Inlägg 3

Nu kommer jag så småningom till bl.a. den bibelvers Du tidigare Anders bad mig fundera över.

Både Jesus och Paulus visar att det inte är den naturliga människan i sig själv som är totalfördärvad.

Men sägs inte hjärtat vara bottenlöst fördärvat(Jer. 17:9)? Skildrar inte Paulus hela människan som totalfördärvad(Rom.3-19)? Talar inte Jesus om hela människan med ordet: “Det som är fött av kött är kött"(Joh.3:6)? Säger inte Paulus att människan såsom “kött” är totalt ond? (Rom. 7:18, 8:7)

När Paulus, talar om att köttet inte kan vara Guds lag under dånigt, så kan han inte avse hela människan. För i Rom. 2:14-15, talar han om att hedningen iakttager åtminstone en del av lagen. Han säger inte heller om den gamla människan att hon är helt fördärvad. Men att hon under syndiga begärelsers inflytande håller på att fördärva sig(Ef. 4:22).

Paulus beskriver att den fallna människan har två naturer. Där den ena naturen, synden - köttet, är totalt ond och helt fördärvad. Men att även den naturliga människans ursprungliga natur finns där. Mycket fördärvad. Men inte totalt. Eljest skulle inte människan vara räddningsbar. Den totalt fördärvade syndanaturen är inte räddningsbar.

Bibeln beskriver att denna syndanatur är i fiendskap mot Gud. Striden mellan Ande och kött(här syftar kött på den syndiga naturen).

Medan det sägs om människan i sig själv och Gud att de är fiender. Fiender kan försonas. Men syndens natur som är i fiendskap med Gud kan inte försonas.

Det är den fördärvade syndanaturen Jesus tagit sig an och “fördömt synden i köttet”. Det är inte den naturliga människans natur Han har fördömt.

Det är problemet med syndens natur och dess konsekvenser som Jesus gått in i människans fallna situation och löst.

För att frigöra den naturligt skapade människans natur från syndanaturens konsekvenser, makt och inflytande.

Han löser ju så mycket mer, så att Gudsgemenskapen återupprättas och människan får del av en tredje natur. Guds natur.
---
Jesus använder ordet kött om hela människan, men säger inte i det sammanhanget(Luk.11:13), att det hela är djävulskt ont.

Han skyndar sig att tillägga att denna ondska inte är total. Denna onda människa kan ändå i sig rymma så mycken godhet som föräldrakärlek och föräldraklokhet.

Jesus talar om en djävulsk källa i människan, Men säger inte att denna källa blivit helt ett med människan. Han skiljer på källan och människan som orenas av den källan(Matt. 15:20).

Han beskriver källan som idel ondska och djävulskt ont. Men Han gör skillnad mellan detta ohyggliga i oss och människan för övrigt. Den ursprungliga naturliga människan. Han säger inte att människan är denna orena källa, utan att denna källa orenar människan.

Syndanaturen som kom in i människan i fallet är i människan en oren källa som orenar henne och driver henne fel. Till uppror mot Gud. Oförmåga att ha relation både med sig själv, sina medmänniskor, Gud och skapelsen på ett rätt sätt.

Hon är på ett eller annat sätt slav under denna natur. Men ändå förmögen att känna empati, visa omsorg o.s.v. Men det gör henne inte förenad med Gud. Hon är till sin natur skild från Gud. Utan möjlighet att själv ändra på det tillståndet.

Efter fallet, är människan -i sig själv - den naturliga människan, som fortfarande intakt finns där med sin egen natur, vare sig ond eller god i sig själv. Demonisk eller Gudomlig.

Men synden, som en integrerad del av hennes fallna natur, gör att det goda som hon vill, gör hon inte, men det onda, som hon inte vill, det gör hon. Paulus säger:

“Om jag (den naturliga människan) gör vad jag (naturliga människan) inte vill (viljan fängslad), så är det inte mer jag (naturliga människan) som gör det, utan synden som bor i mig (som en integrerad del av mitt väsen)”.
---
Ordet mig uttrycker i texten - människans liering med synden. En liering, som gör henne till en syndens slav - för att mätta, hennes drivkraft - egoismen, som efter fallet sitter på “hjärtats tron”.

Människans känsloliv och kropp har inte degraderats i naturhänseende.

Hennes problem ligger inte i kontakt med materien eller information via sinnevärlden. Vare sig de immateriella sinnena eller de fysiska sinnena. Men “död” gentemot Gudsgemenskapen, är hon oförmögen, att tolka information rätt.

Hennes jag – personligheten har inte flyttats om i några “element” av hennes konstitution och natur. Hennes personlighet är fortfarande allt vad hon är och uttrycker. Som den helhet hon fortfarande är av egen livsande, som gör henne till en egen personlighet av själ och kropp.

Men den naturliga människans liering med den integrerade syndanaturen, bryter på olika sätt ned hennes personlighet och funktioner.

Hon är av synden driven och fängslad från att fungera i den personlighet hon är skapad och ämnad att vara. och är genom dennna integrerade syndanatur frånskild Guds gemenskap. Hon är “genom sin natur hemfallen till vredesdom”, och “andligt död i överträdelser och synder”.

HaFo

Forts

Inlägg 4

Den naturliga människans liering med denna syndanatur, är i Bibeln oftast vad som åsyftas med ordet köttet eller den gamla människan, eller ”dödens kropp”.

Enbart syndens natur kan också kallas för köttet ibland. Ibland är också enbart kroppen översatt till ordet kött. Det skapar förvirring. Speciellt om man läser texten med gnostiskt färgade glasögon.

Vi har ofta gjort misstaget att endast förknippa ordet kött med enbart kroppen eller kroppen och själen och fallit in i ett gnostiskt synsätt på människan.

Ska vi få fram Bibelns bild behöver vi framförallt se att köttet, den gamla människan, är den naturliga människan, när hon i liering med syndanaturen, följer den och med allt vad hon är och uttrycker, blir en tjänare åt orättfärdigheten.

Det handlar inte om några omvälvningar av “elementen” i människans konstitution. Att anden mist kontrollen över själ och kropp. Att människan lärt sig leva utifrån sin själ eller nu bara följer kroppens drifter som styrs och domineras av demoniska makter.

Eller att anden fortfarande har kontrollen men är fylld av satanisk natur som kontrollerar själen och kroppen. Allt detta har uppstått ur mänskliga tankekonstruktioner, grundade på ett gnostiskt synsätt på människans konstitution.

En förvrängning kring vad som är hennes egentliga personlighet. Strängt åtskiljande av olika skikt i människan med olika värde på de olika “elementen” och motpolsställning mellan ande och materia.
---
Det sker ingen omvälvning av “elementen” i människan. Inte heller en degradering i naturhänseende av den naturliga människans natur i sig själv. Frånsett att hon för att fortfarande kunna vara räddningsbar, underläggs den kroppsliga döden.

Eljest är den naturliga människan i sig själv intakt till sin natur. Med en egen livsande, som gör henne till en egen levande personlighet av själ och kropp. Men en annan natur har nu också införlivats i helheten av vad människan är. Syndens natur.

Den naturliga människan, när hon lever i liering med syndens natur, följer, leds och domineras av den, lever hon i köttet eller den gamla människan och utgör ”dödens kropp”.

Köttet eller den gamla människan är inte vare sig själen, kroppen eller dessa “element” tillsammans. Inte heller hennes egen livsande uppfylld av satanisk natur. Det är inte hennes ande fylld av satanisk natur, som är den gamla människan och inte längre finns efter pånyttfödelsen.

I köttet, den gamla människan, befinner sig människan, när den naturliga människan följer och leds av den syndanatur, som bor eller integrerats i helheten av vad människan är.

Denna människans liering med syndanaturen, som hon inte själv kan frigöra sig ifrån, har inte bara gjort henne till en notorisk syndare. Hon är själv, genom sitt i fallet medgivande av denna oheliga allians, ansvarig och står med skuld inför Gud.

En skuld som ingen människa kan återbetala. Eftersom det pris på skulden Gud sätter, är offret av en sann, ren, rättfärdig, syndfri och Gudsförenad människas kroppsliga blod och lekamen.

Det är ett offer av den naturliga människans natur i Gudsförening som Gud kräver, som betalning för att skulden ska vara löst. Ingen sådan syndfri naturlig människa i Gudsförening finns efter fallet, som kan ge denna lösen. Alla är slavar under syndens natur och syndare.

Men människan står där inte bara med skuld. En konsekvens av lieringen med syndanaturen har också försatt henne i ett tillstånd av andlig död. Hon är skild från gemenskapen med Gud. Utan möjlighet att själv överbrygga denna andliga död. Denna separation från Gudsgemenskapen.

Det skulle krävas ett syndfritt liv. Ett totalt uppfyllande av Guds lag och vilja. Ett liv i full rättfärdighet och i full Gudsförening, för att överbrygga denna andliga död och åtskillnad mellan människa och Gud. Ingen sådan människa finnes. Det skulle behövas en Kristus.

Tack och lov att Kristus ”fördömde synden i köttet”, som han hade gått in i, människans fallna situation ("i allt lik sina bröder") men dock förblev under ”livets Andes lag”, ”Dog bort från synden” och förenade Gud och människa i sin person (andligt levande), genom att detronisera syndens väsen och dess konsekvenser i sin egen syndfria rättfärdighet och Gudomlighet.

Och därmed kunde bära fram det RENA offret av Kristi persons (Gud och människa förenade) kropp och blod på korset.

HaFo