristi person är död med den döda kroppen.

Nej, som kontrast till kroppens död står det att Kristi person är andligt (Gud och människa förenade i livsgemenskapen med Gud) levande (gjord andligt levande från evighet) genom Anden.

Alltså fastän Kristi kropp är frånskild livet och död, så är Kristi person andligt levande (Gud och människa förenade). Var är Kristi person om Han är andligt levande (Gud och människa förenade) och inte är andligt död i den från livet frånskilda kroppen som är verkligt död?

Jo, i Anden (driven av Anden) gick han (Kristi person – Gud och människa förenade) och åstad och predikade enligt texten.

Engagemanget och deltagandet av den sammansatta enheten av Fader Son och Ande på korset:

Det som ger blodsoffret på korset dess auktoritet och verkan är att det är Gud själv som bär fram offret (via Sonen som själv är Gud ”Guds fullhet lekamligen”). Att det är Gud själv som är offret (via Sonen) och att Gud själv (Fadern) är den som är tillfreds av offret och visar att nu när Guds Son säger att det är fullbordat och som människa ger upp andan, så är då vägen in till gemenskap med Fadern, när förlåten in till det allra heligaste, Gudomens eget hjärta, rämnar mitt itu.

Hela den sammansatta enheten av Fader Son och Ande, i den ende Gudens person av ”Jag är Herren, Herren är en”, är engagerade och inbegripna i skeendet vid offret av Kristi persons (Gud och människa förenade – ”Guds fullhet lekamligen” – Ordet som var Gud och vart kött”) kropp och blod på korset, se följande texter:

Matt. 26: 28; Apg. 20: 28; Ef. 1: 7 – 14; Kol. 1: 20; Hebr. 9: 14; 1 Joh. 1: 7; 1 Joh. 5: 5 – 12:

”Detta är mitt blod, förbundsblodet, som blir utgjutet för många till syndernas förlåtelse.” Det var Fadern som upprättat förbundsblodet med Abraham och som nu här bärs fram via Guds Son. Alltså är Fadern och Sonen helt ”synkroniserade” och ett samtidigt som Fadern och Sonen är åtskilda men samtidigt verkar i en sammansatt enhet av Fader Son och Ande.

”Ge akt på er själva och hela den hjord där den helige Ande har satt er som ledare, till att vara herdar för Guds församling som han har köpt med sitt eget blod.” Här samverkar Guds Ande och Fadern, som köpt sin församling med sitt eget blod som alltså är synonymt med Jesu Kristi Guds Sons blod.

”I honom är vi friköpta genom hans blod och har förlåtelse för våra synder…Han har låtit oss få veta sin viljas hemlighet enligt det beslut han har fattat i Kristus, den plan som skulle genomföras när tiden var inne: att sammanfatta allt i himlen och på jorden i Kristus… i honom har också ni, när ni kom till tro, fått den utlovade helige Ande som ett sigill.” Här samverkar hela den sammansatta enheten av Fader Son och Ande!!

”hur mycket mer ska då inte Kristi blod rena våra samveten från döda gärningar till att tjäna den levande Guden? Han har genom den evige Ande framburit sig själv som ett felfritt offer åt Gud.” Här framgår igen hur hela den sammansatta enheten av Fader Son och Ande samverkar i skeendet!

”Jesu, hans Sons, blod renar oss från all synd.” Vem är det som har en Son? Naturligtvis en Fader!! Som vi sett tidigare så identifierade sig Fadern med offret av Sonens blod, vilket vi sett Anden även identifierade sig med det skeendet.

”Vem kan besegra världen utom den som tror att Jesus är Guds Son? Han är den som kom genom vatten och blod, Jesus Kristus: inte bara genom vattnet, utan genom vattnet och blodet . Och Anden är den som vittnar, eftersom Anden är sanningen. Det är tre som vittnar : Anden, vattnet och blodet, och dessa tre är eniga.

Om vi godtar människors vittnesbörd så är Guds vittnesbörd starkare, för detta är Guds vittnesbörd som han har gett om sin Son. Den som tror på Guds Son har vittnesbördet inom sig . Den som inte tror på Gud gör honom till en lögnare, eftersom han inte tror på det vittnesbörd som Gud har gett om sin Son. Och detta är vittnesbördet: Gud har gett oss evigt liv, och det livet är i hans Son. Den som har Sonen har livet. Den som inte har Guds Son har inte livet.”

Kan det sägas starkare än så här hur den sammansatta enheten av Fader Son och Ande samverkar? Min enda önskan är att peka på Guds person och Kristi person och betydelsen av offret av Kristi persons kropp och blod på korset.

Vilka vänder sig emot att Gud är en sammansatt enhet av Fader Son och Ande i en enda person ”Jag är Herren, Herren är en”?

Arianerna hävdade att Jesus var ett skapat väsen, underordnad och åtskild från Gud. Därtill sällar sig bl.a. Jehovas vittnen, Jesu Kristi kyrka av sista dagars heliga och Oneness – rörelsen.

Oneness rörelsens lära liknar delvis Modalismen som menade att Fader, Son och Ande var tre uppenbarelseformer av samma Gud (ungefär att Gud omvandlade sig till Jesus och nedsteg till jorden och korsfästes och blev till fadern igen). Medan Oneness ytterligare renodlat det till att Jesus i GT. är Gud Fadern, i NT. är han Gud Jesus och under församlingens tidsålder Gud Anden

Vi ser alltså att de sammanhang som vänder sig emot att Gud är en sammansatt enhet av Fader Son och Ande i en enda person ”Jag är Herren, Herren är en”, är sammanhang som förmedlar uppenbara villoläror.

Minst sex himmelsvida skillnader mellan den troende och Jesus i sin jordiska tillvaro och även skillnad i den eviga världen.

Jämförelsen mellan den troende och Jesus efter uppståndelsen torde väl ändå stå klar för de flesta? även om trosförkunnelsen på fullt allvar hävdar att den troende redan här i tiden, inte bara på jorden är som Jesus, utan även är som Jesus är i himlen idag.

Jämförelsen låter sig egentligen inte göras, för Jesus är på alla sätt helt unik och ingen eller inget i hela universum kan liknas vid Honom (Förutom Gud Fader själv, eftersom Jesus hävdar att de ”är ett”). Detta gäller såväl före inkarnationen, under inkarnationen, som efter uppståndelsen och himmelsfärden.

Men trosförkunnelsen överbetonar likheten mellan den inkarnerade Jesus och den troende efter pånyttfödelsen. Detta i en förvanskning av vem Jesus är som Kristus (Guds fullhet lekamligen), där fokus förs från Jesus till att människan i sig själv skulle vara en Kristus.

Låt oss därför påminna oss om minst sex himmelsvida skillnader mellan den troende och Jesus i sin jordiska tillvaro och även skillnad i den eviga världen:

2. Jesus hade full väsensenhet med Gud från evighet i den oupplösliga sammansatta enheten av Fader Son och Ande i den ende Gudens person av ”Jag äR Herren, Herren äR en”. Medan den troende blivit delaktig av Gudomlig natur och når en evighetsnatur som i evighetens värld passar in i gemenskapen med Gud.

I Jesaja kap. 6: ”Helig, helig, helig är Herren”, Ps. 110:1: ”Herren sade till min herre, sätt dig på min högra sida till dess jag har lagt dina fiender dig till en fotapall”. I 5 Mos. 6:4: ”Hör Israel! Herren vår Gud, Herren är en!”, så står ”Herren” i grundtexten i pluralis.

Joh. Kap. 14 – 18 visar den inbördes gemenskapen och funktionen i den oupplösligt sammansatta enheten av Fader Son och Ande. Joh. Kap.1, Kol. 1: 15 – 17, Hebr. 1: 1 – 3, Hebr. 10:5-10, Joh. 10:30, 37-38, 14:9-11, Joh. 5:22- 23, Joh. 5:18-47; 8:23-30; 8:42-59; 10:24-39, Joh. 12:44; 1 Joh. 2:23, Joh. 12:45; 14:8-11, Mark. 14:61-64, Joh. 8:58-59, Kol. 1:16; Hebr. 1:2; Hebr. 11:3

3. Jesus var inkarnerad in i den naturliga människans gestalt (Hebr. 2:14- 18). Rom. 8:3: ”Född i syndigt kötts gestalt” (i arvet från Maria), men eftersom Han aldrig levde i liering med syndanaturen, så ”fördömde han synden i köttet” i sin syndfria rättfärdighet och Gudomlighet ( Rom. 8: 3) Medan den troende har synden kvar som en integrerad del av sitt väsen (”om vi säger att vi inte har någon synd så bedrar vi oss själva och sanningen är inte i oss…” (1 Joh. 1: 5 – 9)

4. Jesus behövde ingen nåd, förlåtelse och räddning för sin egen del, utan räddade människan. Medan människan inte kan rädda sig själv eller någon annan. Hon är hela tiden beroende av den nåd och förlåtelse som Jesus vunnit åt henne (Av nåd är ni frälsta och det inte av er själva en Guds gåva är det Ef. 2: 8) Vi kan inte rädda någon människa, men vi kan peka på vem Jesus äR och har gjort, så att människor kan upptäcka att de I HONOM, sin ställföreträdare är räddade.

5. Jesus gav ett offer som ingen människa kan ge: offret av Kristi persons kropp och blod på korset: försoningsoffret:

”Också åt eder har han nu SKAFFAT FöRSONING I HANS JORDISKA KROPP, genom hans död, för att kunna ställa eder fram inför sig heliga och obefläckade och ostraffliga” (Kol. 1:22)

”Och det bröd som jag skall giva, är mitt kött, och jag giver det, för att världen skall leva. (Joh. 6:51)

”Nu däremot, då ni är i Kristus Jesus, har ni, som förut var fjärran, kommit nära i och genom Kristi blod…Ty I SITT KöTT gjorde han om intet budens stadgelag… för att han i en enda KROPP skulle skaffa försoning med Gud, sedan han genom korset hade i sin person dödat ovänskapen.” (Ef. 2: 13 – 16)

”genom att Jesu Kristi KROPP blev offrad en gång för alla.” (Hebr. 10: 9 – 10)

Jesus var underställd den kroppsliga döden, men besegrade den i sin uppståndelse i människans ställe. Medan den troende inte själv kan besegra den kroppsliga döden, utan i uppståndelsen kommer att uppstå till odödlighet som en förhärligad/förverkligad människa, där syndfri och rättfärdig, på grund av Jesu seger över den kroppsliga döden (Rom. 4:24 – 25).

6. Jesus ingår för evigt i den sammansatta enheten av Fader Son och Ande. Medan vi blir förhärligade/förverkligade människor som passar in i gemenskapen/umgängelsen med Kristus i den eviga världen. Där kommer vi att befolka ”en ny himmel och en ny jord där rättfärdighet bor” (2 Petr. 3: 13).

Detta efter att vi under ”tusenårsriket” som Jesus upprättar när Han kommer tillbaka, då där vi med uppståndelsekroppar, ”ska regera med Kristus för tusen år”. Det vi nu har framför oss är vedermödan och antikrists regeringsperiod.