"Se jag lägger i Sion en utvald, dyrbar hörnsten och den som tror på den ska inte komma på skam…men för sådana som inte tro har den sten som byggningsmännen förkastade blivit en hörnsten som är en stötesten och en klippa till fall. Eftersom de inte hörsamma ordet, stöta de sig…" (1 Petr. 2:6-8)

Den hörnsten Jesus Kristus, som Gud utvalt och sänt till försoning mellan Gud och människa, blir för en del till en stötesten.

Den stötesten man då stöter sig emot är att Jesus hela tiden är "Guds fullhet lekamligen". Är Gud kommen i köttet, Sann Gud och sann människa, är fullt ut Gud och fullt ut människa samtidigt - Jesu Kristi person.

Att Jesus är Kristi person innebär inte enbart att Han innehar ett ämbete där Guds Ande är över Kristus i Hans tjänst och enbart är smord av Gud, likt en titel människor har i sitt arbete. Gud är i Kristus. Gud och människa är förenade i en person - personen Jesus Kristus.

Jesus är hela tiden Kristi person i vars person Gud och människa förenas och försonas i Jesu syndfria rätttfärdighet och Gudomlighet.

I Kristi person upphör den andliga dödens vånda över människan (frånskiljandet från livsgemenskapen med Gud - andlig död).

Den andliga döden övervins i människans ställföreträdare och Kristi person, genom att den aldrig sker i Kristi person. Syndens konsekvenser och den andliga döden detroniseras i Hans syndfria rättfärdighet och Gudomlighet.

Därför kan Jesus också bära fram ett RENT offer av Gudamänniskans, Jesu Kristi kropp och blod, som stillar Guds vrede över synd och syndare, så att förlåten rämnar i templet och vägen in i det allra heligaste är öppet.

Den andliga döden övervunnen, redan vid offret av Kristi kropp och blod och Kristi kroppsliga död.

Och det inte genom någon "bruten relation" i Guds och Kristi person, utan genom att relationen hela tiden består med bevarad enhet och helhet i Guds och Kristi person.

Endast ett RENT offer av KRISTI (enheten av Gud och människa i Kristi person) ger offret dess legala verkan inför Gud.

Endast genom att Jesus hela tiden är Kristi person (Gud och människa förenade) kan Han kroppsligen uppstå och även ta människan ur den kroppsliga dödens fängelse.

Förvisso är både korset och uppståndelsen stötestenar. Men den största stötestenen som även korset och uppståndelsen är underlagda, är stötestenen att Jesus är Kristi person.

Är Gud och människa förenade i en oupplöslig förening och enhet i en person - Kristi person och den största stötestenen är att Jesus är Kristi person (Gud och människa förenade) igenom hela skeendet och att Hans person, Kristi person, består och inte upphör att existera, fast Hans kropp är slaktad och död i graven.

Om inte Jesus hela tiden är Kristi person (Gud och människa förenade) fyller dramat på korset ingen räddande funktion.

Om Jesus inte hela tiden är Kristi person kan Han inte kroppsligen uppstå i sin jordiska kropp.

Vore Han vid något skede andligt död (bruten relation), Gud och människa åtskild i Jesu Kristi person, så är Jesus inte Gud och offret vore inte Jesu Kristi kropp och blod.

Det vore då en vanlig andligt död människa som offrades, om Jesus i sin död och uppståndelse dör andligen och behöver pånyttfödelse.

Då kunde vilken människa som helst ha dött för världens synd. Det som ger offret dess giltighet är att det är ett offer av Jesu Kristi persons (Gud och människa förenade) kropp och blod.

Men nu "var Gud i Kristus och försonade världen med sig själv, han tillräknar inte människorna deras synder"

HaFo

Under GT-tiden offrade djur sitt syndfria liv/blod ("livet är i blodet") i syndarens ställe (då "syndens lön är döden") i NT-tiden offrade JESUS Sitt syndfria liv/blod, i syndarens ställe:

om syndarna/alla Människor, vill det, d.v.s. ta emot Hans offer/gåva till dem, var och en.

En stötesten i det sammanhanget - för den högmodiga Människan - är att hon då först måste acceptera, att hon är en syndare.

Den stora stötestenen för den högmodiga människan är att hon måste acceptera att hon är en syndare för att kunna ta emot Guds nåd. Det måste ju vara det som är den stora stötestenen om jag förstått det rätt. I ett morgonprogram var Kay Pollak filmregissören med han sa att han tyckte det var så hemskt med de här orden "jag en fattig syndig människa" som kommer och ber om Guds nåd. Han förstod inte att alla är vi syndare. Det syns också i filmen Såsom i himlen som han gjort, en film jag får rysningar av obehag när jag sett den.

Nu över till det jag egentligen tänkte skriva om innan jag såg Skölds kommentar om den stora stötestenen men som handlar om samma sak. Läste i Markus 12:29-31 Jesus svarade: Det största är detta: Hör Israel!Herren vår Gud Herren är en , och du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela din kraft. Sedan kommer detta : Du skall älska din nästa som dig själv. Inget annat bud är större än dessa.

Jag bad över detta bibelord och tyckte att jag fick ljus över detta med att älska min nästa. Vad handlar detta om att älska sin nästa. Jag själv vill lära mig att lyda Gud Jesus sa ju att den som älskar mig lyder mitt ord. Om jag älskar min nästa så måste jag ju berätta sanningen för dem även om den är obekväm ibland, sanningen att vi alla är syndare och behöver omvända oss till Gud. Jesus var ju många gånger obekväm när jag läser evangelierna så slås jag många gånger hur skarp han är, han säger alltid sanningen, är aldrig till lags för att bli omtyckt. Vi männniskor vill ju gärna vara till lags för att bli omtyckta och att då inte säga sanningen till sin nästa för att man vill bli omtyckt det är inte att älska sin nästa. Om man däremot älskar sin nästa säger man sanningen till dem med risk för att inte bli omtyckt!

Det gäller ju även att varna för villoläror och kunna ta den striden och argumentationen med människor för att om möjligt få in dem på rätt spår det måste ju vara kärlek till sin nästa. Inte låta bli av ren lathet och konflikträdsla.

Har tidigare tolkat bibelordet att älska sin nästa att vara vänlig omtänksam och vårda den sjuke etc. och det är naturligtvis också att älska sin nästa.

För er som läser det här kanske det har varit självklart länge att älska sin nästa är att säga dem sanningen men för mig gick det iallafall upp nu ordentligt för en stund sen. Det är ju det som hela missionsbefallningen handlar om att föra ut sanningen till människorna. Och det går ju tillbaks till det största budet att älska Gud av hela sitt hjärta (älska sanningen) och sin nästa som sig själv.

Håller med Dig i vad Du skriver Maria!

Ibland kan kärleken till nästan även uttrycka sig i ett "obekvämt" pekande på sanningen utifrån Guds Ord.

I den personliga direkta umgängelsen med människor kan det dock ibland behövas att man inväntar rätt tillfälle. Så att det får bli till "rätt mat i rätt tid".

Drivkraften behöver som alltid vara omsorg i ett sinnelag som vill väl. Eljest blir det till "klingande malm", som inte når mottagarens hjärta.

citerar några ord från en blogg på nätet som jag tyckte var så fina:

citat

"Förlåt oss våra skulder, så som ock vi förlåter dem oss skyldiga äro.

Således låter Herren oss alla förstå hur vi ska behandla frågan om synd och skuld i vårt dagliga umgänge.

Den som dagligen umgås med Herren i bön, lever i en ständigt pågående försoningsprocess i tre riktningar: Gud, medmänniskan och sig själv.

Han eller hon måste göra så, av den enkla anledningen att vi alla lever ofullkomligt.

Att bortse från förlåtelsens dagliga nödvändighet leder till att vi går miste om försoningens fullhet, Kristi fullhet."

slut citat

HaFo

"Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv, Han tillräknar inte människorna deras synder".

Begrunda och be över desssa ord!

De s'äger på ett enkelt sätt vem Jesus ÄR OCH ÄVEN DÄRMED BELYSER BETYDELSEN AV OFFRET AV KRISTI PERSONS KROPP OCH BLOD PÅ KORSET!

Där har vi evangeliet!

HaFo