Som en stormvind kom Ulf Ekman och trosrörelsen in i svensk kristenhet 1982. Många smittades av den dynamiska och trosfriska förkunnelsen medan andra blev väldigt irriterade. För många av oss som hade varit aktivt med i den karismatiska väckelsen kändes trosrörelsen som en ny vitamininjektion. Budskapet spreds över landet lavinartat och redan vid mitten av åttiotalet hade åtskilliga trosförsamlingar bildats runt om i Sverige, och elevantalet på Livets Ords bibelskolor slog alla rekord.

I dag när rörelsen är officiellt etablerad som ett samfund bland de andra i Sverige kan det vara värdefullt med en viss reflektion och analys över vad som har hänt under dessa tjugo år. Trosrörelsen i Sverige fick flera olika uttryckssätt och förgreningar, men i denna artikel stannar jag helt inför Livets Ord och dess samarbetande församlingar. Jag tycker att det är en nödvändig och sund utveckling att Livets Ord i dag är accepterat i breda grupper av svensk kristenhet som en kristen rörelse med vilken man kan ha normala ekumeniska relationer.

Det finns dock en viktig aspekt att komma ihåg när relationerna mellan Livets Ord och övriga kristenheten normaliseras. Det är de tusentals människor som har varit med i Livets Ord under dessa tjugo år men hoppat av eller lämnat av olika anledningar. De före detta medlemmarna är en mycket brokig skara av människor.

Jag räknar själv in mig i denna kategori eftersom jag aktivt och regelbundet deltog vid Livets Ords konferenser och pastorssamlingar under deras tio första år, ungefär tidsperioden 1982-1992, och min församling förknippades ofta med trosrörelsen under denna period. Vid olika tillfällen stod jag upp för Livets Ord offentligt och försvarade rörelsen bland annat i Svenska Dagbladet, Läkartidningen och i interna kristna debatter.

För min personliga del är jag besviken över rörelsens utveckling i Sverige. Den andliga vitaliteten hos Livets Ord i Sverige var större 1985 än i dag. Livets Ord har dessutom under de senaste tio åren nästan stagnerat när det gäller att grunda nya församlingar i Sverige. Det var fler med i predikantorganisationen för tio år sedan än i dag. Antalet svenska elever på bibelskolans första årskurs var betydligt fler 1985 än i dag.

Jag är också besviken över att de Livets Ords församlingar vi har i Sverige i så stor utsträckning har rekryterat sina medlemmar från de etablerade kristna samfunden, och Uppsalaförsamlingen har rekryterat sina medlemmar i stor utsträckning från andra trosförsamlingar i Norden. När det gäller förnyelse av evangelisationen i Sverige har Livets Ord gett ett ganska svagt bidrag.

Att i detta läge jämföra Ulf Ekman och Livets Ord med de andra stora svenska väckelserörelserna är historielöst. Svenska Missionsförbundet hade efter tio år 50 000 medlemmar, och pingströrelsen nådde den nivån redan på trettiotalet. Det ska jämföras med Livets Ords cirka 6 000 medlemmar i drygt 35 församlingar runt om i Sverige.

Det som kanske är mest stötande med detta är frånvaron av självkritik - varför försöka skapa en bild av att man är en unik väckelserörelse när man inte är det? En mer korrekt beskrivning av Livets Ord i Sverige i dag är att det är ett samfund bland andra samfund som kämpar lika mycket som alla vi andra med att nå ut, uppleva församlings-tillväxt och vinna nya människor.

Det som har varit det olösliga dilemmat för många före detta anhängare av Livets Ord är spänningen mellan det som är väldigt bra och det man inte alls kan acceptera, spänningen mellan vad som sägs officiellt och vad som sägs enskilt. Man fascinerades av lovsången, entusiasmen, segertron, missions-ivern, den frimodiga förkunnelsen, handlings-kraften. Samtidigt blev man skrämd av de dömande attityderna, hårdheten, kraven på underkastelse, ledarkulten, frånvaro av sund självkritik, raljerandet över andra kristna. Dessa negativa sidor finns utvecklat som en inofficiell kultur - och utövas sällan offentligt. Denna dubbelhet finns även hos Ulf Ekman som person, en enastående charm och fantastiska predikningar kan blandas med att vara arrogant och hänsynslöst döma ut personer och sammanhang. För mig blev det omöjligt att alliera mig med en rörelse som visade en sådan brist på renhet och förkrosselse.

1982-1983 kändes det som om fräscha och frimodiga ledare i trosrörelsen var ett bra alternativ till den karismatiska försiktigheten. Men detta utvecklades i vissa fall till ledarkult och personfixering. En allmän inställning hos många Livets Ordare under alla dessa år är att graden av andlighet beror på hur lojal man är till Livets Ord och Ulf Ekman.

&Äuml;r man skeptisk och ställer frågor är man en upprorisk kristen som inte förstår vad Gud gör. Att åka upp till Uppsala och böja sig och omvända sig har varit det inofficiella budskapet, och det är inget som tyder på att man i grunden har gjort upp med detta. Pastor Sven Nilsson i Örebro är den person som även offentligt under senaste åren har gett uttryck för den uppfattningen.

Livets Ords enorma framgångar under åttiotalet ledde tyvärr till att högmod och överlägsenhet smög sig in i rörelsen. Bibeln uppmanar oss att i ödmjukhet akta de andra förmer än oss själva - en mycket sund princip för en framgångsrik rörelse.

Det som förvånar mig är att de 6 000 medlemmarna i Livets Ords församlingar accepterar denna dubbelmoral och inte tar upp någon debatt internt om ärlighet, attityder till andra kristna, ledarkult, en ödmjuk utvärdering av den egna rörelsen, vad som är en sund nytestamentlig ledarsyn. Finns det någon bland dessa 6 000 som vågar ställa kritiska frågor till Ulf Ekman?

Jag kan inte dela den kritik som samhället riktat mot Livets Ord, och mycket av den kristna kritiken under åttiotalet var helt undermålig. Den kritik jag för fram i denna artikel är mer intern - från en som var med och i stor utsträckning delade många av de värderingar som Livets Ord stod för. Jag upplever främst en andlig nöd över den svenska trosrörelsens utveckling. Naturligtvis kan man också ha synpunkter på teologi och tillspetsningar i förkunnelsen.

Jag tycker dock att Livets Ord i Sverige har lyckats bevara sig sundare än mycket av den amerikanska trosrörelsen - inte minst på grund av betoningen av mission och evangelisation.

Men det positiva som Livets Ord har att ge hade kunnat kombineras med en genuin kärlek till alla kristna, positiva attityder till samhälle och kristenhet, en ödmjukhet inför sin egen roll och en varsam och kärleksfull hantering av människor. Då hade nog inte stagnationen drabbat rörelsen i Sverige och man hade med betydligt större trovärdighet kunnat nå ut till de icke-kristna svenskarna.

En nödvändig lärdom av hela detta äventyr är att förnya den nytestamentliga ledarsynen. Jesus utnämnde ett team på 12 apostlar som efterträdde honom. Paulus utsåg team av äldste i de församlingar han grundade. Diskussionen, förmaningen, korrigeringen och ödmjukheten - allt detta kan fungera på ett naturligt sätt så länge vi inte upphöjer superledare som finns på en egen piedestal upphöjda över all kritik.

Det är positivt att Sten-Gunnar Hedin bjuder in Ulf Ekman till Filadelfia. Jag upplever att flera av de etablerade samfunden i grunden har bearbetat sina relationer och attityder till Livets Ord på ett positivt sätt. Men ska det bli en djup andlig gemenskap måste också dessa grundläggande andliga problem och frågor jag pekar på komma fram i ljuset och bearbetas. Det är inte bara den etablerade kristenheten som behöver ödmjuka sig, även Livets Ord behöver ödmjuka sig.

Det var mycket tänkvärda ord av Stefan Swärd, men personligen saknar jag i artikeln en insikt i de grundläggande villfarelser som ligger i botten i Trosförkunnelsen och som genererar de spekulativa beteenden och den ledarskapsprofil med förljugenhet som åskådliggörs i artikeln.

De verkligt allvarliga bristerna i lära liv och utövning i Trosförkunnelsen benämns inte, utan nästan på ett sätt legaliseras, om man bara skulle komma till rätta med en del osundheter (?). Det är allvarligare än så!

Stefan Swärd, jag har läst din artikel den 29 november i Nya Dagen. Det är mer än häpnadsväckande att en man som du, som varit pastor och själavårdare, vill attackera Ulf Ekman. Han som är din broder i Kristus, köpt med samma dyrbara blod som du själv. Att du själv stigit av från din tjänst som pastor och själavårdare fritar dig inte från ditt ansvar att ta vara på din broder. Du måste vara medveten om och känna till att Gud satt ett skydd för sina tjänare. Han har mycket tydligt sagt: "Kommen icke vid mina smorda och gören icke mina profeter något ont" (Ps 105:15).

"Sex ting är det som Herren hatar: den som främjar lögn genom falskt vittnesbörd och den som vållar träta mellan bröder…" (Ord 6:9). Du har själv Guds ord emot dig genom ditt tillvägagångssätt att inte kritisera utan i stället attackera obarmhärtigt och kärlekslöst. Du går längre än överängeln Mikael när han tvistade med djävulen om Mose kropp. Mikael var mer försiktig och barmhärtig i sin tvist med djävulen och uttalade ingen dom över djävulen.

Med vilken rätt uppträder du som över - åklagare mot Ulf Ekman, Livets Ord och trosrörelsen? Dessutom presenterar du dig själv som ordförande i Evangeliska Frikyrkan. Det innebär att du är dess talesman. Förlåt Stefan, du har gått för långt i din kritik.

Själv blev jag född i en väckelserörelse, min gamla mor är med i pingströrelsen. Alltsedan åtta års ålder då jag gick i pingstvännernas söndagsskola (1934) har jag kunnat följa denna rörelse.

Jag är välinformerad i detalj hur denna rörelse blev förföljd, attackerad, uthängd och hudflängd i den profana pressen. Inte heller den kristna pressen sparade på sin kritik när det begav sig. Därför är jag inte alls förvånad när jag läser din mycket onyanserade attack på trosrörelsen. (Tack Gud för vad pingströrelsen betytt för mitt liv och min gärning!)

Eftersom du offentligt har hängt ut Ulf Ekman, Livets Ord och trosrörelsen känner jag det som en förpliktelse mot mina trossyskon och vänner i trosrörelsen att säga ett ord av uppmuntran och tack till Gud för vad de har betytt för mig själv och många andra. Jag älskar dem trots alla brister och svagheter, jag kommer att be för dem ännu mer efter detta.

Det är självklart att trosrörelsen inte utgör något undantag att den skulle undgå berättigad kritik. Det finns ju bara en som var fullkomlig, som inte gjorde något fel och ändå blev han både uthängd, hudflängd och till slut upphängd mellan himmel och jord på ett kors. Därför kunde jag bli frälst. Han, Jesus, försvarade inte mina synder, han bar dem, tog dem på sig i mitt ställe.

Min förhoppning är att din artikel inte ska bli till skada och skapa oförsonlighet och bitterhet trossyskon emellan. Du skriver att man är skrämd av frånvaro av självkritik. Det låter inte så av innehållet i det du skriver. Någon självkritik av dig själv ser jag i alla fall inget av i det du skriver. Jag frågar mig själv eftertänksamt: &Äuml;r denna kritik en religiös terrorism som måste drabba alla väckelserörelser i Sverige innan de stelnat till död lava?

Aposteln Paulus, herde och lärare, skriver i sitt mäktiga församlingsbrev hur vi ska uppträda och behandla varandra: "Och bedröven icke Guds helige Ande, vilken I haven undfått såsom ett insegel för förlossningens dag. All bitterhet och häftighet och vrede, allt skriande och smädande, ja, allt vad ondska heter, vare fjärran ifrån er. Varen istället barmhärtiga mot varandra och förlåten varandra, såsom Gud i Kristus har förlåtit eder" (Ef. 4:30-32).

Genom sitt angrepp på Stefan Swärds debattartikel om Livets Ord bevisar Bror Spets att Swärd har helt rätt! Tonen i Bror Spetz inlägg är just denna: "Vem är du att anklaga Guds smorde?!" Som om Ulf Ekman och trosrörelsen står över kritik. Spetz svarade dessutom inte på en enda relevant fråga utan ondgjorde sig över hur en kristen broder kan kritisera en annan. Tanken att en kristen ledare inte ska kunna kritisera en annan är helt uppåt väggarna fel. Har inte Spetz läst Nya Testamentet, och sett hur hårt Paulus kritiserar andra ledare? Vore det inte bättre att svara på kritiken än att ställa sig över all kritik?

Swärds funderingar, även om han förvånansvärt nog verkar "se mellan fingrarna", kring vilseledande avarter kring läran i Trosförkunnelsen, så rymmer de i vart fall en resonabel ton kring de tveksamma yttringar han pekar på.

Däremot Bror Spetz inlägg utgör, förutom en frånvaro av substans i sak, endast ett blint försvar för Ekman i en oresonlig och bitsk anda.

Han lägger också där in ett underförstått hot om hur farligt det är att gå emot Guds smorde. U.E. skulle alltså vara höjd över all prövning.

Det är inte Bibliskt. Det är ett resultat av ett sjukt, sekteristiskt elittänkande som vidhänger Trosförkunnelsen och som även är orsak till de negativa yttringar Stefan Swärd så förtjänstfullt anser borde leda till prövning och även självkritik inom Trosrörelsen.

Efter att ha läst debattartikeln av Stefan Swärd den 29 november, 2002 samt Bror Spets svar den 3 december, 2002 skulle jag vilja dela med mig av några frågor som jag har ställt. Själv är jag varken pastor eller ledare utan en människa som "växte upp" med den lära som trosrörelsen har sina rötter i. De senare åren har jag fått lov att ställa många frågor för att komma till rätta, inte med vad jag tycker och tänker, utan med vad Gud i Sitt Ord, Bibeln, säger.

Resultatet är att jag idag kan säga att jag är frälst - inte på grund av gärningar, eller människors tolkningar, profetior, kunskapens ord, under eller tecken utan uteslutande på den nåd och rättfärdighet som Gud uppenbarat i Bibeln. Jesus säger ju i Joh. 14:6 "Jag är vägen sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig." I Joh.8:31 säger Han följande: "Om ni förblir i mitt ord, är ni verkligen mina lärjungar, och ni skall förstå sanningen och sanningen skall göra er fria."

Bror Spets hänvisar till ett underbart stycke i Bibeln när han avslutar sin artikel: Ef 4:30-32. Just denna vers leder mina tankar till att för att kunna göra det som står här måste grunden i våra liv vara byggd på den fasta grunden (Ll som står här måste grunden i våra liv vara byggd på den fasta grunden ( luk.6:46-49). I Luk.6:43-45 talar Jesus om hur vi skall kunna se om ett träd är sunt eller inte.

Om Stefan Swärd ser en brist på bl.a. sund självkritik hos Livets Ord vore det då inte på sin plats att granska orsaken till denna brist? Kanske just trosrörelsens grund är felaktig? Skulle det visa sig att den var det kan vi då kräva att frukten blir god? Givetvis inte! Jesus ser det som en självklarhet att om trädet bär dålig frukt så är roten dålig. Kan vi rädda frukten från att bli dålig för vi vill inte rycka upp roten? Nej, vi måste rycka bort alltsammans och plantera nytt.

Vidare skriver Stefan Swärd: "Naturligtvis kan man också ha synpunkter på teologi och tillspetsningar i förkunnelsen. Jag tycker dock att Livets Ord i Sverige har lyckats bevara sig sundare än mycket av den amerikanska trosrörelsen - inte minst på grund av mission och evangelisation."

När jag läste det som Stefan Swärd skrev så stannade jag vid ordet sundare. &Äuml;r den amerikanska trosrörelsen inte sund? Och är den svenska trosrörelsen sundare men inte sund? Vad är då inte sunt? Om vi ser till trosrörelsens grunder är de liktydiga med Christian Science (Kristen Vetenskap) som vi klassar som en villolära.

För mer ingående studie av trosrörelsens rötter hänvisar jag till följande hemsidor:

Själv blir jag inte ett dugg förvånad över de brister Stefan Swärd nämner att trosrörelsen i Sverige har - hur ska jag kunna kräva god frukt av ett träd vars grund är dålig? Det som förvånar mig är att få tycks reagera över den våg av trosundervisning som väller in i våra församlingar (alla sammanhang). &Äuml;r vi så oförsiktiga med den sanning som har blivit oss anförtrodd?

Betyder inte den sanning som Jesus predikade mer för oss än att flyta med strömmen och inte ifrågasätta någonting? Här kan vi givetvis försvara oss med orden: "men prova allt, behåll det goda" (1 Tess.5:21) men då behöver vi också besinna orden före och efter, att detta gäller profetior och inte lära.

Får jag som en enkel människa ifrågasätta och granska? Nu pratar jag inte om att smäda eller förakta eller tala nedvärderande om människor eller sammanhang utan jag talar om att ifrågasätta och granska, sakligt och med Bibeln till hjälp. När jag läser Bror Spets svar tycks det mig som om jag inte får det.

Till och med läser jag in en varning mellan raderna (min tolkning). Det gör mig skrämd - tillåter inte Gud att Hans barn frågar om något är rätt eller fel när vi inte vet? Maria fick fråga Herren hur det skulle kunna ske att hon skulle få barn utan att ha varit med någon man. En fråga från ett hjärta som ville göra Guds vilja även om det skulle kosta henne livet.

Eller Ananias som frågade Herren om Han verkligen menade att han skulle gå till Saulus och be för honom - Saulus som hatade de kristna. Båda två ville bara veta vad Herren menade. Dödade Gud dem? Förbjöd Han dem att fråga? Sa Gud till Ananias - kritisera inte min smorde? Nej. Gud svarade dem, till och med så gav Han en förklaring.

Vid ett tillfälle talade jag med en förkunnare som sa att om någon gick emot något som förkunnaren sa så hade Gud lovat att samma sak som hände Ananias och Safira i Apostlagärningarna 5 skulle drabba den människan. Vem vågar då fråga någonting? Måste vi svälja allt som sägs för att någon säger att det är Gud som säger det?

Vad säger Bibeln om att döma / granska? Gällande detta finns det massor skrivet och vi kan givetvis använda bibelordet till att passa just vårt syfte. Men bibeln talar både om att inte döma samtidigt som den uppmanar oss att döma rätt.

Utifrån det jag läst och granskat under ett flertal år finner jag att det är min skyldighet som frälst att, med Den Helige Andes hjälp, döma vad som är rätt och fel / rättfärdighet och orättfärdighet / sanning och lögn. Men det är också min skyldighet att inte inta Jesu plats som domare och döma vad som finns i någons hjärta.

I allt så är det bara Han som kan se in i våra hjärtan och bara Han vet vilka som hör Hans röst eller inte. Till hjälp har Han gett mig Sitt Ord (som aldrig skall förgås) och Sin Ande (som skall uppenbara synd, rättfärdighet och dom).

Jag bör alltså noga tänka igenom vad jag gör så att det jag tar upp grundar sig på sann önskan att Han skall bli förhärligad och att människor skall lära känna Honom som Han är och inte som jag vill att Han skall vara. Några exempel på denna balansgång som ingen av oss kommer undan: I Luk.6:37-42 står det om att inte döma eller fördöma, att inte försöka ta ut flisan i vår broders öga när vi har en bjälke i vårt eget.

Men Jesus utmanar oss också här: Att ta ut bjälken ur vårt eget (smärtsamt) för att kunna hjälpa vår broder med flisan. I 1 Kor.4 uppmanar Paulus oss att inte fälla domar och i nästa kapitel vill han att man skall döma. Genom hela nya testamentet är detta - att hålla Jesu Ord heligt samt att bevara nåden att tro på Honom och tillåta Honom att var Herre i våra liv - en av de stora frågorna.

Jesus talar om olika vägar och Han varnar oss för det som kan komma vår väg och inte vara från Honom (Matt.7:13-23). Han talar om sin lära (Luk.7:14-23) och om att döma (Luk.7:24). Han talar om falska profeter (Matt.24:23-26). I Apg.20:25-35 talar Paulus till de äldste från Efesus i samband med sitt avskedstal om hur han ser vad som kommer att ske. Hela Johannes första brev talar om vikten att pröva vad som kommer emot oss så att vi står kvar i sanningen. Ex: 1 Joh.1:5-10, 1 Joh.2:18-29, 1 Joh.4:1-6.

Vore det inte skönt att slippa konfrontation med lögn, synd och satans verk? Vore det inte skönt att vara alla till lags och säga att det var ok med vilken bibelsyn som helst, med vilka helandemetoder som helst eller med vilken undervisning som helst?

Men nu har Jesus givit var och en av oss, ledare eller lekman, som är frälst genom den nåd Gud visar i bibeln ansvaret att förvalta Hans Ord och sanning om det än så skulle bli obekvämt för oss och kanske tillslut kosta oss livet.

&Äuml;lskar vi Honom så mycket att endast Han och det Han undervisade är viktigt för oss? &Äuml;lskar vi Honom så mycket att vi vågar ge upp all vår prestige, hela vårt liv, alla fina tolkningar så att Han får bli stor och vi blir små?

I Nya Dagen 29 november tillät sig Stefan Swärd att göra en summering av vad trosrörelsen betytt i vårt land - eller snarare varför den inte kom att betyda det som många hoppades på när den kom. Här fanns ju en respekt för bibelordet och en förväntan på Guds makt som kändes som en frisk fläkt mitt i all smetig svensk liberalteologi.

En viktig orsak pekades ut: att det inom ledarskapet fanns så lite av vilja till att ta emot korrektion. Ordspråksboken talar mycket om just detta - att den vise lyssnar till förmaning medan dåren alltid menar sig veta bäst själv. Det låter så bra när man hävdar att man alltid lyssnar till den helige Ande. Men om det betyder att man inte lyssnar till människor som Anden gärna väljer att tala genom så blir följden ändå oftast en farlig brist på ödmjukhet.

Efter denna reflektion kunde man bara vänta på smockan. Den kom den 3/12 undertecknad Bror Spetz, en insändare som på alla vis bekräftade vad Stefan Swärd hade sagt. Här fick vi på nytt höra alla de slitna fraserna om att inte röra Herrens smorde och att enighet är vägen till väckelse. Vilken enighet? Vems?

Vi sätter med all rätt nästan en ära i att proklamera i vad mån vi är oeniga med bibelkritikens företrädare, av vilka många kan vara lika frälsta som Spetz, Ekman och jag, syndare som vi alla är i oss själva. Varför skulle vi då inte få diskutera vår enighet med Ulf Ekman? Varför har just han alltid rätt?

Vidare blev Swärd i mycket kritiserande ordalag upplyst om att det alltid är syndigt att kritisera. &Äuml;r all förmaning lika med syndig kritik? När blev den i så fall det? Den "väckelse" som dör av att man diskuterar vad Bibeln egentligen säger i olika spörsmål, den är knappast värd att spara på.

Till sist påstår Spetz nämligen att alla väckelser stelnar till död lava genom att kritik och bitterhet sprider sig bland Guds folk. Det tror jag är sant, men inte så som Bror Spetz menar.

Väckelser dör varken på grund av korrektion från de egna leden eller ens av avund från kyrkopampar, typ Kaifas. De dör i stället genom sina egna överdrifter när dessa betraktas som så heliga att man inte får påtala dem. Ty överdrifterna skapar den förvirring och besvikelse som får det levande vattnet att torka ut.

Visst var det en olycka för pingstväckelsen att man påstod att alla skulle tala i tungor trots att Bibeln säger att inte alla talar i tungor. Och så uppstod tanken att de som ändå inte talade i tungor inte var riktigt frälsta utan utgjorde ett B-lag i församlingen. Detta sista sa man kanske inte från talarstolen men att det kändes så för många har jag fått veta i åtskilliga själavårdssamtal.

Samma olycka är det inom trosrörelsen när man sagt att alla kan "ta ut" sitt helande i dag så att alla normalt kan leva i "gudomlig hälsa". När man för denna tiden lovar det fullkomliga som hör evigheten till är det givetvis bara en tidsfråga innan väckelsen stelnar till död lava.

Och då är det en olycka att de som anger tonen inte vill lyssna på korrektion utan att man - precis som Bror Spetz - möter även så sansade invändningar som Swärds med anklagelser och mer eller mindre inlindade hot om gudomligt straff ("Rör inte mina smorda...").

Både pingströrelsen och trosrörelsen har blivit orättvist uthängda precis som Kristus själv, det har Bror Spetz rätt i. Men det var inte det Stefan Swärd skrev om utan om vikten av att ledarskapet trots detta lyssnar till välment förmaning.

Problemet inom trosrörelsen har ju varit att man rutinmässigt betraktat alla råd och förmaningar från kristna syskon som illvillig kritik och religiösa demoner. Endast smicker och hyllningar har tagits emot. Det är dessvärre - eller kanske dessbättre - en attityd som alltid gräver sin egen grav.

Stefan Swärds debattinlägg i Nya Dagen (29 november) om Livets Ord är ett välkommet inlägg i debatten. Vi instämmer också i Swärds formulering "varför försöka skapa en bild av att man är en unik väckelserörelse när man inte är det?". Enligt vår uppfattning är det snarare så att trosrörelsen, i stället för att vara en väckelserörelse, är en lärorörelse.

Det går inte att bortse från att exempelvis den ledarkult som finns inom trosrörelsen vilar på en medveten förkunnelse. I boken "Guds modell för väckelse" skriver Ulf Ekman om pastorns uppgift i en väckelse. Bland annat skriver Ekman att "pastorn i en församling bör befinna sig på en högre nivå än sina medlemmar" men att "han naturligtvis hela tiden skall arbeta för att dra upp dem till en högre andlig nivå genom den helige Andes bistånd".

&Äuml;ven om Ekmans nivåtänkande skulle uppfattas som en bild, så är det inte svårt att förstå att detta både hämmar självkritiken inom trosrörelsen, men också förklarar den uppblåsthet som då och då kommer till uttryck bland dess pastorer.

Men den uppmaning till självkritik, som Swärd ger uttryck för i sitt debattinlägg, bör inte reduceras till en fråga om attityder och beteenden inom trosrörelsen. För det går inte att komma ifrån att en människas självsyn, men också hennes handlande gentemot andra människor, har som en klangbotten den förkunnelse som genomsyrar miljön hon befinner sig i. Med andra ord att attityder och beteenden odlas i den grundläggande teologin.

Det spelar alltså ingen roll om Livets Ord satsar mer på evangelisation och mission jämfört med de amerikanska trosförsamlingarna, vilket Swärd hänvisar till som förklaring till "att Livets Ord i Sverige har lyckats bevara sig sundare än mycket av den amerikanska trosrörelsen", om den grundläggande teologin är av gemensam börd.

Ett perspektiv som ytterligare kan försvåra en självkritisk prövning, är att en del menar på att goda relationer och enhet med Livets Ord är viktigare att etablera än att ta ställning till rörelsens teologi. En följd av detta kan emellertid bli att en teologisk självprövning inom Uppsalaförsamlingen uteblir.

Åge Åleskjær har sagt i en kommentar till tidningen Korsets Seier (30 mars 2001), att "han inte har läst någon författare som till den grad har ljus över de bibliska sanningarna som E.W. Kenyon" (översättning från norskan). Detta sagt apropå Geir Lies uttalande att han inte kan rekommendera någon människa att läsa Kenyons böcker som uppbyggelselitteratur.

Eftersom den underliggande teologin är upphovet till de mer "ytliga" problemen, så är det i stället trosrörelsens teologi som vi ska ta ställning till. Och med Åleskjærs syn på Kenyon i åtanke, där den senare visat flera prov på utombibliska idéer i sin förkunnelse, så måste vi alla ställa oss frågan: Vill vi ha en lärorörelse bland oss som, bland annat, vilar på Kenyons teologi?

Som medlem i en församling inom trosrörelsen skulle jag vilja svara dig, Stefan Swärd, med andledning av din debattartikel den 29/11 i Nya Dagen. Du skriver att du känner en "andlig nöd över den svenska trosrörelsens utveckling". Jag beklagar, men jag får mer känslan av att dina motiv är kritik och skadeglädje.

En hel del av det du beskriver stämmer inte, och mycket som du efterlyser finns redan. Det har hänt en hel del sedan 1992 så du lämnade trosrörelsen. Livets Ord försöker knappast "skapa en bild av att man är en unik väckelserörelse". Här är din egen analys helt korrekt, nämligen att Livets Ord kämpar lika mycket som andra kristna syskon med att nå ut, uppleva tillväxt och vinna nya människor för Guds rike.

Du efterlyste "en genuin kärlek till alla kristna, positiva attityder till samhälle och kristenhet, en ödmjukhet inför sin egen roll och en varsam och kärleksfull hantering av människor". Att säga att vi inte skulle stå upp för detta gör mig ledsen. Vi gläds över de ärliga och seriösa gränsöverskridande sammankomster som skett och de samarbeten som pågår runt om i landet.

Vad gäller församlingen i Uppsala, så ansökte den om att få vara med i det lokala ekumeniska arbetet redan för några år sedan, men fick inte det.

Grunden för samarbetsviljan är kärlek till andra troende samt en önskan att dela ansvaret att nå ut med evangeliet. Tittar man till exempel på de produkter som säljs och rekommenderas via Livets Ords bokhandel, så finns det en intressant bredd.

När det gäller omsorgen om andra människor görs kontinuerliga insatser för att hjälpa och stödja ensamma, hemlösa, svaga, sjuka och betryckta inom och utanför kyrkans väggar. Mycket görs genom cellgrupper men på sina håll finns även speciellt riktade verksamheter.

En viktig sak att poängtera vad beträffar det ringa medlemstalet totalt sett i trosrörelsen, är att Livets Ord mer och mer får vara en inspirationskälla och välsignelse för hela Sveriges kristenhet. Många från alla möjliga sammanhang skaffar produkter, besöker konferenser samt går på bibelskolan i Uppsala för att därefter återvända till sin hemförsamling.

Sedan kan man inte bli annat än tacksam till Gud för det stora fruktbärande internationella arbetet, framför allt i Östeuropa, Ryssland och Asien, som Livets Ord i Uppsala står mitt i.

Om jag förstått dig rätt, skulle du vilja se mer av intern kritik mot Ulf Ekman och hans ledarskap. Det finns dock inte någon andlig naturlag som säger att kritik mot ledarskapet automatiskt skulle leda till tillväxt. De flesta kristna rörelser har, i alla fall initialt, haft framträdande ledare. Bibeln och kyrkohistorien är ju full att färgstarka ledaregestalter. Mer än någonsin behöver vi som troende lekmän, stå tillsammans med vårs kristna ledare, inklusive dig Stefan, i bön och handling.

Till sist, för att understryka att även trosrörelsen har självdistans, skulle jag vilja referera till en bild hämtad ur en ledare av Ulf Ekman från Världen Idag för något år sedan. Där liknar han vår egen rörelse med en våg bland andra vågor i en och samma ocean. En fin bild tycker jag!

&Äuml;r allting frid och fröjd nu då? Nej, ingenting är så bra att det inte kan bli bättre, men letar man efter fel så kommer man alltid att hitta fel. Om vi nu ska ägna oss åt att bedöma varandra, så har vi åtminstone ett ansvar att inte grunda analysen på felaktiga uppgifter. Intentionen bör heller aldrig vara att tillfoga skada, utan att i sann brodelig kärlek ingjuta hopp om att vi genom Guds nåd kan förändra det som behöver förbättras.

Marcus Nilsson tycks hela tiden tala vid sidan om sakfrågorna och förbi Swärds inlägg och går genast på bästa maner inom Trosrörelsen till försvar för den "smorde ledaren" och avyttrar allt befogat ifrågasättande som en illvillig kritik!

Marcus Nilsson verkar ju ha en långt sundare attityd än Bror Spetz, men jag tycker att det är konstigt att han uppfattar det som att Stefan Swärds motiv är kritik och skadeglädje. Marcus nämner samma sak som man brukar få höra av Livets ordare numera, några exempel på vad han menar är positiva förändringar på Livets Ord sedan tio år tillbaka.

Det tråkiga faktumet kvarstår dock oavsett vilka förändringar som jämfört med tidigare än skulle ha skett, att någon verklig uppgörelse med det gamla inte på allvar har genomförts. Fortfarande ingen offentlig bön om förlåtelse till de som drabbats. Något tecken på ånger hos trosrörelsens ledare finns vad jag vet inte.

Man försvarar Livets ord med att det har skett en förändring, men utan att visa något intresse av att vilja ge upprättelse åt offren.

Allt sopas bara under mattan och man går vidare som att det aldrig hänt. Med en sådan likgiltig attityd kan det aldrig bli någon sann försoning på djupet, precis som Swärd säger:

"Men ska det bli en djup andlig gemenskap måste också dessa grundläggande andliga problem och frågor jag pekar på komma fram i ljuset och bearbetas"

"Det finns dock inte någon andlig naturlag som säger att kritik mot ledarskapet automatiskt skulle leda till tillväxt"

Den relevanta frågan är väl inte om det är en andlig naturlag att kritik leder till tillväxt eller inte, utan om det i en kristen församling ska vara tillåtet med befogad kritik. Eller om det är rätt att kritik aldrig ska anses vara befogad…

Den största orsaken till att påvisa bristen på, såväl självkritik hos ledarna, som möjligheten till kritiskt tänkande hos församlingsmedlemmarna, är inte att det skulle leda till en bromsad tillväxt, utan för att människor i en sådan totalitär miljö blir skadade!

Min artikel i Nya Dagen den 29 november har orsakat många reaktioner. Jag ber verkligen om ursäkt om något av det jag säger sårar någon eller river upp konflikter, det är inte min avsikt. Jag vill nu bara kortfattat kommentera några av de punkter som har förts fram i olika genmälen.

De synpunkter jag för fram i artikeln har jag haft ända sedan slutet av åttiotalet, och då tog jag upp detta med Ulf Ekman vid flera tillfällen. När jag övervägde att gå med i Livets Ords pastorsorganisation i början av nittiotalet skrev jag ett brev till Ulf Ekman med ungefär samma innehåll som i min artikel. Jag ställde som ett villkor för att gå med i pastorsorganisationen att Livets Ord offentligt skulle gå tillrätta med dessa saker, annars kunde jag inte ansluta mig.

En synpunkt som har kommit fram från personer inom trosrörelsen (bland annat i Marcus Nilssons inlägg) är att min analys är ganska korrekt, men att det pågår en utveckling inom Livets Ord där man tar itu med de missförhållanden som jag pekar på i min artikel. Det finns till exempel pastorer inom trosrörelsen som samlat ihop övriga pastorer i sin stad och bett om förlåtelse för felaktiga attityder till andra kristna i staden och där man visat på en mer ödmjuk inställning.

Detta är en mycket positiv utveckling men som pastor i Stockholm har jag ännu inte sett att man i grunden har gjort upp med detta i Stockholm/Uppsala-regionen där de två stora församlingarna finns.

En annan fråga som har kommit upp är varför man ska skriva en sådan artikel. Bror Spetz till exempel anser att jag inte har rätt att säga något negativt om Livets Ord. Ett stort steg framåt i våra relationer var att Ulf Ekman var inbjuden till Filadelfia Stockholm under hösten och vår missionsdirektor Lennarth Hambre medverkade under den konferensen. Mitt syfte med debattartikeln är att enheten inte ska bli ytlig utan att även svåra och känsliga frågor måste kunna samtalas om och bearbetas i en sådan process. Min artikel syftade till att ge underlag för sådana samtal.

Bror Spetz säger i sitt genmäle att jag attackerar Ulf Ekman och "kommer vid Herren Smorde". Han anser att jag inte har rätt att uppträda som överåklagare mot Ulf Ekman, Livets Ord och trosrörelsen.

Jag tycker att jag varken attackerar Ulf Ekman eller uppträder som överåklagare - jag beklagar verkligen djupt om det uppfattas på det sättet. Bibelordet som Spetz citerar handlar inte om att man inte får föra fram kritik mot kristna ledare, utan det handlar om Israels relationer till de hedniska grannfolken.

Jag tycker att Bibeln ger en annan bild än vad Spetz för fram. I Gamla testamentet kunde en liten och oansenlig profet träda upp inför makten och kungen (även de kungar som var kallade och smorda av Gud) och föra fram en mycket tydlig kritik. I Nya testamentet ser vi exempel på tuffa debatter mellan olika kristna ledare, och Paulus gick ut med offentlig kritik mot aposteln Petrus, som vi fortfarande kan läsa om. Mycket av innehållen i breven handlar ju om de olika debatter som Paulus blev inblandad i, han kommenterade och försvarade sig, men han satte inte munkavle på andra.

Jag vill bara ge några exempel från min egen erfarenhet inför den kluvenhet man kan känna inför Livets Ord. Vid det sista slutna pastorsmötet jag deltog i för cirka 10 år sedan raljerades över pingströrelsen, det var gamla mor som var trött och orkeslös. En känd predikant utnämndes som falsk profet utan att den berörda personen fick en chans att försvara sig, och en församling kallades för tjuvar för att man hade rekryterat medarbetare från Livets Ord.

Den droppe som fick bägaren att rinna över för mig var när pastor Ekman i en predikan på Livets Ord 1993 kallade en grupp jag då var engagerad i för avfällingar. För mig blev det en stor besvikelse som medförde att jag distanserade mig från trosrörelsen. Jag tror att det också är nödvändigt att Livets Ord även kan lyssna på dessa negativa erfarenheter från människor som har varit med på olika sätt.

Jag försöker i min artikel att analysera Livets Ords utveckling i Sverige under en 20-årsperiod. I de etablerade kyrkorna håller vi ständigt på med utvärderingar och självkritik - ofta gräver vi ner oss för mycket i detta. Inom Evangeliska Frikyrkan till exempel mäter vi exakt hur stor andel i de nya församlingarna som har kommit till tro och hur stor andel som har bytt församling. Vi är inte nöjda om en ny församling visar på för stor andel kristna som bara har bytt församling.

Jag saknar den typen av analys inom trosrörelsens egna organ och tidningar. I viktiga regioner som Göteborg, Jönköping och Skåne har det gjorts ett antal försök att starta, lägga ned och återuppliva trosförsamlingar - med många brända människor som följd.

Trots en massiv invandring av kristna till Uppsala har den församlingen knappast vuxit under de senaste tio åren. Södermalmskyrkan i Stockholm hade närmare 2 000 medlemmar under senare delen av åttiotalet och är i dag under 1 000. Alla kristna rörelser i Sverige kämpar med samma problem. Det är olyckligt att man i Livets Ords tidningar och andra organ odlar en framgångsmyt. Ett större mått av självinsikt när det gäller beskrivningen av de egna insatserna tror jag skulle underlätta enhetsarbetet. Jag tycker här att Marcus Nilsson ligger ganska nära min verklighetsbeskrivning.

Ett annat problem som jag snuddar vid i min artikel är alla människor som har blivit brända, sårade och i vissa fall kränkta i sin relation med trosrörelsen. Det är ett problem i alla rörelser, men min bedömning är att det har varit ett ganska stort problem när det gäller den svenska trosrörelsen. Jag tycker att det är helt fel att tysta ned och sopa detta stora själavårdsproblem under mattan. Att ordna enhetskonferenser och inte nämna ett ord om detta känns inte ärligt. Ett helande kräver bland annat att vi för fram dessa frågor i ljuset.

Till sist vill jag - som jag har gjort under all år - bara tacka Livets Ord för alla fantastiska insatser man gör när det gäller mission och utbildning. Jag vill också tacka Bror Spetz för hans uthålliga insats som pastor under många år i Stockholm.

Uppenbarligen ser inte Stefan Swärd de allvarliga fundamentala osundheterna i Trosförkunnelsen. Visst är hans efterfrågan om prövning inom Trosrörelsen lovvärd och högst angelägen. Men frågan är, utifrån de mer ytliga symptom som han syftar på, om hans utspel mer gagnar vilfarelsen i Trosförkunnelsen, än befrämjar en djupgående och bred prövning av Trosförkunnelsens grundläror?

I sin sakliga debattartikel om Livets Ords självkritik i Nya Dagen den 29 november syns Stefan Swärd nära nog förbise problemen i Ulf Ekmans basteologi. Han skriver:

"Naturligtvis kan man också ha synpunkter på teologi och tillspetsningar i förkunnelsen…"

Utan att nedvärdera Swärds ingående analys instämmer jag i Mikael Basks och Kent Gunnarssons betoning (10/12) av de teologiska orsakerna till de fenomen han påtalar. Jag instämmer också i Basks och Gunnarssons definition att trosrörelsen i första hand är en lärorörelse.

En granskning av olika nutida bibelskolors och undervisningskonferensers program visar med stor tydlighet att det är - i och för sig viktiga - pragmatiska frågor trosrörelsen specialiserar sig på: ledarskap, cellgrupper, helande, missionsstrategi och så vidare. Men var finns en ingående analys av den kristna trons grundfrågor? &Äuml;r vi färdiga med dem? Eller anser vi dem oväsentliga?

Man behöver inte vara en vidlyftig teolog för att ganska snart inse att den olycka som drabbat broder Ulf Ekman, denne begåvade och säkert gudhängivna broder, är ett mycket allvarligt teologiskt "datavirus" som han med sannolikhet smittats av någonstans bland väckelserna i USA. Och nu fortsätter han oreglerat att sprida detta virus i allt vidare kretsar. Inte minst inom Pingst.

Det allvarliga är att Ekman, lik så många andra stora personligheter, har varit svåråtkomlig för ingående granskning eller korrigering. Det datavirus jag och många andra har varnat för påpekas i förbifarten av Sven Reichman (10/12):

"Samma olycka är det inom trosrörelsen när man sagt att alla kan ’ta ut’ sitt helande idag så att alla normalt kan leva i ’gudomlig hälsa’. När man för denna tiden lovar det fullkomliga som hör evigheten till är det givetvis bara en tidsfråga innan väckelsen stelnar…"

Vad Reichman här påpekar är det teologiska slarvet att sammanblanda fullkomlig med "fullkomlig". Det är lätt gjort och alltid lika ödesdigert.

Paulus har på ett solklart sätt visat den himmelsvida skillnaden mellan fullkomlig och "fullkomlig". Fil 3:12: "Tro inte att jag redan har nått detta eller redan har blivit ’fullkomlig’. Men jag gör allt för att gripa det, när nu Kristus Jesus har fått mig i sitt grepp." Fil 3:15: "Det är så vi skall tänka, alla vi fullkomliga. Och har ni en annan mening på någon punkt skall Gud upplysa er även där."

Paulus lär oss att vi i en trosmening är fullkomliga - fullkomliga i rättfärdighet, helgelse och hälsa. Men han varnar samtidigt trosrörelsevännerna bland filipperna för en övertro (som kan bli ett datavirus). Helt resolut skriver han: Tro inte! Sannerligen ett klokt råd.

De fullkomliga är fullkomliga därför att de sträcker sig efter den "fullkomlighet" som de ännu inte har i sin hand. De kan få förskottet men ännu inte fullheten.

Kyrkohistorien vimlar av trosrörelser som inte förmått göra denna åtskillnad mellan fullkomlighet och "fullkomlighet". Uppenbarligen har inte heller Ulf Ekmans lärofäder i USA klarat av detta. Det är här jag misstänker att hans datavirus döljer sig.

"Kyrkohistorien vimlar av trosrörelser som inte förmått göra denna åtskillnad mellan fullkomlighet och "fullkomlighet". Uppenbarligen har inte heller Ulf Ekmans lärofäder i USA klarat av detta."

Det är t.ex. beklämmande att ta del av utbudet på "Gods channel", där Hagin, Copeland och C/O förmedlar helt sjuka manifestationer och läror i ett skenbart kristet namn. Samtidigt är det kanske bra att det osunda kommer fram i all sin nakenhet!? Varje sunt fungerande människa måste väl ändå inse hur sjukt det är, det som dessa herrar (försvarade och hyllade av Ekman, Åleskjaer m. fl. inom den Skandinaviska Trosrörelsen), där i programmen förmedlar!?

I mina ögon är det dock en sak som jag tycker missas i alla ovanstående debattinlägg och det är den fråga, som i mina ögon är själva grundbulten till den antikristliga villfarelse som Trosförkunnelsen bär med sig. Jag menar då JDS - läran, som många tror inte finns med i trosförkunnelsen längre.

Men denna lära ligger där helt klart underförstått i hela lärosystemet och är den grundbult, som ger utrymme för "onda andars spel" och når fiendens slutmål i "vi är gudar - läran" (som också till sin konsekvens fortfarande ligger kvar i Trosförkunnelsen, om än i mer maskerade termer som att "Du är skapad till likhet med Gud i Din egen ande") och en "ockultbaserad" "troslära" kring kraften i Dina egna uttalade ord.

Varför finns det inga lärare i dagens kristenhet som en gång för alla kan reda ut begreppen kring villfarelsen att Jesus skulle ha dött en andlig död?

Ett annat spörsmål som det säkerligen finns all anledning att pröva inom Trosförkunnelsen torde vara vad man egentligen lär kring eskatologin.

Arbetar med att få grepp om vad eskatologin egentligen går ut på i Trosförkunnelsen och i vilken omfattning läror, som "latter rain" och "Kingdom - Dominion", har blivit införlivade i trosförkunnelsen.

Fick in följande information via ett mail från en som börjat få lite insyn i Trosförkunnelsens eskatologi:

"Satan försöker att genom att lägga ’trosförkunnelsen’ i en människas liv få in henne i en stolthet och när människan har blivit högmodig så kommer nästa lära. (Vi som tror att vi är Gudar måste tillsammans utgöra en oövervinnlig arme (Joels arme), (manifested sons of god), (corporate christ).

Det skall komma en tid tror de "latter rain" (utifrån latter rain - movment), när denna arme blir oövervinnlig och skall då lägga under sig jorden i Elias kraft o ande."

Detta är intressanta saker, när det gäller "förlängningen" och "slutmålet" för Trosförkunnelsen, kring att bokstavligt "utgöra Kristi kropp på jorden" och "bereda Hans tillkommelse" genom att "inta alla områden".

Jag har kontakt med en avhoppare från LO som kan vidimera dessa tankebanor, men som nog inte heller har helt grepp om hur "denna läran" ser ut. Det verkar på LO, som att denna lärotes varit väldigt uppblandat med gängse Pingstteologi kring Jesu tillkommelse och antikrist, så att detta "nya" inte presenterats renodlat.

(Men så är det ju med allt på LO, att där presenteras dubbla budskap, så om de blir angripna om falskhet i läran, så kan de alltid enbart peka på de "delsanningar" som utgör "skyddshöljet", för det falska och få dem som försöker belysa undervisningen i trosförkunnelsen att framstå som okunniga, kritiska lögnare som går fram med förtal.)

Men anammar man dessa nya läror i dess fullhet, så kommer det, vad jag kan förstå, inte längre att vara Kristus, utan antikrist som man välkomnar, som Kristus. Vilket väl också i slutändan kommer att vara en naturlig konsekvens av att man i Trosförkunnelsen är förmedlare av antikrists ande.

Det är ju framförallt de vilsna grundlärorna kring Kristi person och lärosystemet, från att Adam var en Gud, via Jesu andliga död, till att människan blir en Gud i sig själv, redan här i tiden, med en ockult utövning i "trosläran", som legat på mitt hjärta att belysa och som jag tycker mig ha fått någorlunda häng på.

Men jag tror att det är viktigt att även kunna belysa, att synen på församlingen och eskatologin kring Jesu tillkommelse o.s.v. är falsk och att man kanske t.o.m. med sin lära förbereder tillkommelsen av antikrist?

Som sagt, jag ser inte de här sammanhangen klart än, även om jag "anar konturerna" och jag skulle därför välkomna, om Du som läser detta, kunde finna ut, formulera och vidimera med citat, vad Du "ser" kring det felaktiga kring "eskatologin" i Trosförkunnelsen.

Detta var ett "tomt hål", när jag skrev häftet "Den Andliga Striden" och jag har ännu inte fullt grepp om detta, mer än att jag ser sambandet mellan "att vinna världen" och att Kristi tillkommelse därigenom fullbordas eller förbereds i "de troende" och att det egentligen mynnar ut i ett välkomnande av antikrist och en världsregering, där "den falske profeten" får skarorna att tillbe "Vilddjuret" och att bandet "Transformations", som nu används i "evangelisationssyfte" i många sammanhang, ingår som ett led i denna strategi från fienden, att förbereda "kristenheten", för detta falsarium.

Det vore väldigt angeläget att få till en ordentlig avhandling omkring detta med Trosförkunnelsens eskatologi. Dels kunna skissa hur det i stort ser ut och hur det blir till en pusselbit som förlänger Trosförkunnelsens antikristliga lära framemot, att faktiskt vänta antikrist som Kristus, när "Joels arme" har intagit och förberett hela världen.

Antikrist kommer då antagligen sägas vara Kristus som ska förverkliga tusenårsriket (!?) Hur väntar man och förklarar man idag antikrist inom Trosförkunnelsen? För att kunna bedra människorna med att det är Kristus som kommer, när antikrist framträder, menar jag? Finns det någon läsare som har ljus över detta?

En del av denna lära i Trosförkunnelsen kan skymtas i Anders Bergqvists ( avhoppare från LO) tänkvärda framställning under "Artiklar" i Menyn med rubriken "PRÖVNING OCH SÅLLNING - KRISTUS ELLER KRISTUSMEDVETANDE"

Slutligen så är inte minst dessa ord av Mårtensson uppfodrande på ett speciellt sätt: "Men var finns en ingående analys av den kristna trons grundfrågor? &Äuml;r vi färdiga med dem? Eller anser vi dem oväsentliga?"

Det är ord som människor verkligen bör ta till sig i mötet med Trosförkunnelsens "ystra dans", där ett Bibliskt, sunt ifrågasättande och prövning av andarna och lärorna bara viftas bort, som illvillig kritik och säges ske av människor, som bara bromsar och inte vill "vara med i det Gud gör idag".

Önskar att denna debatt kring en genomgående prövning av Trosförkunnelsens anspråk, lära, liv och utövning inte dör ut, utan alltmer aktualiseras och tas på djupaste allvar av den Svenska kristenheten!

I mina ögon är det, det största och allvarligaste angrepp, som väldigt lurigt och med ett kristet språkbruk, angriper kärnan av kristen tro idag via Trosförkunnelsen och som kommer att utgöra "något av basen" i det "stora avfallet" i ändens tid och som kommer, att tillsammans med alla antikristliga förförelser, inom den så kallade kristenheten, att vara de som förvillar skarorna att välkomna antikrist som Kristus och utgörande "den stora skökan", som med hjälp av "den falske profeten", kommer att förmå "kristenheten", att välkomna och att tillbe antikrist som Kristus!?

Må alla som har "öron till att höra", lyssna till nödropet, framsprunget ur djupet av mitt hjärta av den nöd och visshet, om att här rör sig villfarelsens andemakt, för att i den absolut sista tiden, innan Jesus kommer tillbaka, ska lyckas förvilla massorna och samtidigt utgöra en dom och sållning "över Guds hus", där människor och församlingar "blir vägda på en våg".

Detta för att det ska framgå, vilka som är förankrade i en sann kärlek till den Sanne Jesus Kristus och verkliga medborgare i det kommande Gudsriket i evighetens värld, eller vilka som hellre lyssnar till ormens röst ifrån Eden, att Ni kan bli såsom Gud redan i den här tiden. "Agnarna" håller nu på att samlas tillhopa i en falsk väckelse och därmed sållas bort från "Vetet", som senare kommer att samlas in i "Guds lador".

I detta skeende kommer människor att falla för lockelsen av sin fallna natur, att blint bejaka "överflöd på livets alla områden", att få tillfredsställa sin maktlystnad med erbjudande om att få regera och ha kontroll över människor och situationer och att själva få se sig som Kristi jämlike redan i den här tiden. Det stora camouflaget kommer att vara en vällovlig nit "att vinna världen för kristus".

I praktiken kommer man att förbereda ankomsten av antikrist och den falske profeten på den andliga arenan och hälsa honom välkommen som Kristus. Utrymmet för den sanna kristendomen kommer att krympa och i "den andliga eliten", kommer den att ses som frekventerad av negativa kritiker som ska negligeras eller "krigas ned", så att de inte kan stå emot "det Gud gör idag".

I Svenska Dagbladet så publicerades den 28/1 2003 av Sten - Gunnar Hedin (Filadelfia, Stockholm - Sveriges ledande pingstförsamling) och Anders Arborelius ( Katolsk biskop) ett "Jesusmanifest".

Man kan ana att detta manifest kommit till stånd, dels av Ärkebiskop K - G Hammars oerhört diffusa uttalanden i media kring jungfrufödseln, Jesu underverk, Kristi person, Kristi uppståndelse och hans beklämmande utsagor och ifrågasättanden kring huruvida många berättelser i Bibeln verkligen inträffat eller skall ses som poetiska uttryck. Hammar är en katastrof för svensk kristenhet!

Dels torde detta manifest ha tillkommit som ett uttryck för att proklamera "den samtalsrunda" som i Januari upptogs mellan Pingströrelsen och Katolska Kyrkan.

Detta har föranlett en ganska intensiv debatt både positivt kring vem Jesu Kristi person är, men även kring det diskutabla med att Pingströrelsen "går i armkrok" med Katolikerna i ett Jesusmanifest, där man visar på "hur Hammar uppenbart skiljer sig från kyrkans bekännelse" och samtidigt lierar sig, "kring en beskrivning av den klassiska kristna tron", med Katolska Kyrkan.

Detta kan med all rätta ses som en "motsägande baklängesvolt utan skyddsnät", enär Katolska Kyrkan helt uppenbart i grundläggande frågor rymmer, minst sagt lika stora tveksamheter som Trosrörelsen i lära, liv, utövning och är lika sekteristisk, där de utgör den sanna Kristna kyrkan, där alla andra är utbrytargrupper, som nu ska införlivas med moderkyrkan.

I mina ögon blir det sannerligen en "ohelig allians" som Pingströrelsen är på väg in i, när de på den ena sidan, efter den gemensamma Evangelisationskonferensen" med Trosrörelsen "går i armkrok med Trosrörelsen" och ger den sin legitimitet, utan att klart markera gentemot den villfarelse som ligger inbakad i Trosförkunnelsen. Och nu på den andra sidan, utan klar markering gentemot de villfarande läror som inryms i den Katolska Kyrkan, säger sig tillsammans kring en beskrivning av "den klassiska kristna tron" går ut i ett gemensamt Jesus - manifest. återkommer mer till detta längre fram.

Det är så mycket i detta Jesus - manifest, som man bara ordmässigt kan säga ja och amen till. Visst har det också lett till en väldig positiv debatt kring vem Jesus är. Det skulle ta alltför stort utrymme här att återge alla intressanta debattinlägg i olika forum som det lett till, både av negativ och positiv karaktär.

Att "analysera" manifestet i detalj fyller kanske inte heller så stor funktion eftersom mycket är "vackra ord", liksom manifestets författare ordmässigt gett "fina förklaringar" till i den efterföljande debatten. Men frågan är vilken substans som egentligen ligger i de vackra orden om man penetrerar Katolska Kyrkans läror!?

Kring vem Jesus är, tycker jag ändå man fortfarande i manifestet stannat upp på ett ytligt plan och inte på djupet frågat sig vad det innebär att Jesus är sann Gud och sann människa och hur dessa ord i en konsekvens av bakomliggande läror i skilda sammanhang, kan ge helt olika betydelse åt orden.

Låt mig istället för att göra "en petig analys" av manifestet få uttrycka varför jag ser det så allvarligt att gå ut i ett gemensamt Jesus - manifest tillsammans med Katolska Kyrkan och därmed mena sig tillsammans försvara "klassisk kristen tro".

Det är beträffande lära liv och utövning, som jag hyser stora betänkligheter inför Katolska Kyrkan som kyrka och institution och "en gemensam partner", att försvara "klassisk kristen tro. Det rör sig om själva den kristna trons grundvalar kring:

Enligt läran Immaculate Conception, så är Maria född utan synd, syndade aldrig och var jungfru hela sitt liv. Hon tillskrivs en medlarroll mellan Gud och människa som endast tillkommer Jesus själv. Hon framställs som Guds Moder, medan hon var modern av Jesu mänskliga kropp och inget annat.

Att framställa Maria som syndfri, blir till ett angrepp på inkarnationen av Jesus som sann Gud och sann människa. Är inte Maria en vanlig människa, så är inte Jesus som Bibeln säger "född av kvinna och ställd under lagen" (Gal.4:4). Då är Han inte "för att borttaga synden sänd i syndigt kötts gestalt och fördömde synden i köttet" (Rom. 8:3). Då har inte Jesus "i allt blivit lik sina bröder, för att han skulle bli barmhärtig och en trogen överstepräst inför Gud till att försona folkets synder" (Gal.2:17).

Det framgår av Bibeltexten kring människans fall att Gud genom fallet, där Adam förlorade sin liering och gemenskap med Gud genom Guds Ande integrerad i sitt väsen, även tvingades att lägga människan under den kroppsliga dödens tillstånd, så att hon inte permanent skulle förbli i sin fallna belägenhet för evigt. Utan möjlighet att kunna räddas.

Räddningen behöver alltså ske under den kroppsliga dödens villkor. Därför inkarneras Guds Son Jesus in i fysisk, kroppslig, köttslig gestalt, även underställd den kroppsliga dödens villkor. För att i sin jordiska kropp undanröja den andliga döden och skaffa försoning och upprätta gemenskapen mellan Gud och människa, där i sin jordiska kropp.

Gud kommen i köttet. Definitionen på att Jesus är Kristus. Sann Gud och sann människa, som är "trafikdelaren" mellan vad som är sann eller falsk tro och bekännelse. Jesus måste i allt (till sin konstitution av ande, själ, kött, blod och kropp) bli lik den naturliga, skapade människan. Dock utan att leva i lieringen med syndanaturen, men lagd under den kroppsliga dödens tillstånd. (Inkarnationen).

Som det står "..i allt lik sina bröder .. i syndigt kötts gestalt .. frestad i allt, dock utan synd .. fördömde Han synden i köttet." (Hebr. 2:17, 4:15, Rom. 8:3)

"Då nu barnen hade blivit delaktiga av kött och blod, blev ock han på ett liknande sätt delaktig därav, för att han genom sin död skulle göra dens makt om intet, som hade döden i sitt våld, det är djävulen." ( Hebr. 2:14)

Jesus inkarnerades in i sann människogestalt. (Vilket omintetgörs om Maria är syndfri), för att som människans representant uppfylla lagen i människans ställe, i sin jordiska kropp skaffa försoning mellan Gud och människa och som ett felfritt skuldoffer bära fram sin jordiska kropp och sitt blod i sin tjänst inför Gud att försona folkets synder. Kristi blod och lekamen för oss utgjutet.

Det är inte Adams situation före fallet Jesus går in för att lösa. Det är den under lagen ställda och fallna människans situation Jesus i sin inkarnation tar sig an. Jesus går in "i syndigt kötts gestalt", för att bringa försoning mellan Gud och människa.

Jesus levde aldrig efter syndanaturen. Frestad i allt (bara möjligt om Han var född "i syndigt kötts gestalt). Dock utan synder. Han levde hela tiden i Guds vilja och uppfyllde lagen i en ständig liering med sin Gudomliga identitet, "den nya människan", fullt ut Gud och fullt ut människa förenade genom Anden.

Rättfärdig levde Jesus hela tiden i sin Andliga liering med Fadern. "Fördömde synden i köttet." Dog som sann människa hela sitt liv bort från synden (inte in i synden som blir en konsekvens av trosförkunnelsen). Med klimax på korset, där Han som sann människa "dör bort från synden en gång för alla".

Jesus tar där straffet syndaskulden krävde, genom offret av en oskyldig, rättfärdig och sann Gudsförenad människas blod och kropp. Kristi blod och lekamen.

Straffet att bära fram detta offer läggs där på Gudamänniskan Kristus (enheten av Gud och människa i den jordiska kroppen - Guds fullhet lekamligen - Gud kommen i köttet).

Kristus bär fram offret av rent felfritt blod och lekamen, som avvänder straffet andlig död från människan. Samtidigt är Jesus från evighet till evighet Sann Gud, oupplösligt utan avbrott, hela tiden, förenad med sin Fader "Ty i Honom bor Gudomens hela fullhet lekamligen .. Gud kommen i köttet .. Densamme igår, idag så och i evighet." Detta är undret! (Kol.2:9, 1 Joh. 4:2, Hebr. 13:8)

Jesus är Guds fullhet lekamligen. I en oupplöslig enhet mellan Gud och människa. Fullt ut Gud och fullt ut människa samtidigt. Det är detta som gör Jesus till Kristi person, i vilken Gud och människa förenas och försonas.

Detta inkarnationens under omintetgörs i Trosförkunnelsen, där Jesus genom en andlig död inte längre "för att borttaga synden är sänd i syndigt kötts gestalt och fördömde synden i köttet" utan är syndens natur och därmed inte längre Jesu Kristi person - Gud och människa förenade och varken Sann Gud eller sann människa.. Han är inte längre bara i "köttslig gestalt", utan "köttslig" - d.v.s. en andligt död människa fråntagen sin Gudomliga identitet.

I Katolska kyrkans lära om Marias syndfrihet angrips inkarnationen från det andra hållet.

Jesus är där Sann Gud, men inte sann människa och inte längre, "för att borttaga synden sänd i syndigt kötts gestalt (eftersom Maria var syndfri) och fördömde synden i köttet". Han är därmed inte i deras lära längre Jesu Kristi person, även om man i ord hävdar det!

Att Jesus, avlad av Helig Ande (Sann Gud), är född in i den fallna människans situation (sann människa), men hela tiden "fördömer synden i köttet". D.v.s. stänger synden utanför sin person. "Frestad i allt (bara möjligt om Han fullt ut var människa - avlad av helig Ande - i Marias vanliga mänskliga, av synd behäftade natur), dock utan synd"!

Den seger Jesu vinner i människans ställe, sker lika mycket igenom hela hans liv, där Han som "fullt ut människa", uppfyller Guds lag, vilja och stänger synden ute från den mänskliga naturen ("fördömer synden i köttet"), som i dramat på korset där detta drivs till sin spets, där Jesus på alla sätt frestas att frångå Guds vilja.

Där sker härigenom hela Jesu liv, försoning och bibehållen förening mellan Gud och människa i Hans person. Även när allt pekar på att Han är en förtappad syndare, som går evigt, andligt förlorad och verkar övergiven av Gud, så vinner Han, genom sin seger över syndens makt i sin person, uppfyllelse av lagen och trohet mot Guds vilja, seger över syndens konsekvenser och den andliga döden över människan som hennes ställföreträdare. Han dör inte den andliga döden, utan besegrar den genom sin syndfria rättfärdighet och lydnad i människans ställe!. Detta är människans räddning och enbart möjligt genom att Jesus är fullt ut Gud och fullt ut människa samtidigt i sin person - Jesu Kristi person.

Bara därigenom kan Han också bära fram det offer Gud krävde för mänsklighetens syndaskuld: ett RENT offer av en "Gudaförenad" människa. Det RENA offret av Jesu Kristi, Gudamänniskans, persons kropp och blod. Bara Jesus och ingen annan kunde bära fram detta offer. Och Han kunde göra det, eftersom Han "för att borttaga synden är sänd i syndigt kötts gestalt och fördömde synden i köttet".

Detta under omintetgörs både i Trosförkunnelsen och i den Katolska Kyrkans lära. Även om man i ord på bägge håll talar om Kristus som Sann Gud och sann människa, så är det i en konsekvens av läran på bägge håll, bara från olika sidor, endast tomma ord, som vilseleder människan till en alliering med antikrists ande, om man anammar dessa läror.

Hade Gud gjort Maria syndfri av nåd, så hade inte Jesus behövt bli avlad av Helig Ande, gå in i inkarnationen som Sann Gud och sann människa, för att i sin försoning mellan Gud och människa i Hans person och ge offret av Kristi persons kropp och blod, för att återlösa människan till Guds gemenskap. Hade Maria varit född syndfri så hade vi inte behövt någon frälsare.

Gud hade då bara i sin nåd kunnat göra dem syndfria och ta hem de människor Han önskade för sin gemenskap. Försoningsgärningen i Jesus Kristus hade varit överflödig. Det hade inte behövts en, först i den här tiden tillräknad rättfärdighet från Gud och förlåtelse för synden för Kristi blodsoffers skull och i evigheten någon förvandling av de människor som kommer in i denna räddningsaktion från Gud, på uppståndelsens morgon, till verklig syndfrihet, rättfärdighet och Guds likhet.

Maria kallas även vår moder, som en förebild i tro och lydnad och vår främsta förebedjerska. Hon är urtyp för kyrkan och får i sin person representera hela kyrkan och kyrkans uppdrag. Hon är Brud till Brudgummen och det synes vara likhetstecken mellan Kyrkan och Maria.

Kyrkans och Marias uppgift är att föda in och bära in Ordet/Jesus Kristus i varje tid och överallt till tidens slut. Maria och Kyrkan visar på Jesus Kristus. Vi förstår evangeliet via Maria och hela kyrkan. Med Maria och kyrkan håller de troende fast vid Frälsaren.

"Maria är i sanning en medlare av frid mellan syndare och Gud. Det är enbart genom Maria som syndare får förlåtelse. Maria är vårt liv...Maria upprättar syndaren till liv, de får nåd på grund av hennes förböner. Den som inte kommer till Maria för att få hjälp faller och går förlorad. sid 80 - 94

"Den heliga Kyrkan befaller att man tillbeder Maria speciellt. Man frågar Gud om många saker men får dem inte. Går man istället till Maria så blir ens önskningar uppfyllda, för hon är drottning t.o.m. över helvetet och hon befaller alla djävlar" sid 127 - 143

"Maria kallas vägen till himmelen eftersom ingen kan komma in i detta rike utan att gå genom henne. Vägen till frälsning är bara öppen genom Maria, och eftersom vår frälsning ligger i Marias hand...blir alltså den som beskyddas av henne frälst och den som är utan hennes beskydd går förlorad". sid 160 - 170

"På Marias befallning måste alla lyda, även Gud..på så sätt..har Gud ställt hela Kyrkan..under Marias herravälde." sid 180 -181

"Maria är fridsmäklaren mellan syndaren och Gud...Vi får oftast fortare det vi frågar efter när vi anropar Maria, än när vi åkallar Jesu namn. Hon är vår frälsning, vårt liv, vårt hopp, vår rådgivare, vårt beskydd, vår hjälp. O, Maria! Hela treenigheten gav dig ett namn..som är över alla andra namn och inför dig ska alla knän böjas, i himmelen, på jorden och under jorden." sid 197, 254, 257,260

Maria var inte utan arvsynd utan en syndare som Du och jag. Hon blev räddad precis som Du och jag, genom tro på Jesus Kristus. Inte därför att hon svarade ja på kallelsen att frambära Guds Sons jordiska kropp. Att Maria räddades hade ingenting med detta att göra, lika litet som någon annan blir räddad genom att vid ett visst tillfälle göra något som han förstår vara Guds vilja. Bara tron på och umgängelsen med Jesus räddar.

Varför kalla Maria för Guds Moder? Hon har ingenting med Jesu Gudomlighet att göra. Varför inte säga som det är att hon är föderska av Guds Sons jordiska kropp. Detta genom ett Gudomligt genomförande av den Helige Ande på Guds allmaktsord, efter Marias medgivande att det fick ske.

Varför kalla Maria vår moder? Vår förebild i tro och lydnad är Jesus Kristus och Han är vår ende förebedjare i den osynliga världen. De förebedjare som omtalas i Bibeln är ju de fortfarande levande troendes böner.

Varför vrida till saker med att Maria är urtypen för Kyrkan och i sin person representerar Kyrkan och Kyrkans uppdrag? Jesus Kristus är klippan på vilken Gud bygger sin församling, som inte är en viss Kyrka utan alla troende genom alla tider. Den församlingens huvud är tillika Jesus Kristus. Den församlingen är Brud till Brudgummen Jesus Kristus. Det är Inte Maria eller Katolska Kyrkan som är denna brud. Gud tvingar sig inte på någon och behandlar oss som robotar.

Varför kryptiskt säga att Maria var ständig jungfru? Det var hon förvisso inte i verklig mening enligt Bibeln. Bildligt skulle det alltså syfta på att hon sa ja till Guds kallelse och vilja. Varför då inte bara enkelt och naturligt säga att det var lyckligt för vår frälsnings skull att Maria sa ja till att frambära den jordiska kroppen av vår Frälsare? Det är egentligen lika stort när "Otto i åmål" säger ja till Guds Kallelse och vilja. Om det dock inte har samma ödesdigra konsekvenser för en hel mänsklighet om "Otto", säger nej, som om Maria skulle ha gjort det. Men det får konsekvenser för det uppdrag "Otto" också har. Ända in i evighetens värld.

Läran om Maria är inte något föremål för tolkning. Den finns helt enkelt inte i Bibeln. Då måste man läsa in saker och antaganden och tillägg som inte står där. Jag måste säga att jag upplever samma obehagskänsla över läran om Maria i Katolska Kyrkan som JDS-läran i Trosförkunnelsen. Demoniska verk för att föra bort fokuseringen från den enkla, sanna och personliga tron på och umgängelsen med Jesus Kristus själv.

Angående tillrop om förbön av Maria, helgon, statyer och reliker som sker i Katolska sammanhang är Bibeln väldigt klar. ( Se 2 Mos. 20 : 4 -5; Apg. 10 : 25 - 26; Upp. 19 : 10 ). Att man här går emot Guds ord leder till ockulta manifestationer både kring "helanden", gråtande madonnor, stigmatisering o.s.v.

Var i Bibeln står det att Maria eller andra avsomnade heliga är våra förebedjare? Vad är det för skillnad på att bedja till någon eller att anropa om förbön? Detta strider ju mot Guds Ord om att vi inte ska ta kontakt med de avsomnade och att de inte heller har möjlighet att ha någon kontakt med oss. Ger vi oss in i sådana övningar säger Bibeln att vi likt spiritismen hamnar i onda andars spel. Bibeln gör här ingen skillnad på Maria eller andra avsomnade.

I Trosförkunnelsen försöker demoniska makter komma in på spelplanen genom läran att människan är som Gud i sin egen ande. Att få människan att lyssna till och ledas av sin egen ande. I Katolska Kyrkan försöker de genom en lära om kontakt och umgängelse med de fysiskt avsomnade, kunna manifestera sig och vilseleda människan. Bl.a. genom stigmatisering, gråtande och blödande madonnor och helgonbilder. I den trodda umgängelsen med de fysiskt avsomnade kan demoniska makter komma in med sin influens, precis som när Ekman gör sina utomkroppsliga "himmelsfärder" eller under de andliga skratten på Rodney Howard Browns möten.

Spiritism är Spiritism oavsett motiv och om än i "gyllene helgonförpackning". Vilket leder till onda andars spel, ockulta manifestationer och andlig förblindelse. Hur mycket man än i ord säger sig ta avstånd från Spiritism.

Fiendens syfte och mål är detsamma. Att få människan in på den "våglängd", där de onda andarna kan manifestera sig, inspirera och utöva inflytande. Olika narrspel men från samma osunda källa. Vare sig det sker i "helgonförpackning", under "Torontovälsignelsens" inflytande, det osunda i en "Benny Hinn - show", eller "Howard - Brown - förförelse". Samma falska grundbotten, men olika förpackning, för att passa olika personlighetskategorier.

Petrus framställs som den förste påven. Påven säges vara ofelbar när han uttalar sig i lärofrågor och framställs som Kristi ställföreträdare. När biskopen av Rom proklamerar kyrkans apostoliska lära, så menar och tror Kyrkan att det är med den Helige Andes bistånd, uppenbarad sanning och därmed också ofelbart.

Vilka läror som fastslagits då eller då av påven är tämligen ointressant. Bara sanningen efter Guds Ord är intressant! Ingen Biskop, inte Ulf Ekman, Lewi Pethrus, Luther, Calvin, eller någon annan Person, Kyrka eller samfund har tolkningsföreträde framför "syster Ruth ensligt boende utanför Wolgatjolme".

Den Heliga Ande är lika mycket hennes hjälpare att förstå och tillägna sig Skriftens Ord. Skriften och inte traditioner är vad som gäller! Den kan vem som helst med den Heliga Andes bistånd tillägna sig. Precis som "Ruth" kan ta fel och behöva korrigeras av "Enok" i grannbyn, så kan hela Biskopsamlingen i Rom när den uttalar sig i lärofrågor ta fel och behöva korrigeras av "Ruth" som korrigerats av "Enok".

Det är i mina ögon ingen större skillnad på när "den smorde ledaren" förmedlar Guds tilltal till hans ande och det därmed inte får ifrågasättas på LO, eller när påven säges vara ofelbar när han uttalar sig i lärofrågor.

Den Katolska Kyrkan är i sina egna ögon den enda kyrka som förvaltar den Apostoliska Trosskatten. Den kyrka som med sina sakrament, traditioner, sitt läroämbete, sin kallelse och sitt uppdrag har tolkningsföreträde och är bärare och förmedlare av uppenbarelsen.

De nytestamentliga Skrifterna säges ha tillkommit inom Katolska Kyrkan och ska därför utläggas och tolkas inom kyrkan. Nu har privata uttolkare oförskämdheten att sno dessa Skrifter och själva uttolka dem. Utan att ödmjuka sig och ingå i den Katolska Kyrkans gemenskap. Dess trosbekännelse och läroämbete.

Anden säges helt vara förbunden med Dottern Sion/Maria och Katolska Kyrkan. Så när Katolska Kyrkan talar och handlar är det Guds Ande som handlar, leder och ger liv.

Detta är i mina ögon inte någonting mindre sekteristiskt tänkande än den "elitstyrka" som när LO utger sig för att vara "Joels arme" i den sista tiden och lever på en "högre andlig nivå".

Skrifterna är ju inte Katolska Kyrkans. Skriften är Guds Ord. Det är Gud som är ägaren och utgivaren av sitt Ord. Dess uttolkare är inte Katolska Kyrkan eller någon annan kyrka eller människa. Katolska Kyrkan som institution är inte identisk med den Helige Ande. Guds Ande är uttolkare av Ordet och kan göra det levande för människor utan inblandning av mellanhänder eller kyrkor. Han är allestädes närvarande.

Det är människor, och inte kyrkor och samfund, som blir den Helige Andes tempel. Där Guds Ande bor i människor är Hans församling eller kyrka. Andens enhet, gåvorna och ämbetena, träder fram dem emellan i samma mån, som de lever i Guds vilja med sina liv och efter läran i Ordet. Guds församling eller kyrka är där Guds eget liv är integrerat i människornas hjärtan. Genom tron på och umgängelsen med den Sanne Jesus Kristus.

Katolska Kyrkan eller någon annan kyrka är inte identisk med Guds församling. Men där finns människor, som inte är insnärjda i de villfarelser som finns i snart sagt alla sammanhang, utan lever i en rätt umgängelse med rätt Jesus och därigenom är inlemmade i Guds församling. Getterna och fåren betar tillsammans, gräset och ogräset växer tillsammans. Men Gud har inseglat dem som lever i ett rätt trosförhållande till Honom och kommer en dag att rensa sin loge och sålla agnarna från vetet.

Den Apostoliska församlingen lever inte vidare genom någon speciell kyrka utan genom människor i vilkas hjärtan Guds Ande och liv är integrerat genom tron.

Riktigt allvarligt blir det när man säger att vi förstår evangeliet via Maria och med Maria och Kyrkan håller de troende fast vid Frälsaren. Här skjuts fokuseringen bort från den personliga umgängelsen med Jesus Kristus själv! Fokuseringen förflyttas här till Maria och Kyrkan för att vi ska kunna hålla fast vid Frälsaren.

Varför alla dessa ritualer och kryptiska försök att föra in Maria och helgon på ett otillbörligt sätt? När jag i enkelhet och direkt, utan mellanhänder, var jag än är, kan leva i kommunikation och en levande umgängelse med Honom själv som är Anden, Huvudet för församlingen, Herden för fåren och Uppståndelsen och Livet i sin Person - Jesus Kristus!

För den som fastnar i konsekvensen av Katolska Kyrkans lära förskjuts tron från Jesus i realiteten till att Kyrkan är förmedlaren av Anden och räddningen. Tron förskjuts till en tro på traditioner, ritualer, sakrament och umgängelse med avsomnade som ska hjälpa?

Härtill kommer också andra tveksamma läror som läran om skärselden, Transubstantiationsläran (att vinet och brödet i nattvarden bokstavligt omvandlas till Jesu Kropp och blod) och jag ser även en fara i Katolska Kyrkans överfokusering på sakrament och ritualer.

Sammantaget, så rymmer den Katolska Kyrkan så allvarliga förvillelser när det gäller grundläggande aspekter i den kristna tron, som i en konsekvens (precis som när det gäller Trosförkunnelsen), ger en annan innebörd till ord om Jesus som sann Gud och sann människa, Guds församling, rättfärdiggörelsen, Den Helige Ande m.m.

Det blir en "ohelig allians" (precis som om man går "i armkrok" med Trosrörelsen. Även om det kan ske i till synes en del "rätta formuleringar", så kommer man inte ifrån ett inbakat dubbelt budskap, som på sikt förbereder människors hjärtan för den antikristliga ande, som ytterst sett också ligger inbakad i Katolska Kyrkans förvillande läror.

Man kan i Katolska sammanhang så fint tala om Skriften och Jesus Kristus som deras auktoritet. Men när det kommer till kritan, så är det ändå ytterst tomma ord, eftersom konsekvensen blir att det är institutionen Katolska Kyrkan och dess läroämbetes tolkning av uppenbarelsen, som är deras auktoritet.

Institutionen Katolska Kyrkan blir i en konsekvens identisk med Kristus - Guds församling - Andens uppenbarelse och förmedlare i tid och rum ( Den helige Ande ). Maria är den troendes och institutionen Katolska Kyrkans Andliga Moder ( Den som fött Kyrkan och den troende ). Hon har tillsammans med Kristus en speciell uppgift i skeendet i tid och rum. De bortom tid och rum - heliga och de här och nu levande - heliga, har bönegemenskap.

Institutionen Katolska Kyrkans och dess läroämbetens tolkning av den slutliga uppenbarelsen Kristus, är satta över Skriften ( Ordet - Jesus själv ) och Andens uttolkning av Skriften!

Den som inte rättar in sig i ledet efter Katolska Kyrkans tolkning och läror, lever enligt deras mening i det begränsade och behöver upplysas och föras in under institutionen Katolska Kyrkans tak. Den som går in i samtal med Katolska Kyrkans företrädare, bör inse att detta är målet, men naturligtvis "gömt" av "taktiska skäl", i ett inledningsskeende av "samtal". Det kommer i slutändan att visa sig att det egentligen inte var fråga om ett samtal, utan ett försök att bringa "splittrarna" in under den sanna Moderkyrkan igen!

Det förekommer på kristna sidor på nätet, i kristna tidningar och i kristen debatt så vällovliga upprop till att ta missionsbefallningen på allvar. Man talar om församlingsplantering, man ältar fram och tillbaka olika vägar att nå ut med Evangeliet, nå församlingstillväxt och "vinna världen för Kristus".

Den ena rapporten avlöser den andra. Dels om vilken avkristning och "matrikelnedgång" som sker i församlingarna och vilket ansvar vi bör ta gentemot missionsbefallningen. Men också vilka "under och tecken" som sker och vilken väldig väckelse vi kan vänta och som är å färde.

Visst talade Jesus om att göra alla folk till lärjungar, predika överallt, gå in i varje stad, skörden är stor, be om fler arbetare.

Men det var inte det enda han sa. Han sa även att vi skulle se upp med villolärare, falska profeter och falska messias - gestalter och hur vi skulle se upp, så vi inte lät oss bedragas av antikrist ande.

Det verkar idag vara en "hysteri" kring "att nå ut" och "församlingstillväxt", så man glömmer bort vilket budskap vi ska nå ut med. Bara skarorna samlas och övernaturliga manifestationer ger sig tillkänna, så jublas det över väckelse. Att "fienden ska bedra jämväl de utvalda genom tecken och under" och att Bibeln pekar på att det i ändens tid ska ske ett stort avfall, rusar man förbi. "Vi måste vinna världen. Det är inte så noga med läran, bara vi älskar varandra, är toleranta och når fram till enhet, så ska Evangeliet vinna framgång", heter det.

Personligen så tror jag att bakom "denna yra", ligger en fiende, som "vill skjuta på" med en Evangelisationsiver och falsk enhet, där han får vara med och istället för att världen "vinns för Kristus", så får han komma in med förblindande ockulta manifestationer, skapa "oheliga kristna allianser", som förespråkande enhet, kärlek, tolerans och samförstånd, i själva verket är på väg att innästlas i villfarelse och därmed bidra till att bygga upp "det stora avfallet", "den stora skökan", som genom falska profeter och lärare ska förmå människor att välkomna och tillbe antikrist som Kristus, när tiden är inne för det.

Fienden använder effektivt ord som kärlek, döma, enhet, splittring, intolerans och tolerans i ett förvirrande hopkok. Människor fås att tro att de genom organisation ska förverkliga Jesu bön om enhet. Jesus fick bönesvar när Han bad om de troendes enhet.

Enheten är ett faktum där Guds eget liv får utrymme i en rätt lära. Guds Andes enhet i en rätt lära är bara ett faktum. Guds församling bara är - där Guds liv är i en rätt lära. Oavsett samfundsgränser. Enheten framträder i förhållande till efterlevandet av Guds Ords summa.

Medan människorna idag bedras på den sanna enheten genom mänskliga organisatoriska strävanden, för Gud samman sina sanna lemmar på ett osynligt sätt. Hur Han kommer att lösa det i den praktiska utformningen är jag inte klar över än. Men helt klart kommer det att på något sätt utkristalliseras en gemenskap av människor som inte är samfunds - utan Guds Rikes - tänkande och inriktade. Och som av Guds Ande leds samman till en gemenskap. Tvärsigenom alla staket.

Det ligger en stor fara i om katolska kyrkan styr ekumeniken i ett syfte att föra in kyrkor och samfund in under samma tak. Den universella Moderkyrkan. Detta för att där finns ett antal läror som är vilseledande.

Naturligtvis torde katolska kyrkan sammantaget rymma fler sant troende, än något annat sammanhang. Tack vare sin bredd. D.v.s. där människor som inte personligen anammat och inte i sin personliga Jesusrelation, påverkats negativt av där liggande förförande läror.

Samma sak gäller Trosrörelsen, som nu ändrat taktik från att i inledningsskedet, distansera sig från kristenheten som en "speciell elit" och fångade upp "perifer - kristna" som levde i missnöje med sin församling. De har nu gått över till att genom infiltration av församlingsledningar sluka hela församlingar och genom att på olika vägar infiltrera andra kristnas organ, forum, konferenser och "predikstolar", vinna ingång med villfarelsens ande och nu istället talar om enhet och kärlek "över gränserna".

Jag är positiv till en sund ekumenik, där man går in för att resonera igenom det som åtskiljer. Inte där man samlas i ringen och tar varandra i handen och försöker organisera fram en enhet och kärlek i en intolerant tolerans. Bara Gud kan skapa fram den enheten och kärleken. Det sker där man ligger rätt i lära, liv och utövning och stänger det falska utanför.

Man tror att man behöver hjälpa Jesus att få bönesvar om enhet och kärlek. Genom att organisera fram det. Jesus har redan fått svar. Den enheten och kärleken är bara ett faktum, där människor är förenade genom Hans Ande i lära och liv.

Katolska Kyrkans intentioner till ekumenik, tror jag inte är att lära något av de andra och tillföra av sitt, för att tillsammans komma fram till enheten i tron, utan syftet med ekumeniken är att föra de andra in under Katolska Kyrkans inflytande. Helt förkastligt motiv. Som inte gagnar Guds sak, utan istället nästlar in de villfarelser Katolska Kyrkan rymmer, in i de andra sammanhangen.

Här är nu Pingst på väg att bli "en brobyggare" in i de andra kristna sammanhangen, genom att "legalisera" deras falska läror genom att, utan att radikalt gå mot dessa, hävda att man tillsammans försvarar "klassisk kristen tro". I den andra "armkroken" går man tillsammans med Trosrörelsen för "att evangelisera världen", utan något verkligt uppgör med de villfarelser som ligger inbakade i Trosförkunnelsen.

För min personliga del står jag kvar i Pingst. till dess att min församling blivit så intagen av de villfarelser som rör sig i tiden att jag inte längre för mitt samvete kan stå med i en avfallen kristen rörelse. Antagligen kommer det en dag när jag tvingas vara kyrka - och samfundsfri, som utvecklingen ser ut idag. Dock innesluten i Guds församling genom underpanten - den helige Ande.

Möjligen kommer den sista tidens sanna Guds församling att vara något helt annat än de synliga etablerade Kyrkorna och församlingarna, inklusive Katolska Kyrkan, Trosrörelsen, Pingströrelsen, Evangelisk Frikyrkan o.s.v.? Möjligen blir det små enheter, mer eller mindre underjordiska, sammanflätade i ett osynligt nätverk som utgör Guds egentliga församling? Hårt trängda av de synliga religiösa etablissemangen och samhället. De som kommer att utgöra jordens salt och ljus och just därför hatade och förföljda av både den avfallna kristenheten och "världen". Men de kommer, kanske mer i tysthet, utan pompa och ståt, utgöra sanna själavinnare och samtidigt en mur mot det falska.

Medan Katolska Kyrkan, Trosrörelsen och övriga etablerade grupperingar, rent generellt, kommer att vara en avfallen kristenhet, fylld av ockulta manifestationer, jublande över en falsk enhetsväckelse, som kommer i sin bindning till antikrists ande att välkomna antikrist som Kristus!?

Må Gud hålla våra huvuden kalla och våra hjärtan varma inför den avfallsvåg under "enhetens, toleransens och kärlekens" baner, som kommer att hasta fram för att "vinna världen för Kristus", men som idag istället är på väg att "vinna världen för antikrists framträdande", genom "oheliga kristna koalitioner".

Vill bara säga att jag personligen upplever Hedin som en ärlig, godhjärtad och sann Broder som vill väl, men som kanske inte ännu insett i vilken "Andlig strid" hans person är inbegripen ? Kanske inser han inte att fienden vill få honom i hans position att bli en "bricka" i en "falsk enhetsväckelse", där fienden vill bygga upp ett scenario med en avfallen kristenhet som kan välkomna antikrist som Kristus? Må Hedin, med Guds kraft och vishet, förmå att motstå det rävspel och den infiltrering av villfarelse som är på gång. Nu inte bara från Trosrörelsen utan även från Katolska Kyrkan!

Vädjar därför till alla som bär på samma nöd i sitt hjärta över vad som är på väg att ske, att be för Hedin i hans utsatta och viktiga position och att Pingst. inte må bli ett led "i det stora avfallet" i ändens tid, utan istället må bli ett "ljus och lykta på Herrens stig".

"Nåd, barmhärtighet och frid ifrån Gud, Fadern, och ifrån Jesus Kristus, Faderns Son, skall vara med oss i sanning och kärlek... Ty många villolärare hava gått ut i världen, vilka icke bekänna att Jesus är Kristus, som skulle komma i köttet; en sådan är Villoläraren och Antikrist.

Tagen er tillvara så att ni inte förlorar det som vi med vårt arbete har kommit åstad, utan får full lön. Var och en som så går framåt, att han inte förbliver i Kristi lära, han har inte Gud; den som förbliver i den läran, han har både Fadern och Sonen.

Om någon kommer till er och inte har den läran med sig, så tagen inte emot honom i era hus och hälsa honom icke. Ty den som hälsar honom (går ut tillsammans med honom i ett "Jesus - manifest" - HaFos "upprop"!), han gör sig delaktig i hans onda gärningar." (2 Joh. 3, 7-11)

Varje katolik som tar emot Jesus bör lämna den katolska kyrkan - vända avgudarna ryggen!

Efter det att den romerske kejsaren accepterade kristendomen som en statsreligion, så blev den stöttad av politisk makt. Förr hade den politiska makten undertryckt kristendomen men senare användes politiken som stöd i stället - man kan säga att den blev kristendomens "mentor", beskyddare.

Som konsekvens "gifte sig" kristendomen inte bara med världen utan den upphöjdes av världen likväl.

Ordet "Thyatira" betyder på grekiska "ett högt torn" Kristendomen blev ett högt torn - synlig, respekterad och upphöjd av en hel värld.

De som studerar Bibeln är överens om att församlingen i Thyatira från Upp.2:18-29 pekar på den romersk-katolska kyrkan, eftersom i det systemet är kyrkan och världen sammankopplade.

Helt logiskt så har kyrkan fått en position i världen. Vilka problem skapar detta? Jo, den producerar en profetissa vid namnet Isebel. Kyrkan kommer under hennes inflytande och kontrolleras av henne.

Problemet i katolska kyrkan återges i liknelsen fr. Matt.13 om kvinnan som blandar tre mått mjöl in i surdegen, till dess alltsammans blir syrat. Bibeln använder denna kvinna som symbol för den romersk-katolska kyrkan.

Jesus talar inte om att kristendomens inflytelser skulle genomtränga världen utan att världens inflytelser kommer att genomsyra församlingen - den sista tiden kännetecknas av kristenhetens förfall.

Upp.2:20 - "Men jag det har jag emot dig att du låter kvinnan Isebel hållas, hon som säger sig vara profetissa och undervisar och förför mina tjänare att bedriva otukt och äta kött från avgudar."

Isebels två största synder var otukt och avgudadyrkan. Syndare på dessa områden är föremål för förskjutande. Herren fördömer Isebels undervisning.

Upp.2:21-22 - "Jag har gett henne tid att omvända sig från sin otukt…"

Kyrkan i Thyatira följde Isebels undervisning. Otukt betyder förvirring. Här ser vi förvirringen skapad av sammanblandningen mellan romersk-katolska kyrkan och världen.

Alla religioner runtom i världen har sina speciella gudinnor. Ingen kunde hitta någon gudinna i kristendomen, så man gjorde Maria till kristendomens egen gudinna.

Även om man använder namnet "Maria" så är detta i verkligheten den romerska och grekiska gudinnan Venus resp. Aphrodite. Detta är otukt för det skapar förvirring!

Många romare trodde på och tillbad solen. De avskilde den 25:e december varje år som solens födelsedag. De valde det datumet, eftersom den 22:a december är den kortaste dagen på året och följande dagar blir längre samt nätterna kortare, vilket de ansåg passar bra att utse den 25:e som solens födelse.

Det var deras tid för en stor festival. Många kristna kunde inte stå och se på att deras hedniska grannar jublade och de själva hade ingenting att fira. Så de antog den 25:e december som Jesu födelse med motiveringen, att Han var den sanna solen. Vi firar jul sedan dess, trots att detta datum tillhör soldyrkan. Här måste man notera att i Guds ögon är detta otukt, eftersom det skapar förvirring.

Kyrkan är Herrens tempel. I Gamla testamentet byggdes Guds tempel av sten och trä. Men i Nya testamentet tillät Gud att det gamla templet skulle förstöras tills det inte fanns en sten på en annan.

Idag är Guds tempel varje troende. (1 Kor.6:19). Detta är den sanna kristendomen. Men den romersk-katolska kyrkan idag har byggt enorma katedraler. Andra religioner har byggt tempel åt sina gudar.

Kristendomen hade inga tempel som folk kunde besöka. Eftersom katolikerna avföll från apostlarnas undervisning och byggde stora kyrkor, så kan man säga att deras ideer härstammade från hedendomen. Alla katedraler kallas nämligen Guds tempel. Kristendomen har begått andlig otukt med hedendomen - tanken på tempel av sten är inte kristen utan hednisk.

Alla Guds barn i Nya testamentet är präster. Alla de som tror på Herren Jesus är präster inför Gud, eftersom alla tjänar Gud. Men katolska kyrkan blev attraherad av judendomens prästerskap: nämligen tanken på åtskillnad mellan Guds folk och prästerna.

Katolska kyrkan delade anhängarna i två klasser: Den ena fick bära prästkappor osv. och den andra fick vara utan. De blandade inte bara föremål från Gamla testamentets judiska ritualer utan även från grekisk och romersk religion. Genom att göra detta ändrade de Guds förordningar. återigen skapar detta förvirring.

Den romersk-katolska kyrkan tog många gammaltestamentliga föremål för Gudsdyrkan - ljusstakar, kandelabrar osv. - och använde dem i Gudstjänster.

Efterhand utökade man med föremål från hedendomen och avgudatankar införlivades. Man började använda sig av mysticism, ockultism och bön för döda. Detta skapar en stor förvirring. Att blanda hedendom och kristendom skapar också orenhet. Detta är andlig otukt.

Katolikerna tillber krucifix. Herren Jesus är Gud och Gud har ingen form. Ändå har katolska kyrkan tillverkat en avbild av Jesus och av Maria, som tillbes och inte bara av dem utan även av andra helgon. Alla avbilder tillbes. Martyrernas reliker har också blivit föremål för tillbedjan.

Under århundraden förföljde den katolska kyrkan alla de, som inte ville konvertera till katolicismen: korståg, inkvisitionen - miljoner dödades, antisemitism (Hitler utvecklade sina ideer från den katolska läran, bl.a. att Jesus inte var jude), rasism och avlatsbrev (man får köpa sig fri från synderna genom att betala en summa pengar), påven är den "Helige Fadern" och behandlas som avgud osv. osv.

Detta system är fördömd av Gud. Därför säger Herren Jesus: (Upp.18:4) "Gå ut från henne, mitt folk, så att ni inte deltar i hennes synder och drabbas av hennes plågor."

Thyatira är den fjärde församlingen i Uppenbarelseboken. De andra församlingarna har försvunnit, men Thyatira kommer att vara kvar till Jesu andra tillkommelse.

Vi som tror och är Guds barn skall göra vårt bästa att inte RÖRA saker inom den romersk-katolska kyrkans system! RÖR inte vid det som är orent, annars blir du besmittad!

Det finns så mycket fel i deras böcker, så att man kan knappt urskilja sanningen. Det skapar förvirring. LåT OSS INTE FÖLJA eller beblanda oss med den romersk-katolska kyrkan!

Tack Elisabeth för din varning för Pingsts beblandning med Katolska Kyrkan!

Hemsidan är ju framförallt ämnad för åskådliggörande av Trosförkunnelsens falska influens på kristenheten, men när nu Pingst även "flirtar" med Katolska Kyrkan, så finns all anledning att belysa det allvarliga i det skeendet.

Jag är väldigt oroad över vart Pingst som rörelse är på väg, både internationellt och även nu nationellt. Styrkan med Pingst än så länge, är kanske att det är fria och fortfarande i viss mån oberoende församlingar, men i längden ser jag det som ohållbart, den utveckling som är på gång, med först "flirten" med Trosrörelsen och nu med Katolska Kyrkan.

Jag tycker att det är på sin plats att reagera mot Hammars "flum" och liberalteologin i ett "Jesusmanifest", men jag ser det som oändligt dumt och onödigt, att göra det tillsammans med Katolska Kyrkan, som har så mycket tveksamt i bagaget. Varför går inte Pingst ut själva med en egen markering gentemot liberalteologin?

Jag ser i t.ex. Peter Halldorf, en personifiering av nutidens avfallslinje. Ena stunden talar han sig varm för Katolska Kyrkan och mystiken, för att i nästa stund vara annonserad som konferenstalare tillsammans med Ulf Ekman.

Det verkar som det är på väg att framträda en slags symbios mellan Katolska Kyrkan, Pingströrelsen och Trosrörelsen!?

Det jag upplever så starkt, är att det kommer att framträda en enhet på kristen grund, under det kristna namnet, som nu genom att legalisera antikrist ande in i kristenheten, förbereder den etablerade kristenheten, till att så småningom välkomna antikrist som Kristus, i den absolut sista tidens största andliga bedrägeri.

Där kommer fienden i ett desperat sista försök att forma ett plagiat av Guds rike, innan Kristi sanna ankomst står för handen.

Många kommer där att låta sig luras av tecken och under, framgång, fred, vänskap, tolerans, andlig enhet, ordnad ekonomi och de "kristna" kommer att bekräfta; att nu är vi inne i "fridsriket" som Kristus ska upprätta.

Det kommer att uppstå en "intolerant tolerans", där all andlighet säges vara tolererad, men den som säger att detta är inte kristendom, utan ett verk av antikrist, bör rensas ut och inte motstå "den sista tidens stora väckelse", där "Joels arme" drar fram.

"Anden utgjuts över allt kött" i "den sista tidens stora väckelse" och varje hem, ort, stad, nation och alla världsdelar blir "evangeliserade", förvandlade och mogna att ta emot Kristus, som framträder som "We are the Christ" tillsamman med vår ledare Kristus (som alltså egentligen kommer att vara antikrist)!!!!!??????.

Må den som har öron till att höra, lyssna till varningsropet och inte låta sig förledas av den sista tidens största andliga bedrägeri som är på väg att förberedas!!!!!!

Jag blev så bedrövad i mitt hjärta, när jag läste i Tidningen DAGEN, att Sten - Gunnar Hedin ämnar ge ut "Jesusmanifestet", som en bok tillsammans med Arborelius.

"Jesusmanifestet" må rymma hur mycket sanning i ord som helst, men ger man ut det i samarbete med en representant för Katolska Kyrkan, så har orden där, i deras sammanhang, en annan betydelse, än vad förhoppningsvis Pingströrelsen läger i dem!!!!

Så pass insyn har väl ändå Pingst i Katolicismen så att de inser detta? Eller är det på fullaste allvar att de inte är medvetna om det?

Varför inte ge ut ett "Jesusmanifest" helt i Pingsts regi för att profilera var Pingströrelsen står??????????

Att göra det tillsammans med en representant för Katolska Kyrkan, utan att samtidigt klart ta avstånd från all villfarelse som råder i dess sammanhang, blir ju samtidigt ett bejakande och proklamerande av dessa villfarelser!! Hur är det möjligt att förbise detta??

Jag högaktar Sten - Gunnar som person och har känt in hans "andliga status" med all respekt! Men jag vill med största allvar understryka att han här är på väg åt fel håll, precis som när han öppnade Pingst för en gemensam "Evangelisationskonferens" med Trosrörelsen!

Jag har nåtts av röster, som på den här punkten är lika allvarligt oroade, som i "flirten" med Trosrörelsen. Jag upplever Sten - Gunnar som en ödmjuk person som är beredd att lyssna. Så därför……

……Även om Gud tillåter att han som en andlig "nyckelledare" kommer att medverka till, att det i denna sista tid, kommer att uppstå en avfallen kristenhet, som under det kristna namnet, under en falsk kristen enhet, kommer att förbereda och hälsa antikrist välkommen som Kristus, så hoppas jag att han för sin personliga del, lyssnar till varningarna!!

Jag är övertygad om att jag eller "Elisabeth", inte är de enda som ger hälsningar som ställer kristenheten i "vägskäl" på detta område, utan ursäkt i evighetens värld och som ser till, att kristna inte lämnas omedvetna om, vilken pusselbit i skeendet och den andliga strid som dessa skeenden utgör i den sista tidens utveckling.

I detta skeende vägs kristenheten på en våg och står inför möjligheten att "bli befunnen att väga för lätt" och istället för att vara en sann väckelserörelse, blir en del av den sista tidens stora avfall! Här handlar det inte minst om klarseende och avståndstagande till både Trosrörelsen, men även Katolska Kyrkan.

Detta avfall kommer inte genom Gudlöshet, uppenbar Kristusförnekelse eller en uppenbar "liberalteologi", som är enkel att genomskåda (och som man genom "Jesusmanifestet", med allt gott uppsåt vill komma tillrätta med!).

Det kommer genom plagiat, som är så nära originalet till kristen tro, så att det nästan är omöjligt att se och känna igen skillnaden. Precis som t.ex. i Trosförkunnelsen eller i Katolska Kyrkans läror.

Gud kommer att tala till kristenheten både två och tre sätt kring dessa spörsmål!! Genom människor och skeenden! Må människor lyssna!

Låt mig igen påminna om vad jag personligen ser som allvarligast med den Katolska Kyrkan och hänvisar därmed till min tidigare kommentar härovan till "Jesusmanifestet".

Inför årets Europakonferens på Livets Ord gjorde tidningen DAGEN (18/7) en intervju med Ulf Ekman med ovanstående rubrik. Här följer ett sammandrag av denna intervju:

"När Livets Ord startade för 20 år sedan hamnade pastor Ulf Ekman genast i skottlinjen och anklades för att splittra såväl Svenska kyrkan som frikyrkorna. Nu är det annat ljud i skällan och pastor Ulf har börjat prata om enhet mellan kristna…

… Pastor Ulf - för det är så han kallas av medlemmarna, eller kort och gott Pastorn - verkar inte det minsta stressad. Han skrattar ofta och ser mest ut som en mysfarbror sådär i största allmänhet. Som Beppe, fast betydligt smalare. Långt ifrån bilden av halvgalen sektledare som kablades ut i media på 80-talet.

Och han pratar om enhet. Om hur viktigt det är att kristenheten kommer samman, att det är en del av förberedelserna inför Jesu återkomst. Han, Ulf Ekman, som knappast gjort sig känd som någon stor ekumen tidigare. Som anklagades för att splittra såväl Svenska kyrkan som Evangeliska Fosterlandsstiftelsen och Sveriges Evangeliska Student- och Gymnasiströrelse när Livets Ord grundades.

- Jag är inte intresserad av att bara ha någon slags trosrörelse med ett visst antal församlingar som håller samman, utan jag tror att vi är kallade till Kristi kropp och det har vi sett hela tiden.

- Jag undervisar katoliker, predikar för ortodoxa och vi träffar en mängd olika typer av pingstvänner. Det är en flora av människor från olika håll som alla tillhör Kristi kropp, som behöver undervisningen om tron och som behöver sättas in i ett starkare missionerande sammanhang.

- Jag tror att förberedelsen för upprättelsen av Kristi kropp innan Jesu återkomst har med enhet att göra...

… Men det har väl varit lite av Livets Ords grej att köra sitt eget race?

- Ja, det stämmer nog. Vi är väldigt fokuserade på vår vision och på vår uppgift, men inte i den bemärkelsen - vilket vi varit anklagade för hela tiden - att vi i detta skulle ta konstant avstånd från allt annat. Vi är fokuserade på uppdraget, så även om du inte tycker om det, eller hur vi utför det, så genomför vi det i alla fall. Vi kan inte bara sitta och vänta på att du ska tycka om oss.

Är det annorlunda att heta Ulf Ekman i dag, jämfört med på 80-talet, om man vill ut och prata i andra kyrkor?

- Ja, jag antar det. 20 år är en lång tid.

Är det du som förändrats eller är det svensk kristenhet?

- Det är väl båda antar jag. Jag får ofta frågan om jag har ändrat på mig. Mitt första svar är att "jag är 20 år äldre", det andra att "allt som lever och växer förändras", det tredje "nej, jag har inte ändrat mig speciellt mycket". Det är komplext. Det är klart att det finns en pågående förändring, och det finns det nog på många ställen…

Under de senaste åren har avståndet mellan Livets Ord och de andra kyrkorna minskat successivt och Ulf Ekman kan numera ses i en rad olika kristna sammanhang.

Stefan Swärd, tidigare pastor i en församling förknippad med trosrörelsen, numera ordförande i Evangeliska Frikyrkan tycker att det är en sund utveckling att Livets Ord accepteras av svensk kristenhet, men höjer samtidigt ett varningens finger.
I en debattartikel i Nya Dagen i slutet av förra året skriver han:

"Det finns dock en viktig aspekt att komma ihåg när relationerna mellan Livets Ord och övriga kristenheten normaliseras. Det är de tusentals människor som har varit med i Livets Ord under dessa tjugo år men hoppat av eller lämnat av olika anledningar. De före detta medlemmarna är en mycket brokig skara av människor. Jag räknar själv in mig i denna kategori eftersom jag aktivt och regelbundet deltog vid Livets Ords konferenser och pastorssamlingar under de första tio åren."

Tycker du att ni borde be om kollektiv ursäkt till de före detta medlemmarna som känner sig svikna och bittra?

- Nej, det blir bara ett spel för gallerierna i så fall. Jag ser dem inte som en grupp utan det finns människor, och det har alltid funnits människor i alla sammanhang, som varit trötta, arga, bittra och besvikna och lämnat av olika skäl. Om något ska redas ut ska det göras enskilt, inte kollektivt…

- Jesus var väldigt radikal i mycket av det han gjorde och sa. I den bemärkelsen, att lyfta upp det igen, var vi nödvändiga. Jag säger inte att vi var de enda, men vi var nödvändiga och det syns på hur många tusentals som kom på konferenser, till bibelskolan och till församlingen.

Församlingen växte snabbt. På tio år ökade medlemsantalet från 20 till 2 000 och verksamheterna utökades med kristen skola, medieproduktioner och så småningom ett intensivt missionerande. Ulf Ekman säger att han är nöjd med åren och förklarar den snabba tillväxten med att det fanns ett behov av enkel, nytestamentlig kristendom.

Men under de senaste tio åren har den kraftiga ökningen avtagit och i dag består församlingen i Uppsala av cirka 2 200 medlemmar. Ulf Ekman tycker inte att det är speciellt konstigt.

- Jag tror att det alltid är så. Om du tittar på vilken rörelse som helst så har du ofta en tillväxt i början, sedan kommer man in i andra faser. Om man bara räknar växt som antal så ser man för ytligt på det. Växt är många saker, växt är också inflytande och förmågan att förändra omgivningen.…

… Likt en andlig överbefälhavare reser nu Ulf Ekman världen runt för att överse utvecklingen och inspirera styrkorna. Israels placering på världskartan gör det lättare för Ekmans att nå de olika arbetsområdena.

Ulf Ekman ser de gångna 20 åren som en kamp för överlevnad, där det har handlat om att se till att få ned rötterna tillräckligt djupt. Men nu går församlingen in i en ny fas, där trädet ska växa upp ordentligt.

- Det här trädet är i första hand ett internationellt träd, det betyder att det är ett arbete där grenarna sträcker sig ut i många kontinenter.

För Ulf Ekman personligen innebär det fortsatt mycket resande.

- Vi får se hur länge vi blir i Israel. Jag känner mycket för att bygga upp de här centren, men så småningom när de är etablerade tror jag att jag kommer att tillbringa mer tid i Sverige. Jag känner att min tid som lokal pastor i Uppsala är över, men jag är helt förenad med arbetet här. Det finns så mycket kvar att göra…"

Pierre Eriksson

Reaktioner till detta Ekmans utspel lät inte vänta på sig och en tänkvärd insändare, från en gissningsvis, rätt så insatt tidigare medlem i Livets Ord och som, antagligen väl medveten, om vilka "repressalier" från trosrörelseanhängare det kan innebära, att "gå emot Guds smorde", skriver anonymt under ovanstående rubrik.

När jag läser intervjun i Nya Dagen (18/7) med Ulf Ekman, Livets Ord, blir jag både ledsen och skrämd. Rubriken "Kristen enhet på Ekmans agenda" blir dubbeltydig. Frågan är om det är kristen enhet han menar, eller om det är en enhet enligt hans och Livets Ords agenda.

Ulf Ekman menar att 1980-talet var en tid av andlig stagnation. "Livets Ord var nödvändig för svensk kristenhet", heter det i intervjun. Men Livets Ords verksamhet blev till splittring i församlingar och kyrkor!

Livets Ord har cirka 2 000 medlemmar i dag i Uppsala och några tusen sympatisörer ute i landet. Ungefär 1 000 personer har hoppat av. Hur många av dessa medlemmar och avhoppade medlemmar har kommit från olika församlingar och kyrkor? Är detta väckelse? /P>

Finns det ingen ånger över den splittring man orsakat? Undertecknad, som tyvärr måste skriva anonymt, har speciellt under 1980-talet upplevt hur ett antal församlingar och kyrkor i Mellansverige råkat illa ut genom Livets Ords utsända och deras agerande. Här bara några få exempel.

En församling infiltrerades av utsända som oombedda medverkade i möten och ungdomssamlingar. De talade sedan illa om församlingens verksamhet och dess pastor när man inte fick köra sitt eget race. De rådde dock inte på den pågående ungdomsväckelsen i församlingen, men drog med sig ett antal medlemmar till sin egen verksamhet i Livets Ord. Det påverkade församlingen mycket negativt.

I en annan församling medverkade flera av de utsända och tog en tid över verksamheten. De förstörde en gryende väckelse och stack sedan till Uppsala. Verksamheten tynade sedan till ett minimum. Kan väckelsen komma tillbaka?

I en kyrka startade pastorn en blomstrande verksamhet bland tonåringar i bygden, som började tro på Jesus och Bibelns budskap. Men så blev pastorn påverkad av Livets Ord. Han försökte sprida framgångsteologin men stötte på motstånd, flyttade till Uppsala och lämnade både verksamhet och ungdomar i sticket. Många av dessa ungdomar lämnade sedan med bitterhet både tron och kyrkan. Kommer de någonsin tillbaka?

Vilket ansvar har Livets Ords ledare för vad deras utsända ställt till med i form av förtal, splittrade församlingar, sönderslagen verksamhet, personliga tragedier och en negativ bild av kristna? Ulf Ekman med flera måste först klara upp sitt förhållande till församlingar och enskilda. Därefter kan den kristna enhet Jesus talar om bli möjlig.
Eller är det fortfarande som det står i Nya Dagens intervju att "Livets Ords grej" är "att köra sitt eget race"?

En som vill kristen enhet

Ytterligare en reaktion följde av en avhoppare som under tretton år försökte "vara lojal", men som idag vaknat till insikt över dubbelheten hos Ekman och falsariet i trosförkunnelsen under ovanstående rubrik.

Jag minns fortfarande den kväll före jul 1989 som Ulf Ekman hjälpte mig hem från Obs med min nyköpta TV när han och Carola skulle vara med i ett program med Annika Hagström. Det var bara så kul! Jag minns också att han såg fundersam ut när det några år senare började bli så uppenbart att jag mådde dåligt och trälade hos honom. Såg han det?

Nya Dagen har nyligen intervjuat Ekman om hur han ser på enhet mellan kristna idag. Ska börja med att säga att jag saknar ord; sen kan jag försöka lägga fram de fattiga ord jag har. Han själv har aldrig saknat ord, det är inte det som är felet. Det var ofta mycket underhållande att lyssna på honom.

Det måste vara mysigt att tala med Dagen när de förhör sig om hans uppfattning i olika frågor. Jag vet att han sagt till Gud, eller om det helt enkelt är sitt innersta som han för dialog med, precis som alla vi andra ofta gör: "Gud, ge mig journalister!" Som bekant visar Livets Ords ledare andra sidor än just den som mysfarbror när han står på plattformen inför en stor skara människor. Människor/tidningar/ledare/hela rörelser tar till sig av hans karisma.

Jag blir bara så ledsen när jag ser hur människor (och jag menar nu inte endast journalister) inget ser och inget begriper, och aningslöst, eller lätt misstänksamt, hänger med och låter sig övertygas. Då släpper man taget om sitt eget liv, och tror att man ger det till Gud. Långt senare kan ögonen öppnas och man ifrågasätter vem som egentligen använt ens insatser under alla år. Och man inser att man skulle kunna börja leva det verkliga livet istället. Det gjorde jag till slut efter tretton år i rörelsen.

Man kan antingen genast se problemet och gå därifrån, eller förena sina öden med trosrörelsen och bli kvar där bland de tappra få, eller komma ut långt senare och många erfarenheter rikare, ganska allvarsam, men tacksam att ha kommit ut igen.

Ulf Ekman har börjat prata om enhet, och det är inte något nytt, han har faktiskt alltid velat att andra människor, ledare och rörelser ska haka på det han gör. "Det är en flora av människor från olika håll som alla tillhör Kristi kropp, som behöver undervisningen om tron och som behöver sättas in i ett starkare missionerande sammanhang." Han vill tala till dem för att förändra deras livsstil så att de börjar tjäna Livets ords syften, som han ser som lika med Guds syften. En inställning som är mycket felaktig, i många avseenden.

Däremot tänker han inte börja lyssna på dessa andra människor, ledare och rörelser. Om de t ex tror att de kan göra nytta med sina erfarenheter och hjälpa honom på den rätta vägen genom att förena sina öden med Livets ord, har de misstagit sig. De måste omskolas innan de kan sättas i arbete. Det som han kallar "Undervisningen om tron" är ju den gamla vanliga trosförkunnelsen, "undervisningen om den nya skapelsens överflödande liv", och det är något annat, högre och bättre än det vanliga kristna liv som vi är vana vid. Framför allt ger det makt!

"Jag tror att förberedelsen för upprättelsen av Kristi kropp innan Jesu återkomst har med enhet att göra." Den enhet som "bara den helige Ande kan skapa". Här vet jag att han bl. a. menar stämningen på de egna mötena. Vi sjöng lovsånger tills vi var möra och medgörliga och sedan kunde talarna spela på oss som på en orkester. Nu kan jag konsten att hålla mig nykter. Jag har alltsedan LO-tiden hållit mig till en nykter kristendom utan kickar.

Jag själv var med i Livets ord i 13 år och hoppades att han till slut skulle lyssna på andra, till slut se problematiken i sin förkunnelse, till slut se att han inte predikar evangelium, utan dels lag, dels en hel del förvrängd "bibelundervisning", och vilken roll som grupptrycket spelar i dessa sammanhang. Jag trodde honom om att kunna ta lärdom, men det blev aldrig så. Och varför jag inte sa något var för att jag inte vågade bryta smörjelsen. Det blev aldrig så att han tog till sig andras erfarenhet, det blev aldrig någon insikt att tala om. Antagligen tycker han detsamma om mig. Det blev aldrig någonting av henne, annat än en bitter avhoppare (av vilka det bara finns några få, kanske en handfull, säger han medan jag begrundar mina fem fingrar).

Han lägger ofta en annan betydelse i vanliga kristna ord och uttryck än vad kristna har som inte gått i hans skolor. Ta till exempel orden: förberedelsen för upprättelsen av Kristi kropp innan Jesu återkomst... Man kan tro att man förstår vad han säger, fast han i själva verket menar något annat. Undervisningen om tron ersätter innehållet i dessa ord med något annat och större, det som han kallar evangeliet, som inte är något gott budskap, utan en lång rad med nya krav utan slut, som presenteras på ett attraktivt, frestande, utmanande och läckert sätt, samtidigt som det ingalunda är att leka med.

Det börjar med ett möte, kanske på Europakonferensen, och så småningom sitter man där på en blå stol bakom någon annans nacke, har sålt huset och slutat jobbet och går till Livets ord dag efter dag, i bästa fall med ett brett leende över ansiktet, så länge man fortfarande har ett hopp.

Om vad som sedan följer går meningarna starkt isär. Precis som meningarna om gestalten "Pastor Ulf". Så här skriver Stefan Swärd i en artikel som tidigare varit införd i tidningen Dagen:

"Det som har varit det olösliga dilemmat för många före detta anhängare av Livets Ord är spänningen mellan det som är välsignat bra och det man inte alls kan acceptera, spänningen mellan vad som sägs officiellt och vad som sägs enskilt.

Man fascinerades av lovsången, entusiasmen, segertron, missions - ivern, den frimodiga förkunnelsen, handlings - kraften. Samtidigt blev man skrämd av de dömande attityderna, hårdheten, kraven på underkastelse, ledarkulten, frånvaro av sund självkritik, raljerandet över andra kristna. Dessa negativa sidor finns utvecklat som en inofficiell kultur - och utövas sällan offentligt.

Denna dubbelhet finns även hos Ulf Ekman som person, en enastående charm och fantastiska predikningar kan blandas med att vara arrogant och hänsynslöst döma ut personer och sammanhang. För mig blev det omöjligt att alliera mig med en rörelse som visade en sådan brist på renhet och förkrosselse."

(Stefan Swärd: Brist på sund självkritik har hämmat Livets Ord)

Med vänliga hälsningar, och sorg i hjärtat, från Karin Berglund, Skellefteå.

En viktig fråga för mig personligen som "pingstvän", är naturligtvis vart Pingströrelsen är på väg i förhållande till Trosrörelsen, när man ger sådant utrymme i tidningen DAGEN för Ekman och Trosrörelsens aktiviteter i oftast okritiska artiklar. Därför sätter jag här in en tänkvärd insändare som tydligen bär på samma oro som jag har:

I dagarna slår Mission SOS upp portarna för sin bibelskola i samarbete med Märsta pingstförsamling. Enligt hemsidan har man "status som en officiell missionärsutbildning för svensk pingströrelse". Detta föranleder vissa frågor.

Vem har gett denna "officiella status"? Var har det beslutet fattats? Och betyder det att Mission SOS syn på mission och den inte så lite framgångsteologiskt färgade undervisning som Amritzer och Gisslesson (två av huvudlärarna) enligt min erfarenhet står för numera är officiell lära också för Pingströrelsen?

Att rektorns främsta merit, om jag förstått saken rätt, är studier vid Kenneth Hagins skola i Tulsa, gör ingenting för att försvaga den känslan.

Att Johannes Amritzer sedan i sin hemsidas frågespalt jämför skolan med Livets Ords skola och vad jag har sett inte rekommenderar någon annan klassisk, "vanlig" pingstskola, men däremot rekommenderar både Livets Ords gymnasium och bibelskola, ger samma intryck.

Och då han på direkta frågor om JDS-lära och framgångsteologi rycker på axlarna och säger: "... det kan väl inte göra någon skillnad i ditt kristna liv?" så undrar jag om detta också är "officiell lära" i svensk pingströrelse?

För 20 år sedan överreagerade vi på den då framväxande trosrörelsen, därom är väl de flesta överens. Inte allt var av ondo, och det totala avståndstagandet ledde inte till någon positiv utveckling för någon av rörelserna. Dock fanns det tydliga avsteg från klassisk kristen tro inom ramarna för den så kallade framgångsteologin, avsteg och avarter som många med rätta tog avstånd ifrån, på sunda bibliska, teologiska grunder.

20 år senare predikas samma läror av unga, käcka predikanter på våra olika "officiella" veckor och konferenser, och jag undrar bara vad som hänt? Vad har förändrats? Är framgångsteologin, till exempel läran om rätt till fullkomlig hälsa här och nu, numera pingstdogm?

Varför träder pingstvänner upp till Benny Hinns försvar och intygar hans stora "tjänst" och "smörjelse", när inte en enda företrädare för den arrangerande församlingen tycks ha behov av det?

Kan det vara så att pingströrelsen, som går bakåt, är rädd att man missat tåget? Att man stirrar sig så blind på medlemsstatistiken att ändamålen får helga medlen, och vad som helst blir gångbart, bara det blir liv och rörelse?

Eller är bibelkunskapen och den teologiska kunskapen så grund att man inte ser, inte hör vad som förkunnas av Amritzer med flera?

Eller är det så här det ska vara? Är svensk pingströrelse numera en underavdelning inom trosrörelsen, med framgångsteologi och pep-talk som kännetecken?

CHRISTIAN KASTÖ
pingstvän och teologistuderande

Jag finner Christians farhågor kring Pingströrelsens utveckling och undran om dess "underkastelse" för Trosrörelsen vara väl befogad. Man kan undra varför Pingst blivit så tillgänglig för falskheten i Trosförkunnelsen.

Jag tror att det är en långdragen process, där man alltmer gripits av Trosrörelsens "yra att vinna världen" och successivt öppnat för villfarelsens vindar genom att framstå som radikala i tron på bl.a. tecken och under, släppt till sina plattformar för "helandeevangelister", utan att i djupet kolla upp vad de samtidigt bär med sig i bagaget av undervisning kring vem Jesus är och vilken ande som är verksam.

Det har skett en överfokusering på upplevelser och på Andens verkningar, på bekostnad av vem Jesu Kristi person är, där man börjat bejaka ockulta manifestationer, framför äkta Gudsuppenbarelse!

Man talar ofta i Pingst om andebedömningens och profetians gåva. Ändå lyser den helt här med sin frånvaro, när man inte inser, att den "enhet" Ekman här talar om, är en avfallen kristenhet, som kommer att hälsa antikrist välkommen som Kristus!!!!!!

Vad är det för "Andlig enhet" Ekman egentligen talar om i intervjun i tidningen DAGEN? Han upprepar här, liksom tidigare, att han i troshänseende inte ändrat sig. D.v.s. egentligen hänger han fortfarande kvar vid grundlärorna från tiden hos Hagin (som är klart heretiska).

Fäste mig speciellt vid några meningar i Ekmans intervju:

"som behöver undervisningen om tron och som behöver sättas in i ett starkare missionerande sammanhang."

Jag tror precis som Karin B. När hon säger: " Ulf Ekman har börjat prata om enhet, och det är inte något nytt, han har faktiskt alltid velat att andra människor, ledare och rörelser ska haka på det han gör. Han vill tala till dem för att förändra deras livsstil så att de börjar tjäna Livets ords syften, som han ser som lika med Guds syften.

Däremot tänker han inte börja lyssna på dessa andra människor, ledare och rörelser. Om de t ex tror att de kan göra nytta med sina erfarenheter och hjälpa honom på den rätta vägen genom att förena sina öden med Livets ord, har de misstagit sig. Det som han kallar Undervisningen om tron är ju den gamla vanliga trosförkunnelsen, "undervisningen om den nya skapelsens överflödande liv", och det är något annat, högre och bättre än det vanliga kristna liv som vi är vana vid. Framför allt ger det makt!"

Den "Andliga enhet" Ekman uppenbarligen talar om, är att människor genom att komma in under trosförkunnelsens inflytande, kommer upp på den högre "andliga nivån", där han och trosrörelsen befinner sig - då blir det "Andlig enhet" - på hans villkor och vad han menar med "Andlig enhet!!

"växt är också inflytande och förmågan att förändra omgivningen."

Ekman har, precis som han säger, inte ändrat sig i de grundläggande lärofrågorna, bara nyanserat en del vokabulär, så att det ska väcka mindre anstöt, men kör fortfarande "sitt race". Men med förändrad taktik!

I början red han på missnöjet inom olika kristna sammanhang och försökte fånga upp "de missnöjda", som verkligen ville leva ut en radikal kristendom, i de andra kristna sammanhangens utkanter. Det ledde till en snabb kortsiktig växt och Ekman fick sin "klass att drilla".

Men sen kom stagnationen och en ny taktik infördes där man infiltrerade församlingsledningar och kristna organ för att "sluka hela församlingar" och nå kristna konferenser, podier och media.

Nu är han "världsaposteln" som under tal om "Andens enhet" försöker nå den ultimata plattformen för att få utlopp för sitt maktbegär.

"Likt en andlig överbefälhavare reser nu Ulf Ekman världen runt för att överse utvecklingen och inspirera styrkorna…- Det här trädet är i första hand ett internationellt träd, det betyder att det är ett arbete där grenarna sträcker sig ut i många kontinenter."

Den som inte inser att UE har "storhetsvansinne" (något som egentligen har sin grund i trosförkunnelsens läror och som han själv blivit vilseförd av - tillgänglig därtill, på grund av sitt maktbegär) och egentligen "kör sitt eget race" mitt i allt tal om "Andens enhet", är mer än lovligt naiv och blind inför det andliga bedrägeri han torgför som täckmantel för sina egentliga behov!

Det allvarliga är dock inte Ekman som person, utan det andliga falsarium han blivit språkrör för och som han skickligt och beräknande, med sin charmiga personlighet, manipulerar in i kristenheten.

"Vi får se hur länge vi blir i Israel."

Till historien hör att Ekman åkte iväg därför "att Gud kallat honom till Indien". Men trots "Guds kallelse", så "stod satan emot" och han fick inget visum. Han ändrade planerna och hamnade i Israel. Hur länge ska människor gå på denne mans sammelsurium att vara ledd av Gud, fast han uppenbarligen går på "sina egna uppenbarelser")?

Att Ekman bidragit till en oerhörd splittring och att skaror av människor farit väldigt illa viftar han känslokallt och utan självkritik bort med orden:

"det har alltid funnits människor i alla sammanhang, som varit trötta, arga, bittra och besvikna"

Det är sannerligen att göra det alldeles för lätt för sig och att springa från sitt ansvar över vad hans förkunnelse ställt till med, i en grad som aldrig tillförne förekommit i andra kristna sammanhang! Hur kan människor "köpa" en sådan feg och förenklad förklaring?

Det som för mig är det allvarligaste i Ekmans intervju är citatet:

"Jag tror att förberedelsen för upprättelsen av Kristi kropp innan Jesu återkomst har med enhet att göra."

Är det här frågan om en kristen enhet eller en antikristen enhet som skapas, där man faktiskt kommer att hälsa antikrist välkommen som Kristus?

I den mån människornas sinnen och hjärtan anammar trosförkunnelsen, så förbereds man för antikrists framträdande, eftersom antikrists ande där är verksam i lärorna kring vem Jesu Kristi person är och en andlig död av Honom. Har man redan hälsat antikrist ande välkommen som Kristi Ande i ett bejakande av trosförkunnelsens läror och övernaturliga manifestationer, så lär man knappast undgå att bli bedragen när antikrist framträder som Kristus!

Trosförkunnelsens eskatologi

Det som i anslutning till detta känns angeläget att få grepp på och kunna förmedla, är trosförkunnelsens eskatologi, där jag anar "en verklig räv".

Där människor ska bedras att hälsa antikrist välkommen som Kristus, när "världen och Judarna evangeliserats, alla samhällen och nationer förvandlats och intagits av 'Joels arme', ' the Sons of God is manifasted', 'we are the Christ is proclamed' och 'särlaregnsväckelsen' med 'andeutgjutgelsen över allt kött’ nått sin fullbordan".

Det politiska och andliga skeendet kommer antagligen här att "gå hand i hand" för att förvilla människan med påskjuts av en avfallen kristenhet till att hälsa antikrist välkommen i ett sken att nu framträder "världens frälsare".

Det är ju dessutom så förvirrande med alla möjliga teologier kring Jesu tillkommelse i alla sammanhang. Tillika kring det Judiska folket, tusenårsriket o.s.v. och svårt att riktigt reda ut begreppen och kunna säga exakt vad Bibeln här säger.

Sven Reichman vidrör beredskapen inför detta skeende i boken "Från Nimrod till Antikrist". Bara helt kort från sid. 55 o 121:

"Beredskap tycks mest handla om att inte bli lurad bort från Jesus genom det som skall ske i tidens avslutning…’var på er vakt, så att ingen bedrar er. Många skall komma i mitt namn…och många ska bli bedragna (Matt.24:4-5).

Här handlar det inte om buddister eller muslimer. Jesus talar om kristna väckelser som dock inte är verkliga väckelser utan bedrägeri…När Gud gör det möjligt för antikrist att träda fram, så tycks det bero på att Gud inte längre låter Babels förbannelse drabba dem som söker bygga enhet på ledarmakt. Vi måste då räkna med, att det kommer att blomma ut rörelser inom kristenheten, där man inte vill bygga på maktlöshet utan på makt.

Man inte bara vill bygga enheten på makt, utan man vill också ha enhet för att få större makt bakom den andliga kraft som man vill utöva. (Ekmans nuvarande strävan efter enhet! Min anmärkn.)

…När det talas om villfarelsens makt står det ’energeia’ i grundtexten. Här blir det verkligen fråga om en villfarelsens energi och kraft. Tänk vilken ’väckelse’ det då blir! Kanske blir det mycket mer imponerande tecken och under hos antikrist och hans förelöpare än i församlingen.

Detta får till följd, att de, som älskar den andliga makten före kärleken i maktlöshet kommer att ansluta sig till de nya rörelserna…"

(Personligen upplever jag denna bok av Reichman - från 1989 - som något av en profetisk utsaga inför det vi nu ser framför oss ske, under skenet av kristen väckelse och enhet, som en förberedelse av antikrist ankomst.

Hoppas kunna återkomma till detta spörsmål kring trosförkunnelsens eskatologi och förberedelserna att hälsa antikrist välkommen som Kristus, om och när i så fall, jag kan få ett bättre grepp och helhetssyn över frågan. Kanske finns det andra som skymtar något av vad jag här försöker säga, men som har större ljus än mig över detta och kan bidra med klarare information?)

Det jag bara så starkt förnimmer, är att vi kring detta kommer att få se det största bedrägeriet av alla, när en avfallen kristenhet, missionerande och evangeliserande som aldrig tillförne, vilseförs att hälsa antikrist välkommen som Kristus med väldiga övernaturliga manifestationer "som bara måste komma från Anden"! "Det gäller att inte ifrågasätta utan bara vara öppen för vad Anden vill göra".

Det jag också anar är hur Trosrörelsen, Pingströrelsen och Katolska Kyrkan, som spjutspets kommer att dra med sig de andra kristna sammanhangen i en falsk enhet och väckelse "under kärlekens, enhetens och toleransens baner 'för att världen ska tro' och i vällovlig 'evangelisationsyra' 'springer ifrån budskapet', samtidigt som man tror sig vara en front mot 'liberalteologi' och Gudsförnekelse."

Men samtidigt, i all sin välvilja, så egentligen förbereder man människors sinnen och hjärtan för antikrists framträdande, genom att samtidigt bejaka antikrists verksamma andemakt i trosförkunnelsens läror, Katolska Kyrkans läror och dessas företrädare. Hur ska man undgå att vilseföras av antikrist när han träder fram, när man redan bejakat hans ande i dessa sammanhang och kallar antikrists andes verksamhet för ett verk av Kristi Ande ???

Fokus står här så vällovligt på upplevelser och att vinna människor, som dock på ett förföriskt sätt blir viktigare än sanningen om vem Jesu Kristi person är. Ekman kommer antagligen här att få rätt när han säger att "gårdagens heresi (trosförkunnelsen) blir dagens ortodoxi", (när avfallet nått sin fullbordan)!

Parallellt med detta så sker då avståndstagande i kristna sammanhang, både från Katolska Kyrkans läror och Trosförkunnelsen. Tex. LBK, Apologeten, Oneness - rörelsen tar avstånd och säger sig verka för renlärighet. Samtidigt som de dock, å sin sida, i en slutkonsekvens, ändå bär någon form av JDS - lära med sig i botten och utgör sektbildningar, liksom en del "Messias - troende - rörelser" gör.

Förvirringen på det andliga området är idag total och alla "tolkar de Bibeln som det står".

Varför sover de kristna ledarna och är döva inför Andens tilltal i den tid som nu är, samtidigt som man talar om att höra Andens röst som aldrig tillförne?

Må så många som möjligt, se igenom, i Guds Andes ljus, det avfall från en sann tro på den sanne Jesus Kristus, som i en aldrig tidigare skådad manipulation ansätter kristenheten.

Må den som "har öron till att höra", besinna sig och inte falla till föga för den falska enhet och "väckelse" som säges dra fram, förbli i tillbedjan av den sanne Jesus Kristus och inte låta sig bedras av falska Messiasgestalter och karismatiska "smorda ledare"!

Må sanna lärare och profeter ropa ut denna varning, så att människor inte för en "grynvälling" = löfte om "överflöd på livets alla områden" ger bort "sin förstfödslorätt", lurade av t.ex. en "Benny Hinn show", där antikrist ande ger sig tillkänna i övernaturliga manifestationer och man kallar det för ett verk av Guds Ande.

Hur ska kristna undgå att bli duperade av antikrists framträdande, när de faller till föga i andebedömningen av en "Benny Hinn show" och tror att detta är ett verk av Guds Ande !!!!????????

Må Gud bevara våra hjärtan igenom detta virrvarr och ge oss nåd att på ett behjälpligt sätt peka på det falska och var den sanna vägen går! Gode Gud var oss nådig och ge oss balanserade hjärtan, som kan se och höra Dig i den svåra tid av förvirring och förförelse som vi lever i just nu!

HaFo

Det har uppstått en intensiv debatt i tidningen Nya Dagen senaste veckorna med anledningen av tidningens artikel från Benny Hinns möte på Livets Ord. Det är väsentligt att framhålla att helande och människor med en gudomlig utrustning att be för sjuka är ett helt bibliskt fenomen.

Jag var själv inte närvarande vid det aktuella mötet, men det är viktigt att påpeka att det var en gudstjänst präglad av förbön, lovsång och predikan. Därför måste vi behandla det aktuella mötet med största respekt. När så mycket folk kommer till ett möte i en begränsad lokal måste man ha förståelse för att det blir svårt att administrera det kaos som lätt kan uppstå i en förbönssituation.

Det framkommer dock i debatten att många anser att man inte får granska framgångsrika predikanter. Jag anser att det är en obiblisk idé. Paulus säger i 1 Tess. 5:20 "… förakta inte profetior, men pröva allt, behåll det goda." Här hittar vi en biblisk grundprincip som är viktig, inte minst när det gäller förhållandet till dessa internationella tv-predikanter. Tydliga riktlinjer och etisk standard för predikanter och kristna ledare finns bland annat i 1 Tim 3. Detta går hand i hand med att vi välsignar och visar uppskattning.

Inom den globala kristenheten har hela rörelser och organisationer byggs upp kring en enskild person, ofta med en mycket karismatisk framtoning. Miljoner kristna ser upp till dessa framstående predikanter. Jag har följt ett antal sådana personer och organisationer under många år och kan bara konstatera att allt är inte Gud som glimmar. Det verkar som om alla sunda prövningsmekanismer sätts ur spel om det är stora och starka karismatiska möten.

För drygt tio år sedan satte ett profant tv-bolag igång en granskning av ett antal välkända tros-karismatiska tv-personligheter i USA. En svensk trospredikant som predikade i vår församling vid detta tillfälle menade att detta var en förföljelse mot oss kristna. Jag tycker snarare att det är uttryck för att Gud kan använda profana media om vi kristna inte klarar vår egen självsanering.

Jim Bakker fick ett mångårigt fängelsestraff, Tilton blev dömd för ekonomiska oegentligheter, de Sverigebekanta storpredikanterna Ray McCauley och Larry Lea har lämnat efter sig kraschade äktenskap där deras egna bidrag till detta har varit mycket omdiskuterat. Robert Liardon har levt i en homosexuell relation, ett beteende som för konservativt bibeltroende kristna är moraliskt förkastligt. Detta är bara några exempel.

Den amerikanska tidskriften Charisma, som ingående rapporterat om vad som händer inom den karismatiska rörelsen, konstaterade häromåret att bortåt hälften av alla stora predikanter och församlingar man lyft fram i tidningen hade kraschat eller hamnat i ett moraliskt skeppsbrott. Tidningen har nu omvänt sig och i stället börjat pröva och granska dessa olika framgångsrika "ministries".

Dessa problem beror på att alla sunda prövningsmekanismer sätts ur spel. Bibeln säger till exempel att en församlingsledare ska vara fri ifrån penningbegär. Därför är det helt legitimt att tidningen Nya Dagen skriver om Benny Hinns ekonomi. Frågor om hans ekonomi och livsstil har ställts under lång tid, inte minst i seriösa kristna sammanhang. En kristen tidning kan fylla en mycket viktig funktion i detta prövande och granskande.

Det finns också många seriösa predikanter bland dessa tv-personligheter och globala "minstries". Avgörande är att det byggs en trovärdighet kring dessa verksamheter. Följande etiska riktlinjer tycker jag är självklara:

En öppen ekonomisk redovisning, och även en öppen redovisning av den inkomst man har från kristet arbete. Den organisation som har rent mjöl i påsen har inga problem att klara detta krav.

Dessa internationella kristna ledare måste öppet visa att man ingår i ett team där det finns rådgivare och en aktiv styrelse inför vilka man är redovisningsskyldig och som kan korrigera. Det behöver vara en öppen relation så att äktenskapskriser, felaktig maktutövning, ekonomiska oegentligheter och annat sådant kan förebyggas och rättas till. Detta är avgörande för trovärdigheten både gentemot kristenheten och mot samhället.

Varje "ministry" behöver ha höga sanningskrav. Det finns tydliga tendenser att man gärna överdriver hur många som blir helade, frälsta, etcetera. Etiska regler för sanning borde vara en självklarhet för dessa organisationer. De som inte uppfyller dessa krav ska vi inte inbjuda till våra svenska församlingar och konferenser.

När det gäller det konkreta fallet med Hinn-mötet så förstår jag Nya Dagen-journalistens ambivalens. Min egen upplevelse från möten med Hinn är att mycket är bra: en påtaglig upplevelse av Guds närvaro, en mäktig trosatmosfär. Samtidigt har jag svårt med den personkult som uppstår kring helandeevangelisten. Jag ifrågasätter inte att människor möter Gud, men hur många blir verkligen helade från obotliga sjukdomar? Här gäller principen pröva allt, behåll det som är gott.

Den rädsla för prövning som finns är märklig, enligt min mening. De ledare som bara vill ha hyllningskörer brukar klassas som diktatorer. Religiösa sekter som Jehovas vittnen stoppar prövning och all kritik av ledare. Detta bör inte prägla den kristna församlingen.
Tidningen Nya Dagen fyller en viktig roll när det gäller att pröva allt, och behålla vad som är gott. Mina exempel ovan visar att det inte har varit för mycket prövning, utan för lite. Prövningen behöver dock vara saklig och opartisk, och framförallt inte göra skillnad på olika kristna rörelser.

Stefan Swärd

Kommentar:

Vid en första genomläsning av Swärds artikel, kan det synas som att han står för en vällovlig prövning och ifrågasättande av Hinns verksamhet. Men ser man lite mer på vad han egentligen säger, så handlar det bara om mer "ytliga företeelser". Det är uppenbart så, att Swärd själv fortfarande är färgad av tiden i Trosrörelsen och egentligen inte alls inser det allvarliga kring dess förförelse.

Det torde vara förödande för "Evangeliska Frikyrkan" på lång sikt, att ha en företrädare som synes ge sken av att vara positiv till en prövning av Trosrörelsen, samtidigt som han egentligen är positiv till mycket av den villfarelse som där huserar!! Ett typiskt exempel på när "ormgiftet blir utspätt" och än mer bedrägligt!

HaFo

Med jämna mellanrum uppstår det diskussion på denna tidnings debattsidor om trosrörelsen. Nu är det Benny Hinns besök på Livets Ords Europakonferens som är på tapeten. Det jag i flera år saknat i de diskussioner som förts är det bibelteologiska perspektivet. Ofta rör sig frågorna om praxis - vilka resultat ser man av trosrörelsen och hur ska man se på den, hur gör och lever Benny Hinn, och så vidare.

Det är naturligtvis viktigt att de frågorna får tas upp ärligt, men jag tror att frågorna också måste ner djupare eftersom all praxis utgår från den lära man medvetet eller omedvetet praktiserar. Detta har påpekats tidigare i korta insändare, men diskussionen har aldrig tagit fart.

Det kanske beror på att vi egentligen behöver ett forum där vi kan samtala om detta på ett mer personligt sätt än på en dagstidnings debattsidor. Dock behöver frågorna upp även här, därför skriver jag detta.

Jag menar nämligen att det grundläggande problemet är skillnaderna i hur vi läser och förstår Bibeln. Det handlar om teologi, vilket ju är läran om Gud och det kristna livet (alltså inget fult ord).

På många grundläggande punkter står trosförkunnelsen för genuin kristen troslära, jag menar på inget sätt att man är helt "ute och cyklar". Men den undervisning som på något sätt är specifik för trosförkunnelsen, speciellt beträffande helande och materiell välsignelse, anser jag innehåller allvarliga fel. Man har helt enkelt tagit fel vad det gäller tidsperspektiven, och detta fortplantar sig till undervisningen i olika områden. Det påverkar naturligtvis också det sätt man praktiserar undervisningen.

Som jag förstår Bibelns undervisning om frälsningen, i vilken helande mycket riktigt ingår, är frälsning ett verk i flera steg. När Jesus besegrade synden och döden lades grunden för vår frälsning. Genom att ta emot Guds frälsningsgåva här och nu blir vi Guds barn, vi får ett hopp som inte sviker oss. Ett fantastiskt, osvikligt löfte. Det fyller oss med oerhörd glädje och tacksamhet. Men vi blir inte slutfrälsta förrän vid Jesu återkomst (Hebr 9:28), då uppfylls löftet helt och fullt.

Genom Anden som vi fått har vi dock en fantastisk försmak på frälsningen i denna tid. Detta har i teologin uttryckts genom G E Ladds smått klassiska devis "redan, men ännu inte".

Jag tror alltså att helande är en del av frälsningen, men vi får inte göra det misstag som trosförkunnelsen har gjort genom att förlägga fullheten till nuet. När man säger att "allt är klart, du är redan helad, det är bara att ta ut ditt helande" har man helt missat den bibliska tidsplanen. Vi är inte sluthelade ännu, det kommer med slutfrälsningen. Vi lever nu i ett spänningsfält mellan "redan" och "ännu inte".

Här är det viktigt att säga att helande absolut sker i dag. Vi har nämligen fått Anden som en försmak på Guds rike. Därför sker det ibland helande när vi i tro sträcker oss mot Gud, men utgångspunkten är Andens närvaro i Jesu namn och inte praktiserandet av opersonliga "andliga lagar".

I vår församling önskar vi få se mycket av Guds närvaro, bland annat i form av helande, men vi är medvetna om att det finns en kamp omkring det i den här världen, en kamp vi måste våga gå in i.

Jag tror att Anden vill manifestera helande mycket mer än vad vi ser, men vi måste också vara medvetna om att det inte finns någon automatik omkring det, vi lever fortfarande i en ofullkomlig värld där hoppet är vårt ankare och Guds löfte om framtiden vår trygghet.

Det gör oss ödmjuka inför det lidande vi möter i dag. En grundförståelse som säger att "allt är klart" leder lätt till en slags triumfatorisk praxis som kan bli hård och inte är speciellt uppbyggande (observera att jag inte säger att alla människor i trosrörelsen är sådana, jag har många fina vänner där, jag säger bara att läran lätt leder dit).

De människor som har denna teologi i botten, men inte blir helade, lämnas ofta med stora svåra frågor och ibland djup bitterhet. Det finns helt enkelt inga bra svar utifrån trosförkunnelsens teologi.

Det verkar dock som om verkligheten hinner ikapp även Benny Hinn. I en amerikansk intervju som Nya Dagen citerar (30/7) erkänner Hinn att han inte förstår varför hans pappa dog när han sagt till honom att tro. Hans pappa dog av cancer och hans mamma har diabetes.

Angående detta säger Hinn att "sånt är livet". Ja, sånt är livet i den här världen, men det vore en styrka för Benny Hinn och andra trosförkunnare om man också vågade se över och bearbeta sin teologi.

Min längtan är dock att denna typ av kritisk granskning av läran inte leder till en avvaktande hållning gentemot helande och de karismatiska gåvorna, utan istället utmanar oss att ivrigt söka Gud för att få del av så mycket försmak av himmelriket som möjligt, men med en ödmjuk grundinställning.

Kjell Söderblom

Kommentar:

Kjell kan tyckas mer närma sig kärnan av trosförkunnelsens villfarelse och synes "gå på djupet":

"jag tror att frågorna också måste ner djupare eftersom all praxis utgår från den lära man medvetet eller omedvetet praktiserar…Jag menar nämligen att det grundläggande problemet är skillnaderna i hur vi läser och förstår Bibeln. Det handlar om teologi, vilket ju är läran om Gud och det kristna livet".

Så förtjänstfullt pekar han på trosförkunnelsens misstag att "se sig slutfrälsta" redan här i tiden:

"Jag tror alltså att helande är en del av frälsningen, men vi får inte göra det misstag som trosförkunnelsen har gjort genom att förlägga fullheten till nuet. När man säger att ’allt är klart, du är redan helad, det är bara att ta ut ditt helande’, har man helt missat den bibliska tidsplanen. Vi är inte sluthelade ännu, det kommer med slutfrälsningen. Vi lever nu i ett spänningsfält mellan ’redan’ och ’ännu inte’."

Men så kommer "kullerbyttan":

"På många grundläggande punkter står trosförkunnelsen för genuin kristen troslära, jag menar på inget sätt att man är helt "ute och cyklar". Men den undervisning som på något sätt är specifik för trosförkunnelsen, speciellt beträffande helande och materiell välsignelse, anser jag innehåller allvarliga fel."

Söderblom inser inte att just "misstagen kring helande ’full frälsning i nuet’, egentligen är produkter av att man inte står "för genuin kristen troslära", utan grundar sig i lärorna kring "Jesu andliga död" och "vi är gudarläran", som fortfarande i praktiken gäller även om vokabulären förändrats!

Vill helt understryka följande ord av Söderblom:

"Min längtan är dock att denna typ av kritisk granskning av läran inte leder till en avvaktande hållning gentemot helande och de karismatiska gåvorna, utan istället utmanar oss att ivrigt söka Gud för att få del av så mycket försmak av himmelriket som möjligt, men med en ödmjuk grundinställning."

Men jag efterlyser en större klarsyn kring de förförande läror som fortfarande ligger i botten i Trosförkunnelsen och som ger de skeva yttringar kring helandet som söderblom så förtjänstfullt pekar på! Att missa felen i "grundbultarna" och "roten till det onda" och enbart så riktigt peka på de "yttre felen", leder bedrägligt till en legalisering av det "djupa fördärvet" i Trosförkunnelsen!

HaFo

Jag blir rasande när väckelsekristendomen exploateras och när gudslängtande människor manipuleras.

Jag skrev några rader och tackade Nya Dagen för artikeln från helandemötet i Uppsala den 27 juli. Flera har hört av sig. En del tacksamma. Andra upprörda. Hur kan du angripa Benny Hinn, har man undrat. Borde inte vi som kristna hålla ihop? Jag var själv där, har man skrivit, och blev välsignad. Många har blivit helade! Hur kan du ifrågasätta detta mäktiga verk av Gud?

Mitt svar är: Jag blir rasande när väckelsekristendomen exploateras och när gudslängtande människor manipuleras.

För att förklara mig blir jag tvungen att ta fram en del obehagliga fakta. Jag tycker inte om det, men Bibeln uppmanar oss att pröva dem som säger sig vara profeter. Benny Hinn tycker definitivt inte om det. Han har uttalat i Denver den 17 september 1999 en förbannelse över dem som med ett enda ord ifrågasätter hans verksamhet. Inte bara de som gör det utan också deras barn ska drabbas av lidande.

Benny Hinn är omåttligt rik. Hans personliga inkomst ligger, enligt hans egen uppgift, mellan
500 000 och 1 miljon kronor i månaden. (Du som tycker detta är en lämplig inkomst för en predikant kanske skulle föreslå att pastorn i den församling du tillhör borde få en liten löneförhöjning.)

Det som gör den höga lönen ännu mer osmaklig är att inte så liten del kommer från människor som längtar efter helande. De flesta av dem får rulla från mötena i sina rullstolar eller halta ut på sina kryckor efter mötena under det att Benny Hinn far vidare i sitt privata jetplan. En lyx som i stor utsträckning bekostas av dessa utsatta människor. Är det underligt att man reagerar? Vad ska de icke-kristna säga om vi tar upp sådana här saker, undrar en del. Vad ska de säga om vi inte gör det?

Benny Hinns insamlingsmetoder är minst sagt uppseendeväckande. Inför tusenårsskiftet sa han att de givare som inte ökade sitt offer till hans verksamhet under 1999 inte skulle överleva år 2000 (uttalandet sändes i repris i amerikansk tv den 15 april 2001). Och en sådan får man inte ifrågasätta!

Benny Hinn använder psykologiska trick och ger en illusion av att det är den helige Ande. I sina möten tar han steg framåt och ropar: "Fire!" Och människor ramlar. Ibland får någon som fallit ställa sig upp och han ropar igen. Proceduren kan upprepas gång på gång och personen ifråga faller gång på gång. Reflektera i lugn och ro över detta: Tror du verkligen att detta är Guds helige Ande? Kan du tänka dig Jesus bete sig så mot en människa, eller aposteln Johannes?

En känd helandepredikant, kollega till Hinn, som själv håller på med samma sak i sina möten, avslöjade för en av mina vänner: "Jag vet mycket väl att det här inte är den helige Ande, men jag gör så för att människor ska bli mer öppna för det övernaturliga." Paulus skriver: "Jag avhåller mig från allt skamligt smussel, jag använder inga knep... "(2 Kor 4:2). Jag vet att man kan bli så överväldigad av Guds närvaro att benen inte bär, men det är något annat.

Bibeln säger att det är viktig att pröva dem som säger sig vara profeter. Hur ska det gå till? Bland annat så här: "Hur ska vi veta att ett budskap inte kommer från Herren? När profeten har talat i Herrens namn men hans ord inte slår in och går i uppfyllelse, då kommer budskapet inte från Herren. Det är profeten som i sin förmätenhet har förkunnat det. Låt dig inte skrämmas av honom" (5 Mos 18:21). Ska vi bry oss om det bibelordet?

Benny Hinn har framfört rader av profetior som inte slagit in. Bland annat att Fidel Castro skulle dö under 1990-talet, att alla homosexuella i USA skulle utrotas 1994-1995, att en stor väckelse skulle komma till Nya Zeeland år 1999. Inget av detta har inträffat. Jag förstår inte att en sådan person ska upphöjas till något utöver det vanliga, och jag förstår inte att man inte inser att det är något sjukt att han inte får ifrågasättas.
Själv frambar han en profetia den 17 september 1999 i Denver att han inte kan profetera fel.

Benny Hinn gör häpnadsväckande påståenden, till exempel att Gud egentligen menade att kvinnan skulle föda barn direkt ut från sidan av kroppen, att Adam kunde flyga till månen lika snabbt som tanken, och att gudomen egentligen består av nio personer. Han kan senare ta avstånd från sådant eller skratta åt det, men när det sägs i mötena är det kunskapens ord genom den helige Ande. De är alltså Guds ord.

Sådana och andra påståenden håller ju inte alls för en biblisk prövning, men de säger att den som uttalar dem har en ovanligt livlig fantasi.

Många är oerhört imponerade av Benny Hinn och under hans besök samlades tusentals människor. Men denna typ av väckelse kommer aldrig att röra vid den svenska folksjälen. Det är inte heller önskvärt. Vi måste gå en annan väg!

Men det kändes ju så gott på mötet. Ja, undra på det när tusentals ärliga, gudslängtande människor lovsjunger Herren Jesus. Och så många, många blev ju helade. Detta är det avgörande beviset för en del. Själv tror jag på helbrägdagörelse. Men hur är det i detta fall?

Låt oss göra en test. Det som är sant håller att pröva. Bibeln uppmanar oss att vara prövande och Jesus sa: "Av frukten känner man trädet."

Pastor Torsten Åhmans förklaring i Nya Dagen den 15 augusti varför han har frågetecken inför Benny Hinns verksamhet var klargörande. Det är i högsta grad en förtroendefråga för hela kristenheten. Icke-kristna blockeras i sitt sökande efter Gud när Jesu lärjungar av i dag sopar vissa begångna fel och misstag under mattan, om än det sker med "omsorg" om sökarna.

Åhman gav några konkreta profetior som inte inträffat såsom de enligt Hinn skulle gjort. Ytterligare exempel kan kanske få oss att inse vikten av att även Benny Hinn är en människa och behöver tillrättavisning , precis som vi andra syndare. Då kan nådens sken från Gud få en chans att stråla fram utan att behöva skymmas av miljontals dollar och privata jetplan.

Den karismatiska amerikanska tidningen "Charisma" rapporterade år 2000 från Benny Hinns stora millenniummöte i Long Beach Convention Center i södra Kalifornien. Följande fyra profetior av Hinn är nedtecknade:

Ett fredsfördrag mellan Israel och palestinierna kommer att undertecknas innan årets (2000) slut och ger en ny öppenhet för kristendomen i Mellersta Östern.

En grupp israeliska rabbiner kommer att se en vision av Jesus som leder dem till att predika evangeliet i deras synagogor.

Påven kommer att vara död inom två år (senast 2002) och den nye påven blir en italienare med glasögon och långt hår.

Inom två år (senast 2001) kommer en ung manlig egyptier, som är omvänd från islam, att predika evangeliet med sådan kraft att hundra tusentals muslimer tar emot Kristus. Om detta kommer Charisma att rapportera.

Inget av detta inträffade så långt jag vet, trots att Hinn mindre än ett halvår innan profeterat att han inte kan profetera fel! Uppenbarligen var inte Gud bakom orden. Är då inte Hinn ansvarig?

Hinn är bara ett exempel på profeter som ibland talat i köttet. Församlingen behöver i högsta grad profeter, men varför intar vi inte en sundare och mer biblisk inställning till profeterna?

Varför anser många Torsten Åhman vara särskilt modig, när han i själva verket bara agerar enligt sunt bondförnuft som i detta fall dessutom visar sig sammanfalla med en biblisk hållning?

Att bara blunda, tuta och köra vidare som om ingenting hänt, sänker förtroendet så drastiskt för profeter så att ingen bryr sig när det väl är Gud som talar.

Wilgot Fritzon

Kommentar:

Fritzons framläggande av fakta kring Hinns "profeterande" talar sitt eget tydliga språk! Men när han säger: "Hinn är bara ett exempel på profeter som ibland talat i köttet.", så visar det att han inte riktigt insett allvaret kring Hinns förförelse.

Han inte bara talar "i köttet", utan förmedlar villfarelse, under skenet av "övernaturliga manifestationer", som har sin källa, inte bara i "köttet", utan i onda andars spel, "för att förvilla jämväl de utvalda genom tecken och under"!

HaFo

"Det som är sant håller att pröva", skriver Torsten Åhman i sin attack på Hinn i Nya Dagen den 15/8. Medhålles! Hur noga har han prövat sina egna "obehagliga fakta"? De är som klippta direkt från mer eller mindre tvivelaktiga hemsidor på Internet vars syfte är att svartmåla Benny Hinn och andra predikanter. Ofta grundat i en antikarismatisk teologi. Sådant får evangelister av Hinns kaliber räkna med.

Benny Hinn är en vanlig människa som kan göra fel. Det har han också gjort, vilket han öppet erkänt och tagit avstånd från ("Välkommen helige Ande", sidorna 221-223 och "Han fann mig", sidorna 144-145). Ändå upprepas det ständigt av kritikerna. Ärligt?

Två gånger nämner Åhman ett möte i Denver 17/9 1999. Något sådant har inte ägt rum. Det Åhman refererar till är taget från en mirakelkampanj i slutet av augusti. Det felaktiga datumet florerar dock på kritiksajterna.

Åhman skriver att Hinn där uttalade en förbannelse, inte bara över dem som talar mot Guds verk, "utan också deras barn ska drabbas av lidande". Fel! Jag har sett det på video.

Sant är att Hinn uttalade en kort förbannelse, ja, men också en lång välsignelse. Något lidande nämns inte alls. Däremot välsignelse och välgång över dem och deras barn som välsignar Guds verk genom Hinns ministry. Inte heller säger Hinn att han inte kan profetera fel. Bara att de ord som (i sammanhanget) uttalas under Guds smörjelse kommer att ske.

Enligt Åhman säger Hinn att "gudomen egentligen består av nio personer". Fel! Hinn har sagt att treenigheten består av skilda personer som var och en har en ande, själ och (andlig) kropp - därav siffran nio. Säga vad man vill om den teologin (som Hinn eventuellt korrigerat, och måhända förklarar i "God morgon, helige Ande", kapitel 6), men han har inte sagt att gudomen består av nio personer!

Angående profetior Hinn uttalat, betänk följande:
Profetian i sitt sammanhang visar att Benny Hinn inte är säker på att Fidel Castro ska dö fysiskt, utan ger tvärtom uttryck för en osäkerhet vilken typ av död Herren menade.
Profetiska budskap är inte alltid slutgiltiga. Jona profeterade dom över Nineve, men utrymme fanns för att den skulle dras tillbaka vid en omvändelse. Så skedde också. I Castros fall kan man inte tala om en omvändelse i samma grad som Nineves, men att han släppt in större evangelisationssatsningar är ett faktum. Kanske har hans agerande under 1990-talet vägt positivt i vågskålen, och hindrat domen att falla.

Benny Hinn kan ha tagit fel. Det betyder inte att han är en falsk profet. Han kan trots det vara en smord gudsman. I Bibeln är det påtagligt vilka misstag de stora gudsmännen ibland gjorde. Paulus berättar i Galaterbrevet hur han måste tillrättavisa Petrus offentligt för hans hyckleri. Innebär det att Petrus var en falsk profet? Heretiker? Givetvis inte.

Hinn profeterade för övrigt i San Jose den 21/7 2000 att George W Bush skulle bli nästa president i USA. Den 7/11 sa Hinn från Tustin att den 12/12 skulle bli ett nyckeldatum (jag har själv sett båda dessa på video). George W Bush blev president, och den 12/12 var dagen då högsta domstolen i USA tog sitt beslut.

Om storleken på Hinns lön vet jag inte mycket. Varifrån hämtar Åhman sin siffra? Säkert tjänar Hinn stora pengar; han har trots allt skrivit ett flertal bästsäljare som ger royalty, har en synnerligen ansvarskrävande och hektiskt tjänst samt bor i USA. Hans lön bestäms av en oberoende kommitté, verksamhetens ekonomi granskas årligen av en oberoende revisorfirma och kvitto ges - även för gåvor som kommer på möten och kampanjer för den givare som så önskar. Sådant kan givaren nämligen dra av på skatten i USA.

Bilden man får av Benny Hinn utifrån förstahandsinformation (videor, band, böcker och egen närvaro) är en helt annan än den som förmedlas på kritiksajter och av Åhman. Härligast är att under Hinns kampanjer se tusentals människor under glädjetårar bli födda på nytt. Hur detta kan ses som dålig frukt är ett mysterium.

Daniel Magnusson

Kommentar:

Det är samma anda över Daniels "försvarstal" för Hinn, som de andra som försöker träda upp till hans försvar. Det talar egentligen sitt eget språk och torde genomskådas av varje klarsynt människa som inte är duperad och behöver kanske ingen kommentar.

Emellertid försöker Daniel framstå som "saklig" och vill misskreditera Åhman som osaklig och icke trovärdig, vilket kanske behöver prövas:

"Enligt Åhman säger Hinn att "gudomen egentligen består av nio personer". Fel! Hinn har sagt att treenigheten består av skilda personer som var och en har en ande, själ och (andlig) kropp - därav siffran nio. Säga vad man vill om den teologin (som Hinn eventuellt korrigerat, och måhända förklarar i "God morgon, helige Ande", kapitel 6), men han har inte sagt att gudomen består av nio personer!"

Låt oss se vad Hinn egentligen sa kring Gudsbilden i ett program på TBN, 3 oktober 1991:

"Oh, jag känner att uppenbarelsekunskap kommer över mig här. Lyft händerna! Något nytt kommer att ske här i dag … Helige Ande, ta över i Jesu namn ... Gud Fader, mina damer och herrar, är en person, och han är en treenighet i sig själv åtskild från Sonen och Den Helige Ande. - Vad? Vad sa du? Hör, hör! - Förstår du, Gud Fader är en person, Guds Son är en person och Gud den Helige Ande är en person. Men var och en av dem är en treenighet i sig själv.
Om jag skulle chockera dig - och det kanske jag skulle - så är de nio stycken!"

Uppenbarligen säger Hinn här att Gudomen är nio stycken! Det säger väl allt om hos vem trovärdigheten ligger. Daniel verkar inte heller speciellt oroad över den villfarelse som grundläggs genom Hinns Gudsbild här!

Daniel säger:

"Inte heller säger Hinn att han inte kan profetera fel. Bara att de ord som (i sammanhanget) uttalas under Guds smörjelse kommer att ske."

Vari ligger skillnaden kan man undra!? På det hela taget för Daniel en argumentering, som ska framstå som saklig, men det går hela tiden ut på att med manipulerande ord försöka få Åhman till att framstå som osaklig och icke - trovärdig.

Medan en granskning av Daniels "sakargumentering" inte alls i verkligheten är just trovärdig. Ett typiskt beteende hos dem som blivit påverkade av Trosförkunnelsen och som har kommit in i en förljugen värld, där ändamålet helgar medlen och förvriden sanning parad med lögn går före verklig sanning!

HaFo

Under ovanstående rubrik skriver pastor Torsten Åhman den 19 - 9 en artikel i Tidningen Nya Dagen. Detta som en redovisning på hans ovanstående utmaning att pröva sanningshalten med verifikationer från läkare till de påstådda helandena och undren, som skulle ha skett på Benny Hinns möten.

Som väntat uteblev alla verifikationer och bekräftelser. Det talar sitt eget tydliga språk och borde väcka människor inför sanningshalten i alla påstådda helanden. När man då bör inse att det faktiskt inte är Gud som är verksam i dessa möten, så borde man med större allvar fråga sig vad eller vem, som ligger bakom de övernaturliga manifestationer, som trots allt ger sig tillkänna, som ger människor en upplevelse av att här sker stora under och även att krafter verkligen är i uppenbare rörelse.

Man borde med större allvar pröva andarna och den undervisning som ligger bakom och vara mer försiktig med att inbjuda "helande - evangelister"med trosförkunnelsen i bagaget.

All heder åt Åhman som vågat säga ifrån. Var är alla andra kristna ledare som borde reagerat för länge sedan? Och då inte bara på Benny hinns falsarium!

HaFo

Här följer Åhmans artikel:

För en månad sedan skrev jag en insändare angående Benny Hinns verksamhet. Orsaken var ett reportage i Nya Dagen från ett möte i Uppsala den 27 juli. Responsen på artikeln har varit enorm. Hur många brev, vykort, telefonsamtal och hur många personliga samtal jag fått när jag besökt olika platser vet jag inte. Jag har fått cirka 170 mejl.

Responsen har varit överväldigande positiv. Över 95 procent har uttryckt tacksamhet. Det är äldre och yngre, pingstpastorer, läkare och präster, handikappade, sådana som lämnat församlingar på grund av besvikelser, sökare, och inte minst en grupp äldre bönemänniskor i olika pingstförsamlingar (en grupp som jag respekterar högt). Tack allihopa!

Jag har inte möjlighet att svara var och en. En fråga man måste ställa är: Vad står denna överväldigande respons för? Varför blir man så glad när en person bara uttrycker det självklara?

Jag uppmanade sådana som blivit helade i Benny Hinns möte i Uppsala den 27 juli att skicka in sin berättelse och, för att gå den bibliska vägen, göra det tillsammans med ett läkarutlåtande. Ingen sådan berättelse har kommit in. (En kvinna med ryggont berättar att hon känt en varm ström, huruvida hon blivit helad framgår inte. En man berättar att han efter mötet fått bättre sömn. Det är hela resultatet.) Jag är säker på att om någon varit med om ett helande så verkligt att det kunde dokumenteras skulle man med glädje vittna om det.

Flera har påpekat för mig att helandeunder inte är något bevis för att det är Gud som verkar. Jag är medveten om detta. Men frånvaron av under visar att allt tal om många underverk inte är sant. Personligen är jag övertygad om att helande genom bön är betydligt vanligare i reguljära församlingssammanhang. Några sådana berättelser har kommit in - något också med läkarutlåtande, och det stöder den tankegången.

Men hur är det då med alla fall av helande som berättas om i Benny Hinns böcker? Jag har naturligtvis ingen möjlighet att gå igenom alla dem. Men jag har i den här processen varit i kontakt med en varmt troende läkare i England, Peter May, som gått igenom boken "Lord, I need a miracle" som kom ut 1993. Han menar att inget av de påstådda miraklen i den boken håller för en medicinsk prövning.

Jag kan också ta ett exempel ur boken "Välkommen helige Ande". På sidorna 198-201 berättas en fantastisk historia om hur predikanten går tillsammans med andra pastorer och 50 läkare från sjukrum till sjukrum i ett katolskt sjukhus. Hur svårt sjuka helas överallt. Hur en man med cigarett i munnen faller under Guds kraft. Men från sjukhuset kommer följande uttalande:

"Ingen sådan här händelse har inträffat på sjukhuset. Hinns uttalande kan inte bekräftas vare sig från medicinska arkivet eller från dåvarande och nuvarande personal. Det Hinn gör gällande är både besynnerligt och obefogat." (Quaterly Journal Personal Freedom Outreach, juli september -95.)

I min insändare nämnde jag om en rad profetior som inte slagit in. (Daniel Magnusson har ifrågasatt, men alla är väldokumenterade. Möjligen kan ett datum vara fel.) Dessa profetior kunde kompletteras med många fler.

Wilgot Fritzon har i sin artikel i Nya Dagen den 26 augusti nämnt fyra profetior som uttalades inför tusenårsskiftet. Ett fredsfördrag mellan Israel och palestinierna skulle undertecknas under år 2000. En grupp rabbiner skulle se en vision av Jesus under 2000-talet och predika om honom i synagogorna. Påven skulle dö före år 2002 och ersättas av en italienare med långt hår och glasögon. Senast år 2001 skulle en ung manlig egyptier predika så att hundratusentals muslimer tar emot Jesus Kristus. Ingen av dessa profetior har slagit in. Ändå säger Benny Hinn:

"Under denna smörjelse kan de ord jag säger inte falla till marken. Under denna smörjelse går allt jag säger i uppfyllelse."

Det finns de som tycker att ett sådant agerande är helt i sin ordning, och att det är jag som ifrågasätter som gör fel. Jag borde dra mig tillbaka, har någon skrivit.

Det värsta är dock inte uttalanden om världshändelser som inte inträffar utan de uttalanden som drabbar enskilda människor. "Nu är du frisk." "Du är fri från din cancer." "Du är frisk från din leukemi." "Du behöver aldrig rullstolen mer." Säger man så måste det vara sant. Detta är de ord en sjuk människa mest av allt vill höra.

Jag vänder mig inte mot helandet, utan det uteblivna helandet. Att människor får vidlyftiga och absoluta utfästelser som inte håller i verkligheten. Benny Hinn säger till och med att man ska ta de döda och lägga dem framför tv:n när han predikar, och de ska stå upp. (Jag har själv sett videon.)

Den som upplevt sorg i sin närhet, till exempel när unga föräldrar förlorat ett spädbarn, förstår att detta är ett totalt vettlöst utnyttjande av utsatta människors situation. Det är inte svårt att tänka sig hur man sitter där med det döda barnet i famnen eller i en liten säng och väntar. Ännu mer obehagligt blir det när välsignelserna så starkt är kopplade till hur mycket pengar man offrar.

Jag förstår inte hur man kan se detta som en särskilt varm form av kristendom, eller hur man kan säga att vi ska vara öppna för detta också. Jag förstår inte heller hur man kan tro att en sådan verksamhet ska beröra människor på djupet och leda till en folkväckelse.

Det man funderar över är hur en sådan här verksamhet kan fortsätta år efter år. Hur klarar medarbetarna att med gott samvete ge en illusion av att så mycket händer? Hur klarar evangelisten det?

Jag tror att svaret är att det i botten av en sådan här verksamhet finns en besynnerlig teologi. En teologi som har utomkristna källor. Den har kommit in i kristenheten via Mary Baker Eddy (som grundade Christian Science), E.W. Kenyon (som utbildades på Christian Science skola) och Kenneth E Hagin (vilkens böcker i stor utsträckning är ordagranna avskrifter av E.W. Kenyons, fast han säger sig fått dem som direktuppenbarelse från Gud).

Den läran går i korthet ut på att vi bli gudar i pånyttfödelsen. Eftersom vi är det kan ingen ofullkomlighet finnas hos oss. Allt som talar emot detta är "sinneskunskap" som ska avvisas. Detta är en lära som skapar starka övertygelser och stor hänförelse, men förvrider verklighetsuppfattningen totalt hos den som omfattar läran. Man blir rädd för sanningen. Man blir immun mot ifrågasättande, även mot biblisk prövning.

Benny Hinn avsade sig denna framgångsteologi i början på 1990-talet och anslöt sig till den amerikanska pingströrelsen. Efter en kort tid lämnade han den rörelsen. I dag finns mycket av framgångteologin i hans förkunnelse.

Sanningsbegreppet måste återerövras i den karismatiska världen. Säger man: "Du är fri från din cancer" - då är den människan fri. Då håller det inför alla läkare i världen. Säger man att detta ska ske - då sker det. Misstag kan göras, men de måste vara sällsynta undantag.

Inom den karismatiska kristenheten måste det ske en radikal uppgörelse i sanningsfrågan. Något annat håller inte. Framgångsteologin har besudlat det underbara karismatiska flödet.

Torsten Åhman, pastor och evangelist.

Det behövs en ökning av sanningshalten i debatten om Benny Hinn. Ärligt ifrågasättande är tillåtet, men det är en helt annan sak att vidaresprida lögner och tveksam information, vilket vi anser att vissa debattörer gjort.

I många av inläggen, och även artiklar i Nya Dagen, som publicerats den senaste tiden tycks människor tyvärr ha glömt bort vad de borde lärt sig i skolan: Man kan inte blint tro på allt som förmedlas via media. På Internet kan vem som helst skriva vad som helst, varför källkritisk granskning är oerhört viktig. Man måste alltid fråga sig vem som skriver, vad motivet är och om personen ifråga alls vet vad han/hon talar om eller bara slår på djungeltrumman.

På gymnasiet skrev vi under året ner lösryckta citat från lärare och elever, som tagna ur sitt sammanhang kunde misstolkas så det blev pinsamt. Citaten sammanställdes i en bok som sedan såldes. Att bilda sin uppfattning om en person utifrån "citatboken" vore självklart ovist. Läser man bara citat någon annan valt ut, blir man lätt missledd. Analogt med detta har Internet blivit en citatbok om Hinn, och kristna som borde veta bättre har utifrån den bildat sig en uppfattning.

Det för oss in på "Quaterly Journal" (QJ), publicerad av Personal Freedom Outreach, vilken Åhman anger som referens i sin senaste artikel. QJ är ett utskick (och Internetpublikation) som mest tycks syfta till att kritisera olika predikanter och organisationer. I artiklarna behandlas visserligen sekter som Jehovas Vittnen, men också allmänt vedertagna kristna företeelser (som Alpha) demoniseras. Man får nästan intrycket att det enda sanna kristna är den egna rörelsen.

Speciellt utsätts karismatiska organisationer och Benny Hinn är ett favoritämne i artiklarna, där en eller två personer står för nästan allt som skrivs. Av det mycket stora antalet kritiska artiklar att döma, har dessa människor själva inte särskilt mycket "personal freedom" (personlig frihet). Snarare tycks de vara närmast besatta av att söka fel på andra predikanter.

Det är därför med sorg som vi noterar att en inte så liten del av Åhmans första debattartikel (15 augusti 2003) ser ut att vara klippt från QJ, översatt till svenska och inklistrad på Nya Dagens debattsida. Mycket av det Benny Hinn-kritiska material som spritts över Internet verkar för övrigt komma från QJ.

Även om Hinn verkligen skulle ha sagt vartenda ord som nämns i QJ och av Åhman, så måste de ändå tas i sitt sammanhang för att rätt kunna bedömas. En halv sanning kan utgöra en hel lögn, och är man oförsiktig riskerar man att skapa splittring och bli en länk i en organiserad smutskastningskampanj.

Baserat på QJ påstår Åhman att Hinn ljuger om mirakel som skedde vid ett katolskt sjukhus på 1970-talet. Vi har haft kontakt med ett barn till den pastor som bjudit Hinn till sin kyrka i samband med den återgivna händelsen. Denna person var i tonåren då det hela ägde rum och säger sig veta att det beskrivna verkligen hänt.

Ord står här mot ord. Frågan är vad vi ska lita på: en person som verkligen känner till det som hände eller extrema organisationers propaganda? Avgör själv.

Det oroar oss hur lättvindigt Åhman - trots att hans anklagelser var mycket grova - i sin senaste artikel rycker på axlarna åt det faktum som tidigare påvisats: att han (förmodligen omedvetet) spridit sakfel och lögner (till exempel att Hinn lärt att Gud är nio personer, och i Denver uttalat lidande över både kritiker och deras barn).

Vi skulle ha önskat att han tagit sitt ansvar och rättat till sina misstag. I stället presenterar han mer tvivelaktig information och försöker dessutom koppla Hinn till Christian Science. Detta är så långsökt att det inte ens är värt att diskutera och frågan är om det gagnar någon att åter dra upp det som debatterades på 1980-talet.

Vi har varit i kontakt med dr Peter May, vilken Åhman ger som referens. Säkert är han en varmt troende läkare, men hur tungt väger hans ord i just detta fall? Han säger sig aldrig - på över 30 år - ha hittat något som han kan godkänna som "mirakel". Det gäller alltså inte bara i Benny Hinns böcker. Vi är båda yngre än 30 år men känner redan flera som upplevt mirakulösa helanden (bland annat vår far, vars ben växte ut till rätt längd på ett helandemöte). Också Åhman tror på helbrägdagörelse, trots att hans referens aldrig godkänt något sådant. Varför anser han då dr Mays utsaga vara auktoritativ just gällandes Benny Hinn?

Angående ekonomin vill vi nämna artikeln "Helandepredikant granskas ekonomiskt" som publicerades i Nya Dagen 30 juli 2003. Där skrevs om "den oberoende granskningsorganisationen Trinity Foundation" (TF), vars president ondgjorde sig över att Benny Hinns finanser inte var nog öppna i hans tycke. Vad som inte framgår i artikeln är att TF i själva verket är en aktivistorganisation som bland annat specialiserar sig på att bryta ner tv-predikanter. De producerar, ur kristen synvinkel tveksamt och oetiskt, material som förlöjligar och driver gäck med Benny Hinn och andra, och använder privatdeckare som till och med går igenom sopor i hopp om att finna "bevismaterial". Vilken predikant vid sina sinnens fulla bruk skulle någonsin visa sin bokföring för en sådan organisation?

Slutligen vill vi nämna något om Hinns möten, baserat på personlig erfarenhet av ett stort antal möten och kampanjer i USA. Benny Hinn har en otrolig förmåga att leda människor i lovsång till Jesus och på vartenda möte blir man sporrad att söka Herren, gå djupare i bön och älska och lovsjunga Jesus. Han pekar aldrig på sig själv utan är alltid mycket noga att ge Jesus äran och uppmanar människor att förtrösta på Herren. De flesta helanden som sker tycks hända under lovsången när människor glömmer bort sig själva och bara ser på Jesus. I varje kampanj predikas också ett kraftfullt frälsningsbudskap. Många människor kommer till tro och förmedlas kontakt med lokala kyrkor.

Kära bröder och systrar i Herren. Vissa saker kan utifrån svensk kultur upplevas främmande, och man måste inte hålla med om allt i Benny Hinns agerande. Men det finns en tid för kampanjer som Benny Hinns och det finns en tid för personlig själavård och förbön. Det ena utesluter inte det andra.

Alla människor kan falla (inklusive Hinn, Åhman och undertecknade). Därför är det viktigt att inte förtrösta på någon annan än Jesus Kristus. Han ensam är den ende som är perfekt och som aldrig någonsin sviker. En dag ska vi alla stå inför Guds domstol; det verk vi byggt ska prövas i eld. Bara Gud vet vems verk som kommer att brännas upp. Minns dock att med det mått vi mäter skall det mätas upp åt oss.

Daniel Magnusson, ungdomspastor, Gullabo-Torsås
Lars-Erik Magnusson, Ph D Forskare, Michigan

HaFo - Kommentar:

Detta är en typisk "utryckning" för att försvara "den smorde ledarens tjänst" inom Trosrörelsen.

Vid en ytlig genomläsning ger artikeln sken av att vara källkritisk och saklig. Men huvuddelen av energin läggs på två saker: Dels gäller det för författarna att framställa Åhman och allt ifrågasättande av Benny Hinns verksamhet som slarvigt, elakt, oandligt och osakligt förtal.

Dels gäller det att framställa hur missförstådd och illa behandlad den store Gudsmannen Benny Hinn, som verkligen framställs som väckelsens och miraklernas man, blivit.

På sedvanligt maner i dessa kretsar så är det ett flöde av ord med ringa substans i sak. Det efterlämnar sig dimma och en känsla av att den där Åhman och andra som vågar ifrågasätta Hinn måste vara illvilliga, oandliga lögnare, dömande fiender till helande och Guds verk.

Läser man lite mer noggrant så begränsar sig "sakligheten" egentligen till följande:

1. "På gymnasiet skrev vi under året ner lösryckta citat från lärare och elever, som tagna ur sitt sammanhang kunde misstolkas så det blev pinsamt. Citaten sammanställdes i en bok som sedan såldes. Att bilda sin uppfattning om en person utifrån "citatboken" vore självklart ovist. Läser man bara citat någon annan valt ut, blir man lätt missledd. Analogt med detta har Internet blivit en citatbok om Hinn, och kristna som borde veta bättre har utifrån den bildat sig en uppfattning."

De menar alltså att illvilliga människor ryckt ut Hinns citat från sina sammanhang så att de misstolkats. Sanningen är den att hinns förföriska uttalanden är väl dokumenterade och att han faktiskt sagt vad som återgivits och inte kan betyda annat än vad han verkligen säger, oavsett i vilket "sammanhang" de ska sättas in. Säger man som Hinn t.ex. att Jesus dog andligen, så betyder det att han tror att Jesus dog andligen, hur man än vill säga att det "är taget ur sitt sammanhang" o.s.v.!

2. "Baserat på QJ påstår Åhman att Hinn ljuger om mirakel som skedde vid ett katolskt sjukhus på 1970-talet. Vi har haft kontakt med ett barn till den pastor som bjudit Hinn till sin kyrka i samband med den återgivna händelsen. Denna person var i tonåren då det hela ägde rum och säger sig veta att det beskrivna verkligen hänt.

Ord står här mot ord. Frågan är vad vi ska lita på: en person som verkligen känner till det som hände eller extrema organisationers propaganda?"

Här hävdar man alltså att Åhman grundar sig på illvilligt förtal, medan man själv har tillgång till ett "sanningsvittne". Är då inte sjukhusets personal som tillfrågats "sanningsvittnen"? Detta visar på vilken "debatteknik" herrarna Magnusson använder sig av.

3. "Det oroar oss hur lättvindigt Åhman - trots att hans anklagelser var mycket grova - i sin senaste artikel rycker på axlarna åt det faktum som tidigare påvisats: att han (förmodligen omedvetet) spridit sakfel och lögner till exempel att Hinn lärt att Gud är nio personer…"

Här beskylls Åhman för att komma med sakfel när han pekat på Hinns förvända Gudsbild. I själva verket är det herrarna Magnusson som själva gör sig skyldiga till sakfel när de hävdar att Benny Hinn aldrig framställt Gudsbilden på detta sätt. Vad som dock är positivt är ju att de tydligen själva inte anammar denna Gudsbild som Hinn framställer!?

4. "I stället presenterar han (Åhman) mer tvivelaktig information och försöker dessutom koppla Hinn till Christian Science."

Är det verkligen obekant för Magnussons, att kopplingen till Christian Science går bakåt till Kenyon och därmed färgar Trosförkunnelsen och även Hinns verksamhet?

5. "Han (Hinn) pekar aldrig på sig själv utan är alltid mycket noga att ge Jesus äran och uppmanar människor att förtrösta på Herren."

Frågan är då, utifrån Hinns undervisning och de manifestationer av ockult karaktär som ger sig tillkänna, vilken Jesus han egentligen pekar på? Det mesta tyder på att det är en annan Jesus, en annan ande och ett annat Evangelium!

En sak kan man vara överens med Magnussons om:

"En dag ska vi alla stå inför Guds domstol; det verk vi byggt ska prövas i eld."

Fram till dess har vi en uppgift att varna människor för falska profeter likt Benny Hinn. Det är med gott samvete jag personligen möter evigheten efter att ha kallat Benny Hinn för en falsk profet. Skulle jag inte göra det så skulle jag uppleva mig otrogen mot Gud, Hans Ord, mina medmänniskor och min egen övertygelse.

HaFo

(Under ovanstående rubrik bemöter Åhman herrarna Magnussons artikel. Han är klok nog att "skippa rundsnacket" från deras artikel, som bara har till syfte att förvirra.

Åhman håller fast vid "fakta på bordet" kring sanningshalten från Benny Hinns verksamhet. Förståndigt!

Sanningshalten kring Benny Hinns påstådda mirakler och profetior kommer aldrig att kunna läggas fram efter att "dimridån" skingrats kring hans framträdanden.

HaFo)

Här följer Åhmans artikel:

Min trovärdighet ifrågasätts av Daniel och Lars-Erik Magnusson i Nya Dagen den 30 september. Egentligen hade jag tänkt att endast skriva en artikel i frågan och sedan följa upp den med en redovisning av resultatet av min efterlysning av bekräftade helanden i mötet i Uppsala den 27 juli. Nu tvingas jag in på banan igen.

Debatten kring Benny Hinns verksamhet börjar svepa över stora områden. För att göra frågan begriplig och möjlig att få grepp om i ett begränsat insändarformat vill jag koncentrera mig till ett par av de ursprungliga och avgörande frågorna:

Jag har påstått att Benny Hinn inför 1990-talet profeterade följande:

Fidel Castro kommer att dö under 90-talet. År 1994-95 kommer alla homosexuella i USA att utrotas. (Dessa uttalanden har jag inspelade från ett möte i Orlando 31/12 1989.) En stor väckelse kommer till Nya Zeeland 1999 (enligt Philip L.Powell tidigare generalsekreterare i Assemblies of God i Australien).

Inför 2000 profeterade Benny Hinn att ett fredsfördrag mellan Israel och palestinierna kommer att undertecknas under år 2000. En grupp israeliska rabbiner kommer att se en vision av Jesus som leder dem till att predika det kristna evangeliet i synagogorna. Påven kommer att dö inom två år och ersättas av en italienare med glasögon och långt hår. Inom två år (före år 2002) kommer en ung manlig egyptier, som är omvänd från islam, att predika evangeliet med sådan kraft att hundratusentals muslimer tar emot Kristus. (Dessa profetior rapporteras i tidningen Charisma som absolut inte är fientlig mot det karismatiska.)

Inget av det ovanstående har enligt min mening inträffat.

För er som kritiserar mig för att jag påpekat detta finns två alternativ:

Framlägg kontrollerbara belägg för att Fidel Castro dog under 1990-talet. Påvisa att alla homosexuella utrotades i USA 1994-95. Bekräfta att en stor väckelse gått fram i Nya Zeeland 1999. Ta fram bevis för att ett fredsfördrag mellan israeler och palestinier undertecknades under år 2000. Framlägg trovärdiga skäl för att nuvarande påve verkligen är en italienare med långt hår och glasögon. Berätta för oss vem den manlige egyptiern är som för 100 000-tals till Kristus. Låt oss få höra berättelser från några av de nyomvända.

Kan ni göra detta medger jag att jag haft fel. Kan ni inte göra det kan jag inte se annat än att jag har rätt.

Den andra frågan gäller att många blir helade.

Jag har ifrågasatt det. Kom gärna med exempel. Det är upp till er. Jag har efterlyst dem. (Det är viktigt att de är medicinskt bekräftade. I stunden när människor är upprymda och känslorna intensivt engagerade registreras inte smärtan på samma sätt som annars och man kan få en känsla av att man mår bättre. Det är ett fenomen som kan uppmärksammas i olika sammanhang och kan inte anses som gudomlig helbrägdagörelse.)

Det sker ju så många mirakler. Enligt Benny Hinn sker ungefär 1 000 mirakler i varje möte. Påtagliga mirakler som att blinda får sin syn, avslitna armar växer ut, döda uppstår. Hur många möten som hålls varje år vet jag inte, men det är många. Det bör finnas gott om material. Har det verkligen hänt kan det inte vara svårt att få fram ett tiotal.

När ni kunnat verifiera att ovanstående profetior har gått i uppfyllelse och presenterat ett tiotal bekräftade underverk vill jag gärna fortsätta och diskutera detaljer.

Eftersom jag förstår att svaret kan dröja vill jag innan jag lämnar debatten bedyra att jag inte är motståndare till den karismatiska rörelsen. Tvärtom. Jag är inte emot helande. Vem kan vara emot att människor blir friska?

Vad jag vänt mig emot är att sjuka människor i mycket stor utsträckning tillsägs hälsa utan att hälsa inträder. Ett spel med människors djupa nöd. Jag har mött en del av den under de här veckorna.

Jag har vänt mig mot det obeskrivliga lyxliv som i stor utsträckning betalas av dessa olyckliga människor.

Jag har också vänt mig mot den rapportering som säger att många blir helade. Den är, enligt min mening, falsk och snedvrider vår bild av vad andlig väckelse är.

Torsten Åhman, pastor i Svenska Missionskyrkan

Naturligtvis tror Hinn själv obetingat på det budskap han torgför och den tjänst han tror sig stå i. Inte vill han vara ute för att förvilla, men han är ett exempel på sådana som låtit sig förvillas. Han verkar f.ö. inte heller lyssna på varningsropen eller låta sig korrigeras.

Guds avsvurne fiende, Satan, kunde falla i Himlen (och har nu bl.a. förmågan att omskapa sig till ’en ljusets ängel’) hur mycket mer skall inte vi människor då kunna falla/förledas här på jorden!

Även om Hinn själv tror på sitt budskap, så är han med all säkerhet utifrån den undervisning han har och den förödande frukt som följer i hans spår, vilseledd av fienden.

Man säger i flera insändare att Jesus var i centrum på "Benny Hinns show". Vilken Jesus? Var det Bibelns Jesus Kristus eller trosrörelsens Jesus, spelad av antikrists andemakt med en andlig död av vår frälsare??

Det är beklämmande att ta del av tidningen DAGENS ledare kring spörsmålet. Visserligen "drar man lite i handbromsen", men vad det verkligen handlar om med att Benny Hinn är en falsk profet och vad han egentligen lär, lyser med sin frånvaro!

Det verkar som tidningen DAGEN mer skräms av rädslan att förlora en del prenumeranter än att våga stå upp för sanningen!

Insändarna i tidningen med "typiskt LO - stuk" till försvar för Benny Hinn, är så ytliga, naiva och "dubbelbottnade", så att varje vän av sanningen bör känna in frukten i dessa inlägg.

Varför blir människor sådana? Förblindade och försvarandes lögnen till varje pris? Jo, genom en påverkan av antikrists ande och lögnens furste som förvrider sanning och halvsanning till fullmogen lögn.

De tror sig företräda en radikal kristendom, men är fångade i sitt "kött" i begärelsen till "överflöd på livets alla områden" och duperade av att vara den "sista tidens andliga krigare i Joels arme som ska inta städer och nationer för Kristus" och som lever på den "högre andliga nivån" som befrämjar väckelsen i ändens tid.

Som av en händelse gick dagarna efter Hinns framträdande i Sverige en dokumentär kring hans verksamhet. Det var en kuslig uppvisning av Hinn vi fick se på TV. Han utlovar där ett mirakel till en pojke med hjärntumör, om också bara föräldrarna skänker till hans verksamhet. Pojken dör efter 7 veckor och Hinn bara kallt och utan empati, anser att han inte handlat något felaktigt. Det är så osmakligt så man mår illa. Man skäms när kristna kallar denna verksamhet för ett verk av Guds Ande.

Då menar Hinns försvarare att dokumentären är "vinklad". På vilket sätt vinklad? Utlovar inte Hinn ett mirakel i pojkens liv? Uppmanas inte föräldrarna att ge till hans verksamhet i en underförstådd mening att det utlöser löftet? Dör inte pojken utan något verkligt ingripande av Gud och efterlämnar sig en bitter eftersmak? Uppvisar inte Hinn en otrolig känslokyla inför frågan om sitt ansvar inför dessa människor?

Hur förblindade, manipulerade, lurade och duperade får man bli, innan man reagerar och inser vilka krafter som är verksamma, när Hinn ropar sitt besatt - liknande och hesa "Eld" och människor faller och rycker i transliknande spasmaffekter. Helande från Gud? Nej, men manipulativa och förblindande manifestationer av ockulta krafter!

När ska kristna ledare (förutom Åhman) med kraft säga ifrån att detta spektakel av "Egyptens trollkarlar" inte är ett verk av Gud, utan ett manipulerande av ondskans andemakter som ska förvilla kristenheten!!

Förförelse måste komma säger Jesus, men ve de människor igenom vilka den kommer och uppmanar till vaksamhet och att avslöja "villfarelsens listiga anslag". Dessa makter har lekstuga i "Benny Hinn show" och jublar när kristenheten faller offer för dessa plagiat av Guds verk!

Tag gärna del av innehållet på denna hemsida kring Benny Hinn:

www.profetiskt.nu

En länk till artikeln om Benny Hinn hittar du längst ner till höger, under AVSLÖJAD: BENNY HINN.

Visserligen har man väl hört läst om Hinn förut, men här fanns det mesta samlat. Även länkar till videos och ljudupptagningar med Hinns horribla uttalanden går att finna där.

HaFo