Man får nog tänka sig att inga var mer noga med att på rätt sätt fira högtiderna än fariseerna. Och ändå såg inte de vem Jesus var.

Jag tycker att det verkar helt riktigt att högtiderna har ett profetiskt budskap. Och det kan man glädja sig åt, att Gud är på det viset. Han till och med lät hela befrielsen från Egypten och det som följde på det bli ett profetiskt budskap till oss som kom efter. Det har Han nog gjort både för att visa sin storhet och för att visa på vem Jesus är. Allt pekar mot honom.

Om någon står och pekar är det ju dumt att titta på fingret i stället för på det utpekade. Så tror jag det blir om vi börjar fokusera för mycket på högtider. De fanns för att peka på Jesus. Då är väl det vettiga att fokusera på Honom.

Tack Hannah för Ditt inlägg. Kan bara hålla med Dig! och vill understryka Dina avslutningsord:

"Då är väl det vettiga att fokusera på Honom".

Det är precis vad jag försöker säga hela tiden:

Fokusera på Honom, Jesus Kristus personligen, med det namn som är över alla andra namn, vår Frälsare Herre och Gud, närvarande här och nu genom sin egen Ande, Guds Ande.

Vi ska inte bli för upptagna av sakrament, seder, högtider etc. som har till uppgift att peka på vem Jesus ÄR och betydelsen av offret av Kristi persons kropp och blod på korset.

Vi ska bli upptagna av en personlig umgängelse med personen Jesus Kristus, vår älskade Frälsare, Herre och Gud.

Där Gud i sitt Ord, gett oss "åskådningsmaterial", för att vi med våra hjärtan, ska kunna ge oss hän åt personen Kristus, som "åskådningsmaterialet" velat peka på.

Vi ska inte bli mer upptagna av
"åskådningsmaterialet", än den person och den gemenskap, som vi ska ha med Honom direkt genom Ordet, Anden och det namn givet oss för kommunikation med Honom, som är det namn som är över alla andra namn, namnet Jesus.

Fördenskull är inte Jesu namn "ett mantra", där själva "ljuden av namnet", är "magiskt". Det är när vi åkallar det person med namnet Jesus, bakom står den person, som Ordet, Anden, sakramenten, högtiderna pekar på:

Alltså att Jesus Kristus är Gud själv, kommen i jordisk kropp, där Gud och människa förenas/försonas i Jesu syndfria rättfärdighet och Gudomlighet.

Där Gud själv "född i syndigt kötts gestalt",
"fördömer synden i köttet", stänger synden ute ur den människa som Han, som ställföreträdare, gått in för att frigöra, från hennes fallna syndens natur och syndens konsekvenser.

Han avskiljer den naturligt skapade människan från hennes fallna natur i sin syndfria rättfärdsighet, Gudomlighet, trohet och lydnad i människans fallna ställe, till Guds vilja och lag.

Därmed kan Han också i Kristi person av Gud och människa försonade/förenade, bära fram det offer ingen annan kan bära fram:

Det RENA offret av en Gudaförenad människas, Kristi persons kropp och blod på korset.

Det är då vid den insikten från Gud, som namnet Jesus vid åberopandet av Hans namn, är det namn som är oss givet över alla andra namn. Det är själva personen bakom namnet och inte själva ljuden, som ger det namnet dess betydelse.

Det är detta, som Guds Ord, Anden via alla ceremonier, sakrament, högtider etc. vill peka på. Då ska vi som sagt inte bli mer upptagna av "åskådningsmaterialet", än den person, som det var ämnat att peka på:

Jesus Kristus, vår Frälsare, Herre och Gud!

HaFo