Sätter in en artikel i DAGEN 27/7 av Göran Beijer om "kyrkofädernas antisemitism:
"Kyrkofäderna predikade mot judarna, har Per Hammarström alldeles riktigt noterat (8 juni, 6 juli). Men när han skall bedöma vad detta betyder gör han två fel.
För det första kallar han det för ”antisemitism”. Det är ett felaktigt bruk av termen. Den började inte brukas förrän på 1800-talet och handlar om att fördöma judarna utifrån deras ras. Det gör aldrig kyrkofäderna.
För dem handlar det uteslutande om tro och attityd. Motsvarande gäller för övrigt Luthers antijudiska förkunnelse. Det är därför inte riktigt att säga att går en ”linje från adversos Judaeos till Förintelsen”.
Hur illa det än är med gångna tiders judeförföljelser, kom frågan om ras, som ledde till modern antisemitism, in långt senare.
För det andra gör han det vanliga felet att bedöma gången tid utifrån vår tids förutsättningar. Den religionsfrihet, som vi finner närmast självklar, är en förhållandevis modern företeelse.
Vid reformationstiden delades Tyskland upp efter principen ”cuius regio, eius religio”, det vill säga fursten bestämde vilken tro som skulle vara (allena)rådande i hans område.
I vårt eget land gällde tills för drygt hundra år sedan denna princip. Den framväxande frikyrkligheten drabbades ju av den. Medborgare som offentligt avvek från den evangelisk-lutherska tron landsförvisades.
När Chrysostomos predikade mot judarna hade kristendomen proklamerats som statsreligion i det romerska väldet. Han agerade utifrån den sedan urminnes tid rådande tanken att ett rike skulle ha en gemensam tro.
Det är ju för övrigt den gammaltestamentliga hållningen: i det israeliska folket får ingen främmande tro förekomma.
Bakom kyrkofädernas hårda ord om judarna ligger den kamp mellan kyrkan och synagogan som pågick. Det var länge ovisst vem som skulle avgå med segern.
Det är tydligt att kyrkofäderna var frustrerade över att judisk tro fortfarande förekom. Kyrkans ständigt upprepade budskap om att Jesus var den profetiskt utlovade Messias/Kristus accepterades inte.
Men att kyrkofäderna predikade mot judarna betyder inte att de förnekade kyrkans judiska arv.
När Marcion på 100-talet ville rena kyrkan från allt judiskt, tydligast genom att utesluta Gamla testamentet ur den kristna Bibeln, fördömdes hans tankar.
Guds handlande med det judiska folket ingick i hans frälsningsplan. Jesu verk och budskap kunde inte förstås utan det gammaltestamentliga budskapet om Messias.
Marcion menade samtidigt att den gammaltestamentlige skaparen inte var densamme som den frälsande Gud som Nya testamentet presenterar. Också av detta skäl avvisades hans läror, vilket tydligt kommer till uttryck i den tro på Treenigheten som kyrkofäderna förkunnade.
Deras förkärlek för askes har en mer komplicerad bakgrund än att de skulle ha format sin teologi i kontrast till den judiska skapelsetanken.
Att det finns olika aspekter på attityden till det judiska är Paulus ett exempel på. Han motarbetar aggressivt judisk tro, tydligast i Romar- och Galaterbrevet.
Han kunde tala om ”de där hundarna, de där skadegörarna” (Fil. 3:2). Men samtidigt är han stolt över att själv vara jude och reflekterar i Rom 9-11 över vad judendomen positivt betyder i Gud planer för mänskligheten.
Det är nödvändigt att, som Per Hammarström gör, notera i vilka avseenden också kyrkofäderna var barn av sin tid. Men att säga att antijudisk predikan ”var så framträdande i kyrkofädernas förkunnelse” är att förlora proportionerna. Han tycks dessutom av denna anledning helt vilja avvisa kyrkofädernas förkunnelse.
Men vem går fri, om detaljer som man måste ta avstånd från skall leda till totalt avvisande? Om kyrkofäderna gäller, som om andra, att man kan ta till sig vad som är gott, även om man finner att man måste ställa sig kritisk till somligt."
---
HaFo - kommentar:
Ett viktigt klarläggande gör Beijer, när han anger skillnaden mellan att vara atisemitisk (vara emot det Judiska folket på grund av ras), eller att vara "antisionist" och mena att Israel som nation spelat ut sin roll i och med "församlingen" och att på "teologiska grunder", har en "tro och attityd", gentemot Israel som nation.
Det var en "teologi" som bejakade den "slutliga lösningen av Judeproblemet".
Ska det återupprepas?
Vad jag bara inte kan vara tyst om, så fort jag tänker, läser eller ber kring Israel, så är det "som fastnat på hjärnan", som om och om igen dyker upp:
att antikrist kommer att bedra kristenheten och världen på 2 sätt.
1. Dels genom ett plagiat och upprättande av Messias -riket, som en del av den avfallna kristenheten kommer att bejaka, när "förödelsens styggelse sätter sig i templet och föreger sig vara Gud".
2. Men att det även kommer att vara en annan del av avfallet, som kommer att bejaka, att Israel som nation inte har ngt existensberättigande.
Det på grund av sin förstockade vilsenhet andligt och politiskt, att "församlingen" nu utgör det "andliga Israel", där alla Guds löften till nationen Israel blivit förverkligade och därför kommer en del av kristenheten att bejaka att de ska utplånas.
HaFo
Inlägg 1
Att det Judiska folket och Israel som nation verkligen "är på tapeten", märker man alltmer i varje nyhetsrapportering.
Även i de andliga spalterna fokuseras frågan alltmer.
Återger från DAGEN 2/8 meningsutbyten mellan Stanley Sjöberg och Håkan Arenius, även en "krönika" av Jakubowski och så ett inlägg från 3/7 av Göran Lennartsson om att "Kristna blir inte frommare av att imitera Judiska bruk".
---
"Stödet till Israels folk är en avgörande del i kristen tro
Rättfärdiga metoder förnekar inte judiska folkets rätt
I Dagens ledare om dialogen mellan kristna och muslimer i fredags (27/7), citerades en uppmaning om att vi kristna bör 'utmana och ta avstånd från den kristna sionismen. Muslimer är ofta häpna och förfärade över ett ensidigt stöd till Israel, och att många kristna deltar i detta. Vi måste våga ta i den problematiken'.
Jag är medveten om att Israels existens är oacceptabel för islams fundamentalister. Vid flera tillfällen har jag fört upp ämnet i samtal med muslimska präster som varit på besök i Stockholm från Iran och en gång i ett samtal med en grupp imamer i den största moskén i staden Lahore i Pakistan. Vid båda tillfällena var jag inbjuden till måltidsgemenskap och upplevde en försonande dialog i flera avseenden.
Men det är alltid två förhållanden som innebär att samtalet blir blixtrande häftigt och hotfullt. Det svåraste för muslimer är att acceptera vem Jesus är då vi beskriver Kristi gudomliga identitet.
Det omöjliga samtalet är dessutom att ta ställning för det judiska folkets historiska rätt till sitt land.
Vårt stöd till Israels folk och geografiska område är en avgörande del i det som kristen tro innebär då vi formats i vår övertygelse av Bibeln som Guds Ord. Det innebär inte att vi stödjer den dagsaktuella politiken.
Vi kan också stödja i beundran när Israel avstår land för fred och vågar gå försoningens väg. Vi vet nämligen att till slut ska freden triumfera med öppna gränser och kärleksfulla relationer mellan judar och araber och alla andra folk.
'Den kristna sionismen' är för Israel ett viktigt stöd och för oss en fråga om trovärdighet eller att välja ett judaistiskt svek. Att inte vara 'sionist' är att förneka historien och förkväva den profetiska visionen.
STANLEY SJÖBERG"
----
Svar direkt till:
Stödet till Israels folk är en avgörande del i kristen tro
---
Rättfärdiga metoder förnekar inte judiska folkets rätt
Den formulering Stanley Sjöberg kommenterar är ett av åtta råd i mötet med muslimer från Colin Chapman, som själv bott och arbetat i Mellanöstern i många år. Han är pensionerad lärare i islamiska studier och har bland annat skrivit boken ”Islamic Terrorism: is there a Christian Response?” (Finns det ett kristet svar på islamisk terrorism?).
Nyckeln i Stanley Sjöbergs text ligger i formuleringen ”Det innebär inte att vi stödjer den dagsaktuella politiken”.
Den som ”vet att freden till slut ska triumfera” kan rimligen också inse att freden gynnas bäst av rättfärdiga och fredliga metoder.
En sådan grundhållning kräver ingen förnekelse av ”det judiska folkets historiska rätt till sitt land”.
Håkan Arenius
Forts inlägg
Inlägg 2
Av Jackie Jakubowski (redaktör för Judisk Krönika)
"Två uttryck för judehat kombineras
Redan på 1980-talet skrev islamkännaren Bernard Lewis i sin bok ”Semites and Anti-Semites”: 'I dag är traditionell antisemitism en väsentlig del av det arabiska intellektuella livet - nästan i samma utsträckning som den var i Nazityskland.'
Utvecklingen har sedan dess bara accelererat med allt grövre hatpropaganda i arabvärldens och den muslimska världens massmedier, skolor och moskéer. Här finns även direkta uppmaningar till folkmord på judar.
Hatet sprids i dag vidare via världsomspännande tevekanaler - från Marocko och Egypten i Nordafrika till Palestina, Saudiarabien och Iran i Mellanöstern.
I ett land som Pakistan, där det inte finns några judar, är judehatet ett av de vanligaste budskapen bland landets många militanta islamister.
Också i de europeiska storstädernas förorter, där en misslyckad integrationspolitik skapar grogrund för extremism, sprids detta gift.
Det är från det kristna Europa som judehatet i den arabiska och muslimska världen hämtat ritualmordsmyter, konspirationsteorier om 'Sions vises protokoll' och andra antisemitiska föreställningar.
Bernard Lewis förklarar skillnaden mellan antisemitismen i Europa och i den muslimska/arabiska världen:
'För de kristna judehatarna representerade 'juden' en mörk, dödlig makt - en föreställning som ligger till grund för många konspirationsteorier och myter om judarnas kontroll över bankväsendet och massmedierna
- medan judarna i den muslimska världen har betraktats som visserligen listiga och sluga men främst löjeväckande och svaga varelser.'
I dag kännetecknas den arabiska och muslimska antisemitismen av en kombination av dessa två uttryck för judehatet.
Trots att utvecklingen i arabvärlden och i den muslimska världen i dag kan jämföras med den antijudiska hetsen i 1930-talets Nazityskland, gör den religiösa retoriken att Västvärldens politiker och intellektuella undviker att ta ställning. De vill inte bli anklagade för islamfobi.
Samtidigt tiger moderata muslimska ledare för att inte beskyllas för samarbete med ”sionisterna”. Effekten blir att de muslimska extremisternas tolkning av islams förhållande till judendomen får allt starkare fotfäste inom den muslimska och arabiska opinionen."
Forts inlägg
Inlägg 3
GÖRAN LENNARTSSON, LÄRARE VID PINGSTFÖRSAMLINGARNAS TEOLOGISKA SEMINARIUM, UPPSALA:
"Kristna blir inte frommare av att imitera judiska bruk
Hur ska man förklara trenden i vår tid att
'judaisera', det vill säga att somliga kristna medvetet tar efter judiska sedvänjor.
Fenomenet är inte nytt. Det speglas redan i Nya testamentet och förekom i vissa kretsar även i den efterapostoliska tiden. Att det återigen blivit aktuellt i somliga läger hör troligen samman med en kombination av omständigheter.
En faktor är strävan för väckelserörelser som pingströrelsen som sökt förnya den kristendomsform som omtalas i Nya testamentet. I direkt kritik av samtida förhållanden i fråga om exempelvis församlingsstrukturer och andlig kraftlöshet, uppstod längtan efter att återuppliva idealen i urkristendomen.
När pingstväckelsen bröt igenom i Sverige för 100 år sedan var det som en restaueringsrörelse som hämtade förebilder inte bara i 1800-talet, i Luthers reformation eller hos kyrkofäderna, utan i apostlatiden.
TB Barrats devis 'fram till urkristendom' uttrycker detta, att i andliga tjänster och upplevelser få ösa ur ”urkristna kraftkällor”. Samma ambition finns delvis inom olika rörelser i vår tid, som nypentekostalismen och den karismatiska rörelsen, att leva apostolisk kristendom, så som den beskrivs i Nya testamentet.
En annan faktor är att väckelsekristendomen känt en samhörighet med judarna och deras frälsningshistoriska roll.
Att judarna inte förkastats utan fortsatt är Guds egendomsfolk och har en eskatologisk roll, kan spåras inom olika väckelserörelser i historien.
För pingstvänner har det varit självklart men även för exempelvis pietistiska rörelser med rötter i Tyskland och puritaner i England.
Till dessa två faktorer kan läggas den insikt som växt sig starkare under den senaste generationen, nämligen medvetenheten om kristendomens judiska ursprung.
Historiska insikter ger vid handen att första församlingen i Jerusalem som skildras i Apostlagärningarna bestod av judar som bekände sig till Jesus men samtidigt var praktiserande judar.
Hos sådana som känner sig befryndade med judar och som har sin andliga identitet i första församlingen uppstår naturligt frågan varför man inte också i vår tid som kristna lever efter de judiska reglerna från Moses, när apostlarna och församlingen i Jerusalem gjorde det.
Den frågeställning förstärks för kristna som kommit i kontakt med messianska judar i vår tid, där den judiska identiteten delvis bejakas.
Beteckningen messianska judar står i vår tid för judar som kommit till tro på Jesus som Messias enligt Nya testamentes undervisning.
Rörelsen är splittrat i olika inriktningar, varav somliga kombinerar sin kristna övertygelse om Jesus med en judiska identitet som tar sig uttryck i längtan efter att leva efter de bud Gud specifikt gav Israels folk på Sinai.
För sådana Jesustroende judar har frågeställningen hur tron på Jesus som frälsaren relaterar till den judiska identiteten blivit viktig.
Konkret innebär det ett bejakande av att det finns speciella regler i Bibeln som gäller endast judar, och att man som Jesu lärjungar vill applicera de regler som Jesus levde efter som jude.
En problemställning man då ställs inför är i vilken utsträckning dessa regler sammanfaller med de rabbinska tolkningarna som dagens judendom präglas av.
Den rabbinska judendomen är nämligen inte identiskt med den judiska tro Jesus bejakade.
För grupper av väckelsekristna har dessa faktorer tillsammans skapat en viss förvirring både i fråga om identitet och teologi.
Plötsligt blir frågan man ställdes inför i Apostlagärningarna efter att evangeliet förkunnades också för hedningar (Apg 11:26) brännande också i vår egen tid.
Man har överrumplats av en självklarhet som varit en ickefråga under århundraden: Varför lever inte vi (hedna)kristna efter Mose bud när församlingen i Jerusalem som är förebilden för oss var noga med judiska seder och bruk?
Den frågan var kontroversiell för första generationens Jesusefterföljare och skapade tidvis konflikt mellan apostlar. Galaterbrevet som skildrar en situation i Antiochia där problemet var akut och där Petrus och Paulus under en tid intog skilda ståndpunkter.
Teologiskt löstes frågan i den konferens i Jerusalem som brukar kallas apostlamötet (Apg 15:1-29) år 49. Konkret innebar den att judekristna var i sin fulla rätt att fortsätta kombinera tron på Jesus med sin judiska identitet, medan hednakristna inte ålades att konvertera och bli judar.
Det faktum att Lukas så grundligt går igenom denna fråga, visar att det fortfarande fanns behov på 60-talet (då han troligen skriver Apostlagärningarna), att legitimera de hednakristnas lagfria ställning i församlingarna.
Det är denna problematik som Paulus också tar upp i Romarbrevet. Hedningarna är inte underställda de gränsmarkörer (laggärningar) som definierar det judiska folket.
Tron på Jesus är nog till frälsning för judar såväl som för hedningar.
Det är viktigt att hålla denna nytestamentliga insikt levande i vår tid. Man blir inte som kristen mer from genom att imitera judiska bruk.
Man ska också minnas att judar aldrig förväntar sig att ickejudar ska följa de regler som Gud reserverat för dem, exempelvis sabbaten.
Om dessa insikter hålls klara och levande behöver man som kristen vare sig hamna i det di - ket som innebär förakt för judar och judisk tro (och ren antisemitism som beklagligt nog kantat kristenhetens väg), eller di - ket som består i att 'judaisera' - att imitera regler avsedda för judar."
Forts inlägg
Inlägg 4
Det finns nu mycket synpunkter återgivna under ämnena här kring "tusenårsriket", "Det Judiska folket", "Israel i frälsningshistorien" och "Eskatologi".
Det är inte lätt att greppa, omfatta allt och kunna säga att precis "här går vägen" kring dessa spörsmål i alla dess detaljer och en samlad säker slutlig helhet av frågorna kring de yttersta tingen.
Men de kommer att bli alltmer angelägna att få ett rätt grepp kring.
Vad jag i all min enkla okunnighet kring detaljerna och den slutliga helheten kring dessa spörsmål vill förmedla, är att återupprepa vad jag "fått på hjärnan" att varna för.
Sen må då andra pröva det, räta och korrigera eller komplettera följande där jag samtidigt igen ansluter till Beijers synpunkter längre upp under ämnet:
---
Ett viktigt klarläggande gör Beijer, när han anger skillnaden mellan att vara atisemitisk (vara emot det Judiska folket på grund av ras), eller att vara "antisionist" och mena att Israel som nation spelat ut sin roll i och med "församlingen" och att på "teologiska grunder", har en "tro och attityd", gentemot Israel som nation.
Det var en "teologi" som bejakade den "slutliga lösningen av Judeproblemet".
Ska det återupprepas?
---
Vad jag bara inte kan vara tyst om, så fort jag tänker, läser eller ber kring Israel, så är det "som fastnat på hjärnan", som om och om igen dyker upp:
att antikrist kommer att bedra kristenheten och världen på 2 sätt.
1. Dels genom ett plagiat och upprättande av Messias -riket, som en del av den avfallna kristenheten kommer att bejaka, när "förödelsens styggelse sätter sig i templet och föreger sig vara Gud".
Alltså att avfallet som Bibeln säger måste ske, innan antikrist ska kunna träda fram, just nu förbereds med trosförkunnelsen, katolicismens och dess företrädares och efterföljares sken av väckelse, enhet, kärlek och tolerans mitt i en övernaturlig manifestation av ockulta företeelser.
Där verk av antikrists ande, säges vara ett verk av Guds Ande och därigenom förbereder människornas sinnen och hjärtan inför att bli förförda av antikrist, när han intar den politiska och andliga arenan, med hjälp av "den falske profeten" och ett bejakande av "kristenheten".
2. Men att det även kommer att vara en annan del av avfallet, som kommer att bejaka, att Israel som nation inte har ngt existensberättigande.
Det på grund av sin förstockade vilsenhet andligt och politiskt, att "församlingen" nu utgör det "andliga Israel", där alla Guds löften till nationen Israel blivit förverkligade och därför kommer en del av kristenheten att bejaka att de ska utplånas.
Vi kanske inte är mogna för och framme vid, att ännu kunna ta in och förstå allt kring slutscenarierna?
Men nog tror jag att bägge dessa "varningar" som jag lägger fram behöver "prövas", "analyseras", beaktas, kompletteras och förtydligas, av de som ser "längre" än vad jag just nu gör och ernå en visshet, hur det kommer att se ut och praktiskt fungera, så att man inte fastnar i någon av de snaror, som antikrists ande lägger ut inför slutskeendena.
HaFo
Saxat ur DAGEN 9/8 :
"Kyrkofäders judehat ingen bagatell
Det kan självklart diskuteras hur framträdande judehatet var bland kyrkofäderna. Men det rör sig definitivt inte om 'detaljer'.
Det finns knappast utrymme att kommentera allt i Göran Beijers innehållsrika debattinlägg om kyrkofäderna och antisemitismen (27/7), men några invändningar och påpekanden vill jag göra:
1) Göran Beijer tycker att det är fel att använda ordet ”antisemitism” när man talar om kyrkofäderna. Han har rätt i att själva begreppet myntades först i slutet av 1800-talet, men fel när han antyder att antisemitism som fenomen uppstod först då. I en bred vetenskaplig litteratur används termen antisemitism generellt om negativa föreställningar, diskriminering och förföljelse som har drabbat judar, vare sig hatet har grundats på föreställningar om judisk religion, kultur eller 'ras'.
Antisemitismen i alla dess former har ständigt pekat ut judarna som ett kollektivt hot, i maskopi med tillvarons onda krafter.
Man må tvista om definitioner, men det är så jag använder ordet och i den bemärkelsen framstår mycket av innehållet i kyrkofädernas Adversos Judaeos-litteratur som antisemitisk, även om rastänkandet inte ingår.
2) Påståendet att kyrkofäderna var barn av sin tid är naturligtvis sant. Individer och grupper måste förstås utifrån sitt historiska sammanhang, men om man ska göra en bedömning av människors liv och insatser fungerar talet om ”barn av sin tid” som en dålig ursäkt. En moralisk prövning måste rimligen vila på allmängiltiga principer.
När någon exempelvis hävdar att 'det är en kristens plikt att hata judar' (Chrysostomos), eller 'jag skulle med glädje bränna ner deras synagogor' (Ambrosius), då reagerar åtminstone jag och börjar fundera över vilken människosyn som ligger till grund för sådant tal.
Att somliga kyrkofäder kämpade för ett samhälle som bara tillät en enda religion kan visserligen, som Beijer skriver, förklara en del, men det gör knappast saken bättre. Snarare tvärt om - särskilt för judarna.
3) Är det verkligen judisk tro som Paulus så aggressivt motarbetar? Hade kanske Paulus en i grunden lika hatisk inställning till det judiska som kyrkofäderna? Jag tror inte Göran Bejer gör det, men många har läst Paulus på det sättet.
I otaliga predikningar och uppbyggelseböcker har man målat upp hur Saulus, en mordisk och egenrättfärdig jude, förvandlades till Paulus, en god kristen som efter omvändelsen vigde sitt liv till att bekämpa den 'judiska' lagiskheten.
Men den här typen av Paulusbilder - liksom nidbilderna av judendomen i nytestamentlig tid - är idag starkt ifrågasatta inom teologisk forskning (Krister Stendahl var tidigt ute) och inrymmer i sig, vill jag påstå, en god portion antisemitiskt anstruken bibeltolkning.
Utrymmet här medger inga djupare analyser - och jag är kanske inte heller rätt person för det - men jag tror att det är viktigt att föra en fördjupad diskussion just om Paulus och judendomen. Också här kommer det kanske att krävas en och annan omprövning.
4) Hur framträdande judehatet var bland kyrkofäderna kan naturligtvis diskuteras, men att som Göran Beijer antyda att det skulle röra sig om 'detaljer' saknar all rim och reson. I stället för att bagatellisera (men utan att behöva ta avstånd från allt i deras förkunnelse) tror jag att vi måste inse att demoniseringen av judarna faktiskt var en del av kyrkofädernas världsbild och att de därmed lämnade ett mörkt arv efter sig.
Jag vidhåller att det går utvecklingslinjer från kyrkofädernas 'judiska' stereotyper och hotbilder, genom århundraden av europeisk historia, fram till den moderna antisemitismen och Förintelsen, en tragisk utveckling som historiker och kännare av antisemitism har skrivit om i decennier.
(Själv har jag med behållning läst Rosemary Ruether och, på svenska, Jesper Svartvik, bara för att nämna ett par.)
5) Till sist vill jag, som tidigare gjorts i den här debatten, lyfta fram att man från kristet håll, inte minst inom den katolska kyrkan, under de senaste decennierna sökt göra upp med antisemitismen och samtidigt bygga broar till judendomen.
De flesta lär hålla med om att detta arbete är angeläget, inte minst för oss i olika kyrkor som har till uppgift att förkunna.
Frågan handlar inte bara om historia, paulinsk teologi, fjärran kyrkofäder eller världsvida kyrkosamfund, utan i lika hög grad om värderingar, förhållningssätt och självbilder vi bär inom oss här och nu.
PER HAMMARSTRÖM, PASTOR INOM EVANGELISKA FRIKYRKAN OCH HISTORIKER"
Klistrar in en, som jag ser det angelägen insändare i DAGEN 12/9.
Det är bra att det börjar röra sig kring dessa spörsmål, även på den politiska fronten.
Den här artikeln varnar ur politisk synvinkel för en återupprepning.
Men nog borde det väl ändå vara de kristna som går i spetsen kring att ventilera förintelsens ohyggligheter?
Nog är det väl de kristna som verkligen bör ställa upp för det folk, varifrån den frälsning i Jesus Kristus vi erfarit kommer.
Och som därför vill göra allt för det Judiska folket både ur andlig synvinkel (ge dem evangeliet) och "fysiskt", värna om detta folk och nation.
Bejaka deras existensberättigande och inte falla in i den "hatkampanj", mot det Judiska folket och Israel som nation, som vi antagligen kommer att få återuppleva både på den politiska och andliga arenan.
Ska vi som kristna, hur vilsna de än kan vara idag på den politiska och andliga arena, likt de kristna under andra världskriget, bemöta ännu ett utrotelseförsök av detta folk, med tystnad eller bejakande?
Vore ett sånt agerande eller uteblivet agerande, medmänskligt, kristligt och Gud välbehagligt?
Jag föddes i efterdyningarna av andra världskriget. Jag var bara några år när jag frågade min pappa hur det kom sig att det Judiska folket skulle utrotas.
Hans svar etsade sig fast i mitt minne: "Det beror på sjuka dumheter i en sjuk värld, att man ens kan komma på en tanke att utrota ett folk!"
Och det tror jag är sanningen bakom förintelsen!
HaFo
Så till artikeln
---
Oroväckande tystnad om Förintelsen
En ökande antisemitism runt om i Europa väcker oro. Nya generationer växer upp som kanske aldrig har samtalat kring Förintelsen och de som kan berätta försvinner ifrån oss. Regering och riksdag har i detta en stor uppgift.
Förintelsen är det mest fruktansvärda och fasansfulla brott mot mänskligheten som någonsin inträffat. Jag är oroad över den tystnad kring Förintelsen som i dag råder inom det politiska livet, men också i samhället i stort.
Vad sker konkret på den politiska arenan i syfte att hålla minnet av Förintelsen levande? Vad har skett inom folkbildningen och studieförbunden? Hur hålls minnet av Förintelsen levande inom olika yrkesgrupper och fackliga organisationer?
Nazismens fruktansvärda brott mot mänskligheten får aldrig glömmas bort.
Nu 2007 är det tyvärr än mer aktuellt då antidemokratiska partier vinner gehör i val och representeras i kommuner.
Vem vill ha dessa aktörer på den politiska arenan? Hur kunde det gå så här långt, hur kan historien upprepas, lär vi oss aldrig?.
Historien visar att demokrati inte är en självklarhet utan alltid aktivt måste försvaras, diskuteras och bevaras - av alla.
2008 är det tio år sedan dåvarande statsminister Göran Persson bjöd in till en konferens om en bred informationssatsning om Förintelsen - ”Levande historia”.
Ett oerhört viktigt initiativ. Fyra konferenser har sedan dess genomförts. Boken ”Om detta må ni berätta” skrevs som en del av projektet Levande historia och distribuerades till skolor, bibliotek och hushåll.
Forum för levande historia inrättades som myndighet med uppdrag att samla material och kunskap om Förintelsen och om folkmord som begåtts senare i historien.
Men därefter planar aktiviteterna stegvis ut på det politiska planet och en förödande tystnad infinner sig igen.
Denna tystnad måste brytas. Vi har alla i samhället ett ansvar att så görs. Politiskt förtroendevalda på olika plan måste åter ta upp samtalet.
Låt oss tillsammans med folkbildningen, Svenska Kommittén Mot Antisemitism och Forum för levande historia, starta en ny satsning på kunskap om Förintelsen.
Fredrik Reinfeldt bör föra stafettpinnen vidare och ta initiativ till en ny konferens om Förintelsen och även väcka frågan inom EU.
Regering och riksdag har i detta en stor uppgift. En ökande antisemitism runt om i Europa väcker oro. Nya generationer växer upp som kanske aldrig har samtalat kring Förintelsen och de som kan berätta försvinner ifrån oss.
Politiskt förtroendevalda har en stor uppgift att fylla när det gäller att följa upp och aktivt medverka till att minnet av Förintelsen lever vidare i hela samhället och från generation till generation. Vi måste tillsammans göra någonting nu!
STEFAN DOZZI, KOMMUNALRÅD (KD), VÄRMDÖ