Återger ett inlägg som jag just gjort på Rubens blogg:
---

5 i 12 säger:

”Svåra och tunga frågor det här, men likväl inget vi kan blunda för och bara låta det passera, här behöver vi mycket visdom och kärlek”

HaFo:

Så sant, så sant. Här kanske även behövs mer än visdom och kärlek inför dessa frågor? Behövs inte även ”andebedömningens gåva” i funktion?

För vem kan avgöra, när ett uppgör med Gud och människor, kring att en människa fallit och varit "trolös", mot Gud, sig själv och sina medmänniskor, huruvida det då handlar om ett ”hjärtats uppgör med Gud och människor i förtvivlan över att det gick galet”, eller att det bara handlar om ”ett uppgör under galgen, därför att man blev ertappad”??
----

5 i 12 säger:

”Skulle vara intressant höra dina synpunkter hafo på, vad är en 2:a kallelse?”

HaFo:

Jag uttryckte mig kanske lite fel. Jag menar inte att det handlar om ”en 2:a kallelse”, utan att om man misslyckat i sin kallelse, som Gud lagt ner och inte kan ångra,

så kan man vid ett hjärtats uppgör med Gud och människor, få sig av Gud tilldelat, andra uppgifter i sin kallelse, än kanske de uppgifter som var förberedda, men som man missade i sin trolöshet och att Gud då bereder nya uppgifter i sin kallelse.

T.ex. en äldstebroder, som misslyckats i sin kallelse och uppgift, genom trolöshet och synd, men som gör upp detta av hjärtat med Gud och människor, kanske inte kan få förtroendet att vara äldstebroder och fungera i sin uppgift i en ”etablerad församling” igen.

Men är det ett verkligt av hjärtat uppgör med Gud och människor, så kommer Gud att bereda den ”äldstebrodern”, att kunna få fungera i sin kallelse, som ”själavårdare och undervisare”, i mötet med människor.

Vare sig det sker inom den ”etablerade församlingen”, eller ute bland människor i ”vardagsvimmlet”, utanför ”den organiserade församlingens hägn”.

”Guds församling” är så mycket vidare, än ”de organiserade församlingarna”.

”Guds församling” finns i de på Jesus troende och med Gud förenade/försonade människor, renade i Kristi persons blod.

Den som fallit i synd ”som är blodröd”, så kan den synden, i Kristi försoningsblod ”bli snövit”.

Och den kallelse man fungerat i, kanske leder fram till nya uppgifter i en konsekvens av vad man ”ställt till med”, i en helt annan funktion och annat sammanhang.

Men kallelsen och nådegåvorna står Gud för och bereder väg för, i den stund som människan av hjärtat i sin trolöshet, bekänner sin synd, ”så är Gud trofast och förlåter oss våra synder”.

Allt på grund av Kristi (Gud och människa förenade – ”Guds fullhets lekamligen”) förtjänst som vår ställföreträdare, där Gud inte tillräknar människan hennes synder, utan tillräknar henne Kristi syndfria rättfärdighet och Gudomlighet.

HaFo