Hittade följande läsvärda artikel i Dagen, skriven av Håkan Arenius:
Gud står högt i kurs i samtiden: de flesta är trots allt troende i någon mening. Jesus är populär: han nämns ofta som föredöme. Andlighet verkar bli allt mer självklart för allt flera. Och kyrkan, som står för allt detta är följaktligen kung?
Nej, hon är obegriplig, ointressant eller direkt motbjudande för en majoritet av folket.
Beror detta på att folket inte förstått kyrkan? Eller kan det bero på att kyrkan har fått Gud, Jesus och andligheten totalt om bakfoten? Australiensaren Alan Hirsch ställde den frågan på Evangeliska Frikyrkans kongress i helgen. Sedan bad Hirsch sin publik att beskriva fariséerna och fick fram en bild av människor som var hängivna och skrifttrogna, trodde på under, bad flitigt och höll moralen högt. När han frågade vilka detta stämde in på idag blev svaret: evangelikala kristna.
Som du minns var det fariséerna som fick Jesus korsfäst.
Är det samma mekanismer vi ser i dag?
Som av en händelse berättade vi i gårdagens tidning att ett 80-tal amerikanska evangelikaler menar att begreppet - som var ämnat att stå för behovet av personlig omvändelse och att Bibeln är Guds ord - nu blivit så politiskt laddat att det förlorat sin religiösa innebörd. Snarare står evangelikal nu för "sanning utan kärlek" - en bra definition på farisé, eller hur?
Likheterna med det svenska sammanhanget är nog större än vi vill medge, och då inte enbart bland dem som etiketteras evangelikaler. Kristna opinionsbildares försök att slå sig fram på den offentliga arenan har allt för ofta en bismak av självgodhet och pekfingermentalitet. Önskan att genom lagstiftning styra och ställa med människors liv hellre än att dela deras vånda upplevs ofta som dömande av människor utanför kyrkan. I detta stycke ska jag tala med små bokstäver, ty ingen frestelse ligger väl närmare ledarskribenten än den att ta till brösttoner.
Alan Hirsch undrade om inte kyrkans system, makthierarkier och påbud har svällt därhän att Jesus helt enkelt inte längre får plats. Den frågan ska verkligen inte avfärdas.
När kyrkan talar om framtiden är det ofta i termer av att "vända trenden" eller att "grunda nya församlingar" eller att "hitta nya metoder". Allt detta skulle vara relevant om kyrkan vore ett företag eller ett politiskt parti. Det är den inte. Om kyrkan överlever eller inte ligger i Guds händer, det är faktiskt en icke-fråga i sammanhanget. Den allt överskuggande frågan är i stället Jesus, för att uttrycka det med Hirsch. Och om kyrkan förhåller sig till människor på Jesus vis.
Såväl kyrkfolk som andra vänder sig med en grimas bort från den smör-Jesus, den granskar-Jesus och den trolleri-Jesus som allt för ofta erbjuds - naturligtvis i största välmening. Jesus är inte heller evangelikal, katolik eller ens pingstvän. Han är Jesus.
Han är medfiskarna på jobbet, han är med girigbukarna på krogen, han tar i de spetälska, han talar med slinkor - men han är fortfarande och alltid Jesus. Miljonfrågan till kyrkan är denna: kan hon följa med? Inte bara vara med alla dessa människor, utan vara där som Jesus?
Jesus älskade världen så att han blev ett med den. Han gjorde klart att kristendom inte är att styra och ställa men att tjäna i djupaste medkänsla. Kristendom är inte regler att följa, den är liv att sträva emot med pingstens Hjälpare vid handen. Kristendom är inte piska och dom, den är förebild och hopp. Kristendom har inte fokus på strategier och organisation, inte ens på ideologi och teologi, utan på människan med vilken Kristus identifierade sig.
När Jesus sammanfattade buden handlade det om att älska Gud av hela sitt hjärta och sin nästa som sig själv. För fariséerna gjorde han klart att det inte handlade om att ge tionde "av mynta och dill" utan om "rättvisa, barmhärtighet, trohet." Om de som bekänner sig till Jesus Kristus förmår göra denna hemläxa har kyrkan en lysande framtid.
May 10th, 2008 - 12:28 AM
