Tack Hafo (och Thorsten Åhman och Alf Ahlberg) för goda och upplyftande tankar! Vill önska alla en god och välsignad helg och passa på att tipsa om morgondagens TV2-gudstjänst, där Thomas Sjödin ska predika.
Till slut skulle jag vara mycket tacksam om ni i era böner ville komma ihåg flickan Engla och hennes familj, samt maken och barn och barnbarn till min väninna som efter många års tapper kamp mot cancern äntligen fick somna in i tisdags i trygg förtröstan på sin Herre och Frälsare.
Karin

De senaste decenniernas vilsenhet inom kristenheten, beror, till stor del, på att man farit efter lärare;
i ställer för efter JESUS, Hans Ord och Ande:

därför har man också strömmat än hit och än dit; efter de olika läraras olika vindkast.

Ytterst handlar det om en obiblisk UPPHÖJELSE av Människor, nu senast är det påven, som bla. upphöjs av Ulf Ekman (som själv upphöjs), Stanley Sjöberg, Sten-Gunnar Hedin (enligt hans handlingar) och flertalet andra ledande personer, inom såväl frikyrkan -som svenska kyrkan.

Det vill till, att den enskilde kristne själv är förankrad i såväl JESUS, som i Hans Ord, inte minst inför den framtid vi går till mötes.

JESUS berättar om tio jungfrur som gick ut för att möta brudgummen, fem av dem var förståndiga; hade egna lampor som vägledde dem:

Andens olja och vägledning.

JESUS har myndigförklarat alla Sina lärjungar, ALLA Sina lemmar som ALLA styrs av ett och SAMMA Huvud, nämligen Han Själv, och vi kallas ALLA i NT för präster; det ALLMÄNNA prästadömet.

Det är tillbaka dit, till att återigen bli s.k. läsare, som Han vill ha ALLT sitt folk. D.v.s. samlade kring Honom Själv, Överherden.

Tryggare plats finns inte, oavsett vilka vindar som blåser, lärovindar och andra. Hans rike, som är Han Själv, är nämligen orubbligt; och det där, på den Klippan, Han vill att vi alla skall vara förankrade, väl befästa, orubbliga.

DET GÄLLER JU VÅRA LIV, EVIGA LIV.

Det gjorde Han av exempelvis med lärjungen Petrus; förankrade honom i Sig Själv: i Klippan Kristus och det är möjligt - för oss var och en - att få bli det:

JESUS har sagt/och säger, Kom!

Kom till Mig.

Karin!

Jag är med Dig i Dina förböner för de böneämnen Du nämner!

HaFo

Sven Lidman:

"O, salighet, o, gåtfullhet
o, kristi törnekrona
som mer än världens visdom vet
och all min synd kan sona.

Jag träder nu, till korset fram,
från dödens syndaländer,
att ge min själ, liksom ett lamm
i Jesu frälsarhänder".

--

Det lammet - min själ - lägger jag inte i människohänder, till det är den alltför dyrbar,

och då få människorna kallas påvar, kyrkoledare eller annat, men min själ skall ENBART ligga i Dens famn som köpt den åt Gud med Sitt Eget blod.

När det gäller kyrkoledare, eller andra med anförarstav, har jag förtroende för dem, i den grad de själva åtlyder/åtföljer Guds Ord. Och Guds Ord har jag egen tillgång till, så det kan jag kontrollera, undersöka.

--

"Förbli i mig, så förblir jag också i er"

"Maria har utvalt den goda delen, och den
skall inte tas ifrån henne"

"låt ingen bedra er, med skenfagert tal"

"håll fast vid det du har, så att ingen
tar din krona"

Klistrar med anledning av smtalen här kring Joel Halldorfs artikel i DAGEN in synpunkter från Deboras blogg:

Joel Halldorf skriver i Dagen "Historielös kyrka fånge i tidsandan":

Citat: "För det tredje kan ett verkligt möte med förflutenhetens folk hjälpa oss ur vår hopplösa tempo­centrism, det vill säga tron att vår egen tid och vår egen kultur är främst och fullkomligast. Vi kan, som det brukar heta, lära av historien.

Min slutliga invändning mot bristen på kyrkohistoria i utbildningen av präster och pastorer är kanske den mest teologiska. Den har med synen på uppenbarelsen och vår relation till denna att göra. Vi måste ställa oss frågan hur vi närmar oss den gudomliga uppenbarelsen.

I dagens modernistiska kultur är detta närmande i mångt och mycket ett individuellt projekt. Allt jag behöver, säger vi, är skriften och mitt förnuft. Ja, vi säger det kanske inte explicit, men vi beter oss så.

Jag menar till exempel att dominansen av exegetik (bibel­vetenskap) och systematisk teologi i utbildningen av svenska präster och pastorer speglar denna tidsanda. Läsaren ställs ensam inför uppenbarelsen, beväpnad bara med sin rationalitet.

I botten ligger här Luthers "Skriften allena", men det är ett slagord vars naivitet modernitetens eskalerande individualism ofrivilligt avslöjat.

"Skriften allena" skapar ensamma människor som kramar sin bibel men är avskurna från gemenskap med andra kristna."
..........
Kommentar:

.1. Vad menar Joel Halldorf med en 'historielös kyrka'? Vilka kallas 'förflutenhetens folk'? Menar Joel Halldorf, att det är profeterna och apostlarna (Skriften) eller...menar han 'den klassiska kristendomen' (det helleniserade bibliska budskapet)?

Det verkar vara den 'klassiska kristendomen' han menar, eftersom längre fram i artikeln underminerar han totalt på ett 'smygande sätt' Skriftens auktoritet.

.2. Ett närmande till den gudomliga uppenbarelsen kallar Joel H. för 'ett individuellt projekt' (?), där 'allt vad vi behöver är skriften och förnuftet'...en ensam läsare står beväpnad bara med sin rationalitet.

Sanningen däremot är, att det är den gudomliga uppenbarelsen som närmar sig individens hjärta!
Individen står inte beväpnad med 'ratio' (förnuft) - utan han blir avväpnad av Herren själv genom Ordet!

.3. Skulden läggs på M.Luther för hans 'Skriften allena' - och då börjar bilden klarna, varifrån Joel H. hämtar sin teologi - och den har inte sina rötter i Jerusalem!

Rötterna sitter i den 'nya ekumenikens mylla', där man redan har kompromissat med Guds Ord...Jag bara undrar: var skulle Joel H. vara idag om det inte var för Luthers verk?

.4. Det är bättre att ensam krama sin Bibel och leva nära den, än att bryta förbundet med Herren och alliera sig med andra som förringar Guds Ord och förlöjligar korset...
.....
.5. Ett stycke historia och uppenbarelse, som individen själv får begrunda i sitt hjärta - räkenskap inför Herren kommer vi inte göra kollektivt utan personligt (individuellt):

Apg.7:39-43 "Men våra fäder ville icke bli honom lydiga, utan stötte bort honom och vände sig med sina hjärtan mot Egypten och sade till Aron:

'Gör oss gudar, som kunna gå framför oss; ty vi vet icke vad som har vederfarits denne Moses, som förde oss ut ur Egyptens land.' Och de gjorde i de dagarna en kalv och bar sedan fram offer åt avguden och gladde sig över sina händers verk.

Då vände Gud sig bort och prisgav dem till att dyrka himmelens härskara, såsom det är skrivet i Profeternas bok: 'Framburen I väl åt mig slaktoffer och spisoffer under de fyrtio åren i öknen, I av Israels hus?

Nej, I bar Moloks tält och guden Romfas stjärna, de bilder som ni hade gjort för att tillbedja. Därför skall jag låta eder föras åstad ända bortom Babylon.' "
........

.6. Tillbaks till Ordet, till rötterna och den sanna Gudsförsamligen, ett andligt tempel i den Helige Ande:

Ef.2:18-22 "Ty genom honom har vi, de ena såväl som de andra, i en och samme Ande tillträde till Fadern.

Alltså är ni nu icke mer främlingar och gäster, utan ni har medborgarskap med de heliga och är Guds husfolk, uppbyggda på apostlarnas och profeternas grundval, där hörnstenen är Kristus Jesus själv, i vilken allt det som uppbygges bliver sammanslutet och så växer upp till ett heligt tempel i Herren.

I honom blir också ni med de andra uppbyggda till en Guds boning, i Anden."
...........

.7. Alldeles riktigt, Joel! Mera kyrkohistoria! Man får se upp dock, att denna jakt på 'historicitet' inte gör folk i stället till fångar i 'historieandan'.....

För vad har vi lärt av historien? - Att vi inte har lärt någonting...

Ett intressant och läsvärt inlägg i Dagen:

Om Jesus är på de smås sida, kan vi då ha Alpha-kurser på lyxhotell? Frågan höll mig vaken natten efter första dagen av konferensen "Tillbaka till Jesus", som gick av stapeln för en vecka sedan i Göteborg.
Undervisningen av Lennart Thörn och Runar Eldebo var späckad med intressanta och utmanande frågeställningar och teologiska perspektiv. Ändå var det min ovan ställda konkreta fråga som hängde kvar.
Runar Eldebo undervisade utifrån sin bok med samma namn som konferensen. Under flera månaders läsning av evangelierna, kom Eldebo fram till att det är ett antal punkter som är karaktäristiska för Jesus. Den första är: Jesus är på de smås sida. Jesus är partisk. Han umgicks med de som var utstötta, de sjuka och fattiga. Påståendet är för mig helt sant och ofrånkomligt inte bara hos Jesus, utan genom hela Bibeln: vi tror på en Gud som är rättvis och som därför ställer sig på de orättvist behandlades sida.

Med anledning av de inlägg som varit i Dagen i det senaste, där frågan ställts kring kristet liv och konsumtion och materialism, kan man undra: om Gud står på de fattigas sida - vad händer då med oss? För ur ett globalt perspektiv är vi svenskar rika.
Den senaste tidens rapporter om stegrande matpriser och påföljande konflikter kring matbristen, påminner oss om att dagligt bröd inte är något självklart för en stor del av världens befolkning. Ska man som Bono lite uppgivet säga: "Jag hoppas att Gud ändå är med oss i våra flotta hus och våra palats"?

Visst är det en kontroversiell fråga. Men om vi ska "komma tillbaka till Jesus", innebär inte det just att komma tillbaka till de små och fattiga? Är det svårare än så att söka Gud?
För mig personligen var det där allt började. Den kristna tron var i mångt och mycket en abstrakt teori under min uppväxt i kyrkan. Det var först i mötet med de hemlösa på härbärget där jag var volontär och i arbetet med de hungriga och småväxta barnen i Londons utkant, som jag började erfara och förstå evangeliets livgivande och kraftfulla verklighet.
Mer och mer upplevde jag att efter­följelsen till Jesus var på riktigt. Det var sprängstoff som förändrade människor och situationer. Det var - och är - värt allt!

Påmind och peppad gick jag till konferensens kvällsmöte. Väl där inser jag dock att budskapet och kulturen i kyrkan ibland rimmar illa. De yttre attributen som möter är fina bilar, uppklädda människor och en ganska homogen grupp samlade. Visst är det inte hela bilden, men ibland får jag ge med mig till de kritiska röster som kallar vår frikyrkokultur präktig och fin i kanten. Jag frågar mig: hur går det här ihop?
Under förbönsstunden vankar helt plötsligt en uppenbart förvirrad och sliten man in i kyrksalen. Han flackar med blicken, är tydligt vilsen och sätter sig längst fram och söker av omgivningen. Vad görs?
Jag kan inte ta ögonen från honom. Budskapet är starkt till mig - till oss. Hur tar vi emot de små? Om Jesus skulle komma in här, hur skulle han reagera och bli mottagen? Skulle han inte precis som killen framför mig, känna sig vilsen? För var är de fattiga? Samhällets utstötta? Får de plats i våra gemenskaper?

Jag tror inte att Gud har övergett oss "rika". Men vill vi följa Jesus måste vi vara beredda att gå dit han går. Tillbaka till Jesus innebär tillbaka till de små. Att ta emot de minsta som om de vore Jesus själv.


Karin Cedersjö
Studerar teologi och är engagerad i rättvisenätverket Speak
redaktionendagen.se

Mycket tänkvärda ord, som även kändes bära på en äkta nöd, för utestängda och utslagna människor!

Där det inte handlade om att "vinna proselyter" och därför bry sig.

Utan verkade handla om en nöd i hjärtat över de som har det svårt. En nöd som även gör att man är beredd sänka sin egen standard och ge tid och pengar till praktiskt tjänande gentemot människor i nöd. Istället för att tjäna och dyrka mammon.

HaFo

Hittade följande läsvärda artikel i Dagen, skriven av Håkan Arenius:



Gud står högt i kurs i samtiden: de flesta är trots allt troende i någon mening. Jesus är populär: han nämns ofta som föredöme. Andlighet verkar bli allt mer självklart för allt flera. Och kyrkan, som står för allt detta är följaktligen kung?
Nej, hon är obegriplig, ointressant eller direkt motbjudande för en majoritet av folket.
Beror detta på att folket inte förstått kyrkan? Eller kan det bero på att kyrkan har fått Gud, Jesus och andligheten totalt om bakfoten? Australiensaren Alan Hirsch ställde den frågan på Evangeliska Frikyrkans kongress i helgen. Sedan bad Hirsch sin publik att beskriva fariséerna och fick fram en bild av människor som var hängivna och skrifttrogna, trodde på under, bad flitigt och höll moralen högt. När han frågade vilka detta stämde in på idag blev svaret: evangelikala kristna.
Som du minns var det fariséerna som fick Jesus korsfäst.
Är det samma mekanismer vi ser i dag?

Som av en händelse berättade vi i gårdagens tidning att ett 80-tal amerikanska evangelikaler menar att begreppet - som var ämnat att stå för behovet av personlig omvändelse och att Bibeln är Guds ord - nu blivit så politiskt laddat att det förlorat sin religiösa innebörd. Snarare står evangelikal nu för "sanning utan kärlek" - en bra definition på farisé, eller hur?

Likheterna med det svenska sammanhanget är nog större än vi vill medge, och då inte enbart bland dem som etiketteras evangelikaler. Kristna opinionsbildares försök att slå sig fram på den offentliga arenan har allt för ofta en bismak av självgodhet och pekfingermentalitet. Önskan att genom lagstiftning styra och ställa med människors liv hellre än att dela deras vånda upplevs ofta som dömande av människor utanför kyrkan. I detta stycke ska jag tala med små bokstäver, ty ingen frestelse ligger väl närmare ledarskribenten än den att ta till brösttoner.
Alan Hirsch undrade om inte kyrkans system, makthierarkier och påbud har svällt därhän att Jesus helt enkelt inte längre får plats. Den frågan ska verkligen inte avfärdas.
När kyrkan talar om framtiden är det ofta i termer av att "vända trenden" eller att "grunda nya församlingar" eller att "hitta nya metoder". Allt detta skulle vara relevant om kyrkan vore ett företag eller ett politiskt parti. Det är den inte. Om kyrkan överlever eller inte ligger i Guds händer, det är faktiskt en icke-fråga i sammanhanget. Den allt överskuggande frågan är i stället Jesus, för att uttrycka det med Hirsch. Och om kyrkan förhåller sig till människor på Jesus vis.
Såväl kyrkfolk som andra vänder sig med en grimas bort från den smör-Jesus, den granskar-Jesus och den trolleri-Jesus som allt för ofta erbjuds - naturligtvis i största välmening. Jesus är inte heller evangelikal, katolik eller ens pingstvän. Han är Jesus.

Han är medfiskarna på jobbet, han är med girigbukarna på krogen, han tar i de spetälska, han talar med slinkor - men han är fortfarande och alltid Jesus. Miljonfrågan till kyrkan är denna: kan hon följa med? Inte bara vara med alla dessa människor, utan vara där som Jesus?
Jesus älskade världen så att han blev ett med den. Han gjorde klart att kristendom inte är att styra och ställa men att tjäna i djupaste medkänsla. Kristendom är inte regler att följa, den är liv att sträva emot med pingstens Hjälpare vid handen. Kristendom är inte piska och dom, den är förebild och hopp. Kristendom har inte fokus på strategier och organisation, inte ens på ideologi och teologi, utan på människan med vilken Kristus identifierade sig.

När Jesus sammanfattade buden handlade det om att älska Gud av hela sitt hjärta och sin nästa som sig själv. För fariséerna gjorde han klart att det inte handlade om att ge tionde "av mynta och dill" utan om "rättvisa, barmhärtighet, trohet." Om de som bekänner sig till Jesus Kristus förmår göra denna hemläxa har kyrkan en lysande framtid.

Bejakar dessa ord!

När Jesus "kommer ner på verkstadsgolvet" och i sin person av Gud och människa förenade - Kristi person, förenar människan med sig själv, då när "Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv" och därigenom, kan bära fram det försonande RENA offret av Gud och människa förenade, kropp och blod - Kristi persons kropp och blod på korset.

Då talar vi om Bibelns frälsningsbudskap!

HaFo