Inlägg 9 med utdrag och citat från Anders Bergkvists artikel ”Kejsarens nya kläder 2”

”Att finna sig själv i Gud är att fullt ut bli sig själv för första gången. Att komma till tro är att nå denna etiska brytpunkt och övergå till det eviga och absoluta. Och att veta att det är JAG som gör detta, med allt vad jag är och varit…

… Men i en läromiljö som LO:s kommer detta att brytas sönder, och individen börjar istället att fjärma sig från sig själv. Ibland ännu mer än i ett naturligt världsligt oandligt tillstånd. Varför? Ja, för att det heter att den nya anden är mitt jag. Vad händer då med mitt sanna jag?

Den tragiska vandringen med trosförkunnelsen blir för många att gå från en äkta omvändelse via falsk frälsningslära åter till ett estetiskt tillstånd. Och ett tillstånd där ytligheten accelererat till nivåer den aldrig befunnit sig på innan!

Så är till exempel den ganska naturliga och alldagliga kvinnan plötsligt överdrivet sminkad till oigenkännlighet och med en självmedvetenhet som nästan blir absurd. En främling som man inte känner igen.

Att välja sig själv är att bli medveten om sin eviga existens och sitt absoluta ansvar. Men att så gå från det omedelbara och estetiskt tillfälliga till det etiska och absoluta är inte att förlora sig uppe i det blå och upphöra att leva på jorden eller sluta att intressera sig för de små detaljerna i tillvaron, Tvärtom!...

…Så tror jag en sann omvändelse verkar; den går i och för sig inåt, men den skapar inte egocentricitet utan tvärtom öppenhet för omvärlden. Känner man sig själv behöver man inte frukta omvärlden och inte heller omvända dem man möter för att känna sig trygg i deras sällskap.

Tvärtom är det med den falska omvändelsen; den kräver hela tiden självhävdelse gentemot andra, eftersom den inte vilar i personens sanna jag utan har gjort våld på detta. Det falska jaget (den gudomliga människan) måste bekräfta sig i varje ögonblick. Omvärlden måste också hela tiden bekräfta henne…

…För att återgå till huvudfrågan: Vad är en människas ande? Här är det viktigaste att man från början och till slut skiljer mellan Gud och människa.

Det gäller inte bara innan pånyttfödelsen utan lika mycket efter den. Sammanblandningen mellan Skapare och skapad är roten till den yttersta synden och en upprepning av ursynden: ’Ni ska bli såsom Gud’…

…Och att bli medveten om sig själv med allt vad det innebär av obehagliga erkännanden och oönskade egenskaper, det kräver mod. Man måste stå stadigt på en fast grund för att våga se sig själv som den man är utan undanflykter.

En sådan sak klarar man inte av om man lever i en illusion och jagar efter sitt obefläckade jag, sin nya andliga identitet. För gör man det är alla iakttagelser av själens mörker ett hot som måste förträngas.

Här finns ytterligare en fantastisk möjlighet. Den att man kan se sig själv utifrån, som en av många andra (vanliga) människor. Som ett exemplar av många, där den egna svagheten delas av miljoner andra. Man får möjligheten att stiga ut ur sin roll som väldigt speciell och inse att man är allmänmänsklig, som folk är mest.

Det gör det lättare att våga se sina brister. Man är ju faktiskt bara ytterligare en Adam som har svårigheter med detta och detta. Inte för att slippa sitt personliga ansvar, men för att slippa sin exklusivitet och utvaldhet. Den är ändå ofta bara en illusion.

Att man vill vara speciell och utvald på ett särskilt sätt beror nästan alltid på att man upplevt sig sakna bekräftelse i livet. Vi är många som rusat in i det exklusiva efter år av självförakt och dålig självkänsla.

Här finns ingen fördömelse! Det finns en väg som leder till den självkänsla som inte längre behöver det storvulna som motvikt till upplevelsen av litenhet.

Detta är stort: att jag adopterats av himmelens och jordens skapare. Tänk på det! Det är att verkligen tänka stort – ’to think big!’. Kan man föreställa sig att Gud skulle tänka om sitt barn att hon ’måste bli något stort’?...

… Den som lever etiskt (i tro på Fadern) är saligt ointresserad av att vara speciell, utvald, helgonlik, eller över huvud taget bevisa sin rätt att vara. Vad har man att bevisa när Gud har välkomnat en? Vad för speciellt skulle behövas för att göra denna utkorelse – till människa i Gud – ännu märkvärdigare?

Här framskymtar också den syn på Adam som vi sett hos K. tidigare; Adam är inte en ickeindivid och ett andeväsen skild från alla andra, utan en människa i människohistorien, en unik person och samtidigt en allmängiltig person.

I detta ligger också sanningen om alla oss som levt efter Adam, för vi är som han, både den unika människan och den allmänna människan.

Det är därför, menar K., eftersträvansvärt att lära känna både sitt unikum och sin vanlighet. Blir man speciell på ett sådant sätt att allt annat mänskligt blir likgiltigt har man förlorat både sig själv och omvärlden…

…Om han, som vi kallar ’Anden’, förmedlar inom mig ett budskap som betyder att mitt jag fjärmar sig från verkligheten, sanningen om mig själv, vem är han i så fall?

Denne Ande skulle säga att jag blir större och större och mera lik Gud för varje dag som går. Är det inte så? Nej, det är tvärtom, och däri ligger evangeliets kärna.

Samtidigt syndare och rättfärdigförklarad. Simul iustus et peccator, båda i fullt mått, sådan är människan i sanning och ärlighet inför Gud när hon tror på Honom.

Att mitt självmedvetande byter natur, att mitt samvete byter natur, att min andning byter natur – vad betyder allt sådant? ’Natur’ – i vilken mening?

Detta betraktelsesätt är en illusion, en konstruktion med hjälp av svårtolkade begrepp för att åstadkomma en oantastlig identitet.

Och den identiteten, jaguppfattningen, skapar ett alibi att slippa allt ifrågasättande och gör all meningsfull diskussion omöjlig.

För den som ser sig själv som helt och hållet rättfärdig i sitt innersta väsen behöver aldrig gå i svaromål mot någon. Det blir ju liktydigt med att ifrågasätta Guds egen natur, Gud själv.

I den sanna pånyttfödelsen är människan som helhet intakt. Den enda och mycket stora skillnaden är att hon har gemenskap med Guds Ande.

Som individ är hon en vanlig människa som likt alla andra vanliga människor måste tänka, tala och handla som just människa – och inget mer än människa.

Det finns alltså ingen inre höghet hos henne som befriar från det mänskliga umgängets villkor.

Det finns något mycket bättre: Den levande Guden bor i henne och ger frid och frihet att bli än mera mänsklig och ödmjuk.

Ty Gud och kristen människa är ett men helt åtskilda. Han står för rättfärdigheten och högheten. Inte vi”.
---------------
Slut på utdrag och citat från Anders Bergkvist artikel ”Kejsarnas nya kläder 2”.

Gå in på ”Artiklar” i Menyn till vänster och läs gärna artikeln flera ggr. I dess helhet! Så Du verkligen får tag på vad Anders vill förmedla.

Ta sen gärna upp och samtala kring innehållet här på ”Min Åsikt”. Här finns många infallsvinklar att ventilera.

HaFo

Vill även hänvisa till två nya länkar jag satt in under "Länkar" i Menyn till vänster.

Det ena är till en blogg jag tycker är intressant och som fyller en uppgift:

http://deborah7.blogg.se/

Den andra länken är en mastodont hemsida med en granskning av katolicismen:

http://www.tidenstecken.se/kk0.htm

HaFo

Har under Artiklar i Menyn till vänster på hemsidan, satt in följande:

Katolicismen i Bibelns och historiens ljus.

Av Stig Andreasson

Sätter här in innehållsförteckningen, så kan Du sen läsa vidare under ”Artiklar” på hemsidan

http://hem.spray.se/harry.forsgren/

---
Innehåll

1. Katolicismen – en mångsidig och komplicerad
religionsform.

2. Den katolska trosgrunden.

3. Den katolska läran om den sanna kyrkan.

- Den kristna församlingens grundval.
- Kyrkofädernas vittnesbörd.
- Petrus hade ingen tanke på att bli påve.
- Petrus var varken apostlarnas hövding eller
ofelbar.
- Petrus biskopsämbete i Rom saknar historiska
bevis.
- Petrus och himmelrikets nycklar.

4. Den katolska kyrkans ursprung och historia.

- Vad historien förtäljer om påveväldets uppkomst.
- Påvarnas brokiga historia.
- Påvekyrkan – historiens största förföljarmakt.
- Osäkra och förfalskade historiska källor.
- Modern katolsk ekumenik.

5. Tron på Gud och helgondyrkan.

6. Tron på Jesus Kristus och Jungfru Maria.

7. Det katolska mässoffret och försoningen.

8. De heligas samfund och förbön för de döda.

9. Frälsningens väg enligt den katolska katekesen.

- Frälsningen förmedlas genom sakramenten.
- Är rättfärdiggörelsen genom tron en katolsk lära?

10. Att rätt bedöma utan att döma.