Saxat ur DAGEN 9/8 :

"Kyrkofäders judehat ingen bagatell

Det kan självklart diskuteras hur framträdande judehatet var bland kyrkofäderna. Men det rör sig definitivt inte om 'detaljer'.

Det finns knappast utrymme att kommentera allt i Göran Beijers innehållsrika debattinlägg om kyrkofäderna och antisemitismen (27/7), men några invändningar och påpekanden vill jag göra:

1) Göran Beijer tycker att det är fel att använda ordet ”antisemitism” när man talar om kyrkofäderna. Han har rätt i att själva begreppet myntades först i slutet av 1800-talet, men fel när han antyder att antisemitism som fenomen uppstod först då. I en bred vetenskaplig litteratur används termen antisemitism generellt om negativa föreställningar, diskriminering och förföljelse som har drabbat judar, vare sig hatet har grundats på föreställningar om judisk religion, kultur eller 'ras'.

Antisemitismen i alla dess former har ständigt pekat ut judarna som ett kollektivt hot, i maskopi med tillvarons onda krafter.

Man må tvista om definitioner, men det är så jag använder ordet och i den bemärkelsen framstår mycket av innehållet i kyrkofädernas Adversos Judaeos-litteratur som antisemitisk, även om rastänkandet inte ingår.

2) Påståendet att kyrkofäderna var barn av sin tid är naturligtvis sant. Individer och grupper måste förstås utifrån sitt historiska sammanhang, men om man ska göra en bedömning av människors liv och insatser fungerar talet om ”barn av sin tid” som en dålig ursäkt. En moralisk prövning måste rimligen vila på allmängiltiga principer.

När någon exempelvis hävdar att 'det är en kristens plikt att hata judar' (Chrysostomos), eller 'jag skulle med glädje bränna ner deras synagogor' (Ambrosius), då reagerar åtminstone jag och börjar fundera över vilken människosyn som ligger till grund för sådant tal.

Att somliga kyrkofäder kämpade för ett samhälle som bara tillät en enda religion kan visserligen, som Beijer skriver, förklara en del, men det gör knappast saken bättre. Snarare tvärt om - särskilt för judarna.

3) Är det verkligen judisk tro som Paulus så aggressivt motarbetar? Hade kanske Paulus en i grunden lika hatisk inställning till det judiska som kyrkofäderna? Jag tror inte Göran Bejer gör det, men många har läst Paulus på det sättet.

I otaliga predikningar och uppbyggelseböcker har man målat upp hur Saulus, en mordisk och egenrättfärdig jude, förvandlades till Paulus, en god kristen som efter omvändelsen vigde sitt liv till att bekämpa den 'judiska' lagiskheten.

Men den här typen av Paulusbilder - liksom nidbilderna av judendomen i nytestamentlig tid - är idag starkt ifrågasatta inom teologisk forskning (Krister Stendahl var tidigt ute) och inrymmer i sig, vill jag påstå, en god portion antisemitiskt anstruken bibeltolkning.

Utrymmet här medger inga djupare analyser - och jag är kanske inte heller rätt person för det - men jag tror att det är viktigt att föra en fördjupad diskussion just om Paulus och judendomen. Också här kommer det kanske att krävas en och annan omprövning.

4) Hur framträdande judehatet var bland kyrkofäderna kan naturligtvis diskuteras, men att som Göran Beijer antyda att det skulle röra sig om 'detaljer' saknar all rim och reson. I stället för att bagatellisera (men utan att behöva ta avstånd från allt i deras förkunnelse) tror jag att vi måste inse att demoniseringen av judarna faktiskt var en del av kyrkofädernas världsbild och att de därmed lämnade ett mörkt arv efter sig.

Jag vidhåller att det går utvecklingslinjer från kyrkofädernas 'judiska' stereotyper och hotbilder, genom århundraden av europeisk historia, fram till den moderna antisemitismen och Förintelsen, en tragisk utveckling som historiker och kännare av antisemitism har skrivit om i decennier.

(Själv har jag med behållning läst Rosemary Ruether och, på svenska, Jesper Svartvik, bara för att nämna ett par.)

5) Till sist vill jag, som tidigare gjorts i den här debatten, lyfta fram att man från kristet håll, inte minst inom den katolska kyrkan, under de senaste decennierna sökt göra upp med antisemitismen och samtidigt bygga broar till judendomen.

De flesta lär hålla med om att detta arbete är angeläget, inte minst för oss i olika kyrkor som har till uppgift att förkunna.

Frågan handlar inte bara om historia, paulinsk teologi, fjärran kyrkofäder eller världsvida kyrkosamfund, utan i lika hög grad om värderingar, förhållningssätt och självbilder vi bär inom oss här och nu.

PER HAMMARSTRÖM, PASTOR INOM EVANGELISKA FRIKYRKAN OCH HISTORIKER"

Klistrar in en, som jag ser det angelägen insändare i DAGEN 12/9.

Det är bra att det börjar röra sig kring dessa spörsmål, även på den politiska fronten.

Den här artikeln varnar ur politisk synvinkel för en återupprepning.

Men nog borde det väl ändå vara de kristna som går i spetsen kring att ventilera förintelsens ohyggligheter?

Nog är det väl de kristna som verkligen bör ställa upp för det folk, varifrån den frälsning i Jesus Kristus vi erfarit kommer.

Och som därför vill göra allt för det Judiska folket både ur andlig synvinkel (ge dem evangeliet) och "fysiskt", värna om detta folk och nation.

Bejaka deras existensberättigande och inte falla in i den "hatkampanj", mot det Judiska folket och Israel som nation, som vi antagligen kommer att få återuppleva både på den politiska och andliga arenan.

Ska vi som kristna, hur vilsna de än kan vara idag på den politiska och andliga arena, likt de kristna under andra världskriget, bemöta ännu ett utrotelseförsök av detta folk, med tystnad eller bejakande?

Vore ett sånt agerande eller uteblivet agerande, medmänskligt, kristligt och Gud välbehagligt?

Jag föddes i efterdyningarna av andra världskriget. Jag var bara några år när jag frågade min pappa hur det kom sig att det Judiska folket skulle utrotas.

Hans svar etsade sig fast i mitt minne: "Det beror på sjuka dumheter i en sjuk värld, att man ens kan komma på en tanke att utrota ett folk!"

Och det tror jag är sanningen bakom förintelsen!

HaFo

Så till artikeln
---
Oroväckande tystnad om Förintelsen

En ökande antisemitism runt om i Europa väcker oro. Nya generationer växer upp som kanske aldrig har samtalat kring Förintelsen och de som kan berätta försvinner ifrån oss. Regering och riksdag har i detta en stor uppgift.

Förintelsen är det mest fruktansvärda och fasansfulla brott mot mänskligheten som någonsin inträffat. Jag är oroad över den tystnad kring Förintelsen som i dag råder inom det politiska livet, men också i samhället i stort.

Vad sker konkret på den politiska arenan i syfte att hålla minnet av Förintelsen levande? Vad har skett inom folkbildningen och studieförbunden? Hur hålls minnet av Förintelsen levande inom olika yrkesgrupper och fackliga organisationer?

Nazismens fruktansvärda brott mot mänskligheten får aldrig glömmas bort.

Nu 2007 är det tyvärr än mer aktuellt då antidemokratiska partier vinner gehör i val och representeras i kommuner.

Vem vill ha dessa aktörer på den politiska arenan? Hur kunde det gå så här långt, hur kan historien upprepas, lär vi oss aldrig?.

Historien visar att demokrati inte är en självklarhet utan alltid aktivt måste försvaras, diskuteras och bevaras - av alla.

2008 är det tio år sedan dåvarande statsminister Göran Persson bjöd in till en konferens om en bred informationssatsning om Förintelsen - ”Levande historia”.

Ett oerhört viktigt initiativ. Fyra konferenser har sedan dess genomförts. Boken ”Om detta må ni berätta” skrevs som en del av projektet Levande historia och distribuerades till skolor, bibliotek och hushåll.

Forum för levande historia inrättades som myndighet med uppdrag att samla material och kunskap om Förintelsen och om folkmord som begåtts senare i historien.

Men därefter planar aktiviteterna stegvis ut på det politiska planet och en förödande tystnad infinner sig igen.

Denna tystnad måste brytas. Vi har alla i samhället ett ansvar att så görs. Politiskt förtroendevalda på olika plan måste åter ta upp samtalet.

Låt oss tillsammans med folkbildningen, Svenska Kommittén Mot Antisemitism och Forum för levande historia, starta en ny satsning på kunskap om Förintelsen.

Fredrik Reinfeldt bör föra stafettpinnen vidare och ta initiativ till en ny konferens om Förintelsen och även väcka frågan inom EU.

Regering och riksdag har i detta en stor uppgift. En ökande antisemitism runt om i Europa väcker oro. Nya generationer växer upp som kanske aldrig har samtalat kring Förintelsen och de som kan berätta försvinner ifrån oss.

Politiskt förtroendevalda har en stor uppgift att fylla när det gäller att följa upp och aktivt medverka till att minnet av Förintelsen lever vidare i hela samhället och från generation till generation. Vi måste tillsammans göra någonting nu!

STEFAN DOZZI, KOMMUNALRÅD (KD), VÄRMDÖ