Hej igen

Laodicea , ändtid , ja hur
ser avfallet ut när det
gäller Laodicea ?
Vad är det som är fel där ?

Jag sätter in en länk till en sida som beskiver
det här med den Laocidenska ljumheten

http://lbk.cc/biblicum/19731108.HTM

Jag citerar sedan av Frank Mangs om hur
han såg på ändtiden

Citat :
"Men vi skall inte vänta att en hel församling eller ett helt
kyrkosamfund blir det organ som Herren i tidens afton kan bruka för den
sista födelseperioden. Väntar vi på det, så väntar vi någonting mer än
vår frälsare har tro för. Ty då han talade till församlingen i Laodikeia
så fanns där inga tecken på att han väntade sig att hela församlingen
skulle öppna för det fungerande livet. Han hade bara tro för att någon
enskild medlem skulle göra det. Och därför sa han ”Om någon hör min röst
och öppnar dörren, skall jag gå in till honom och äta med honom och Han
med mig” (Upp 3:20)

Jag med honom och han med mig. Vi två har en festmåltid. Ja, ära vare
Gud! Det finns möjlighet att fira fest ensam med Jesus. Och att helt
privat uppleva den rikedom som ligger i att vara uppfylld av Guds helige
Ande. Det här betyder inte att du blir en religiös enstöring. Ty du har
ju en levande gemenskap med alla andra som öppnar och ger Gud frihet att
handla. Det betyder heller inte att du kritisk och vrång mot dem som
inte öppnar och tar emot. Ty de är ju dina bröder och systrar. Du har
ett hjärta för dem, ber för dem och är öppen för varje kontakt med dem.
Och så håller du dig hårt till ödmjukheten. Så hårt att du inte ens i
din tanke och fantasi gör någon som helst jämförelse mellan din och
andras andliga position. Du finns bara till. Fängslad av Jesus"

Johannes' uppenbarelse, 3 Kapitlet

14. Och skriv till Laodiceas församlings ängel: »Så säger han som är
Amen[1], den trovärdiga och sannfärdiga vittnet, begynnelsen
till Guds skapelse:
15. Jag känner dina gärningar: du är varken kall eller varm. Jag
skulle önska att du vore antingen kall eller varm.
16. Men nu, då du är ljum och varken varm eller kall, skall jag
utspy dig ur min mun.
17. Du säger ju: 'Jag är rik, ja, jag har vunnit rikedomar och
behöver intet'; och du vet icke att du just är eländig och
ömkansvärd och fattig och blind och naken.
18. Så råder jag dig då att du köper av mig guld som är luttrat i
eld, för att du skall bliva rik, och att du köper vita kläder
till att kläda dig i, för att din nakenhets skam icke skall
bliva uppenbar, och att du köper ögonsalva till att smörja dina
ögon med, för att du skall kunna se.
19. 'Alla som jag älskar, dem tuktar och agar jag.' Så gör nu
bättring med all flit.
20. Se, jag står för dörren och klappar; om någon lyssnar till min
röst och upplåter dörren, så skall jag gå in till honom och
hålla måltid med honom och han med mig.
21. Den som vinner seger, honom skall jag låta sitta med mig på min
tron, likasom jag själv har vunnit seger och satt mig med min
Fader på hans tron.
22. Den som har öra, han höre vad Anden säger till församlingarna.

Kraft att föda – Frank Mangs andra brev

I Jesajas bok möter vi orden ”Fostren har kommit fram till födseln, men
kraft att föda finns inte” (Jes 37:3). Du ser bilden av den havande
kvinnan. Hon är inne i fyrtionde veckan av sitt havandeskap. Tung och
otymplig. Tiden är inne då någonting borde ske. En mor och far väntar på
sitt barn. Och barnet väntar på att få komma ut i frihet och börja leva
sitt eget liv.

Födslovärkarna har börjat och det gör ont – gruvligt ont – i den kropp
som skall föda. Det gör så ont att kvinnan skriker högt. Medan hennes
make är blek av ångest och barnmorskan inte vet sig något levande råd.
Ty fostret har väl kommit fram till födseln, men kraft att föda finns
inte. Krystvärkarna förvandlas till krampryckningar. Fosterljuden blir
allt svagare och till sist upphör de fullständigt. Fostret har dött. Och
hon som var på väg att bli mor, blir en levande likkista för sitt
livlösa barn. Sedan dör även hon. Allt av en enda orsak: Kraft att föda
fanns inte. De två sänks i mullen i samma kista.

Jag skall inte försöka gå in på eller beskriva den situation som denhär
bilden hade bakom sig på Hiskias och Jesajas tid. Men då jag för en
stund sedan vaknade till en ny dag och det här bibelordet och den här
bilden kom till mig, föddes automatiskt denna fråga: Är det bara ett
vist tillstånd en gång i Guds gamla Israel denna bild beskriver? Har den
kanske någonting att säga till oss idag? Till nordanlandets innebyggare
och kristna.

Vi läser och hör om hur Gud går fram och gör under i andra delar av
världen. Och i själva atmosfären ligger en viss aning om att någonting
är på gång även här. Motståndet mot Kristus och de kristna är inte vad
det var i mina unga år. Man talar öppet om religiösa ting där de förut
var tabu. Människor som inte är mogna att avlägga en bekännelse om
nyfödd och frälsande Kristustro, talar ändå öppet om att de bär på en
dold hunger efter någonting annat och mer än vad livet utan Kristus ger
dem. De söker. Och de tänker i tysthet bönetankar. De söker något och de
söker någon. Fostren är fullgångna men...

Det egendomliga är att dess nyväckta sökare och frågare inte till någon
större procent söker sig till våra kyrkor. Till de samlingslokaler som
en gång var sannskyldiga andliga förlossningsanstalter. Där hördes det
rop från dem som höll på att föda och skri från dem som föddes. Kraft
att föda fanns. Det är underligt att inte fler frågare söker fram till
våra religiösa ledare – till män och kvinnor som frimodigt påstår att
funnit svaret och svaren. Vägen och sanningen och livet. Meningen med
tillvaron och ett hägrande mål för sin färd. Ja, det är underligt. Kan
detta bero på att de inte tror på att vi funnit verkligheten fast vi
säger att vi gjort det? De tror mer på vad de ser – och inte ser – än på
vad de hör.

Kan orsaken till att de sökande går förbi våra kyrkdörrar vara den, att
det inte innanför dörrarna finns den levande och varma atmosfären? Och
den levande och varma gemenskap, som deras andliga lungor så intensivt
åtrår att få inandas? Kan orsaken vara att de finner ord som stiger
mycket högre än den verkliga kraften? Den nyskapande kraften. Den
frigörande kraften. Den kraft som lyfter och smälter. Kan orsaken vara
den att de möter mer sken än verklighet? Mer former och fraser än
verkligt innehåll och rikedom? Ja, jag bara frågar och undrar. Och har
ingenting emot att mina frågor och mitt undrande verkar så, att även
andra börjar undra. På allvar.

Men ett påstående vill jag med absolut bestämdhet göra. Och jag gör det
med en mer än 70-årig bakgrund som förkunnare av Kristi evangelium.
Atmosfären i våra kyrkor och sammankomster, i vår gemenskap och våra
kristna hem har en otrolig betydelse. Den andliga väckelsens viktigaste
villkor är den levande och nyskapande atmosfären. Detta oförklarliga
något, som inte syns och som inte kan analyseras, varken av mekaniska
instrument eller av människohjärnor. Detta ofattbara något, som slår
emot kyrkobesökaren då han träder in genom dörren till helgedomen. som
lockar honom att lyssna och som i hans innersta skapar en helig törst
eter att få dricka in den verklighet, som finns bakom detta något som
”ligger i luften”.

Låt mig berätta! Jag hade en god vän i Finland som var läderfabrikant.
Jag bodde hos honom ibland och njöt i fulla drag av både gästfriheten
och den varma tonen i hemmet - och av våra gemensamma stunder i hans
präktiga finnbastu. Vi var där nästan dagligen. Då vi en dag satt och
goade oss på bastulaven, vände han sig till mig och sade:
- Jag vet inte om jag har berättat för dig att både jag och mina bröder
är födda just här inne i bastun.
- Nej, det har du inte talat om. Och varför blev det så?
- Jo, förstår du, bastun är den lugnaste platsen på hela gården. Och
alla hyser respekt för den. Här finns den renaste atmosfären och här kan
vi ha precis den rätta temperaturen. Hit gick min mor i hjälpkvinnans
sällskap när hennes stund var kommen. Och här var de två ensamma till
dess att det nya livet var framfött.

Som svar på den upplysningen gav jag honom några ord av förstående och
ett lysande leende, men genom min själgick iskalla rysningar. Några av
hans ord hade haft hullingar, som bet sig fast i mitt sinne. Den renaste
atmosfären! Den rätta temperaturen! Det nyfödda livet! Då jag senare kom
in i mitt rum ovanför bastun gav jag i mitt minne frihet att löpa
tillbaka genom de många åren som jag verkat som evangelist.

Den renaste atmosfären! Jag mindes stunder då atmosfären varit så ren
att ingen människa kunnat tala. Herrens härlighet hade uppfyllt
helgedomen så fullständigt att både predikare och bedjare fått lov att
tiga. Men jag mindes också andra stunder. Stunder då varken jag eller
någon annan sett minsta skymt av härligheten från Gud. Jag mindes
stunder och tider då temperaturen i sammankomster och i församlingar
varit precis sådan att nyfödda kände en behaglig värme slå emot sig, då
de trädde in i det nya livet och den nya gemenskapen. Men jag mindes
också tider och platser där kölden och likgiltigheten varit så hårda att
både sökare och nyfödda mycket snart frusit ihjäl. Såvida de inte haft
förstånd att i tid söka sig till en varmare miljö.

Jag kom håg stunder, då den nyskapande kraften varit så verksam att jag
inte hunnit med att bedja mer än en enda eller högst två bönesatser,
innan den nya födelsen var ett faktum och den nyfödde gav upp sitt
första jubelskri. Och jag kom ihåg stunder då människor mitt under
predikan eller samtalet blivit både födda av Gud och döpta i helig Ande.

Värme! Atmosfär! Nyskaparkraft! Hur skapas dessa ting? Genom helig
hängivelse. Hejdlös hängivelse. Genom öppenhet. Total öppenhet för den
tillkommande världens krafter. Genom utstrålning. Helig utstrålning från
människor, gripna av Gud. Tända av Gud. Och till överflöd uppfyllda av
Livets helige Ande. Och här räcker det inte med att enbart mannen i
predikstolen är gripen. Han måste få tala och verka i en atmosfär, som
genom bönens Ande och bedjande människor är laddad med liv och kraft.
Där den atmosfären finns, där finns också kraft att föda. Där finns det
sökare som söker. Det som de längst ner i djupet av sitt väsen ropar
efter är den Gud som är både Sanningen och Kärleken, Livet och Allmakten.

Men vi skall inte vänta att en hel församling eller ett helt
kyrkosamfund blir det organ som Herren i tidens afton kan bruka för den
sista födelseperioden. Väntar vi på det, så väntar vi någonting mer än
vår frälsare har tro för. Ty då han talade till församlingen i Laodikeia
så fanns där inga tecken på att han väntade sig att hela församlingen
skulle öppna för det fungerande livet. Han hade bara tro för att någon
enskild medlem skulle göra det. Och därför sa han ”Om någon hör min röst
och öppnar dörren, skall jag gå in till honom och äta med honom och Han
med mig” (Upp 3:20)

Jag med honom och han med mig. Vi två har en festmåltid. Ja, ära vare
Gud! Det finns möjlighet att fira fest ensam med Jesus. Och att helt
privat uppleva den rikedom som ligger i att vara uppfylld av Guds helige
Ande. Det här betyder inte att du blir en religiös enstöring. Ty du har
ju en levande gemenskap med alla andra som öppnar och ger Gud frihet att
handla. Det betyder heller inte att du kritisk och vrång mot dem som
inte öppnar och tar emot. Ty de är ju dina bröder och systrar. Du har
ett hjärta för dem, ber för dem och är öppen för varje kontakt med dem.
Och så håller du dig hårt till ödmjukheten. Så hårt att du inte ens i
din tanke och fantasi gör någon som helst jämförelse mellan din och
andras andliga position. Du finns bara till. Fängslad av Jesus