1. Adam före fallet är den naturliga skapade människan, med egen mänsklig livsande som gjorde honom till en levande varelse, utan syndanaturen integrerad i sitt väsen och inte heller underställd den kroppsliga dödens tillstånd. Han lever i en oskuldsfull liering med Gud, där han genom att underordna sig Guds vilja och direktiv, är stadd i en utveckling, framemot full väsensenhet och likhet med Gud.

   En väldig skillnad i förhållande till den pånyttfödda människan är att Adam inte hade möjligheten att leva i förlåtelsen, nåden och den tillräknade rättfärdigheten från Gud, genom försoningen i Jesus Kristus.

2. Den pånyttfödda människan har fortfarande en egen livsande integrerad i sitt väsen som gör henne till en levande varelse av själ och kropp. Hon har också fortfarande syndanaturen som en integrerad del av sitt väsen och är fortfarande ställd under den kroppsliga dödens tillstånd, även efter pånyttfödelsen.

   Men hon har liksom Adam lierats med Gud. Hon har fått del av Gudomlig natur, integrerad i sitt väsen. Denna liering med Gud leder, vid övergången från den fysiska tiden och rummet och när det senare blir dags för uppståndelse, fram till att människan, till hela sitt väsen av ande, själ och kropp, förvandlas till full väsensenhet och likhet med Gud. Precis som Guds första tanke och möjlighet var för Adam att successivt nå fram till.
   
   Den stora fördelen gentemot Adam är att hon lever här i tiden i förlåtelsen, nåden och den tillräknade rättfärdigheten från Jesu försoningsverk.

Har i de båda föregående böckerna, nästan intill senilitet, tjatat om Bibelns beskrivning av hur den troende, i den här tiden, har tre naturer. Gör det därför att det tog mig lång tid av det kristna livet, innan jag började se in i, få tag i och något lite börja kunna greppa, denna viktiga tanke och bild Bibeln tecknar av den troendes tre naturer. Den konstitution och funktion den troende lever här i tiden fram till den kroppsliga dödens inträde.

Vet också vilken betydelse det har för förståelsen av mycket annat i det andliga livet och förståelsen av Guds Ord. Därför försöker jag beskriva det igen.

Den troende människan i sig själv, den naturligt skapade människan. Med egen livsande, själ och kropp, blir inte i pånyttfödelsen "död", utplånad, borträknad eller helt ny utan förflutet. Hon, jaget, är i sig själv, hela tiden densamma, med egen livsande, själ och kropp. Med en syndens natur integrerad i sitt väsen.

Människan blir i pånyttfödelsen inte en ny skapelse i sig själv. Den nya skapelsen. Det nya som kommit, ligger i upprättad liering och gemenskap med Gud. Genom att Guds Ande nu även finns integrerad i hennes väsen.

Den naturliga människan. Syndanaturen. Guds Ande. Tre naturer.

Den troende väljer stundligen vilken natur som ska vara hennes Herre och drivkraft.

Den pånyttföda människan erbjuds:

1. Att innesluten i Jesu död från synden få agera som "död" gentemot syndanaturen.
   
   
2. Att innesluten i Jesu uppståndelse, här i tiden, få agera och fungera som "levande" gentemot Guds vilja, Guds Ande, Guds Ord och livets Andes lag i hennes väsen.
   
   
3. Att göra tronskifte för sitt liv, agerande och funktion. Hon erbjuds att leva i den nya skapelsen – den nya människan. Leva i lieringen och gemenskapen med Gud. Vara ledd av Hans Ande, Ord och Livets Andes lag, integrerad i hennes väsen.

Att Bibeln säger att vi är korsfästa med Kristus – döda med Kristus – "nu lever inte mera jag, utan Kristus lever i mig", innebär inte att den naturliga, skapade människan de facto är död = utplånad och att det är en annan människa, som aldrig funnits förut, som blivit till i pånyttfödelsen. Inte heller betyder det att den naturliga, skapade människan de facto är död, utplånad och att det är Kristus som är hennes hela och totala identitet och personlighet. Att Jesus skulle plåna ut den naturliga, skapade människan och hennes egen personlighet.

Det är inte djävulen som Jesus dog för. Han är totalt fördärvad och inte räddningsbar. Det är den naturligt skapade människan Jesus dog för – går in och räddar. Hon är ingen djävul – totalt fördärvad. Men på väg att bli, på grund av den totalt fördärvade syndanaturen, som blivit integrerad i hennes väsen och under vilken hon, fram till återupprättad liering med Gud, är slav. Får inte människan här i tiden sin Gudsumgängelse återupprättad, blir hon i evighetens värld totalt fördärvad. Genom det totala genomsyrandet, av den totalt fördärvade syndanatur, som integrerades i hennes väsen vid fallet.

Det är problemet med syndanaturen Jesus löst. Så att den pånyttfödda människan här i tiden har tre naturer och genom den nya lieringen med och skapelsen i Kristus, i evighetens värld blir förverkligad för det hon var skapad och ämnad för. Väsenslikhet med Gud i evighetens värld.

Här i tiden vill Gud forma fram den naturliga människans egen personlighet och dana fram den sanna människan. Genom Livets Andes lag vara ett värn gentemot syndanaturen. Forma människan till ett hedersamt kärl, som är delaktig av och förmedlare av Hans Ande, Ord och liv, integrerat i hennes väsen, ut till en sargad och förlorad värld. Göra henne till ett Kristusbrev, skrivet, sänt och läst i världen.

"Jag lever och dock inte jag, utan Kristus lever i mig."

Jag lever (den naturliga människan), och dock inte jag (den naturliga människan erbjuds innesluten i Jesu död, att agera som "död" gentemot syndiga naturen. Lieringen med synden - gamla människan kan få vara som "död"), utan Kristus lever i mig. (Naturliga människan erbjuds innesluten i Jesu uppståndelse att vara levande gentemot Livets Andes lag. Kristus i mig syftar på lieringen mellan naturliga människan och Guds Ande integrerad i människans väsen – nya människan.)

Vi behöver vara fixerade vid Jesus.
Men vi ska inte vara fixerade vid den egna människoranden!

Det är i identifikationen och fixeringen vid den egna människoanden,
som fokuseringen flyttar över från Gud och Jesus
till människan själv.
Det är där upphöjelsen av Gud och Jesus upphör
och självförgudningen och upphöjelsen av människan själv tar vid.

Det är där människan äter av den förbjudna frukten igen
och tror att hon i sig själv,
blir som en gud redan här i tiden.

Adam nådde aldrig det möjliga slutmålet. Väsenslikhet med Gud i evighetens värld. Den troende, som genom pånyttfödelsen lever i liering med Gud, kommer att nå det målet.

Severin säger på det återgivna bandet, att när Jesus dog, fick den troende ut hela arvet. Han glömmer där bort att Det är Jesus som är arvingen. Att det står att den troende ska ärva allt tillsammans med Honom. När Hans historia blivit den troendes historia i full utsträckning. D.v.s. i evighetens värld.

Vi kan i den här tiden uppleva rika förskott på det arvet. Det är inga rättigheter. Utan något Jesus förtjänat åt oss. Som vi av nåd. D.v.s. något, som vi på grund av efterskänkt skuld, genom Jesu förtjänst, får utan att vi själva gjort oss förtjänt av det.

På uppståndelsens dag får vi ut hela arvet. Vi kommer att ärva allt tillsammans med Kristus. Då är allt det Han äger, vårt - i fullt mått. Då är Hans historia, vår historia i full utsträckning. Då är vi Honom lika och redo att rätt förvalta - hela det himmelska arvet. Vi äger då Guds fullhet i oss själva.

Bibeln säger, att vad ingen människas tanke har kunnat tänka, har Gud berett för dem som älska Honom. Därför kan vi aldrig riktigt förstå, vad evigheten kommer att handla om. Bibeln ger oss en del bilder av evigheten. Där är fullkomlig glädje, harmoni och kärlek. Ingen sjukdom och död i någon form. Ett evigt liv som aldrig tar slut.

Bibeln säger att Gud ska skapa en ny himmel och en ny jord där rättfärdighet bor. Där finns inte utrymme för några strider och orättvisor. Jorden har genomsyrats av det himmelska och Gud bor där. Ondskan är för alltid utestängd. Gud har upprättat sitt rike synligt på jorden.

Den här tiden, vi lever i vår jordiska kropp, är en slags parantes, där vi får ta ställning till budskapet om Jesus. Vi kan få sätta vår förtröstan till Hans räddning och genom pånyttfödelsen få inseglet, garantin på medborgarskap i detta Guds rike. Eller förkasta Jesus och leva i evigheten, med full fallets fullbordade konsekvens, en djävulsk natur, med samma uppehållsort som satan.

Som sanna troende, kommer vi i evigheten, att gå in i det egentliga livet. Gå in i de uppgifter vi var ämnade för.

Då är hela den naturliga människan. Hela hennes immateriella väsen och hela hennes kroppsliga väsen. Hela den naturliga människan helt igenom Gudomlig.

Adam var skapad med en möjlighet att nå detta mål. Han var inte framme där. Hade han varit i det tillståndet hade fallet aldrig varit möjligt!. Ingen som i evigheten nått detta mål kommer att falla. Synden, djävulen, all ondska och Gudsfrånvändhet är där utestängd. Där råder fullkomningen och Gud uppfyller allt i alla som når det målet.

Trosförkunnelsens påstående att:

• Adam före fallet är väsenslik med Gud är falsk.
  
  
• Jesus i sin jordiska tillvaro och i sin påstådda nyfödelse är och blir i samma position och konstitution som Adam före fallet är falsk.
  
  
• Det skulle vara likhetstecken mellan Adam före fallet – Jesus i sin jordiska tillvaro – Jesus efter sin påstådda nyfödelse och den pånyttfödda människan är falsk.

Hela systemet med positions och identifikationstänkande är till för att vilseleda människans tanke in i de falska tankebyggnader och lärosystem som Trosförkunnelsen utgör. Vi ska naturligtvis vara fixerade av, med och vid Jesus Kristus. Vid den Han är, vad Han har gjort och att Han genom sin Ande integrerat lever i vårt väsen. Men vi ska inte vara fixerade vid och upptagna av människans egen ande. Däri ligger skillnaden och bedrägeriet. Fiendens slutliga mål med förförelsen i Trosförkunnelsen.

Slutmålet är att lära sig att se sin position i sin egen ande. Identifiera sig med sin "rätta identitet". Sin egen ande. Där man säges vara skapad till likhet med Gud. Uppenbarelsekunskapens slutliga mål är att lära sig att identifiera sig med sin egen ande = "Kristus" - ("Kristus" = jag själv är Jesus). Ett helt genomfalskt tanke – och lärosystem som leder människan totalt vilse. Till fördärvet.

1. Trosförkunnelsens utgångspunkt, att Adam är väsenslik med och funktionellt lik Gud, är falsk.
   
   
2. Likaså är påbyggnaden med människans konstitution med anden som hela, egentliga personligheten och i motpolställning till själ och kropp falsk.
   
   
3. Synen på Jesus som sann Gud och sann människa blir i JDS – läran förfalskad.
   
   
4. Pånyttfödelsen av Jesus och påståendet att Han därigenom är i samma position och konstitutionella sammansättning som Adam före fallet blir falsk.
   
   
5. Hela systemet med identifikations - och positionstänkandet blir falskt.
   
   
6. Konsekvensen i människans pånyttfödelse med en egen ande (hela och egentliga personligheten) som är skapad till likhet med Gud. Att människan i sig själv är i Adams position och konstitution i sin ande. Alltså som en gud redan här i tiden, blir en falsk slutledning.
   
   
7. Därtill läggs en utövning som härrör sig från New Thought, att skapa med kraften av Dina egna ord. Precis som i New Age sammanhang ska man lyssna till sin inre röst och lära sig leva i sin egen inre gudomlighet och hämta uppenbarelsen från sin egen ande. Detta leder till ockulta manifestationer.
   
   
8. Det falska lärosystemet rymmer även läran om den smorde ensamme ledaren i församlingen. Den läran kommer, när tiden är mogen och mottagligheten för den öppnad, att lanseras in i kristenheten. Lobbyverksamheten har börjat, dolt bakom tal om teokrati i församlingen och att blint underordna sig församlingsledningen.

Det går inte att ta ut en bit av Trosförkunnelsen och förvänta sig att den är riktig. Försöka ta vara på det goda. Även om några pusselbitar kan inrymma vissa sanningar. Allt är nämligen genomsyrat av ett falskt ormgift. Pusselbitar som går in i varandra. Till ett flätverk i en falsk väv. Till ett nätverk, som ska snärja och vilseföra människan. Ett nätverk som skapar fel konsekvenser och en annan betydelse bakom det kristna språket. Ett nätverk, som skenbart och förvillande, samtidigt inrymmer sanningar i varje pusselbit, till ett skenbart logiskt mönster. Som skapar tankebyggnader, utgörande fästen för villfarelsens andemakter.

Tar man bort en pusselbit rasar systemet. En del tror att Trosförkunnelsen inte längre är centrerad kring JDS – läran. Bara därför att den av taktikskäl, med anledning av den skarpa kritiken, nedtonats. Istället försöker företrädarna få människor att tänka och styras av en känsla, att JDS – läran inte är så viktig. Att det inte har så stor betydelse hur man ser på den frågan. Att folk ska ha en känsla att JDS är en fråga där förkunnelsen modifierats.

Alla försök till klara besked, var företrädarna egentligen står i JDS – frågan, bemöts med undanglidningar och dimridåer. Den läran finns hela tiden underförstått med i tros – läro – och tankesystemet. De försöker nå en acceptans för de falska lärorna, genom att få en känsla och tanke in i människor, att läror inte är så väsentliga. Att det viktiga är att identifiera sig med "Kristus" (d.v.s. se sin position och gudomlighet i den egna anden).

Därmed kommer ju människor in i det falska lärosystemet. Flera sådana beten läggs försåtligt ut, så att människor ska bli så pass indragna och förblindade av lärosystemet, att de inte ser och erfar vad de egentligen sväljer för något. De som trodde att det inte var så viktigt med läran, blir själv fångade av ett falskt lärosystem.

Låt oss till sist påminna oss om vad som gäller beträffande försoningen mellan Gud och människa där i Jesu jordiska kropp på korset. Genom det felfria offerlammets blod och lekamen:

Gud har löst försoningen mellan Gud och människa genom inkarnationen av Jesus in i människogestalt. För att där kunna försona allt med sig själv, där i Jesu Jordiska kropp på korset. Det är ju därför den fallna människan blev underlagd den kroppsliga döden. För att det skulle gå rädda henne. Just genom en kroppslig död.

Gud kommen i köttet underställdes där i Jesu jordiska kropp, den kroppsliga döden. Han dog den. Rättfärdig och ren dog Han den kroppsliga döden. Men även besegrade den. Eftersom han hela tiden samtidigt var sann Gud och sann människa - Kristus och via sin döda jordiska kropp, uppstod till kroppslig odödlighet i människans ställe. Han går sen efter avslutat verk in i den härlighet Han hade före inkarnationen. (Inte nyfödelse för han var aldrig andligen död, men uppståndelse!)

"Nu däremot, då ni är i Kristus Jesus, har ni, som förut var fjärran, kommit nära i och genom Kristi blod. Ty han är vår frid, han som av de båda har gjort ett och brutit ned den skiljemur, som stod emellan oss, nämligen ovänskapen. Ty i sitt kött gjorde han om intet budens stadgelag, för att han skulle av de två i sig skapa en enda ny människa och så bereda frid och för att han skulle åt dem båda förenade i en enda kropp skaffa försoning med Gud, sedan han genom korset hade i sin person dödat ovänskapen."
(Ef. 2: 13 – 16)

"huru mycket mer skall icke Kristi BLOD - då han nu genom EVIG ANDE har framburit sig själv såsom ett felfritt offer åt Gud - rena våra samveten från döda gärningar till att tjäna den levande Guden!"
(Hebr. 9:13-14)

"också åt eder har han nu skaffat försoning i hans jordiska KROPP, genom hans död, för att kunna ställa eder fram inför sig heliga och obefläckade och ostraffliga"
(Kol. 1:22)

När Petrus och Paulus förkunnar om Jesu död handlar det inte om någon andlig död, utan om ett fullbordat offer av Jesu lekamen och blod på korset. Rättfärdiggörelsen ligger i den Jesu död som innebar blodsutgjutelse vid en lekamlig död på korset. Jesus inkarnerades som Sann Gud in i sann människa för att kunna ge sin lekamen och sitt blod som ett försoningsoffer.

"vi har blivit helgade, därigenom att Jesu Kristi kropp en gång för alla har blivit offrad." Inget om andlig död, plågor i dödsriket och nyfödelse av Jesus i dödsriket, överhuvudtaget omnämnt i Bibeln. Inte någonting om en viktig frälsargärning mellan Jesu död och uppståndelse.

Försoningen i Jesu jordiska kropp mellan Gud och människa når sin klimax när Han utropar min Gud varför har Du övergivigt mig. Trosförkunnelsen menar då att Han dör andligen och skiljs från Fadern till sin natur. Då är Han inte längre enheten av Gud och människa. Då är Han inte längre Kristus!

Upplevelsen av avsaknaden av Guds härlighet sker där i Hans jordiska kropp, utan upplösning av enheten mellan Gud och människa i personen Kristus. Samtidigt är Gud i Kristus och försonar världen med sig själv. Hela tiden. Och Jesus är i sig själv, hela tiden sann Gud. Samtidigt som Han som sann människa, oskyldig och ren i sin hela natur tar straffet för människans synd. Det är undret!

Jesus är det inkarnerade Guds Ordet som blivit kött. Guds Ord kan aldrig skiljas från Gud själv. Inte heller skiljs människan Jesus från Gudomen Jesus. Han är hela tiden Kristus!

Jesu kropp formligen slaktas. Hans känsloliv trasas sönder i ångest och vanmakt. Han som var Guds Son, får också uppleva smärtan, av "den eviga skilsmässan från Gud". Men det sker där i Jesu jordiska kropp. Gud är hela tiden i Honom, men Gud deltar med "frånvänt ansikte". D.v.s. Gud bistår inte Jesus i kampen, utan Jesus ska som sann människa, smaka kalken i botten. Jesus ropar därför, Min Gud, varför har Du övergett mig.

Jesus dör inte där, vare sig andligen eller Andligen. Gud i Honom dör inte. Kristus-enheten av Gud och människa i personen Jesus Kristus upphör inte. Inte heller någon upplösning av enheten mellan Fader, Son och Ande, men kroppens frånskiljande och död.

Men Jesus fick fullt ut, som sann människa, uppleva smärtan av att Gud, vänder sitt ansikte ifrån Honom. Som sann människa, har Han där ingen förnimmelse eller vetskap om Guds närvaro. Som sann människa upplever Han sig helt förkastad av Gud och förtappad. Upplever där i sin jordiska kropp, helvetets alla bittra kval. Där i sin jordiska kropp upplever Jesus, dödsrikets vånda av Guds frånvaro, i full kraft. Gud hade vänt sitt ansikte från Jesus, men ändå var Gudomen i Honom. Jesus var samtidigt i sig själv sann Gud. Detta är undret !

Jesu nödrop på korset var inte något som skilde honom från Gud. Men ett uttryck för den våldsamma kamp han genomled när Han som sann människa, utan understöd av sin egen Gudomlighet och Fadern inte sparade eller lindrade Hans vånda, vid offrandet av Hans kött och blod . Samtidigt förenade i tro till Gud. Han säger MIN GUD och FADER I DINA HÄNDER överlämnar jag min ande. Det är inte i liering med syndanaturen han tillber och överlämnar sin ande till djävulen och dödsriket!

"Dödad till köttet, men till anden blev han gjord levande." Jesus blir i det kroppsliga dödsögonblicket, när Han överlämnar sin ande i Faderns händer, levandegjord i anden, genom att enheten av Gud och människa i personen Kristus består vid kroppens död. Ett tillstånd som i uppståndelsen övervinner den kroppsliga döden i människans ställe. Han går sedan in i den härlighet Han hade hos Fadern från evighet före inkarnationen in i den naturliga skapade människans konstitution.

Därmed är Han "såsom helig andevarelse, med kraft bevisad vara Guds Son, alltifrån uppståndelsen från de döda.
(Rom.1:3-4)

Jesus var ju både sann Gud - fullständigt ett med Gud och Gud i sig själv och samtidigt sann människa med mänsklig ande/själ och kropp ("i allt lik sina bröder"). Kristus. Gud i köttet. Guds Son.

När Kristi jordiska kropp skiljs från Gudamänniskan Kristus (enheten av Gud och människa i personen Kristus) fullbordas konsekvensen av den oupplösta enheten i Guds fullhet lekamligen - Kristus. Enheten av Gud och människa i personen Kristus går in i ett annat skede, med enheten bevarad, vid kroppens frånskiljande och död.

Jesus överlämnar sin mänskliga livsande/själ i Faderns händer. Gjord levande i sin ande anger inte att Jesu mänskliga livsande/själ varit död eller att enheten mellan Gud och människa i personen Kristus varit död, men anger att enheten mellan identiteterna går in i ett annat skede, där identiteternas samtidiga uppgående i varandra i personen Kristus till en enhet, når sin konsekvens fullbordan, med fortsatt enhet och liering. Jesu mänskliga livsande/själ förblir i enheten och lieringen med Guds Ande.

Vad jag förstår så uttrycker Bibeln detta som till köttet dödad men till anden gjord levande. Vad detta vill säga oss är att enheten aldrig brutits mellan Gud och människa i personen Kristus och att detta når sin konsekvens fullbordan vid kroppens frånskiljande och död.

Efter åtskiljandet av kroppen, från Gudamänniskan Jesus och kroppens död, återstår fortfarande en uppgift som sann Gud och sann människa. Att besegra den kroppsliga döden och uppstå kroppsligt.

Genom att Jesus aldrig skiljs från Gud, utan övervinner den andliga döden i sin jordiska kropp är Hans mänskliga ande/själ i obruten förening och enhet med Gudomen. Vid den kroppsliga döden lämnar Jesu ande/själ i full förening och enhet med Guds Ande (Gudamänniskan Jesus - Kristus) den jordiska kroppen. (Till köttet dödad men till anden levande i enheten med Gudomen, fortsatt levande eller som Bibeln uttrycker det gjord levande genom den mänskliga andens enhet och liering med Gudomen ).

Guds vrede över synden, drabbar där människans representant på korset. Gud vräker där vreden över människans synder. Alla människors synder, före och därefter, ses i Guds ögon, vara uppsamlade i Jesus. Men när Jesus där blir "gjord" till synd, innebär det inte, att Han i sig själv lever i liering med syndanaturen. Utan helt oskyldig och syndfri i sig själv, tillräknas Han, i Guds ögon, all mänsklighetens synd.

Lägger man samman vad som sägs, t.ex. ur Jes. 53: …slagen för våra missgärningar…lät allas vår missgärning drabba honom…så blev han ett skuldoffer…han bär deras missgärningar…blev räknad bland överträdare…, träder bilden fram av vad som sker.

Den bild Bibeln ger är att Jesus tillräknades människans synd, ”bar den i sin kropp”(en bild av skeendet i Guds ögon), var identifierad med den, utan att vara deneller ha den i sig själv och blev därmed oskyldigt föremål för straffet, som inte är att dö den andliga döden och bli synd i människans ställe, utan att bära fram det offer som avvänder straffet andlig död över människan: Guds Sons kropp och blod, rent och Gudsförenat.

Det är det straff som blev lagt på Jesus att bära fram i människans ställe, för ingen ren, felfri och Gudsförenad människa fanns som kunde bära fram sin kropp och blod som ett försoningsoffer åt Gud.

Jesus blir oskyldig, föremål för straffet för mänsklighetens synder. Det syndfria heliga och rena skuldoffret i form av Jesu blod framburet ur Hans syndfria, jordiska kropp. Syndfri och ren till hela sitt inkarnerade mänskliga väsen, till ande själ och kropp, är Han syndaoffret som bringar försoning mellan Gud och människa.

När Jesus sa att det var fullbordat på korset, så var Gud och människa helt försonade. Där på korset sker försoningens klimax och avslutning. I Guds ögon, var nu alla människor, försonade med Honom. Eftersom Jesus var människans representant. Allt det som skedde med, i och genom Jesus, kunde nu, i Guds ögon, tillräknas alla människor. ... "för att det genom Guds nåd skulle komma alla till godo, att Han smakade döden." Därför vädjar nu Gud genom Evangelium, till alla människors frihet att välja, att låta sig försonas med Honom.

När människan sätter sin förtröstan till Jesu Person och verk, för henne på korset, mottager hon en tillräknad rättfärdighet från Gud, inför Guds ögon. (Rom. 5).

Det är ett orättvist byte som sker där på korset. Men till människans fördel. Jesu rättfärdighet tillräknas människan, på grund av Jesu syndfria liv, ständigt uppfyllande Guds vilja och lagens krav och Hans blodsoffer för människans synder. Människan tillräknas Jesu rättfärdighet, på grund av Hans förtjänst. Utan egen förtjänst och utan möjlighet, att skaffa sig en egen rättfärdighet, som håller inför Gud.

Jesus tillräknas, fast syndfri i sig själv, människans synder, på grund av hennes olydnad, fall och leverne. Utanför Guds vilja. Utan Gudsgemenskap. Med egoismen som drivkraft på högsätet, som i liering med syndens natur integrerad, producerar människan hela tiden synder. Synd och uppror mot Guds levnadsregler. Att älska Honom över allting och sin nästa såsom sig själv. Människan gör ont både mot Gud, sin medmänniska och mot sig själv. Hon är oförmögen att leva i gemenskap med Gud, sin medmänniska och sig själv på rätt sätt.

Denna människans belägenhet och hennes synder driver Jesus, som människans representant, upp på korset, så att Gud ska, i Jesu jordiska kropp, kunna utverka ett byte. Ett byte som ska göra Gud moraliskt fri att utdöma en rättfärdiggörelsedom över människan. Det är alltså Dina och mina synder, som driver Jesus upp på korset. Hans kärlek till Dig och mig driver Honom dit. Han vet att det är enda vägen att Gud ska kunna fälla en rättfärdiggörelsedom över oss.

Den tillräknade rättfärdigheten från Gud grundar sig uteslutande på Guds barmhärtighet, nåd och Kristi förtjänst.

Ingenting i människan själv eller hennes medverkan eller förtjänst är orsak till denna tillräknade rättfärdighet från Gud och inför Gud. Endast Jesu försoningsverk är grunden till denna rättfärdiggörelsedom över människan.

Tron producerar inte denna rättfärdiggörelse. Men den objektiva rättfärdiggörelsedomen över alla människor mottages subjektivt, i den enskildes liv, genom tron. Tron är endast medlet, det passiva verktyget, som mottager rättfärdiggörelsen eller försoningen och syndernas förlåtelse. Tron liknas ofta vid den utsträckta handen, men inte i den meningen att det är fråga om en prestation från människans sida. Vår rättfärdighet eller vår rättfärdiggörelse är en gåva, tron är mottagandet av eller gripandet om denna gåva.

Gud själv skapar hos oss den mottagande tron, genom förkunnandet av evangelium - genom den framräckta gåvan. Den som inte hört ett ord om tron men som ändå tar emot evangelium, han har den rätta tron. Tiggarens hand gör inte gåvan utan tar emot den. Tiggaren, som tar emot allmosan, har inte bidragit något till sitt livsuppehälle. Tron rättfärdiggör endast genom sitt föremål, d.v.s. genom det som föreligger som en gåva före tron och som tron griper om. Griper om det avslutade försoningsoffret för människans synd av Jesu syndfria blod och lekamen på korset.

Rättfärdiggörelsedomen och benådningen är ett faktum före tron och orsaken till tron, inte tvärtom. Först måste ju brottslingen benådas, innan han kan ta emot benådningen. Evangelium överräcker denna benådning och den som tar emot den blir verkligen benådad, får verkligen gagn av den skänkta benådningen. Ingen är i personlig besittning av en gåva, bara därför att det finns en givare och en gåva. Tron tar givaren på orden och tar emot gåvan, som finns där före mottagandet. Tron är alltså inte orsak till gåvan utan endast det mottagande organet, som skapas av nåden allena.

Uppmaningen att tro innebär inte att du först måste göra någonting för att bli förlåten. Den innebär i stället att du alls ingenting skall göra. Gud begär ingenting av dig. Du får i stället fritt och för intet ta emot hans gåva: syndernas förlåtelse, rättfärdiggörelsen, försoningen och evigt liv. Tron griper tag kring detta erbjudande.

Enligt Guds Ord är alla människornas synder utplånade, övertäckta och förlåtna för Kristi skull. Genom försoningen och den tillräknade rättfärdigheten från Gud. Han tillräknar inte världen deras synder (2 Kor. 5 : 1). En rättfärdiggörelse till liv har kommit över alla människor.
(Rom. 5 : 18).

När människan sätter sin förtröstan till Jesus, för sin räddning, träder denna rättfärdiggörelsedom in, som laga kraft, som en subjektiv verklighet, över den människan. Rättfärdiggörelsedomen, dömd av tillvarons högsta instans, utan överklagansrätt, är objektivt dömd över alla människor. Gäller i subjektivt laga kraft hos den, som sätter, sin förtröstan till Jesus.

När människan i Guds Andes ljus, hör och ser denna domsutsaga. Att hon är benådad för Jesu skull. Då väljer hon om hon ska tacka och ta emot benådningen. Så att domsutsagan vinner laga kraft, subjektivt, i hennes liv, personligen. Eller också förkastar hon domsutsagan. Benådad trampar hon då Jesu blod under sina fötter. Jesus har då dött förgäves för den människan. Det finns inget annat offer givet som kan rädda människan. Benådad stannar hon då kvar i fängelset. Benådad ställer hon då sig själv kvar, under Guds vrede.

"Den som har Sonen, han har Livet. Den som inte har Sonen, har inte Livet, utan Guds vrede förblir över honom."

De som inte tror evangelium - inte genom tron griper tag om denna fria gåva - går dock evigt förlorade. De har förkastat Kristus, förkastat benådningen. avvisat försoningen, rättfärdiggörelsen, syndernas förlåtelse. De väljer själva att ställa sig utanför benådningen.

Guds vrede består i att Han överger en människa, som inte vill ha med Honom att göra. Människan drar straffet över sig själv. Bort ifrån Gud med alla förfärliga konsekvenser det innebär i den här tiden och evig pina i evighetens värld.

Att bli utlämnad åt synden, ondskan och de demoniska makterna är redan i den här tiden ett fruktansvärt straff. Att i evigheten leva i ett sataniskt tillstånd i en satanisk tillvaro, är en fasansfull vånda - utan slut och möjlighet till förändring. Det är inte Gud som är grym. Det är människan som är grym mot sig själv, när hon frånsäger sig Gudsgemenskapen.

Människan frånsäger sig också Guds gemenskap, genom att sätta sin förtröstan till en falsk Jesus, ett falskt evangelium, introducerad av en lögnens villoande, att Jesus skulle ha dött andligen och blivit född på nytt. Den tron är inte framfödd av Sanningens Helige Ande.

Då är det inte - Kristus - den Sanne Jesus, Bibelns Jesus och den sanna försoningen som tron och förtröstan griper om.

Uppenbarligen är det så att väldigt många i församlingsledningar och kristna sammanhang, saknar det äkta och verkliga livet i Gud. Hur kan det eljest vara möjligt, att en så uppenbar villolära, som Trosförkunnelsen utgör, kan få sådan ingång och fäste i kristenheten?

Hur är det möjligt att ha Bibeln som Guds auktoriserade Ord och inte se, höra och erfara falskheten i Trosförkunnelsen? Hur är det möjligt, med den människokännedom Guds Ande ger, att inte uppleva, märka och erfara manipulationen, maktutövandet, falskheten, den beräknande taktiken, kärlekslösheten och mekaniska ihåligheten hos Trosförkunnelsens företrädare och undervisning?

Fiendens syfte med Trosförkunnelsen är ytterst att via den hädiska JDS – läran, där Jesus lögnaktigt tillskrives att Han lever i liering med syndanaturen och skiljs från Gud i väsenhänseende, förvilla människan tillbaka till fallets dag. Att begå samma misstag om igen. Som enskilda. Som församlingar. Som kristna rörelser. Han lurar människan igen att missa målet.

Dessutom får han, genom den finurligt uträknade slutkonsekvensen av sitt falska läro – och tankesystem, människor till att utöva olika tekniker, för att frigöra den påstådda gudomligheten i sin egen ande. Därigenom frigörs ockulta krafter och onda andars spel i plagiat av Guds kraft. Han blir därmed ärad som Gud i Guds ställe. Av människor som säger sig vara kristna och älska Jesus. Han lyckas vrida vitt till svart och få det att framstå, som att de som ser igenom detta, är kritiska bromsklossar till Guds väckelse och Guds verk. Tala om lyckat högförräderi!

Jämsides med öppnandet för den falska Trosförkunnelsen från den karismatiska sidan av kristenheten, så kommer från en annan sida av kristenheten, att alltmer öppnas för upphöjelse och tillbedjan av Maria, mysticism och New Age - influerade tankesystem.

(Ofta hör man: Vi ska "pröva allt och behålla det goda", även New Age har något att bidraga med. "Döm inte på det att ni inte må bli dömda". Vi ska inte döma ut Trosförkunnelsen, utan ta vara på det goda som den berikar Kristi kropp med. "Är läran från Gud kommer den att bestå, eljest dör den ut". Oupphörligen får man genom liknande resonemang konstatera, hur fienden är bedrägligt skicklig, när det gäller att citera fel Bibelord in i fel sammanhang.)

Ockulta manifestationer kommer på flera olika sätt att ta sig in i kristenheten. Den sista tidens avfallna kristenhet kommer att vara präglad av ockulta manifestationer. Den stora skökan är berusad av och berusar sin omvärld med trolldom. Under sken av det kristna namnet. Under sken av att det är Guds kraft och övernaturliga tecken och under.

Den "berusningen" är ett kännetecken för Torontovälsignelsen, Pensacolaväckelsen, Vineyard och Trosrörelsen. I "trolldomsberusningen" inryms också stigmatisering, gråtande madonnor och ockulta manifestationer där Maria upphöjes och tillbedes.

Men tror Du då att allt övernaturligt och alla underverk är falska? Nej, naturligtvis inte! Gud som skapar ur intet med ett ord kan göra vad som helst! Har både varit med om underverk och upplevt Guds kraft. Frågan är inte om Gud gör under idag. Om Han vill och kan hela människor idag. Detta är ju en naturlig del av levande kristendom. Det är inte det frågan handlar om!

Men det som manifesteras i de sammanhang jag ovan nämnt är ett plagiat av Guds under och kraftkällan är en blandning av mediala krafter och onda andars spel!

Att det sker övernaturliga manifestationer är inget bevis för att det har sitt upphov och sin källa i Gud. Även satan ska i den yttersta tiden, just under det kristna namnet, förvilla jämväl de utvalda, genom tecken och under. I de ovan uppräknade företeelserna är satan upphov och källa. En prövning av andarna, lärorna och frukten visar detta. Där finns inte Herdens utan ulvens röst och förvillelse.

Att Gud tillåter detta ske, beror på att agnarna ska sållas från vetet. Att det ska utkristalliseras vilka som älskar sanningen och ger den rum i sitt hjärta. Vilka som älskar Jesus för den Han är och äger den sanna tron i sina hjärtan. För att den sanna Brudeskaran ska tränga in i Ordet. Leva nära den Sanne och äkta Jesus Kristus och drivna av den Sanne Guds helige Ande, vara redo att möta Jesus. Må så många som möjligt vakna upp över vad som är den sanna väckelsen i dag.