TROSFÖRKUNNELSEN, BUDSKAPET
SOM FÖRFÖR, ELLER…

av Anders Bergqvist nov 1998


ORIGINALTEXTEN SOM UTGAVS SOM BOK PÅ SOLA SCRIPTURA 1998,
FANNS PÅ INTERNET 1999-2001





Innehåll


Kenneth E Hagins bok Namnet Jesus
Ulf Ekmans bok Tro som övervinner världen
Ulf Ekmans bok Doktriner
Johnny Foglanders bok Rättfärdighet, nåd eller förtjänst


Kommentarerna inom klamrar är gjorda av Anders Bergqvist 1998,
skall prövas mot Bibeln i samma grad som de citat de utgår ifrån.




CITAT UR KENNETH E. HAGINS BOK "NAMNET JESUS"


Översättningen är utgiven på Livets Ords förlag 1986. Originalet:
"The Wonderful Name of Jesus", utgiven i USA 1979 och 1981.


DET ÖVERNATURLIGA OCH LÄNGTAN EFTER MIRAKEL
[Kenneth Hagin citerar här Essek William Kenyon:]

"När det mirakulösa ersätts av förnuftet, då förlorar kristendomen sin kraftfullhet, sin tjusning och sin fruktbarhet." (s 99)

[Måste förnuftet stå i motsatsställning till det mirakulösa, även om det förvisso är sant att förnuftet i många fall kan förneka det uppenbart övernaturliga? Ett mera lämpligt motsatspar är istället tron kontra otron - oberoende av alla övernaturliga upplevelser och manifestationer. Man kan ju uppleva övernaturliga saker vare sig man är trogen Gud eller inte. Däremot är det givetvis sant att frälsningen är en övernaturlig händelse och något som förnuftet på egen hand, utan Guds Andes hjälp, aldrig kan begripa.]


"Människan har en hunger efter mirakel". (s 99)

[Ja, människan har i alla tidsåldrar jagat efter andliga sensationer, avgudar, trolldom, spåkonst, (ockulta) helandemetoder, och mycket annat sådant av övernaturligt slag. Mirakel och hedendom har alltid varit intimt förbundna med varandra.

Det kanske var delvis därför som Jesus ibland direkt förbjöd dem Han hade helat eller befriat att gå ut och vittna vitt och brett om undret!? Mirakelhungern kanske i så fall hade hotat att tillintetgöra Hans tjänst, med tanke på alla de tusentals nyfikna och spektakelsugna som då i än större omfattning hade flockats runt Honom? Många av dem som följde efter Jesus betraktade Honom antagligen som blott en av många fascinerande magiker och undergörare ("den skickligaste"!?).

De hungrade efter mirakel, men inte efter frälsning och rättfärdighet från Gud.]


"Svaret på människans eviga längtan efter det övernaturliga finner hon i den nya födelsen, den helige Andes inneboende närvaro och i namnet Jesus". (s 99)

[Är det verkligen det övernaturliga vi vill uppnå när vi blir kristna? Är inte den äkta omvändelsen ett bevis på att man längtar efter Gud själv? Många människor längtar och söker efter övernaturliga upplevelser utan att någonsin längta efter den allsmäktige Guden. Gud kan aldrig vara något så simpelt som svaret på vår längtan efter det övernaturliga ! Därmed är inte sagt att pånyttfödelsen, Andens inneboende och kraften i Jesu namn skulle vara "naturliga" saker. Det kritiken gäller i det här fallet är längtans mål: det övernaturliga istället för Herren själv. ]


"Alla normala människor längtar efter det övernaturliga..." (s 100)

[Detta är helt enkelt inte sant! Fråga övertygade ateister och vetenskapsmän i den rationalistiska skolan! "Endast det som sinnena kan observera existerar – punkt!" Vetenskapstroende rationalister och materialister känner alltid ett visst obehag inför det som inte passar in i den naturliga förklaringsmodellen - de känner sig rent av hotade av det övernaturliga.

Men enligt Kenneth Hagin och E.W Kenyon, som han citerar här, är den "normala" människan alltid intresserad av det övernaturliga. Den ivrigt sökande ockultisten skulle alltså i konsekvens med detta vara mera normal än den ateistiske och religiöst likgiltige. Frågan är om inte ateisten till och med kan ha större möjligheter än ockultisten att komma till tro på levande Gud? (Därom kan man givetvis endast spekulera.)

Återigen är det ingenting annat än tro eller otro i förhållande till den Allsmäktige som avgör människans tillhörighet här och i det kommande livet - inte hennes större eller mindre intresse för andevärlden och det övernaturliga!]


"..det mirakulösa finns inlagt som en beståndsdel i människan." (s 100)

[Vad skulle denna mirakulösa komponent ha för uppgift i förhållande till Gud sjäv?

Är vi med utgångspunkt från det mirakulösa i oss i stånd att producera under - dvs i den händelse under är den främsta frukten av vårt kristns liv?

Det övernaturliga är tillgängligt för vilken människa som helst, oberoende av trosbekännelse - med Jesus eller utan Honom. Beståndsdelen "det övernaturliga" kan

alltså få sitt uttryck i en andlig kontext som helt skiljer sig från den klassiska tro som kyrkans tre huvudsymbola* talar om. Men den kan givetvis också få sitt uttryck i en kontext där Jesus, Guds Son, är det enda objektet för tillbedjan och verksamhet.

Alla människor har tillgång till andevärlden - det övernaturliga - men vare sig man vill söka en manifestation i detta eller inte, återstår huvudfrågan: Vem är min Herre och mästare, vem är jag lojal och trogen?

[* De tre urkristna bekännelserna är: Den Apostoliska (år 325 i Nicea), den Nicenokonstantinopolitanska (år 451 i Kalcedon), samt den Athanasianska från år 589 i Toledo.]


"Människan har en åtrå efter att utföra mirakel och leva i det övernaturligas atmosfär." (s 100) [så långt Hagins citat av E.W Kenyon]

[Ja, återigen: All hednisk religion har inslag av det övernaturliga och en strävan efter svar från och kontakt med en översinnlig värld - vad man än vill kalla de krafter som verkar i den världen. Men vad bevisar detta? Att vi alla egentligen längtar efter den levande Guden och Hans frälsning? Absolut inte!

Detta säger heller inte Kenyon här, men hans perspektiv framställer åtrån efter mirakel som - tycks det - någonting odelat positivt.]




TRO, NY NATUR, HELANDE OCH JESU NAMN SOM EN FORMEL



"..kommer du att se att Jesus ingenstans nämner tro när han talar om att använda namnet Jesus, utom i futurum." (s 103)

[Här är namnet Jesus tydligen så instrumentellt och automatiskt fungerande att det helt kan kopplas bort från relationen till personen Jesus! Tron på Jesus, eller troheten gentemot Honom spelar ingen roll i Hagins tolkning av den magiska namnet Jesus användbarhet, som det tycks.]


[Hagin citerar Kenyon:]

"Jag kan inte förstå när vi skulle behöva någon speciell tro för att använda namnet Jesus, eftersom det lagligt sett är vårt." (s 103)

[" 'Herre, Herre, har vi icke profeterat i ditt namn och genom ditt namn drivit ut onda andar och genom ditt namn gjort många kraftgärningar?' Men då skall jag betyga för dem: 'Jag har aldrig känt er; gå bort ifrån mig, ni ogärningsmän.' "

Här i Matteus 7:22-23 gör Jesus klart att man visst kan utföra övernaturliga handlingar i Hans namn, men att sådant kan ske utan att man står i förbindelse med Honom personligen. Man är inte Jesus trogen, man tror inte på Honom - eller med Kenyons objektlösa uttryck - man har ingen speciell tro... Kenyon säger alltså rent ut att namnet Jesus är till för att användas, och detta utan hänsyn till vilket förhållande man har till Herren Jesus själv.

Vad betyder då "lagligt sett"? Om vi äger laglig rätt utan att behöva någon speciell tro, vad grundar sig i så fall rätten på? Knappast på rättfärdighet genom tro!

Troligen är det så att Kenyons förmenta rätt att bruka Jesu namn härrör från hans syn på vad en kristen människa är: en person som i sig själv, i sin egen ande, är en gudomlig varelse med rätt att agera som Gud på jorden (mera om detta nedan).

Nu är det naturligtvis också så att tro i det kenyonska lärosystemet inte handlar så mycket om relationen till Gud, till ett objekt, utan tron är för honom snarare en kraftresurs att använda. Det är därför han kan uttrycka sig som i citatet ovan. "Visst tillhör vi Jesus, men "tron" den har vi i vår ande, den är en kraft att utföra under med."

Följaktligen kan Kenyon särskilja den undergörande instrumentella tron från trons objekt och därför, utan att reagera, säga som han gör här. Annars skulle han kanske inse att han lierat sig med de människor Jesus fördömer i Matteus 7:22-23? ]


"Vi blir helt nya skapelser - fullständigt nya skapelser utan något förflutet." (s 109)

[Om man säger till en nykristen människa att hon skall börja ett liv utan att ta hänsyn till sitt förflutna, tar man henne ut på en mycket vådlig färd i alienationens land. Den människa som tar denna livsfarliga lära på allvar riskerar att så småningom hamna i ett direkt schizofrent tillstånd, eftersom hon fått höra att "det helt nya" ska ta över hennes identitetsuppfattning. Därmed blir hon också alltmera en främling för sin egen livshistoria och lär sig ofta dessutom att grundligt förakta sitt gamla liv, sin "gamla" identitet.]


"Syndernas förlåtelse i namnet Jesus är en rättighet som tillhör den kristne." (s 112)

[Hur kan nådens förlåtelse till en uträknad och till helvetet dömd syndare någonsin betraktas som en rättighet? Har en massmördare rätt att bli benådad? Kan någon människa formulera sig enligt följande: "Jag har rätt att bli förlåten för vad jag gjort mot dig! Varsågod och förlåt mig nu! "

Uttalanden som detta av Hagin, avslöjar att vi i framgångsteologin och trosförkunnelsen inte har att göra med evangelium för ovärdiga syndare, utan med en nyandlig självhävdelselära för dem som är inbilska och självsäkra nog att tycka sig ha rätt att kräva Guds godkännande. Kräva nåd, kräva förlåtelse, kräva helande - allting på grundval av den troendes "rättigheter". Andan i detta tänkande är djupt hednisk. ]


"..och till sist kom sanningen om helande från Guds Ord in i hennes ande, och hon kunde ta emot sitt helande." (s 113)

[Vad är människans ande? Var sitter den? Har någon någonsin kunnat beskriva vad detta "rum" i oss är för någonting? Ändå och trots att begreppet är svårdefinierat är denna del av människan själva centrum i trosförkunnelsen, allting kretsar kring vår ande.

I Nya Testamentet nämns ordet för människans ande (pneuma "pneuma") ungefär 25 gånger. (Jag talar då om de ställen där det inte råder delade meningar om huruvida 'anden' ska tydas som Guds Ande eller människans egen.)

I samtliga dessa fall tycks betydelsen av anden i människan vara något i stil med: "det innersta", "hjärtat", "personens centrum", "viljans centrum", "samvetet" - ja, till och med ibland "känslolivets centrum".

Det senare exemplifierat i Marias lovsång: "..min ande fröjdar sig i Gud" (Luk. 1:47). Ordet används också för hela den osynliga människan: "Då kom hennes ande igen." (Luk. 8:55, om flickan som Jesus väckte upp); "..i dina händer befaller jag min ande." (Luk. 23:46, om Jesu dödsögonblick); "Herre Jesus, tag emot min ande." (Apg. 7:59, om Stefanus martyrdöd). Jesus förklarar också dem saliga som är "fattiga i anden" (Matt. 5:3), vilket tyder på att begreppet ande har att göra med personens hela inställning till livet, nåden och Gud.

Om anden däremot definieras enligt trosförkunnelsens lära, har vi att göra med ett särskilt rum i människan, en del av henne som sägs ha blivit förvandlad till en gudomlig natur vid pånyttfödelsen.

Men, kan man vara fullkomlig, rättfärdig och gudomlig i en ande som samtidigt är fattig? Är inte det en direkt motsägelse? Invändningen är förstås att vår ande före frälsningen är fattig och därför längtar efter att bli född på nytt; sedan vi blivit frälsta och därmed gudomliga i anden är vi inte längre fattiga utan vi är då såsom Gud är. Men Jesus säger att dessa människor är saliga - inte blir saliga - och att de i sin befintliga andliga fattigdom "hör himmelriket till".

När det gäller exemplen med den uppväckta flickan, Jesu död och Stefanus död, är det uppenbart att "ande" inte betyder ett särskilt och "fullkomligt" rum i människan. Flickan och Stefanus var syndare och således inte fullkomliga. Deras "ande" betecknar i texten hela deras invärtes människa, skild från kroppen. Annars skulle Stefanus ha sagt ungefär: "Tag emot den del av mig som är gudomlig ("min ande") - lämna resten av mig kvar på jorden...".

I fallet med Jesus själv kan man kanske anta att Han så att säga "var ande till hela sitt väsen", men även det skulle ju stödja teorin att anden betecknar hela den invärtes personen. Således inte bara ett särskilt rum, med egenskaper skilda från resten av personligheten.

I fallet med Maria tycks anden snarast syfta på hennes hjärta, känslorna och det innersta i hennes personlighet. Översättningen "andan" skulle säkert göra just denna skildring mer rättvisa.

Invändningar mot detta resonemang skulle man kunna hämta ifrån Hebréerbrevet 4:12, där det ju står att "Guds ord...åtskiljer själ och ande." Men då kvarstår framgångsteologernas problem, just därför att de påstår att anden är fullkomlig till skillnad från själen. Stefanus skulle därför, som sagt, bara vilja att Gud tog emot hans "fullkomliga del", vilket ju vore mycket märkligt, eftersom han inte var färdighelgad och helt förvandlad till "en ande", om man så vill uttrycka det. Stefanus skulle bli kluven i två delar: en som kom till Fadern och en som inte skulle få komma till Honom, eftersom han bad Herren att ta emot just anden i honom.

Uttrycket "själ och ande" i Hebréerbrevet 4:12 torde snarast syfta på "det själiska och ohelgade" respektive "det gudstillvända och helgade" i människan. Stefanus bad med all säkerhet om att hela hans person och hela hans inre identitet skulle få komma till Gud - både själen och anden, oavsett hur helgade den ena eller den andra var vid denna tidpunkt. Om dessa, som sagt, går att identifiera och separera som skilda delar av den mänskliga konstitutionen.

Det kommer att framgå även av många härefter följande citat hur trosfökunnelsens andelära genomsyrar allt annat i lärosystemet. Därför är det viktigt att ifrågasätta fokuseringen av människans ande såsom en särskild del av personligheten, en avdelning i henne som sägs besitta gudomliga kvaliteter.]


[Hagin citerar Kenyon:]

"På samma grund är det så, att i det ögonblick jag bekänner att Satan har lagt på mig en sjukdom eller svaghet, i det ögonblicket är han (Gud) trofast och rättfärdig så att han helar mig, och jag är helad." (s 114)

[När jag "räddar Guds ära" genom att säga att det är djävulen som är skyldig, är denne, i den här läran, ytterst begränsade Gud omedelbart framme och betalar med ett under...]


"Använd detta namn (Jesus) lika fritt som du använder ditt checkhäfte." (s 114)

[Guds namn och ett checkhäfte - analoga begrepp i Kenyons värld...]


"Om vi förstod vad hans (Guds) plan är för vår tid, då skulle de sjuka bli helade i samma ögonblick som sjukdomen nådde dem." (s 115) [så långt Hagins citat av Kenyon]

[Vad innebär det att "vi förstår"? Är det en speciell kunskap i oss som säger att folk runt omkring oss egentligen borde bli eller kanske rent av redan är helade? Vilka borde ha denna kunskap? Kristna enbart, eller alla människor med samma andliga insikt (gnosis) i sjukdomsproblematiken som E.W.Kenyon? Han har tydligen på något sätt i alla fall fått insikten om att Guds plan för vår tid är att alla sjuka ska helas så fort som möjligt. Varifrån fick han den kunskapen? Från Bibeln, eller genom en sorts övernaturlig insikt? ]


"Jag har inte varit sjuk en enda dag på 45 år ! Jag säger inte att djävulen inte har attackerat mig. Men innan dagen är över är jag helad." (s 118)

[Ödmjukhet är en allmänt erkänd dygd i de flesta sammanhang - kristna såväl som ickekristna. I denna rörelse är ödmjukheten däremot i hög grad satt på undantag - ja, den är nästan föraktlig, emedan den vittnar om brist på segervilja.

Ödmjukhet är för trosförkunnaren ofta synonymt med "ett religiöst väsende". Man inför istället en ny variant på ödmjukhet som innebär att det är ödmjukt att begära, kräva och därigenom lydigt bara "säga som Guds Ord säger". Att inte göra detta är lika med uppror och "religiositet".]


[Hagin citerar Kenyon:] "Vi har lika liten anledning att bära omkring sjukdom i våra kroppar som att bära omkring oförlåtna synder i vår andliga natur." (s 118)

[Likhetstecknet och sambandet mellan förlåtelsen (här sägs den av någon märklig anledning enbart vara belägen i vår ande) och helandet är en av trosförkunnelsens största faror. Det blir en källa till stor ångest för många av oss troende som inte fått uppleva ett mirakulöst helande att ständigt vara medvetna om att vi egentligen "borde" vara helade. ( Mera om detta längre fram.) ]


"Jag bad ju trons bön. Men genom sin bekännelse gjorde de min bön om intet och förstörde effekten av min tro. Namnet Jesus och tron på hans namn har alltid effekt ! Men en annan person kan förstöra verkan av min tro." ( s 125)

[Man ska inte framhäva sig själv på andras bekostnad, säger en (snusförnuftig) moralregel. Men inom framgångsteologin är detta förhållningssätt det normala beteendet. Detta gäller framför allt bland predikanterna och det vanliga är att man spelar ut sin egen förträfflighet mot de övrigas oförmåga till "seger" och "framgång". Min tro och min bön var naturligtvis utan anmärkning, medan de andras tro och bön var missriktade eller svaga.

Predikanten i trosförsamlingen står som symbol för den som har lyckats med alla de uppgifter som föreläggs en segervinnande kristen; församlingsmedlemmarna är hänvisade till att jämföra sina egna tafatta försök med pastorns alltid lika imponerande andliga liv och bedrifter. ]


"Om du inte mediterar på vad Guds ord säger om namnet Jesus, då kommer du inte att ha den tro på hans namn som du borde ha. Även om du säger att du tror på det, kommer det inte att fungera." (s 129)

[En i dessa sammanhang mycket typisk pragmatism. Det problem som besvärar mig blir genom den magiska tron på Ordet ett objekt för en genom munnen uttalad formel, när jag lärt mig vad Bibeln säger om problemet. För en troende som har lärt sig vad namnet betyder, fungerar det också garanterat och vid varje uttalad besvärjelse! Var är Gud i detta mekanistiska system?]


[Om människorna i Apostlagärningarna:] "De måste ha förstått att de hade en fullmakt, alltså en laglig rätt att använda namnet Jesus." (s 129)

[Hade inte snarare förstått att de givits nåd att använda sin Frälsares namn?]


"Jag tänker acceptera Guds Ord som det står." (s 130)

[Kenneth E. Hagin accepterar exakt de verser och stycken i Bibeln som bekräftar hans egen tolkningsmodell. Dessa läser han som han tycker "att det står"...]




Citaten är som nämndes i inledningen hämtade ur "Namnet Jesus" av Kenneth E. Hagin. Boken är utgiven på Livets Ords förlag 1986, originalet i USA 1979 och 1981.






CITAT FRÅN ULF EKMANS BOK "TRO SOM ÖVERVINNER VÄRLDEN"


Livets Ords förlag: första upplagan 1985; 5:e och senaste upplagan 1998;
Engelsk översättning och senaste (den 6:e) upplagan från 2000.
Här citeras tredje upplagan, från 1989.


VAD ÄR TRO?



"Ha Guds tro". (Ulf Ekmans felaktiga översättning av Markus 11:22) (s 10)

(Min kommentar inom klammer)

[I grundtextens grekiska står det: Ecete pistin Qeou ("Echete pistin Theou"). Formerna för dessa tre ord är i tur och ordning: 2:a person pluralis, presens imperativ, aktivum, av ordet "echein" (att ha); ackusativformen av "pistis" (tro); genitivformen av "Theos" (Gud).

En s.k. objektiv genitiv har felaktigt tolkats som en possesiv (eller subjektiv) genitiv*. Allt för att föra upp männniskan på Guds nivå, så att hon ska göra som Han gör. Med andra ord imitera Honom och tro såsom Han tror (se även nedan, om "Guds imitatörer").

Exempel på andra bibelöversättningar än Ulf Ekmans är: 1917, Åkesson, Hedegård: "Ha tro på Gud"; Giertz: "Ni ska tro på Gud"; King James Version och NIV: "Have faith in God"; Wuest: "Håll på och tro på Gud"; Montgomery: "Håll fast vid Guds trofasthet"; Seidelin: "Tro dock på Gud"; Weymouth: "Hys förtroende för Gud".

Samtliga dessa erkända bibelöversättningar har alltså bedömt att en objektiv genitiv använts av aposteln Markus i denna vers.

(*En possesiv genitiv uttrycker ett ägande; i detta fall äger Gud tro, och vi ska äga vad Gud äger, dvs tro. En subjektiv genitiv skulle i satsen ovan vara ganska närstående en possesiv, och betyda att Gud tror (såsom subjekt i den omstrukturerade direkta satsen "Gud tror"). Vi ska göra som Gud gör, dvs tro som Han tror!]


"Gud själv har tro...Han ger den till oss och det ger övernaturliga resultat." (s 10)

[Det pragmatiska tänkandet lyser igenom. Tron är något som fungerar och ger resultat - inte en förtröstan på den Allsmäktige och Hans suveräna planer och vilja. ]


"Gud är en Gud fylld av tro." (s 17)

[Vem eller vad tror Gud i så fall på? Sig själv? I en annan form av ordet 'tro' kan man ju med all rätt säga att Gud är "fylld av trofasthet", men framgångsteologins definition av "tro" gör faktiskt citatet ovan, antingen absurt eller, på ett mycket avslöjande sätt, till ett bevis för läran om att vi är självstyrande gudar.

Om nämligen tron inte betyder "att tro på någon" (dvs ett objekt) - och det kan den inte göra om man inte, som sagt, menar att Gud tror på sig själv såsom objekt - måste tron i detta citat istället definieras som en sorts övertygelsekraft för skapande av under.

Gud "tror" (visualiserar, bekänner, besvärjer...; se Copeland, Hinn, m.fl.) fram världen genom sin övertygelsekraft. På samma sätt "tror" vi som är "troende" fram under och tecken på jorden - dvs genom att vi i egenskap av "övertygelseandar" och skapare som imiterar Gud, visualiserar, bekänner och besvärjer fram dessa mirakel.


"..han [Gud] planerade och mediterade till dess hans hjärta var fullt av det [dvs universum]." (s 17)

[Här ser vi således den ovan formulerade "övertygelsekraften" i aktion. Samma kraft som är liktydig med Guds "skapartro" anses också vi äga, enligt framgångsteologins främsta företrädare. Nästa citat gör detta fullständigt klart:]


"..och den tro som åstadkom allt detta ger han åt den troende." (s 18)

[Gud gör saker med hjälp av sin övertygelsekraft och vi gör likadant - vi skapar på samma sätt som Han skapar.]


"När du använder tron blir den verksam...". (s 21)

[Kan man använda tron på Gud? Om man liknar detta vid förhållandet mellan två människor: kan man säga att den ena personen kan använda sin förtröstan (tro) på den andres person? I så fall handlar det ju om en direkt omoralisk attityd till personen ifråga, om ett sätt att utnyttja hans trohet och ärlighet!

Själva definitionen av tro i detta system gör begreppsförvirringen total inom ramen för en klassiskt kristen syn på vårt förhållande till Gud. Men, som sagt, eftersom tron här betraktas som en övertygelsekraft, i stort sett frikopplad från objektet Gud, är den givetvis också praktiskt användbar. Den kan brukas på samma sätt som kreativitet, initiativförmåga, självförtroende, eller vad som helst som människan i sig själv kan uppbåda till att "förverkliga" och förbättra sitt liv.]


"Då förlöses vår tro mycket lättare." (s 51)

[Tron är alltså - återigen - en kraft som liksom "går igång", inte en förtröstan i en relation med Gud. Skulle man med samma innebörd kunna formulera citatet så här: "Tilliten till Gud förlöses mycket lättare"? Man kan givetvis tänka sig att tilliten och förtröstan på Gud blir lösgjord (förlöst) ifrån tankebyggnader i form av lögner om Gud, men i detta system, åter, är ju tron inte (oftast inte) förknippad med sådana associationer som tillit och förtröstan. Här är det snarare övertygelsekraften eller skaparkraften som ska förlösas.]


"..tron kommer från din pånyttfödda ande". (s 39)

[Tron kommer i klassisk kristen förkunnelse ifrån Gud själv, genom Hans Ande i oss, och ifrån Andens upplysning av Bibelns Gudsord. Här kommer tron däremot inifrån människan själv, ifrån hennes eget "gudomliga" centrum. Associationen till New Age ligger inte långt borta...]


"Ormen hade sått tvivel på Ordet i Eva." (s 53)

[Objektet Gud byts ut mot det instrumentella och förtingligade objektet "Ordet". Förtröstan på en persons välvilja görs om till en tro på ord, eller snarare, i detta framgångsteologiska sammanhang, en tro på principer. Om formuleringen hade lytt: "Ormen hade sått tvivel på det som Herren sagt till Eva", hade det rätta objektet för hennes och Adams tvivel framgått tydligt. De tvivlade ju egentligen på Guds person.]


"Rädsla, fruktan, är trons motsats." (s 54)

[Varför var Jesus skräckslagen och full av den värsta tänkbara ångest inför korsfästelsen i Getsemane? Hade Jesus ingen tro eftersom Han var rädd? Var inte den kamp Han utkämpade vid det tillfället det kanske högsta beviset på tro som någon människa någonsin visat upp? ]


"..så har Gud ett medel för oss så att vi skall få del av det hela.

Det medlet är tro." (s 59)

[Om man formulerar om 'tro' och skriver det som till exempel följande två bibelöversättningar gjort i Markus 11:22: "Håll fast vid Guds trofasthet" (Montgomery); "Hys förtroende för Gud" (Weymouth), blir denna ekmanska pragmatism absurd.

För varken trofasthet eller förtroende kan rimligtvis vara ett "medel"! Om det inte - som sagts ovan - är fråga om ett rent utnyttjande av någons goda egenskaper.]


"Han trodde på kraften i trosfyllda ord." [dvs. hövitsmannen med den sjuke tjänaren] (s 92)

[Så han trodde alltså inte på Jesu person, Hans makt och härlighet? Han trodde tydligen på själva ordens inneboende magiska makt att skapa i andevärlden...]


"Ta Guds ord i din mun och tala ut vad han säger om situationen,

oberoende av hur det känns." (s 96)

[Vad vet vi om Guds inställning till varje enskild situation i våra liv? Om vi ska vara riktigt ärliga, vill säga. Paulus säger i sin apostoliska tjänst följande i Rom. 11:33:

"Hur outgrundliga är icke Hans domar och hur outrannsakliga Hans vägar !"

Men idag finns det troende som i stort sett alltid vet vad Gud vill i varje detalj. Guds planer är lättbegripliga och vi vet i alla lägen vad Han vill i varje skede av vårt liv. Förstod inte Paulus detta?]


"När du läser Ordet, mediterar på det och talar ut det, så byggs det in i ditt hjärta, och helt plötsligt blir det en bekännelse av tro, från din tro, från ditt hjärta." (s 96)

[Gud själv, Hans Ande, nämns inte här. Det tycks som om det handlar om en process i vilken den kristne på egen hand kan skapa denna "trossubstans" eller övertygelsekraft i sitt hjärta, och sedan utöva bekännelser i andevärlden. Det påminner mycket om det som kallas "affirmation", en teknik som till exempel används i olika former av nyandlighet för att framkalla det man önskar. I Ekmans variant råkar det vara Bibeln som är underlaget och inspirationskällan för de affirmationsobjekt man vill vinna - och Bibeln är ju som bekant full av verser som handlar om goda ting, sådant som en människa kan önska sig. Men det kanske skulle gå lika bra med egenhändigt formulerade önskningar - oberoende av Bibeln?

I uttrycket "från din tro" existerar inget objekt för denna tro, den är i och av sig själv det inre tankestoff som bildats på ett övernaturligt sätt genom meditationen på Ordet.]


"Tron är den komponent som Gud har gett dig." (s 103)

[Ännu en gång: sätt istället för "tro" in ord som trohet, trofasthet, förtröstan och tillit - allting med Gud som objekt - och uttalandet blir obegripligt.]


"Under är regel, hela vårt liv är tro." (s 105)

[Ett "under" är per definition ett undantag, något som bryter mot de regler som är rådande, naturlagar och normala förhållanden. Men för gnostikern är det andliga och undren det normala livet, det enda som egentligen räknas. Den gnostiska religionen kan därför aldrig acceptera en kristendomstolkning som inte är helt inriktad på det andliga och övernaturliga. En sådan betraktas som "psykisk" eller materialistisk och blir därför degraderad till andra eller tredje klassens andlighet.]


DET ÖVERNATURLIGA



"Han [djävulen] vet att Ordet producerar tro i ditt liv och att tro producerar övernaturliga resultat." (s 27)

[Oavsett religion eller andlig hemvist - hur ockult och hednisk den än är - kan en stark tro på olika andliga tekniker producera övernaturliga fenomen. Fokuseringen är helt missvisande; man går från trons inriktning på personen Gud till en fixering vid trons "produkter". Människan är en självständig och trosfylld skapare, och hon imiterar Gud i sin utövning av övertygelsekraftens tekniker.]


"..de [Guds Ord] kan producera övernaturliga resultat i ditt liv...". (s 28)

[Kan inte Guds Ords levandegörande i oss också skapa naturliga resultat? Den gnosticismiska tendensen är genomgående i hela detta system. Det viktiga försiggår i den andliga dimensionen. Det kristna livet handlar om det övernaturliga - så länge man inte talar om pengar och världslig framgång givetvis, för i sådana fall är det naturliga plötsligt helt acceptabelt...]


"..det övernaturliga, som är den troendes rätta element." (s 44)

[Återigen en gnostisk markering. En "extra andlig" kristen befinner sig - till skillnad från sina "normaltroende syskon" - i en annan dimension hela tiden. Att bara vara människa och tro på Gud (såsom ett levande objekt) är ett passerat stadium på gnostikerns andliga vandring; han rör sig på ett annat plan och har med hjälp av sin insikt ("gnosis" ) i det stora andliga sanningarna kommit långt bortom det vanliga kristna livet.

Så var det redan på den tid då Nya Testamentet blev till och så är det än idag. Begreppen och uttryckssätten kanske har skiftat från tidsepok till tidsepok, men essensen i den gnostiska strömningen är densamma genom århundradena: Den upplysta människan är en ren andevarelse och därför upphöjd över det vanliga människolivet på jorden. Det är hon tack vare sin andliga specialkunskap och sitt överlägsna andliga väsen. Inom trosrörelsen har beteckningen "ny art" använts för att beskriva den överlägsna "andekristnas" natur och identitet.]


"Du släppte det övernaturliga...". (s 45)

[Obegriplig formulering!]


"..så småningom kommer en övernaturlig skörd i ditt liv." (s 47)


"Det övernaturliga styr." (s 48)


"..ju mer jag är i Ordet, desto mer ser jag av det osynliga, det övernaturliga.

Och ju mer jag ser, desto mer övertygad blir jag om det." (s 50)

[Vore det inte på sin plats att ta med Gud i resonemanget? Att jag genom läsningen av Ordet blir mer och mer övertygad om Hans existens och Hans godhet...]


"Vi är skapade för det övernaturliga och det övernaturliga borde vara det naturliga för oss...Under är det naturliga för oss. Vi är skapade för dem." (s 105)

[Kan någon annan än en fullt utvecklad gnostiker säga något sådant? Är människan verkligen uppmanad av Gud att på denna jord vara inriktad på det övernaturliga - ja, eller ens på andevärlden?

Invändningen mot detta är förstås given: "Ha ert sinne vänt till det som är därovan, icke till det som är på jorden. Ty ni har dött, och ert liv är fördolt med Kristus i Gud" (Kol. 3:2-3). Vad skulle då vara skillnaden mellan Ekmans och Paulus ord?

Jo, att inriktningen på det övernaturliga och på tecken och under egentligen är en sysselsättning som fortfarande har detta jordeliv i fokus. Det är närmast fråga om att "dra ner himlen hit", att verka i det övernaturliga utifrån ett jordiskt perspektiv - inte alls att se till den tillkommande världens goda och längta till Guds himmelska rike i evigheten. Vi ska se till "det som är därovan" bara för att få uppleva det här och nu, helst i form av övernaturliga manifestationer.

Jesus gjorde flera och mäktigare under än någon annan människa gjort i historien, men Hans förkunnelse handlade om Guds rike - alltså om det som skulle komma i framtiden. Det var utifrån det perspektivet Han utförde sina kraftgärningar, dvs. för att vittna om den kommande världens härlighet. Det var inte för att lära sina efterföljare hur man opererar i andevärlden för att därigenom kunna göra detta livet till något slags "övernaturligt paradis"!]


"Hur såg de [lärjungarna] den härlighet som Jesus hade? De såg den när den flödade ut från honom i form av övernaturliga under...". (s 58)

[Var detta huvudsaken i uppenbarelsen av Guds Son på jorden? Varför ville då inte till exempel Judas Iskariot vara trogen sin Mästare? Han som var en av de tolv närmaste och som varit med hela tiden och sett de mäktigaste övernaturliga under som historien skådat?

Var det inte snarare Jesu karaktär och Hans fulla uttryck för Andens frukter som var huvudorsaken till att somliga ville erkänna Honom som Herre och Gud, och som en följd av detta sedan följa Honom? Många tusen människor bevittnade Jesu mirakel, men de flesta (?) av dem ville ändå inte tillhöra Honom, för de kunde inte se Hans härlighet - att Han faktiskt var Herren - bortom alla undren. Jesu person var inte attraktiv för dessa som "vägrade att tro"; de ville ha miraklen och nöjde sig med detta. Den inställningen hade till och med en av de tolv utvalda lärjungarna!]


DEN TROENDE MÄNNISKAN OCH GUD - LIKA TILL NATUREN?



"Människan skapades att vara som Gud var. Inte vara Gud, men vara som Gud, honom lik. --- Hon fick förmågan att tala som Gud. Hon fick förmågan att handla och utföra saker, som Gud." (s 51)

[Det är sant att vi är skapade till Guds avbild, till "att vara Honom lika", men är vi verkligen skapade till att ha Hans förmåga? Var det inte just denna falska förespegling som ormen gav Adam och Eva i lustgården?]


"Adam kände hans [Guds] personlighet och visste hurdan han var." (s 52)

[Om Adam verkligen hade känt Gud till fullo, och visste hurdan han var, varför gick han i så fall med på ormens förslag? Ormen fick ju Adam att tvivla just på hurdan Gud var. Adam var kanske inte så mäktig och gudomlig som trosförkunnarna vill påstå?]


"Adam var ställd över skapelsen för att råda och regera över den, precis som Gud råder och regerar över universum." (s 51)

[Är det inte alltid och av evighet Gud som råder över jorden. "Mig är given all makt i himmelen och på jorden...". Så säger Jesus, Han som är Gud. Adam skulle och (människan) ska än idag råda över djur och natur men ska hon, på samma sätt som Gud har makt över universum, råda och ha makt över jorden? På samma sätt? Ha samma typ av makt? "Precis som" lyder ju faktiskt Ekmans formulering här.]


"Människan skulle vara som Gud, tänka som Gud, handla som Gud och tala som Gud." (s 89)

[Hur snubblande nära ligger inte denna formulering en viss bedragares ord till de första människorna: "..men Gud vet, att när ni äter därav (kunskapens träd), ska era ögon öppnas, så att ni blir såsom Gud och förstår, vad gott och ont är" (1 Mos 3:5).

Det märkliga är att även Herren själv konstaterar att Adam efter sitt fall är "såsom en av oss": (Syndafallet, den ödesdigra konsekvensen av Satans inrådan, blev ju faktiskt det verkliga resultatet av de storartade löftena om gudomlighet och makt!)

"Och Herren Gud sade: 'Se, mannen har blivit såsom en av oss, så att han förstår, vad gott och ont är. Må han nu icke räcka ut sin hand och ta jämväl av livets träd och äta och så leva evinnerligen.'" (1 Mos 3: 22)

Det fanns alltså en förödande konsekvens av detta att "bli som Gud": man miste det eviga goda livet tillsammans med den Gud man ville bli såsom! Men trots allt fick Adam på ett sätt ändå vad ormen lovat honom; han fick bli som Gud är – dvs. vara moralisk i sig själv ( äga kunskapen om gott och ont); tänka som Gud och tala som Gud. Han fick vara sin egen herre - men lika maktlös som innan fallet! Han förlorade därmed också det eviga livet på grund av sitt "osaliga byte" av lojalitet - från att lyda Gud till att lyda djävulen.]


"Ordet efterfölja i Ef. 5:1 är det grekiska mimetai och betyder "att imitera", "efterapa". Vi ska alltså, precis som barn gör med sina föräldrar, efterapa och imitera Gud." (s 92)

[Ordet mimeomai (mimetai - 3 pers.sing.) kan betyda "efterlikna" eller "efterfölja". Ekman väljer naturligtvis det förra, eftersom han vill identifiera och likställa den troende så mycket som möjligt med Gud. Man väljer den tolkning som passar den lära man vill försvara. Att sedan komma och påstå att man bara "läser som det står" är ohederligt och egentligen rent löjeväckande.]


"Din pånyttfödda, nya människa, din ande, är enligt Ef. 4:24 skapad till likhet med Gud...". (s 57)

[Bara en del av människan är således enligt denna lära involverad i frälsningen, pånyttfödelsen och rättfärdiggörelsen. Helheten går förlorad och med den riskerar människan att förlora sin sanna identitet. Endast en hel människa, med hela sin personlighet i behåll, kan på ett äkta och rätt sätt relatera till Gud - med sina fel och brister och i all sin syndighet. Hela människan!]


PÅNYTTFÖDELSE OCH RÄTTFÄRDIGGÖRELSE = EN NY NATUR?



"Det första som hände var att du blev förklarad rättfärdig genom att du fick del av Jesu egen rättfärdighet." (s 77)

[Helt korrekt och utan tillägg - än så länge! Men redan uttrycket "det första som hände" antyder att det kommer ett tillägg...]


"När du bekände Jesus som din Herre, blev hans rättfärdighet din." [--] "Gud kunde förklara dig rättfärdig och du fick hans rättfärdighet." (s 77)

[Fortfarande är allting enligt Nya Testamentets undervisning om rättfärdiggörelse av nåd och genom tro.]


"Du blev iklädd den [alltså Jesu rättfärdighet]." (s 78)

[Så långt är alltså utläggningen helt korrekt och acceptabel, men...]


"Det andra som hände var att ditt gamla hjärta byttes ut mot ett nytt. Du fick en ny natur, en ny ande. En ny människa som aldrig hade funnits förut föddes på insidan av dig. Denna nya människa är delaktig av Guds natur (2 Petrus 1:4) och har genom den helige Ande som bor i den, del av Guds obegränsade möjligheter. Du var verkligen död i dina synder, men i Jesus blev du verkligen rättfärdig. Du hade verkligen en syndig natur, men i Jesus har du verkligen fått en ny gudomlig natur. Det är genom den naturen, i Jesus, inte i dig själv, det är i Guds rättfärdighet och Guds ord, inte i din egen förmåga eller styrka, som Du har obegränsade möjligheter till seger." (s 78)

[Så kommer tillägget: Inte nog med att vi tillräknas och ikläds Jesu rättfärdighet, vi får enligt ovanstående dessutom en ny natur som gör oss i verklig mening rättfärdiga. Johannes säger så här om rättfärdighet i 1 Joh. 3:7: "Kära barn, låt ingen förvilla er. Den som gör, vad rättfärdigt är, han är rättfärdig, likasom Han är rättfärdig."

Den verkliga och utifrån märkbara rättfärdigheten är alltså samma rättfärdighet som Jesu rättfärdighet när Han vandrade på jorden. Han var rättfärdig i verklig mening därigenom att Han var utan synd. Därom vittnade också Hans personlighet och Hans gärningar - i faktisk och märkbar form. Om man påstår sig ha en sådan reell rättfärdighet i sitt liv gäller följande krav: "Den som säger sig förbli i Honom, han är också pliktig att själv så vandra, som Han vandrade." (1 Joh. 2:6)

Om det alltså skulle vara sant som Ekman påstår, att den troende har fått en verklig rättfärdighet, borde inte denna rättfärdighet i Kristus också i så fall manifestera sig genom en reell och observerbar livsstil? Borde det inte vara den i Ekmans mening rättfärdiges skyldighet att visa upp samma klanderfria vandel som Jesus själv gjorde när Han levde på jorden? Hur många klarar av detta prov? Enligt Johannes är ju den verkliga rättfärdigheten direkt uppenbarad genom vad man faktiskt gör. Guds rättfärdighet är fullkomlig och uppfyller därmed lagens alla krav. Äger man denna reella rättfärdighet är man således pliktig att leva som Jesus gjorde!

Men i överensstämmelse med Ekmans första och korrekta lärosats, att vi tillräknas Jesu rättfärdighet, går det att säga som Paulus (han som vid 60 års ålder kallade sig för "den störste av syndare") i Galaterbrevet 5:5: "Vi väntar nämligen genom ande, av tro, den rättfärdighet, som är vårt hopp." Och detta är den reella, observerbara och fullkomnade rättfärdigheten, som blir verklighet när Gud blir allt i alla.]


"Nu har du blivit född på nytt. Skulden är betald, du har fått frid med Gud, du har fått en ny natur. Nu finns ingen fördömelse kvar." (s 78)

[Det finns bevisligen (många kan vittna om detta!) hur mycket utrymme som helst för en överväldigande fördömelse på grundval av just denna lära om den troendes nya natur. Fördömelsen uppstår så fort man tvingas konstatera - om man är ärlig - att det verkar fungera ganska dåligt med den där nya naturen i vardagslivet. Det finns av den anledningen därför skäl att ifrågasätta om man verkligen blivit född på nytt och fått en "ny natur". Eftersom läran inte fungerar i det verkliga livet, det som syndare frälsta av nåd måste leva, är det här upplagt för hur mycket fördömelse som helst.]


"Hon [människan] hade fått del av hans [djävulens] natur, hade andlig död i sig...". (s 75)

[Det laboreras med två naturer, och ingen av dessa är människans egen natur.

Antingen är man demonisk/djävulsk, eller också är man gudomlig. Uppdelningen av världens människor i demoniska respektive gudomliga blir fullständigt grotesk, när man tänker på hur liten skillnad det (tyvärr) ofta är mellan troende och icketroende i det verkliga livet. Vilken syn får en "gudomlig" kristen på sin ickekristna omgivning när dessa "hedningar" inte är något mera än djävulsbarn? Låt vara att de är potentiella konvertiter (helst till de egna leden, givetvis!), men som de står och går måste de betraktas som tomma, ointressanta och - tills de vänder om - fullständigt hopplösa hantlangare åt djävulen.]


"..andens pånyttfödelse..." (s 36) - - - "..andens pånyttfödelse" (s 62) - - "..pånyttfödelse för din ande" (s 66)

[Betoning av att det endast är människans ande som blir född på nytt. Var i Nya Testamentet finns en sådan formulering? Svar: Ingenstans.]


"När du blir född på nytt får du ett nytt hjärta, en ny människa skapas i ditt inre, din ande blir ny." (s 18)

[Detta kan man utan överdrift kalla för kardinalfelet i den framgångteologiska frälsningsläran: Rättfärdiggörelsen och pånyttfödelsen innebär - förutom tillräknelsen av Kristi förtjänst och den helige Andes inneboende - dessutom en slags metafysisk omvandling av själva substansen i den troendes inre. Hans egen natur förvandlas till en fullkomlig gudsnatur, eller rättfärdighetsnatur. Det uppstår därmed, kan man säga, två från varandra skilda identiteter i den pånyttfödde: en gammal människa i själen och kroppen, och en helt ny och aldrig tidigare existerande "ny skapelse", i anden. Mera om detta nedan.]


"När du blir född på nytt dör den gamla människan, dvs. syndanaturen i din ande, och Guds natur kommer in i dig genom den helige Ande. Du blir en ny skapelse i Kristus och får en ny natur.

Du blir fri från synden och från lagen som ständigt anklagade dig för att inte göra nog och inte vara tillräcklig. Den gamla träldomsanden som ständigt fick dig att vara rädd försvinner, och barnaskapets ande kommer istället." (s 76-77)

[Det sker således ett slags substantiellt naturbyte i "anden". Enligt Paulus i 1 Tess. 5:23 skall "fridens Gud helga hela vår varelse" - även anden skall helgas. Hur går det ihop med föreställningen att anden är utbytt och ersatt med en fullkomlig natur? Ska Gud helga sin egen natur i vår ande?

Lägg också märke till att Ekman stavar barnaskapets ande med litet 'a'. Detta är den ande som kommer när vi föds på nytt, en helt ny människovarelse som hoppar in i oss och gör oss till nya naturer. Den traditionella tolkningen är naturligtvis att barnaskapets Ande är lika med den helige Ande. Kontentan av citatet här måste bli att den pånyttfödda människoanden är likställd med Guds Ande. Detta kommer att framgå ännu tydligare längre fram.]


"...så har du genom den helige Ande och genom din egen pånyttfödda ande seger tillgänglig, så att du inte behöver leva efter köttet och uppleva nederlag. Istället kan du leva i anden och vandra i seger." (s 79-80)

[Här har vi återigen två till synes likställda andar, bägge gudomliga, som verkar i den pånyttfödda människan. Ekman skriver följdenligt att vi sedan ska leva i anden med litet 'a'. Den är ju tydligen lika pålitlig och fullkomlig som Guds Ande i oss! Nya Testamentet säger däremot kort och gott: "Gör bättring och låta alla döpa er i Jesu Kristi namn till era synders förlåtelse; då ska ni såsom gåva undfå den helige Ande." Sagt av Petrus på Pingstdagen, (Apg. 2:38).

Det talas bara om en Ande, och Han är Guds egen Ande. NT talar aldrig om att det skulle hända något mera, något som berör vår egen ande på ett särskilt sätt. Och även om man använder uttrycket ande mera i betydelsen "det inre" eller "hjärtat i människan", är det fortfarande inte relevant att laborera med någon annan ande än den helige Ande när man ska försöka förklara vad pånyttfödelse och efterföljelse är. Han bor "i vårt inre" - ja, men detta inre är inte till naturen förvandlat till fullkomlighet!]


RÄTTFÄRDIGHETSMEDVETANDE
OCH
RÄTTFÄRDIGHET SOM EN KRAFT



"Det [dvs vad Jesus gjort] är blodköpta förbundsrättigheter för alla som tror på evangeliet om Jesus." (s 70)

[Kan man verkligen säga att vi över huvud taget fått "rättigheter"? Har vi inte snarare fått "förbundsnåd". Tänk på vilka RÄTTIGHETER Gud har att dräpa alla oss människor på jorden för vår ondskas skull. Om inte Han gör bruk av sina rättmätiga rättigheter utan istället benådar oss, hur mycket mindre ska inte då vi kunna hävda några rättigheter - de som dessutom är helt grundlösa?]


"Det är när du förstår vad rättfärdighet är, som du verkligen kan börja leva av tro och få seger på olika områden av ditt liv, där du idag upplever nederlag." (s 73)

[Ja, visst är det så - men vilken sorts rättfärdighet talar vi om? Är det Kristi fullkomliga och oss tillräknade rättfärdighet eller är det "vår nya rättfärdighetsnatur" som ska ge oss seger?]


"Rättfärdigheten, en oerhörd kraft i ditt liv." [--] "Rättfärdigheten är en kraft som vill utöva välde i ditt liv." (s 74)

[Rättfärdigheten får precis som tron karaktären av övertygelsekraft. Den är ett medel att uppnå mål med. Och precis som tron "kommer från din pånyttfödda ande" (citat s 39 ovan) kommer också rättfärdigheten från vår ande. Allt kommer således inifrån, ifrån det gudomliga centrum som är vår nya identitet.]


"Istället hamrar han [djävulen] kraftigt in ett felaktigt syndamedvetande som medför en ständig känsla av fördömelse och förkastelse...". (s 75)

[Se nedan kommentaren till citatet från sidan 82.]


"När du ser dig själv som rättfärdig, kan du verkligen leva av tro. Du är inte en stackars syndare längre. Du är inte ens en syndare frälst av nåd. Du var en syndare, du var i ett köttsligt väsende, blev frälst av nåd och är nu rättfärdig genom Guds rättfärdighet." (s 80)

[Kan man i konsekvens med detta säga att man var en syndare frälst av nåd, men nu är man inte i nåden utan nu besitter man rättfärdighet till sin natur? Dvs. nu är man en människa med rättigheter, förpassad långt bort från nådens kors där syndare, "fattiga i anden", finner tröst. Man har flyttats upp till en ny klass av benådade människor, men sådana som inte längre är i behov av nåd eftersom de inte längre är syndare. Alla ärliga kristna vet att de är syndare så länge detta jordeliv pågår! Ingen förment ingjuten "rättfärdighetsnatur" ändrar på faktum, dvs. att vi varje dag är till hundra procent beroende av Guds nåd till syndare.]


"Han [djävulen] är rädd för en generation kristna som vet vilka de är i Kristus." [--] "Då blir vi fria att vinna världen för Herren." (s 81)


"Den helige Ande vill utveckla ditt rättfärdighetsmedvetande så att det går långt utöver det felaktiga syndamedvetande som du förut har haft." (s 82)

[Om detta "rättfärdighetsmedvetande" utgår ifrån "min andes rättfärdighetsnatur" är hela den identifikationsprocessen till fullo en köttslig och adamitisk övning - eller "utveckling". Jag bygger i så fall bara upp "detta samma som jag redan har brutit ned..." (Gal 2:18). Jag återfaller i den lagiska helgelse, som Paulus åsyftar i det anförda avsnittet.

Om rättfärdighetsmedvetandet däremot utgår ifrån den Rättfärdige som bor i mig, jag som är en syndare utan alla egen härlighet, så spelar det ingen roll hur mycket "syndamedvetande" - falskt eller äkta - jag för tillfället är tyngd av. Det beror ändå på min Herres förtjänst och Hans rättfärdighet att jag är förlåten och skuldfri inför Gud. Jesu rättfärdighet är ju till skillnad från min egen absolut och heltäckande i alla lägen. Därifrån skall jag ha mitt medvetande om rättfärdighet.]


DJÄVULENS VERK



"Detta gav honom [djävulen] rätt att stjäla, slakta och ödelägga i människans liv." (s 90)

[Vilken rätt har denne genomfördärvade och moraliskt korrupte fallne ängel över huvud taget?]


"..Jesus betalade samma pris på korset för både dina synder och dina sjukdomar. Han har aldrig delat upp detta såsom vi i otro har gjort." (s 69)

[Som redan nämnts är sammankopplingen av förlåtelse och helande en mycket förrädisk trossats. Betalade inte Jesus också för Paulus "törntagg" och Timoteus magproblem? Eller var det Jobs syndighet som gjorde honom sjuk? Job som av Herren själv utnämns (detta sker före alla prövningarna!) till världens gudfruktigaste person: "Ty på jorden finnes icke hans like i ostrafflighet och redlighet, ingen som så fruktar Gud och flyr det onda..." (Job 2: 3). I Jesaja sägs det dessutom att Jesus själv var "förtrogen med krankhet". Var inte ens Han rättfärdig i så fall?]


"Samtidigt har vi tagit emot det som kommer från djävulen, eftersom han har inbillat oss att det i själva verket kommer från Gud, som har ' sina högre syften vilka vi inte förstår' och som 'säkert har någon mening med det hela trots allt'. Men nu är det slut med allt sådant!" (s 85)

[Job är än en gång ett illustrativt exempel. Han fick sina plågor genom Guds beslut. Själva utförandet av de grymma dåden stod djävulen, åklagaren, för, men det var hans enda befogenhet i detta fall. Job tog så att säga emot djävulens plågor i Guds namn, och allt som därvid skedde hade ett högre syfte - Guds suveräna syfte.

Djävulen var över huvud taget inte inblandad i den efterföljande diskussionen mellan Job, de fyra vännerna och sedan Herren själv. Det handlade inte om att Job borde "stått Satan emot" för att på så sätt rädda Guds godhet och ära, utan det handlade om Guds plan med en rättfärdig människas liv; att genom prövningar och plågor lära Job vem som har all makt i himmelen och på jorden. "Bandhunden" och redskapet för Guds tuktan var djävulen, men han var en bifigur i sammanhanget.

En framgångsteolog (och detta finns dokumenterat: se Van Gale, Benny Hinn, U. Ekman, m fl.) menar däremot att Jobs fel var att han trodde att plågorna och prövningarna kom från Gud och inte från djävulen. Hade han bara förstått, dels att han gjort fel (vilket också de tre första vännerna i boken ville påstå), dels att det var Satan och inte Herren som rådde över hela scenariot, så hade det hela aldrig behövt hända. Prövningar av detta slag får inte komma ifrån en god Gud, enligt trosförkunnelsen. Som om vi människor vet vad som är vårt bästa i alla lägen! Vad som är gott i sann mening...]


GUD ÄR ENKEL OCH HANS VILJA ÄR ALLTID SJÄLVKLAR



"Gud är inte förvirrad. Han är klar och enkel." (s 109)

[Visst är Gud klar och enkel, i motsats till rörig och tillkrånglad, när Han talar till oss genom profeter och apostlar, men det leder inte automatiskt till slutsatsen att vi alltid förstår vad Han vill med våra liv i varje skede. Han kan uttrycka sig dunkelt och till och med i gåtor - Jesus gjorde detta ofta, väldigt ofta - kanske just för att Han inte ska få oss att tro att Han är lätt att begripa och lätt att fånga in. Han uppenbarar sig för vem Han vill och döljer sig för vem Han vill. Den som påstår att Gud är enkel kan knappast ha lärt känna Honom på ett djupare plan.]


"Du har rätt att gripa om löftena och begära att de skall gå i uppfyllelse i ditt liv." (s 111)

[Om vi har rätt att gripa om löftena och begära att det vi vill ha ska bli oss givet, har också Gud rätt att förvägra oss det vi ber om och begär! Det finns en som har rätt, vi har ingen rätt alls. Vi kan be om nåd och be om gåvor på grundval av Jesu Kristi rättfärdighet. Frågar man vilken rätt vi har så finns det bara ett svar: Vi har rätt att bli dömda för våra onda gärningar och hamna i helvetet.]


"Helande är från himlen, det är gott och det är Guds vilja!" (s 118)

[Mycket logiskt, mycket enkelt och mycket svårt att med både andliga och intellektuella argument motsäga. Så talar en retoriker till människor som vill höra klara och sköna besked. Religiös försäljarteknik skulle man kunna kalla det.]


"Gud var tillgänglig för honom [Adam] på alla livets områden." (s 56)

[Gud är tillgänglig, Gud är tillhanda, Gud ska bara vara så god att följa de regler som gäller i andevärlden!]


"Gud är lösningen på alla våra problem." (s 23)

[Gud = "en lösning" - kommentar överflödig!]

[ Alla citat är hämtade från Ulf Ekmans bok "Tro som Övervinner Välden", 1989 års upplaga]






GUD ÄR ENKEL OCH HANS VILJA ÄR ALLTID SJÄLVKLAR


CITAT FRÅN ULF EKMANS BOK "DOKTRINER"
Livets Ords Förlag 1995


GUD ÄR ENKEL OCH HANS VILJA ÄR ALLTID SJÄLVKLAR



RÄTTFÄRDIGGÖRELSELÄRAN - STEG ETT


"I och med försoningen är nu grunden lagd för rättfärdiggörelsen. När Gud ser och godtar Jesu försoningsoffer, kan Gud göra det han längtar efter att göra, nämligen benåda syndaren. Nu finns det en laglig och juridiskt riktig grund, varpå Gud kan förklara syndaren rättfärdig. Det är här som det 'saliga bytet' äger rum. I och med att Jesus blivit gjord till synd kan vi bli rättfärdiggjorda." (s 179-80)

[SÅ HÄR LÅNGT ÄR ALLTING I SIN ORDNING, BIBLISKT PAULINSKT OCH - OM MAN SÅ VILL - LUTHERSKT.]


"Rättfärdiggörelsen är en domsakt som sker i himlen på grundval av försoningen." (s 180)

[EXAKT SÅ ÄR DET. Ekman befinner sig på säker mark så länge han inskränker sig till att tala om den juridiska sidan av försoningen.]


"Denna rättfärdiggörelsedom medför liv, frälsning och pånyttfödelse för den människa som i tro, utan gärningar, accepterar domslutet." (s 181)

[ABSOLUT.]


"Inte en millimeter utrymme ges åt människan, så att hon skulle kunna berömma sig av egen förtjänst eller av egna gärningar." ---- "Det förekommer ingen växelverkan mellan Gud och människa, där Gud gör en del och människan en annan del. Nej, allt är ett verk av Gud !" (s 183)

[KAN INTE SÄGAS BÄTTRE!]


TILLÄGGET TILL RÄTTFÄRDIGHETS FÖRKLARINGEN
OCH
DEN HELIGE ANDES INNEBOENDE



"Hennes [människans] döda ande får nytt liv i pånyttfödelsen. Enligt 2 Petrus 1:4 får hon delaktighet av 'gudomlig natur'. Guds Ande kommer in i hennes ande (Rom. 8: 15-16), och vittnar i hennes inre att hon nu är ett Guds barn. Som en pånyttfödd troende är hon absolut inte Gud och hon är heller inte en del av Gud, men däremot har hon genom den helige Ande fått delaktighet av hans gudomliga natur." (s 125)

[Ordet för "delaktiga" i 2 Petrus 1:4 är koinonoi ("koinonoi"), pluralis av "koinonos", deltagare, kamrat, medbroder. Den andra betydelsen är "delaktig" och det är den som används här. När man är delaktig i någons liv, i någons person, betyder detta naturligtvis inte att man övertar denna människas väsen eller natur. När vi är delaktiga i den helige Andes väsen och person, betyder inte heller detta att vi blir till naturen sådan som Han är. Vi kan vara ett med Honom, vara "en ande med Honom" (1 Kor 6:17), men samtidigt fortsätter vi att vara två personer: Guds Ande är en person och jag är en annan person. Han deltar i mitt liv och jag deltar i Hans liv, men jag blir därmed inte "lika med" Honom.

Ekman måste betecknande nog påpeka att "hon absolut inte är Gud", och "inte en del av Gud", just därför att hans lära i grund och botten säger just detta om den troende. Läran säger, som påpekats flera gånger, att vi är gudomliga i vår ande. Vad är detta om inte att vi är Gud? Eller är "Gud" och "gudomlig" två skilda saker; finns det en gradskillnad i gudomlighet?

Jag påstår att den som säger att han är gudomlig i sin ande samtidigt frånsäger sig möjligheten att bli en ande med Herren. Han har nämligen gjort sig själv till Gud och är därmed inte mottaglig för den Ande som vittnar om den ende Guden, Jesus Kristus. Guds Ande hjälper oss aldrig att vittna om vår egen andes rättfärdighet, eftersom denna rättfärdighet de facto inte existerar!]


"Den helige Ande flyttar in i hennes inre, i hennes hjärta, i hennes ande. Hon blir en ny skapelse (2 Kor. 5:17), och får delaktighet av gudomlig natur (2 Petrus 1:4)." (s 127)

[Som tidigare sagts: var står det i Nya Testamentet att Anden flyttar in i vår ande?]


"Hon [den frälsta människan] har fått den helige Ande. Hon har fått ett nytt hjärta och en ny natur." (s 127)

[Hon har således fått både Guds Ande och en ny natur i sin egen ande. Är bägge dessa andar lika heliga och gudomliga? Om så, vilken är det som ska driva och leda människan? Är det Guds Ande eller människans egen ande? Som citerats ovan, visar Ekman sin inställning till detta genom att stava anden med litet 'a' när han talar om vem/vad vi ska ledas av...]




"Det är alltså inte bara ett helande av den gamla personligheten som sker när någon kommer till Gud. Guds Ande skapar en helt ny invärtes människa som aldrig någonsin har funnits förut. Den gamla syndamänniskan har dött, och en ny människa, en ny skapelse, har blivit till i hjärtat hos varje troende." (s 127)

[En rätt tolkning av 2 Kor 5:17 torde vara att "någonting nytt har kommit" till hela människan. Hon har iklätts Kristus och därmed är hela hennes varelse insatt i ett nytt väsende - i liv. Uppdelningen är som nämnts tidigare mycket förrädisk och skapar lätt en kluven identitet. Skulle det nya som har kommit in i mig vara en fullkomlig andevarelse utan historia, hur blir i så fall min jaguppfattning såsom ny skapelse?

Jag blir ett oskrivet blad och öppen för allsköns andlig information, ett nyfött barn utan förflutet och i händerna på "dem som har sanningen". I framgångsteologins församlingar är det ju inte heller så välkommet att människor har tvivel, invändningar och frågor. Sådant kommer ju bara från den gamla människan. Den gamla människan ska bara vara tyst och låta den nya, den hjälplösa, viljelösa och icketänkande andemänniskan råda. Eller snarare rådas!


"[det är] Guds Ande som återskapar människans inre." (s 127-28)

[Om med detta uttalande menas att Han upprättar det som är trasigt och renar det som är orent, är allting i så fall enligt Bibeln och dess människosyn. Om det däremot avser skapandet av en helt ny individ i anden, har tendensen att klyva människans identitet blivit uttryckt igen. "Återskapar" ger här sken av att det handlar om en sund upprättelse, men frågan är vad som avses?]


"..och det gör människan till en ny skapelse med en ny natur, till ett Guds barn.." (s 128)

[Ett Guds barn har en ny natur - ja, i betydelsen att inriktningen, viljan och förhoppningsvis även moralen blivit inspirerade av den Ande som bor i henne.]


"Vi har långt kvar i vår vandring med Kristus här på jorden. I vår vandring är vi inte fullkomliga, men den fullkomlige bor i oss." (s 130)

[MYCKET BRA SAGT.]


"..när hon blir född på nytt, tar Guds Ande sin boning i hennes ande (Rom. 8:16)... den pånyttfödda människans ande, där nu Guds Ande har sitt säte." (s 131)

[Samma sak igen: Varför bara i anden?]


"Den helige Andes impulser plockas upp av själen och manifesteras i kroppen..." (s 131)


"Men frihet från synd, i den bemärkelsen att dess verklighet försvinner, det kommer vi att uppleva först i himlen, i härligheten." (s 133)

[JAVISST, INGET ATT INVÄNDA.]


"Därför talar Ordet om striden mellan kött och ande (Gal. 5:17). Om vi vandrar i ande kommer vi inte att göra vad köttet har begärelse till. (Gal. 5:16)." (s 133)

[I Galaterbrevet 5:17 har 1917 års översättning Ande med stort 'A', medan den i verserna 16 och 18 av någon anledning skiftat till litet 'a'. Ekman tycker uppenbarligen att litet 'a' passar bäst i detta sammanhang. Vi ska alltså vandra i vår egen ande, enligt bibelöversättningen och Ulf Ekman.

Är denna vår ande pålitlig? Den ska enligt 1 Tess 5:23 helgas av Gud. Om den i åtminstone ett inledningsskede är i hög grad ohelgad, hur blir det då om vi vandrar i anden?]


"Det flöde som strömmar fram ur andens liv..." [--] "..medan andens frukter producerar överflödande liv." (s 133)

[Här blir tendensen nästan övertydlig. Andens frukter kommer alltså enligt Ekman av vår egen ande! Och livet är vår egen andes liv, inte Guds Andes liv i oss och Hans frukter som kommer därav!]


"Pånyttfödelsen är steg ett. Det är begynnelsefrälsningen då människans ande blir nyskapad (2 Kor. 5:17)." (s 134)

[Människans ande blir utbytt och övergår till en gudomlig existensform. Citatet vi läste nyss visar att man tar denna tolkning på fullaste allvar; det är verkligen så att vår egen gudomliga ande skapar liv och helig frukt...]


DEMONOLOGI



"Alltså är inte all sjukdom demonisk, för i så fall skulle Jesus inte ibland ha botat och ibland drivit ut onda andar. Sjukdomar kan drabba alla människor. Det är inte ett straff från en vred Gud utan en attack på livet." (s 147)

[UTMÄRKT.]


"En troende kan däremot inte ha en ond ande i sin ande. Där finns Guds Ande, men själen och kroppen kan attackeras." (s 147)

[Sant är att en troende inte kan vara besatt i sin innersta personlighet. Däremot är det säkerligen inte sant att Guds Ande endast bor i det som kallas "anden" i denna lära.]


"På grund av predikanters ovillighet och fördomar har människor som sökt hjälp istället tvingats till ibland livslångt lidande." (s 148)

[Helt klart är det så. Även i erkänt "andemedvetna" sammanhang vill man inte se att till och med en kristen kan ha demoner i sig, vilket de helt säkert kan ha.]


ESKATOLOGI



"I slutet av församlingens tidsålder intensifieras striden. Under de sista sju åren, som beskrivs i Uppenbarelseboken, kastas djävulen ner på jorden, där han strider aktivt med hjälp av vilddjuret och den falske profeten (Upp. 12: 9)." (s 149)

[UTMÄRKT BRA.]


"När dessa tusen år (då Jesus regerar i Jerusalem) gått till ända, släpps Satan ut för en kort tid. Då förvillar han alla folk och går till attack mot Jerusalem. Han blir dock slutgiltigt besegrad och kastas i den brinnande sjön av eld och svavel (Upp. 20: 7, 10)." (s 149)

[INGENTING ATT INVÄNDA.]


SOTERIOLOGI - JESUS I DÖDSRIKET (?)



"De senaste kontroverserna har handlat om huruvida Jesus dog andligen." (s173)


"Bibeln är också sparsam med beskrivningar av vad som hände i dödsriket, efter hans död och före uppståndelsen. Faktum är och förblir att Jesu död, Jesu blod och korset är det som Bibeln refererar till, när det gäller det pris som betalades för våra synder." (s 174)

[MYCKET BRA TALAT!]


"Villoläror uppstår därför om man till exempel påstår: [4 punkter + denna:] att det inte var tillräckligt med hans död och uppståndelse, utan att det behövs något ytterligare för vår frälsning." (s 174)

[VÄLDIGT SUND INSTÄLLNING OCH EN VIKTIG INSIKT, men hur är det med trosförkunnelsens tillägg? Gudomlig natur som ett resultat av försoningen, till exempel...]


"Att påstå att det är en omöjlighet för Gud att dö, är att inte förstå vad död är." (s 174)

[Kryptiskt uttalande, men klargörs (eventuellt) nedan?]


"Redan reformatorn Martin Luther fick slåss mot sin tids rationalister som inte heller ville acceptera att Gud dog i Kristus, utan menade att det bara var människan Jesus som dog. Detta föranledde Luther att utbrista: ' Jag kan inte tro på en Gud som ej kan dö !' Hela Kristus dog för våra synder, inte bara människan, utan gudamänniskan." (s 175)

[HELA MÄNNISKAN, ÄNTLIGEN ÄR HELA MÄNNISKAN I BLICKPUNKTEN!]


"När relationen med Gud är borta, så inträder den andliga döden. När Gud låter sin vredes svallvågor gå över den synd som Jesus bär när han på korset blir gjord till synd (2 Kor. 5:21), så erfar Jesus gudsövergivenhet och andlig död: 'Min Gud, min Gud, varför har du övergett mig?' (Matt 27:46)." (s 175)

[Kan inte sägas bättre!]


"Påståendet att Jesu ande och väsen släcktes ut och byttes ut mot djävulens ande under de tre dagar Jesus är död är däremot helt felaktigt. Påståendet att djävulen dansade ringdans i helvetet under de tre dagarna Jesus var död, är en spekulation som det inte heller finns så mycket bibliskt utrymme för." (s 175)

[Så var då detta spekulationsalster ur Kenyons läroförråd dementerat – alltid något...]


"Han gick verkligen ned i dödsriket. Han både smakade dödens vånda och gick åstad i anden och predikade för fångna andar." (s 176)

[Troligen är detta sant; även det första påståendet om att Jesus led dödens vånda i själva dödsriket. Flera av Psaltarens psalmer tyder också på detta.]


"Hebréerbrevet 1:5 säger: 'Ty till vilken av änglarna har han någonsin sagt: Du är min Son, jag har i dag fött dig'. Detta enorma uttalande handlar inte om inkarnationen utan om uppståndelsen ifrån de döda." (s 177)

[Stämmer troligtvis.]


HELANDE HÄR OCH NU - OBLIGATORISKT DEL AV FRÄLSNINGEN?



"Frälsningen innefattar helande." (s 184)

[Gnosticismens ande drar ner över den sunda inledningen ovan och inför något nytt, något extra, såsom den alltid brukar göra. Det är förvisso sant att frälsningen innefattar helande på samma sätt som den innefattar förlåtelse och rättfärdiggörelse, men bägge dessa är utlovade i sin fullkomliga form först i det förhärligade tillståndets värld - inte här och nu. På jorden i denna tid lever vi i hopp och tro, och vi hoppas och tror på både fullbordad helgelse och fullkomligt helande i nästa tidsålder. ( Se Galaterbrevet 5:5 angående hoppet om rättfärdighet!)


"(Apg 10: 38) : Han botade alla som var under djävulens våld... Sjukdom och död kom in i världen genom syndafallet...Sjukdomar är alltså inte en uppfostringsmetod som Gud använder." (s 184)

[Hur kan man uttala sig så tvärsäkert om den saken? Jesus var själv "förtrogen med krankhet", eller sjukdom, på modernare svenska. Han lärde sig också "lydnad genom sitt lidande". Invändningen mot denna argumentation skulle kunna gå ut på att de här bibelställena handlar om korset respektive Getsemane. Resonemanget är då i sant gnostisk anda, att Jesus så att säga var "sjuk" på Golgata kors - eftersom Han bar våra sjukdomar - och i fallet med lidandet handlar det bara om att bli lydig vid ett enda tillfälle, alltså vid ångestkampen i Getsemane örtagård. Lydnaden gällde därmed endast frågan om Jesus skulle låta sin eller Faderns vilja ske i just den stunden.

Men att vara förtrogen med sjukdom, innebär inte det att man faktiskt erfarit den i sitt eget liv, på ett sådant sätt som en människa vanligtvis erfar sjukdom? Att erfara sjukdom under det att man har stora spikar indrivna i handleder och fotleder måste väl anses vara en ganska långsökt tolkning av Jesu "krankhetserfarenheter"!

Om nu till och med Herren själv, Gud själv, lät sjukdom och lidande drabba sin kropp och sin själ under jordelivet - i uppfostringssyfte! - skulle man då inte kunna tänka sig att även vi kan bli föremål för samma metod? Vi är ju som bekant betydligt bångstyrigare än Han var som förblev syndfri genom alla sina prövningar...]


"Jesu död på korset innebär helande från sjukdomar, på samma sätt som den innebär syndernas förlåtelse: 'och genom hans sår blir vi helade' " (s 186)

[Det är redan sagt ett par gånger vad denna "himlen redan nu" - tolkning kan få för konsekvenser för sjuka och handikappade människor.]


OM "VÄRLDSLIGA FÖRSAMLINGAR"



[Ekmans uppräkning av kännetecken på en död tradition:]
  • Andlig fångenskap för troende som inte får frihet och rätt föda.
  • Kontroll av de människor som hamnat i det religiösa systemet. De upplever aldrig verklig syndaförlåtelse, verklig frid med Gud eller verkligt barnaskap. Istället har de fördömelse och fruktan och försöker krampaktigt utföra de religiösa handlingarna på rätt sätt för att få ett erkännande av Gud.
  • Högmod hos dem i det religiösa systemet som tror att de kan göra allt och att de är andligare än andra. De föraktar dem som inte är lika duktiga, exklusiva, rättrogna och lika sinnade.
  • Hat mot oliktänkande. Eftersom man inom ett dött religiöst system inte har kontakt med Guds Ande, flödar inte kärlek, utan hat. Hatet riktas speciellt mot dem som har ljus, frid med Gud och som är lösta och fria." (s 205 )


[Är alla dessa punkter Ulf Ekmans beskrivning på sin egen församling???]

[Ekman räknar här upp några personer ur frälsningshistorien - bl.a. Luther och Wesley - som suttit fast i sådana "religiösa system" som han beskrivit ovan:]


"Men när dessa mött Jesus, fått frid med Gud, förstått nåden och blivit inlemmade i Kristi kropp, har det inneburit en revolution inte bara för dem själva, utan för hela deras samtid." (s 205)

[Ja, det kan hända mycket positivt och rent av revolutionerande med dem som lyckats kravla sig ur trosrörelsens nådeslösa fängelse!]


KRISTOLOGI



"Lika väl som vi måste förstå att Jesus Kristus har en evig gudom, måste vi förstå att han är en verklig, sann människa. Han är kommen i köttet, född av jungfru Maria." (s 72)

[UTMÄRKT.]


"Som vuxen gjorde Han vad andra människor gjorde. Han åt, drack, sov, grät, skrattade, svettades, blev trött, törstig, ledsen och vred. Han var i allting som en människa, dock utan synd (Hebr. 4:15)." (s 73)

[KAN INTE SÄGAS BÄTTRE.]


"Jesus var en vanlig människa, men ändå annorlunda. Var låg skillnaden? Jo, Han var 'avlad av den helige Ande, född av jungfru Maria'." (s 74)

[DETTA ÄR SANT OCH BORDE BEGRUNDAS AV MÅNGA KRISTNA. JESUS VAR NÄMLIGEN INGEN GUDAMÄNNISKA ELLER ÄNGLAVARELSE. NÄR GUD BLEV MÄNNISKA BLEV HAN MÄNNISKA - PUNKT.]


"..Jesus genom jungfrufödseln föds utan delaktighet i den synd som efter syndafallet genomsyrat och besmittat mänskligheten från generation till generation - arvsynden." (s 75)

[HELT RÄTT.]


"Först i Kristus Jesus ser vi en äkta människa." (s 76)

[Så antignostiskt och ljuvligt att man kommer att tänka på Irenaeus!]


"Genom Jesus visar Gud vem Han verkligen är." (s 76)

[JUST PRECIS.]


"...enbart en människa kan dömas för människans synd." (s 76)

[SÅ ÄR DET.]


"Både Kristi sanna gudom och hans sanna mänsklighet är förenade i en person. Denna förening har skett utan sammanblandning eller förvandling." (s 77)

[Sant – men hur detta hänger ihop vet bara Gud själv.]


"Den gudomliga naturen blir inte mänsklig och den mänskliga naturen blir inte gudomlig. De är oupplösligt förenade och samverkar med varandra. Dessa två naturer kommer aldrig att bli åtskilda." (s 77)

[Här motsäger Ekman sin syn på den pånyttfödda människan och uttrycker istället den underbaraste kärlekskristologi!]


"Därför uppenbarar Gud en annan väg till rättfärdighet som går genom Kristi försoning, genom nåd, av tro." (s 182)

[Varför vända på formuleringen "av nåd och genom tro"?]






CITAT UR JOHNNY FOGLANDERS BOK:
"RÄTTFÄRDIGHET - NÅD ELLER FÖRTJÄNST?"


Livets Ords Förlag, första upplagan 1990


OM RÄTTFÄRDIGHET OCH PÅNYTTFÖDELSE


"När du tar emot Jesus som din Frälsare, blir du rättfärdigad, därför att Herren ger dig syndernas förlåtelse.

Men det är något mer, som sker också. Du blir född på nytt. Din ande får en ny natur genom en skapelseakt av Gud. Din ande blir en ny skapelse, på samma sätt som Adam och Eva var nya skapelser. Den livsnatur du får är Guds liv." (s 13)

[Att jämföras med följande: "Det första som hände var att du blev förklarad rättfärdig genom att du fick del av Jesu egen rättfärdighet." ; "Det andra som hände var att ditt gamla hjärta byttes ut mot ett nytt. Du fick en ny natur, en ny ande. En ny människa som aldrig hade funnits förut föddes på insidan av dig." ( Citat från Ulf Ekmans Tro Som Övervinner Världen, sidan 77 respektive 78.) "Vi blir helt nya skapelser - fullständigt nya skapelser utan något förflutet." (Citat från Kenneth Hagins Namnet Jesus, sidan 109)]

[Foglander (f.d. Carlsson) beskriver i likhet med Ekman och Hagin rättfärdiggörelsen och pånyttfödelsen som händelser i två steg. Det är dels en domsakt av Gud, där Han förklarar den troende människan rättfärdig på grundval av Jesu tillräknade rättfärdighet, dels en tillblivelse av en rättfärdighetsnatur i den troendes egen ande.

Pånyttfödelse - vare sig den anses inträffa samtidigt som eller efter - rättfärdiggörelsen - är likaledes en händelse i två steg: för det första flyttar den helige Ande in i den troende, och för det andra blir den troende begåvad med en ny natur i sin ande - en helt ny människa blir till i hennes inre.

Foglanders uttryck "på samma sätt som Adam och Eva var nya skapelser" är mycket intressant, och med risk för att bli anklagad för att medvetet söka absurditeter i läran ska jag ändå försöka beskriva min syn på denna besynnerliga formulering.

Adam och Eva gjorde misstaget att lyssna på ormens löfte om gudomlig status.

Innan de hade gjort det befann de sig i Guds fullkomliga närvaro och var beklädda med den oskyldiga människans omedvetna rättfärdighet, skulle man kunna säga. De var inte gudomliga utan - som det uttrycks - "nakna"; dvs de ägde ingen egen härlighet. Deras härlighet, eller rättfärdighet, var en återspegling av Guds egen härlighet; de var iklädda Guds rättfärdighet och levde i harmoni med Honom som är nådens och godhetens Herre. I denna nakenhet "blygdes de inte" - vare sig för Gud eller för varandra. Skulden existerade inte före syndafallet.

När ormen kom med sitt budskap: "Ni ska bli såsom Gud", inträffade just det som Foglander uttrycker i citatet - Adam och Eva blev nya skapelser! Människan (adam) "har blivit såsom en av oss", säger Gud om tillståndet efter syndafallet. Det nya var alltså ett tillstånd utan Guds fullkomliga närvaro - det nya var med andra ord ett fallet tillstånd! Från att ha varit Herren lydiga och därigenom inneslutna av Hans härlighet föll de första människorna ner till ett dödens tillstånd, i vilket de kunde sägas vara "sina egna gudar". De blev hänvisade till sin egen härlighet, och måste därför leva utifrån den rättfärdighet som fanns i deras egen ande, om man vill spetsa till det hela.

Fikonlöven kan sägas stå som symbol för Adam och Evas desperata försök att skyla över den skuld som uppstått i och med olydnaden mot Gud. Egenrättfärdighetsreligionens första tilltag, skulle man kunna kalla detta. Människorna var ju Guds skapelser, beklädda med Guds härlighet, men föll i sin olydnad och hänvisades till den egna härligheten, den egna andens "gudomlighet".

Men det är naturligtvis inte vad Foglander menar med "nya skapelser". Han avser tillståndet före syndafallet, när det enligt denna lära måste ha varit så att människorna faktiskt var gudomliga i sitt inre, i sin ande. De agerade som gudar på den här jorden, på samma sätt som Gud är Herre över universum. ( Jämför med: "Människan skapades att vara som Gud var...". [--] "Adam var ställd över skapelsen för att råda och regera över den, precis som Gud råder och regerar över universum." Tro som Översvinner Världen, Ulf Ekman, sidan 51.)

Formuleringen "nya" skapelser är ju märklig, för hur kan man vara en ny skapelse redan i sitt allra första tillstånd? De första människorna var förstås nya i motsats till att inte ha funnits till över huvud taget, men Foglander tycks mena att de i hans mening liksom var "födda på nytt" i lustgården?!

Jag menar att den frälsningslära som trosförkunnarna förfäktar i själva verket uppmanar till en upprepning av misstaget att försöka bli som Gud. Adam och Eva var nakna och i härlighet - samtidigt som och tack vare sin nakenhet - i och med att de (ännu) inte försökt påkläda sig någon egen härlighet. Men sedan miste de, eller avsade sig, detta återsken av Guds härlighet, just genom att de ville rycka åt sig en egen härlighet, en egen status som gudar.

Samma försåtliga förslag lägger ormen fram för kristna idag; han säger i praktiken samma sak till oss som han sa till de första människorna i lustgården! Men hans sätt att uttrycka denna frestelse är naturligtvis anpassat till vår tids kristna. Det gäller ju att få det hela att låta så sant, trovärdigt och "evangeliskt" som möjligt.

I det följande citatet är det inte människornas nya och fallna tillstånd i förhållande till Gud som Foglander uppmärksammar, utan att de har lämnat över sin auktoritet (makt) till djävulen. Hade de egentligen någon sådan auktoritet? Och är det verkligen Satan som nu har "laglig rätt" att regera på jorden? Har det inte alltid varit Herren, Gud, som haft all makt och auktoritet på jorden - både före och efter syndafallet?

Tendensen att skjuta Gud i bakgrunden och istället koncentrera uppmärksamheten på människan och djävulen är genomgående i detta lärosystem. Slutsatsen vi kan dra av detta tal om maktförflyttning måste bli att vi nu är kallade att med hjälp av vår nya natur och våra maktbefogenheter i Kristus återerövra det som vi en gång lät djävulen få. Vi kommer i centrum, och hela det kristna livet kommer att kretsa kring vår strid mot Satan. Gud blir en bifigur i utkanten av världen, en åskådare som är vår påhejare och välsignare - givetvis endast i den mån vi lyckas leva ut och manifestera den nya identiteten i vårt kristna liv.

Sanningen är att varken Adam och Eva, eller vi som är troende kristna idag, har haft eller har någon makt på jorden. Syndafallet berodde i grund och botten på just denna lockelse: ni ska bli som Gud, få makt och egen härlighet, ni ska agera och regera som Gud gör. Den lära som Foglander står för har gått rakt in i samma fälla som Adam och Eva gjorde. Den sanna rättfärdigheten är inte ett återerövrande av makt, utan tvärtom ett avklädande av makt och förment gudomlighet. Fikonlöven kan alltså plockas av! Vi kan av nåd åter få bli beklädda med Hans, Kristi rättfärdighet - precis som människor-na före syndafallet. Därmed inte sagt att vi är i samma tillstånd som de var då. Vi har ju fått smaka på syndens och upprorets frukter innan vi blir insatta i barnaskapets Ande. De första människorna kände bara till nådens, godhetens och kärlekens liv tillsammans med Gud.

Framgångsteologins syn på frälsningen går precis stick i stäv med den bibliska lärans. Istället för att vi kapitulerar för vår egenrättfärdiga uppblåsthet, vår "gudomlighet", och erkänner den som synd och uppror mot Gud, ska vi enligt denna lära åter bygga upp en egen rättfärdighet och en egen gudomlighet. Vi ska åter göra som Adam och Eva... ]


VAD HÄNDE I SYNDAFALLET?
- BOTAS SKADAN MED "EN NY NATUR"?


"Det var vad som hände i syndafallet, då han [Adam] böjde sig för djävulens argument och följde honom i hans uppror mot Gud. Därmed överlämnades auktoriteten över den här jorden åt Satan, på ett helt lagligt sätt." (s 19)


"Satans tron i den här världen vilade på en juridiskt riktig grund." (s 20)

[Den andemakt som stjäl, slaktar och förgör har således genom sitt bedrägeri fått laglig rätt att råda på jorden! Gud har tydligen inte längre makten, den är given av Adam till djävulen. Därför blir det vi kristna som måste axla ansvaret för vår planet, besegra Satan och återta makten. Gud står vid sidan och tittar på, eller?

Många som varit allvarligt engagerade inom framgångsteologiska kretsar vet att livet till slut är alldeles fullt med djävulen och hans demoner. "Jag har ju delegerats makten över andarna i världen, och därför är det min uppgift att vinna över dem..." Det liv som då ska levas blir ofta väldigt egocentrerat och demoncentrerat - samtidigt som Gud alltmera förpassas till periferin. Han blir allt otydligare och alltmera främmande. Det är ju - som framgått av flera citat ovan - vi som agerar gudar på jorden nu, eftersom Herren gett oss sin natur och sin makt att göra detta.

Vem kan ha intresse av att skjuta ut Gud i periferin, kalla sin makt på jorden för juridiskt riktig och vilande på laglig grund? Vem kan, vidare, ha intresse av att den troende är mest upptagen med sin (nya) inre identitet och med djävulen och demonerna - alltså på bekostnad av gudstillvändheten? Vem vill göra människan gudomlig och sig själv till en centralgestalt i det kristna livet?

Jo, det vill han som bedrog Adam och Eva i lustgården. Idag får han, som synes av Foglanders ord, dessutom laglig rätt att utöva sin makt. Han har verkligen inte gett upp sina försök att dupera människor, blåsa upp dem med smicker och sedan dra dem bort ifrån Gud och in i lagreligionens mörker!]


"Inte bara det [att skapelsen lades under förgängelse], utan Adam själv förvandlades. Hans andliga natur ändrades och han blev andligt död." (s 21)

[Min teori är som sagt att Adam fortsatte att ha samma natur, samma nakenhet, även efter syndafallet. Dödens inträde är troligen helt enkelt Guds beslut att begränsa upprorsmakarens levnadsdagar på jorden - inte en mystisk omvandling av Adams väsen. I likhet med rättfärdiggörelsen, som är ett domsutslag ifrån Herren själv, är även detta beslut att betrakta som ett domsutslag ifrån Gud:

"Må han nu icke räcka ut sin hand och taga jämväl av livets träd och äta och så leva evinnerligen." (1 Mos 3:22)

Men sant är att beslutet från Gud, att förkorta människans liv, naturligtvis ledde till att vi sedan fallet lever med en dödlig natur. Men denna natur kommer av att Gud förbjudit oss att leva i evighet i vårt olydnadstillstånd - inte av en metafysisk omvandling av naturen i vår ande. Och på samma sätt är inte heller pånyttfödelsen en mystisk och metafysisk förvandling av vår inre natur, utan Guds beslut och Hans rättfärdiggörelsedom över oss. Det är hela tiden en fråga om relationer; resultatet av brutna relationer respektive återupprättade relationer. Det är inte fråga om naturbyten, som på något sätt är frikopplade från Guds suveräna beslut.

När Adam föll för ormens frestelse blev hans relation till Gud avbruten, och när vi idag säger ja till Guds frälsningsgåva i Kristus blir vår relation till Gud återupprättad.

Man behöver inte lägga till något till detta; det handlar om att gå ifrån Gud eller att återvända till Honom. Allt tal om andliga förvandlingar är av ondo, eftersom det alltid leder till egofixering och till och med djävulsfixering. Så har det alltid varit i detta framgångsteologiska system.]


"Andlig död är alltså en natur, som Satan är fader till." (s 21)

[Här är det ännu tydligare, detta att man vill laborera med naturer istället för att tala om relationer. Är det inte riktigare att säga att andlig död är att vara avskuren ifrån kontakten med Gud?]


"Det är den fallna natur, som man har i sin ande, som gör, att man är en syndare." (s 23)

[Följaktligen är alltså den rättfärdiggjorde enligt Foglander inte längre en syndare, eftersom han fått en ny natur i sin ande.]


"Det betyder, att vi inte bara är juridiskt fria, utan att vi också är rättfärdiga i vår natur. Med det menar jag inte att den troende är syndfri under sitt jordeliv, och vi skall tala mer om det senare. Men det betyder, att den natur Gud inblåste i din ande genom pånyttfödelsen, den är fullkomlig!" (s 66-67)

[Om man tänker på Kenneth Hagins människosyn: "Jag är en ande som har en själ och bor i en kropp" - måste konsekvensen av ovanstående bli att jag är fullkomlig! Jag är en ande och denna ande är fullkomlig. Vilken självbild skapar en sådan syn på vad pånyttfödelsen innebär?

Rättfärdiggörelse genom händelser i två steg har diskuterats ovan. Här säger Foglander exakt samma sak som Ekman (citatet från sidan 77-78 i "Tro som Övervinner Världen"), nämligen att det händer en sak till när vi blir rättfärdiga inför Gud. Tillräknandet av Kristi rättfärdighet räcker inte, utan man vill kalla sig själv rättfärdig också.

Men Paulus talar som sagt om "den rättfärdighet som är vårt hopp" i Galaterbrevet 5:5. För honom var den reella rättfärdigheten en framtida verklighet och den nuvarande tidsålderna rättfärdighet en domsutlåtande från Gud över den som kommit till tro på Jesus. Rättfärdighet genom tro är precis detta. Rättfärdighet genom naturbyte i anden är däremot ett exempel på undervisning från en främmande andlig källa, en som ligger New Age och till och med hinduismen nära.]


"När Gud inblåste sin natur i oss, och vi blev nya skapelser, då blev lagen skriven i våra hjärtan. Det finns inget uppror mot lagen i vår nya natur." (s 68)

[Som tidigare påpekats angående 1 Tess. 5:23, är det märkligt att Gud ska behöva helga sin egen fullkomliga natur i vår ande. Vår ande gör inget uppror, säger Foglander här. Är detta i själva verket ett exempel på kristen förkunnelse eller ett exempel på österländsk ny (och mycket gammal) andlighet?]


"Jesus var fullständigt fri och ren från all synd. Han hade som människa den gudomliga natur, som Gud gav Adam före fallet (2 Petrus 1:4; Kol. 2:9-10)." (s 88)

[Troligen är det så att varken Adam eller Jesus hade någon inre gudomlig natur. Deras härlighet bestod i det harmoniska umgänget med Gud, Fadern. Adam miste härligheten från Gud på grund av sin trolöshet, Jesus behöll härligheten under hela sin jordevandring tack vare sin trohet och lydnad.

När Gud blev människa så blev Gud människa och ingenting annat. Den människa som hette (och heter) Jesus Kristus var och är Gud - på samma gång var och är Han en människa. Ingen ängel, ingen "gudamänniska", ingen övermänniska, utan just sådan som vi är eftersom han skulle förlossa just oss människor.

Men vad säger Johnny Foglander om Jesus såsom människa? Vi läser tre citat om detta i följande avsnitt.]


VAR JESU KROPP ODÖDLIG?
- VAR HAN INGEN RIKTIG MÄNNISKA?


"Därför har alla människor sedan dess [syndafallet], med undantag av Jesus, fötts med en dödlig, förgänglig kropp." (s 21)


"Han [Jesus] hade inte en dödlig kropp med syndens och dödens lag i lemmarna, dvs. ingen arvsynd hade inverkan på honom." (s 23)


"Det betyder att Jesus dog bokstavligen p g a våra synder. Om han inte hade valt att göra det, skulle han fortfarande kunna gå omkring här på jorden, och som människa vara omkring 2 000 år gammal." (s 25)

[Det går nämligen inte att med denna lära som grund påstå att Jesus, den fullkomliga människan, vare sig kunde vara sjuk eller äga en dödlig kropp. Syndfrihet leder automatiskt till perfekt psykisk balans, fullkomlig hälsa, och logiskt även till odödlighet. Vi läser ett avsnitt om den så kallade doketismen i den tidiga gnostiska läran, den som redan NT:s författare fick ta strid mot på sin tid:

"Gnostikerna förnekade dem också (lärorna om att Jesus verkligen blev människa, att Han "blev kött", såsom vi är kött), eftersom de trodde att anden ensam tillhörde Gud - den materiella världen var fördärvad och fördärvande. Många gnostiker ansåg att Kristus bara tycktes vara mänsklig, som en fantom. Andra som hade denna syn på Kristus var doketister (från det grekiska ordet "dokein"; tyckas, synas). Deras åsikter angreps i Johannes 1 och 2 brev." (Ur De kristna - Illustrerad handbok i kyrkans historia, sidan 109)

Om man säger som Foglander, att Jesus hade en odödlig kropp, och att Han skulle leva än idag på jorden om Han inte valt att dö i vårt ställe, är inte detta liktydigt med att förneka Jesu mänskliga natur? En människa som går in i vårt ställe, lever och lider för vår skull, och som till sist dör en ställföreträdande död - måste inte Han vara precis som vi är? Kan en person som bara till en del liknar oss vara den som betalar vår skuld? (Se angående detta Ekmans utmärkta formulering i citatet ovan; sidan 76 i Doktriner.)

Hur blir det med en av djävulens tre frestelser i öknen, om man som Foglander utgår ifrån att Jesus inte kunde dö? "Är du Guds Son, så kasta dig ned; det är ju skrivet..." (Matt. 4: 6). Om inte Jesus kunde dö är denna frestelse i så fall bara en meningslös lek med ord. En person som inte kan dö blir inte frestad av att någon vill locka henne att bevisa sin gudom genom kasta sig ner från en mur och därmed slå ihjäl sig...]


DEN RÄTTFÄRDIGHET SOM JESAJA 61 TALAR OM:


dvs EN PROFETIA OM JESUS KRISTUS SJÄLV...


"Det är en oerhörd skillnad på gamla förbundets rättfärdighet och rättfärdigheten i Kristus. Det gamla förbundets förlåtelse var byggd på offer av djurblod. Det djurliv som utgavs i döden för synder kunde aldrig utplåna dem, bara övertäcka. Därför liknar skriften den rättfärdigheten vid en mantel (Jes. 61: 10). Det var något som övertäckte den, som blev iklädd den, men under var han fortfarande samma syndare till sin natur. Just därför att dessa offer inte kunde åstadkomma något, som förändrade grundproblemet, fick man fortsätta att offra varje gång man syndade.

Jesu blod däremot har utplånat synden. Därför är hans rättfärdighet i våra liv inte en mantel, som övertäcker oss eller ett slags glasögon, som Gud ser på oss igenom och 'ser' oss som rättfärdiga, fast vi egentligen inte är det." (s 66)

[Det intressanta med denna utläggning, utifrån kapitel 61 i Jesaja bok, är att hela kapitlet med största sannolikhet handlar om Jesus själv. Inledningen är välkänd och Jesus bekräftar med all tydlighet i Lukas 4: 18 att detta stycke handlar om Honom. Det verkar också som om även resten av kapitlet handlar om Jesus Kristus - alltså även den av Foglander anförda versen om att personen i texten är iklädd frälsningens klädnad och höljd i rättfärdighetens mantel. Om detta syftar på Herren Jesus själv, skulle inte vi som är syndare i så fall kunna nöja oss med samma typ av rättfärdighet som Han gjorde? Den rättfärdighet som Gud ikläder oss och höljer oss i?

Den nya tidens gnosticism har infört ett extra steg i frälsningen, som innebär att vi kristna kan leva ett liv som inte ens Jesus gjorde när Han var på jorden. Han bytte inte natur - så vitt man kan uttolka Jesaja 61:10 - men vi sägs byta natur och bli gudomliga!

Han, som var Gud, "men [som ändå inte] icke räknade jämlikheten med Gud som ett byte, utan utblottade sig själv, i det Han antog tjänareskepnad, när Han kom i människogestalt" (Fil. 2:6-7), medan vi däremot ska, om vi vill hävda vår gudomliga andes natur, faktiskt säga att vi är jämlika med Gud, att vi är Hans "imitatörer" och i oss själva fullkomliga. Jesu lydnad mot Gud, Fadern, innebar en utblottelse, medan trosförkunnelsens lära uppmuntrar en självförhävelse och ett uppbyggande av människans religiösa ego. Jesu rörelse gick nedåt, Han gjorde inget av sig själv utan var lydig Fadern i allt. Framgångsteologins rörelse går uppåt, mot de gudomliga höjderna, där den i anden fullkomliga människan regerar och utbreder sig. Hon agerar som Guds ställföreträdare på jorden.

Jesus var Guds ställföreträdare på jorden - ja, Han var Gud i människogestalt - men i det liv Han levde och i den tjänst Han utförde, var Han ödmjuk, utblottad, svag, och på alla sätt ointresserad av makt och härlighet. Sådant är det sanna kristna livet i Hans efterföljelse.]


"En av de största lögnerna som har predikats genom århundradena, är den, att den troende både är syndare och rättfärdig. Den har hållit tusentals kvar under lagiskhet och religiositet, istället för att ge frigörelse i Kristus" (sid 66)

[Här kan man sannerligen tala om upp-och-nervända världen! Är det någonting som leder till lagiskhet och "religiositet" så är det tron på den egna inneboende rättfärdigheten! Den människa som inbillats att hon besitter en gudomlig del i sin varelse, kommer ofelbart att inrikta väldigt mycket uppmärksamhet på detta förment "heliga rum" inom sig - hon blir lätt väldigt självupptagen, med andra ord. Om man däremot kan erkänna att det även efter frälsningen är ganska illa ställt med rättfärdigheten finns det stora möjligheter att finna vila, och i detta ärliga tillstånd alltmera rikta intresset mot Honom som är ens sanna rättfärdighet. En syndare som förklarats rättfärdig av Gud är en befriad människa; befriad från skulden, lagens förbannelse och - inte minst - från det egocentrerade lagiska väsendet.

En i Foglanders mening rättfärdig människa, har alla möjligheter att fastna i ett religiöst kramptillstånd, när hon så småningom tvingas konstatera att hon inte räcker till; hennes liv vittnar inte om att hon verkligen är rättfärdig till sin natur. Syndaren frälst av nåd behöver aldrig bekymra sig om sin nya fullkomliga natur - han vet sig ju inte äga någon sådan! Syndaren i Kristus är mest upptagen med vem Frälsaren är. I detta finns friheten, och alla som rannsakar sig själva och är ärliga nog att säga som det är - att de är syndare så länge detta liv pågår - har en stor möjlighet att nå denna evangeliska frihet.]

Alla citat är hämtade från Johnny Foglanders (f.d Carlsson) bok Rättfärdighet, Nåd eller Förtjänst?. Livets Ords Förlag, första upplagan 1990.




SLUTREFLEKTION OM LIVETS ORD I DAGSLÄGET (1998)




Efter denna genomgång av fyra olika skrifter utgivna på Livets Ords förlag mellan åren 1985 och 1995, kan det vara på sin plats att fråga: Gäller den förkunnelse vi sett prov på här ovan fortfarande inom det som kallas Trosrörelsen, eller är den i något stycke reviderad eller dementerad?

Vi låter Ulf Ekman själv svara på den frågan genom att citera hans bok "Denna Välsignade Press", utgiven på Livets Ords förlag 1996. I samma bok sätter han också fingret på huvudfrågan i hela denna prövning, och för övrigt all prövning av andlighet och kristen förkunnelse: I VILKEN ANDE STARTADE MAN?

"IBLAND VERKAR DET SOM OM VI MÅSTE HA ÄNDRAT OSS, ANNARS SKULLE DET BLI FÖR TUNGT ATT KUNNA ACCEPTERA OSS. PÅ DETTA ÄR SVARET NATURLIGTVIS BÅDE JA OCH NEJ.

NEJ, DÄRFÖR ATT DEN GRUNDLÄGGANDE VISIONEN, DEN GRUNDLÄGGANDE TEOLOGIN, DE GRUNDLÄGGANDE AKTIVITETERNA OCH DE GRUNDLÄGGANDE SYNSÄTTEN LIGGER KVAR.

HÄR FINNS INGEN SKILLNAD." (Denna Välsignade Press, s 60)

"MEN DET SOM ÄR AV GUD BESTÅR OCH DET SOM ÄR ETT MÄNNISKOVERK FALLER SÅ SMÅNINGOM. VAD SOM VAR VIKTIGT VAR ATT ETT PREJUDIKAT HADE SATTS. DET VAR INTE OMÖJLIGT, FELAKTIGT ELLER I STRID MOT GUDS VILJA ATT STARTA EN NY FÖRSAMLING. DÄREMOT FANNS DET INGET EGENVÄRDE I ATT STARTA NÅGOT NYTT UTAN FRÅGAN BLEV ISTÄLLET I VILKEN ANDE MAN STARTADE." (Ibid. s 66)

Detta Ulf Ekmans klargörande i frågan om man ändrat teologi dateras alltså till 1996. Han gör en intressant iakttagelse i början av det första citatet angående andra samfunds och församlingars vilja och förmåga att "acceptera" Livets Ords lära, aktiviteter och synsätt. Man kan faktiskt undra idag om resonemanget går ungefär som Ekman antyder här, dvs. att "de måste ha ändrat sig". Hur förklarar man annars den ökande aningslösheten när det gäller frågan om vad Livets Ords lära egentligen innebär i grunden, och likaså det faktum att allt fler traditionella frikyrkoförsamlingarna tycks öppna sina dörrar för trosförkunnelsen - sådan den är och hela tiden har varit?

Ekman lovade 1996 att allting "ligger kvar" såsom det en gång utformades när rörelsen tog fart i Sverige. Varför har kritiken i så fall tystnat? Är allt som ansågs felaktigt och obibliskt 1983 plötsligt acceptabelt, eller är det som Ekman tror, att man helt enkelt inbillar sig att de "måste ha ändrat sig"?

Slutsatsen av det första citatet måste i alla fall bli, att "den grundläggande teologi" som Ekman presenterade i början av åttiotalet fortfarande gäller som evangeliets predikan inom Livets Ords kretsar. Det är således detta "evangelium" som många kristna idag har att ta ställning till om de på något sätt vill inlåta sig i samverkan med Livets Ords förkunnare. Alternativet till en sådan prövning måste anses bygga på förutsättningen att "läran inte spelar så stor roll längre", att det finns en annan grund för samverkan än att man tillsammans söker Sanningen i Jesus Kristus på bibelordets grund.

Det andra citatet från Denna Välsignade Press handlar om kritiken mot att man startade församlingen Livets Ord 1983. När Ekman i logikens namn talar om att "det som är ett människoverk faller så småningom", glömmer han tydligen alla de sekter och pseudokristna rörelser som bestått i hundratals år under kyrkohistoriens gång. Arianismen, manikeismen och pelagianismen - för att nämna några exempel från antiken - levde vidare i flera hundra år trots att de idag betraktas som fullständigt heretiska av den samlade evangeliska kristenheten. Mormonerna och Jehovas Vittnen lever vidare som religiösa rörelser sedan cirka 150 respektive drygt hundra år, trots att deras läror är helt utan äkta biblisk förankring och gudomlig sanktion. De faller således inte fastän de är uppenbara exempel på "människoverk".

Att starta en ny församling kan i och för sig aldrig vara förkastligt - det beror på i vilken Ande, eller ande, man startar.

Den sista, och viktigaste iakttagelsen beträffande Ulf Ekmans uttalanden i sin bok, berör själva fundamentet för all andlig prövning på den kristna trons grund.

I vilken Ande/ande sker det som påstås vara ett Guds verk? I slutet på citatet ovan, "..i vilken ande man startade", skriver Ekman av någon anledning "ande" med litet "a". Låt oss åter betrakta ett stycke ur boken Doktriner:

"Det flöde som strömmar fram ur andens liv..." --- "..medan andens frukter producerar överflödande liv." (s 133)

[Här blir tendensen nästan övertydlig. Andens frukter kommer alltså enligt Ekman av vår egen ande! Och livet är vår egen andes liv, inte Guds Andes liv i oss och Hans frukter som kommer därav!]

Den fråga alla kristna som kommer i kontakt med trosförkunnelsen måste ställa sig är samma fråga som Ulf Ekman själv ställer i sin bok från 1996:

I VILKEN ANDE STARTADE MAN? OCH GIVETVIS: I VILKEN ANDE HAR MAN FORTSATT, ÄNDA TILL IDAG? Är det anden med litet "a" eller är det Guds Ande? Med andra ord: är det fråga om ett människoverk eller ett verk inspirerat av Guds Ande?

"Mina älskade, tro icke var och en ande, utan pröva andarna, huruvida de är av Gud; ty många falska profeter har gått ut i världen." (1:a Johannes brev 4:1)

Gud uppmanar oss att pröva alla andar - oavsett vad dessa andar påstår om sig själva, om sin lära och sin verksamhet. Låt oss alltså frimodigt göra detta!


Citerat och kommenterat av Anders Bergqvist 1998