Den andra sidan av myntetav Lars Berntsson |
INNEHÅLLSFÖRTECKNING |
Förord |
Det finns en baksida på myntet! Det finns en mörk sida!
Anhängarna putsar och putsar på framsidan för att den mörka baksidan inte skall få någon uppmärksamhet och man har nästan lyckats att få den bortglömd.
Men Gud har inte glömt den och tusentals drabbade människor i det här landet och andra länder har inte glömt den.
Hur mycket man än gör för att den sidan, som fortfarande finns, skall glömmas och inte synas, så går det inte att gömma och glömma.
Alltför många människor finns som skadats, ja tyvärr har en del inte orkat leva vidare och de finns därför inte längre bland oss. Andra har svåra psykiska men. Andra har svåra minnen av hur den ene i äktenskapet drogs lite mer mot trosrörelsen. Snart var man på helt olika nivå. Detta såg snart ledarna inom rörelsen och började dra ännu mer i vederbörande på den andra makens bekostnad. Resultatet blev att deras äktenskap fick ett traumatiskt slut.
Andra minns hur församlingar, bönegrupper och familjer splittrats p g a att en del som influerats av trosrörelsen ansåg sig vilja mer än de andra och därför drog vidare, startade nytt eller frös ut de övriga.
Ja, listan kunde göras lång av den mörka historia som döljer sig på andra sidan myntet.
Jag känner mig starkt manad i mitt inre att skriva den här boken. Jag vill putsa på andra sidan av myntet, så inte baksidan som drabbat tusentals människor i det här landet, glöms bort och överglänses av allt putsande på framsidan. Jag vill tänka på Jesu ord: "Vadhelst ni har gjort mot en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort mot mig."
Jag lider av all den aningslöshet som finns inom kristna samfund och kyrkor idag när det gäller förhållandet till trosrörelsen. Man har inte tagit de varningsrop på allvar som många redan försökt ropa ut. "Det är inte Gud allt som glimmar", som Sven Reichmann så klart formulerat det i sin bok. Han hade också smakat giftet.
Jesus säger: "Falska frälsare och falska profeter kommer att uppträda med stora tecken och under för att om möjligt bedra också de utvalda." (Matt 24:24)
Lars Berntsson, larsberntsson@hotmail.com
Kap 1 Mitt vittnesbörd |
Min vagga stod i ett strängt prästhem på Västkusten. Min far var likt många präster på Västkusten påverkad av den schartauanska väckelsen som var på sin höjdpunkt i början av 1800-talet, men som påverkat många långt senare.
Tron var en privatsak, den var allvarlig och tron på de eviga straffen var framträdande. Inga åthävor av något slag var tillåtna, utan det var det nakna, predikade ordet som skulle göra verkan. Arbetet och plikten var viktiga ingredienser i livet.
Som barn gällde det att lyda, sitta still i kyrkan och vara ett föredöme eftersom man var prästens barn. Riset låg ovanpå linneskåpet och togs fram om det behövdes.
Pappa var sträng och auktoritär när det behövdes, men var också en mjuk och kärleksfull far.
Vissa tillfällen kommer jag väl ihåg som när jag var tvungen att ta på mig mössan när det var kallt när pappa var på besök i skolan och när jag var tvungen att klippa håret för att få bli konfirmerad av honom.
Min mor stod ännu mer för det varma och kärleksfulla som präglade hemmet jag växte upp i.
Där fanns mycket av gemenskap och fest och prästgården var ett öppet hem.
När jag kom i tonåren började en tid av sökande. Det jag hade var inte nog, även om jag hela tiden hade en barnatro.
Jag började leta bland världens nöjen för att hitta en djupare tillfredsställelse. Musik har alltid varit något jag dragits till och där fann jag mycket nöje, både i att spela själv och lyssna på andra.
Parallellt med mitt sökande i vad världen hade att erbjuda, började jag också leta efter något för den inre människan. Jag började läsa en hel del filosofi, psykologi, andra religiösa texter och parapsykologi. Detta sökande gav mig en viss tillfredsställelse och inte minst drogs jag åt allt som var övernaturligt. Jag besökte spiritualister, jag lyssnade på Maharishi Mahesh Yogi, som var stor på den här tiden, inte minst sen Beatles blivit hans efterföljare.
I den här vevan såg jag en annons i Göteborgs-Posten som tog min uppmärksamhet. Det handlade om en kurs i Personlig själavård och psykologi. Det lät intressant och jag bestämde mig för att pröva det som ett led i att fylla mitt inre tomrum. När jag kom dit fick jag reda på att stället som anordnade kursen var en kristen ungdomsgård som hette Björngårdsvillan. Då blev jag genast skeptisk och ville inte betala mer än för en gång i taget. Men vad jag inte räknat med var att deltagarna i kursen var mer intressanta än själva kursen. De berättade om sina liv. Flera berättade hur deras liv hade blivit förvandlade i mötet med Jesus Kristus. De hade blivit frälsta både från kriminalitet, alkohol och droger och fått ett nytt, meningsfullt liv.
Jag lyssnade intensivt och var mycket nyfiken på att höra mer. Detta var något nytt, det hade aldrig pappa berättat om. Däremot hade jag hört ett uttryck som en "rätt präst" uttalat: "Jag ser hellre min son stupfull i ett dike, än på Filadelfia!" Vad han menade med det var, att det var större chans att en syndare skulle bli frälst än en självgod farisé.
Jag fortsatte i alla fall på Björngårdsvillan och lyssnade till allt fler vittnesbörd om livsförvandling genom Jesus.
Det jag hörde på Björngårdsvillan fick mig att börja läsa Bibeln på ett helt nytt sätt. Nu var det inte längre för att göra det av plikt för att undkomma de eviga straffen, utan nu var det för att jag var nyfiken och ville veta vad Guds Ord hade att säga till mig. Jag tog till mig ordet och började också läsa kristna böcker, gå till olika kyrkor och träffa människor från olika sammanhang.
En dag skulle Kathryn Kuhlman komma till Frölundahallen i Göteborg och jag var förstås på plats. Jag minns inte så mycket av predikan, men har för mig att det var en ganska krånglig utläggning av en bibeltext från Hesekiel och långt var det också. Men vad spelade det för roll?
Jag var på bettet och ville lämna mig helt åt Gud och när hon ville att alla skulle blunda och att de skulle räcka upp handen som ville ta emot Jesus, så räckte jag upp min hand. När sen alla tittade och hon bad dem komma fram som räckt upp händerna, så blev jag lite tagen på sängen, men visst, jag gick fram tillsammans med en skara människor.
Därefter fortsatte jag att söka efter andens dop och det dröjde inte länge. Sen kom jag med i en bönegrupp där vi verkligen upplevde en varm och innerlig gemenskap. Vi var mycket ute och evangeliserade, vi bad mycket och läste Guds ord. Vi var också på möten och åkte ut på missionsresor. Vi bad för sjuka och var mycket frimodiga. Själv upplevde jag att mitt tomrum var fyllt och att livet blivit mycket rikt och meningsfullt. Jag skrev en sång vid den tiden som lyder så här:
Har du tröttnat på livet du lever var dag? Har du tröttnat på alla och känner dig svag? Har du tröttnat på detta som förr gjort dig nöjd? Kom då som du är! Har du tröttnat på spriten, på sex och brott? Har du tröttnat på allt som blott verkar så flott? Har du tröttnat på bio o våld o knark? Kom då som du är!
Refräng: Det finns bara en väg att sanningen nå. Det finns bara en väg att livet få. Det finns bara en väg det räcker så. Jesus vägen är!
Har du tröttnat på bilar och allt materiellt? Har du tröttnat på idrott och på aktuellt? Har du tröttnat på skolor och statusjakt? Kom då som du är!
Har du tröttnat på bingo, på spel och dans? Har du tröttnat på nöjen och annat trams? Har du tröttnat på allt som gett livet en fläkt? Kom då som du är!
Refräng:Det finns bara en väg att sanningen nå. Det finns bara en väg att livet få. Det finns bara en väg det räcker så. Jesus vägen är!
Har du tröttnat på grubbel och filosofi? Har du tröttnat på andar och telepati? Har du tröttnat på Buddha och hinduism? Kom då som du är!
Har du tröttnat på Lenin och Marx och Mao? Har du tröttnat på Stalin och Lin Piao? Har du tröttnat på våldets och hatets metod? Kom då som du är!
Refräng:Det finns bara en väg att sanningen nå. Det finns bara en väg att livet få. Det finns bara en väg det räcker så. Jesus vägen är!
Livet hade fått en helt ny dimension och jag ville dela med mig till andra. För mig blev det en viktig del av det kristna livet att vittna och missionera och i de kretsar jag umgicks var detta naturligt. Jag engagerade mig som frivillig ledare på Björngårdsvillan. Det kom också många missionsorganisationer och informerade på Björngårdsvillan, såsom Slaviska Missionen, UMU, OM och Campus Crusade for Christ. Jag engagerade mig i allihop på olika sätt och åkte bl a med OM till Italien en sommar och med Slaviska Missionen österut en sommar.
Livet var så innehållsrikt så att arbetet, som då var på universitetsbiblioteket i Göteborg, blev allt mindre tilltalande. Jag tog tjänstledigt och började studera. Jag ville nog bli förkunnare.
Så småningom slutade jag arbetet helt och började studera religionskunskap och senare nytestamentlig grekiska. Därefter beslöt jag mig för att satsa på EFS pastorsutbildning i Uppsala. Jag tyckte att det kändes som ett bra mellanting mellan kyrkan och frikyrkan, där läran var mest likt kyrkans och formerna mest likt frikyrkans.
Jag kände under det året jag gick på Johannelund i Uppsala, att två saker hände. Dels fick jag en ny syn på frälsningen genom nåden allena och dels tyckte jag att mycket av min frimodighet och iver minskade.
Jag kände mig i alla fall inte mogen att gå ut som pastor när jag var färdig och kunde vigas till pastor. Jag beslöt mig för att stanna kvar i Uppsala och läsa teologi på universitetet.
I samma veva träffade jag min blivande fru och efter ett år var vi gifta. Vi hade samma inriktning på livet och vi ville vittna om Jesus. Vi började knacka dörr i ett studentområde på samma gata som vi bodde.
Detta var 1975 då var det mycket i svang information från Lausanne-konferensen 1974 om de onådda folken, de som inte hört evangeliet. Vi upptäckte när vi var ute och knackade dörr att dessa folk var rikt representerade i Uppsala. Jag kände så småningom en maning i mitt hjärta att satsa på att nå dem. Jag skrev ett brev till EFS och föreslog att vi skulle starta ett arbete på missionsfältet i Uppsala. De ställde sig positiva och ville inrätta ett projekt på ett år för att testa. Det blev en projekttjänst. Vi hade dock vid den tiden en mycket nära och varm gemenskap med ett annat par där vi bodde. Den mannen, Börje Egfors och jag beslöt att vi ville dela på heltidstjänsten och tro Gud om övrig försörjning. Vi trodde på den bibliska principen att jobba två och två och det fungerade fantastiskt. Våra fruar deltog också i allra högsta grad genom kontakt med kvinnor och öppna hem. Så egentligen var vi 4 stycken som valde att dela på 30 000 kr på ett år.
Så började vi ett mycket innehållsrikt och givande arbete bland framför allt muslimska invandrare i Uppsala. De vi träffade kom främst från Bangladesh, Iran, Kurdistan, Palestina, Nordafrika och Indien. Det fanns vidöppna dörrar och vi fick dela med oss av evangeliet i ord och handling till massor av människor, från onådda länder, i Uppsala.
Vi jobbade på bred front och vi fick hela tiden nya idéer om hur vi skulle gå vidare. Vi hjälpte till i kontakten med olika myndigheter, vi ordnade internationella aftnar, vi hade bibelstudiegrupper, vi engagerade värdfamiljer och vi evangeliserade. Vi fick så ut väldigt mycket och vi fick också se Herren ge frukt under den här tiden.
En hel del frivilliga medarbetare kom också till under årens lopp och på så sätt kunde ännu fler människor nås.
Vid den här tiden i slutet av 70-talet var det en stark kristen enhet mellan kyrkor och samfund i Sverige och vi samarbetade med kristna från alla möjliga sammanhang. Den karismatiska väckelsen hade grundlagt en kärlek och ett förtroende. Det gemensamma uppdraget att nå världen präglade också tiden mycket efter Lausanne-konferensen.
Men i och med början av 80-talet började en stark brytningstid att märkas, inte minst i Uppsala. Det var trosrörelsen med Sten Nilsson och Ulf Ekman i spetsen som började samla präster, pastorer och andra kring en ny typ av förkunnelse. Från början trodde nog ingen att det skulle bli så genomgripande som det blev. Den här tiden har många skrivit om redan och jag tänker bara belysa den utifrån mitt perspektiv.
Jag var en av dem som blev starkt påverkad av den nya förkunnelsen. Jag hade som jag tidigare antytt en dragning till det övernaturliga. Jag tyckte gapet mellan apostlagärningarna och det vi upplevde i svensk kristenhet var för stort. Jag längtade som så många andra under den här tiden. Inte minst när man jobbade bland muslimer kände man ibland desperat behov av mer kraft och tecken och under. Det var därför jag drogs mot Ekman o co som jag tyckte hade en frisk fläkt. Ändå kände jag vissa varningssignaler. Jag satte frågetecken för vissa läror och jag tyckte inte alltid att frukten från träet var så god. Jag upplevde maktanspråk och arrogans. Men min längtan var större än så och jag tyckte det var värt ett försök.
Jag minns en dag när Ulf Ekman sa till mig att Herren sagt att invandrararbetet vi höll på med skulle komma till Livets Ord. Jag trodde att det var Gud som sagt det.
Det hände mycket under den här tiden. Jag gjorde också sista terminen på min teologiska examen. Den terminen kallades då tematerminen. Då kunde man studera i grupp ett ämne som man enades om. Min grupp enades om att studera framgångsteologin. Detta var precis innan Livets Ord startade. Vi studerade alltså teologin med Kenyon, Hagin m fl, m fl.
Jag var den ende i gruppen på 8 personer som var positiv till teologin och vi stötte och blötte formuleringar och argument mycket innan vi formulerade i skrift den bok som blev resultatet.
Varför jag säger detta är bl a för att visa hur stark dragningskraften var till det nya, så att inte ens hur många bra argument som helst under 8 tim/dag under en hel termin räckte för att avskräcka mig. I stället övergav jag min hemförsamling med dess invandrararbete och en stark gemenskap med medarbetare och vänner för detta nya.
Jag gick bibelskolan det första året på Livets Ord. Vi var pionjärer och lite av försökskaniner. Det var verkligen ett annorlunda år och mycket hade jag svårt för, men en del tyckte jag var mycket bra. På något sätt peppades vi elever att tro att vi var unika och att vi gick på en andlig krigshögskola. Vi trodde att vi var utvalda och privilegierade.
En episod jag minns var när jag försökte prata med Ulf efter ett lektionspass om att jag reagerade på den undervisning som varit om att vi skulle bygga upp våra andliga muskler. Jag fick inget som helst gehör för mina invändningar och förstod att det var bäst att tiga.
Något roligt jag minns var när en kvinna som gick i klassen, men som jag inte alls kände, kom fram på rasten och lämnade ett kuvert till mig. När lektionen hade börjat öppnade jag försiktigt kuvertet och blev chockad när jag räknade till 15 tusenlappar. Jag gick och pratade med henne på nästa rast och undrade om det inte var ett misstag. Då försäkrade hon bara att Gud sagt till henne att ge mig dessa pengar. Så det var bara att tacka och ta emot.
När församlingen Livets Ord senare startade var vi ganska snabba att gå in som medlemmar.
För mig handlade det främst om att få en bas, som jag trodde skulle vara kraftfull och bra för invandrararbetet. Flera andra medarbetare i invandrararbetet hade också gått över till Livets Ord, medan andra flyttat från stan.
När jag sedan skulle tala med Ulf Ekman efter bibelskolan hur vi skulle lägga upp invandrararbetet i församlingen, blev jag väldigt förbryllad. Han menade på att det var arbetet som Gud talat om skulle komma till Livets Ord, men inte att några arbetare skulle anställas. Vi borde snarare bilda en egen stiftelse eller dylikt för att samla medel till arbetet. Även i detta fall kändes det som det var bäst att tiga och lyda. Sagt och gjort vi var två par som bildade en stiftelse som vi kallade Pingstvisionen. Namnet handlade inte om Pingströrelsen, utan om första pingstdagen när allahanda folk var samlade i Jerusalem när den Helige Ande föll och många kom till tro innan de åkte tillbaka hem. Det var den vision vi hade, att folk skulle komma till tro i Uppsala från framför allt de muslimska länderna och sen vara missionärer bland sina egna folk. Den visionen hade vi redan jobbat efter i Lötenkyrkan i många år. Vi fortsatte således vårt arbete bland framför allt iranska invandrare och visade de som blev frälsta och intresserade vägen till Livets Ords församling. En hel del kom också till tro och blev döpta i församlingen. Själv började jag åka varje söndag för att hämta folk på flyktingförläggningen i Gimo till Livets Ord söndagsgudstjänst.
Vi gjorde också åtskilliga satsningar i olika delar av landet och inte minst på flyktingförläggningen i Österbybruk hade vi ett fruktbärande arbete. En hel del iranier kom till tro under den här tiden.
Efter några år började pastor Ekman tala om att de olika visioner och arbeten som fanns, skulle knytas närmare församlingen och integreras i församlingen.
Återigen handlade det bara om att lyda. Alltså la vi ner Pingstvisionen och skänkte allt vi hade i arbetet till församlingen. Som ledare för arbetet tillsatte Ekman en broder som hade en vision för att bli världsevangelist och inte alls för invandrararbete. Det dröjde heller inte så länge förrän han frågade om jag ville ta över rodret och det gjorde jag. Senare tillsatte Ekman en ny ledare för arbetet, en broder från Iran som var omvänd sedan några år. Det var ett betydligt bättre val eftersom han hade ett stort hjärta för att nå sina landsmän. Nu fanns det också ett helt team av medarbetare att tillgå.
När dessa goda förutsättningar fanns kände jag att det kunde vara dags för ett sabbatsår.
Vad kunde komma lägligare än att några goda vänner frågade om vi ville följa med dem till USA. De ämnade åka till Rutherfordton i North Carolina där Sam och Jane Whaley, som var mycket nära associerade med Livets Ord, hade församling och bibelskola.
Det tog inte lång tid för oss att bestämma oss eftersom vi just då också fått ett arv som vi kunde använda för resa och uppehälle.
Vi bestämde oss för att resa sommaren 1988 i god tid innan terminsstart så att barnen skulle kunna börja skolan i Rutherfordton. Vi behövde Ulf Ekmans rekommendation och det fick vi.
Vi njöt verkligen när vi åkte till Arlanda för att lämna Sverige för ett år. Vi hade hyrt ut lägenheten till en familj från Finland som skulle gå på Livets Ord. En iransk familj följde med och vinkade av oss på flygplatsen. Det var en familj som jag hämtat på Gimo-förläggningen åtskilliga gånger och som nu ville önska oss lycka till.
Efter en liten rundresa i USA landade vi på Charlottes flygplats i North Carolina. Mannen i den andra familjen, som anlänt före oss, kom och hämtade. Vi njöt av att träffas i solen och värmen och var nyfikna på att höra hur deras första dagar varit i Rutherfordton. På vår fråga hur det var hos Whaleys sa han inte så mycket utan levererade bara ett stort leende. Vi förstod att det var något speciellt.
Vi behövde heller inte vara i Rutherfordton särskilt länge för att upptäcka att något inte stod rätt till.
Den första tiden ägnade vi dock mest till praktiska saker som att hyra bostad, köpa bil, kontakta barnens skola osv. Samhället fungerade väl och vi blev varmt mottagna av särskilda välkomstvärdar.
När vi däremot kom till församlingen Word of Faith började vi ana oråd. Det här var definitivt inte vad vi tänkt oss. Det omedelbara intrycket var att ljudnivån var så hög när man bad att man blev orolig för att hörseln skulle skadas, särskilt som man verkade attackera demonerna genom att skrika i öronen. Och attackera demoner verkade vara huvudsysselsättningen i församlingen. Det man ville var ju att hålla för öronen, men det var inte så populärt hos ledarskapet fick en av våra småttingar erfara.
Betoningen på att hålla på med exorcism hela tiden och som församlingsmedlemmarna år efter år på sig själva, borde vi ju naturligtvis omedelbart tagit avstånd ifrån och åkt någon annanstans men på något konstigt sätt valde vi att vara kvar. Detta var ju hela vår resas mål för ett år framåt. Inte kunde vi väl ge upp utan att ge det en chans. Vi förstod dock snart att inte minst barnen drabbades hårt i det här sammanhanget. Vår äldste son utsattes för fysiskt våld när han inte bad i tungor tillräckligt högt i söndagsskolan och vår minste son 2,5 år utsattes för andlig våldtäkt när Jane Whaley tog honom ifrån sin mor och in ett litet rum innanför barnrummet. Där utsattes han för våldsamt högljudd exorcism.
Hur mycket man gav i kollekt noterades för att kolla att man gav tillräckligt.
Hoten om Guds straff och djävulens angrepp var mycket påtagliga. Jane Whaley berättade själv hur hon och dottern ibland fick hålla sig inne för de upplevde sådana attacker att de inte vågade sig utanför huset.
Ett barn i söndagsskolan hade skadat handen. Då blev läxan för barnen att djävulen attackerat barnet och om inte det barnet och de andra passar sig och gör vad de ska, så kan det gå riktigt illa.
Jag och min kompis från den andra familjen började i alla fall bibelskolan. Det gjorde inte saken bättre. Jag minns t ex en episod som är ganska belysande. Mitt under en lektion kommer en kvinna från barnrummet in och säger till Jane Whaley att ett barn skriker i barnrummet. Jane avbryter lektionen och uppmanar alla eleverna i bibelskolan, ca 100 personer, att be det värsta vi kan mot antikrists ande som attackerar barnet. Vi lyder. Jane går iväg. Min fru var i barnrummet vid ett sådant här tillfälle. Jane tog då barnet och skrek det värsta hon kunde för att befria barnet. Inget hände. Då kallar de till sig barnets pappa, som var lärare för mellanstadiebarnen på Word of Faith. När han ser barnet skrika kommer han på att det är matdags för barnet. Han ger det mat och barnet slutar skrika. Detta exempel visar hur bisarrt livet var på Word of Faith.
En söndag gick vi till en annan kyrka i Rutherfordton, Evangel Fellowship. Det var en mycket kärleksfull och fin församling. När jag sedan kom till bibelskolan på Word of Faith kallades jag in till enskilt samtal med Jane Whaley. Hon förebrådde mig att vi gått till en annan församling och menade att min ande var inte fri nog att avgöra vad som var rätt.
Vi förstod sedan att en som gick både i Word of Faith och Evangel Fellowship fungerade som rapportör till Jane Whaley, så att hon kunde veta att vi varit där.
Under tiden vi gick på bibelskolan åkte ett mycket stort team till Sverige med Sam och Jane Whaley i spetsen. Vår uppgift på bibelskolan var att be för dem och att budskapet skulle tränga in i Sverige. Sam Whaley uttryckte senare att vi var tänkta att ta deras budskap till Sverige precis som Ulf och Birgitta Ekman tagit trosbudskapet.
När jag gått ungefär en månad på bibelskolan hände något som kom att förändra allt. Min fru hade träffat en granne som skulle åka på en möteshelg i en församling i en grannstad. Det var ett par från Georgia som skulle komma och tala. Hon undrade om min fru skulle följa med. Det ville hon och hon kom med i en samtalsgrupp som kvinnan som hette Glenda ledde. Min fru delade lite om vår situation och de fick ett givande samtal. Paret uttryckte sedan en önskan att träffa mig också och vi beslöt att åka dit dagen därpå och våra vänner från Sverige åkte också med. Mötet var i en liten oansenlig kyrka i en grannstad och vid pianot satt en liten kvinna och sjung underbara sånger som hon själv gjort.
Mötet präglades av en mycket varm och innerlig atmosfär med en stark Jesusnärvaro. Under detta möte hände något jag aldrig kommer att glömma. Fjällen föll från mina ögon och jag såg att jag tappat bort Jesus. Här var Jesus, den Jesus jag känt i många år i stark kontrast mot det ställe vi kommit till USA för. Där var djävulen och demoner i centrum. Detta möte med Jesus blev en absolut vändpunkt i mitt liv! Jag återvände inte till Word of Faith trots att de försökte med övertalning. Vi fick både det ena och det andra efter oss, bl a att vi skulle bli hinder för väckelsen i Sverige och Europa om vi inte fortsatte samarbetet.
Vad skulle vi göra nu då? Hemma var lägenheten uthyrd och här hade vi hyrt ett hus och köpt full inredning och hushållsmaskiner. Barnen gick i skolan och trivdes bra. Bil hade vi köpt.
Hemma visste alla att vi gick på Whaleys bibelskola och så blir det så här. Vad gör man?
Jag tog papper och penna och satte mig att skriva två långa brev, ett till Ulf Ekman, min pastor och ett till Sten Nilsson, Ulfs svärfar, som jag kände som en vis man. När jag skrev dessa brev fick jag ett bibelord väldigt tydligt till mig och det utgick jag från i breven. Det var 2 Kor. 11:4 som handlar om villolärare som kommit till församlingen med en annan Jesus, en annan ande och ett annat evangelium. Jag la ut den här texten utifrån mina erfarenheter på Word of Faith och gav en hel del exempel på saker som vi mött där.
Sen väntade jag ivrigt på svar och hoppades på goda råd.
Dagarna gick, veckorna gick, månaderna gick. Inget svar kom på mina brev. Vi passade på att se oss omkring lite ytterligare i USA, även om rörelsefriheten var lite begränsad eftersom barnen gick i skolan. Vi tänkte så småningom också på att vi måste förvarna dom som bor i vår lägenhet att vi kanske kommer hem till jul redan.
Under den här tiden gick vi till Evangel Fellowship i Rutherfordton och upplevde där en mycket varm kärlek och omsorg. Ändå var det en tuff tid. Vad skulle hända när vi kom hem?
Vi var i alla fall helt övertygade om att vi skulle vara kvar i församlingen Livets Ord och vår son som gick i deras kristna skola kunde inte tänka sig något alternativ.
Några dagar innan jul landade vi åter på Arlanda, ett drygt halvår tidigare än planerat. När vi kom hem till lägenheten i Storvreta väntade lite post. Där var ett brev från Livets Ord. Konstigt att de inte skickat något till USA. Men brevet blev en absolut chock för oss. Det innehöll en bekräftelse på att vi inte längre tillhörde församlingen Livets Ord. Den församling vi varit med i från starten, där vi firat gudstjänst, offrat, sjungit och tagit med många människor till. Den församling vi lämnat vår tidigare församling för - den ville inte veta av oss längre. Och inte ens ett samtal där vi kunde förklara oss. Och Ulf som vi känt långt innan Livets Ord. Det gick inte att fatta.
Vi blev upprörda, arga, förbryllade, besvikna - allt på en gång! Jag ringde i alla fall upp Ulf Ekman och bad att få ett samtal med honom. Vi bestämde en tid.
Det är inget drömläge att träffa Ekman i ett sådant ärende och att vara ensam som jag var är inte tillrådligt. Många är de som berättat hur Ekman plötsligt personlighetsförändrats i sådana lägen och blivit som ett monster. Jag fick emellertid inte träffa honom ensam. Han ville ha en liten stab av sina pastorer med sig, men det ville inte jag och det hade inte jag beställt tid för.
Så vi hittade en kompromiss att jag först fick träffa honom själv och senare delen tillsammans med pastorerna, så de också fick höra rebellens bekännelse. För mig förvandlades han inte till något monster, men däremot var han omöjlig att nå. Egentligen kom vi ingenstans i vårt samtal. Jag redogjorde för samma sak jag gjort i brevet. Mina förklaringar, berättelser, tårar, bibelord osv hjälpte ingenting. Jag fick en möjlighet att ta tillbaka mina anklagelser mot Whaleys och gjorde jag inte det var uteslutningen ett faktum. Jag tog inte tillbaka någonting.
Pastorerna skulle få höra samma sak från min mun, så att de var vittnen. Så var saken klar.
Min hustru fick sin dos via telefonen något senare när Ulf till varje pris ville läsa förbannelser och rada upp onda andar, som han menade att hon hade. Hon försökte gång på gång förklara för honom att hon inte ville prata med honom förrän han ödmjukade sig och bad om förlåtelse. Det var hon tvungen att upprepa för att han trodde inte sina öron hur någon vågade säga så till honom. Nåväl han nöjde sig inte förrän han skjutit sin salva mot henne. Då sa hon bara: "Jag är glad att jag har ett sådant andligt självförtroende att jag inte tar emot något av det du sagt"
Efter samtalet skakade hon av upprördhet, inte på grund av vad han sagt, men på grund av att hon förstod, att det hon hört att människor tagit livet av sig och åkt in på mentalsjukhus efter liknande konfrontationer, måste vara sant.
Vår son som gått på Livets Ords kristna skola fick inte gå kvar där hur mycket vi än bönade och bad. Han måste gå över till den skola där de som mobbat och hånat honom för att han var med i Livets Ord nu gick. Det var ingen lätt övergång när man är 11 år. Men vill man straffa föräldrarna genom att plåga barnen, så var det en effektiv metod. Det satte djupa spår, när före detta bästa vännens pappa, vars bil han åkt i många gånger till skolan, bär sig åt på det viset. Det hade varit något för Skolverket att bita i.
Inte nog med det. Ledningen på Livets ord ville ytterligare frysa ut oss i kylan, så man började bearbeta våra nära vänner att akta sig för att ha för mycket kontakt med oss. Det är nästan skrattretande när man tänker på det så här i efterhand, att man kan bli så rädd när man samtidigt proklamerar att man har all auktoritet, all framgång och är gudar.
Inte nog med det. Ulf Ekman tog också upp vårt fall i en cellgruppsledarsamling för att förklara sig och vad som hänt med oss. Varenda cellgruppsmedlem skulle veta att det var Gud som berättat för Ulf att han skulle göra på det här sättet. Märkligt nog att Gud talar mot sitt ord, som klart undervisar om tillvägagångssättet vid en eventuell uteslutning.
På den här samlingen gör han i alla fall sitt bästa för att ytterligare kompromettera oss, så att ingen skall tro på oss. Det är rentav kusligt när han efter sin egen långa utläggning ger ordet fritt så att ja-sägarna kan komma fram och fylla i ytterligare negativa omdömen om oss. Må Gud vara nådig mot sådana.
Inte nog med det. Jag hade inget jobb att återvända till när vi kom hem från USA. Jag fick en kontakt med en som sålde dammsugare och köpte ett demonstrationsexemplar av honom så att jag kunde börja sälja också. Jag har aldrig varit någon försäljare, men vad gör man? Jag valde en nisch som jag trodde skulle vara bra, nämligen affärer. Vad jag minns gick jag bara till en privatfamilj och det var nära vänner. Nå, vad händer då? Jo, storebror har sett något och oroas igen. Svante Rumar tar till orda på ytterligare en cellgruppsledarsamling och håller en utläggning över temat "ulv i fårakläder". Vad han syftar på och varnar för är mig och min dammsugarförsäljning. Han är rädd att jag skall säga något negativt om Livets Ord i samband med mina demonstrationer. Man undrar var all denna rädsla kommer ifrån när man hela tiden peppar varandra och sig själva med trosord.
Som väl var hade vi en församling, som vi var med i innan Livets Ord, som vi kunde återvända till, nämligen Lötenkyrkan. Trots att vi lämnat den kyrkan ca 7 år tidigare var vi varmt välkomna tillbaka och mötte öppna famnen. Vi kom med i en bönegrupp där vi fick uppmuntran och omsorg. Vi hade också en del andra vänner som blev till mycket avgörande hjälp i ett prekärt läge. Vi fick också kontakt med andra som lämnat trosrörelsen och framför allt Livets Ord och det visade sig vara fler än vi trodde. Sådant skedde ju alltid i största hemlighet när någon lämnade församlingen.
Det hade redan då kommit ett antal böcker som avslöjade varför trosrörelsen är farlig och dessa blev också till stor hjälp.
Det som nog förvånade mig mest under den här tiden var att ens vänner var så styrda av en maktmänniska, att de inte ens vågade lyssna på våra erfarenheter. Att man själv varit inne i något sådant kan fortfarande få en att rysa.
Jag hade ju också vänt mig till Sten Nilsson eftersom jag trodde han var en vis och förstående man. Jag skrev ju ett långt brev till honom som jag aldrig fick något svar på. När vi varit hemma en kort tid mötte jag honom utanför affären i Storvreta. Jag vädjade då till honom om lite förståelse. Då gav han ett kort och kärnfullt svar som jag haft svårt att glömma. Han sa: "Min uppgift är att tiga."
Det finns mycket att säga om den här tiden. Inte alla var lika utfrysande. Det fanns undantag och till och med lysande undantag. Så småningom blev de fler och med tiden började folk också höra av sig och be om förlåtelse för att de inte behandlat oss rätt.
Jag hade följt mitt inre och jag var helt övertygad om att jag gjort rätt. Jag ville för mitt liv inte gå fel och bad t o m vid något tillfälle precis efter vi haft uteslutningssamtalet: "Gud, ta hellre mitt liv, än att jag går fel".
Påminnelserna om Livets Ord och alla kontakter där blev emellertid för jobbigt att påminnas om hela tiden. Vad skulle man t ex säga till alla nyomvända före detta muslimer som vi visat vägen till Livets Ord.
På grund av sådana skäl och att arbetssituationen var ohållbar beslöt vi oss för att flytta från Uppsala där vi bott i drygt 15 år. Jag sökte jobb på några platser vi kunde tänka oss att bo och nappet kom först från Jönköping.
Jobbet jag hade fått i Jönköping var ett projekt som handlade om att samordna kommunens olika insatser bland invandrare och flyktingar på Råslätt utanför Jönköping. Det var ett mycket självständigt jobb och det fanns ingen som haft det före mig. Jag trivdes bra och fick mycket användning av de erfarenheter jag skaffat mig i Uppsala, inte minst kunskaper i kultur, religion och språk. Det var som att börja rita på ett oskrivet blad och jag ritade både det ena och det andra, t ex blev det en film, en filmfestival, en TV-serie på lokal-TV, ett värdfamiljsprojekt, intervjuer med alla invandrarföreningarna, kurser i Islam och kulturförståelse för kommunens personal och en bra informationsskrift.
Familjen flyttade så småningom efter och vi hittade ett hus ett par mil utanför stan i Habo. Nu har vi kommit fram till hösten 1989. Vi köpte ett fint hus med mycket välvårdad trädgård. Några villamänniskor hade vi aldrig varit och det blev vi nog aldrig heller. Men vi trivdes bra i vårt hus. Ändå var det inte detta livet vi hade drömt om. En låt som vi spelade mycket under den här tiden var "Tusen bitar" med Björn Afzelius. Refrängen låter: "Allting kan gå itu, mitt hjärta kan gå i tusen bitar, säger du att du är min vän, så är du kanske det". Den texten uttryckte tydligare än många psalmer vad vi kände.
Vi hade trott att vi lätt skulle komma in i en kristen församlingsgemenskap, men det var inte lika lätt som vi föreställt oss, även om vi mötte många fina, kärleksfulla människor och hade många fina stunder där också. Vi gick runt till olika församlingar, men vi var lite för kvaddade för att passa in helt enkelt. En sångtext uttrycker vad vi kände den här tiden och som vi spelade ofta var vad den lilla damen vid pianot, i Rutherfordtons grannstad, sjöng: "Don´t put me in a box my friend, I know Jesus, and he sure understand".
Jag försökte att leva kvar i min kallelse att nå iranier med evangeliet, även om det inte var lätt. Ibland fick jag i alla fall kallelser att komma och tala till iranier på lite olika håll och även visa Jesus-filmen på persiska och sjunga persiska sånger, som jag gjort mycket tidigare.
En härlig dörr öppnades också när Ibra Radio knackade på dörren och undrade om jag ville hjälpa till och producera deras persiskspråkiga program. Det gjorde jag med glädje under ett par år, tills andra lämpliga krafter kunde ta över. Det innebar en hel del resande och det var lite svårt att kombinera med vanligt heltidsarbete också.
Sen var det också så att pendeln började sakta men säkert slå åt andra hållet. Tidigare hade inget varit tillåtet, allt hade varit inom stränga ramar och allt hade varit underordnat ett enda syfte. Nu hade allt skakats i grundvalarna, förtroende för andra kristna och inte minst kristna ledare, kallelse, böneliv, bibelläsning osv, osv.
Nu kändes det som om det var föga idé att ägna sig åt dessa saker, eftersom allt ändå gått så snett när man gjort det helhjärtat. Det är inte lätt att byta håll när man kört i full fart åt ett håll under lång tid och hamnat vilse.
Då börjar lätt pendeln slå långt åt frihetens håll och det mesta blir tillåtet och begränsningarna få. Det är här jag tror många hamnar som kommer från auktoritära sekter, som Livets Ord, och sen om de inte får mycket stöd är det lätt att marken blir bränd, dvs att de lämnar kyrka, tro, kanske äktenskap och ibland t o m livet.
Det var i alla fall ingen lätt tid och bearbetningen var genomgripande. För mig blev det mer och mer så att likgiltigheten för det andliga tilltog hela tiden och bibelläsning och bön blev allt mer sällsynt och vittnandet obefintligt. Så fort jag öppnade bibeln såg jag alla understrykningar jag gjort på Livets Ord och då blev det annan bibel, som jag inte längre var intresserad av.
Vi hade ändå god hjälp av vänner, även om de flesta bodde långt ifrån Habo. Men vi fann även goda vänner i Habo, även om livet blev mycket annorlunda än förut. Jag började spela bas i et rock- och bluesband. Det var mycket roligt och gemenskapen var god. Vi ordnade fester som vi spelade på och vi fick även en och annan spelning utanför den trängre kretsen. Jag engagerade mig också i tennisklubben och blev ordförande i dess styrelse ett par år.
Jag upptäckte mycket av den musik jag missat under alla åren utan profan musik och det innebar en hel del konserter och klubbesök. Dansskorna dammades av och en gång kom vi på stor bild i Jönköpings-Posten vid en dylik dans. Under bilden stod det: "Medelålders extas"
Dessutom uppstod en helt ny hobby som jag alltsedan dess har haft mycket nöje av. Jag började att samla på vinylskivor och även i viss mån köpa och sälja sådana. Det hela började med att jag gav ett skambud på loppis nere i Skåne. Ett par hundra skivor låg kvar på bordet när loppisen närmade sig sitt slut. Jag bjuder 30, sa jag. Nja, 40 sa han. Jag slog till. Det blev början till en mycket rolig hobby som jag fortfarande har mycket nöje av.
Efter en hel del år upplevde vi på nytt att Herren ville komma till tals med oss på olika sätt.
Han sände människor, händelser och drömmar i vår väg. För min del blev en episod mycket betydelsefull. Jag var på stadsbiblioteket i Jönköping och mina ögon föll på Dagen och närmare bestämt en artikel inne i tidningen. Den var skriven av en man vid namn Harry Forsgren. Det var en analys av trosrörelsen och jag kunde identifiera mig med mycket av det han skrev. Det han också gjorde mycket tydligt i artikeln var att det handlade om en villolära.
Jag tog kontakt med Harry och tackade honom för artikeln. En lång och innehållsrik brev- och mailväxling följde som klargjorde mycket för mig. Jag kunde lättare placera in mig själv i ett skede och se klart vad jag och mina trossyskon blivit utsatt för.
Jag började läsa mer om villoläror i Bibeln och i böcker och jag såg klarare och klarare vad det handlade om och inte minst hur snarlika sanningen dessa villoläror är för att vilseleda de utvalda.
Jag fick en ny geist och frimodighet och jag kände mig helt befriad att gå vidare. Så småningom kände vi också att vi skulle återvända till Uppsala. Vi behövde inte längre hålla oss borta från en stad vi älskat, där våra barn var födda och där vi tror att Gud fortfarande har mycket i beredskap för oss. Vi upplevde att Gud öppnade vägen tillbaka på ett mirakulöst sätt. Arbete för båda, skolgång för barnen, sälja huset, ny lägenhet i Uppsala m m ordnade sig på ett fantastiskt sätt. Nu har vi bott i Uppsala i drygt 5 år och stortrivs. Vi är aktiva i vår gamla församling, Lötenkyrkan, och har många både gamla och nya vänner. Gud är trofast!
Kap 2 Teologiska funderingar |
Jag har legat mycket lågt under åren med att föra fram mina åsikter om Livets Ord och trosrörelsen. Jag har tackat nej till erbjudanden både från profan och kristen press att vädra mina synpunkter. Vid några lätt räknade tillfällen har jag skrivit någon insändare eller skrivit några rader på nätet. Men ju längre tiden har gått, ju tydligare har jag sett att det handlar om villoläror, villolärare och falska profeter. Desto mer har jag också känt mig manad att framföra det på olika sätt.
En sak som upprört mig också är när jag sett hur oerhört nonchalant och raljant bemötande kritiker fått och vilken brist på ödmjukhet trosrörelsen visat inför andra åsikter.
Inte minst Roberth Ekhs svar till en saklig kritiker i Dagen 050805 fick mig att studsa ordentligt. Han skriver att vederbörande under en lång rad år "tillhört den allmer krympande skaran av affekterade och högröstade Livets Ord-opponenter. Tonläget är alltid högt. Faktaunderlaget alltid undermåligt. Källorna är otydliga och anonyma. Hon har för vana att dra oerhört långtgående slutsatser utifrån ett magert faktaunderlag." Här ser man en maktmänniskas attityd när han vill skrämma kritiker till tystnad. Så går det till i sekter.
Senast uttryckte samme Ekh något liknande när han inte alls kunde ta den kritik på allvar som framfördes i TV 3:s program Insider och som handlade om placering av barn i familjehem som tillhör folk från trosrörelsen.
Det verkar också som om Livets Ord konsekvent avstår från att debattera i TV när det finns sådana som varit med i rörelsen är med. Det är som att man är rädd för att den andra sidan av myntet skall putsas upp och avslöja för mycket.
Jag minns en detalj från det samtal jag hade med Ulf Ekman i samband med vår uteslutning från församlingen. Jag frågade honom om det skulle finnas något som skulle få honom att ta avstånd från Whaleys eftersom han inte brydde sig om något av allt jag berättat. Då svarade han att visst om han såg tydliga tecken på villoläror så skulle han också ta avstånd.
Men vid den tiden upphöjdes Whaleys till skyarna och det sas att inget stort genombrott hade skett på Livets Ord som inte betts igenom med den barnsnödsbön som Whaleys lärde ut och som Ulf lärt sig hos dem i Tulsa. Även den massiva exorcism som Whaleys lärde ut sågs som ett mycket väsentligt skeende på Livets Ord och våra utsagor togs som attacker på detta skeende.
Det märkliga är då, att några få år senare, när Ulf tagit avstånd från Whaleys, säger han i en intervju i tidningen Petrus ungefär så här, att det enda han ångrar är att han inte tog avstånd från Whaleys tidigare.
Hur kan fåren må när herden gör sådana grova felbedömningar.
Det är också detta som kännetecknat teologin på Livets Ord.
I mitten av 80-talet undervisade man att alla var gudar. I slutet undervisade man att alla behövde befrielse från demoner.
De första åren på Livets Ord raljerade man väldigt mycket med andra kristna. De sista åren, när man redan åstadkommit så stor skada i många kyrkor och samfund, börjar man tala om enhet.
Om man konsekvent nedvärderar sina kritiker och kallar dem för rättshaverister och bittra, hur kan man då tro på enhet? Måste inte syftet med enheten då vara att alla skall gå in under och säga samma sak som Livets Ord?
En maktmänniska är en maktmänniska och förblir dessvärre ofta det. Läs gärna boken "Maktmänniskan i församlingen" eller som den senare upplagan heter "Den farliga maktmänniskan" av Edin Lövås. Då förstår du bättre vad jag talar om.
Lika lite som under och tecken är någon garanti på att Gud verkar (Matt 24:24), lika lite är resultat en garanti för att det är Gud som verkar (Matt 24:11).
Av frukten känner man trädet säger Jesus och Paulus gör en förteckning över Andens frukter.
Det handlar alltså inte om frukt = resultat, utan det handlar om kärlek, glädje, frid, tålamod, mildhet, godhet, trofasthet, saktmod och återhållsamhet.
När jag lämnade Lötenkyrkan och gick med i Livets Ord 1983 kan jag inte erinra mig att jag mötte ett enda hårt ord eller utsattes för någon förtalskampanj eller mötte förbannelser och beskyllningar av alla de slag, som jag gjorde när jag blev utesluten ur Livets Ord.
Vad kan skillnaden bero på? Jag har funderat mycket på detta och det kan säkert ha olika förklaringar. Men jag är övertygad om två viktiga skillnader. Den ena skillnaden är att Livets Ord har maktmänniskor i ledningen som förebilder och även sektens kontrollmekanismer. Den andra skillnaden är mellan en sund och en osund teologi. Och här tror jag det går en vattendelare mellan kristna i Sverige idag. En stor del menar att trosrörelsen har en osund teologi, medan en mindre del menar att det man sett av negativa yttringar beror på barnsjukdomar, felsteg, övertramp el dyl som rättar till sig med tiden.
Jag vill utveckla lite mer vad jag menar med osund teologi, som jag är helt övertygad om ligger till grund för den mörka sidan av myntet.
Det kan ingalunda bero på en slump att så många människor farit illa, att så många kristna sammanhang splittrats, att så många smakat dålig frukt och att så många kommit fram till att trosrörelsen är en farlig villolära.
Utgångspunkten som jag ser tydligt är, att för att en villolära skall lyckas locka även de utvalda, som Jesus varnar för, så måste den vara snarlik sanningen och ha inslag av sanningen och bra saker, annars skulle den inte lyckas i det uppsåtet. Som jag ser det är "huset" på utsidan ganska likt, men grunden och insidan radikalt olika. För att förstå grunden måste man gå till de ideologer, framför allt Kenyon och Hagin, som ligger bakom trosrörelsen och som man fick del av åtskilligt på Livets Ords bibelskola. Och där kommer mycket av giftet in. Jag skall förklara vad jag menar genom att syna grunden.
Man startar ut med att "Adam är i samma position och klass som Gud" före syndafallet, det går så vidare över att Jesus dog Adams andliga död, för att i sin "pånyttfödelse" i samband med uppståndelsen, efter att ha besegrat djävulen i helvetet, komma i "samma position och klass som Gud". Sedan kommer varje pånyttfödd kristen, i anden, som är den verkliga identiteten, i samma position som Jesus. Och i mina ögon det detta som främst gör det till "en annan Jesus, ett annat evangelium och en annan ande - en antikristlig ande med antikristlig tro på och bekännelse av vem Jesus är och därmed en förnekelse av offret av Kristi persons RENA offer av kroppen och blodet på korset!!!
Slutmålet blir alltså att den pånyttfödda människan, genom Jesu andliga död och pånyttfödelse i sin tur hamnar i "samma position och klass som Adam före fallet", dvs "samma position och klass som Gud", eller som Ekman mer "modernt" uttrycker det:
"Du är skapad till likhet med Gud i Din egen ande, Din egentliga personlighet".
Därmed är man tillbaka på fallets dag med ormens lockelse om att bli som Gud redan här och nu!!!!
För att på något vis få ihop denna märkliga lära förlägger man, likt gnostikerna, allt väsentligt till människans ande. Man säger att människan är en ande, har en själ och bor i en kropp.
Eftersom människans egentliga identitet ligger i den fullkomliga anden, så är människan i princip fullkomlig och därför skall hon bygga upp sina andliga muskler och tala i tungor jämt för att "leva i anden" och hålla själen och kroppen i schack. Inte undra på sen, att man ser ner på kroppsliga defekter och ser det som djävulens verk. Inte heller konstigt att själavård ersatts av "andevård", som är ett välkänt begrepp som Sten Nilsson använt mycket.
Ulf Ekman talar på bandet UE 019 om Ande, själ och kropp och utvecklar där bl a vad det innebär att den kristne är en ande, har en själ och bor i en kropp. Han säger att det innebär, att anden skall ha kontrollen över själen och kroppen och t ex vid sjukdom befalla kroppen att komma i linje med Guds ord, d v s bli frisk.
Paulus kontrasterar starkt vad vi har här och nu mot det som vi skall få, (1 Kor 13:12).
I trosrörelsen tar man bort den här kontrasten och menar att fullkomligheten är tillgänglig här och nu. Därför har man mycket undervisning som betonar hur man gör för att få ut det fullkomliga när det gäller hälsa, när det gäller välstånd och när det gäller att övervinna på livets alla områden. En stor del av undervisningen handlar om rätt bekännelse, eller som man ofta benämner det "den goda bekännelsen av Guds ord". Det handlar om att hålla fast vid enskilda bibelord och sen "stå" på dem tills de går i fullbordan.
Om man inte skulle ha JDS-läran i botten med den pånyttfödda människan "i klass med Gud", så tror jag inte man skulle komma på tanken att hävda fullkomlighet här och nu. Det gäller förstås även läran om ande, själ och kropp, där den pånyttfödde blir fullkomlig i anden.
I trosrörelsen har man föreställningen om att det som då kan hindra är bl. a. om man inte underordnar kroppen och själen under anden, att djävulen och demoner står i vägen, att man inte gett tillräckligt till församlingen, att man inte bett rätt eller tillräckligt eller att man inte bekänt rätt.
Jag ser detta som ett stort bedrägeri. Man utlovar en fullkomlighet på livets alla områden, som om vi redan vore i himlen. Alltså är grunden falsk. Sen ger man en rad metoder för att uppnå det ouppnåeliga och uppnår man det inte är det ens eget fel. Man har helt enkelt missat någonstans när det gällt att göra rätt. En vanlig slutsats som människor invaggas i är att de inte gett tillräckligt. Det är ju Benny Hinn, som var på Livets Ord härom året, ett mycket bra exempel på hur han uppmanar folk att ge för att t ex helande skall hända.
Eftersom den pånyttfödde kommer i Guds klass och enligt Kenyon skall inta Jesu plats på jorden idag, blir ju Jesu betydelse idag ringa. Den pånyttfödde skall sätta djävulen på plats och utöva auktoritet, skall göra tecken och under och leva ett fullkomligt liv på alla områden.
Inte underligt sen att man också kan bekänna "jag är en gud". Det värsta är om man glömmer första budet: "Du skall inga andra gudar hava jämte mig." Gör man det kan man lugnt tala om en villolära.
När man dessutom kallar sin ledare för den smorde, som ingen får kritisera eller ifrågasätta och som kommer med "uppenbarelsekunskap" som jämställs med Guds Ord, då är man väldigt illa ute.
Till alla de märkliga uttalande som Ulf Ekman gjort, kanske ett av de märkligaste är när han 1990 påstod att han talade profetiskt och uttalade att Raoul Wallenberg lever och skulle träda fram under följande år. Carola försökte ju hjälpa Raoul på traven genom att sjunga en sång till honom. Hon sjöng bl a så här:"Vi väntar på din befrielse, tänk när den dagen är här
Vi väntar på din befrielse, kom, kom, kom hem igen
Vi väntar på din befrielse, tänk när den dagen är här
Vi väntar på din befrielse, tänk när den dagen är här."
När ingenting händer och Raoul inte träder fram, är det ändå ingen mig veterligt som ifrågasätter Ekmans profetiska förmåga. Och man undrar i sitt stilla sinne vad som skulle till för att människor som "avgudar" Ekman skulle ändra sig. Jag vet hur omöjligt det är i egen kraft, och klara historiska exempel finns ju där ledaren för sekter t o m fått medlemmarna att ta kollektivt självmord. Så farligt är det att lägga sig under en ledare.
Man får ju inte ifrågasätta "Guds smorde". Vägen för manipulation blir vidöppen.. Om "Guds smorde" inte får ifrågasättas, vad är det då som hindrar att han missbrukar sin auktoritet och manipulerar människor på olika sätt i Guds namn, likt Hinn när det gäller givandets förutsättning för helande.
Även Ekman har tydliga drag av manipulation och där använder han olika tekniker vid olika tillfällen. Detta avsnitt hänger ju nära samman med det tidigare sagda om maktmänniskan.
Ett par exempel på sådana tekniker kan hämtas från en profetia Ekman framförde till bibelskoleeleverna 19 december 1984. Detta är nedtecknat av en som var med.
Då börjar han sin profetia med följande ord:
"Så säger Herrens Ande, så säger Herrens Ande, så säger den Högste, han som talar, så säger den Högste, den Gamle av dagar, så säger han som är, och som skall komma, så säger han som regerar, som regerar i överflödande klarhet och ljus och kraft och majestät. Så säger han som är och som var och som kommer att vara. Så säger han som har det sista ordet, så säger han som har all makt i himmelen och på jorden. Så säger han som ser in i människornas hjärtan, så säger han som vet vad som finns i hjärtan och som vet vad som kommer att hända.
Se upp till mig, säger Herren, se upp till mig. "
Vad han gör här, är att han förankrar det han kommer att säga så kraftfullt i Gud, så att ingen kan tvivla på ursprunget eller ifrågasätta det. Han förankrar det hos "den Gamle av dagar", hos honom "som regerar i överflödande klarhet och ljus och kraft och majestät", hos honom "som är och som var och som kommer att vara", hos honom "som har det sista ordet", hos honom "som har all makt i himmelen och på jorden", hos honom "som ser in i människornas hjärtan", hos honom "som vet vad som finns i hjärtan och som vet vad som kommer att hända" och då står Ekman där på podiet och säger "Se upp till mig, säger Herren, se upp till mig"
Om du dessutom vet att du är en fullkomlig ande och att din själ och ditt förnuft bara skall underordna sig, var kommer då prövningsmöjligheten till profetian in? Han understryker ju mer än vanligt genom formuleringen honom "som har det sista ordet".
Hur kan någon över huvud taget få tanken att våga ifrågasätta något av allt som kommer att sägas efter en sådan här inledning?
Detta kallas MANIPULATION!
Lite längre ner i profetian förstärks ytterligare dens roll som frambär budskapet från podiet:
"Kom upp, säger jag, kom upp,
kom högre upp,
kom högre upp,
kom högre upp,
kom högre upp,
kom högre upp,
kom högre upp,
kom högre upp,
kom högre upp,
Släpp det som binder dig nu,
Släpp det som förundrar eller förvirrar dig nu.
Kom högre upp, säger Herrens Ande.
Kom högre upp, säger Herrens Ande."
Effekten som uppnås genom detta är tveklöst att förstärka sin egen roll såsom Guds smorde och den som kan förmedla Guds ord och tilltal. Åhöraren är på ett lägre plan, behöver lämna det som ifrågasätter och komma upp till samma plan som Gud och budbäraren.
Detta kallas MANIPULATION!
Han fortsätter:
"Och jag ska visa dig vad som ska komma i dagar som kommer.
Jag är den som har nycklarna.
Jag är den som har lösningen.
Jag är den som vet hur det ska bli i ditt liv, ja mycket mer än så.
Jag vet, jag ser alltsammans och jag vill, jag längtar efter att uppenbara mig för dig individuellt och ge till dig kollektivt vad som kommer att hända i detta land, säger Herren."
Nästa steg är att markera ytterligare att Gud vet allt, har nycklarna och lösningen till allt, som har möjlighet att uppenbara vad som kommer att hända individuellt och kollektivt i landet och här står "Guds smorde" och kan förmedla det till dig!
Detta kallas MANIPULATION!
På det här sättet skulle jag kunna fortsätta att gå igenom den här "profetian", som är på 6 A4-sidor. Jag skall göra några ytterligare nedslag och kommentarer till den. Den är ju full av upprepningar, som redan framgått och det är också en manipulationsteknik, att upprepa en sak så många gånger så att den uppfattas som en sanning. Detta är en vanlig teknik hos Ekman.
Han fortsätter:
"Ni har inte sett något än, säger Herren. Ni har inte sett någonting än, säger Herren. Ni har bara sett lite av det som runnit över. Ni har sett droppar, ni har sett lite grand. Sätt era ögon på mig och kom upp högre. Jag har saker som jag vill visa er. Jag har rådslut som jag har fattat inom mig själv förrän tiden var till och den tiden kommer nu då jag kommer att uppenbara detta från mig själv, från tronen och tala till er och uppenbara vad som komma skall".
Innebörden av detta är: Det ni varit med om hittills räknas inte. Kom upp till min nivå, "Guds smorde", så skall ni få reda på "rådslut som jag har fattat inom mig själv förrän tiden var till" och nu är den tid då Ekman skall berätta detta, som inte ens Bibeln uppenbarar. Vem kan motstå det?
Han fortsätter:
"För jag vet vem jag talar till. Jag vet vem jag uppenbarar mig för. Jag uppenbarar mig för ett släkte som söker mig. Jag uppenbarar mig för människor som längtar efter mig och ni längtar efter mig. "
Här skall åhöraren som lämnat sitt sammanhang och sökt sig till Livets Ord känna sig extra privilegierad. Det är här Gud finns och det är här "du" skall finnas.
Den här tankegången utvecklas ytterligare genom t ex följande:
"Flera av er har inte kommit in i en sådan situation att ni har kunnat ta emot kunskap ifrån mig. Men ni kommer in dit nu. Ni lär er , ni mognar, ni växer upp och uppenbarelsekunskap kommer att flöda in i er ande som en flod, som ett vattenfall."
Här förstärker han med ytterligare en bekräftelse av "profeten". Det är "uppenbarelsekunskap" han förmedlar. Vad innebär det i den här kontexten? Det innebär det som Gud uppenbarar för sin smorde idag och vill förmedla, m a o Guds ord idag.
Skulle någon i den lokalen där åhörarna satt haft en chans att ifrågasätta detta budskap???
Ytterligare förstärker han det värdelösa i det de redan lärt sig i sina sammanhang de kommer ifrån. Han säger: "Lev inte på gammal skåpmat." Tydligt eller hur?
Sedan kommer han in på vad budskapet egentligen skall handla om och det är intressant.
"Ni kommer att få uppenbarelsekunskap som folk inte har fått förut angående förhållanden i den här nationen. Inte bara i andevärlden, utan förhållanden bland politiker, förhållanden bland militären, förhållanden bland människor i officiella sammanhang och ni kommer att skåda in i anden och se precis vad ni ska göra.
Och ni kommer att kunna ta loss hela städer. Städer kommer att sättas loss i anden på en mycket, mycket kort tid, säger Herrens Ande. För den här tiden."
Budskapet om väckelse och omvälvningar blandas sedan med förmaningar bl a:
"Begrip vad jag säger!"
"För nu är det tid att lägga undan dina idéer. Nu är det tid att lägga undan din måttstock. Mät inte mitt verk med din måttstock. Mät mitt verk med min måttstock, säger Herren. Och var flexibel. Byt båt. Lägg om. Gör det jag säger till dig. Det som verkar nästan oförklarligt, gör det när min Ande säger till dig att göra det.
Efter väckelse i varje väderstreck går Ekman vidare till politikerna. Där talar han om "omvälvningar på varje nivå i det här samhället. Från högst upp till längst ner."
Han säger också: "Du kan nå dem och ni kommer att se en rad politiker frälsta och fyllda med den Helige Ande." Sen talar han om att lyssnarna skall ge råd till politikerna likt Daniel till de babyloniska furstarna.
Sen övergår han till en mycket konkret vändning: " Och jag har sett till och kommer att se till, att det blir en radikal förändring och den kommer nästa år, en radikal förändring. Det blir en ändring, säger Herren."
Sen talar han om att politiker kommer att rensas ut och ersättas av unga, öppna, villrådiga "och de kommer att söka mig, säger Herren. De kommer att söka mig nattetid och jag kommer att besöka dem genom visitationer, genom änglar, genom uppenbarelser. "
Sen är uppmaningen till lyssnarna att resa på sig och inta positioner i det vakuum som uppstår.
Nästa grupp som avhandlas är militärerna. Ekman fortsätter:
"Jag kommer att resa upp löjtnanter, kaptener, majorer, och överstar fyllda med den Helige Ande, som kan försvara ert land i den Helige Andes kraft och få visdom ifrån höjden. "
Även nu kommer uppmaningen att lämna gamla föreställningar som de inte vet var de kommit ifrån. "Det är icke från mig, det du har fått. Lägg undan dina idéer om saker du inte begriper och börja söka mitt ansikte, så ska jag resa upp andefyllda militärer, som kan höra i anden, när det händer någonting och som kan vara före. För detta land behöver försvaras, säger Herrens Ande." Och sen uppmanas lyssnarna på nytt att inta sina positioner och hindra en pågående mobilisering från öst.
Sedan blir temat åter väckelse och denna gång i Europa. "Och det finns dem bland er här, som kommer att se 100-tals, ja 1000-tals människor vända om till Jesus i Europa, i Spanien, i Italien, i Portugal, i Grekland, i Grekland, i Grekland, i Grekland, i Grekland. I Jesu namn profeterar jag ut en väckelse i Grekland. Det kommer en väckelse om bara några år i Grekland, som kommer att skaka den ortodoxa kyrkan, som kommer att skaka den nationen och en del av er kommer att ha med det här att göra."
Närmare slutet av profetian talar han också om en särskild väckelse bland sjuksköterskor och som ett resultat av det även läkare. "Så för var och en av er, som inte får gå in på ett sjukhus och lägga händerna på de sjuka, kommer Gud att resa upp minst 3-4 sjuksköterskor och läkare som gör det dagligen. Så när du möter på motstånd och blir stoppad, så be bara och begär 3-4 stycken och de kommer, säger Herren, de kommer. Ingen kan stoppa vad jag gör."
Därefter återstår också att stoppa landsförrädare.
"Det finns någon - jag såg i anden - dokument tagas från någonstans i Stockholm för att överlämnas till främmande makt. Och i Jesu namn stoppar vi det…"
Kanske har du inte analyserat en profetia på det här sättet tidigare. Men Bibeln uppmanar oss att pröva profetia, 1 Kor 14:29. Bibeln är också tydlig när det gäller profeter som tala sådant som inte Herren har ingivit dem, 5 Mos 18:20-22.
Den här är en i en mycket lång rad av profetior med liknande inriktning, glöm det gamla du lärt dig, rätta dig i ledet, Gud skall använda dig på ett extraordinärt sätt i väckelsen om du gör det.
Pröva själv om du tror att Gud talar på det sättet som framkommer av den här profetian.
Har det skett som omtalas? Har t ex Grekland drabbats av en stor väckelse på 80-talet? Har stora genomgripande gudsskeenden inträffat i politiken och i militären eller har genomgripande omvälvningar skett i städer i Sverige.
I en annan profetia på nyårsafton 1986 profeterade också Ekman inför året 1987 om en rad städer bl a så här: "Lidköping: Det kommer att hända saker i Lidköping. Om ett år kommer Lidköping inte att vara samma stad. Tranås kommer att skakas av händelser under det här året, och jag kommer att visa upp mig själv, säger Herrens Ande." Sen kom liknande förutsägelser om Skillingaryd, Jönköping, Vänersborg, Luleå och Finspång.
Om det hade skett tror jag åtminstone vi som var med på Livets Ord på 80-talet hade hört vad som verkligen inträffat.
Det är allvarligt om man använder profetian som ett sätt att manipulera människor, men tyvärr verkar ju detta inte vara lika allvarligt i trosrörelsen om man ser på t ex Benny Hinn. Om man dessutom förutsätter att det är Guds smorda ledare som framför uppenbarelsekunskap från sin fullkomliga ande, var kommer då prövningen in?
Detta var bara första bokstaven när det gäller trosrörelsens teologi, men så mycket bra finns redan skrivet om det och jag hänvisar därför till "Rekommenderad litteratur" i slutet.
Kap 3 Förändring och ekumenik |
Efter drygt 10 års frånvaro från Uppsala återkom jag år 2000. Under tiden har jag ändå via olika kanaler försökt att hålla mig uppdaterad om vad som hänt på Livets Ord. Ändå blev jag gripen när en av de första jag träffade på när jag återkom var en broder jag visste var med på Livets Ord när vi lämnade. När jag nu återsåg honom trodde jag att han fortfarande var med. Men han berättade att församlingens behandling av vår familj hade varit av avgörande betydelse för honom när han lämnade Livets Ord. Fler liknande vittnesbörd har vi mött. Jag tror att fler än vi anat påverkats av det vi gick igenom.
När jag återkom till Uppsala märkte jag ingenting av allt det som under 80-talet uttalats på Livets Ord, att staden skulle intas och förvandlas. Tvärtom upplevde jag att Livets Ords betydelse ytterligare marginaliserats och att gemene man fortfarande verkade negativt inställda. Människor lämnade fortfarande församlingen och behövde hjälp för att inte gå under. Fortfarande kom nya till, glada och entusiastiska, intet ont anande att Livets Ords stora löften inte håller.
En broder uttryckte det ungefär så här, när den ständiga frågan om det skett någon förändring kom upp, att den dagen något förändras kan man inte undgå att märka det.
Den enda skillnaden jag märker är att det är mer förrädiskt förpackat idag. Det är svårare att upptäcka andra sidan av myntet. Det beror på att man inte lika öppet talar om de villoläror som hela tiden funnits och finns på insidan. Man talar mer om enhet med andra kristna och försöker sänka trösklarna. Det viktigaste sättet att upptäcka att det inte är någon skillnad är dels att man inte gjort upp med det förgångna och det andra är att frukten är densamma. Ser man dessutom på att Ekman fortfarande samarbetar med män som Kenneth Copeland och Benny Hinn, då är alla tvivel borta.
När rekryteringsbasen till bibelskolan och församlingen började minska på 90-talet var man ju tvungen att fortsätta som man gjort hittills att rekrytera från andra kyrkor och samfund. Då började man på bred front att etablera kontakter främst med Pingströrelsen men sen också med ett flertal andra samfund och kyrkor. Detta har fortsatt på bred skala under 2000-talet och dessvärre har man lyckats locka en "ny generation", som man också kallar sin skolrörelse, som också har en förtäckt mantel. Det är nästan löjligt när man gör sken av att vara en fristående allkristen rörelse när man låter sin f d ungdomspastor Joakim Lundqvist leda och vara det samlande namnet. I synnerhet som han också ofta är talare på Livets Ords ungdomskonferenser.
Syftet med att tona ner sitt rätta ursprung är naturligtvis för att locka fler som annars inte skulle kommit med. Nästa steg är att försöka få dem till Livets Ords ungdomskonferenser, t ex nyårskonferensen. Slutsteget när de väl kommit dit är självklart att få dem till Livets Ords bibelskola. Får man dem väl dit då har man fångat dem i nätet och kan börja tömma dem på gammalt innehåll och fylla dem med nytt. Detta kallas för STRATEGI!
Man skulle kunna likna denna strategi vid bilden av en tratt. Tratten är bred och det är lätt att få med saker i tratten genom att den är så bred däruppe. Men syftet är att få ner det i flaskan och där är passagen trång och sen kan man sätta locket på.
På liknande sätt försöker man genom tidningen "Världen idag" att locka kristna från alla samfund. Man går inte ut med att Ulf Ekman är det som sitter bakom och styr, mycket genom sin högra hand i mediavärlden, Ruben Agnarsson. Detta har vid flera tillfällen på ett förtjänstfullt sätt framförts av olika skribenter i Dagen, men ändå försöker Världen idag hela tiden mörka sanningen på det här området.
Min slutsats är att ingenting förändrats på djupet på Livets Ord. De säger också på sin hemsida (jan -06) under fliken "Församlingen", "Vanliga frågor", att "då det gäller läran och inriktningen är den precis densamma nu som när vi startade."
Men däremot har utsidan förändrats och blivit mer förrädisk för att fler av den nya generationen skall lockas.
Det finns olika uppfattningar om det är lämpligt att ha med Livets Ord och liknande trosförsamlingar i ett ekumeniskt samarbete. Jag är övertygad om, att skillnaden i uppfattning beror på att man uppfattar teologin olika. Skulle man, likt mig, tro att det handlar om villoläror, så borde saken vara självklar att de inte hör hemma i ekumeniken, liksom Jehovas vittnen.
Har man dessutom varit med i rörelsen är det betydligt lättare att förstå, att trots vackra ord om enhet, så har Livets Ord bara ett syfte med ekumeniken, nämligen att själva rekrytera fler till sitt sammanhang. Vad skulle syftet annars vara med att de som kom med i första generationen till en mycket stor del togs från andra kyrkor och samfund.
Det är därför skrämmande att man i så pass liten utsträckning lyssnar till och rådgör med dem som varit med och som också kan berätta om den andra sidan av myntet. Istället tittar alltför många på den glänsande framsidan som vissa putsar hela tiden.
Ett argument som jag hört när det gäller ekumeniken är att det gäller att försöka få med dem för att undvika ett nytt Knutby, m a o det är farligt att isolera dem från kyrkogemenskapen. Det låter som ett bra argument men jag tror ändå inte på det. Om det inte vore en farlig villolära skulle jag kunna köpa det. Men eftersom jag är övertygad om att det är en villolära, så tror jag att lite surdeg syrar hela degen och att det därför är direkt farligt att ta med dem i en ekumenisk gemenskap.
På tal om Knutby, så har ju Livets Ord tillämpat sin beprövade policy i det fallet också. När det gällde oss, så sa Ulf Ekman att Gud sa till honom att utesluta oss innan vi kom hem och innan vi ens pratat med varandra. Detta för att Livets Ord inte skulle besudlas av kritiker.
Detta att Livets Ord inte skall besudlas av något negativt var ju mycket påtagligt i Knutby-affären. Livets Ord tog konsekvent avstånd från inflytande i Knutby, trots att ett flertal av ledare och andra i Knutby gått på Livets Ords bibelskola och trots att avhoppare från Knutby betygar, att den enda församling man i Knutby fick besöka förutom den egna var Livets Ord.
En annan tydlig parallell var när en lärare på ett gymnasium i Uppsala begick ett snedsteg på en skolresa i Afrika härom året. Läraren var en känd medlem sen många år i Livets Ord. När UNT bad Livets Ord om en kommentar, svarade de bara att han inte var medlem. Den uteslutningen måste skett blixtsnabb för att rädda det egna ryktet.
När Livets Ord på det här sättet värnar om sitt eget och lämnar församlingar och enskilda i sticket, som tidigare varit beroende av dem, skär det verkligen i öronen när de talar om ekumenik och enhet.
Jag skulle också vilja rikta några frågor direkt till Livets Ord i det här sammanhanget när det gäller enhet och ekumenik. Min utgångspunkt är det tidigare citatet från er hemsida att läran och inriktningen inte förändrats. Då undrar jag följande:
Detta är bara några viktiga frågor i en lång rad som borde klargöras i samband med att Livets Ord talar om enhet och önskar ekumeniskt samarbete.
Kap 4 Vägen vidare |
Många människor har på olika sätt drabbats av Livets Ord och trosrörelsen under de snart 25 år de verkat i Sverige och många har på olika sätt lämnat dessa sammanhang och gått vidare. Jag har träffat en bråkdel av dessa, men jag har träffat tillräckligt många för att förstå att det vanligtvis sätter djupa spår. Jag har också märkt att alla har sin väg att gå, det finns inte 2 likadana berättelser. En människa jag talade med berättade hur hon helt enkelt upplevde att något var fel när hon gick på Livets Ords bibelskola. Hon avsatte 2 dagar i bön, blev helt övertygad om att hon skulle sluta och lämnade sammanhanget och har hållit sig borta sen dess. Hon gick direkt vidare till en traditionell församling. Andra har berättat om rena rama "avrättningssamtal" med Ulf Ekman och sådant brukar ofta sätta spår. Däremellan finns det massor av olika varianter. Det kan mycket väl behövas professionell hjälp efter en sådan här sektvistelse. Det enda jag kan bidra med att ge en del tips vad som hjälpt mig att komma vidare.
Det första jag vill visa på i det här kapitlet är emellertid att det går inte i egen kraft att ta sig ur en villolära. Jag gör det genom en artikel jag skrev för ett tag sedan som jag kallar:
Precis som när en människa kommer till tro fordras det en uppenbarelse från Gud för att förstå och kunna ta emot. När Petrus säger till Jesus: "Du är Messias, den levande Gudens Son", svarar Jesus: "Salig är du, Simon, Jonas` son, ty kött och blod har icke uppenbarat detta för dig, utan min Fader, som är i himmelen.
Du kan be 12 timmar/dag i 60 år för en människas frälsning, men om Gud inte uppenbarar kan hon inte ta emot frälsningen.
Du kan förklara evangeliet i åratal för en människa, men hon kan inte förstå eller ta emot om hon inte får det uppenbarat.
Du kan förklara för en muslim, att Jesus är Guds väg till människan och att lagens väg till Gud inte hjälper ett dugg. Men om denne muslim inte får det uppenbarat för sig hjälper det ingenting.
Exemplen kunde mångfaldigas, men samma princip gäller, att Gud måste öppna ögonen för att något skall kunna hända på djupet.
Att ta till sig en ny livssyn och ideologi går däremot bra. Att härma ett kristet beteende och börja använda kristna ord, böner och beteenden är däremot fullt möjligt. Detta gäller även sådana viktiga handlingar som t ex att be om frälsning, tungotal, helande och att falla när någon ber.
Att få någon att upprepa frälsningsbönen, att försöka få någon att komma igång med tungotal genom att upprepa mitt eget tungotal, att få någon att bekänna sitt helande på ett mekaniskt sätt trots symptomen, att putta någon för att låtsas ha kraft så någon faller när man ber för den, allt detta är exempel på hur man på ett mänskligt plan kan försöka framkalla något som bara Guds Ande kan åstadkomma.
I Apg 8:20f säger Petrus till trollkarlen Simon: "Må dina penningar med dig själv gå i fördärvet, eftersom du menar att Guds gåva kan köpas för penningar. Du har ingen del eller lott i det som här är fråga om, ty ditt hjärta är icke rättsinnigt inför Gud."
Vi kan vare sig köpa eller äga ett andligt skeende!
Men Petrus lämnar inte Simon där, utan visar också på en väg ut ur den konstgjorda andligheten. Han säger: "Gör för den skull bättring och upphör med denna din ondska, och bed till Herren att den tanke som har uppstått i ditt hjärta må, om möjligt är, bliva dig förlåten."
Att i egen kraft försöka vara Gud är farligt.
Likaså tror jag att det behövs en uppenbarelse för att en människa skall se lögnen så hon kan vända sig ifrån den.
Jag har själv den erfarenheten, att det är omöjligt både att övertyga sig själv och andra med argument att något är falskt och att man skall lämna en falsk kristendomsutövning.
Jag hade gett efter för ett inflytande och en kristendomsutövning som jag från början hade många spärrar och frågetecken inför. Men ger man efter och släpper på spärrarna är det lätt att bli övertygad och komma in under en annan maktsfär än Guds. Och då är det plötsligt andra krafter som verkar. Det märks bl a på, att ens gamla kristna vänner blir inte lika intressanta längre, ens gamla församling och bönegrupp duger inte längre och splittring är ett faktum. Förnuftet och dess argument blir helt ointressanta. Själv kom jag både från ett sammanhang där en sådan här form av kristendomsutövning var helt främmande, dels hade jag och mina närmaste vänner klara spärrar emot och dessutom utsattes jag för en hel termins påverkan av en stor grupp studiekamrater som med både teologiska, historiska och förnuftsargument visade på det felaktiga i denna kristendomsutövning. Men inget hjälpte!
Liknande har jag sett hos andra. De vill inte lyssna på argument från en som inte är positiv till det inflytande de kommit in under. De vill inte ens lyssna om man varit med i rörelsen och har klara erfarenheter att dela. Ett exempel på detta minns jag tydligt. En familj som bodde i en helt annan del av landet tänkte flytta till en stad i Mellansverige. De fick rådet av sin pastor att tala med några som bott där och varit med i den rörelse familjen tänkte ansluta sig till. Men eftersom man förstod att dessa inte bara hade positiva erfarenheter, var de inte intresserade av att träffa dem. I normala fall om man skall byta bostadsort, församling, hus, arbete, bil o s v är man självklart intresserad av att ta del av både positiva och negativa erfarenheter från en som har erfarenhet av det man tänker byta till. Men så inte i det här fallet, liksom i många liknande fall. Enda förklaringen jag kan se på detta är, att man redan kommit in under ett inflytande där man satt förnuftet och normala argument åt sidan. Det finns helt enkelt en makt och kraft som hindrar en från att se klart.
Själv kom jag slutligen in i en mycket extrem rörelse som hade många falska inslag i sin kristendomsutövning och som jag förstår det även tog emot falska uppenbarelser. Men inte ens där kunde jag genomskåda så långt, att jag kunde lämna rörelsen och inflytandet, trots att jag med egna ögon kunde bevittna övergrepp på barn, t o m mina egna barn och andra bibelvidriga beteenden.
Men en kväll kom förlossningen! Plötsligt i ett möte föll töcknen från mina ögon. Jag såg skillnaden mellan ljus och mörker, mellan Jesus och djävulen, mellan det onda och det goda. För första gången på åratal kunde jag se klart.
Ändå tog det tid att sortera, men en helt avgörande uppenbarelse hade Guds Ande gett mig. Vad nära vänner, församling, teologiska studier, förnuftsargument och studiekamrater inte kunnat övertyga mig om - det visade Guds Ande i ett nu. "Ty av nåden är ni frälsta genom tro - och det icke av eder själva, Guds gåva är det - icke av gärningar, för att ingen skall berömma sig." (Ef 2:8)
Så fort människan försöker i egen kraft att åstadkomma ett andligt skede, förskjuter hon uppmärksamheten från Gud till sig själv och det är avgudadyrkan.
Går man för långt på den vägen, kan det vara svårt att hitta rätt igen eftersom andra än Guds krafter tar över och binder människan i andlig blindhet. Då behövs ett under precis som för Paulus på Damaskus-vägen!
Där var artikeln slut och det som jag fortsättningsvis vill peka på är vad som har betytt mycket för mig för att komma vidare.
Jag har redan pekat på vikten av att se att det handlar om villoläror och villolärare. Om man inte ser det, är det väldigt lätt att kompromissa, att öppna för ekumenik, att släta över det som inte syns så tydligt längre, att studentgruppen ansluter sig till Ny generation, utan att de vet vad som finns bakom, att se mellan fingrarna att församlingsbor börjar åka till Europakonferensen, att ungdomarna går på Nordic-konferenserna som Ny generation anordnar o.s.v. Listan kunde göras mycket lång på komprommisser som lätt blir följden om man inte klart ser och avslöjar villoläran.
När man varit med i trosrörelsen, där en mycket stor del av budskapen är koncentrerade kring vad du som kristen skall göra, kommer du mycket snabbt in i ett lagiskt tänkande; "Om jag inte gör det och inte det, då duger jag nog inte". Vi har redan sett en hel del under tidigare avsnitt hur undervisningen är i trosrörelsen, t. ex. att den troende skall ha auktoritet, råda över skapelsen, regera över omständigheter, hålla djävulen och demoner på plats, tillsäga sin kropp att komma i linje med Guds ord om man blir sjuk, be och ge tillräckligt så att inget ont drabbar o.s.v.
Här tycker jag för övrigt en av trosrörelsens grymmaste och mest cyniska sida ligger. Om du inte får infriat alla löften du fått om gudomlig hälsa, gudomligt välstånd och att du skall vara övervinnare på livets alla områden, så är det ingen annans fel än ditt eget att du inte fått det. För har du inte bett, gett, bekänt eller tagit auktoritet tillräckligt, så får du faktiskt skylla dig själv.
När man kommer ur alla dessa måsten och får se att det är vad Jesus har gjort som är det väsentligaste, så infinner sig en vila. Från att ha bett i timmar förstår man att det är inte det som är det väsentligaste, det kan räcka med ett ord. Och det ordet kan vara viktigare än allt det andra tillsammans.
Ett bibelsammanhang som betytt mycket för mig är Galaterbrevet. Paulus undervisar där församlingen i Galatien, som brottades med att omskärelsen skulle vara nödvändig för frälsningen. Paulus säger då: "Se, jag säger eder, jag Paulus, att om I låten omskära eder, så bliver Kristus eder till intet gagn." (Gal. 5:2). Med andra ord om vi hänvisar till en enda gärning och inte enbart till vad Kristus gjort för oss, så är vi förlorade.
Nåden har blivit mycket dyrbar för mig och jag sjunger gärna om den. Det är en stor befrielse att se, att allt beror på Guds nåd och ingenting på mig, att jag skall få frid med Gud. Jag kan bara, likt rövaren på korset, ta emot vad Jesus har gjort för mig, så är jag räddad.
Jag vet att detta är ofta är ett mycket svårt kapitel, att hitta en kristen gemenskap man trivs i och kan känna förtroende för. För mig tog det också mycket lång tid och att åter gå med i en församling tog över 10 år. När jag kände att jag kunde gå med i en församling, var det nödvändigt för mig att veta att jag kunde lita på herden i förhållande till trosrörelsen och att evangeliet och nåden var helt centralt i undervisningen.
För mig har väldigt många frågor blivit perifera jämfört med kärnan och stjärnan Jesus, som gjort allt för mig och som är den ende jag kan bygga mitt liv på. En gemenskap byggd på den grunden är viktig för mig.
Paulus skriver här: "Men jag fruktar att såsom ormen i sin illfundighet bedrog Eva, så skola till äventyrs också edra sinnen fördärvas och dragas ifrån den uppriktiga troheten mot Kristus.
Om någon kommer och predikar en annan Jesus, än den vi hava predikat, eller om I undfån ett annat slags ande, än den I förut haven undfått eller ett annat slags evangelium, än det I förut haven mottagit, då fördragen I ju sådant alltför väl."
För mig har det här ordet jag först fick i USA blivit levande många gånger och jag har förstått det mer och mer.
Är det alltså möjligt, att församlingen som den store aposteln Paulus grundat, som han undervisat och haft stor omsorg om och som han skrivit 1 Kor. till, att de håller på och avfaller från den rätta tron. Är det möjligt att falska apostlar som förskapa sig till Kristi apostlar, som det står i vers 13, vunnit ingång och helt håller på att vilseleda församlingen.
Ja, det är möjligt och det var faktiskt på det viset! Läs även vers 14-15 och gärna hela detta kapitel. Det har väldigt mycket relevant att säga i det här sammanhanget. Saken är klar, att vi skonas inte idag från sådana som "förskapa sig, att de likna rättfärdighetens tjänare." "Satan förskapar sig ju till en ljusets ängel", så varför skulle han inte ha mänskliga efterföljare idag?
Det är just snarlikheten som förvillar och som länge förvillade mig.
Det är bra att se att du inte varit utsatt för något unikt, utan att detta fanns redan i den nytestamentliga församlingen och har funnits under hela den kristna historien och kommer att öka i ändens tid enligt Jesus.
Kap 5 Sluttankar |
Jag har försökt att putsa lite på baksidan av myntet av trosrörelsen och Livets Ord, bildligt talat. Det finns mycket mer att putsa och även om det aldrig kommer att komma fram hela sanningen, så tror jag det är viktigt att så mycket som möjligt kommer fram, för att fler och fler skall inse att något är galet och kunna börja om. Jag tror också att det gäller att vi som på olika sätt avslöjat och sett den andra sidan av myntet är bäst skickade att hjälpa medsyskon som behöver hjälp att se och lämna det felaktiga. Vi vet alla att det annars kan sluta riktigt illa som det gjort vid åtskilliga tillfällen när sekter har urartat. Och inte minst med Knutby i färskt minne borde vi ta dessa signaler på fullaste allvar.
Om du fortfarande är kvar i trosrörelsen och känner att det jag skrivit talat till dig. Var inte rädd för att likt den där bibelskoleeleven jag skrev om, förutsättningslöst ta tid i bön och be om visshet.
Om du vill får du gärna kontakta mig och jag kan också förmedla andra kontakter som du kan samtala med.
Du är älskad av Jesus och han bär dig i sina armar även genom mörka dalar. Det finns ett hopp och det finns framtid för Dig!
Gud välsigne Dig!
Kap 5b Uppsala Kristna Råd |
Sedan jag skrev denna artikel har en del hänt, som jag kort vill belysa.
Livets Ord har beviljats medlemskap i Uppsala Kristna Råd (UKR). Sättet som det skedde på vill jag kort kommentera.
Ansökan om medlemskap i UKR lämnades in redan 1999. När frågan behandlades på UKR:s årsmöte 2000 blev det ett tungt nej. Det beslutades dock om en fortsatt dialog. Den kom dock till stånd framför allt under 2005.
Efter några träffar där Livets Ord i stort sett bara svarade att man inte känner igen sig i de beskrivningar och frågeställningar som lämnats till dem, så beslutade styrelsen i UKR att skicka ut en remiss till alla medlemsförsamlingarna i Uppsala. Detta hade tidigare beslutats, att alla medlemsförsamlingarna skulle få yttra sig och också ställa skriftliga frågor till Livets Ord, vilka skulle besvaras av Livets Ord.
Remissen som gick ut till församlingarna på vintern 2006 bestod av tre frågor:
Svaren från församlingarna skulle komma in före 28 februari 2006.
Det visade sig att fördelningen på dem som lämnat svar på remissen blev så här:
På fråga 1: Det var 6 positiva, 3 negativa och 8 osäkra eller intresserade av fortsatt dialog eller liknande.
På fråga 2: Där kom det in åtskilliga frågor, närmare 4 fulla A4-sidor. På rådsmötet 2005 utlovades att församlingarna skulle få ställa skriftliga frågor och få skriftliga svar av Livets Ord. Därför var det mycket arbete som lades ner på att formulera lämpliga frågor till Livets Ord.
På fråga 3 hade en del svarat ja, men inte alla. En församling hade t ex ställt 3 sidor med frågor men svarat nej på frågan om besöksdag.
När dagen för rådsmötet närmade sig gick ett mail ut att även de som inte anmält sig nu hade möjlighet att anmäla sig till en information på Livets ord.
Från vår församling var vi 2 som valde att gå på denna information.
Trots vädjanden från flera att få skriftliga svar på våra frågor, valde Ulf Ekman att inte ge ett enda skriftligt svar. Han valde att besvara frågor som kom upp under informationen muntligt.
Själv ställde jag 4 frågor till Ulf, men jag upplevde inte att jag fick något klart svar på någon.
1. Du kallar Katolska kyrkan för skökan på ett band jag har hemma. Hur ser du på det idag?
Det kände han inte igen och ville inte kännas vid.
2. När jag gick bibelskolan undervisade ni om människan att hon är en ande, har en själ och bor i en kropp och ni liknade anden vid en kung, själen vid en tjänare och kroppen vid en slav. Kungen kunde då befalla slaven t ex att vara frisk.
Den här beskrivningen tog Ekman inte heller något ansvar för och han verkar inte kännas vid den undervisningen idag.
3. När en av ledarna på Livets Ord berättade hur fantastiskt det är i församlingen bad jag om ordet när han var färdig. Jag berättade om andra sidan av myntet, hur vi hade uteslutits p g a att vi kritiserat Whaleys sekt i USA, som så starkt betonade demonologin och behandlade barn väldigt illa. Jag förklarade att inte ens min son fick gå kvar på Livets Ords kristna skola efter vår kritik.
På detta svarade Ekman, att vi framför den här kritiken offentligt på olika sätt men att han valt att inte besvara den och inte tänkte göra det nu heller. Han menade att det fanns ”graverande detaljer” som inte kommit fram. Han försökte alltså rentvå sig genom detta och försökte lasta över felet på oss. Jag förklarade då att jag kan göra mig till tolk för åtskilliga som blivit illa behandlade på Livets Ord.
Det som kanske rimmar illa med att det skulle finnas graverande detaljer hos oss är ju i så fall att vi jobbat klanderfritt i församlingens invandrararbete under 6 år, att vi skänkt en stor summa pengar till församlingen just innan vi åkte och framför allt att Ekman själv rekommenderat oss till Whaleys. Annars hade vi aldrig fått komma dit.
4. Slutligen ställde jag frågan till Ulf hur han ser på det idag, att han profeterade nyårsafton 1990 om att Raul Wallenberg lever och skulle träda fram under det kommande året.
Han kändes inte heller vid det och tog ändå mindre något ansvar för det.
Det fanns också andra intressanta frågor som andra ställde. Bl a var det en representant från Baptistkyrkan som på ett mycket ödmjukt sätt framförde att vi båda parter gjort fel och kanske borde be varandra om förlåtelse. Ulf tog upp tråden, men menade att man kan inte tvingas till att be om förlåtelse och att det i så fall inte gäller generellt, utan i enskilda fall.
Nej, inget var nytt under solen. Ulf visade en skrämmande likhet med den maktmänniska han länge framstått som. Det blev tydligare än på länge den här kvällen.
Nåväl hur gick det nu den här kvällen när rådsmötet skulle hållas? Det blev en lång och intressant debatt med många som yttrade sig. Det var åtskilliga ombud som samlats.
Jag försökte bl a framhålla att det jag framskymtat i många samtal inför den här kvällen var att många ville ha skriftliga svar på sina frågor och att många ville se någon form av uppgörelse eller bön om förlåtelse innan man kunde tänka sig att bevilja Livets Ord inträde i UKR.
Det mest skrämmande den här kvällen var dock inte att Livets Ord inte förändrat något alls under ytan, utan det skrämmande var att så många andra förändrats. Så många var beredda att acceptera Livets Ord utan vare sig svar på frågor eller uppgörelse med det förgångna.
Så blev det och nu är de med.
Kap 6 Rekommenderad litteratur m. m. |
Det finns mycket bra litteratur i ämnet trosrörelsen och framgångsteologin. Det finns också en hel del bra hemsidor som tar upp ämnet. Jag vill rekommendera en del och sedan finns det ofta litteraturlistor i böckerna och länkar på hemsidorna som kan leda vidare.
Litteratur:
| Menu Bar | Överst denna sida |