Inlägg 8 med utdrag och citat från Anders Bergkvists artikel ”Kejsarens nya kläder 2”

"Jag ska till sist citera Livets Ords egen favoritdogmatiker när det gäller de frågor jag tagit upp här.

Han har troget verkat i E.W. Kenyons efterföljd på Livets Ords bibelskola allt sedan starten 1983. Jag talar om Johnny Foglander, som säger så här om den lutherska synen på rättfärdighet:

’En av de största lögnerna som har predikats genom århundradena, är den, att den troende både är syndare och rättfärdig. Den har hållit tusentals kvar under lagiskhet och religiositet, istället för att ge frigörelse i Kristus.’

’Det betyder [rättfärdiggörelsen], att vi inte bara är juridiskt fria, utan att vi också är rättfärdiga i vår natur.’

(Foglander, Johnny. Rättfärdighet, nåd eller förtjänst (1. uppl.). Uppsala: Livets Ords förlag 1992, s 66 resp. 67)
---
Att vara rättfärdig i sin natur, i sitt jagmedvetande och utifrån sig själv, är inte detta precis motsatsen till rättfärdighet genom tro?

Om man får denna jaguppfattning att så att säga fungera till fullo har man troligen också tillintetgjort den ångest som alltid hör till en levande ande. Man har blivit andelös, med Kierkegaards ord.

När man har förklarat sig oskyldig som ett barn på grundval av sin egen natur, har man har således egentligen frånsagt sig sin skuld genom att upphöra att vara en syndare, upphöra att vara förklarad såsom ande.

Man lever som ett oskyldigt barn, utan skuld och utan ångest i inbillningen att allt står väl till. Livsstilen kräver givetvis ett stort mått av livslögn; man kan inte leva reflekterat i ett tillstånd av oskuld.

Den andligaste kristendomen – i egna ögon andligaste –är liksom den österländskt besmittade nyandligheten egentligen den oandligaste. Detta om man i Kierkegaards efterföljd betraktar andens varande som en djup medvetenhet om dess verkliga belägenhet – den syndiga människans.

Den kristna människan är i egna ögon skyldig så länge livet varar, och detta är hennes bevis på att hon är andlig i sann mening. Inför Gud och människor ansvarar hon för allt hon gör, känner äkta ångest inför sina egna val och är beroende av andras förlåtelse och nåd: Guds och medmänniskornas…

… ’Jo, man ska alltid skämmas över sitt inre’. Över sitt inre. Hur kommer man ur denna skuldfälla? Genom att man får anledning att vara stolt över sitt inre? Däri ligger den stora förförelsens kärna: skuldnatur fördrivs med rättfärdighetsnatur. Mitt förslag är att vi slutar bekymra oss för vårt inre, vänder oss utåt mot Gud och låter Honom helga oss i vårt befintliga skick.

Helgelse i äkta meningen är endast möjlig i samverkan mellan Anden och den troende, såsom hel och tänkande människa, med synder och brister och dåligt eller gott samvete. Hur det egentligen står till med oss har vi troligen liten möjlighet att se. Därför ska vi sluta titta inåt, vare sig vi letar efter fel eller letar efter bevis för vår helighet.

’För mig betyder det likväl föga, att ni – eller över huvud taget någon mänsklig domstol – sätter er till doms över mig. Ja, jag vill icke ens sätta mig till doms över mig själv.

Ty väl vet jag intet med mig, men därigenom är jag icke rättfärdigad; det är Herren, som sitter till doms över mig.’ (Rom 4:3-4)”

---

”Att studera andra människors liv genom att läsa biografier eller självbiografier över dem är intressant. Inte minst gäller det kristna förkunnares och teologers egen historia.

Det finns emellertid en avart av självbiografi som går ut på att förkunnaren hela tiden, i tal och skrift, hänvisar till sig själv. Som om hans liv skulle vara kolossalt intressant för den som lyssnar och läser.

Det handlar oftast om hur förträfflig predikanten är och att han rekommenderar åhöraren att ta efter hans exempel. Man skulle kunna kalla detta fenomen för den egenrättfärdiga andens predikan om sig själv. Istället för att hänvisa till det sanna exemplet Jesus och det som kommer av Hans Ande, hämtar man sitt budskap från det som kommer av den egna anden.

Det är logiskt att det blir så om förkunnelsen utgår ifrån läran om den gudomliggjorda anden, för den blir ju lika intressant som Guds Ande. Den som lyssnar förväntas hämta inspiration från en ande som vet mer och är heligare än hans egen. Att höra vad denna övermåttan stora ande sagt och gjort och gått igenom i livet blir lika med evangelium.

Kenneth Hagin påstod en gång att han inte haft huvudvärk på 45 år:

‘It will be 45 years in August, and I haven´t had a headache in 45 years...’, (All Faith´s Crusade, Anaheim Convention Center, Mars 1991)

Vad syftar ett sådant vittnesbörd till? Givetvis till att upphöja Hagins andliga liv och hans rena ande, den som till och med är för helig för att acceptera sjukdom.

Detta är i paritet med all traditionell helgondyrkan genom århundradena. Vissa andar är förmer än andra och förtjänar beundran, snudd på tillbedjan. En ande, medeltida så kallat helgons, eller nutida, så kallad apostels, är i katolsk respektive framgångsteologisk lära av samma väsen som Jesu ande.

Det är inte så konstigt då att man vänder sin blick mot denna mänskliga ande. Den är ju i klass med Gud! Alla uttrycker det ju inte så direkt och faktiskt ärligt som en av Livets Ords gästpredikanter genom åren:

‘And what does work inside us, brother, is that manifestation of the expression of all that God is and all that God has. And when we stand up here, brother, you're not looking at Morris Cerullo; you're looking at God. You're looking at Jesus. Oooh, hallelujah!’

(The Endtime Manifestations of the Sons of God, Morris Cerullo World Evangelism, audiotape 1)

Forts. utdrag och citat från Anders Bergkvists artikel ”Kejsarens nya kläder 2”

Inlägg 9 med utdrag och citat från Anders Bergkvists artikel ”Kejsarens nya kläder 2”

”Att finna sig själv i Gud är att fullt ut bli sig själv för första gången. Att komma till tro är att nå denna etiska brytpunkt och övergå till det eviga och absoluta. Och att veta att det är JAG som gör detta, med allt vad jag är och varit…

… Men i en läromiljö som LO:s kommer detta att brytas sönder, och individen börjar istället att fjärma sig från sig själv. Ibland ännu mer än i ett naturligt världsligt oandligt tillstånd. Varför? Ja, för att det heter att den nya anden är mitt jag. Vad händer då med mitt sanna jag?

Den tragiska vandringen med trosförkunnelsen blir för många att gå från en äkta omvändelse via falsk frälsningslära åter till ett estetiskt tillstånd. Och ett tillstånd där ytligheten accelererat till nivåer den aldrig befunnit sig på innan!

Så är till exempel den ganska naturliga och alldagliga kvinnan plötsligt överdrivet sminkad till oigenkännlighet och med en självmedvetenhet som nästan blir absurd. En främling som man inte känner igen.

Att välja sig själv är att bli medveten om sin eviga existens och sitt absoluta ansvar. Men att så gå från det omedelbara och estetiskt tillfälliga till det etiska och absoluta är inte att förlora sig uppe i det blå och upphöra att leva på jorden eller sluta att intressera sig för de små detaljerna i tillvaron, Tvärtom!...

…Så tror jag en sann omvändelse verkar; den går i och för sig inåt, men den skapar inte egocentricitet utan tvärtom öppenhet för omvärlden. Känner man sig själv behöver man inte frukta omvärlden och inte heller omvända dem man möter för att känna sig trygg i deras sällskap.

Tvärtom är det med den falska omvändelsen; den kräver hela tiden självhävdelse gentemot andra, eftersom den inte vilar i personens sanna jag utan har gjort våld på detta. Det falska jaget (den gudomliga människan) måste bekräfta sig i varje ögonblick. Omvärlden måste också hela tiden bekräfta henne…

…För att återgå till huvudfrågan: Vad är en människas ande? Här är det viktigaste att man från början och till slut skiljer mellan Gud och människa.

Det gäller inte bara innan pånyttfödelsen utan lika mycket efter den. Sammanblandningen mellan Skapare och skapad är roten till den yttersta synden och en upprepning av ursynden: ’Ni ska bli såsom Gud’…

…Och att bli medveten om sig själv med allt vad det innebär av obehagliga erkännanden och oönskade egenskaper, det kräver mod. Man måste stå stadigt på en fast grund för att våga se sig själv som den man är utan undanflykter.

En sådan sak klarar man inte av om man lever i en illusion och jagar efter sitt obefläckade jag, sin nya andliga identitet. För gör man det är alla iakttagelser av själens mörker ett hot som måste förträngas.

Här finns ytterligare en fantastisk möjlighet. Den att man kan se sig själv utifrån, som en av många andra (vanliga) människor. Som ett exemplar av många, där den egna svagheten delas av miljoner andra. Man får möjligheten att stiga ut ur sin roll som väldigt speciell och inse att man är allmänmänsklig, som folk är mest.

Det gör det lättare att våga se sina brister. Man är ju faktiskt bara ytterligare en Adam som har svårigheter med detta och detta. Inte för att slippa sitt personliga ansvar, men för att slippa sin exklusivitet och utvaldhet. Den är ändå ofta bara en illusion.

Att man vill vara speciell och utvald på ett särskilt sätt beror nästan alltid på att man upplevt sig sakna bekräftelse i livet. Vi är många som rusat in i det exklusiva efter år av självförakt och dålig självkänsla.

Här finns ingen fördömelse! Det finns en väg som leder till den självkänsla som inte längre behöver det storvulna som motvikt till upplevelsen av litenhet.

Detta är stort: att jag adopterats av himmelens och jordens skapare. Tänk på det! Det är att verkligen tänka stort – ’to think big!’. Kan man föreställa sig att Gud skulle tänka om sitt barn att hon ’måste bli något stort’?...

… Den som lever etiskt (i tro på Fadern) är saligt ointresserad av att vara speciell, utvald, helgonlik, eller över huvud taget bevisa sin rätt att vara. Vad har man att bevisa när Gud har välkomnat en? Vad för speciellt skulle behövas för att göra denna utkorelse – till människa i Gud – ännu märkvärdigare?

Här framskymtar också den syn på Adam som vi sett hos K. tidigare; Adam är inte en ickeindivid och ett andeväsen skild från alla andra, utan en människa i människohistorien, en unik person och samtidigt en allmängiltig person.

I detta ligger också sanningen om alla oss som levt efter Adam, för vi är som han, både den unika människan och den allmänna människan.

Det är därför, menar K., eftersträvansvärt att lära känna både sitt unikum och sin vanlighet. Blir man speciell på ett sådant sätt att allt annat mänskligt blir likgiltigt har man förlorat både sig själv och omvärlden…

…Om han, som vi kallar ’Anden’, förmedlar inom mig ett budskap som betyder att mitt jag fjärmar sig från verkligheten, sanningen om mig själv, vem är han i så fall?

Denne Ande skulle säga att jag blir större och större och mera lik Gud för varje dag som går. Är det inte så? Nej, det är tvärtom, och däri ligger evangeliets kärna.

Samtidigt syndare och rättfärdigförklarad. Simul iustus et peccator, båda i fullt mått, sådan är människan i sanning och ärlighet inför Gud när hon tror på Honom.

Att mitt självmedvetande byter natur, att mitt samvete byter natur, att min andning byter natur – vad betyder allt sådant? ’Natur’ – i vilken mening?

Detta betraktelsesätt är en illusion, en konstruktion med hjälp av svårtolkade begrepp för att åstadkomma en oantastlig identitet.

Och den identiteten, jaguppfattningen, skapar ett alibi att slippa allt ifrågasättande och gör all meningsfull diskussion omöjlig.

För den som ser sig själv som helt och hållet rättfärdig i sitt innersta väsen behöver aldrig gå i svaromål mot någon. Det blir ju liktydigt med att ifrågasätta Guds egen natur, Gud själv.

I den sanna pånyttfödelsen är människan som helhet intakt. Den enda och mycket stora skillnaden är att hon har gemenskap med Guds Ande.

Som individ är hon en vanlig människa som likt alla andra vanliga människor måste tänka, tala och handla som just människa – och inget mer än människa.

Det finns alltså ingen inre höghet hos henne som befriar från det mänskliga umgängets villkor.

Det finns något mycket bättre: Den levande Guden bor i henne och ger frid och frihet att bli än mera mänsklig och ödmjuk.

Ty Gud och kristen människa är ett men helt åtskilda. Han står för rättfärdigheten och högheten. Inte vi”.
---------------
Slut på utdrag och citat från Anders Bergkvist artikel ”Kejsarnas nya kläder 2”.

Gå in på ”Artiklar” i Menyn till vänster och läs gärna artikeln flera ggr. I dess helhet! Så Du verkligen får tag på vad Anders vill förmedla.

Ta sen gärna upp och samtala kring innehållet här på ”Min Åsikt”. Här finns många infallsvinklar att ventilera.

HaFo

Vill även hänvisa till två nya länkar jag satt in under "Länkar" i Menyn till vänster.

Det ena är till en blogg jag tycker är intressant och som fyller en uppgift:

http://deborah7.blogg.se/

Den andra länken är en mastodont hemsida med en granskning av katolicismen:

http://www.tidenstecken.se/kk0.htm

HaFo

Har under Artiklar i Menyn till vänster på hemsidan, satt in följande:

Katolicismen i Bibelns och historiens ljus.

Av Stig Andreasson

Sätter här in innehållsförteckningen, så kan Du sen läsa vidare under ”Artiklar” på hemsidan

http://hem.spray.se/harry.forsgren/

---
Innehåll

1. Katolicismen – en mångsidig och komplicerad
religionsform.

2. Den katolska trosgrunden.

3. Den katolska läran om den sanna kyrkan.

- Den kristna församlingens grundval.
- Kyrkofädernas vittnesbörd.
- Petrus hade ingen tanke på att bli påve.
- Petrus var varken apostlarnas hövding eller
ofelbar.
- Petrus biskopsämbete i Rom saknar historiska
bevis.
- Petrus och himmelrikets nycklar.

4. Den katolska kyrkans ursprung och historia.

- Vad historien förtäljer om påveväldets uppkomst.
- Påvarnas brokiga historia.
- Påvekyrkan – historiens största förföljarmakt.
- Osäkra och förfalskade historiska källor.
- Modern katolsk ekumenik.

5. Tron på Gud och helgondyrkan.

6. Tron på Jesus Kristus och Jungfru Maria.

7. Det katolska mässoffret och försoningen.

8. De heligas samfund och förbön för de döda.

9. Frälsningens väg enligt den katolska katekesen.

- Frälsningen förmedlas genom sakramenten.
- Är rättfärdiggörelsen genom tron en katolsk lära?

10. Att rätt bedöma utan att döma.