Inlägg 3 kring Andreassons syn på sakramentalismen
Alla som läst bibeltexten vet att så gick det faktiskt inte alls till vid bröllopet i Kana. Där skedde det en verklig förvandling av vatten till vin. Där kunde man tala om vinets ”real-presens” (verkliga närvaro).
Ingenting liknande sker i nattvarden, varken i lutherska eller katolska kyrkor. Det borde även Kyrillos ha förstått. Eftersom han nu tydligen inte gjorde det kan man knappast betrakta honom som en auktoritet i ämnet. Dessutom är det som sagt möjligt att genom citat från olika kyrkofäder finna stöd för mycket olika uppfattningar.
Halldorfs version av kyrkohistorien blir därför inte särskilt vederhäftig. Istället blir den partisk och tendensiös. Varför inte citera Augustinus? Han uppfattade Jesu ord om att äta hans kött och dricka hans blod som bildspråk. Det gör förresten en del lutheraner också.
Framför mig har jag en liten bok utgiven av Lutherstiftelsen i Norge. En person frågar där om det bara är genom att ta nattvarden som man får andligt liv. Jesus säger ju i Joh. 6:53 att om vi inte äter hans kött och dricker hans blod så har vi inte liv. Svaret som boken ger är följande:
”Joh.6:53 handlar inte direkt om nattvarden. Då dessa ord uttalades var ju nattvarden ännu inte instiftad, detta skedde först sista kvällen Jesus var tillsammans med sina lärjungar. Meningen med orden i Joh. 6 är att ingen kan bli frälst utan Jesus.
Orden om att äta hans kött och dricka hans blod måste här förstås som ett bildligt uttryck på linje med orden om Jesus som livets vatten och livets bröd. Alla dessa bilder säger att ingen kan leva utan Jesus. Ingen går förlorad för att han inte går till nattvarden. Man går förlorad om man inta tar emot Jesus.”
När en vaken lutheran kan se att Jesu ord i Joh. 6 om att äta hans kött och dricka hans blod är bildspråk, borde det inte vara orimligt att tänka att nattvardens instiftelseord också är det. Men det kan Halldorf inte tänka sig.
”För att kunna ta till oss Jesu ord omvandlar vi dem antingen till bilder, och tömmer dem därmed på kraft, eller förklarar dem med hjälp av filosofiska system.”säger han. Omvandlar Jesu ord till bilder! Men kära nån, en stor del av Jesu undervisning ÄR ju bilder, liknelser och illustrationer! De måste då givetvis tolkas och förstås som bildspråk.
Det stora engelska bibelverket ”Companion Bible”, som gör intressanta analyser av bibliska ord säger:
”Att förstå bildspråk bokstavligt är den ymnigaste källan till villfarelse.”
Halldorf menar ”när vi äter brödet och dricker vinet blir vi delaktiga av Gud.” Han nämner inga andra villkor. Det låter som det katolska ”ex opere operato” – i kraft av själva handlingen, alltså automatiskt.
Framför mig har jag ett vittnesbörd av en man som fått samvetsproblem för att han i sitt oomvända tillstånd under många år gick till nattvarden. Många har gjort och gör detsamma utan att få liv i Gud. Ingenting i Andens värld sker automatiskt.
Peter Halldorf gör också stort nummer av de nytestamentliga ordens betydelse. Han tar upp ordet ”åminnelse” med avseende på nattvarden.
” Det grekiska ordet har innebörden att ”återkalla” eller ”återuppleva”. Åminnelse är mer än att påminna sig något som hänt. Vi blir delaktiga i det vi minns,”skriver han.
Jag har mött liknande tankar i texter skrivna av katolska teologer. Precis som påskmåltiden fick judarna att i minnet återkalla den stora händelsen då Israels folk befriades från Egypten, så gör nattvarden Jesu korsdöd närvarande på nytt, säger de.
Vad är det då som är så nytt och märkligt i denna form av språkexpertis? Påskmåltiden var en typisk åminnelsehögtid för judarna och är så än idag. Man minns hur Herren befriade sitt folk genom påskalammets blod. Under påskmåltiden instiftade Jesus det nya förbundets minnesmåltid – nattvarden.
Men det var bara i minnet som en jude kunde återkalla befrielsen från Egypten. Som historisk händelse kunde den inte ske på nytt. Vi kan genom Ordet, Andens ljus och nattvardens symboler uppleva stark inlevelse i Försoningens verklighet. Men försoningen är och förblir ett fullbordat faktum som inte på något sätt sker på nytt.
Moderna katolska teologer är ofta försiktiga med att säga att Jesus offras på nytt igen i nattvarden, vilket är officiell katolsk lära. Man föredrar att använda sådana ord som ”återkalla, verkliggöra, aktualisera” osv. Att bruka ordet ”återkalla” med avseende på Jesu försoningsdöd för oss på gränsen till det katolska tänkandet.
Väljer vi att bruka det måste vi understryka att det bara är i minnet vi kan ”återkalla” Jesu korsdöd då vi firar nattvard. På vanlig svenska betyder ”åminnelse” detsamma som att högtidlighålla minnet av något. Halldorfs påstår att det betyder något mer. Nattvarden kan emellertid aldrig bli något annat än en minnesmåltid. Men genom Ordets och Andens ljus kan den bli en fest och en högtid.
För en tid sedan besökte jag en stad i Frankrike där det för ovanlighetens skull också finns en liten luthersk församling. Jag fick då tillfälle att prata med två personer som båda tillhörde lutheranernas kyrkostyrelse. Det visade sig att ingen av dem trodde på den lutherska ”konsubstantiationsläran.”
De hade precis samma syn på nattvarden som evangeliska kristna vanligen har. De såg den som en minnesmåltid som för oss närmare Jesus och korset. De var inte alls påverkade av liberal teologi. De tolkade bara helt enkelt Bibelns bildspråk såsom bildspråk. Härtill vill jag bara tillägga att jag ofta har upplevt sann andlig gemenskap med luheraner utan att först ta reda på vilken syn de har på nattvarden.
Lärostrider är inte bra – allra minst på kärlekens bord som ju nattvardsbordet borde vara. Den magisk-mystiska sakramentalismen är emellertid så främmande för Guds Ord och så oförenlig med sund och sann andlig väckelse att vi måste varna för den.
De som står för den har också en benägenhet att omtolka kyrkohistorien och därmed utsudda gränsen mellan evangelisk och katolsk kristendomsförståelse. Det är en försåtlig teologi som Guds folk i vårt land inte bör öppna sig för.
---------------
I en tidigare artikel har vi jämfört de mycket olika uppfattningar om nattvarden som två pastorer inom Pingströrelsen står för. Pastorerna Hultman och Halldorf står som representanter för en evangelikal och en sakramentalistisk vinge inom samma rörelse. I den här artikeln skall vi påvisa att sakramentalismen lever och frodas både ytterst till höger och ytterst till vänster i den religiösa världen.
De som eventuellt har trott att modern katolicism har övergivit gångna tiders extrema sakramentalism bör ta del av Lillemor Hallins artikel i Dagen. Den skall vi citera och kommentera. Sedan tar vi en titt på situationen inom Trosrörelsen.
Liksom i min förra artikel vill jag understryka att mina kommentarer gäller det läromässiga innehållet i det som skrivits och bör därför inte uppfattas som personangrepp mot författarna. Att de namnges och citeras är givetvis oundvikligt – liksom i all annan debatt. Vi börjar med Lillemor Hallins artikel och den vill jag ge följande överskrift:
Är kekatolsk nattvardslära med karikatyr av protestantismen.
Lillemor Hallin citerar Jesu ord då han säger:
”Den som äter mitt kött och dricker mitt blod har evigt liv” och hon citerar en del äldre liturgier som presenterar nattvarden med följande ord:
”Kungarnas Kung och herrarnas Herre, Kristus vår Gud kommer för att offras och för att utges som mat åt de troende....”
Sedan konkluderar hon:
” Som nattvardens höjdpunkt tog man emot (och gör det än idag i alla de äldre kyrkorna) Jesus själv, hans kropp och hans blod. Det är inte bara en minneshögtid. Man deltar i Jesu förening med mänskligheten om och om igen.
År 451 uteslöts de koptiska, syriska och etiopiska kyrkorna från den övriga kristna familjen. Men apostlarnas undervisning om nattvarden följde dem. 1054 skildes öst – och västkyrkan åt.
Men båda bevarade den ursprungliga undervisningen. Alla dessa kyrkor hade ju sina rötter direkt i gemenskapen kring Jesus. I dessa äldsta kyrkor firas nattvarden dagligen över hela världen.
Kristus själv stiger ned på vart och ett av dessa altare och utger sig själv som föda. Jesus blev ju människa för att vi skulle bli gudomliggjorda.
Reformationens kyrkor präglades av en ny tidsanda, renässansen, och dess framväxande individualism. Senare kom de evangelikala, och individualismen framträdde ännu mer.
Apostlarnas undervisning kunde nu nytolkas efter individuella idéer, vilket vi ser i det oräkneliga antal kyrkor, samfund och uppfattningar som präglar den protestantiska världen.”
-----------
Detta ovan är faktiskt en form av romersk-katolsk propaganda, som dessutom är förvånande primitiv, då man betänker att den kommer från en person med Lillemor Hallins intellektuella resning. Den har visserligen också ett litet stänk av snäv ekumenik.
Ja, den är verkligen snäv, för även om det sägs att både den syriska, den koptiska och den ortodoxa kyrkan tillsammans med katolikerna har den rätta och ursprungliga nattvardssynen, så står det att protestanter och evangelikala gjort sig skyldiga till individuella nytolkningar av apostlarnas budskap.
De har med andra ord kommit bort ifrån den ursprungliga sanningen.
Kristus stiger ned från himmelen tusentals gånger dagligen.
Detta lär den katolska kyrkan. Artikeln vi citerat påstår att i nattvarden kommer Kristus ned på de kyrkors altaren som har bevarat den s.k. ”ursprungliga undervisningen.”
Det saknas inte katolska författare som i högstämda ordalag beskriver just prästernas makt att under mässan få Kristus att stiga ned på kyrkornas altaren.
Den katolske prästen John O’ Brien, citerad av Richard Bennett, uttryckte sig följande:
”När prästen uttalar de underbara instiftelseorden når han ända upp till himlen, får Kristus att stiga ned från sin tron och placerar honom på altaret för att han där på nytt skall framställas som ett offer för människornas synder.
Prästen har större makt än kungar och kejsare. Den övergår både änglar och helgon, keruber och serafer. Ja, den övergår till och med Jungfru Marias makt.
Medan den heliga Jungfrun var det mänskliga redskapet till att Kristus blev inkarnerad en enda gång, får prästen Kristus att stiga ned från himlen och bli närvarande på våra altaren som ett evigt offer för människornas synder – inte bara en gång, men tusen gånger!
Prästen talar, och Kristus, den evige och allsmäktige Gud, böjer sitt huvud och åtlyder ödmjukt prästens order. Se hur upphöjd den kristna prästtjänsten verkligen är!”
------
Normala människor uppfattar förmodligen sådana uttalanden ovan, som ett utslag av religiöst storhetsvansinne, producerat av en sjuk hjärna.
Men det finns tyvärr många exempel på liknande uttalanden, både av påvar och andra eminenta katolska personligheter, som med samma hänförelse beskriver storheten i det katolska prästämbetet.
När en liten människa, klädd i prästkläder, menar sig ha makt att beordra Honom som har all makt i himmel och på jord att stiga ned från himmelen till ett altare, då kan vi med rätta tala om blasfemi (hädelse).
Man undrar om de som omfattar denna makabra tro aldrig har läst Romarbrevet 10. Där kan vi läsa följande:
”Men den rättfärdighet, som kommer av tro, säger så: ”Du behöver inte fråga i ditt hjärta: Vem vill fara upp till himmelen nämligen för att hämta Kristus ned? –Vad säger den då? ”Ordet är dig nära, i din mun och i ditt hjärta, nämligen Ordet om tron, det som vi predikar.” ( Rom.10:6,8 )
Det betyder att Jesus Kristus faktiskt är oss lika nära som löftena i Hans eget Ord. Så välsignat enkelt är det!
Talet om att hämta Kristus ned blir både meningslöst och överflödigt. Han har ju själv redan en gång stigit ned från himlen och kommit till oss i människogestalt.
Då fullbordade Han frälsningsverket genom sin död och uppståndelse. Och nu är Han allestädes närvarande genom den helige Ande. Men i fysisk och synlig gestalt är han i himlen, ty Bibeln talar om ”Jesus, vilken himmelen måste behålla intill de tider, då allt skall bliva upprättat igen.” ( Apg. 3:21 )
-----------
Kristus offras på nytt på altaret för människornas synder.
Lägg märke till påståendet i artikeln, att i nattvarden kommer Kristus för att offras. Att detta skulle vara den apostoliska och ursprungliga förkunnelsen om nattvarden är fullständigt orimligt.
Nya testamentet understryker ju gång på gång att Jesus Kristus en gång för alla blev offrad för att sona all världens synd. Inte på någon kyrkas altare men på Golgata kors.
Hela den katolska mässan är en förnekelse av Jesu egna ord på korset: ”Det är fullbordat.” Det var just den katolska läran om mässoffret som reformatorerna så starkt protesterade emot.
Orsaken härtill var naturligtvis inte, som Lillemor Hallin påstår, att de var påverkade av renässansens nya tidsanda, men helt enkelt att de genom att rannsaka den Heliga Skrift insåg att påvekyrkan hade hamnat på villospår.
Lillemor Hallin tvekar alltså inte att citera texter som tydligt säger att Kristus stiger ned på altaret för att offras. Så säger också flera katolska katekeser och det är officiell katolsk lära att Kristus offras på nytt i mässan.
Detta sker då brödet och vinet förvandlas till hans lekamen och blod (den s.k. transsubstatiationsläran. Den store katolske kyrkoläraren Sankt Thomas lär ha yttrat följande:
”Herrens kropp blev offrad på korset för att sona arvsynden, men den offras ständigt på altaret för de dagliga synderna, så att Kyrkan kan bära fram en offergåva som blidkar Guds vrede.”
Tydligare kan det knappast sägas att Jesu offer på korset betraktas som otillräckligt. Just detta gör den katolska nattvardsläran blasfemisk.
--------------
Kyrkohistorien vänds upp och ned.
”Alla dessa kyrkor hade ju sina rötter direkt i gemenskapen kring Jesus,” skriver Lillemor Hallin om de s.k. ”gamla kyrkor” som i likhet med katolikerna påstås ha bevarat den ursprungliga nattvardssynen, den som evangeliska kristna har förirrat sig bort ifrån?
Men hur kan någon som har läst något lite kyrkohistoria tänka att den nuvarande katolska mässoffersläran har sina rötter i urkristendomen eller i gemenskapen kring Jesus?
Praktiskt taget alla vederhäftiga böcker i kyrkohistoria säger ju precis det motsatta. Den urkristna minnesmåltiden förvandlades med tiden till en offergudstjänst mirakulöst utförd av en präst.
Vanligen omtalas Cyprianus, som levde i det tredje århundradet, som upphovsmannen till nattvarden som offergudstjänst.
Den franske senatoren och historikern Pressensés sju volymer om de kristnas liv och lära under de tre första århundradena ger ovärderlig kunskap just om de förändringar som ägde rum i den officiella kyrkan i förhållande till urkristen tro. Nutida katolsk nattvarsduppfattning är olösligt förbunden med läran om transsubstantiationen.
Ingen kan nämligen tro att vanligt bröd och vin på ett altare kan sona synd. Men blir brödet och vinet bokstavligt och mirakulöst förvandlat till Kristi lekamen, blod och gudom har man i varje fall en filosofisk grund för offertanken.
Men nu vet vi ju att transsubstantiationen är en sentida uppfinning. Själva ordet var okänt före 1100-talet. Det stora uppslagsverket Brittanica säger att ”transsubstantiationsläran” utformades av katolska teologer från det trettonde till det femtonde århundradet.”
Och den är som sagt själva förutsättningen för det katolska mässoffret. Den katolska mässan kan därför omöjligen vara identisk med den urkristna nattvarden.
Allt detta måste Lillemor Hallin, som besitter hög lärdom på många områden, vara klar över. Detta gör att hennes påståenden blir ännu mer gåtfulla.
Den katolska kyrkan har inte ens bevarat sitt eget praktiserande av nattvarden intakt under seklernas gång. Kyrkomötet år 1415 bestämde att hädanefter skulle bara prästen dricka av vinet i mässan. Folket skulle endast få del av brödet.
Detta är speciellt anmärkningsvärt eftersom katolska kyrkan vanligen tolkar Jesu ord i Joh. 6 bokstavligt, då han säger att ”om ni inte äter människosonens kött OCH dricker hans blod har ni inte liv i er.”
Detta borde då innebära att ingen katolik, utom de som tillhör prästerskapet, har kunnat få andligt liv sedan 1400-talet. Möjligen också med undantag av de nutida nattvardsgäster som i en del kyrkor får lov att doppa oblaten i vinet.
Allt detta borde få tänkande katoliker att fråga sig vad deras påvar, teologer och kyrkoledare egentligen har sysslat med under historiens gång.
Lillemor Hallin vet mycket väl att sakramentalismen kan skymma bort Jesus precis som pastor Hultman varnar för i sin artikel i Dagen.
Det har hon själv skrivit i sin bok ”Strömmar av liv”, som hon var vänlig nog att sända till mig för några år sedan. Där talar hon själv om katoliker som blir tillfrågade varför de gått över till en pingstförsamling eller något liknande. De brukar då svara:
”Det var först här som jag fann Jesus.” De svarar också att ”de i den katolska kyrkan endast mött sakrament, sakramentsförvaltare och symboler som helt skymt Jesus själv.”
Jag blev gripen då jag läste dessa ärliga och uppriktiga ord som Lillemor Hallin skrev i ovannämnda bok. Det påminde mig så mycket om den andliga nöd jag själv sett så mycket av under många år i det katolska Frankrike. I den artikel som jag nu har citerat och kommenterat känner jag inte riktigt igen författarinnan till boken ”Strömmar av liv".
Om sakramenten verkligen kan skymma bort Jesus själv står det väl klart att det inte är en förnyelse av sakramentalismen vi behöver utan en förnyelse av den levande Kristusförkunnelsen. Låt oss göra allt vi kan för att den förnyelsen må komma!
----------
Nu skall vi flytta över till den yttersta vänstern i det religiösa landskapet.
Ulf Ekmans och Trosrörelsens nya sakramentala teologi.
Pastor Ulf Ekmans bok ”Doktriner”, kom ut 1995. Han skrev då bland annat följande:
” Nattvarden har blivit en nästan magisk ceremoni där Jesu offer på Golgata upprepas om och om igen, fastän oblodigt. Det är oerhört egenmäktigt att reducera frälsningens hemlighet och verklighet till yttre handlingar. Genom att dessa handlingar har blivit ritualiserade och mystifierade har människor uppfattat dem som magiska. Om rätt person (en vigd präst) använder rätt ritual och utför de rätta handlingarna så försäkras människan ingång i Guds rike.
Jesus säger klart att nattvarden är en förbundsmåltid. Vinet representerar Jesu offerdöd på Golgata då hans blod utgjuts, och brödet representerar hans kropp som bryts sönder på korset. Den som tar del av hans offergärning i tro blir delaktig i förbundets välsignelser.
Han ”äter” av Jesu verk på korset och får liv, kraft och välsignelse av det. Att i bokstavlig mening äta av brödet och dricka av vinet innebär enligt Paulus en ständig påminnelse om vad Jesus har gjort på korset. En förkunnelse om Jesu död och Jesu återkomst. En andlig delaktighet i Jesu gärning på Golgata.” (Så långt Ulf Ekman)
Ingen bibeltroende kristen torde ha något att invända mot denna syn på nattvarden. Ekman förkastar med all tydlighet den katolska mässan, som innebär ett upprepande av Jesu offer. Han varnar för uppfattningen att om bara en vigd präst utför handlingen, så har den verkan.
Det måste innebära att han är skeptisk både till läran om den s.k. ”apostoliska successionen” och till sakramenten som förmedlare av andligt liv.
Om brödet och vinet i nattvarden säger han att de ”representerar” Jesu lekamen och blod. Han uppfattar alltså nattvardselementen som symboler. Den troende ”äter” (inom citationstecken) av Jesu verk. Att konkret delta i nattvarden innebär åminnelse, förkunnelse av Jesu död och återkomst samt en andlig delaktighet i Jesu verk.
Men så elva år senare ger Ekman ut en bok om nattvarden under titeln ”Tag och ät.” I den använder han uttrycket ”realpresens” om Jesu närvaro i nattvarden. Det betyder alltså att Jesus är ”verkligt” närvarande.
Ekman framställer detta som ett mysterium. Han står för en helt bokstavlig uppfattning av dessa Skriftens ord. Jesus sade nämligen vad han menade och menade vad han sade, då han instiftade nattvarden med orden: ” Detta är min lekamen. Detta är mitt blod.”
Enligt Ekman är det självklart att lärjungarna uppfattade dessa Jesu ord helt bokstavligt, trots att han själv för tio år sedan uppfattade dem symboliskt.
De som inte är bokstavstroende på detta område förpassas nu av författaren till den kategori som förnekar det övernaturliga, vilket han själv alltså gjorde för tio år sedan.
I slutet av boken skriver Ekman att han mött ett behov, speciellt hos yngre troende, att ”få del av de rikedomar som den helige Ande deponerat i Kyrkan genom tiderna. Nattvarden är definitivt en av dessa skatter. Man bryr sig helt enkelt inte om, om det är ”katolskt” eller ”protestantiskt”, om det är ”evangelikalt” eller ”karismatiskt” utan frågan blir istället om det är genuint kristet och då alltså är sant."
------
Detta är ”ekumenisk vidsynthet” i högsta potens men samtidigt totalt förvirrande. Vi har redan påvisat att enligt katolsk uppfattning kommer Jesus för att offras på nytt vid varje nattvard (mässa). Det kunde Ekman inte acceptera 1995.
Idag menar han att det spelar ingen roll om nattvarden uppfattas katolskt eller färgas av en annan trosriktning. Bara trosinnehållet är kristet och därmed sant.
Men allt som går under kristen täckmantel är tyvärr inte sant. Diametralt motsatta uppfattningar kan ju heller inte alla vara sanna!
Pastor Ekman har tydligen ändrat mening på väsentliga punkter och pläderar nu för en sakramental, magisk-mystisk nattvardslära samtidigt som han menar att nattvarden kommer att bli en enande faktor för alla kristna.
Om den redan långt gångna lärolikgiltigheten växer får han kanske rätt. Även andra representanter för trosrörelsen har yttrat sig på liknande sätt, vilket tycks tyda på att denna rörelse är på väg att bli sakramentalistisk.
För några år sedan försäkrade Ulf Ekman att läromässigt hade ingenting förändrats på Livets Ord sedan församlingen startades. Detta vågar nog ingen påstå idag.
Stig Andreasson.
-------------
HaFo kommentar till det senaste i vad Stig framför ovan:
Ekman är ju egentligen en enda stor pajas på den andliga arenan! Men det är mycket allvarligare än så!! Han är en falsk lärare och falsk profet, som lyckas dupera och få människor med sig in i förförelse. Tillsammans med sin svärfar, så har han fört trosförkunnelsens villfarelse in i människors sinnen och hjärtan och ”kristna sammanhang”.
När det passade honom bäst för sina syften, så tog han avstånd från katolicismen. Men när det nu passar honom bättre för sina syften, att få en än större arena att briljera på, så bejakar han katolicismen. Och blinda andliga ledare tycks bara säga ja, tack och amen!???
Hafo
Jag fick ett mail, som kan hänföras till ämnena under Sakramentalism eller Nattvarden. Jag sätter det under Nattvarden på ”Min Åsikt” och benämner det ”fortsatt under Sakramentalism” på info via mailen.
Jag återger delar från mailet och lägger så in mina kommentarer här och där mitt i vad mailskribenten anser.
------------
Mailskribenten säger:
”När det gäller min syn på dopet och nattvarden så lutar jag åt Luthers inställning i den frågan. Dopet och nattvarden kan sägas vara objektiva till sitt väsende så att säga. Men om tro inte finns så kan de i sig själva inte frälsa.
Att låta döpa sig eller inta nattvarden utan att tro på Jesus och Guds Ord är absurt. Jag tycker att barndop kan accepteras om barnens föräldrar är troende och om barnens föräldrar fostrar in barnen i trons lydnad. I annat fall bör barn inte döpas. Då gäller bara sk troende dop.”
------
HaFo kommentar:
Jag har svårt att riktigt förstå om innehållet här är konsekvent eller innehåller delger två budskap!? Dels säges, att man inte ”kan LÅTA döpa sig” (= medveten handling utifrån att man kommit till tro) eller ”inta nattvarden UTAN ATT TRO på Jesus och Guds Ord är absurt”!
Men så säges ändå, att det ändå är riktigt med barndop, om föräldrarna är troende ( alltså handlar det inte längre om en personlig tro, utan om andras tro, som förutsättning för dop och nattvard). Är det då tron på Jesus eller sakramentens verkan i sig själva, som man egentligen tror på och fokuserar!?
-------------
Mailskribenten säger:
”Den som tror och blir döpt skall bli frälst säger skriften. Detta är mycket klart och enkelt. Att bara vara döpt utan att tro frälser inte. Och att vara troende utan att låta döpa sig om och när man har haft möjlighet att göra det är en förnekelse av tron vilket inte heller frälser. En sann troende vill låta döpa sig. Däremot kan man vara en troende som saknat möjligheter till att bli döpt och då blir man givetvis frälst i alla fall.”
----
HaFo kommentar:
Håller helt med mailskribenten, om trons och dopets plats och betydelse i frälsningen. Helt enligt de förebilder från GT för dopets tid plats och funktion, som jag tidigare återgett.
För mig är det väldigt befriande att se, att det är tron på vem Jesus ÄR och betydelsen av offret på korset, som är den frälsande tron, och inte tron på diverse sakrament, som i sig själva, skulle vara bärandes och förmedlare av andligt liv!
Allt handlar det om Jesu Kristi person och vad han utförde på korset! Det är vad alla ”sakrament” vill peka på! Det är Jesus själv, som är bärare och förmedlare av andligt liv! Och inte de ”sakrament” i sig själva, som har till uppgift att fåmänniskan att se vem Jesus ÄR och betydelsen av offret PÅ KORSET!!
------------
Mailskribenten säger:
”Samma sak är det med nattvarden. Om man som troende har möjlighet att inta nattvarden så skall vi göra det. Om man vägrar att inta nattvarden i det läget så är det en förnekelse av tron. Men om man är troende men saknar möjlighet att inta nattvarden så förnekar man inte tron.”
-----
HaFo kommentar:
Rövaren på korset, som Jesus säger vara med honom i Paradiset, hade varken möjlighet till dop eller nattvard. Men han insåg, att han var en från Gud skild syndare! Han insåg även vem Jesus VAR! Han bad därför Jesus om en tanke – men FICK EN EVIGHET I HANS GEMENSKAP!!! Alla sakrament förutan!!!!
Det är tron på Jesus, vem Han ÄR och betydelsen av offret av Kristi persons (Gud och människa förenade/försonade i Kristi syndfria rättfärdighet och Gudomlighet) på Korset av det RENA offret av Kristi persons (Gud och människa förenade) kropp och blod, som är den frälsande tron och ngt som Sakramenten vill peka på!!
Sakramenten i sig själva är inte bärare och förmedlare av av andligt liv. Lika lite som Maria och andra ”helgon” skulle vara det.
– Alla väntar de liksom alla andra avsomnade människor i väntan på kroppens uppståndelse!!
Men tro därtill dessa förförelser, vill fienden bedra människan till, så att fokus kan föras bort från vad som räddar människan: KRISTUS PÅ KORSET!! I HANS DÖD OCH UPPSTÅNDELSE!!
---------------
Mailskribenten säger:
”Vi vet inte allt. Det går inte att bevisa allt med vårt förnuft. Jag förnekar inte att Gud verkligen är närvarande i både dopet och nattvarden (realpresensen). Jag tror att Gud är verkligt närvarande.”
----
HaFo kommentar:
Hur ska jag tolka detta? Å ena sidan tycks mailskribenten mena att Gud inte är närvarande i sakramenten utan tro, men å andra sidan att ”Gud är verkligt närvarande i sakramenten”!???
-------------
Mailskribenten säger:
”Jesus säger att vi skall leva av varje ord som utgår ur Guds mun. Det kristna livet handlar alltså om lydnad till ALLT Guds Ord och inte bara till vissa delar. Inte heller kan vi tolka ordet som vi vill.
Ordet är vad det är. Jesus säger att vi som kristna skall låta döpa oss och han säger att vi skall äta nattvarden när tillfälle ges tillsammans med andra kristna. Men skiljer man dopet/nattvarden ifrån Guds Ord och tron på Guds Ord så är man helt fel ute.”
----
HaFo kommentar:
?????? Förmedlar sig Gud genom tro på vem Jesus ÄR och hjälplös förtröstan till offret på korset, eller genom dop och nattvard blir min frågeställning???
-----------
Mailskribenten säger:
”Det kristna livet handlar om tro och trohet till Guds Ord. Där inte tro och trohet till Guds Ord finns där hjälper ingen nattvard och inget dop. Men där tro och trohet finns till Guds Ord där låter man också döpa sig och där intar man också nattvarden när tillfälle ges.
Jesus är verkligen närvarande i dopet och nattvarden men vare sig dopet eller nattvarden frälser om inte tro och trohet till allt Guds Ord finns.”
------
HaFo kommentar:
Är det ngn mer än mig som undrar över vad som här egentligen sägs?? Utan tro, ingen verkan i dop och nattvard, är vad jag dels kan utläsa – eller??
Men, där man tror, så säges att , ”låter man döpa sig och intar nattvarden” och dess funktion nås??? Men detta är inte frälsande i sig, om man inte är en sant troende.
Hur ska man förstå denna förvirring, på ett sant riktigt och ärligt sätt!!????
HaFo
Fick ett mail kring sakramentalismen. Återger delar av innehållet i mailet och ger några funderingar till innehållet.
Mailskribenten:
”Problemet med sakramentalismen är att många kyrkor och i synnerhet RKK har anammat den babyloniska hedendomen. Den religion man har är samma babyloniska hedendom som är uråldrig. Det enda man har gjort är att praktisera denna hedendom i Jesu namn, under kristna former och under kristen täckmantel. Det tycks vara få som har förstått detta.”
HaFo fundering:
Skulle önska att mailskribenten (som får del av deta mail) eller ngn annan, ville förtydliga kopplingen mellan RKK:s sakramentalism och Babylonisk hedendom.
I mina ögon är det allvarligaste med dagens sakramentalism, att man inte lägger ihop summan av Guds ord kring sakramenten, utan gör tillägg till Skriften av dess funktion och verkan. Fram till att det blir en väldig tro på vad Gud gör i sakramenten
(och får det till att låta att de som ser det annorlunda inte har lika stor tro på Guds handlande – så bedrägligt kan det bli att mena att man har stor tro på vad gud handlar i sakramenten),
så att det agerandet att ta del av sakramenten, skulle i sig själv vara räddande och livgivande.
Det menar jag, för fokus bort från vad Gud ämnat med nattvarden:
ATT FOKUSERA PÅ VEM JESUS ÄR (gud själv kommen i kroppslig gestalt, ”Guds fullhet lekamligen”, ”Kristus kommen i köttet” och ATT FOKUSERA betydelsen av offret av Kristi persons (Gud och människa förenade) RENA kropp och blod PÅ KORSET, PÅ KORSET, PÅ KORSET och inte ngt som förmedlas vid ngn senare tidpunkt eller vid några speciella ceremonier, som enbart har till uppgift att peka TILLBAKA PÅ KORSET, så att människor kan stärkas i sin tro kring JESUS PÅ KORSET.
--------
Att, som man även gör, att lägga pånyttfödelse i vattendopet och inte enligt Skriften till hjärtats tro på Jesus, för fokus bort från vad Gud egentligen handlar i troendedopet:
En begravning av den gamla människan, efter dess dödsfall vid tro på Jesus och en sammanväxt uppståndelse med Kristi uppståndelse (Rom kap.6).
Och dessutom är dopets praktiska funktion, en gränsdragning bakåt till det gamla världssammanhanget (Egypten), efter att man först strukit blodet på dörrposterna (tron på offret på korset) och sen åtskilts från det gamla världssammanhanget genom ”dopet i röda havet”, där man gick torrskodd över, eftersom man hade strukit blodet på dörrposterna (kommit till tro), när man döptes i Röda havet.
Samma förebild visar även ”dopet i syndafloden”. De som genom tron på löftet om Messias var i Arken Kristus, drunknade inte i vattnet, utan därför att de redan var i Arken Kristus genom tron, så samverkade vattnet med tron, dem till räddning och de kunde helt lämna det gamla världssammanhanget bakom sig. Det var inte VATTNET I SIG SJÄLVT, som var räddande, utan tron på Jesus, som gjorde att Guds handlande med vattnet, kunde fullgöra sin funktion.
------------
Mailskribenten:
”De är precis som judarnas ledare på Jesus tid. Dessa hade monopol på religionen, den bokstavliga kunskapen, lagen, organisationerna, makten, inflytandet, positionerna osv. Men de hade inte Guds nåd och Guds Ande i Jesus Kristus. På samma sätt är det idag med RKK och många av de protestantiska kyrkorna.
Deras ritualer och sakrament som ju i sitt väsende är hedniskt babyloniska kan aldrig vare sig ge dem nåd eller frälsning.”
HaFo fundering:
Igen, skulle önska att mailskribenten (som får del av detta svarsmail), eller att ngn annan, ville mer konkret och direkt peka på vari kopplingarna i RKK och kanske andra sammanhang, ligger till Babyloniskt hedendom.
Jag menar att sakrament eller ritualer och handlingar i ceremonier överhuvudtaget INTE kan vara bärare eller förmedlare av andligt liv. Jag menar att det andliga livet, gemenskapen med Gud, upprättas vid Andens ljus över Ordet till en sann tro på den sanne Kristus. Det är Han själv, som genom sin Ande förmedlar Gudomligt liv till människan och inte på ngn annan väg eller något annat sätt!!
---------------
Mailskribenten:
”Först måste man ju komma in i Guds nåd och komma till tro på Jesus Kristus och bli omvänd vilket är ett Guds verk allena… När vi är i Guds nåd och tror på Jesus så blir det naturligt att Anden drar oss till att låta döpa oss och fira Herrens nattvard eftersom detta förhärligar Herren Jesus.”
HaFo fundering:
Håller helt med kring dessa ord och då beträffande nattvarden. Den visar på och förhärligar KRISTUS PÅ KORSET! Beträffande troendedopet i vatten, så tror jag enligt, vad jag skrev ovan, att det inte enbart handlar om att förhärliga Kristus, utan att Gud faktiskt handlar i troendedopet, men inte pånyttfödelse (den sker vid hjärtats tro), utan enligt vad jag ovan försökte peka på.
Jag anar att många egentligen i Skriften har sett troendedopet, men fortfarande själv inte är troendedöpta och försöker tackla den situationen, utan att låta sig troendedöpas - eller!??
Man kan därmed, likt rövaren på korset, vara räddade inför evigheten, genom en sann tro på vem Jesus ÄR och en sann tro/förtröstan på betydelsen av offret på korset. Men man missar vad Gud egentligen handlar i vattendopet (se ovan)!
HaFo