Inlägg 2 Sjöberg från Hemmets vän

"Lovsången får inte bli ett estradprogram

Jag lyssnade till en CD-inspelning från Livets Ords Europakonferens. Ulf Ekman predikade i lördagskvällens avslutning. Det var visionärt, djupt förankrat i Guds Ord, ödmjukt och andligt starkt! Han är en folktalare som med trovärdighet och erfarenhet samlar fler människor i olika delar av världen när han predikar och undervisar än någon annan nu levande kristen förkunnare i Europa!"

HaFo - kommentar:

Jag såg själv denna predikan på kanal 10 och förundrades över hur man kan hålla en sådan show med en sprudlande svada, utan att egentligen få ngt egentligen sagt av substans, men ändå lyckas med konststycket att förmedla en känska av att här är det ngt väldigt viktigt som blir sagt av ngn som verkligen vet och kan.

Hur kan Stanley och så många andra bli duperade av ett sådant framträdande?
---

"Ny Jesusrörelse bland Europas katoliker

Vi överraskas av att den andliga förnyelsen kommer i den gamla historiska kyrka som formats utifrån Rom. Den här veckan samlas 800 000 ungdomar i Köln i Tyskland. De möts för att läsa Bibeln och vara tillsammans i bön."

HaFo - kommewmntar:

Om alltså 800 000 samlas inom katolksa kyrkan samlas för att läsa Bibeln och be, så är det i Sjöbergs ögon "förnyelse", utan att han frågar sig hur man ställer sig till de förföriska läror som katolicismen bär med sig!!

"Det är i den katolska kyrkans gemenskap som allt detta händer i Europa. Vi kan ha olika uppfattningar om helgonen, mässan, påven, prästernas celibat och flera viktiga teologiska olikheter. Men när vi jämför oss som evangelikala kristna, med den katolska kyrkans gudstjänstliv, då väcks respekt, tacksamhet och vilja till gemenskap. Om vi måste välja mellan Rom och Uppsala, mellan påven och den svenske ärkebiskopen, då är det helt klart att vi möter med levande kristendom i den katolska kyrkan än i den lutherska protestantismen."

HaFo - kommemntar

Är det ngn mer än mig som tar sig för pannan över vart Stanley nu drar iväg? Precis i likhet med Ekman och Halldorf. Och där de övriga kristna ledarna bara blint hakar på.

"Den katolska kyrkan slår vakt om tron på Jesus som en absolut övertygelse och leder ständigt människor fram till mötet med den korsfäste Kristus som uppstått från de döda och sitter på Faderns högra sida som vår Frälsare och Herre."

HaFo - kommentar:

Det har tydligen gått Sjöberg förbi, att detta bara blir till tomma ord, genom "Maria - dogmerna", där Jesus är syndfri på grund av Marias syndfrihet. Alltså en Jesus som inte enligt Skriften är född "i syndigt kötts gestalt" och som genom sin egen syndfria rättfärdighet och Gudomlighet "fördömde synden i köttet". Det handlar om "en annan Jesus" och inte om "Kristus kommen i köttet".

Hur kan andliga ledare som Stanley bli blinda inför så elementära frågor i kristen tro? Och varför reagerar han inte i ett sådant här sammanhang och varnar för de övriga förförelserna i katolicismen som att be Maria om hjälp i förbön etc.

Men han är ju också vilsen inför läran om Jesu andliga död, så varför skulle han vara klarseende kring katolicismen.

Ändå är han en upphöjd andlig ledare i vårt land som är med i många sammanhang utan att ifrågasättas. För många är vad Stanley säger automatiskt sant, liksom när Ekman säger det, hur galet det än är. Hur kan det bli på det viset?

Nog förbreds avfallet allt med hast och det med tillskyndelse av andliga ledare som kallar verk av antikrists ande i katolicismens och tosförkunnelsens spår för verk av Guds Ande.

HaFo

Klistrar in från DAGEN 28/8 följande och ger sendan en kommentar:

”Högkyrkligheten är en skattkista att ösa ur”

Ulf Ekman drog ner de längsta applåderna efter sitt föredrag om ekumenik på högkyrkliga aKF:s kyrkodagar i Uppsala under helgen. Att den ekumeniska kartan i Sverige håller på att ritas om råder det inget tvivel om.

För att världen ska tro. Det var temat på arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelses, aKF, kyrkodagar i Uppsala som började i fredags och höll på till i söndags där några hundra personer deltog.

Företrädare från de stora kyrkofamiljerna var inbjudna för att ge sin syn på vägen mot den enhet som Jesus själv bad om.

Under fredagen talade den katolska prästen och vice ordförande i katolska ekumeniska nämnden, Fredrik Emanuelson, den anglikanska biskopen Edvin Barnes från Church of England, den rumänsk-ortodoxa prästen Dan Sandu och trosrörelsens Ulf Ekman.

Omdiskuterat dokumentEmanuelson började med att citera det omdiskuterade dokument som Katolska kyrkans troskongregation släppte i somras, vilket Dagen berättade om.

Innebörden i det är att Jesu Kristi sanna kyrka är den katolska kyrkan och att de protestantiska kyrkorna och samfunden inte är kyrkor i egentlig mening (eftersom de inte har vigda ämbetsmän enligt den apostoliska successionen och därmed ingen giltig eukaristi - nattvard), men däremot innehåller ”element av helighet och sanning”.

En brandfackla och ett otaktiskt drag under en dag som ska handla om ekumenik?

Nej! Under kyrkodagarna lyfts perspektivet om sanning fram åtskilliga gånger. Ekumenik kan aldrig handla om att bortse från olikheter som om de inte fanns, menade flera av talarna. Sanningen och ett sökande efter den är central i ekumeniken.

Helga dem genom sanningen, ditt ord är sanning, säger Jesus i sin översteprästerlige förbön där han också ber om enhet.

Därför är det så viktigt att varje kyrka och samfund är klar över sin identitet och självförståelse, menar Emanuelson. Genom att sedan tala med varandra, lyssna och bygga vänskap kan en andlig ekumenik börja växa och det är förutsättningen för kyrkornas synliga enhet.

- Men då måste vi också vara beredda på att omvända oss, det gäller även oss katoliker, sa Emanuelson.

Och när det kommer till omvändelse, får man nog beteckna delar av Ulf Ekmans föredrag som ett vittnesbörd om omvändelse.

I sitt timslånga anförande med läst manuskript berättade han om hur han som varit tämligen ointresserad av ekumenik blivit tillrättavisad bland annat med ord från Filipperbrevet 2:4 om att inte vara ”självupptagen och stolt”.

- Min broder är nödvändig för min frälsning, sa Ekman om bröder och systrar i andra kyrkor och samfund.

Karismatisk historiaI sitt föredrag tecknade Ulf Ekman den karismatiska väckelsens historia, både genom bildandet av nya samfund och dess inbrytande i de historiska kyrkorna.

Ekman citerade både påvar, kardinaler, dokument från Vatikanen och framstående teologer i de historiska kyrkorna som påtalat att den karismatiska erfarenheten är en genuin del av kyrkans katolska, i betydelsen allmänkyrkliga, arv.

Han lyfte också fram både brister, i form av bland annat historielöshet, och förtjänster inom de karismatiska väckelserörelserna och gav budskapet att väckelserörelserna och de historiska kyrkorna behöver varandra.

- Jag ser en pedagogisk uppgift i att förklara för ledare inom frikyrkan att det finns ett värde i en liturgisk och sakramental rikedom. Högkyrkligheten är som en skattkista som vi kan ösa ur, sa Ekman.

Att bjuda in Ekman som talare på högkyrkliga aKF:s kyrkodagar har inte varit okontroversiellt. Det vittnar flera om som Dagen kommer till tals med under dagarna. Men att hans tal föll auditoriet på läppen råder det inga tvivel om när han drar ner de längsta och varmaste applåderna under fredagen.

”På rätt väg”

- Nu är vi på rätt väg, glittrade biskop emeritus Bertil Gärtner som en gång i tiden vigde Ulf Ekman till präst och som kämpat för den karismatiska väckelsen inom Svenska kyrkan samtidigt som han fungerat som högkyrklighetens egen biskop.
---
HaFo kommentar:

"För att världen ska tro"

Vilket vällovligt syfte! Men vad ska världen tro på? Villfarelserna från katolicismen och trosförkunnelsen!

Inte ger det en sann tro på vem Jesus ÄR och betydelsen av offret av Kristi persons kropp och blod på korset! Det är ju förvanskat både i katolicismen och trosförkunnelsen!

"ge sin syn på vägen mot den enhet som Jesus själv bad om"

Jesus har redan fått bönesvar! Det är inget vi kan bidra med på den punkten. Alla som äger en sann tro på vem Jesus ÄR och betydelsen av offret av Kristi persons kropp och blod på korset är förenade och ett genom Guds Ande! Vad vi kan göra är att lägga fram sanningen om vem Jesus ÄR och betydelsen av offfret av Kristi persons kropp och blod på korset.
---
Dokumentet som bekräftar att Katolska kyrkan är ute efter att införa "alla kättare in under den sanna moderkyrkan", viftas naivt undan med man ska inte haka upp sig på vad som skiljer utan mötas i det som förenar. Vilken flathet! För att istället peka på förförelserna i både katolicismen och trosförkunnelsen!

"Helga dem genom sanningen, ditt ord är sanning"

Precis! Men hur ska det kunna ske i sammanhang där man förvanskat Guds Ord kring vem Jesus ÄR och betydelsen av offret av Kristi persons kropp och blod på korset??

Detta är ju bara vackra förförande ord, som i praktiken faller platt till marken, men som låter så bra och därmed bedrar människor.

"Men då måste vi också vara beredda på att omvända oss"

Tvivlar på att vad som där åsyftas, skulle vara att människor behöver omvända sig både från katolicismens och trosförkunnelsens villfarelser!

Utan bara igen handlar det om vackra ord, utan substans i praktiken!!

Nog är det beklämmande att Bertil Gärtner går på den förförelse Ekman står för i trosförkunnelsen och nu även tydligen bejakar katolicismen.

Ekman är inte ute efter "ekumenik". Han har bara nu funnit att han som "ekumen" nu ännu mer får stå i rampljuset och funnit sig en "större estrad" att "glittra på och bli applåderad".

Den förförelse och det avfall som bara några år tillbaka syntes omöjlig i "ekumeniken", träder nu fram och blir verklighet mitt framför våra ögon. Och därtill säger de andliga ledarna bara ja och amen!

HaFo

Klistrar in en artikel från DAGEN och gör sedan en kommentar.

---
”Interreligiös” gudstjänst inleder riksdagsåret

Predikan av domprost Åke Bonnier och läsning ur Koranen av imam Abd al Haqq Kielan. När riksdagsmännen och kungaparet idag besöker Storkyrkan i samband med riksdagens öppnande är det ett interreligiöst program. Avsteget från traditionen med en kristen gudstjänst är domprostens initiativ.

Detta upprör Annelie Enochson, ordförande för riksdagens kristna grupp, som menar att domprost Åke Bonnier sviker alla kristna.

-Jag tycker att det är väldigt tråkigt att Åke Bonnier har tagit detta steg. För det är hans idé, det har inte varit några påtryckningar från riksdagen att förändra i den här riktningen, säger Annelie Enochson.

-Det är första gången som han har ansvar för gudstjänsten och så gör han så här. Jag tror att han är ute efter att tillfredsställa Stockholms kulturelit, han är en populist.

Gammal tradition

Det är en gammal tradition att Storkyrkan inbjuder till gudstjänst i samband med riksmötets öppnande, men deltagandet är frivilligt. I år medverkar förutom domprosten och den inbjudna imamen den judiske kantorn Maynard Gerber.

Enligt Åke Bonnier är det dock ingen risk att gudstjänsten inte kommer att uppfattas som kristen.

- Det är till nittionio procent ett kristet innehåll. Jag tror att de som ogillar det här tar fasta på att det är en imam som ska läsa ur Koranen, säger Åke Bonnier.

-Det är en öppningssura, en oerhört fin text och den finns tryckt på svenska i gudstjänstordningen.

Enligt honom är poängen att det bara finns en Gud och trots att vi tillhör olika religioner så är det samma Gud vi tillber.

- Vi kristna hävdar att Gud möter människan på ett unikt sätt i inkarnationen. Men i den värld vi lever, med alla obehagligheter vi läser om och ser på tv, så är det viktigt att peka på att vi alla hör ihop och får del av Guds omsorg, säger Åke Bonnier.

Annelie Enochson menar att Åke Bonniers interreligiösa initiativ förstör för många kristna snarare än bygger broar till andra religioner.

-Jag är för dialog mellan religionerna, deras representanter är välkomna som hedersgäster. Men Åke Bonnier har sagt att han menar att vi har samma Gud!

Jag menar att vi har samma gudslängtan, men för oss kristna är ju Jesus vägen till Gud. Det är en stor skillnad.

-Jag ifrågasätter om Åke Bonnier är rätt man på rätt plats. Han skulle behöva en mentor som hjälp.

Enligt Annelie Enochson är det flera som reagerat med förvåning på att inramningen till riksdagens öppnande i år blir interreligiös. Men hon kommer inte att utebli från gudstjänsten, hon går dit för att lyssna och få ”förstahandsinformation” om vad som sägs.

”Naiva om andra religioner”

En som däremot uteblir idag är Carina Hägg, s, som på det sättet vill markera att hon tar avstånd från företrädare för religioner som förtrycker kvinnor.

Enligt henne har imam Abd al Haqq Kielan försvarat talibanernas syn på kvinnor och dessutom sagt att omvärlden inte ska ha synpunkter på den övergrepp på kvinnor som sker i Afghanistan.

-Man skulle aldrig ha inbjudit en kvinnoprästmotståndare till Storkyrkan, men när det gäller andra religioner så är man så naiv. Frågor som gäller kvinnors rättigheter och livsvillkor tycker man att man kan prata om någon gång senare, säger Carina Hägg.

Miriam Arrebäck

---

HaFo - kommentar:

Det torde väl stå självklart för de flesta kristna att "den enhet och gemenskap", som här eftersträvas inte är kristen, utan handlar om en antikristen enhet, som växer fram.

Men är det lika klart för alla kristna, att anden bakom trosförkunnelsen och katolicismens läror, är lika mycket antikristliga till sitt väsen, som lärorna i koranen.

Det är lika mycket en antikristen enhet, som växer fram i den "enhet så världen kan tro", som nu växer fram i föreningen mellan trosförkunnelsen 0ch katolicismen och där Pingst och många andra sammanhang bara aningslöst nu hakar på.

HaFo

Klistrar in en insändare i Pingst.nu, som jag tycker platsar under detta ämne.
---
Ortodox teologi på frammarsch

Nils-Olov Nilsson skriver om Peter Halldorf och mystiken söndag 16 september 2007

Den kristna mystiken är på frammarsch i Sverige. Med stormsteg breder den ut sig. Och den har lyckats attrahera människor från alla samfund, även frikyrkorna.

Retreater med kristen djupmeditation hålls överallt. Biskopar, professorer, präster, munkar och pastorer tillhör huvudtalarna i dessa samlingar (var är småfolket?).

Där finns också Peter Halldorf. Hans vandring från ”rebellisk ungdomspastor” till ”frikyrklig elitistisk mystiker” har väckt förvåning. Han har på kort tid skaffat sig stor inflytande, vilket bland annat visat sig i förtroendet att få skriva förordet till boken Trosmeditation, vars författare är den katolske bikopen Anders Arborelius. Unikt för en pingstpastor.

Visheten från antiken

Halldorf har tagit ett riktigt grepp om kyrkofäderna och deras bibelsyn och i böcker som Jungfrumark, Sandens söner, Helig rot, Ande och bokstav, och 21 Kyrkofäder är det visheten från antiken eller medeltiden som ropar. En markant tyngdpunktsförskjutning i hans teologi har inträffat.

Men det är främst hos ökenmunkarna som han hämtar teologi. Den helige Antonio beskrivs med ord som får honom att likna en av de tolv apostlarna.

Hos ökenmunkarna hittar Halldorf de verklig helgonen och teologerna som genom askesen och disciplinen lyckas med att skåda Gud.

Halldorf har flera gånger de senaste tio åren, återkommit till att ”förnyelsen finns i det redan givna”. Därmed har han även gett kyrkofäderna tolkningsföreträde med motiveringen att de befinner sig mycket närmare apostlatiden. Dessutom skapade de ingen ny teologi.

Luther – onödig splittrare

Det innebär ju också att reformationen och Luther betecknas som onödiga splittrare, genom att sanningen fanns i det redan sagda. Det leder också till att den ortodoxa kyrkan sätts över den lutherska på grund av ålder och vishet. Den reformatoriska tolkningsprincipen – med inspirationen från den antiokenska skolan – underställs den alexandrinska.

Tyvärr riktar han tidvis en alltför bitsk kritik mot de bokstavtroende, som också är hans egna trossyskon. För enligt Halldorf kan bokstavstron föra oss totalt vilse. Till fanatism och sekterism. Han förordar därför i 21 Kyrkofäder en balans mellan den allegoriska och bokstavliga tolkningen.

Med allegorisk avser han den flerfaldiga mening som bibeltexten kunde tänkas ha enligt kyrkofäderna. Origenes, framför alla andra, skapade ju sin tolkningsmetodik runt allegorin.

Teologisk fantasi

Men en starkare betoning på allegorin, gör ju inte den teologiska förvirringen mindre, eftersom den, snarare än bokstavstolkningen, kan föra bibelläsaren ut i den teologiska fantasin. Men allt går tillbaka till den ortodoxa mystiken där man försöker att rensa bort skalet för att tränga in Guds rådslut som ligger dolt under ytan.

Mystiken har sin egen grammatik: askesis, apatheia, agape, theoria, är de fyra stegen för att skåda Gud. Begrepp som gudomliggörande, katafatisk och apofatisk, det absolut Ena, negativ teologi, tillhör alla mystiken.

Halldorf visar till exempel att Dionysius Areopagita använde nyplatonismen som nyckel för att låsa upp evangeliets skattkammare. Men han öppnade därmed, enligt min åsikt, dörrarna på vid gavel för nyplatonismen.

Bort från reformationen

Halldorf har nu antagit den ortodoxa liturgin och gudstjänstformen. Men det gör han samtidigt som han avlägsnar sig från Luther och reformationen. Alexandria och inte Antiokia, Antonio och inte Wesley, klostret och inte det enkla bönekapellet är numera Halldorfs referenspunkter. Den ortodoxa teologin är nu på frammarsch inom Pingst.

Vem kunde ana det för några år sedan.

Fotnot: Peter Halldorf har erbjudits att, men avböjt, att kommentera ovanstående inlägg.

Nils-Olov Nilsson

Klistrar in en annan tänkvärd insändare på Pingst.nu:

"Aningslöshet gentemot katolska kyrkan" tisdag 26 juni 2007

Hedin tycker i ledaren i nummer 2-2007 av pingst.nu att vi inom svensk pingströrelse behöver en ”generalförnyelse av det som kännetecknade Azusa Street-väckelsen”.

Detta är naturligtvis sant, plågsamt sant, särskilt i en tid då flertalet av ledarna i den svenska pingstväckelsen i en rundfågning förklarat sig nöjda och tillfreds med hur vi har det i vår rörelse.

Svensk pingströrelse behöver skakas av en genomgripande ”reformation”, det tror jag att vi insett, alla vi som har vår andliga hemvist, och som har gjort våra grundläggande andliga upplevelser, inom pingstväckelsen.

Vi har alla del i hur det ser ut i svensk pingstväckelse idag. Den stagnation, och den andliga utarmning som vi ser har vi alla på olika sätt bidragit till.

”En generalförnyelse” anser Hedin att vi behöver, och vi är säkert många som delar den övertygelsen. Någonstans på vägen har vi förlorat det som gjorde oss till en ”väckelserörelse”.

Hedin förefaller tro att det som ska vitalisera oss är någon slags aningslös ekumenik, gärna riktad mot katolska Kyrkan. Vi ska inte frukta för påven, tycker Hedin, och slår fast att det är ”ofarligt att öppna för den stora vida kristna gemenskapen”, där Hedin väl räknar in katolska kyrkan.

Detta är ett märkligt inslag i svensk pingstväckelse på senare tid, denna aningslösa hållning gentemot katolska kyrkan, som ju också Hedin uppenbarligen delar.

Det märkliga ligger däri, anser jag, att man menar sig få ut något gott då man odlar gemenskap med en kyrka som ju måste betraktas som en avgudareligion utan motstycke i vår tid.

Upphöjande av döda människor till en ställning i den himmelska världen där de skall tillbedjas och äras, upphöjandet av en påve till närmast gudomlig status och ofelbarhet, ett system med ”bikt” där syndaförlåtelse erhålls genom botgöring helt och hållet frikopplat från försoning genom Jesu namn, har detta något gemensamt med det evangelium som Paulus predikade?

Förnyelse, det behöver vi uppleva i svensk pingströrelse. Vi behöver sätta oss i rörelse tillbaka till det som en gång präglade oss och vårt förhållande till Gud, och som gjorde oss till en väckelserörelse. Till detta behöver vi ledare som ser skillnad mellan Guds församling och ett avgudatempel.

Gemenskap med andra som tror, det ska vi ha, gemenskap med andra som tror att att Jesus är den enda vägen till frälsning. Vi ska inte odla någon ekumenik med dem som ställt in en avbild av Honom bland sina övriga avgudabilder.

Ulf Granat

Klistrar in en komentar till ovanstående insändare.

(Gå gärna in på pingst.nu och ge Dina synpunkter på dessa inlägg, eller så ge även Dina synpunkter här kring dessa synpynkter!)

---
Falsk ekumenik måndag 13 augusti 2007

Jag tackar Gud att det finns personer som Ulf Granat som skrev sitt inlägg i debatten den 26 juni -07! Det är just denna falska ekumenik som frikyrkorna och dess ledare måste få upp ögonen för.

Vi som Jesu sanna efterföljare ska inte beblanda oss med en kyrka som inte har Bibeln och Bibelns eviga sanningar som sitt rättesnöre i tro och lära!

Vi har blivit så veka, så kärleksfulla och stryker medhårs, fast det är stick i stäv med vad Guds ord säger. Få vågar stiga upp och opponera sig mot all den falska ekumeniken som har gjort och fortsätter göra så stor skada bland det folk som en gång var Guds verkliga folk.

Och den som vill opponera sig blir fort nedtystad. Tyvärr! Så har det alltid varit för den som vill leva och lära som Bibeln säger.

Den katolska kyrkans falska lära är absolut ingenting vi skall acceptera! Vi ska tillbaka till Apostlagärningarnas första tid. Där är sagt hur en Guds församling ska byggas upp och fungera.

Tänk till exempel på den absolut viktigaste händelsen i en människas liv; pånyttfödelsen.

Både den lutherska och katolska kyrkan lär att en baby på några veckor blir både pånyttfödd och ett GudsS barn när det döps och fylld av den helige Ande! Egna uppgjorda människostadgar!

Nej, kära vänner, det är tid att varna och vända tillbaka till Bibelns sanningar!

Så länge vi haltar, vacklar och kompromissar, ska vi inte vänta oss någon väckelse!

Erik Axel Karlfeldt skrev:

"Biskopen drog till Sjöga, borterst upp i sitt stift,
steg i stolen, sken som solen, tydde den heliga skrift.

Bönderna lyssnade stumma. Då från kyrkans kor
hördes det mäktigt brumma: -Ljug ej, bror! "
---
Det är sådana väktare på muren som Gud söker idag!

Många fler behövs!

Gunnevi Karvonen

Länk från Livets Ord i Göteborg:

http://www.livetsordgoteborg.se/fragor.htm

Hur ser ni på katoliker och ortodoxa?

Vi är ju själva en del av den protestantiska kyrkan. I Sverige är alla frikyrkor framvuxna ur vår lutherska statskyrka.

Att Sverige varit protestantiskt så länge gör förmodligen att många svenskar, både bekännande kristna och inte troende, känner sig lite frågande för en del inslag i den katolska och ortodoxa traditionen.

Mariadyrkan, påven och en del gudstjänstritualer är sådant som inte känns helt självklart.

Men,i Bibeln står det att ”Om du därför med din mun bekänner att Jesus är Herren och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli frälst” (Romarbrevet 10:9).

Detta innebär att den som bekänner med sin mun att Jesus är Herre och tror i sitt hjärta att han
uppstod ifrån det döda är frälst. Denna sanning gäller oavsett om man är katolik, ortodox eller protestant. Det som avgör om man kommer till
himlen är inte vilken kyrka eller samfund man är med i utan om man gett sitt liv till Jesus. Resten handlar mest om yttre former och sätt att vara.

---

HaFo - kommentar:

Vilkety flum man här presenterar! Som om bara bekännande ord, som låter riktiga skulle vara avgörande! Oavsettt vad som ligger för mening bakom orden!

Både i trosförkunnelsen och katolicismen betyder ju ovan angivna ord ngt annat, än Bibelns budskap kring vem Jesus ÄR och betydelsen av offret av Kristi persons kropp och blod på korset.

Jag är inte alls förvånad att man nu inom trosrörelsen nu (efter att nman tidigare tog avstånd från katolicismen), nu är på väg att förenas. Det är samma antikristliga andes verksamhet som förenar dem bägge!!!

HaFo

Klistrar in från DAGEN följande:

Bekännelsen av Jesus är avgörande

Låt mig lämna några synpunkter i samtalet om ikoner där Peter Halldorf med flera har yttrat sig. Det handlar om vad som ”utgör rättesnöre och vägledning för den kristna församlingen”, som Kenneth Hermansson uttrycker det i Dagen den 9 november.

Det finns ett viktigt teologiskt begrepp som kan hjälpa oss och som har varit kyrkans yttersta rättesnöre för tolkningen av Skriften och traditionen. Begreppet är sensus fidelium.

I den teologiska ordboken definieras det som ett uttryck för ”hela det kristna folkets trosmedvetande som ger dem samstämmighet i tros- och moralfrågor”. Sensus, förnimmelse, fidelium, de trogna.

Äkta kristendom är, med en berömd formulering från 400-talet, vad som lärs över allt, alltid och av alla.

Det finns en de heligas gemenskap, som vi i trosbekännelsen bekänner som Andens verk. Inom sensus fidelium finns alltid ett spänningsförhållande mellan lekfolket och apostlarnas arvtagare, kyrkans ledare. Hierarki, präststyre, utan folklig förankring förkalkar och förstenar kyrkan.

Men även det motsatta förhållandet skapar obalans. I Svenska kyrkan i dag, liksom ibland i frikyrkan, kan vi se exempel på det: avsaknad av apostoliskt ledarskap gör oss utlämnade åt vars och ens teologiska funderingar. Det leder nästan alltid till andligt högmod, splittring och upplösning.


När pingstvänner, katoliker, ortodoxa och svenskkyrkliga mer och mer börjar känna igen varandra i glädjen över en gemensam bekännelse, samtidigt som man delar oron över ”anpassningen efter denna tidsålders väsende” (Rom 12:2), blir reflektionen om sensus fidelium viktig.

Hur får man då kunskap om denna ”trons förnimmelse”? Det har framför allt med bekännelsen av personen Jesus Kristus att göra. Här finns en förbluffande samstämmighet hos kyrkans hängivna gudsälskare över alla samfundsgränser. De må ha levt i urkyrkan, under medeltiden eller i dag, de må vara ryska strarjetser från 1500-talet eller pigor från Kågedalen under 1800-talet.

Samma förnimmelse kan vi känna igen i vårt eget sinne när vi tar emot Jesu nåd och blir honom trogna. Det handlar alltså om en förnimmelse som kommer av en erfarenhet av frälsning och inte primärt en förnimmelse härledd från förnuftet.


Denna trons förnimmelse är också gestaltad i det kanske viktigaste vittnesbördet av alla, gudstjänstens liturgi. Ingen skarpsinnig teologi kan bli fruktbar om den inte har sin grund i församlingens liturgi, bekännelse, bön och lovsång.
Naturligtvis finns inom sensus fidelium en oerhörd mångfald i uttryck, språk och former för tillbedjan och bekännelse.

Men själva hjärtpunkten i denna sky av vittnen är omisskännlig, en ödmjuk glädje över nåden, frälsningen från synden, pånyttfödelsen genom Jesus Kristus.

Vilka är då avgränsningarna från sensus fidelium? För det första handlar det om öppenheten för mångfalden, den allmänneliga tron. Den lilla slutna, auktoritära församlingen som aldrig lyssnar på andras vittnesbörd avskiljer sig från den gemensamma förnimmelsen. På den andra kanten finner vi en lång rad teologer genom historien som försökt jämka in den kristna tron under det rationella förnuftet.

Alla dessa teologier, alltsedan Markion på 100-talet till dagens liberalteologi, har blivit avvisade av de trogna.

När man läser kyrkohistoria blir man inte alltid uppbyggd. Perioder av lösaktighet, korruption och avgrundslikt förfall hos kyrkoledningen, bittra lärofejder hos höga teologer, gapande okunskap hos breda lager av prästerskapet, och värst av allt, andligt högmod avlöser vartannat.

Korta årtionden av väckelse och reform blir som bloss i en dunkel natt.

Och likafullt blir miljoner människor århundrade efter århundrade bevarade i levande tro och bekännelse. Klosterrörelsens betydelse under särskilt svåra århundraden går inte att överskatta.

Det som bevarat det verkande evangeliet är en väv av enskilda trogna kristna (låt oss säga: omvända syndare), gudstjänstens liturgi och den ordningens nåd som finns i ämbetet.

Vad gäller kristenheten i Sverige framstår några saker allt tydligare. Det finns i dag många tusentals trogna bekännare i vårt land och de börjar sluta sig samman över samfundsgränserna, de börjar ”känna igen varandra på lukten”.

De verkar mitt i den lokala församling där de bor men har fått smak på det allmänneliga, glädjen över de mångas vittnesbörd. De pompösa, politiska kyrkliga strukturerna vittrar snabbt sönder, den andligt högmodiga lilla rättroende frikyrkoförsamlingen kallnar i sitt lilla rum. Framtiden ligger på andra mötesplatser.

Det blir små värmande möten av hungrande människor från alla håll som delar vittnesbördets bröd. Det blir en härlig gemenskap, ty där står också Makrina tillsammans med Augustinus, där står Gunnar Rosendal tillsammans med Katarina av Siena, Lewi Pethrus med lappflickan Maria från Åsele, kväkaren John Woolman tillsammans med synderskan i Simons hus . . . många, många, syndare som sluter sig samman omkring Jesu nåd.

I detta skeende av växande enhet behövs nyfikenhet och öppenhet för djupet i andra kyrkors hemligheter, ty här finns vad som ”utgör rättesnöre och vägledning för den kristna församlingen”.

PER ÅKERLUND
---

HaFo- kommentar:

Nog verkar detta inlägg mest vara ett slags blaha, som ska legalisera den antikristliga enhet som växer fram.

Där det "I detta skeende av växande enhet behövs nyfikenhet och öppenhet för djupet i andra kyrkors hemligheter, ty här finns vad som 'utgör rättesnöre och vägledning för den kristna församlingen'."

En djuphet i som skulle utgöra vägledning, skulle alltså vara att ta del av Halldorfs och katolicismens lära kring ikoner!

Det räcker knappast idag med en bekännelse av Jesus. Det måste vara en tro på och bekännelse av Skriftens Jesus och inte en annan Jesus, en annan ande och ett annat evangelium som ligger bakom trosförkunnelsen och katolicismen.

Att liera sig med en tro och bekännelse i dessa sammanhang, som kanske ordmässigt kan ligga nära, men med en annan innebörd i en konsekvens av helheten i läran, är att gå i armkrok med avfallet som ska möjliggöra antikrists inträde på arenan.

HaFo

Detta är ett oerhört svårt område. Tillhörighet är ju något väldigt komplext. Det är ju långtifrån bara andlighet som det är frågan om. Som individ i ett sammanhang, är man väldigt underställd en oerhörd mängd av olika gruppmekanismer. Även om vi utgår ifrån, att det står andekrafter bakom allt detta, så är steget oerhört långt till, att få kraft att stå rak i alltihop. Det mesta i socialt samspel handlar om betingning. Rättar man sig inte i ledet, så mår man automatiskt dåligt, särskilt om man är känslig för socialisation och grupptryck. Detta i sin tur utövas i väldigt liten del av det uttalade budskapet, i betydligt större del av dolda budkap och signaler, som faktiskt för många är omedvetna. Detta ger ju i sin tur den enskilda individen ett stort ansvar. Men frågan är om det för många är praktiskt genomförbart att mobilisera upp en sådan enorm integritet som krävs. Pavlov hette en man som exprimenterade med hundar. Han lade köttpulver på deras tunga och ringde i en klocka. Snart behövde han bara ringa i klockan, så började dom dregla.

Det finns massor av sådana "klockor" som pinglar mitt ibland oss, vissa framkallar längtan, andra ångest. I denna mörka tid är ångest det sista man vill ha. Det som ger äkta integritet, det är att vara genomsyrad av det faktumet, att man är förlåten från högsta instans. Ändå säger ju Jesus: Där den döda kroppen är, där kommer gamarna att samlas". Han säger också: "Var vakna! Mvh Anders Pettersson

Ja, Anders, nog behövs det idag att vara vaken över var "den döda kroppen" finns!

Den finns bl.a. i den enhetssträvan som Ekman nu eftersträvar.

Fick mig tillsänt Missionsmagazinet nr 6/ 2007. Det är Livets Ords tidning. Antar att den som sände mig tidningen, ville att jag skulle kommentera en artikel i tidningen av Ekman: "Målet är Väckelse".

Men en kommentar låter sig knappast där göras, eftersom man inte får återge något från tidningen, även om man anger källan. Ett rätt så säkert sätt att inte kunna prövas, ifrågasättas och ventileras (Lite grand av de mekanismer som Du Anders pekade på).

Sök reda på artikeln via nätet. Läs den hela tiden med utgångspunkt från att LO på sin egen hemsida menar att de aldrig ändrat sig i lärohänseende och inriktning (Sök då gärna rätt på vad det var för läror och inriktning de startade ut med!!)

Ställ också hela tiden frågan om vilken slags enhet, som Ekman här bejakar. Svaret är egentligen ganska enkelt: den antikristliga enheten utifrån trosförkunnelsens och katolicismens villfarelser!

Kan bara säga dubbelt usch över den manipulering, dupering, som Ekman här presterar. De männikor som inte märker och erfar det, vill helt enkelt inte se det, utan är beredda att låta sig ledas allt djupare in i avfallet och bejaka lögnen, bedrägeriet och avfallet (kallad väckelse) i ljusets gestalt.

Att inte ens några av hans inbitna efterföljare reagerar på, att en människa är så självcentrerad, så att han ska finnas på bild nästan på var och varannan sida i tidningen, är svårt att förstå.

Men är man redan förförd (av liknande mekanismer som Anders pekade på), så har man tydligen blivit blind.

Må de som fortfarande hyser betänkligheter inför Ekmans spektakler, våga helt vakna upp och ta avstånd från denna fars på den andliga arenan.

Som enbart har till uppgift att leda människor fram emot det avfall, som måste ske, för att antikrist ska kunna träda fram. Och därtill säger Pingsts ledarskap ja och amen???

HaFo

Om enhet...

Denna artikel kan kanske väcka några tankar, vart vi är på väg...när det gäller enehet.


"Imamer utbildas på katolsk universitet"

http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=147014

........

Vem kommer Ekman att bjuda härnäst till Uppsala, för att diskutera ekumenik?
...

Återstår att se....
...

Fick ett mail med några frågor och funderingar som jag svarade på och även sätter in här, både mailet och svaret, eftersom det kanske har ett "bredare intresse":
----

"Hej Harry och Gott Nytt År!

Jag har grubblat över varför Trosrörelsen och Katolska kyrkan har funnit varandra så som de gjort.

Var finns kopplingen? Är en del i förklaringen detta avsnitt 460 i Katolska kyrkans katekes? Jag blev ganska häpen när jag hittade detta:

460 Ordet blev kött för att göra oss ”delaktiga av den gudomliga naturen” (2 Pet 1:4): ”Ty detta är skälet till att Ordet blev människa och Guds Son blev Människosonen: för att människan skulle ingå gemenskap med Ordet, på detta sätt ta emot barnaskapet hos Gud och bli Guds barn”.[5]

”Ty Guds Son blev människa för att göra oss till Gud.”[6] ”Guds ende Son ville att vi skulle få del av hans gudom och antog vår natur för att han, som blev människa, skulle göra människorna till gudar.”[7] [1265; 1391; 1988]

Länken dit är http://www.katekesen.se/index.htm?kkk456-.htm#460

Här finns ju en gemensam grund för Trosrörelsen och RKK att bygga på. Skall man vara lite konspiratorisk, så känns det som om Ulf Ekman är en apostel för Katolicismen i Sverige idag.

Har han möjligen blivit en invidg broder i någon dold sammanslutning med koppling till Katolska kyrkan? Som man kan se i katekesen finns ju en grund de kan bygga denna förbrödring utifrån.

Har du något riktigt tydligt citat från Ulf E där han säger att vi är gudar/att vi är gudomliga/eller är Kristus etc?"
----

HaFo - kommentar:

Djupast sett tror jag närmandet mellan KK och trosrörelsen dag handlar om att det är samma antikristliga ande i botten av deras läror. Men som tagit sig lite olika uttryck för att kunna fånga upp lite olika typer av människor. Men nu erfar man "den andliga gemenskapen" och börjar ha utövning av den falska tron tillsammans.

Sen finns det nog säkert psykologiska orsaker, som t.ex. att Ekman strävar efter att som "världsapostel" kunna verka på en större arena och då måste han ju komma in på även den katolska spelplatsen.

Katolikerna å sin sida, ser antagligen samtidigt sin chans att haka på och utnyttja Ekman i deras strävan att få in alla "kättare och utbrytare" in under den enda sanna rätta "moderkyrkan".

Alltså ett slags psykologiskt kyrkopolitiskt utnyttjande av varandra jämsides med den gemensamma falska anden, som hela tiden legat där och som leder mot avfall.

Vad Du återger från katolicismen är ju väldigt nära "vi är gudar - läran", som även låg inbakad i den ursprungliga trosförkunnelsen.

Du kan titta på under "Häften", "Den Andliga Striden" och där då på "Bilagor", där Du finner citat av Ekman från litteratur och band och även från andra trosförkunnare.

Är inte säker på om Ekman direkt använt orden vi är gudar. Men jag har lyssnat på ett band (som också finns återgivet ngnstans på sidan) av Severin där han klart uttalar att han är en gud. Och jag har fått bekräftat från tidigare Bibelskoleelever att de fick stå på estraden och utropa att de var gudar.

Ekman har uttryckt det så här i sin litteratur och på band: "Du är i din egen ande, din egentliga personlighet, skapad till likhet med Gud".

Vilket ju är att säga samma sak i en manipulerande omskrivning, att du i dig själv är såsom en gud.

Ekman är noga med att säga att du inte är som gud, men "såsom en gud", med hela Guds potential nedlagd i din egen ande färdig att förlösas.

Men var man framförallt möts, är i den antikristliga förvanskningen kring vem Jesus ÄR och därmed förvanskas även betydelsen av offret av Kristi persons kropp och blod på korset.

Detta sker, hur mycket man än talar om Jesus som sann Gud och sann människa och blodets försonande kraft.

Det blir till tomma ord i trosförkunnelsen när man tillvitar Jesus en andlig död (åtskillnad från Gud), så att Han inte längre är "Kristus kommen i köttet", utan bär fram ett orent offer av en till synd gjord människas kropp och blod.

En annan väg förvanskas i katolicismen Kristi persson av Gud och människa förenade i läran om Marias syndfrihet.

Jesus är där alltså inte som Skriften säger "född i syndigt kötts gestalt". Det är ju Maria som är den som besegrat synden och fört sin syndfrihet över på Jesus. Då är det inte Jesus själv som i sin egen syndfria rättfärdighet och Gudomlighet "fördömt synden i köttet och som i sin egen förening av fullt ut Gud och fullt ut människa samtidigt (Kristi person) bar fram det försonande offret av Kristi persons kropp och blod.

Det offret hade inte behövts om Maria redan "fördömt synden i köttet". Då vore hon vår Frälsare. Och det är ju också vad konsekvensen av katolicismens Maria - dogmer egentligen innebär i praktiken.

Därför är det ju också där i katolicimen, henne vi ska anropa om hjälp i förbön. Vilket inte är ngt annat än ren och skär spiritism! Dold i en gyllene förpackning med kristna termer och tal om Kristus.

När ska Ekman ta steget fullt ut och uppmana oss att anropa maria om hjälp i förbön?

Och varför reagerar in Pingst mot vare sig det ena eller andra i båda dessas förförelser????

HaFo

Inlägg från okänd: "Jag har grubblat över varför Trosrörelsen och Katolska kyrkan har funnit varandra så som de gjort.

Var finns kopplingen? Är en del i förklaringen detta avsnitt 460 i Katolska kyrkans katekes? Jag blev ganska häpen när jag hittade detta:

460 Ordet blev kött för att göra oss ”delaktiga av den gudomliga naturen” (2 Pet 1:4): ”Ty detta är skälet till att Ordet blev människa och Guds Son blev Människosonen: för att människan skulle ingå gemenskap med Ordet, på detta sätt ta emot barnaskapet hos Gud och bli Guds barn”.[5]

”Ty Guds Son blev människa för att göra oss till Gud.”[6] ”Guds ende Son ville att vi skulle få del av hans gudom och antog vår natur för att han, som blev människa, skulle göra människorna till gudar.”[7] [1265; 1391; 1988]

--

I sanning intressant! Är detta en viktig förklaring till att frukten är så fylld av villoandars läror och gärningar?!

Ja, har sin rot i katolicismens "egen" bibel, som ju i långa stycken saknar stöd i Bibeln, Guds Ord.

Sedan vad gäller Uppsala livets ord och deras vingliga resa, så är det ju så, att den båt som saknar både roder och köl driver med de vindar som blåser för tillfället.

Nu kan det ju dessutom vara så, som okänd skriver, att Uppsala livets ord och katolicismen har mer gemensamt - under ytan - än vad någon av oss kunde föreställa sig.

Den som har grävt fram kopplingen mellan trosrörelsen och katolska läran är definitivt inte "konspiratoriskt" lagd.

Tvärtom: du har ett klarseende i detta fall - Ulf Ekman är ett språkrör för denna villfarelse och det är inte ett dugg konstigt att dessa två "har funnit varandra".

Den katolska katekesens hedniska härkomst passar bra i ett liknande kontrollsystem på Livets ord.

Att katolicismen talar om "det goda" varje människa ser och kan åstadkomma är inget annat än Platons filosofiska tankar.

Bibeln däremot talar om människans totala förfall och ett behov av frälsning "på djupet" - den gamla skapelsen måste "spikas på korset" i tro på Jesu försoningsverk.

Romarbrevet tar upp denna Platon-filosofi, genom att peka på människans "träldom" under "dödens kropp" - visserligen kan människan INSE och VILJA det goda men hon är absolut inte kapabel att GÖRA det goda.

Rom.7 "Ty det goda som jag vill, det gör jag inte men det onda som jag inte vill, det gör jag."

VEM skall frälsa oss ifrån denna dödens kropp???

JO!
Tack och lov - detta har gjort/gör Herren Jesus!
..........

Klistrar in en tänkvärd insändare i tidningen DAGEN. Vet inte vad undertecknarna av insändaren åsyftar med "vi"? Är det ngn organisation de företräder eller bara sina egna personliga synpunkter och vilka är personerna?

De verkar mest reagera mot eftergivningen till den katolska infiltreringen in i kristenheten.

Men var står de i förhållande till trosförkunnelsen? Har de en egen agenda i bagaget som man kan behöva se upp med?

Kanske ngn som vet?

HaFo
---

Från insädaren i DAGEN:

"Bibelns kristna enhet är en annan än nutidens
Det har på sistone pågått en debatt i tidningen Dagen och kristenheten kring den nya rörelsen mot kristen enighet under romersk-katolsk mysticism som pågår i vårt land.

Det protestantiska arvet med bokstavlig bibeltolkning, rättfärdighet genom tro allena, Skriften allena som fundament för den kristna församlingens lära och liv har blivit kraftigt ifrågasatt.

Kyrkofädernas och andra postapostoliska kyrkliga ledares skrifter och tolkningar av Skriften ges ett utrymme framför den lokala församlingens rätt att under Andens ledning tolka Guds Ord.

Även den katolska kyrkans företrädare i Sverige i vår tid säger att Bibeln inte är sanningen utan den katolska kyrkans tolkning av Bibeln tillsammans med traditionen som förmedlats av kyrkan sedan apostolisk tid utgör sanningen. Bibel 2000 gick också i klar katolsk riktning då vissa av de apokryfiska skrifterna har inkluderats.

Det är med oro som vi betraktar dessa tendenser i Sverige. Kristen enhet är något Bibeln med stort allvar lyfter fram, men den bild Skriften ger av andlig enhet skiljer sig markant från vad som nu håller på att hända.

Sann andlig enhet har två absolut nödvändiga kännetecken: En sann andlig enhet är för det första helt och hållet förankrad i Guds Ord som den absoluta sanningen och tron på Jesus Kristus som världens enda Frälsare och Herre.

All sann andlig enhet är också först och främst lokalt förankrad utifrån den bibliska modellen med suveräna lokala församlingar ledda av lokala församlingsäldste.

Den lokala församlingen är (näst Gud och det skrivna Ordet) den högsta andliga auktoriteten när det gäller alla frågor som rör dess lära och liv och har rätt att avvisa andras apostoliska anspråk.

Den typ av andlig enhet som nu växer fram bryter mot dessa kännetecken. Den förutvarande trenden mot karismatisk enhet på Ordets grund byts mot en rörelse bort från Skriften och Kristus allena till förmån för en katolsk-mystisk världsuppfattning där traditionen och subjektiva andliga upplevelser blir måttstocken.

Påvedömet och den katolska kyrkans organisation och strävan att samla alla kristna under påvens och den världsvida kyrkans auktoritet är ett tydligt brott mot det andra kännetecknet.

Denna strävan är inte endast obiblisk utan förbereder för ett globalt kyrkosystem i Antikrists anda.

Vi menar att den paraplyliknande andliga enhet som nu växer fram är en falsk enhet som förbereder världen för Antikrist.

Ett av de mest säkra tecknen på denna utveckling är att sökandet efter andlighet genom ikoner helt plötsligt blivit respekterat: ”den som kysser ikonen kysser Kristus”.

Vi respekterar intresset till djupdykning i den religiösa historien men ser stora risker med lära ut saker som med fog tvingat fram flera reformationer.

En del teologer menar att det så kallade bildförbudet upphört i och med att Kristus trädde fram, eftersom Han är Guds egen avbild (grek eikon) trots att Nya testamentet inte ger något som helst stöd för denna tanke.

Uppenbarelseboken förutsäger enligt klassisk tolkning att en falsk Kristusgestalt ska träda fram i slutet av denna tidsålder och ta makten över världen och den världsvida kyrkan med säte i Rom och få människorna att tillbe en avbild.

Vi kan inte se det på något annat sätt än att det nya intresset för att använda ikoner är ett av själafiendens försök att mjuka upp vårt motstånd och sänka vår beredskap inför Antikrists framträdande.

David Wilkerson förutsade i sin bok ”Synen” på 1970-talet tre företeelser som skall föregå Antikrists framträdande och Jesu återkomst:

våldsamma klimatförändringar, en alltmer liberaliserad syn på sexualitet i allmänhet och homosexualitet i synnerhet, samt en oväntad ekumenisk revolution där protestanter och katoliker helt plötsligt skulle förenas under påvens ledarskap.

Denna ekumeniska revolution beskrivs som upptakten till den falska kyrkan, skökan, som skall förfölja de verkligt kristna.

Ungefär 30 år senare kan vi konstatera att det som Wilkerson profeterat om håller på att uppfyllas.

Samtidigt är det oerhört glest i leden bland de kyrkliga ledare som vågar säga något om denna utveckling. Denna försiktighet är inte vad vårt land behöver.

När pingstväckelsen kom till Brasilien genom de svenska missionärerna Daniel Berg och Gunnar Vingren under förra seklet bar de nyfrälsta före detta katolikerna ut sina ikoner på gårdarna och brände upp dem.

Detta är exempel på den radikala kristendom vårt land behöver i kontrast till en andlighet som skapar enhet genom att tiga om sanningen.

ROBERT GRANAT, TIMRÅ LENNART JACOBSON, UMEÅ ULF GRANAT, ALINGSÅS PER LINDBERG, ÖREBRO"

Under ett annat forum ute på nätet fick jag följande fråga:

“Frågan om källan till den kristna läran är också viktig. Är Bibeln vår högsta auktoritet, eller finns det någon vid sidan av Bibeln?”

Jag svarade ngt som jag även sätter in här:

I katolicismen är det inte längre frågan om “Skriften allena”:

1. När de talar om Skriften så menar de egentligen, som det mest centrala de apokryfiska skrifterna (som rymmer mycket influence från gnosticismens irrläror och som inte kom att anses vara ren lära från de första kristna) och den bibliska kanon som vi finner den i “den ordinarie Bibeln).

Men dessutom likställer man “traditionens skrifter” från de “ofelbara påvarna, katolska biskoparna och ‘de helgonförklarades’ skrifter”, som likvärdiga och kompletterande med och till Guds ord.

T.ex. så omintetgör katolicismens Mariadogmer om hennes syndfrihet, vem Jesus ÄR. Är Maria syndfri, så är inte Jesus “född i syndigt kötts gestalt”, som Skriften säger.

Då är det inte Jesus som i sin egen syndfria rättfärdighet och Gudomlighet “fördömer synden i köttet”, som Skriften säger.

Då är det ju frågan om en annan Jesus än Bibelns Jesus! Och vår egentliga Frälsare vore Maria, som redan hade besegrat synden och var syndfri. Då hade inte Jesus behövt dö på ett kors för våra synder!

Därför att Maria är vår egentliga Frälsare 0ch “Guds Moder” i katolicismen, så uppmanas vi även att vända oss till Maria för hjälp i förbön. Det är inget annat än spiritism i gyllene förpackning i kristna termer.

2. Inte heller trosförkunnelsen nöjer sig med “Skriften allena”, utan har som tillägg “uppenbarelsekunskapen” från Kenyon, Hagin, Copeland m.fl.

Även de har en annan Jesus än Skriftens Jesus, genom att tillvita Honom en andlig död (skils från Fadern i den ende Gudens person av Fader Son och Ande av en enda person “Jag ÄR Herren, Herren ÄR en") och därmed upplöses Kristi person av Gud och människa förenade.

Därmed finns det ingen Kristi person som har burit fram ett RENT offer av Kristi persons (Gud och människa förenade) kropp och blod på korset.

I trosförkunnelsen är Jesus på korset, en till synd gjord vanlig människa som offrar en vanlig andligt död, från Gud skild människas orena kropp och blod.

Dessa båda antikristliga läror från katolicismen och trosförkunnelsen möts nu i en “ekumenik” som den övriga kristenheten är på väg att svälja.

Det under ett så vällovligt motto som “att vara ett så världen kan tro”. Tro på vad? katolicismens och trosförkunnelsens villfarelser!

Skriften säger att avfallet måste ske innan antikrist kan träda in fullt ut på arenan.

Det är vad vi nu idag ser mitt framför våra ögon, att antikrists ande förblindar och förmörkar de kristnas ögon, bl.a genom katolicismen och trosförkunnelsen, så att “jämväl de utvalda ska bli förvillade av tecken och under” och kommer att kalla det för väckelse, det som egentligen är avfall och som möjliggör antikrists inträde på arenan.

Varför så få röster just kring detta faktum, som Bibeln talar om måste ske, avfallet, innan antikrist kan träda fram.

Avfall det är ngt som först har varit rätt, men som kommit att bli fel.

Det handlar alltså inte om religioner som Islam, Jehovas Vittnen, Hare Christna, liberalteologi, Gudsförnekelse eller ngt annat. Det handlar om sann kristen tro, som kommit vilse i ett avfall från tron!

Och det sker idag under sken av att man försvarar sann kristen tro, vem Jesus är, som sann Gud och sann människa, den enda vägen till Gud. Och menar sig främja "väckelse" "vinna orter, nationer och världen för Kristus".

Men det är bara tomma ord, när man samtidigt öppnar för bl.a. villfarelserna i trosförkunnelsen och katolicismen, som leder fram mot avfallet!

HaFo

Klistrar in en insändare i DAGEN 15/1 av Dan Johansson och ger sedan en kommentar:
---
"Det allvarligaste hotet har vi redan mitt ibland oss

Har med stort intresse läst Stanley Sjöbergs artikel den 4 januari. Hans analys av den historiska samt den nuvarande situationen är intressant och klarläggande.

Mot slutet varnar han för: Den aggressiva ateismen, buddhismens inflytande i new-age-rörelserna och islams vilja att dominera Europa, tvingar oss att inse att vår enda möjlighet är samverkan med alla kristna som bekänner Jesus som Herre och Frälsare och är medvetna om Kristi Gudomliga Helighet.

Ateismen, buddhismen, new-age och vad vi nu kallar alla dessa utomkristna rörelser är väl värda att se upp med eftersom de inte predikar Jesus och honom som uppstånden.

Men samtidigt är de också vår stora utmaning att vinna för evigheten så att dess förespråkare inte går förlorade.

Därefter säger broder Stanley: olikheter i teologiska detaljer, organisationsfrågor och liturgiska former, får inte splittra och försvaga oss i kampen för vår gemensamma tro och övertygelse.

Här gäller det att se upp. Uppenbarelseboken kapitel 17 talar om uppbyggande av ett kyrkosystem i den sista tiden som kallas för Skökan.

Till detta system ska rader av kyrkor och samfund sluta sig för att bli starka och stå enade . Den drivande kraften i detta urgamla skökosystem är avgudadyrkan och ockultism men med kristna förtecken.

Skökan ska locka med sig många ur den kristna sfären. Sedet super universum = hela världen är hennes säte.

Guds församling kommer att delas upp mellan dem som är Jesu brud och redo att möta Honom på skyn och dem som går in under Skökans vingar.

Här kommer Antikrist att tas emot med öppna armar till dess alltsammans går i fördärvet.

Jag ser att en allvarlig polarisering kommer att ske in om kristenheten. De som i dag är våra vänner kan nästa dag vara våra ovänner.

Det allvarligaste hotet mot våra församlingar har vi redan mitt ibland oss. Här är utmaningen kunskap i det profetiska ordet och bibeltrohet.

Jag ser med förtvivlan på hur min egen rörelse Pingst FSS frivilligt röstar för att ingå i detta system som samordnas under Sveriges Kristna Råd. Jag är tacksam för att min församling inte röstade för.

Guds församling är inte en organisation utan det är en organism. Den enhet som Jesus förutsade är inte den form av enhet som nu organiseras fram.

Det är i stället den andens enhet som man känner i mötet med syskon oavsett samfund och som man då upplever som att man känt dem i alla tider.

Broder Stanley Sjöberg efterlyser apologeter. Jag har lärt känna honom som en föregångare i att försvara Bibeln och den kristna tron. Hjälp oss att hitta den rätta pedagogiken hur vi ska undervisa och manövrera inför detta både nödvändiga och samtidigt farliga ord ekumenik som i många fall stavas ekonomi.

Kunskapen om detta skeende är livsnödvändigt för att leda Jesu Kristi brud fram till mötet med sin brudgum." Slut på insändare.
---
HaFo kommentar:

Håller med Dan om att det största hotet mot kristenheten inte ligger i alla klart okristna företeelser utanför kristenheten, utan ligger i det avfall som nu alltmer öppnas för inifrån kristenheten själv.

Därför håller jag med Dan när han på Stanleys uppmaning:

"olikheter i teologiska detaljer, organisationsfrågor och liturgiska former, får inte splittra och försvaga oss i kampen för vår gemensamma tro och övertygelse",

replikerar:

"Här gäller det att se upp." Och visar på hur Bibeln tecknar ett avfall som i Upp. kallas skökan.

Många tror att det är så enkelt med avfallet och skökan, att det enbart skulle handla om katolicismen. Det kommer att handla om all "kyrklighet", som låtit sig manipuleras in under bl.a. katolicismen och trosförkunnelsens nu gemensamma strävan efter "enhet, så att världen kan tro".

En enhet som i själva verket inte är en väckelse där det gäller att enas i "olikheter i teologiska detaljer, organisationsfrågor och liturgiska former", utan som är ett ett avfall ifrån vem Jesus ÄR och betydelsen av offret av Kristi persons kropp och blod på korset.

Stanley synes som "apologet" vara helt blind inför förförelsen i trosförkunnelsen, som sannerligen utgör ett av hoten "innifrån", mot vem Jesus ÄR och betydelsen av offret av Kristi persons kropp och blod på korset.

Hans personliga svar till mig lyder: "Problemet är inte att en del lägger in lite för mycket lidande i Jesu död". Då är man ju helt blind inför vad läran om Jesu andliga död egentligen handlar om!!!

Han försöker framstå som en "apologet" till försvar för den kristna tron, genom att gå emot så helt uppenbara lögnföreteelser på arenan, så att de egentligen inte utgör ngt allvarligt hot mot kristenheten.

Men inför de verkliga hoten med en annan Jesus, ett annat evangelium och en annan ande, som under kristna termer, via trosrörelsen alltmer besmittar kristenheten och är med till att förbereda det avfall, som ska möjliggöra antikrists inträde på arenan, det verkar Stanley vara totalt blind inför.

Därmed är han inte heller i mina ögon ngn egentlig
"apologet", utan en "skenapologet", som genom sin ställning som ledare och auktoritet på den andliga arenan, i all sin iver att värna den kristna tron och "vinna världen för Kristus, och i mångas ögon en försvarare av den kristna tro, så egentligen blir han dock en röst, som är med till att förbereda människors sinnen och hjärtan för avfallet.

HaFo

Fick mig tillsänd en länk:

http://www.tidenstecken.se/religionsmote.htm

Vars innehåll jag klistrar in. För att nå länkarna i texten behöver Du gå in direkt på ovanstående länk ute på nätet.

Intressant med innehållet är också den roll som Katrin Åmell spelar. Hon samspelar även med Peter Halldorf på en ekumenisk studiedag på Örebro teologiska högskola:

http://www.orebromissionsskola.se/viewNews.do?NewsID=0012
---
Så till innehållet på den först angivna länken:
---
Vad säger Sveriges Kristna Råd om mötet med andra religioner?

SKR har nyligen gett ut en skrift om detta, Religionsmöte, där man samlat några ekumeniska dokument. Redaktör för skriften är Katrin Åmell som är direktor för ekumenisk teologi vid Sveriges Kristna Råd och tillhörande Katolska kyrkan.

Det första i samlingen är Kyrkornas Världsråds (KV) dokument från 2003: Ekumeniska reflektioner - För dialog med människor som har en annan tro - En inventering av 30 år av dialog och en tillbakablick på 1979 års riktlinjer.

Här talas om att närma sig religiös mångfald. Helt riktigt skriver man att "Vi är övertygade om att vi har kallats att vittna i världen om Guds helande och försonande verk i Kristus."

Men sedan brister det betänkligt i tolkningen av detta. Proselytism hör inte hemma i den religiösa dialogen. Man skriver istället att "kristna behöver öppna sig för andras vittnesbörd" och att dessa människor i olika religiösa traditioner återspeglar helgade liv och redan har något att säga om Gud.

KV skriver att vi möter människor som redan lever av en tro som formar deras liv och med vilken de känner sig hemma. Detta vittnesbörd frambär de inte bara i ord, utan också i trofasta gärningar, i dyrkan och vördnad inför Gud.

KV menar att detta är möjligt på grund av att Guds Ande är verksam på många sätt långt utöver vår förståelse enligt Joh. 3:8. Men Joh. 3:8 refererar till den som är född av Anden och inte till någon religiös mångfald.

KV ger här uttryck för att alla religioner dyrkar samma Gud medan Bibeln talar om att det inte är den ende sanne Guden som de dyrkar. För KV är det däremot naturligt att kristna kan mötas i multireligiös bön med andra religioner.

KV skriver: "Multireligiös bön ställer de olika traditionernas böner jämte varandra." Paulus säger istället: "Vad har väl rättfärdighet med orättfärdighet att göra? Eller vad har ljus gemensamt med mörker? Hur kan Kristus och Beliar komma överens?" (2 Kor. 6:14-15).

Det andra dokumentet heter Möte med muslimer och är sammanställt av Islam in Europé Committee, som är ett gemensamt dokument från år 2003 för samma kyrkor som fastställde Charta Oecumenica. Det ska vara till hjälp då kyrkor försöker bedöma vad som står på spel när vi möter muslimer.

Också här finner man att de kommer fram till en syntes mellan vad Bibeln säger och mellan mänskliga tankegångar (som inte är Guds). Man fastslår som en självklarhet att Abraham är judarnas, de kristnas och muslimernas fader i tron och hans folk.

Samtidigt skriver de att de bibliska texterna är stränga när de talar om främlingarnas falska gudar och avgudadyrkan samt att Fadern sände sin Son till världen för att ge den liv och frälsning genom Jesus som är den ende förmedlaren av universell frälsning. Men också i det här fallet handlar det om att Anden arbetar överallt och därför också i deras hjärtan som bekänner en annan tro!

Fadern kan inte utestänga någon enda människa från denna frälsningen. Jesu blod blev utgjutet för andra likaväl som för oss. Därför är det också vår plikt att betrakta de andra som våra bröder och systrar. Guds kärlek känner inte några gränser.

På så sätt kallar Kristus samman alla Guds barn som skingrats i denna världens olika religioner. Detta förutsätter en smärtsam försoning med muslimer. Och vägen till detta broderskap mellan Guds folk är dialogen mellan bröder och systrar som tror på den ende Guden.

"Att inte vilja se likheterna mellan våra två sätt att tro hindrar oss från att glädja oss inför Gud och inför mänskligheten", skriver detta dokumentet.

Detta ställer sig alltså Sveriges Kristna Råd bakom och därigenom alla kyrkor som är medlemmar i Sveriges Kristna Råd.

Som ett gott initiativ mellan olika religioner anger dokumentet det initiativ som Johannes Paulus II tog när han kallade samman kristna tillsammans med ledare från andra religioners trossamfund i Assisi i Italien den 27 oktober 1986 och återigen den 24 januari 2002.

"Utan sammanblandning förde de tillsammans fram mänsklighetens rop till Gud", fastslår dokumentet. Det är egentligen en vidrig lögn. Se länkarna till dessa datumen här ovanför.

Det tredje dokumentet är "Riktlinjer för möten med andra religioner för kyrkorna inom Borgågemenskapen", nämligen de lutherska kyrkorna i Norden och Baltikum och de anglikanska kyrkorna i Storbritannien och Irland från år 2003.

Också där har man en generös hållning: "Gud är inte mindre generös i frälsningen än i skapelsen". Andens närvaro blir känd genom Andens frukter, också i främmande religioner.

"Då vi stöter på dessa kvaliteter i våra möten med människor av annan tro kan vi, tack vare Guds nåd, känna Andens närvaro", skriver dokumentet. Kan vi? Urskiljningens nådegåva verkar lysa med sin frånvaro.

Vi får i dokumentet veta att religionsdialog är att bygga ett varaktigt tillitsförhållande: "I möten med människor av annan tro kan ingenting ersätta den tålmodiga, omsorgsfulla och tidskrävande process det innebär att lära känna de andra, vinna deras respekt och bli deras vänner."

En logisk fortsättning av det blir: "Om vi vid något tillfälle anser att vi måste kritisera den andres ståndpunkt måste vi samtidigt beakta en självkritisk hållning."

"Vi kan även lära oss mycket av erfarenheten att närvara som hedrade gäster vid varandras bön och gudstjänst." I allra slutet av dokumentet framförs dock en liten brasklapp:

"En del konvertiter kan ha svårigheter med själva begreppet dialog med andra religioner, särskilt om det leder dem till möten med deras egen tidigare religion."

Kan vi förstå att det gäller speciellt dem som upplevt en radikal frälsning i Jesus Kristus och inte längre kan vända tillbaks till "de gamla köttgrytorna i Egypten".

Det fjärde och sista dokumentet heter Viktigt att veta om islam - Femton saker som kristna bör veta om islam. Det är en text som Kyrkokansliet i Svenska kyrkan 2004 gett ut på önskemål av Kyrkomötet.

Texten omnämner vissa saker och termer i islam, som att "Gud på arabiska är Allah. Kristna som talar arabiska använder också ordet Allah för Gud."

Men ingenting sägs naturligtvis om att de kristna på 700-talet som bodde i muslimskt ockuperade länder som Egypten och Syrien blev tvingade till att använda arabiskan som ett officiellt språk och även Allah som namn på Gud.

I texten sägs också "Vi vill intensifiera umgänget mellan kristna och muslimer och kristen-muslimsk dialog på alla nivåer. Särskilt vill vi uppmuntra till samtal om den ende Guden och om förståelsen av mänskliga rättigheter." I texten hänvisas vidare till Charta Oecumenica och vad som där skrivs om islam.

Katrin Åmell är förutom sin anställning i SKR även medlem i kommissionen för interreligiös dialog i Stockholms katolska stift och är den Nordiska biskopskonferensens formella representant för dialogen med buddhister.

1995 skrev hon en artikel i tidskriften Kulturrådet med rubriken "För att polera en jadesten…". Det märkliga uttrycket är ett kinesiskt ordspråk för att bildligt sammanfatta den erfarenhet som kommit fram ur de interreligiösa utbytena. "För att polera en jadesten behövs det en annan jadesten, som kommer från ett annat berg."

Åmell nämner i inledningen ar artikeln om den appell för fred och enhet som gjordes från det s.k. Religionernas världsparlament i Chicago, där över 6000 deltagare samlats som representerade ca 200 religiösa grupperingar.

Vilket hon menar var en "nyttoaspekt" i religionsdialogens anda. Hon nämner som positiva exempel av hur människor av olika tro kan mötas i den religiösa erfarenheten som sådan europeiska katolikers möte med hinduer och buddhister i Asien och hur en del personer som Jules Monchanin, Henry Le Saux och Bede Griffiths på olika sätt försökte förena kristen och indisk mystik.

Hon nämner också om banbrytare i kontakten med zenbuddismen och hur de lyckades förmedla ett intresse för asiatisk spiritualitet till västerlänningar. Klosterlivet menar hon bildar en naturlig ram för den erfarenhetsmässiga dialogen.

"Man är väl medveten om de avsevärda skillnaderna i lärofrågor och religionsfilosofisk underbyggnad men utbytena är inte till för att diskutera dessa problemen." Nä, nä, mystiken förenar alla religioner i en erfarenhetsmässig dialog!

Åmell skriver: "Dalai Lama främjar den här formen av dialog mycket aktivt, liksom även den nuvarande påven" (Johannes Paulus II).

Åmell kommer fram till att mystiken är universell. (Såklart att den är det, men inte är det Kristi Ande i denna mystiken.) Tystnaden, stillheten, repetitionens betydelse för den fördjupande bönen, askesen, enheten mellan kropp och själ, kroppshållningen, andningen, detta har gett en inre enhet av existentiell betydelse för bönen och livet överhuvudtaget, säger hon.

Katrin Åmell som själv varit starkt engagerad i buddhismen säger i ett dokument Application of Buddhist Praxis in Christianity att möten med en annan religiös tradition, om den är ärlig, så är den en utmaning till ens egen tro.

Hon säger vidare om vilka upplevelser det kan ge: "Through abdominal breathing, straight back, the position of zazen the participants could feel the energy circulate in their body." (Genom bukandning, rät rygg, i zazenläge, kunde deltagarna känna energin cirkulera i sina kroppar.)

Detta är bevisligen religionsmöten, men det är också en urspårning från verklig kristendom och som SKR och dess företrädare deltar i när man befrämjar en inriktning mot sådant.

Paulus skriver till sin lärjunge Timoteus: Gud vill att alla människor ska bli frälsta och komma till kunskap om sanningen. För en enda är Gud, och en enda är medlare emellan Gud och människor: en människa, Kristus Jesus, han som gav sig själv till lösen för alla, varom också vittnesbördet skulle frambäras, när tiden var inne.

Det vittnesbördet ska inte dränkas i religiös mystik, multireligiösa böner eller dialog med andra religioner. Var och en blir inte salig på sin tro!

Pingströrelsen kommer på predikantveckan 4-7/12 att på nytt ta upp frågan om medlemskap i SKR. Min fråga: Är pingsts pastorer medvetna om det kompromissande ett sådant medlemskap kommer att innebära med kyrkor och ledare för SKR som till och med företräder religionsmöten enligt ovanstående?

Sten-Gunnar Hedin har valts till ledare för Pingst. Som ledare för denna rörelsen bör han därför i ett uttalande ta avstånd från Charta Oecumenica, eftersom jag inte tror att detta dokumentet har stöd i rörelsen.

Ett sådant uttalande tar naturligtvis inte avstånd från den apostoliska trosbekännelsen. Än bättre är det om Pingst ställer sig fria från SKR. Se också den debatt som förts i frågan på pingst.nu.

Bertil Lundberg
---
Sten-Gunnar Hedin, Christer Tornberg: Ny pingst behövs i Pingst. Dagen 061205. Kommentar: Så sant som det är sagt.

Stefan Gustavsson, Mats Tunehag, Stefan Claar:

Evangeliska Alliansen har annat syfte än SKR.

Evangeliska Alliansen till Pingst: Vi som delar samma grundhållning behöver ställa oss tillsammans.

Dessa tre skriver också: "Samtidigt kan SKR inte ta ställning i frågor där kyrkorna inbördes inte är överens.

Det innebär att i opinionsbildning och debatt kommer SKR att vara tyst när det gäller till exempel synen på den historiske personen Jesus, Bibeln som uppenbarelse från Gud, frälsningen, förhållandet till andra religioner samt olika samlevnadsfrågor." Dagen 061205.

Pingst sa ja till SKR. Pingst.nu 061207.

Kommentar: Efter en predikantvecka där man betonat nödvändigheten av den Helige Andes medverkan i församlingslivet så blir det första beslutet som tas att gå med i SKR där den Helige Ande inte har denna medverkan. Detta beslutet kan komma att påskynda sekulariseringen inom Pingst.

Ulf Sundkvist: Pingströrelsen måste byta fokus. Dagen 070215.

Pingst – fria församlingar i samverkan och Evangeliska frikyrkan, EFK, blev nya fullvärdiga medlemmar i Sveriges kristna råd, SKR. Dagen 070420.

Niklas Piensoho: "Pingst FFS måste lyckas", för församlingarnas skull. Dagen 070508.

Carl-Henric Jaktlund: Vilket ben ska FFS stå på? Dagen 070508.

Kritik efter Sten-Gunnar Hedins visionspredikan. Dagen 070508.

Tor Steen: Ekman, katoliker och Andens enhet. Dagen 070612.

Nils-Olov Nilsson: Overkligt när pingströrelsen går armkrok med katolska kyrkan. Dagen 070612.

Carl Ingemar Dagman: Samfunden bidrar till sin egen självutplåning. Religionssociologisk forskning har visat att ökad koncentration och minskad mångfald (läs: ökad ekumenik) påskyndar nedgången. Dagen 070612.

Interreligiös bön på SKR:s agenda genom studiehäftet "Kan vi be tillsammans?" av Katrin Åmell. Världen idag 070625.

Sten-Gunnar Hedin i intervju i Världen idag 070919:

Han är starkt kritisk till Stockholms domkyrkoförsamling för dess bibeltolkning i ett församlingsblad, där Jesus är homosexuell och ett av Jesu under kan tolkas som stöd till pedofili och han är starkt kritisk till de uttanden som gjorts och ifrågasätter samarbetet med Svenska kyrkan i Sveriges Kristna Råd om man inte i ledarskapet tar starkt avstånd från sådan "teologi".

Hedin säger också att kristna och muslimer inte alls ber till samma Gud.

Kommentar: Bra att Hedin säger detta, men något egentligt stöd från SKR torde Hedin inte få om han tar upp sådana här frågeställningar.

Niklas Piensoho fick uppleva en turbulent start i Filadelfiakyrkan med nedskärningar och besparningar:

Vi behöver sätta fokus på att samla ihop den egna hjorden först, fundera igenom hur vi vill ha det och rensa bland våra tankar. De närmaste åren kommer att gå åt till det, till att nå den egna församlingen, våra barn och de som finns i våra vän- och familjekretsar.

Därefter, säg 2010-2015, så tar vi nästa steg ut i Vasastan/Kungsholmen. Vi måste våga bygga en stabil grund och hålla ut, för mig är det här ett 20-årsprojekt där vi ska ge järnet för Sveriges huvudstad. Dagen 071207.

Carl-Henric Jaktlund: Två olika bilder framträder på predikantveckan 2007 - Framtidstro och nutidsoro. "Förtroendet är så ifrågasatt att han (Sten-Gunnar Hedin) inte kan tala till predikantkåren och följdfrågan är självklar: kan Hedin då sitta kvar som föreståndare?" Dagen 071207.

Pingströrelsen, EFK och SAM undertecknar gemensamt visionsdokument. Dagen 071213.

Entusiastiska tongångar i samfundsledningarna. Dagen 071213.

Sten-Gunnar Hedin har bestämt sig för att bli kvar i sin föreståndarroll tills vidare. Dagen 071220.

... men turbulensen fortsätter. Dagen 071228.

Equmenia - en federation mellan Metodistkyrkans Ungdomsförbund (MUK), Svenska Baptisternas Ungdomsförbund (SBUF) och Svenska Missionkyrkans Ungdom (SMU). Dagen 080111.

Fick ett mail med ngt som kan passa under denna rubrik. Det är från Aletheia Blogg & Tankesmedja:

”Följande link leder till vår nyaste artikel på Aletheia Blogg & Tankesmedja, och vi ber er om att läsa den. Allt som står skrivet baseras på fakta, och vi har självklart källor och skriftliga bevis för allt som står där.

Enkel biljett till Vatikanen ”
---
Jag klistrar in innehållet som jag finner intressant:
---
Med enkel biljett till Vatikanen

Finns det planer på att hela kristenheten skall gå in under påven i Rom? Att påven skall bli hela kyrkans enande centrum? Ja, det finns sådana planer. Men är inte det små sällskap som funnits under lång tid och som ingen tar notis om? Nja, vi skall titta på den frågan. Det finns tydliga fakta som knyter bl.a. Livets Ord till en sådan agenda. Livets Ord har inte bara samtal och öppenhet i ekumeniken. De är med och stöder arbetet med att alla kristna skall ha påven i centrum.

Flera sammanslutningar med Rom i sikte

Det finns två sammanslutningar som arbetar för att påven skall bli kyrkans centrum. Det är den relativt nybildade Enhetens vänner. På deras hemsida kan man läsa: «Enhetens vänner är en gemenskap av människor i Svenska kyrkan och frikyrkorna, den katolska kyrkan och de ortodoxa/orientaliska kyrkorna som vill fördjupa sin kunskap om apostolisk tro med det yttersta målet att nå synlig gemenskap med biskopen i Rom.»

Den andra sammanslutningen är Förbundet för kristen enhet (FKE). På deras hemsida kan man läsa något liknande: «FKE hävdar allt sedan förbundet bildades 1965 att den universella kyrkans synliga enhet framträder i biskopskollegiets gemenskap omkring biskopen av Rom».

Vad har då dessa sammanslutningar för kopplingar som skulle kunna göra dem intressanta för oss? Jo, det finns ett kloster i Östanbäck utanför Sala. De på klostret ser sig själva som katoliker men är en del av Svenska kyrkan.

De säger att de hör samman med FKE och att en ny rörelse av liknande slag håller på att formas i Sverige, Enhetens vänner. Det finns alltså starka kopplingar mellan klostret i Östanbäck och dessa två sammanslutningar. Klostret i Östanbäck har dessutom starka band med Livets Ord.

“Petri ämbete” (Påven) får ekonomiskt stöd från oväntat håll

Vi har förstått att Livets Ord har skickat stora summor till Enhetens kyrka. Utöver det stora ekonomiska stödet från Livets Ords medlemmar arbetar just nu dessutom LO:s marknadschef, Mats-Jan Söderberg, med att bygga upp en hemsida till Enhetens Kyrka. Gå till www.enhetenskyrka.se – Kanske du förvånas över vart du hamnar… (I skrivande stund, Livets Ords hemsida.)

Påven finns numera med på Livets Ords agenda
Tidigare har de som frågat sig om ekumenikens mål är Påven och den katolska kyrkan i Rom, och de som nämnt det tidigare har fort stämplats som både fördomsfulla och spekulativa.

Nu är det tydligt att påven finns med på Livets Ords agenda. Stödet från pastor Ulf och församlingen Livets Ord har pågått i flera år, så det är alltså ingen impulsiv handling som fört till att Livets Ord bidrar med hjälp.

Vet Livets Ords medlemmar verkligen om till vad de offrar?

Vet församlingens medlemmar att Ulf Ekman gett mycket pengar till realiseringen av detta projekt, och vad menar de om det?

När Ulf Ekman så målmedvetet deltar i detta projekt som är så tydliga i sitt tal om var enhetens slutgiltiga destination är, nämligen Rom och Petri ämbete, så framstår det för oss att Livets Ords agenda inte varit varken tydlig eller helt sannfärdig.

Steg för steg leder man Skandinaviens kristna under Petri ämbete, oavsett hur mycket man väljer att förneka detta. Livets Ords ledare har i flera år jobbat målmedvetet för enhet på olika plan, och arbetet med Enhetens Kyrka i Östanbäck är ett synligt bevis för att man aktivt stödjer enhetens synliga mål: Kristenheten under Petri ämbete!

Vad säger övriga trosförsamlingar?

Livets Ord bör på ett tydligare sätt berätta för sina medlemmar och andra intressenter vad deras agenda och mål är, och om man inte tydliggjort att man ger av församlingens insamlade pengar, alltså att man finansiellt stöder visionen om enhet under påven, bör man göra det snarast.

Vill majoriteten av Livets Ords medlemmar och dess systerförsamlingar vara en del av den katolska vinden som övertagit Livets Ord? En av Livets Ords medlemmar skrev nyligen följande på aletheia.se:

«Ulf kommer inte att lyckas föra in alla i lydnad för Petriämbetet. Den evangelikala förkunnelsen håller på att fasas ut och många upplever hur unken den nya mötesatmosfären blivit.

Agendan finns skickligt kodad i Keryx, men ett fåtal förstår det teologiska fackspråket i de långa artiklarna. De som läser tidningen tycks bestå av de vars ögon glöder av tillförsikt, och några som motsatt lider och jämför den gamle Ulf (från Doktriner) med den nye i Keryx.

Dessa två gestalter kan inte fås att enas. Den ene såg Påven som en del av antikrists rike. Den nye erkänner påven som innehavare av Petri-ämbete.

Den nye vill fira mässoffret, där brödet och vinet blir ett förnyat offer av Kristus. Maria har blivit en evigt förblivande Jungfru, i UE predikan i Sala 2007.»

(http://aletheia.se/2008/01/04/ar-inte-detta-grovt-bedrageri/#Kommentar-2360)

Vår kontakt med flera av Livets Ords medlemmar talar ett annat språk än ledarnas, och det vore på tiden att man för en gångs skull lyssnade till dem som menar något annat än det som kommer från scenen. Just nu åker hela församlingen på enkel biljett till Vatikanen i Rom.
---

Guds Ande faller aldrig över ekumenik eller annan form av organiserad kristen gemenskap. Anden faller över rena hjärtan, renade i Jesu blod, och över ENDRÄKTIG gemenskap mellan de troende:

samma fullkomliga gemenskap som mellan Fadern och Sonen och den heliga Ande, och den gemenskapen kan bara Anden SKAPA: ett huvud - som är Kristus (och t.ex. inte påven eller någon annan människa) en tro, ett dop och samma tänkesätt: Guds tankar, som de är nedtecknade i Guds Ord, Bibeln.

Organiserad gemenskap - ekumenik t.ex. - är gemenskap efter världens sätt: som politiska partier samlas i en gemenskap som har samma mål och syfte, eller fackföreningar samlas kring sina respektive gemensamma intressen och mål

och alla de organisationerna har inom sig stora personliga motsättningar.

Ja, säkert t.o.m. hat. Men de håller ändå ihop för den stora sakens skull; och eventuella egna vinster, av personlig karaktär.

De är inga förebilder för Guds församling, Jesu kropp på jorden, som tillhör ett annat rike, ett evigt rike, som inte är av denna världen och som får sin vägledning i trons och den goda lärans ord: Guds Ord.

Förebilden och undervisningen har JESUS gett: "som min Fader och jag är ett, skall ni också vara ett"

JESUS: "Jag är livets bröd" och "om någon törstar, så kommer han till mig och dricker".

Det är en synnerligen oren deg, med bland annat okulta inslag, som den ekumeniska kristenheten i vårt land tänker baka bröd av åt svenska folket,

och det är en lika oklar källa, som man vill ge dem att dricka ur: med bön till döda, till en obiblsik Maria, ikondyrkan och relikskrin och annat sådant och med JDS-andens aktiviteter outrensade,

och med en ledargestalt - Ulf Ekman - som har slagna får i sitt spår, som han ännu inte gjort upp sin sak med. Helt i strid med Jesu - Guds bröds - undervisning.

Nej, rensa degen och rena källan innan svenska folket bjuds att äta och dricka.

Och de nyfrälsta är ju i behov av "oförfalska mjölkmat" att växa upp av och hur skall denna upp -och utblandade kristendom kunna leverera den?!

Det är onekligen dags för en riktig luttringseld i de kristna leden; så bara guldet blir kvar. Det är ju inte slagg, som döljer guldet, som svenska folket skall erbjudas.

sätter in lite från samtal på Credo:
---
Andlig död enligt Bibeln är att vara skild från Guds gemenskap, "död i överträdelser och synder".

Är det vad som sker med Jesus, så måste väl både Fadern och Sonen vara åtskilda - eller?

Är Gud odelad, om Sonen är "död i överträdelser och synder", blivit skild från Guds gemenskap, "är gjord till synd" i faktisk mening och befiner sig i Adams fallna situation, andligt död och skild från Guds gemenskap?

Är Jesus, Kristi person av Gud och människa förenade "Guds fullhet lekamligen", om Han är andligt död = att Gud och människa är åtskilda?

Innebär det inte att Fadern och Sonen är till väsendet åtskilda, så att Gud är "delad" och inte längre en enhet och helhet av den ende Guden av Fader Son och Ande?

Innebär det inte att Kristi person är upplöst om Gud och människa är åtskilda i Kristi person = att Jesus är andligt död. skild från Guds gemenskap, död i överträdelser och synder?

Det är vad trosförkunnelsen lär, hur mycket man än försöker manipulera med ord och vränga sig hirt och dit. Det var vad man på LO startade ut med och som Ekman idag fortfarande säger att de inte ändrat sig från. Samtidigt som han inte ändrat sig. Fast han tidigare menade att KK utgjorde "skökan", men nu som "världsapostel", har anammat katolicismen och ska tillsammans med trosförkunnelsen föra det "gemensamma giftet" in i kristenheten.

Den som inte ser bedrägeriet häri, måste ju vara andligt blind och kanske själv med i det avfall som vi nu ser ske mitt fram för våra ögon. Ett avfall som Bibeln säger måste ske innan antikrist kan träda fram.

I det avfallet är det inte bara katolicismen och trosförkunnelsen som är verksammma. Vi kommer nog attt få se hur "protestanter", "frikyrkliga" och all sorters "Bibeltrogna kristna sammanslutningar", allt mer kommer att "dras mot Rom" och trosförkunnelsen, som är "draghästarna" i denna tid in i avfallet.

Pingst som jag själv tillhör har blivit ett riktigt "pastor Jansson parti". Pingst hänger med i sin rädsla att förlora "marknadsandelar" och flyter med i ord om, att vara eniga så att världen kan tro, vara med i vad Gud gör idag och den "väckelse" som drar fram, älska varandra, evangelisera tillsammans och vinna världen för Kristus. De om några är de som idag går i spetsen för att legalisera både trosförkunnelsen och katolicismen.
---
Flera av "de bibeltrogna", har ändå egentligen med sig i bagaget "en annan Jesus" och kommer mitt i all sin "skriftrohet", att slutligen möta "samma andas barn" på väg "mot Rom" och alltmer gå i försvar för både katolicismen och trosförkunnelsen och haka på "draghästarna" fram mot avfallet, där man slutligen kommer att hälsa antikrist välkommen som Kristus.

Det låter säkert främmande för LBK, som kanske inte ens anser att antikrist kommer attt vara en faktisk person(?)

Men jag är lite förbryllad även här hur lite notis man egentligen verkar ta kring den förförelse som drar fram via trosförkunnelsen och katolicismen.
---
Men likväl så kommer de alla att mötas (inte enskilda människor som vaknar upp över skeendet in mot att införlivas i avfallet).

"Väckelsen" vi har framför, är människor som inte låter sig förföras i sina respektive sammanhang, utan som förblir vid en sann tro på vem Jesus ÄR och betydelsen av offret av Kristi persons kropp och blod på korset, i dess verkliga betydelse enligt Ordet.

Men de kommer nog många i slutändan att få ge sitt liv för den sanna tron på Jesus.

HaFo

Klistrar in en tänkvärd artikel av Stig Andreasson i Midnattsropet:
---
"I Norge ville pingstfolket markera 100-årsminnet av den moderna pingstväckelsens födelse genom ett stort fem dagars Jublileumsfirande i september år 2007.

Man hyrde huvudstadens största möteslokal, Oslo Spektrum. Missionär Stig Andreasson, som i över 50 år verkat i katolska Frankrike, upprördes av referaten från evenemanget; främst vad svenske katolske biskopen sagt.

Han skrev en insändare till norska tidningen Dagen, med en sammanfattning av vad den katolske biskopen sagt, med tänkvärda kommentarer. Den publicerades på framskjuten plats, och tidningen MR förmedlar den här till sin läsekrets

Enligt referaten var det svårt att dra människor till Oslo Spektrum då den svenske katolske biskopen Arborelius höll sitt tal. Själv var jag heller inte där, så mina kommentarer har bara referaten till grund, men jag förutsätter att de återger det väsentliga av biskopens budskap.

Först nämnde biskopen att Bibeln, Guds Ord, är vår gemensamma grund. Bibeln är alltså trosgrunden för alla kristna.

Vi är överens med honom om att alla bibeltroende kristna alltid har betraktat och fortsätter att betrakta Den Heliga Skrift som sin enda grund för tron.

Men biskopen underlät att tala om, att så är det inte i den romersk-katolska kyrkan. Den katolska katekismen säger nämligen att Bibeln inte innehåller allt vad vi ska tro.

Kyrkans tradition förmedlar också Guds Ord till oss. Den katolska kyrkan hör alltså inte till de kyrkosamfund som bygger sin tro på enbart Bibeln. Den hör istället till den typ kyrkor och trosriktningar, som visserligen säger att Bibeln är Guds Ord, men som dessutom har något vid sidan av Bibeln som grund för tron.

Ett annat exempel på denna typ kyrkosamfund är Mormonkyrkan, som säger att Bibeln är Guds Ord, men som tillägger att Mormons Bok också är Guds Ord. Eftersom den katolska kyrkan inte har Bibeln som enda trosgrund, kan den proklamera ett antal dogmer och lärosatser, som inte är nämnda i Bibeln, men som kyrkans tradition förklarar som sanning.

Biskop Arborelius sa också att detta att vara ett Jesu vittne innebär martyrskap, och citerade kyrkofädernas ord om martyrernas blod som kyrkans utsäde.

Han nämnde att under förra århundradet var det speciellt många kristna som blev martyrer på grund av sin tro. Att kommunistländer och andra diktaturstater har förföljt alla slags kristna och andra oliktänkande vet vi alla.

Men historien berättar för oss om förföljelsetider som varade mycket längre än ett århundrade. Biskopen underlät att berätta att påvekyrkan i Rom från tidig medeltid utvecklat sig till en värre förföljarmakt än det kejserliga Rom någon gång hade varit.

Någon har sagt att ”den romersk-katolska kyrkans hela historia är som en enda lång ström av blod”. Den katolska inkvisitionen skapade ett skräckvälde i större delen av Europa.

Roms kyrka kan stoltsera med en tusenårig historia som förföljarmakt. Värst rasade inkvisitionen i Spanien.

Där blev kättarbålen till slut firade som folkfest, och fick namnet ”autodafe” (troshandling). I Frankrike var det inte bättre.

Då ediktet i Nantes, som gav protestanterna trosfrihet, blev upphävt 1685, bröt en ny våg av förföljelse ut.

En stor del av Frankrikes protestanter blev antingen mördade eller gick i landsflykt. Den kyrka som biskopen tillhör har nog haft sina martyrer. Men den har för det mesta varit förföljarmakten som har dräpt martyrerna.

Likaså sa biskopen att ”vi katoliker har inte glömt att Maria var med i Övre salen på pingstdagen”.

Var detta ett dolt påstående att den katolska kyrkan förkunnar något som vi protestanter skulle ha glömt?

Möjligen. Men här tror jag att det åter är biskopen som antingen glömmer eller underlåter att säga något.

Han vet nog att vi protestanter inte förnekar att både Maria och Jesu bröder var med i Övre salen. Det säger ju Bibeln att de var.

Men vi vägrar att godta alla de obibliska katolska Maria-dogmerna, som säger att Maria föddes utan arvsynd, att hon aldrig hade äktenskapligt samliv med sin man Josef, att hon blev upptagen till himmelen med både kropp och själ, att hon i dag sitter där som himladrottningen och att det är via henne vi kan gå till Jesus.
---
Till slut förklarade biskopen att det är påven som i dag utför det uppdrag Jesus ursprungligen gav till Petrus:

”Föd mina lamm”. Och vidare: ”Vi är här för att upptäcka den enhet vi redan har i Kristus. Den enhet vi ändå inte har måste vi dag och natt be om att få”.

Biskopen nämner emellertid inte att den påve som han framställer som den gode herden, både före och efter att han blev vald till påve, tydligt förkunnade att de protestantiska kyrkorna inte är kyrkliga i egentlig mening.

Bara den katolska kyrkan äger alla frälsningsmedlen. Katolsk ekumenik kan egentligen bara ha ett mål, nämligen att de protestantiska kyrkorna underkastar sig påven som hela kyrkans universelle herde. Denna baktanke kan döljas av mycken sofism (spetsfundighet) och mängder av diplomatisk kyrkopolitik.

Stig Andreasson"

Fick mig tillsänd en artikel som jag tycker passar under detta ämne:

---
Den nya rörelsen mot öknen

Under de senast 15 åren har vi kunnat bevittna en märklig attitydförändring inom en svenska kristenheten.

Och det märkligaste av allt är nog det nya uppmärksamheten som mystiken fått. Som svampar ur jorden växer det fram kommuniteter, av det mest varierande slag där man möts till nya mystika upplevelser.

Man tänder ljus, läser tideböner, svänger rökelsekar och läser från kyrkofädernas litterära alster. Och intresset för de katolska och ortodoxa kyrkorna bara växer. De kristna tidningarna är överförtjusta och ägnar dem stor plats.

Att något ovanligt håller på att ske i det lutherska Sverige kan man med lätthet se om man kastar några snabba blickar på de kristna bokaffärernas hyllor.

Mystika författare som bara för några år sedan var nästan okända för den stora kristna allmänheten har nu blivit best-sellers. För vilka hade hört talas om den helige Antonio, Johannes av Korset, Teresa från Avila m.fl.?

På samma gång görs det hos en del teologer och präster en märklig omvärdering av Reformationen. Man ställer sig frågan om den var nödvändig, eller var den kanske endast en splittringsrörelse som även om den var befogad kunde ha stoppats?

Man skulle ha stannat kvar i den Romersk-Katolska moderkyrkan, menar andra, eftersom den alltid (?) haft en obruten förbindelse med ”de friska källsprången.”

Den massiva, mystika översköljningen har tagit svenskt kyrkoliv på sängen. Yrvakna tittar många sig omkring och undrar vad det är som pågår.

Men i stället för en inträngande analys och en klar ståndpunkt till försvar för sola scriptura, sola gratia och sola fide kastar man sig nu ut i en sorts virveldans runt den mystika erfarenheten och tar ut svängarna ordentligt.

Allt i ett försök att bygga broar mellan olika kyrkofamiljer. För när teologin kör I väggen blir mystiken den enda framkomliga vägen till enhet.

Det kan alltså inte komma som någon överraskning att i vissa kretsar tilltar sakramentalismen med en växande sakralisering, medan det på andra håll pågår en accelererande sekularisering.

”Den odelade kyrkans arv är vårt” har blivit ett modeuttryck. Men arvet tillhör inte bara antikens kyrkor utan har även givits till den moderna kyrkan.

Nu går det alltså undan. Det senaste är uttalandet om klostrets betydelse och dess profetiska kallelse i vår tid.

Ulf Ekman, känd trosförkunnare och pastor, har tillsammans med 16 andra kyrkoledare sällat sig till skaran som välsignar klostrets och kommuniteternas ankomst.

Vad blir nästa steg? Kommer blickarna nu att riktas mot Rom och Petrus-ämbetet. Är det slutmålet? Man kan ana det om man läser Peter Halldorfs analys. Är en ny religion under uppbyggnad?

Lärofrågor kommer med all säkerhet att offras eller skrivas om. Det har kännetecknat mystiken. Och vad gör Ulf Ekman och andra frikyrkoledare med de kraftfulla uttalanden man tidigare riktade mot den katolska villfarelsen.

För mig ter sig den ”nya rörelsen” mot öknen som en enda stor tragedi när jag märker hur lekmannakyrkor och pastorer så okritiskt anammar den katolska och ortodoxa mystiken. Man har tydligen låtit sig bländas av ljusskenet från den apofatiska teologin.

Men det verkar som om vissa pingstledare ändå till slut börjar ”ta bladet från munnen.” Teologen Göran Lennartssons fina artikel om kyrkofäderna i Dagen nyligen var ett välkommet inlägg.

Vi hoppas på att flera vill ta ställning för den apostoliska kristendomen. Det är ju den som vi har fått i uppdrag att försvara och inte en teologi eller ett system som saknar förankring hos apostlarna.

Nils-Olov Nilsson, Teol. Dr.

Sätter här in en artikel av Stanley Sjöberg i tidningen Hemmets vän och ger sedan en "Hafo kommentar".
---
"Nya rörelser utmanar 'traditionella' kyrkor

Vi är många som nu för tiden beskrivs som 'traditionella' kristna inom de etablerade frikyrkorna i Sverige. Man känner igen mötesformerna och det som framhålls i talarstolen. Det nya som hänt i kyrkornas värld har oroat och orsakat förnyelse och förändring men också främlingskap och mycket annat.

Jag är inte säker på att min beskrivning är helt rätt, men jag tänker på speciellt tre andliga företeelser som påverkar oss i vår tid.

Ulf Ekman och Livets Ord har sedan 1980-talet haft ett mycket starkt inflytande och har i många avseenden format trons tänkande och gudstjänsternas lovsång.

Det som sker är en fortsatt utveckling av den karismatiska väckelsen. med anknytning till en global händelse: andeutgjutelsen i Apostlagärningarna. Kännetecknande är en entusiasm och visionär glöd som motiverar till mycket bön, förväntan och längtan.

Bort från ytlighet

Peter Halldorf och ”Bjärka Säby” har med en jämförbar betydelse påverkat med kanske ännu större bredd, med tanke på mångfalden av kyrkor och samfund. Det som kännetecknar det som sker kring Peter Halldorf är en rörelse bort från ytlighet, slarv och tanklöshet.

Lovsången påminner om det som hörs i Taizé och bibelläsningen anknyter till kyrkofädernas kommentarer och de historiska kyrkornas guds-tjänstform med tystnaden, symbolerna och viljan till helighet.

Bill Hybel och 'Willow Creek' i Chicago har trots avståndet skapat en modell för många inom frikyrkorörelsen. Det är en evangelikal rörelse med stor trovärdighet som syftar till att nå ut med evangeliet till icke kyrkvana.

Utbildningen handlar om ett ledarskap liknande det som finns i modern marknadsföring, med utnyttjande av tekniska hjälpmedel, pedagogisk framställning med dans, drama och visuella upplevelser med Power Point.

Anpassad kristendom

K G Hammar och Svenska kyrkans liberalteologiska strömningar har också påverkat både den egna kyrkans medlemmar och stora delar av frikyrkorörelserna. Idén är att anpassa kristendomen till ett sekulariserat tänkande, med en bibelkritisk hållning och breddning av ekumeniken till att också gälla fram för allt islam som syskonreligion.

En av de viktigaste frågorna har blivit att kämpa för ett accepterande av homosexuella relationer som jämförbara med äktenskapet mellan en man och en kvinna.

Den här tankelinjen kännetecknas av en intellektuell elit som begränsar tron till upplysningstidens idé om förnuftets överlägsenhet, som därmed innebär att det övernaturliga avvisas som psykologiska företeelser, eventuellt en mystik som existerar utanför allt vi kan förstå. Kyrkor kring denna teologi dör sakta bort med sina förespråkares åldrande.

Tillbaka till kyrkofäderna

I USA pågår en liknande process. I det senaste numret av Christianity Today beskrivs hur kristna ungdomar i 20-30-årsåldern inom de evangelikala kyrkorna söker sig tillbaka till urkristendomen och kyrkofäderna.

Det pågår en ungdomsrörelse i USA som vill anknyta till 300-talets tänkande och därmed de ortodoxa kyrkornas gudstjänstformer: de gör korstecknet i samband med bön, de använder välluktande rökelse och ikoner, och de firar ofta eucharistin, eller nattvarden.

Budskapet till oss 'traditionella' kristna är att vi ska gå förbi vår historia som ofta förankrats i John Wesley, Jonathan Edwards och 1900-talets Billy Graham.

Rötterna finns hos Terullianus, Chrysostemos, Clemens av Alexandra med flera som återfinns i Peter Halldorfs historiska skildringar.

Man kan ana en trötthet i vår tids informationssamhälle, med ständiga aktiviteter och nya krav som möter ungdomarna. Därför blir monastiska kulturer attraktiva och tystnadens gudstjänst något efterlängtat.

Jag har stor respekt för detta och inser att det är något viktigt som sker i sådana sammanhang.

Många upptäcker i det här sammanhanget både de ortodoxa kyrkorna och de katolska gudstjänsterna.

Pingstvänner, som längtar efter något annat än den egna traditionen, närmar sig högkyrkliga lutherska mässor som leds av bibeltroende präster eller går till någon av de historiska kyrkorna för att fira guds-tjänst.

Reagera i ödmjukhet

Nu är det viktigt att 'karismatiska' kristna inte angriper de historiska kyrkorna för deras ikoner och helgon, eftersom vi själva haft problem med idoldyrkan av kända namn, som i samband med bön fått större betydelse än vår egen direktkontakt med Gud.

Det är viktigt att vi tänker ödmjukt innan vi bedömer liturgin på gammalgrekiska eller latin som inte vanligt folk förstår, när vi själva tillåtit en lång period med lovsång på engelska med bedövande musik som gjort att nästan ingen uppfattat texterna och budskapet.

Vi har varit kritiska mot katolska präster som inte konsekvent varit trogna sina celibatära löften om kyskhet. Samtidigt har speciellt karismatiska kyrkor i USA drabbats av en mångfald historier om sina ledares moraliska misslyckanden.

Mitt i detta kaos i västerlandets olika kyrkor pågår historiens mest omfattande framryckning av kristendomen i hela världen – utom i Europa! Miljontals människor blir frälsta, det sker under och tecken. Den karaktär som kristendom i denna globala andeutgjutelse uppvisar är viktigare än någonsin att upptäcka!

Stanley Sjöberg"
---
HaFo - kommentar:

Stanley:

"jag tänker på speciellt tre andliga företeelser som påverkar oss i vår tid."
---
Och här synes Stanley åsyfta och helt bejaka Ulf Ekman och hans förförande verksamhet, Halldorf och hans förförande verksamhet och så Willow Creeks tveksamma verksamhet (de vägrar att lämna besked om var de står i förhållande till JDS - läran och trosförkunnelsens förförelse).

Han bejakar så i "ödmjukhet och respekt", att gå tillbaka "till fäderna" = bejakar katolicismens förförelse.
---
Man vet inte om man ska skratta eller gråta över hur vilsna de kristna ledarna är, här gestaltad av Stanley Sjöberg.

En man som menar sig vara en försvarare av sann kristen tro.

Han är nu så förblindad, så han ser inte förförelsen i trosförkunelsen och katolicismen!

Visst kan man bli både förundrad och uppbragt över hur det kan ske att andliga ledare blir så kompakt blinda.

Men samtidigt är det ju ngt som måste ske om Skriftens ord om avfallet som ska möjliggöra antikrists inträde på arenan, ska kunna ske.

Vore de andliga ledarna vakna, så kunde ju aldrig detta kunna ske.

Men nu verkar de, naturligtvis jämte, att de personligen av olika saker och motiv, "inte ger kärleken till sanningen rum i sina hjärtan", bli blinda, så att de mitt i all välvilja, omsorg och nitiskhet, ändå blir redskap till att förbereda den antikritliga enhet, som kommer att hälsa antikrist välkommen som Kristus.

HaFo

Fick ett mail ang. Stanley Sjöberg som jag sätter in här:
---
Hej Harry!

Stanley S har uttalat sig om det andliga läget i Sverige i positiva ordalag, som du också har tagit upp på din sida.

Johannes Paulus II var påve mellan 1978 och 2005.

Stanley skriver:

"Några år efter att Johannes Paulus II hade installerats som påve i Rom hade jag tillfälle att besöka Vatikanen."

"Sent en kväll kom en katolsk präst fram till mig efter att gudstjänsten var slut. Han ville att vi skulle be tillsammans.

Vi gick in i en liten katolsk kyrkolokal med jordgolv och ett enkelt altare med sitt krucifix. Prästen var ung, han var barfota, med långt hår och skägg, mager och innerligt intensiv.

Han arbetade ibland de allra fattigaste och längtade efter en andlig utrustning för sitt missionsarbete.

Vi böjde våra knän framme vid altaret och efter en stund av stillhet kom den helige Andes närvaro med en obeskrivlig atmosfär av renhet, helighet och kärlek.

Vi överraskades av att börja sjunga en lovsång där vi hade en gemensam melodi och ett gemensamt språk.

Ut ur altaret trädde en gestalt fram till oss och sträckte sina händer över oss för att ge oss sin välsignelse.

Vi såg honom båda två och visste vem det var. Jesus var mitt ibland genom den helige Andes förmedlande närvaro."
---
Man kan ju undra vad som hände vid det bönemötet liksom man kan fundera kring Halldorfs vittnesbörd (för några veckor sedan) om sitt 'andra andedop' tillsammans med en munk i en klostercell?

Här är hela artikeln igen:

http://www.hemmetsvan.se/viewNews.do?NewsID=0208

slut på mailet.
---
HaFo - kommentar:

Ja, nog kan man verkligen undra över vilken ande som gav sig tillkänna både för Halldorf och Sjöberg!!

Inte var det Guds Ande som från den stunden och framgent, gjorde dem blinda för förförelsen både i katolicismen och trosförkunnelsen! Så att de bägge ser positivt på och själva blir draghästar fram mot det avfall som ska ske innan antikrist kan träda fram och som blir ett avfall, därman kommer att hälsa antikrist välkommen som Kristus.

Detta därför att man redan är intagen av och kallar antikrists andes verksamhet,för ett verk av Guds Ande.

Och det lockar man nu in människor in under, med sina charmiga och karismatiska personligheter.

Den gåva och tjänst som Gud lade ned i dessa människors liv, har av anledningar som bara "Gud kan känna till", blivit bedragna av villoandar och tror sig tjäna Gud, men har hamnat i den fruktansvärda situationen att de blivit "falska apostlar" och "villolärare".

Villfarelsen måste komma säger Jesus, men tillägger ett ve, över dem varigenom det sker och säger att det vore bättre, att en kvarnsten vore hängd runt deras hals.

Vi är inte ålagda att "hänga kvarnstenar runt någons hals". Det får Gud sköta om.

Men vi är kallade att "pröva andarna huruvida de är av Gud" och till att avslöja villolärorna och dess företrädare.

Och där är det så tragiskt att detta är vad som blivit både i det här fallet vi talar om gäller både Sjöberg och Halldorf.

Jag hade brevkontat med Stanley och blev förskräckt över, med vilken blindhet inför läran om Jesu andliga död, viftade bort den med, att "problemet idag är inte att en del tillvitar Jesus lite för mycket lidande".

Då har han ju redan blivit blind och förstått nada vad läran om Jesu andliga död, egentligen lär för ngt.

Stanley talar ofta om Jesu "Gudomliga identitet" och ser inte hur det begreppet blir omintetgjort i läran om Jesu andliga död.

Desto mer skrämmande är det då att han i sin blindhet får framstå som en andlig auktoritet, som ska vägleda människor.

HaFo

Stanley Sjöberg har en speciell förmåga att hålla till i olika ****** länge har han varit i Uppsala livets ords **** och har nu kombinerad det med ännu ett, det katolska.

Stanley är varken lärare, profet eller herde; han är evangelist och skulle hålla sig där, d.v.s. inom sitt område, men även där förvillade han med frälsning efter döden boken han gav ut.

Så han är hopplös börjar jag tro, med för Gud är ju allting möjligt; även att får ordning på Stanley: få honom andligt nykter med andra ord. Och sannerligen, det behövs!

Kunde ha tillagt det, att för mig är Bibeln en betydligt större andlig auktoriet och vägledare,
än Stanley Sjöberg.

Så ju mindre man lyssnar på Stanley och ju mer man läser Bibeln, ju bättre är det; åtminstone om man vill hitta hem: hem till himlen.

Kristen eller antikristlig enhet

Angående Stanley

(Hagin hade ju också vissa underliga uppenbarelser--)
En Jesus som kommer fram ur ett altare , ja sannerligen
, i så fall att detta rörde sig om en äkta uppenbarelse
så borde ju Stanley ha blivit så pass fylld av sanningens
ande att man kunde förvänta sig att hans förkunnelse skulle
stå i överenstämmelse med ordet , varom inte så måste
man ju konstatera att det måste vara något mycket underligt
med denne så kallade Jesus som framträdde ur altaret---
"Ljusets ängel"

Inte heller tycks denne Stanley fatta att det är något
mycket sjukt med Jds läran , anmärkningvärt ? , eller inte ?
Nej , det är inte alls anmärkningsvärt , inte alls
det är ju helt följdriktigt , inte med tanke på att
han blivit omdöpt , tydligen--

# Stanley har alltså sedan länge blivit intagen av en
annan ande och är sålunda företrädare för en annan Jesus
, ormen har alltså bedragit honom i form av en tydligen
"mycket underbar och välsmakande" uppenbarelse
Ja , för den förförde är ju denna andliga "dryck" ljuvlig
Och mycket allvarligt är , sedan sprider ju denna person
dessutom smittan vidare

Kjell Sjöberg skrev ju en bok som heter "Låt varna er"
Angående Stanley Sjöberg kan man använda samma
term : "Låt varna er !!"

# Hur ska man kunna få den person att
lyssna som börjat att dricka ur berusningens kalk ?
Det är ibland som att denna person är inne
i ett "andligt race" som ibland kan gå i vågor
detta ska fortgå ända tills det att ??
Frågan är om alla kommer ur detta ?
Baalsdyrkan är det fast det kan se
ut som kristendom , kraften som driver
på framåt kommer från onda andar
, detta är det slag av "hästkrafter som
driver fram detta verk , lycklig den som
inte orkar trampa på i "ekorrhjulet" utan
kastas ut ur det ockulta tramhjulet---
En omvändelse från "åsnan moroten"
"kristendom"

Mvh SLB

Jag skrev här ovan: "Stanley Sjöberg har en speciell förmåga att hålla till i olika ****** länge har han varit i Uppsala livets ords **** och har nu kombinerad det med ännu ett, det katolska".

--

De obegripliga stjärnorna i texten kan översättas med "vid sidan av vägen". I Bibeln står det f.ö. att "där profetia saknas blir folket tygellöst".

Men kan med fog säga, att Stanley Sjöberg gett "tygellösheten" ett ansikte;

de tygellösa blir aldrig kvar på vägen, lika lite som en båt utan köl och roder blir det: den följer alltid aktuellt vindkast, det senaste liksom.

Det finns cirklar med inbyggda labyrinter, d.v.s. med många återvändsgränder. När man skall gå runt där för att hitta vägen ut, får man ständigt vända om och ta en annan väg, eftersom den man valt ofta visar sig vara en återvända. Till slut kommer man ändå ut, och då befinner man sig där man börjat vandringen: vid cirkelns ingång.

Tar man läromässig rygg på Stanley då hamnar man ofelbart i en liknande sorts vandring. Det är bara att kolla hans bakspår så ser man det.

Nu i vår tid har ju i princip hela det kristna ledarskapet i vårt land, tillsammans med Stanley Sjöberg och Ulf Ekman, tagit rygg på påven,

i stället för på Bibelns apostlar och profeter och JESUS Själv; som talade vé över falska ledare, som t.ex. fariseerna och de skriftlärda.

Jes. 3:12 "Mitt folk, dina ledare
för dig vilse och fördärvar den väg
du skulle gå".

Med förvirrade ledare/herdar kan det inte bli någonting annat än ett förvirrat, vilset folk; och det värsta som kan hända ett land och folk är när det andliga ledarskapet blir Gud ohörsamma: vem skall då visa det landets folk vägen?! När vägvisarna själva inte vet var de befinner sig!

Hej

Kristen eller antikristlig enhet

# Min kommentar :
"Säg är det konstigt att man längtar bort nån gång ? "

# Någon borde fråga Ulf E , Stanley S och Peter H
om de tycker att det är alldeles i sin ordning att
en sådan som Påven samlar ihop :
"katoliker, baptister, lutheraner, kväkare, mennoniter,
ortodoxa med den ekumeniske patriarken Bartolomeus I,
tillsammans med muslimer, hinduer, buddhister, siker,
shintoister och afrikanska trolldoktorer
som anropar sina gudar"

Ja , vad tycker Ulf , Stanley och Peter H
egentligen om vad som hände i Assisi ?
Citat :
http://www.tidenstecken.se/religionsmote.htm
"Som ett gott initiativ mellan olika religioner anger dokumentet
det initiativ som Johannes Paulus II tog när han kallade samman
kristna tillsammans med ledare från andra religioners trossamfund
i Assisi i Italien den 27 oktober 1986 och återigen den 24 januari 2002.
"Utan sammanblandning förde de tillsammans fram
mänsklighetens rop till Gud",
fastslår dokumentet.
Det är egentligen en vidrig lögn.
http://www.tidenstecken.se/kkreykja.htm#Assisia
http://www.tidenstecken.se/kkreykja.htm#Assisib
Se länkarna till dessa datumen här ovanför"

# Alltså , vad tycker Ulf , Stanley
och Peter H egentligen om vad som
hände i Assisi ?

# Please , please , någon , ställ dessa 3 personer mot
väggen så det kommer fram hur pass förvillade de
egentligen är !!!!!!!!!!!!!!!
# Och , förresten , vad har egentligen
Sten Gunnar H för uppfattning i denna fråga !!!
# Alltså Sten Gunnar , vad tycker du ???

Citat :
http://www.tidenstecken.se/kkreykja.htm#Assisib
"Påven samlade på nytt världsreligionerna i Assissi
2002-01-24 samlade påven på nytt representanter från de
olika världsreligionerna genom att bjuda in 200 delegater från
12 framträdande religioner till Assissi, för att tillsammans med
dem be om fred i världen. I samlingen som hölls i ett väldigt
plasttält mixades kristna hymner med buddhistiskt mässande
innan man läste upp skrivna förpliktelser om att arbeta för fred
på 11 språk, som arabiska, hebreiska, farsi, punjabi m.fl.
I samlingen deltog katoliker, baptister, lutheraner, kväkare,
mennoniter, ortodoxa med den ekumeniske patriarken
Bartolomeus I, tillsammans med muslimer, hinduer,
buddhister, siker, shintoister och afrikanska trolldoktorer
som anropade sina gudar (påminner om dåtidens
Baalsprofeter som Elia utmanade och inte
delade bönegemenskapen med)."
Slut citat

Citat :
"Påvens inbjudan till Assisi 1986
Den 27 oktober 1986 var 155 representanter från 12 världsreligioner
samlade i Fransciskus-staden Assisi i Italien, för att be för fred i
världen.
"Fred är avhängigt av den makt vi kallar Gud", sa påven, som var
initiativtagare till arrangemanget. Innan representanterna för de olika
religionerna samlades tillsammans för att be, så var varje grupp
för sig och alla bad för fred.
De kristna (t ex Robert Runcie - ärkebiskop av Canterbury,
Emilia Castro - generalsekreterare för Kyrkornas Världsråd,
de ortodoxa patriakerna från Ryssland, Bulgarien och
Tjeckoslovakien samt grekiske ortodoxe patriarken från
Konstantinopel) var tillsammans med påven samlade till
gudstjänst i domkyrkan, San Ruffino.
Judarna, med överrabbinen i Rom i spetsen, höll till unden
bar himmel och samtalade om Bibeln och Talmud.
Buddhisterna bad framför en Buddha-staty (med bönerullar
och rökelse omkring detta), som hade satts upp
på altaret i kyrkan San Pietro.
Fetish-prästen från den heliga skogen vid Togosjön höll till i
en sal i rådhuset, där han besvor andarna och stänkte de
tillresande med vatten. Han var i Assisi som representant
för de animistiska religionerna. Han hade för första gången
i sitt liv tagit på sig kläder och skor, och hade för första
gången, tack vare påvens inbjudan, lämnat sin heliga skog.
Shintopräster kom från Japan.
Indianer. En indiansk medicinman kom från
Crowindianerna i Montana.
Bahai-troende, som tror att Kristus var bara en av nia
gudomliga budbärare och inte den mest betydelsefulla.
Dessutom deltog hinduer, parser, sikher, jains, zoroastrians
och muslimer från länder i Asien och Afrika.
Sedan gjordes en gemensam pilgrimsvandring vilken
symboliserade att alla människor tillsammans är på väg
mot ett gemensamt slutmål, Gud.
Efter pilgrimsvandringen möttes man på eftermiddagen
med påven och buddhistledaren Dalai Lama i spetsen
på platsen framför den stora basilikan, Basilica di San
Francesco, för att be för fred. Varje grupp, en efter en,
läste sina egna texter och böner om fred, i de övrigas närvaro.
Mötet avslutades med att påven läste den bön som tillskrevs
Franciskus "Herre gör mig till ett redskap för din fred".
Slut citat

Mvh SLB

Det kristna ledarskapet i Sverige verkar tro, att det är svårt att se och avslöja deras vänstrande med den katolska skökan,

men det är bara tända Ordets ljus och lägga ljuskäglan över dem; och det kan vem som helst läskunnig göra, så ser man det.

Det är bl.a. därför Gud tillsett att vi fått Ordet: för att avslöja lögnens alla tillflykter.

Att katolska skökoväsendet kunde vilseföra människorna när de flesta inte var läskunniga och undervisningen dessutom förekom på latin, är ju lättförståeligt,

men i vår tid är det mer obegripligt och att det obibliska lärosystemet dessutom kunnat infiltrera hela vårt kristna ledarskap, som skett i vårt land, är ännu mer obegripligt.

Det finns bara, som jag ser det, en enda förklaring: "Ljuset ängel" har än en gång lyckats förföra människorna. Först med Uppsala livets ord och nu med påvekyrkan.

Skönt att det finns fler som ser det som jag gör gällande Stanley. Så att jag inte helt är ute och cyklar här. Han är ju nästan en "guru" i många kristnas ögon, som man ser upp till som andlig rådgivare.

Hur allvarligt är det då inte om han kommit fel och förmedlar en blandning av lögn och sanning, så att människor får "skräp i ögonen" och därmed dimmig blick och alltmer börjar snubbla över förförelserna i katolicismen och trosförkunnelsen.

Och hur allvarligt är det om man blir varse detta skulle underlåta att peka på det, så att människor väcks inför att pröva även en ärad och omtyckt ledare.

HaFo

Det den lovsång som Stanley sjunger lovsånger till, enligt ditt tidigare inlägg HaFo, har den sortens lovsång bidragit med två saker, helt kort:

1. Den har flyttat korset och blodet - frälsningens i JESUS KRISTUS - åt sidan till förmån för lovsång till Gud: men Gud frälsar ingen (den sortens lovsånger kan i princip alla de stora religionerna delta) utan det är just Det och Den man flyttat åt sidan som Gud sänt för att frälsa.

2. Man har på sina håll inmutat tid på ungefär en halv timme till tre kvart i början av mötena för detta slags lovsång, som effektivt stängt ute Guds Anden frihet att verka. Och efter predikan har det ofta blivit en ny "bullermatta" av lovsång.

Tala om formalism!

Så "lovsången" har enligt mitt förmenande släckt ut Anden, hindrat Honom, och därmed väckelsen!

Som exempel: Om någon skulle be högt, hur innerligt som helst, i cirka tre kvart eller någon skulle profetera under samma tid, och sedan återkommande möte efter möte,

då skulle vi tysta ned sådant,
som varande i högsta grad ovisligt.

Men lovsången är en av vår tids "heliga kor" som inte får vidröras, inte ifrågasättas och framförallt inte slaktas,

en annan av dessa kossor, är den som Peter Halldorf gjort sig till talesman för; religiöst, obibliskt katolsk bråte,

som heller ingen vågar röra vid, än mindre slakta, (vilket vore av nöden då det vilseför Människorna)
då skräpet heligförklarats av människor som själva gått vilse,

en del med sitt säte i Rom.

Flera röster har nått mig via mail på grund av Stanleys artikel i Hemmets vän, återgiven och kommenterad ovan.
---
”Hej Harry, jag upprördes också av Stanley Sjöbergs senaste artikel. Jag kastade tidningen ifrån mig och sa till min fru att han nu spelat ut sin roll som talesman för kristenheten.

Jag håller helt med i dina observationer och din analys. Stanleys upplevelse i Vatikanen var en nyhet för mig, men gör att jag också kan tro att en "annan ande" förledde honom där, samma ande som gav Halldoft ett andra dop. Andra upplever det i kristen meditation. Det här är väl den transformation som new age vill se över "allt kött" fast den här sker i kristen kostym.

Så här tänker jag bl.a:

De här personerna misstar sig då de bedömer sammanhang utifrån en upplevelse-fixerad kristendom. Då kan vad som helst hända. Det kristenheten allt mer glömmer är att vår tro är dogmatisk - om man får lov att använda det lite torra ordet (vad kan vara bättre att säga?). Tro kommer från budskapet, budskapet står skrivet i Bibeln. Och sann lydnad är att vara trogen ordet.

Vi är kallade att sprida det skrivna ordets budskap. Nattvarden är inte en upplevelse utan en åminnelsehandling som skall få oss att minnas det Jesus gjort, vilket också är nerskrivet. Anden har vi fått för att få kraft att förkunna ordet/budskapet, INTE för upplevelsers skull, osv.”
---

”läste också Hemmets vän och noterade Stanleys politik. Stanley är ju en ’ikon’ som bara vill synas. En och annan artikel i Dagen har dock varit bra på senare tid. Det FINNS fler som är vakna. Vad Willov creec beträffar, så anlitade dom ju en gubbe från Usa:s vapenlobby till ’ledarskapsutbildningen’. Ush ja!”
---

Skönt med bekräftelse att jag inte är helt ute och cyklar! Man känner sig ju som en "missnöjesminister", som ständigt ska sticka ut hakan och "peka finger" mot omtyckta ledare och påstå dem vara vilsna. Vem är jag mitt i al min bedrövlighet som kristen människa, att agera så.

Men ändå känns det ofrånkomligt att skriva ut det man "ser" och får vånda över att människor tydligen inte "ser" och det behövs att ngn hojtar till och åtminstone får dem att tänka efter.

Det kusliga är då, att de som är "intagna" av ledare med charmfulla personligheter som Ekman, Halldorf och Stanley, känner det som att de inte är dessa ledare, som blir ifrågasatta, utan deras efterföljare "reser ragg", som att de är de själva som blir ifrågasatta.

Detta istället för att pröva sina ledare, så går de till attack och vill "kriga ner deras fiende". Den som uppmanade till prövning av deras ledare. Även om uppmaningen till prövning, var väldigt befogad utifrån vad ledaren förmedlat.

Tyvärr är det vad maktmänniskor åstadkommer "som ledare över sina undersåtar". Det kan ske i den mest fromma, gudfruktiga och sammetslena ton av förståelse, enhet och kärlek, som synes full av omsorg.

Men ändå så är det bara ett vapen för att uppnå vad man egentligen är ute efter:

Att synas och höras och framstå som en verklig Gudsman som försvarar den sanna Kristna tron, verkligen evangelicerar och "vinner vårlden för Kristus, samtidigt som man egentligen fallt offer för villfarelse och förmedlar den vidare.

HaFo

Det här är bland det allra bästa jag läst, och jag tänkte; den mannen har fått ljus av Gud:

"De här personerna misstar sig då de bedömer sammanhang utifrån en upplevelse-fixerad kristendom. Då kan vad som helst hända. Det kristenheten allt mer glömmer är att vår tro är dogmatisk - om man får lov att använda det lite torra ordet (vad kan vara bättre att säga?). Tro kommer från budskapet, budskapet står skrivet i Bibeln. Och sann lydnad är att vara trogen ordet.


Vi är kallade att sprida det skrivna ordets budskap. Nattvarden är inte en upplevelse utan en åminnelsehandling som skall få oss att minnas det Jesus gjort, vilket också är nerskrivet. Anden har vi fått för att få kraft att förkunna ordet/budskapet, INTE för upplevelsers skull, osv.”

--


Att få läsa någonting dylikt, är nästan för bra för att vara sant.. Men nu har jag ju fått läsa det med egna ögon!

Hoppas att dessa två pärlor inte landar
enbart hos svin.

Det är Bibeln - Guds Ord - som skall leda Guds folk. När då Ordets förvaltare - som nu i vårt land - blir Ordets förfalskare är folket/fåren illa ute.

När herdarna leder vilse, därför att de inte själva är underställda Guds Ord, utan i stället blivit herrar över det: blundar för obekväma sanningar, och sätter sig över dem: då är det tid för Gud att handla,

att "störta härskare från deras troner" och i deras ställe insätta sådana ledare som hör och gör Guds vilja. Göra slut på dessa förvillares herdetjänst
med andra ord.

Detta handlar om samfundens toppledare, men berör också nivåerna under, där man tiger och samtycker till dessa vilsna toppledares genomfalska ledarskap.

Vad skall man med en Bibel till när man ändå inte följer dess undervisning?! Det har i stället blivit inom kristenheten som man beskyllder de s.k. nyandliga rörelserna för: att serverar folket ett "smörgåsbord" av olika "trosföreställningar" i ställer för att visa dem var vägen går:

visa på den Bibliska vägen, för att sedan också leda
Jesu får på den:

ta rygg på JESUS Själv och Bibelns apostlar och profeter, i stället för att följa påvar, Ulf Ekman, Stanley Sjöberg, Peter Halldorf och andra av sitt eget högmod förblindade ledare.

Bibeln säger, att "Gud leder de ödmjuka rätt". Om det är sant, och det är det, då beror alltså ledarnas vilsenhet på deras högmod -och ingenting annat.

Jag ser framför mig en strid - en uppgörelse - mellan Guds Ord och vilsna herdar som leder Guds får vilse: får som Han köpt åt Sig med Sin ende Sons dyrbara blod.

Och jag tror och är förvissad om, att Guds Ord kommer att vinna, och därmed också de som följer Ordet: de bland Guds folk som håller fast vid "det fasta Ordet". De kan helt enkelt aldrig förlora.

Och om så vore, att endast en enda människa är kvar som står tillsammans med Guds Ord - med Gud Själv m.a.o. - så är det paret, den duon, starkare än alla villolärare tillsammans: det visar oss uppgörelsen på Karmel, mellan profeten Elia och villoprofeterna plus ett helt Guds folk som haltade på båda sidor av sanning och lögn:

precis exakt som nu i vårt land!


Så Du som står tillsammans med Guds Ord, var frimodig och buga inte och bocka inför villfarelsernas alla företrädare, utan säg och skriv sanningen till dem:

det är ju sanningen som skall göra också dem fria, samtidigt som Du räddar Dig själv; genom att aktivt hugga upp rågångarna till villfarelserna!

Rågångar som fått växa igen, genom att våra ledare flyttat gränsrösena.

Men sannerligen, de skall återställas. Gud vakar över Sitt Ord och Sitt verk: de Sina. Han låter inte vargen/tjuven ostraffat stjäla Hans får. Det kommer också tjuvens handräckare - kristenhetens vilsna ledare - bli varse.

De har "kastat hansken" mot Gud Själv, när de inte lyssnat på alla dem han sänt med varningar och andra tilltal till dem. De har bara fortsatt utan hänsyn till Hans sändebud och vad de fått att framföra; som om det gällt människor och inte Gud.

Men Gud - min Gud - har lovat stå emot de högmodiga till evig tid. Och Han håller alltid vad Han lovar. Så även i den här saken, i den här frågan. Den är uppe på Guds "bord" nu, i skrivande stund. Det är jag fullt förvissad om.

Och den kommer inte att tas bort från Hans "agenda" förrän Han fört frågan till den punkt som Han har bestämt: till fullkomlig seger med andra ord.

Se då till att Du är på rätt sida i den striden.
På Guds -och Hans Ords sida med andra ord.

Problemet för de kristna ledarskapet i Sverige, i vårt kompromissernas lagomland, är att Guds -och Hans Sons rike och Ord är kompromisslösa.

JESUS säger till Sitt folk: "Er tal skall vara Ja, Ja eller Nej, Nej, och allt därutöver, är av ondo".

D.v.s. FRÅN den onde.

Vidare säger Han: "Den som inte församlar med mig, han förskingrar". Förskingrar vad? Guds - med Jesu Guds Sons blod - friköpta och dyrköpta får.

När Paulus i sitt brev till Galaterna, två gånger betygar hur han ser på villoläror -och deras lärare, är det ett exempel på Ja, Ja och Nej, Nej.

Han skriver: "Men om någon, vore det ock vi själva eller en ängel från himmelen, förkunnar evangelium i strid mot vad vi har förkunnat, så vare han förbannad.

Ja som vi förut har sagt det, så säger jag det igen: Om någon förkunnar evangelium för er i strid mot vad ni har undfått, så vare han förbannad".

Ett dubbelt vittnesbörd med andra ord, för att understryka Sanningen. På samma sätt som JESUS ofta började Sina tal med: "Sannerligen, sannerligen säger jag er.."

Problemet med vårt lands kristna ledarskap är att de försöker få Guds rike på jorden, att bli ett "landet lagom", d.v.s. som Sverige; ett resultat av den goda demokratins villkor: kompromissernas resultat.

Men Guds rike ÄR inte och kommer ALDRIG att bli, ett kompromissernas rike. Tvärt om! Det är alternativet till världens riken och världens tänkesätt. Det är inte världen som skall förändra Guds rike, utan Guds rike på jorden, som skall förändra världen och världens tänkesätt -och riken.

Och Gud har makt och kraft till det;
om Han får tag i ett hörsamt och lydigt folk:
ett folk som hör och gör Hans vilja på jorden!

En Johannes Döparen var nog för att sätta hela det israeliska folket på fötter, och en Elia var tillräckligt redskap för Gud på Karmel, och en Gideon var också tillfyllest, sedan Gud smort honom med Sin Ande.

Och på det sättet är det fortfarande! Det är Sanningen som har Guds seger i såväl höger som vänster hand: och det är fortfarande Guds Ord är, var och förblir den sanningen. Och det Ordet finns mitt ibland oss, för att användas.

Apg. 12:24 "Guds Ord hade framgång
och visade sin kraft"

Det är samma Ord vi har hos oss än i dag; men var finns lydnaden för det Ordet: ja, åtminstone inte inom toppskiktet av vårt lands kristna ledare.

Tvärt om, där finner man de farligaste förfalskarna/förförarna:

just där man borde finna Guds Ords förvaltare, som med nit och redlighet förvaltar Ordet, som det står nedtecknat i Skrifterna.

Fick ett intressant mail med anledning av Stanleys artikel i Hemmets vän som jag sätter in ett utdrag ur här:
---

”Om man utgår från vad Stanley själv skriver, så inträffade hans ’invigning "några år efter att efter
att Johannes Paulus II hade installerats som påve i Rom( 1978 ). Således har Stanley i ungefär 28 års
tid varit påverkad av denna ’invigning’.

Hur mycket skada har denna person då lyckats förorsaka under denna långa tid? Konstigt att ingen har direkt avslöjat honom förut? Eller har ingen vågat säga något förut?

På något sätt har jag väl mycket länge upplevt Stanley som ’mesig , ’rätt andefattig’ , ingenting
alls att riktigt räkna med. En mycket snäll oskyldig gammal farbror som nog var lite för flummig för att ta på allvar.

Han har väl nog skrivit en del bra också, men denna konstiga ’tomhet’. Har väl undrat en del men inte riktigt brytt mig, har väl bara tagit det som att det är väl som det är med honom och negligerat saken.

Alla kan vi väl vara både ’konstiga’, ’fel och tomma’ ibland, påverkade så att säga, av både det ena och andra.

Men med Stanley ser det ut att vara mycket akut ihållande och alarmerande!! Det visar sig nu alltså att också han bär förklädnad !!

Och att denna ’snälla gamla farbror’, egentligen är företrädare för något helt annat än de flesta tror
Skenet bedrar alltså! På tiden att det kom fram vad han står för !!
---

Så till ngt annat! Angående ’kristen meditation’; Citat klipp av Solvieg Hendrikssen

’Hur många kristna vet t ex att djupmeditationen har sitt ursprung i hinduismen eller att radbandet
är guden Brahmas epitet?’

’två benediktinermunkar, Bede Griffiths och Henri Le Saux, började som missionärer i Indien, upptäckte likheten mellan yoga och kontemplativ djupmeditation, slutade missionera och i stället gick in för integrering av hinduism och kristendom.’

Slut citat
---

Så angående ’upplevelse-fixerad kristendom’. Min kommentar till detta:

mycket av de andliga yttringar som förekommer i upphaussad, hypad upplevelseinriktad så kallad ’kristendom’ handlar enligt min mening egentligen om något som också förekommer i bland annat österländsk mystik, eller för den delen inom shamanism.

Mycket av det som förekommer tex i Jds andligheten är , om man nu vill använda den termen ingenting annat än ett slags ’moderniserad’ shamanism i kristen förklädnad !!

Fejkat, så kallat ’tungotal’, eller ’bönespråk’, ’krigstungor’, kan väl jämföras med nåjdens jojk.

Högljudd monoton , rytmisk musik , ja , kan väl jämföras med ’trolltrummorna’, ja många
är sätten att koppla ihop sitt sinne ed ormens sinne och andlighet

Sätten, formerna , ritualerna är olika, anden är densamma.

Jds andlighet och dess former katolsk andlighet och dess former osv

Citat

’en som förmedlade kontakten mellan människorna och gudarnas värld var nåjden.
När samerna skulle kristnas var det främst mot honom och hans redskap, trumman,
som kyrkan riktade sin förföljelse. I lag förbjöds samerna att inneha trumma och utöva sin tro’
---
Det verkar som att kyrkfolket ofta hade bättre vett förr i tiden! Om man nu spetsar till det ’lite’. Numera bedrivs inom tex frikyrkliga kretsar en andlighet i kristen förklädnad om förr var förbjuden för samer att
utöva.

Det är samma förförelsens ande, som är verksam i trosförkunnelsen och katolicismen, som i shamanismen, men ngt. som idag charmerande herrar som Ekman, Halldorf och Sjöberg, som gärna vill framstå som försvarare av sann kristen tro försvarar och utövar, men som därmed egentligen är redskap till att vilseföra kristenheten fram mot avfall och förmedlar densamma andemakt som var verksam i shamanismen”.

Slut på mailet
---
HaFo kommentar:

Nog ligger det mycket tänkvärt som här framförs!
--
Ge gärna synpunkter!

HaFo

Klistrar in från DAGEN:
---
Ny ekumenisk rörelse samlar kristna

Per Åkerlund, präst och initiativtagare:

"Vi vill inte bygga någon kyrka, inte skapa någon organisation utan vara en vittnesallians på nätet."

Ena Sveriges kyrkor, och låt alla kristna samlas kring nattvarden. Det ekumeniska initiativet Enhetens vänners målsättning är högt ställda. Och ett flertal högt uppsatta teologer ställer sig bakom.

Initiativet har lanserats lite i skymundan, och har hittills spridits via djungeltelegrafen.

I ungefär fem veckor har Enhetens vänner funnits på internet, och det är där initiativtagarna hoppas kunna samla svensk kristenhet, där enskilda kristna från frikyrkor, ortodoxa, katoliker och protestanter hälsas varmt välkomna att be för kyrkans "synliga enhet".Är ett i själen

Under trettio år har jag haft katolska, ortodoxa och frikyrkovänner. Jag kommer inte att konvertera och de kommer inte att bli svenskkyrkliga, men i själen är vi ett.

Det vill vi låta blomma ut i vittnesbörd och tänkande, säger Per Åkerlund, präst i Svenska kyrkan och en av initiativtagarna till Enhetens vänner.

Den gemensamma nämnaren för att delta i ekumeniken är en bekännelse till den apostoliska tron, alltså en kyrka som står i en tradition som sträcker sig till kyrkans ursprung.

Den apostoliska tron är roten och stammen, och allt som växer måste vara i förening med stammen. Samlar mångaDe namn som på hemsidan nämns som deltagare i initiativet är teologer och kyrkfolk, exempelvis den katolske biskopen Anders Arborelius och den tidigare ärkebiskopen i Svenska kyrkan Gunnar Weman.

Men det behövs ingen fin kyrklig titel för att ansluta sig till det ekumeniska nätverket, och Per Åkerlund berättar att han vill se allt från vanliga folks vittnesbörd till utbildade teologers reflektioner.

Låt alla blommor blomma, resonerar han.Trots det ekumeniska anslaget finns det inte någon uppluckring av samfundsgränser, eller en ihopslagning till en enhetskyrka på programmet.

Vi vill inte bygga någon kyrka, inte skapa någon organisation, utan vara en vittnesbördsallians på nätet, lyder Per Åkerlunds programförklaring. Dela sakramenten.

Polemik kristna emellan är därmed portförbjudet. Initiativet är till för att visa på gemenskapen och likheterna bland Sveriges kristna.

Förutom en hemsida, som fortfarande håller på att byggas upp, har en rad evenemang kopplats ihop till Enhetens vänner. På hemsidan refereras till retreater, konferenser och möten som anordnas i "Enhetens vänners anda".

Var det ekumeniska initiativet ska landa är inte helt klart än, och Per Åkerlund menar att de ansvariga bakom inte ska agera poliser och bestämma hur initiativet ska utformas eller tolkas, utan det handlar delvis om vad folk själva gör av det.

Men gott om visioner finns det hos initiativtagarna. Per Åkerlund plockar upp en riktigt het potatis för att exemplifiera vilken mark Enhetens vänner vill beträda.

Målet är att fullt ut dela sakramenten, säger han. Det betyder exempelvis att pingstvänner och katoliker ska dela nattvarden med varandra?- I framtiden, ja. Det är absolut den Helige Andes mål, även om det i dagsläget ligger lång borta.

Med de olika synsätten som finns i dag inom de olika kyrkorna låter det som om man bäddar för teologisk konfrontation. Men det är något Per Åkerlund inte tror på.

Enhetens vänner handlar absolut inte om att vi ska tycka samma sak. Vi får behålla egna smaker, seder och bruk.

Vad vi skulle vilja se är att vi i Sverige börjar betraktar varandra som syskonkyrkor.

Fotnot: Det ekumeniska nätverket återfinns på: www.enhetensvanner.se

Slut citat
---
HaFo – kommentar:

Tror mig kunna svara på en mening i texten ovan:

”Var det ekumeniska initiativet ska landa är inte helt klart än”

---
Men detta upplägg och med de personer som ligger bakom, där man inkluderar även Arborelius och katolicismens förförelse, så kan det bara sluta under påvedömet.

Man startar som en "nätrörelse", men det kommer knappast att sluta där, eftersom man eftersträvar att dela nattvarden tillsammans. Det kan man knappast göra på nätet!

Men vägen dit man börjar samlas i praktiken som "enhetens vänner", kommer att vara väldigt manipulerande och lockande med vackra ord om enhet, tolerans, förståelse och vidsynthet om en enhetlig kristenhet över hela världen. Gemenskapen kommer att vara präglad av ”värme och omsorg”.

Man ska inte ha några ”strider” kring läran, utan bara samlas och enas kring det man har gemensamt ("vara ett så världen kan tro").

Det kommer alltmer att framstå som en ”synkretism” av bl.a. trosförkunnelse och katolicism.

Det sakramentala, ritualer, ikoner och Marias fokuserande, det mystiska, övernaturliga och mässande kommer att få en alltmer framskjuten position. Med ockulta manifestationer som säges vara Guds Andes verk.

Denna ”vidsynta” ”nya rörelse”, kommer att bli en stark draghäst till att fånga upp människor från många olika läger, framemot avfallet.

HaFo

Återger ett mail jag fick med anledning av inlägget om "enhetens vänner":
---
"Ett citat från Enhetens Vänners hemsida:

Enhetens vänner ber den katolske biskopen i Sverige om dispens för interkommunion vid något enskilt tillfälle under konferenser, möten och retreater.

Kommentar:

Har den katolske biskopen sådan befogenheter och vem ger honom denna höga ställning??

Varför ifrågasätter inte de som egentligen inte kvalificerar sig i befintligt skick till denna sk. kommunion (nattvard), varför de är diskvalificerade. Varför reder de inte ut den frågan först och främst?

Arborelius säger ju följande i klartext:

'Det bygger på att de som tar nattvarden har samma tro'.

Med andra ord att man ska bli en katolik om man ska få vara med i deras förvrängning av nattvarden.

Hur kan folk bara lydigt svälja och böja sig för sådant översitteri?

http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=150508 "

Hej

Citat från Enhetens Vänner :

"Kring Östanbäck och planerna för Enhetens kyrka samlas
svenskkyrkliga, romerska katoliker, syrianer, pingstvänner
och frikyrkliga"

Min kommentar :
En sak är jag säker på : aldrig att Levi Pethrus
skulle ha deltagit i något sådant påfund !!!

Men för dagens "ockult marinerade" , indoktrinerade
Pingstvänner och frikyrkliga är tydligen det mesta tillåtet !!

http://www.enhetensvanner.se/index.php?kind=text&key_id=58

"Den ekumeniska iver som präglade 1900-talet från Nathan Söderbloms tid och
fram till först påven Johannes Paulus och sedan den Ekumeniske patriarkens
Bartholomaios besök i Uppsala 1989 och 1993 har dämpats och väl närmast
förträngts i svenskkyrkligt ledande kretsar. Men de tre nya inslagen,
det pentekostala initiativet, de orientaliska kyrkornas nya plats inom
kristenheten också i Sverige, och de många små grupperingarna,
som söker sig samman andligt-ekumeniskt är tydliga också i vår miljö.

Bjärka Säby blir alltmer ett öppet andligt centrum.
De romersk katolska klostren
och kommuniteterna drar till sig andligt
sökande, inte minst de nya vid Omberg
och det som byggs upp i Nydala.

Kring Östanbäck och planerna för Enhetens kyrka samlas
svenskkyrkliga, romerska katoliker, syrianer, pingstvänner
och frikyrkliga.

Berget i Rättvik är ett annat medvetet centrum
och Livets Ord i Uppsala blir det alltmer.
Nätverket "Enhetens vänner" har just börjat byggas
ut och spänner över flera kyrkogemenskaper.
Oas-rörelsen är ett annat vitalt nätverk"
Slut citat

#Det finns också en person till som kallas
för "Påve" och som tydligen är
mycket "enhetssträvande"

http://www.copticpope.org/index.php
Shenouda III
http://sv.wikipedia.org/wiki/Shenouda_III

"Enligt vad man kan läsa på "Enhetens Vänner" verkar
denne "Påve" Shenouda vara rätt populär i sitt sammanhang

Citat av Biörn Fjärstedt :

"Det nya i vår generation är att gränslinjerna mellan
kyrkotraditionerna är genombrutna.
I den väldiga kryptan under S: t Markuskatedralen
I Kairo har kopternas påve, Shenouda,
under lång tid samlat flera tusen till gudstjänst
med sång och musik, undervisning, förbön och
välsignelse på onsdagskvällar.
Stämningen är förtätad och upprymd.
Ett ungdomsband spelar från ett podium,
musik i västerländsk karismatisk stil.
Påven Shenouda kommer in under
häftiga ovationer och inleder.

Under fortsatt musik och körsång samlas
frågelappar in i stora korgar och bärs fram.
Påven sorterar så snabbt han kan i
högar efter ämnen och karaktär.
När han är färdig börjar han svara,
daglidagsfrågor om kristenlivet.
De kristna är en trängd minoritet i landet.
Påven själv har suttit i husarrest
i ett av ökenklostren.
Men det är också teologiska frågor.
De närvarande suger till sig varje ord.
Simultantolkning i hörlurar finns på flera
språk, semitiska och indoeuropeiska.

Efteråt är det fritt mingel på den öppna kyrkplanen
och ett särskilt kyrkbröd med kors på försäljs.
Några, gärna gäster från andra länder, blir
inbjudna att träffa påven i ett mottagningsrum.
Småskrifter, de flesta med påven Shenouda som författare,
kassetter från mässor och onsdagsmöten liksom koptiska kors,
radband och heliga bilder finns att köpa.

Det finns en likhet med det som kan ses på Livets Ord,
i en katolsk karismatisk församling i Agadir i det
muslimska Marocko och i många megakyrkor i
Korea och Guatemala"
Slut citat

# Min kommentar :

Jag vet ju inte vilka "megakyrkor" i Korea och Guatemala"
som Björn Fjärstedt syftar på , men med tanke på att han
tycker att det finns likhet mellan dessa och tex Livets Ord
så ger det ett mycket oroväckande intryck av att det är något
mycket underligt på gång
Inte heller är jag så lätt att övertyga om att "Påve" Shenouda III
just nu skulle stå för en alldeles helt sund kristen tro
Hans förflutna är inte precis så förtroendeingivande

# Denne Påve Shenouda har nämligen för länge sedan besökt
vatikanen och tillsammans med påven Paulus VI författade
han en gemensam deklaration om kristologi under visiten"

http://sv.wikipedia.org/wiki/Shenouda_III

"Han har gjort sig känd för sin strävan att ena kyrkorna, och har
sedan 1970 påbjudit dialoger mellan de olika kristna samfunden.
År 1973 var påven och patriarken den förste ledaren för den
koptisk-ortodoxa kyrkan som besökt Vatikanen på 1500 år.
Han och påve Paulus VI författade en gemensam deklaration
om kristologi under visiten"

Mvh från SLB

Jag har tidigare varnat för att ”enhetens vänner”, kommer att bli en stark draghäst för människor från olika sammanhang, till att förenas in under både katolicismens och trosförkunnelsens förförelse, som nu möts och alltmer är på väg att inta de kristna ledarnas hjärtan, när de börjar gå i armkrok med dessa förförelsers företrädare.

Vi drar med otrolig fart fram mot det avfall, som ska möjliggöra för antikrist att inträda på arenan och bli välkomnad som Kristus (istället för/anti kristus - en annan Kristus och falsk Messias).

Men som de kristna förförda fåren, av den antikristliga ande som alltmer ges utrymme, och kallas för ett verk av Guds Ande, så kommer man att bejaka antikrist som Kristus.

Johannes säger:

"Ni har hört att en antikrist ska komma och redan har många antikrister uppstått. Därav förstå vi , att den yttersta tiden är inne"

Det talas här om många antikrister. Men också om en speciell antikrist: "Ni har ju hört att en antikrist ska komma".

Dessa "antikrister" kan alltså antas vara föregångare till den slutlige antikrist, som ska uppträda på världs scenen. Med en tid som är tillmätt för honom. Det står att "han fick makt att så göra under 42 månader" (Upp.13:5).

Alltså ungefär lika lång tid (3,5 år), som den han ska plagiera, var verksam i sin jordiska gestalt, Jesus Kristus.

Han kommer att försöka imitera Kristus och kommer antagligen, därför att först uppträda som en fredskämpe, som ska upprätta "fridsriket" i en kopia av Gudsriket på Jorden, som den sanne Kristus senare ska upprätta.

Människor kommer antagligen till förstone, att bli bedragna till att se på honom som räddaren, världsfrälsaren, som enar både världen politiskt och andligt ( det senare via den falske profeten).

Det förvånar inte om han är den mest begåvade och välutrustade person som världen skådat. Med en intelligens och förförelsekonst som kommer såväl kristna och alla människor till att under häpnad bäva och bli duperade och vilseförda.

Johannes såg honom som den han verkligen var, vilddjuret, men framställde honom även som den store bedragaren som duperar, manipulerar och först framstår som ngn annan än den han egentligen är.

Eljest skulle han aldrig kunna tillskansa den politiska och andliga makt, som även inkluderar tillbedjan och hänförelse över hans fantastiska personlighet och de tecken och under, som han i anslutning till den falske profeten ska åstadkomma.

Han ska med list och lögn förföra de som bor på jorden. "Och hela jorden såg med förundran efter vilddjuret" (Upp. 13:3) Och det bedrägeriet går inte heller de kristna förbi.

Det bedrägeriet är under lång tid redan förberett i kristenheten fram mot avfallet, som ska möjliggöra att antikrist kan träda fram. De kristna har blivit förförda av sina ledare genom att kalla verk av antikrists ande för ett verk av Gud.

HaFo

Jag bifogar en länk till SKR - Sveriges kristna råd, som har antagit ett 'arbetsdokument' kallad Charta oecumenica, samma dokument som ligger till grunden för 'Enhetens vänner':

http://www.skr.org/verksamhet/ekumeniskteologi.4.17aaa0e104a8ab366980002486.html

..........

Det är skrämmande vad man förbinder sig till i detta dokument. Praktiskt taget 'säljer' man den underbara FRIHET i Kristus till att underordna sig en enda människa, påven, som anser sig vara 'Kristi ställföreträdare på jorden'.

Bibliska citat 'vävs in' i mänskliga tankar på ett skickligt sätt, så att folk blir förvirrade.

En del sanning + lite lögn = degen blir syrad....

Och till slut blir den så sur, att man bara hoppas att folk vaknar upp, när de har smakat att det inte är 'äkta föda'.

"Låt ingen bedra oss..."
....

Fick ett mail med en artikel av Stig Andreasson. Mailavsändaren ger sen egna kommentarer. Jag sätter in mailet och ger sen också själv en kommentar.
---

Från mailet;

I tidningen "Midnattsropet" 1 - 1999 från Maranatas sida , (man kan gå in och söka upp olika nummer), så
finns följande av Stig Andreasson

http://midnattsropet.se/?visatext=172

Kan man vara både pingstvän och katolik?

Text av Stig Andreasson

Sedan en del år tillbaka talas det om en växande pingstväckelse bland katoliker i olika delar av världen. Ibland läggs tonvikten på att de som gripits av denna väckelse alltjämt är katoliker. Ibland stryker man under att de utgör en ny typ av pingstvänner.

Detta föranleder mig att ställa den något tillspetsade frågan i artikelrubriken, som också kan formuleras litet annorlunda. Kan verkligen en pingstvän vara katolik eller en katolik vara pingstvän?

Ordet "pingstvän" är inte bibliskt. Det är inte "katolik" heller. Men varken baptister, metodister, missionsförbundare, frälsningssoldater eller andra nyare samfundsbeteckningar står omtalade i Guds Ord.

Där talas det om "bröder, troende, kristna eller Guds barn," och allra vanligast är benämningen "de heliga", då det talas om Guds folk på jorden. Det uttrycket förekommer omkring 60 gånger i Nya testamentet. Märkligt nog skulle många av oss inte ens kunna tänka oss att byta ut vår samfundsbeteckning mot en enbart nytestamentlig beteckning.

Men låt gå! Då man kallar sig "protestant, katolik, pingstvän eller baptist", så måste man ju mena något med det. Uttrycket "pingstvän" låter sympatiskt. Även många som inte officiellt tillhör en pingstförsamling är färdiga att deklarera sig såsom "vänner av Pingsten". Det är ju naturligt.

Att det skall vara nödvändigt att ståta med en extra religiös etikett utöver det att jag är en kristen för att bekänna min tro på Pingsten – det är kanske inte lika naturligt.

Men i så fall är det lika onaturligt att en kristen måste presentera sig som "baptist" för att bekänna sin tro på dopet. Alla kristna borde ju vara både "dopvänliga" och "pingstvänliga" – och för övrigt vänliga på många andra områden, inte minst mot varandra.

Den pingstvänliga inställningen fick en delvis ny etikett för dryga trettio år sedan. Sedan dess talar vi om "karismatiska kristna". Den karismatiska rörelsen har berört så gott som alla klassiska protestantiska samfund och även den katolska kyrkan har påverkats.

Eftersom många katoliker har gjort och gör karismatiska upplevelser borde väl frågan i artikelrubriken vara avgjord på förhand. Eller hur?

Ja, kanske, men ändå gör jag ett försök att reda ut den härva av begreppsförvirring som trots allt ligger gömd i allt detta uppfatta det också gärna som ett försök att se litet djupare på ett mångsidigt problem.

Några färska typexempel på pingstvänliga, karismatiska katoliker.

Det är tidningen Petrus som står för de exemplen i nr 34 årgång 1998. En kvinna, som där vittnar om sin andedopsupplevelse, berättar att detta förde till att hon kunde be till Jesus utan skrivna böner, vilket hon tidigare inte hade gjort.

Sedan fick hon också ett "bönespråk", alltså gåvan att tala i tungor. Detta hörs fint. Men sedan sägs det om henne att i sina böner vänder hon sig inte bara till Maria, utan hon ber också till helgonen och änglarna om hjälp.

Ett annat exempel är pingstvännen och universitetsprofessorn som gått över till katolska kyrkan men som säger:

"Jag har inte övergivit något av det jag trott på. Jag har gått in i ett större sammanhang, där det jag upplevt inom pingst också finns med."

I fortsättningen påpekar han att det är viktigt att skilja på vad som förekommer bland världens många katoliker och det som kyrkan verkligen lär.

Det verkar som om han betraktar den katolska läran som ett uttryck för det centrala i den kristna tron. Han tycker också det är lika naturligt att be helgonen, alltså avdöda kristna, om förbön som att be nu levande trosfränder om hjälp i bönen.

Ett tredje exempel är kvinnan som varit katolik sedan födseln, men som vid 20 års ålder drog sig bort från den katolska kyrkan i 13 år.

Under den tiden gick hon i olika pingstkyrkor. Hon deltog bland annat i undervisningen i Södermalmskyrkan i hela fem år.

Idag är hon katolik och ber dagligen med hjälp av radbandet eller "rosenkransen" denna bön till Jungfru Maria: "Hell dig Maria, full av nåd! Välsignad är du bland kvinnor..."

När de skrivna bönerna inte räcker till ber hon i tungor. Hon säger också att hon fann ut att det var speciellt "roligt" på katolikernas karismatiska konferenser.

Man både applåderade, skrattade, sjöng och dansade i kyrkan. Den karismatiska väckelsen säges ha fört henne och hennes trosfränder in i en rik gemenskap med karismatiska kristna från andra samfund.

Dessa exempel borde väl övertyga den mest skeptiske om att det går an att vara både katolik och karismatisk pingstvän på samma gång.

Först vill jag säga att det är fjärran från mig att vilja fälla någon personlig dom över de människor jag nu har hänvisat till. Jag finner det heller inte gagneligt att nämna dem vid namn. Men som typexempel är de intressanta. Och de ger oss anledning till att göra några enkla kommentarer.

Synkretism eller religionsblanding har många orsaker.

Den gamle väckelsepredikanten Frank Mangs berättade en gång för min hustru och mig om en del underliga saker han hade varit med om under sitt långa och innehållsrika liv. Han avslutade med följande kommentar:

"På det religiösa området är människan inte särskilt förståndig." Nej, ofta är det på religionens område som man möter de värsta formerna av inkonsekvens och bristande logik. Varför är det så?

En av orsakerna är att en del människors religiositet är utpräglat känslobetonad. De känner sig dragna till det mystiska och svärmiska. De upplever själva stämningen i bönestunden och gudstjänsten starkare än de upplever det substantiella innehållet både i bönerna och predikan.

Det är solklart att sann kristendom måste engagera oss också känslomässigt, men inte bara känslomässigt. En till nittio procent emotionell religiositet innehåller inte mycket av förmågan att urskilja och bedöma vad som är rätt och fel.

Den känslobetonade religiositeten har också en sagolik förmåga att på ett nästan rörande sätt idealisera den religionsform i vilken man känner sig hemma och trivs med. De personer som presenterats i tidningen Petrus synes mig vara ganska typiska exempel på just detta.

Min egen mer än 45-åriga erfarenhet av evangelisation bland katoliker har inte gett mig tillfälle att möta just sådana typexempel särskilt ofta.

Det vanliga har faktiskt varit att då katoliker fått höra evangeliets budskap och börjat få litet kunskap i Bibeln, så har de spontant och utan påtryckning lämnat den katolska kyrkan.

Helt naturligt såg de också det meningslösa i att be till helgonen, som ju är döda människor. Till och med en fransk katolsk präst, som börjat läsa Bibeln med iver, sade en dag till oss: "Det räcker att be till den levande Guden:" Helgon- och Mariakult var inget för honom längre.

Ofta har vi sett att mycket enkla människor, bönder och fabriksarbetare, mycket klart ser vad som är rätt och fel då det gäller katolsk lära och praxis i Bibelns ljus.

Därför förefaller det gåtfullt för mig att någon regelbundet kan vara med på bibelstudier i en pingstförsamling i fem år och sedan sitta där med sitt radband och be till jungfru Maria.

Att Mariabönen åtföljes av tungotal gör saken ännu mera gåtfull. Men givetvis vet jag att det finns människor som totalt saknar förmåga att läromässigt och förståndsmässigt analysera både sitt eget fromhetsliv i synnerhet och religiösa företeelser i allmänhet.

Vi skall inte förakta det emotionella och känslobetonade i trons värld. Men Bibeln talar trots allt om "en full förståndsvisshets hela rikedom". Det är inte säkert att man är på rätt väg därför att man känner det gott och skönt att vandra på den.

Dessutom måste vi nog säga att nutidens förkunnelse blivit mer och mer konturlös. Det dras inte längre upp några skarpa och tydliga gränser mellan vad som är rätt och fel. Då är det inte underligt om synkretismen lever i stor välmåga.

Gud möter inte människor efter deras religiösa etiketter.

Jag har faktiskt inte alls svårt att tro på Guds möjligheter att möta och välsigna sökande katoliker. Det har vi som sagt sett en hel del av under årens lopp. Jag kommer speciellt ihåg en vinter då vi befann oss i östra Frankrike och höll på med evangelisation och församlingsbyggande verksamhet i ett mycket katolskt område.

Vi hade möten på många platser, men söndagsmötet i områdets största stad samlade mest folk. Det betyder inte att skaran som samlades var så stor. Vår lokal var snarare liten och trång, och de som fyllde bänkraderna var allesammans så gott som utan undantag katoliker.

Den vintern upptäckte jag en ny bibelbok. Det var givetvis inte någon arkeologisk upptäckt, utan uteslutande en andlig erfarenhet. Boken om jag blev så fängslad av heter Hebréerbrevet.

Den skrevs ju som namnet säger till hebréerna, alltså till judarna, och avsikten var att presentera evangeliet som en fortsättning och en fullbordan av Gamla Testamentets budskap. Avsikten var också att visa varför det nya förbundet är bättre än det gamla.

Katolikerna var vana vid att Jesus skulle offras på nytt igen på altaret i kyrkan genom prästens händer varje gång det var mässa. Nu fick de höra om det fullbordade försoningsverket. Jesus hade offrat sig en gång för alla för att köpa oss fria.

Söndag efter söndag läste vi från Hebréerbrevet och Gud välsignade sitt eget Ord. Ljuset gick upp i förmörkade hjärtan. Sökande katoliker kom till Frälsaren. Flera av dem blev mycket ivriga själavinnare och stöttepelare i församlingen.

Ännu idag, många år senare, kan vi glädjas över att de av dem som nu är i livet fortfarande är lyckliga i tron och nitiska i Herrens tjänst. Ingen av dem sitter med ett radband och läser Maria-böner. Nej, de har allt i Jesus Kristus.

Att dessa människor bar på en katolsk etikett hindrade givetvis inte att Herren kunde verka i deras hjärtan. Han verkade fram tro och frälsningsglädje långt innan de alla hade förstått att de borde lämna Påvekyrkan.

Gud möter inte folk i egenskap av katoliker och protestanter. Han ser till deras längtan och ärliga sökande. Men frälsningsupplevelsen förde till att dessa katolska sökare inte längre kände sig hemma i Roms kyrka.

Hur vi känner igen Pingstens helige Ande

På reformationens tid verkade Guds Ande genom Luther och Calvin och många andra förkunnare. Men aldrig på det sättet att Mariakult, helgontillbedjan, ängladyrkan, avlat och själamässor blandades in i det evangeliska budskapet.

Nej, det förde snarare till en brytning med katolsk tro och religiositet.

Enligt Bibeln är den helige Andes främsta uppgift att leda människor fram till hela sanningen samt att förhärliga JESUS! En pingstkristen känns framför allt igen på att han är Kristusgripen. Han har en kristocentrisk tro och ett levande Kristusvittnesbörd.

Eftersom bön till de döda och tillbedjan av änglar är klart förbjudna i Guds Ord, förstår jag inte hur den helige Ande skulle kunna leda oss in i ett böneliv med Mariabön, helgonkult och ängladyrkan.

Vidare säges det i Herrens Ord att "där Herrens Ande är där är frihet." Frihet från schema och ritualer, ceremoniväsen och sakramentalism, kyrkopolitik och religiöst partisinne.

Katolikernas blinda lydnad för påven och kyrkans läroämbete, deras tro på den frälsande kraften i kyrkans sakrament och deras många vidskepliga bruk kan svårligen förenas med Pingstens helige Ande. Att det ibland kan ta relativt lång tid för vissa personer att komma loss från olika former av död religiositet, det vet vi av erfarenhet.

Men i det långa loppet tror jag att sann pingstväckelse och genuin romersk katolicism är lika oförenliga som eld och vatten.

Slut på artikeln
---

Mailavsändarens komentarer:

Får Katoliker faktiskt höra ett levande evangelium så kan de bli befriade!!!

Men så till något mycket "underligt" , här handlar det om en person som var "katolik från födseln" (tror i och för sig att det är man faktiskt inte alls ! )

Citat av Stig A

"Ett tredje exempel är kvinnan som varit katolik sedan födseln, men som vid 20 års ålder drog sig bort från den katolska kyrkan i 13 år.

* Under den tiden gick hon i olika pingstkyrkor. Hon deltog bland annat i undervisningen i Södermalmskyrkan i hela fem år.

* Idag är hon katolik och ber dagligen med hjälp av radbandet eller "rosenkransen" denna bön till Jungfru Maria: "Hell dig Maria, full av nåd! Välsignad är du bland kvinnor... "När de skrivna bönerna inte räcker till ber hon i tungor.

* Hon säger också att hon fann ut att det var speciellt "roligt" på katolikernas karismatiska konferenser.

* Man både applåderade, skrattade, sjöng och dansade i kyrkan. Den karismatiska väckelsen säges ha fört henne och hennes trosfränder in i en rik gemenskap med karismatiska kristna från andra samfund"
---
Mailavsändarens komentarer:

Denna person , drog sig alltså under en lång period bort från Katolska Kyrkan och började istället gå i olika Pingstkyrkor! Hon deltog alltså dessutom i undervisningen i Södermalmskyrkan i hela fem år!!!

Trots dessa "mellanspel" så är hon idag ändå katolik och ber dagligen med hjälp av radbandet eller rosenkransen" denna bön till Jungfru Maria: "Hell dig Maria, full av nåd! Välsignad är du bland kvinnor...
"När de skrivna bönerna inte räcker till ber hon i tungor"

Denna person undervisades i fem år , alltså i fem år!!! i Södermalmskyrkan , vad i all världen sysslade de med i Södermalmskyrkan , under dessa fem år som hon undervisades där , egentligen ?

Förkunnade de faktiskt inte ett rent evangelium så hon kunde bli befriad från den Katolska ockultismen ,
eller vad berodde detta på ?

Eller var det i själva verket så illa att hon blev ännu mera befäst i sin "hedniska Kristendom" , i tex Södermalmskyrkan ??

Inte blev hon ju omvänd till sann Kristendom där i alla fall !!

"Googlar" jag på Södermalmskyrkan Jds Ulf så hittar jag underliga saker!!!

Och hur var det med de olika Pingstkyrkor som hon gick i ! , vad fick hon höra där, eftersom hon inte kom loss från katolicismens förförelse, utan förblev fast i den ? Detta är oroväckande , så tycker jag i alla fall !!

För kommer en ockult förledd Katolik in till en verkligt Levande församling , så bara måste det ju ske någonting!

Det ska märkas! Ockultismen trivs bara helt enkelt inte i ett friskt Kristet sammanhang !

Det bara går inte ihop, aldrig, aldrig! Det blir en konfrontation, helt säkert Katolsk ockultism och ett friskt Pingstsammanhang det skär sig helt oundvikligen , det bara är så det är!

Slut på mailet
---

HaFo – kommentar:

Noterar en mening från mailet:

”Katolsk ockultism och ett friskt Pingstsammanhang det skär sig helt oundvikligen , det bara är så det är!”

Men nu var det tydligen i detta exempel, någon som fångad i katolicismens förförelse, kunde gå runt på Pingstmöten och tydligen ”möta samma ande”, så att hon kände sig hemma, kunde förbli i sin villfarelse och så lägga till med en ”del yttringar” från det nya sammanhanget, som tydligen smälte väl in i hennes tidigare ockulta utövning.

Jag håller med mailavsändaren, att det ger ett ruggigt besked vart Pingst idag egentligen har hamnat andligt sett.

Att hon mötte samma ande på Södermalmskyrkan var mindre märkligt. Där hade redan den antikristliga anden tagit över på grund av Ekmans medverkan och införande av trosförkunnelsen som Spetz hakade på.

Att det är samma antikristliga ande, som är verksam och manifesterar sig, såväl inom katolicismen som trosförkunnelsen, blir ju genom skeendet mellan katolicismens och trosförkunnelsens företrädare alltmer uppenbar.

HaFo

Fick ett mail med fölande information. Tycker inte det är så svårt att inse vilken ande som ligger bakom denna enhetssträvan, som inte enbart kommer att stanna vid att man hamnar under påvekyrkan, utan även på sikt, via katolicismen kommer att lotsas fram emot en sykretism med världens övriga religioner in under avfallet:

---
Ett uttalande från Östanbäck Antoniusdagen 2008

ÖSTANBÄCKS KLOSTER har en profetisk kallelse att med andra kommuniteter visa på alternativa vägar till kyrkohistoriens friska källor. Den 17 januari skrevs nedanstående uttalande, vilket också är en utmaning till hela Den svenska kristenheten i många avseenden -inte minst avseende enheten som kanske mer än någonsin är föremål för bön och samtal.

***

SAMLADE OMKRING VISIONEN att få bygga Enhetens kyrka vid Östanbäcks kloster vill vi ta tillfället att uttrycka vårt gemensamma ja till det monastiska livets nådegåva.

Det är Guds Andes verk ibland oss och runt om i världen att kommuniteter med olika kallelser har återkommit till kyrkor som gjorde sig av med klostergemenskaperna för snart 500 år sedan.

I glädje anknyter vi till det officiella erkännande av klostrens betydelse som Svenska kyrkans biskopar gjorde denna dag för 18 år sedan.

Det handlar främst om vägen till kontemplation. Ett liv i Guds hjärta är överhuvud förutsättningen för ett trovärdigt kristet vittnesbörd i världen. Från hjärtat pumpas blodet ut.

På motsvarande sätt förmedlar klosterrörelsen liv till kyrkans olika lemmar genom ständig bön.

Den monastiska kallelsen är profetisk. Genom att visa på vägar till de friska källorna utmanar kommuniteterna en kultur, där konsumism och självcentrering leder till karaktärens krackelering och en upplösning av relationer.

De utgör celler som återställer kroppen. Samtidigt väcker de ett djupt gensvar hos var och en som längtar efter helighet och en autentisk kristen tro.

Ett genomgående drag i den monastiska rörelsen har varit en djup känsla för samhörighet med hela kyrkan. Kloster och kommuniteter är ett allmänkyrkligt alternativ till sekterism och separatism.

Till skillnad från många andra väckelserörelser och reformationssträvanden har de monastiska avstått från att bilda nya församlingar och kyrkor.

En medveten ekumenisk kallelse, grundad på övertygelsen om en enda, helig, katolsk och apostolisk kyrka, präglar många av de kommuniteter som växer fram i vår tid, även i samfund som tidigare inte haft sådana gemenskaper.

Lärjungaskap i en kommunitet måste vara förenat med en stark medvetenhet om att alla döpta tillhör kyrkan och är våra systrar och bröder. I alla tider har kommuniteter kallat de etablerade kyrkorna till omvändelse, inte genom förakt eller fördömelse utan genom sitt profetiska exempel.

Arvet från den odelade kyrkan utgör en rik källa för tron, bönen och det liturgiska livet. Med eukaristin i centrum och den karismatiska friheten, i personlig lyhördhet för Anden.

Så ser vi klosterlivet som något Herren har placerat i kyrkans mitt. På ytan kan det verka litet och oansenligt i Sverige idag, men även en liten kroppsdel kan ha en helt avgörande funktion för kroppens välbefinnande. Klosterlivet är inte till för alla, men det välsignar alla.

Vi som undertecknat detta uttalande kommer från olika kristna samfund, men vi ber om och strävar efter den fulla sakramentala enheten i gemensam bekännelse av Jesus Kristus,

sann Gud som blivit människa utan mans medverkan genom den rena jungfrun Maria, och som blivit korsfäst för våra synder och med sin förhärligade kropp lämnat den tomma graven.

Vi bekänner honom med Fadern och Anden i Treenighetens outgrundliga mysterium, och som lärjungar vill vi i allt lyssna till och lyda Herrens bud genom profeter och apostlar.

I vår längtan efter Kristi kyrkas förnyelse genom den helige Ande ber vi med Svenska kyrkans biskopar 1990 för dem Anden kallar till kloster och kommuniteter, att de lever värdigt Jesu Kristi evangelium och bevaras i kärlek och trofasthet, så att Gud Fadern blir ärad i allt och Kyrkan blir en förgård till Guds rike.

Östanbäcks kloster den helige Antonius´ dag,
inför den hundrade böneveckan för kristen enhet 2008

Anders Arborelius OCD, biskop i Stockholms katolska stift

Mar Dioscoros Benjamin Atas, ärkebiskop, patriarkalvikare, Södertälje

Ulf Ekman, pastor, församlingen Livets Ord, Uppsala
Per Englund, präst, ordförande i Förbundet för Kristen Enhet, Knivsta

Sune Fahlgren, teol dr, Evangeliska frikyrkan, Örebro

Rune Ferngren, direktör, Haninge

Roald Flemestad, dr theol, biskop electus i Nordiska Katolska Kyrkan, Oslo

Biörn Fjärstedt, biskop em., Uppsala

Bertil E. Gärtner, biskop för Östanbäcks kloster

Peter Halldorf, pastor, Bjärka-Säby

Bengt Holmberg, professor emeritus, Lund

Sture Holmberg, kyrkoherde, Kila, Västmanland

Carl-Olov Hultby, riksevangelist, Svenska Missionskyrkan, Sala

Berit Simonsson, inspiratör OAS-rörelsen, Henån

Gunnar Weman, ärkebiskop em, Sigtuna

Per Åkerlund, präst, bokförläggare, Skellefteå

Leif W. Östborg, prost, Västerfärnebo, Västervåla

Fick ett mail, som jag vidarebefodrar. Kolla länkarna och svara så inför Dig själv:

Handlar detta om kristen eller antikristen tro!!??

---
Peter Halldorf ska ha en föreläsning om

"ÖKNENS ANDEDOP -den asketiska traditionen och människans gudomliggörelse."

Detta kommer att äga rum på Livets Ord 7 maj 2008:

"ttp://www.livetsord.se/default.aspx?idStructure=4552

Jag tänker osökt på artikeln som omnämner Halldorfs andra andedop i en klostercell:

"ttp://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=150117

Citerar från DAGEN 26/3:

Saudiarabiens kung Abdullah manar till religiös dialog mellan muslimer, kristna och judar. Det är ett sensationellt förslag från ledaren för ett land som bara tillåter islam. De tre religionerna behöver samarbeta för att "försvara mänskligheten", säger monarken.

Kung Abdullah planerar en konferens med företrädare för de tre monoteistiska religionerna, uppger al-Sharq al-Awsat, en arabiskspråkig tidning med saudiska ägare som ges ut i London.

Han diskuterade planerna när han nyligen mötte påve Benedikt XVI i Vatikanen i november, skriver tidningen.

Det är första gången en saudisk härskare för fram sådana idéer. Det är uppseendeväckande i det ultrakonservativa Saudiarabien där islam är den enda tillåtna religionen och dit det är förbjudet att föra in kristna krucifix och judiska davidsstjärnor.

"Slå vakt om mänskligheten"

Han har fått klartecken för sina idéer av Saudiarabiens högsta religiösa ledare och avser att också konsultera muslimska ledare i andra länder.

Nästa steg blir möten över religionsgränserna.

-Jag ber representanter för all de monoteistiska religionerna att möta sina bröder i tron, säger Abdullah.

-Jag planerar, om Gud så vill, att hålla toppmöten - inte bara ett - för att höra mina muslimska bröders uppfattning i hela världen.

Sedan ska vi ska börja möta våra bröder i varje tro jag har nämnt, både Torah och evangelierna ... för att hitta vägar att slå vakt om mänskligheten.

-Vi har förlorat uppriktighet, moral, trohet till och känsla för våra religioner och mänskligheten ... (jag beklagar) familjeupplösningen och ateismens frammarsch i världen, en skrämmande företeelse som alla religioner måste konfrontera och besegra, säger kungen..."

slut citat
---
HaFo kommentar:

Här ser vi nu mitt fram för våra ögon, hur en religionsblandning kommer att bejakas och träda fram.

Naturligtvis är katolska företrädare här på alerten och "kristi ställföreträdare på jorden" påven, vill gärna ge sig in i denna religionsdialog, som kommer att vara ett förlängande led i förberedelsen av det avfall (som nu förbereds i kristenhetens underordnande under katolicismen och trosförkunnelsen som nu möts), som ska hälsa antikrist välkommen som Kristus och världsfrälsare.

Där den falske profeten ska förmå människor att tillbe, den istället för, Kristus - antikrist.

HaFo

Citerar från Bertil Lundbergs hemsida som Du når genom att gå in på ”Länkar” i menyn till vänster på min hemsida. Och ger sedan en HaFo - kommentar
---
Gösta Hallonsten i Katolskt magasin

Gösta Hallonsten är medlem i den Påvliga Internationella teologkommissionen och ställer i Katolskt Magasin nr 10/971010 frågan om de icke kristna religionerna också är frälsningsvägar som sådana, eller om det bara handlar om den enskilda människan som följer sitt samvete? Och han ger detta svar:

Påven Johannes Paulus II har talat om Andens universella verk. "Anden verkar i människors hjärtan, folkens historia, kulturer och religioner," skriver påven i sin missionsencyklika. Kommissionen drar slutsatsen:

"Givet detta uttryckliga erkännande av Kristi Andes närvaro i religionerna kan vi inte utesluta möjligheten av att dessa, som sådana, har en viss funktion i frälsningen, d v s att de trots sina tvetydigheter, hjälper människan att nå sitt yttersta mål." (Sid 84). Men Anden verkar på ett privilegierat sätt i Kyrkan.

Det här dokumentet får anses representativt för den katolska kyrkans lära idag, enligt Gösta Hallonsten.
---
Min kommentar(Bertils):

Den katolska internationella påvliga teologkommissionen som skrivit detta tar fasta på vad påven sagt för att tolka sitt svar.

Kristi ställföreträdare på jorden har talat och kommissionen grundar sitt svar på detta och inte på vad den verklige företrädaren och auktoriteten Kristus och hans apostlar har sagt i ämnet.

Och slutsatsen är att Anden verkar på ett privilegierat sätt i Kyrkan, men att man inte kan utesluta att på grund av att Kristi Ande är närvarande i andra religioner så finns möjligheten att dessa andra religioner, trots sina tvetydigheter och motsägelser, kan hjälpa människan att nå sitt yttersta mål, vilket ju måste vara frälsningen.

Från att tidigare ha gjort anspråk på att vara den enda saliggörande institutionen, så har nu påven och hans teologer tagit steg för att fjärma sig från detta ***** och är på väg ner i det andra ****** till att kristen tro bara är en till i raden av alla uppfattningar som finns i den religiösa världen.
---
Religiös mångfald i nykatolsk teologi

Kaj Engelhart beskriver i en artikel Katolskt magasin nr 8-9 2003-06-19 Jacques Dupuis SJ som en av vår tids främsta katolska teologer. Han är född i Belgien och har bland annat varit 36 år i Indien som lärare vid jesuiternas colleges. Intervjun med honom är gjord vid ett Stockholmsbesök.

Dupuis har förklarat sin religionsteologiska syn för Troskongregationen i Rom som inte funnit att den innehåller några falska läror. Dupuis menar att Gud också handlar genom andra religioner. Katolskt magasin skriver:

"Gud talar till människor också i andra tider och kulturer, genom andra religioner, symboler, riter.

Religionerna tillhör och ingår i Guds vilja, i hans frälsningsplan. De kan leda människor till Gud och frälsning, de kan förmedla Guds inbjudan till människan så att hon kan välja att svara.
---
Med den synen blir de andra religionerna oerhört spännande för den som vill veta mer om Gud. Hur uttrycker Han sig på andra religiösa språk, i andra symbolvärdar?

Hur förmedlar Han sig själv i en annan kulturkrets? Ett nytt, vitt fält öppnar sig lockande för den som på stadiga ben i den kristna, katolska traditionen, vill spana efter tecken och spår av Guds närvaro på andra håll."
---
Kaj Engelhart försäkrar också att Dupuis är långt ifrån ensam om sin teologiska uppfattning, han har kvalificerade vänner och kollegor vid sin sida både i Rom och i övriga Europa liksom borta i Indien.
---
Katoliker och muslimer ber tillsammans

Den australiske kardinalen George Pell och en framstående muslimsk präst från USA ledde hundratals av kristna, muslimer, judar, buddhister och hinduer den 1 april 2004 i en bön för global fred och tolerans.

Tillbedjarna samlades i Heliga Marias katedral i Sydney för ett trosöverskridande bönemöte tillsammans med imamen Feisal Abdul Rauf från Masjid al-Farah moskén i New York.

Rauf sa i samlingen att människor från alla religiösa trosriktningar, även de som inte har någon religion, måste tala med varandra och söka förstå varandras olika synvinklar.

Rauf bad: "O allsmäktige skapare, vi bjuder in dig till att inspirera oss alla som är närvarande till att söka en djupare global förpliktelse till världsfred därför att i den förpliktelsen ligger en av de renaste stigarna till självfulländning och medlidande och intimitet med dig."

Detta bad han i Allahs namn, den allsmäktige och barmhärtige Guden.
---
I samlingen fanns också Australiens mest kände muslimske mufti, Shejk Taj Din al-Hilali som nyligt varit i trubbel för att sitt påstådda stöd för den islamiska terrorgruppen Hezbollah.

Kardinal Pell och imam Rauf tände både ett ljus tillsammans som en symbol för enhet.

I Qatar har hållits en tre dagars dialogkonferens mellan muslimer och katoliker. Den avslutades den 29 maj 2004.

Konferensen hölls bakom stängda dörrar (för att öppenhjärtliga samtal skulle kunna hållas) med medlemmar från den påvliga kommissionen för religiösa relationer med muslimer och en lika stor grupp av inbjudna muslimska gäster.

En presskonferens hölls med ärkebiskopen Michael Fitzgerald som är president för kommissionen och katolska journalister.

Qatar etablerade diplomatiska relationer med Heliga Stolen i november 2002. Aysha Al-Mannai, som är högste präst i fakulteten för sharia, lag och islamiska studier vid universitetet i Qatar, sa att mötet var mycket positivt och att båda religionerna hoppades på att fortsätta och fördjupa dialogen som etablerats mellan dem.

Det uttrycktes också förhoppningar om att nästa år skulle också judendomen ingå i denna dialog, som de menade överensstämmer med islam och kristendom i tron på en enda Gud. Frihet och mänskliga rättigheter har bland annat tagits upp. Högt svävande mål har man inte satt upp för att ingen skulle bli besviken.

Fitzgerald sa: "Vi var överens om att religiös frihet är en del av mänsklig värdighet som kommer från Gud."
---
Fatima öppnar upp för andra religioner.

Hinduistisk ceremoni i Fatima

Den 5 maj 2004, hölls i uppenbarelsekapellet i Fatima en ceremoni av hedniska hinduer. Kapellet är byggt på det ställe där "Maria" visade sig för de tre barnen år 1917. En busslast hinduer hade fått tillåtelse att använda Fatima Capenlinha och att använda dess altare för sina ritualer.

Rektorn för helgedomen rektor Guerra försvarade användandet av Mariahelgedomen för denna hedniska tillbedjan. Han hävdade den ekumeniska parollen att olika religioner skall koncentrera sig på vad de har gemensamt och inte på vad som skiljer dem.

(Devisen känns igen från Sveriges Kristna Råds paroller!)

Guerra menade också att alla religioner är goda därför att de alla leder oss till Gud!

Hinduprästen bad vid altaret Shaniti Pa, fredsböner. Hinduprästen som ledde ceremonin var klädd i en traditionell hinduistisk dräkt och han utförde offer av blommor och mat, en pujaritual.

Efter andakten eskorterades hinduerna av Fatimas myndigheter till att bese en modell av den väldiga rundformade helgedom som nu är under konstruktion, ett 50-miljoner dollar projekt.
---
En av hinduerna rapporteras ha sagt att de reser till Fatima därför att det finns många gudar, och gudarna har fruar och kompanjoner som vill ge lycka.

Hinduerna kom från Lissabon där de har ett hindutempel och en gemenskap av ett par hundra personer.

Deras tempel rymmer en mängd statyer av deras gudar och gudinnor. Prästen Jacques Dupuis sa på Fatimakongressen i oktober 2003 att rådet i Florens innehöll en "hemsk text" (utanför Kyrkan finns det ingen frälsning) som måste förkastas.

Han sa också att den Helige Ande är "närvarande och verksam" både i buddhismen och hinduismen. Det talet applåderades av rektor Guerra.

Hinduistisk gudstjänst hölls i Uppenbarelsekyrkan i Fatima. 60 hinduer ledda av en överstepräst deltog den 5 maj 2004 för att betyga sin vördnad för gudinnan Devi - naturens gud.

De hade med sig olika hinduistiska gudastatyer som de samlat ihop från sina tempel i Lissabon.

En hindupräst sjöng böner från helgedomens altare. Fader Luciano Guerra kommenterade händelsen:

"Dessa möten ger oss möjligheten att påminna oss själva att vi lever i ett samhälle."

Efter att de tillbett sina gudar i kapellet blev de eskorterade till en utställningshall där en modell av den kontroversiella nya basilikan visades.

Varje hindu blev personligt hälsad av Fatimabiskopen av Leiria som bugades sig av vördnad för var och en av deltagarna.
---
Bakgrunden till händelserna i Fatima

En kongress över religionsgränserna med temat "The Present of Man - The Future of God:

The Place of Sanctuaries in Relation to the Sacred" hölls i den katolska vallfartsorten Fatima i Portugal 10-12 oktober 2003.

Där framlades planer på att bygga en interreligiös helgedom i Fatima med 9.000 sittplatser och som är beräknad till att kosta 40 miljoner euro där alla religioner ska vara välkomna, därför att alla religioner tror på någon sorts gud!

Presiderande för kongressen var Lissabons kardinal Jose de Cruz Policarpo. Planen presenterades av rektorn för Fatimahelgedomen Luciano Guerra.
---
Den deltagande talaren Belgienfödde jesuitprästen Jacques Dupuis förklarade
---
OBS! (HaFos OBS!!!)

att "framtidens religion kommer att vara en allmän sammansmältning av religioner som tror på en universell Kristus som kommer att tillfredsställa alla".

OBS! (HaFos OBS!)
---
Guerra angrep opponenterna till detta projektet och bortförklarade dem som "gammeldags trångsynta fanatiska extremister och provokatörer".

Guerra betonade att det speciella faktum att Fatima är namnet på en av Muhammeds döttrar indikerar att den heliga platsen måste vara öppen för samexistensen för olika religioner och tro,

OBS! (HaFos OBS)

"därför måste vi förmoda att det var den välsignade jungfruns Marias vilja att det händer på det här sättet".

OBS! (HaFos OBS!)
---
Ärkebiskop Michael Fitzgerald sa till delegaterna att katoliker här inte ska söka efter att konvertera icke-katoliker till den Katolska kyrkan och fader Dupuis tillade att dialogens ändamål är att hjälpa "kristna till att bli bättre kristna och hinduen bli bättre hindu".
---
Till detta kan sägas att dessa planer har rönt på motstånd och några slutgiltiga beslut ännu inte är tagna, åtminstone inte officiellt.

Men i grunden har Katolska kyrkan samma ande som den i andra icke-kristna religioner, så därför är det inte så förvånande att Katolska kyrkan mer och mer börjar samverka i dialog och gudstillbedjan med andra religioner.

Nästa påve kommer antagligen att bli en liberal påve som öppnar upp för nattvardsgemenskap med protestantiska kyrkor och börjar mingla ändå mer med andra religioner än vad Johannes Paulus II har gjort. Och sedan kan vi vara mogna för att "den falske profeten" blir "superpapa" i Vatikanen.
---
Hinduer, buddhister, muslimer och andra pilgrimer deltar regelbundet i andaktsövningar till Jungfru Maria på sådana ställen som Lourdes och Fatima. De dricker heligt vatten, tänder offerljus och ber brinnande till Madonnan om hjälp med livets svårigheter. "Gudarna är likadana överallt. Hon är som vår modergudinna Mariamman", säger en hindu.

Slut på citat från Bertils hemsida
---
HaFo kommentar:

Reagera kristna får och herdar. Hur är det möjligt undgå att se att vad som nu händer mitt fram för våra ögon är avfallet och den religionssynkretism, som ska möjliggöra antikrists inträde på arenan.

Och då går en av Pingsts främste ledare Sten – Gunnar Hedin och skriver en bok tillsammans med en av de främsta företrädarna för förberedelsen av detta avfall, Anders Arborelius!

Hur är det möjligt att det kan ske och att de flesta då bara rycker på axlarna och menar att ”negativa kritiker”, som bara ”går emot det Gud gör idag” och inte bejakar ”att vi ska vara ett så världen kan tro” och att ”tillsammans med alla i Guds familj och olika grenar av Kristi kropp, samverkar till att vinna världen för Kristus”, ska man inte lyssna till.
---
Vill egentligen bara gråta när jag tänker på de andliga ledarnas svek och blindhet idag. Men inser att ska Skriftens Ord om avfallet, innan antikrist ska kunna träda fram, så är detta ngt, som måste ske att de andliga ledarna blir blinda.

Men jag lider med varje ledare, som blir ett redskap i detta skeende. De är ju många fina personligheter som vill så väl och som tror sig tjäna både Gud och människor och ändock kommer det om dem att heta:

”det vore bättre att en kvarnsten vore hängd om deras hals” och ”jag känner Dig inte”.

Men visst må väl ändå var andlig ledare i detta skeende ha möjlighet att personligen vakna upp!!??

Som t.ex. Hedin, Ekman, Halldorf och Sjöberg (alla goa fina personligheter, som likväl blivit bedragna och som i sin tur bedrar människor)?????????

För alla har de säkert på många sätt nåtts av varningar och förmaningar om den vilsna väg de slagit in på!!!!????
---
Men om de framhärdar i sin förvillelse, så är det naturligtvis deras egna personliga val, att inte lyssna, utan att förhärda sitt hjärta.

Och då gäller det ju att försöka begränsa förvillelsen bland fåren från dessa vilsna ledares framfart!

HaFo