Ulf Ekman säger, i sitt genmäle på Bask/Gunnarssons framhävande av att Livets Ord inte företräder kristen ortodoxi, bl.a. följande:

"Man frågar om Livets Ord har närmat sig den kristna ortodoxin. För att snabbt svara debattörerna så blir svaret nej. Vi har nämligen aldrig lämnat den kristna ortodoxin…Med jämna mellanrum får jag anledning att ta avstånd ifrån människors uppfattningar om vad Livets Ord står för… När vi blir anklagade för att förfäkta denna läran (JDS) blir jag lite överraskad. Varje gång jag hänvisar till det jag har skrivit om detta spörsmål får jag aldrig något svar… grunden, läran eller inriktningen har inte ändrats...de 7 000 bibelskolelever och de några tusen elever på våra friskolor som har fått bibelundervisning hos oss har fått samma grunder i tron utifrån Bibeln, oavsett vilka av de här 17 åren de har tillbringat hos oss."

Låt oss då titta något närmare på en del av det kursmaterial dessa Bibelskolelever genom åren blivit uppmanade att ta del av.

"I begynnelsen var det människans ande som behärskade henne och inte hennes kropp… När Adam syndade skedde något med hans andliga natur, han dog andligen. Andlig död är djävulens natur. Djävulens natur trängde in i hans ande och han blev ett andligt barn till djävulen…Därför måste Jesus straffas för Adams överträdelse, för människans synd, dö andligen och så återge människan ett nytt liv från Gud…

Med den fysiska kroppen har vi kontakt med omvärlden…det är människans ande som når kontakt med Gud, eftersom Gud är Ande. Bara en ande kan nå kontakt med en ande…

Eftersom kroppen har att göra med den fysiska verkligheten och anden med den andliga verkligheten, finns det bara en del kvar av den verklighet människan befinner sig i – sinnets och tankens område. Med själen lever vi alltså i kontakt med den intellektuella verkligheten…Se Dig som en andlig varelse, som äger en själ och bor i en kropp…

Människans ande är den del av henne som känner Gud. Hon är av samma slag som Gud, ty Gud är Ande…Vi kan inte kommunicera med honom mentalt, ty han är en ande. Men vi kan nå honom med vår ande, och det är genom vår ande som vi lär känna Gud…

Vi har redan nu en ny ande, ty vår ande är född av Gud… Detta är den verkliga människan, inte den yttre människan, inte kroppen, utan den inre människan…

Gud kommer inte att göra något med Din kropp eller Ditt sinne. Gud tog kontakt med vår ande och vår ande blev en ny människa…vi kommer fortfarande att ha problem med köttet, men inte med vårt verkliga jag …vem är jag? Jag är den inre människan… Den inre människan ska behärska kroppen …Köttsliga kristna är kristna som behärskas av kroppen…

Anden är den sanna människan, den inre dolda människan…När en människa blir född på nytt får hennes ande, del av det eviga livet… Det Guds liv som kommer in i vår ande, är den Guds natur och det Guds liv, som skapar en ny ande i oss… Ett nytt jag har kommit. Det är denna nya människa som skall behärska vårt tankeliv och vår kropp…

Eftersom den helige Ande inte bor i vårt intellekt, så kommunicerar han inte heller direkt med vårt intellekt. Han bor i vår ande och kommunicerar med oss genom vår ande…Vi måste låta vår ande behärska vårt intellekt om vi skall kunna leva som segerrika kristna…

Evigt liv är Guds natur som kommer in i vår ande…När vi bär på denna Guds natur , kan vi utveckla vår ande…Det är inte själen som blir född på nytt. Det är anden. Så att människan skapades till en varelse av samma slag som Gud. Människan är en ande…

Om en människa är född på nytt har hennes ande blivit en ny ande med Guds liv och natur …djävulen kommer att fly för Dig, eftersom Du är en gudsmänniska."

Att Adam var väsenslik med Gud. Dog andligen och fick djävulens natur. Återlöstes genom Jesu andliga död och pånyttfödelse. Vilket ger människan Gudastatusen tillbaka i hennes pånyttfödelse, så att hon i sin egen livsande, sin egen ande, i sig själv är skapad till likhet med Gud. Är Guds natur och i Guds klass.

• Människoanden är den sanna, hela, enda och rätta identiteten och personligheten.
  
  
• Gud enbart kommunicerar och umgås med människans ande.
  
  
• Människoanden är Guds instängda boplats i människan, eftersom den är väsen av samma klass och natur som Gud.
  
  
• Gud gör inte något med människans själ, sinne och kropp. Det ska människan själv göra, genom att hennes rätta identitet, anden, skapad till likhet med Gud, tar kontrollen över själ, sinne och kropp. Uppenbarelsekunskapen från Gud kommer till hennes egen ande, där den är deponerad.
  
  
• Människan får en egen ny ande, en ny människa, som aldrig funnits förut, skapad till likhet med Gud. Hon är alltså, i sin rätta identitet och personlighet, anden, Gud i sig själv.
  
  

• I trosförkunnelsen är Adam väsenslik med Gud i alla avseenden. Hans identitet och personlighet är skapad till likhet med Gud. Adam begår högförräderi och dör andligen. Andlig död är en natur. Satans natur, som nu är Adams ande, hans identitet. (Han är alltså efter fallet en liten djävul, som har en själ och bor i en kropp).
  
  
• De räknar inte synden som en natur som kom in i fallet, utan köttet är själen, sinnet och kroppen, som domineras av andlig död = satanisk natur i människans fallna ande.
  
  
• Genom Jesu andliga död och pånyttfödelse återfår människan i sin pånyttfödelse sin Gudastatus. Hon får en ny ande, som är skapad till likhet med Gud. En ny människa som aldrig har funnits förut, utan förflutet, den invärtes människan, anden, blir skapad till likhet med Gud. Hon har återfått sin rätta Gudomliga identitet och personlighet. (Hon är nu en liten Jesus, som har en själ och bor i en kropp).
  
  
• Den gamla människan, identiteten andlig död, satans natur i anden, den gamla identiteten och personligheten, finns inte mer. Den gamla människan, den gamla identiteten är borta.
  
  
• Denna nya Gudomliga människa, den egna livsanden, människans egen ande, ska ta kontrollen över själen, sinnet och kroppen (köttet). Människans egna ande och köttet (själen, sinnet och kroppen) ligger i strid med varandra.
  
  

Var står dessa punkter i Bibeln? Hagin tar ut spridda citat ur sitt sammanhang, för att styrka den här bilden. Vi behöver som kristna fördjupa oss i de Bibelsammanhang, där trosförkunnelsen hämtar sina citat. Så att vi i Guds Andes ljus kan uttrycka den sanna betydelsen bakom orden. Eljest förförs människor av den förvanskade betydelsen. Uppbyggt till ett skenbart logiskt mönster. Anpassat så att det ska verifiera det falska lärosystemet.

Var står det att Gud bara förmedlar sitt liv till och kommunicerar enbart med människans pånyttfödda ande? Hur kommunicerade då Gud med människan på GT:s tid? När människan inte var född på nytt.

Min erfarenhet är att Gud talar främst via tankarna. Men även med hela mitt väsens alla "sinnen", "mekanismer", "mottagningsorgan" eller vad man nu ska kalla det. (Att bara knyta det till människans egen livsande som gör henne till en levande varelse av sjä och kropp leder vilse). Men Gud talar aldrig emot, utöver eller som en "ny uppenbarelse", utanför Skriftens ram och riktlinjer. Då är det helt enkelt inte Gud som talar, varifrån eller på vilket sätt det än kommer.

Där tror jag att varje sant troende som lever i en innerlig umgängelse med Jesus, lär sig erfara, när det är Herdens röst eller en främmande röst. Är det något som går i strid med det Skrivna Ordet, emot eller utöver Skriftens ram och riktlinjer, behöver man aldrig ifrågasätta att det är en främmande röst.

Var står det att människoanden, livsanden i människan, som gör henne till en levande själ, själva människolivet, livsanden i människan, är eller blir här i tiden, av samma natur och klass som Gud?

Måtte de sanna Bibellärarna i vårt land träda fram och i tal och skrift vederlägga trosförkunnelsen utifrån Skriften. Själv är jag en enkel lekman, som driven av nöden, tar till "pennan", när de andliga ledarna uteblir med tystnad, för att om möjligt rädda någon undan den villfarelse, som nu drar fram genom kristenheten. I skenet av en falsk väckelse. Gömd bakom det kristna språkbruket. Där orden fått en helt ny betydelse än den kristna ortodoxin tidigare lagt i dem.

• Att människan utgör en helhet och enhet av ande, själ och kropp, där hela människan är hennes identitet och personlighet.
  
  
• Att Gud kommunicerar och umgås med människan på alla plan, nivåer och sinnen av hennes väsen.
  
  
• Att det inte handlar om andebyte, utan om tronskifte. Att hela människan, med ande, själ och kropp och med en syndens natur integrerad i sitt hela väsen, nu i pånyttfödelsen, även får en ny natur, Guds Ande integrerad i hela sitt väsen.
  
  
• Tronskifte. Till att inte vara slav under synden, utan ha Guds Ande som Herre och ledstjärna. Hela människans liering (till ande, själ och kropp), den ursprungliga, naturliga människans liering med Guds Ande, är den nya människan, den nya skapelsen.
  
  

Hagin har alltså lagt grunden, för den gnostiska uppdelningen, sönderdelningen och motpolsställningen mellan själ och kropp, som antagonist till anden. Där kroppen enbart är i förbindelse med materien och anden det som har umgänge och kontakt med Gud. Han talar om "köttet", som enbart handlade det om kroppen. Eller kropp, sinne och själ som den själiska människan, köttet. Den fallna människan är i sin rätta identitet, anden, satans natur. Alltså en liten djävul, som har en själ och bor i en kropp.

Medan "köttet" i Bibeln, även är benämningen på synden, den natur som integrerades i människans väsen i fallet. Det handlar inte om ett naturskifte i människans egen ande i fallet, utan om att hela människan förlorat sin umgängelse med Gud. Det handlar om ett tronskifte, så att hela människan, istället för att ha Guds Ande som Herre och ledstjärna, blir en slav under den integrerade syndanaturen. Som inte är knutet till enbart vare sig anden för sig, eller själen eller kroppen för sig. Utan inbegriper hela människan.

Hela människan är under inflytande av syndens aktivitet. Inte genom att den egna andens sataniska natur dominerar hennes själ och kropp, utan därigenom att syndanaturen är integrerad i hela människans väsen.

"Köttet" syftar även på hela människans liering med syndanaturen – den gamla människan. Som inte enbart är knutet till vare sig ande, själ eller kropp var för sig, utan inbegriper hela människan. Det "inre medvetandet" - "evigheten lagd i människans hjärta" - livsanden - är här i tiden helt sammansmält med mitt "yttre medvetande" - mina själsliga förmögenheter och min tanke och fysik.

Den själiska människan i Bibeln är den gamla människan. D.v.s. Den naturligt skapade människan med egen livsande, ande, själ och kropp - hela människan i liering med syndanaturen.

Efter fallet, är människan -i sig själv - den naturliga människan, vare sig ond eller god. Demonisk eller Gudomlig. Men synden, som en integrerad del av hennes fallna natur, gör att det goda som hon vill, gör hon inte, men det onda, som hon inte vill, det gör hon.

Paulus säger: "Om jag (den naturliga människan) gör vad jag (naturliga människan) inte vill (viljan fängslad), så är det inte mer jag (naturliga människan) som gör det, utan synden som bor i mig (som en integrerad del av mitt väsen)".

Ordet mig uttrycker - människans liering med synden ( den natur som integrerades i människans hela väsen och som i sin aktivitet når hela människan och inte är knutet till någon viss fixpunkt eller visst "element" i hennes konstitution). En liering, som gör henne till en syndens slav - för att mätta, hennes drivkraft - egoismen, som sitter på "hjärtats tron".

Människan är ingen djävul. Då vore hon inte räddningsbar. Jesus har inte dött för och försonat djävulen med Gud. Han är inte räddningsbar. Vore människan en djävul vore hon helt fördärvad och inte räddningsbar.

Människan är efter fallet helt Gudsfrånvänd, slav under synden, oförmögen att åstadkomma en förändring och nå relation med Gud. På väg att bli helt fördärvad genom lieringen med syndanaturen. Ett fördärv som fullbordas i evigheten om inte Gudsgemenskapen upprättas här i tiden.

Den naturligt skapade människan, som Jesus går in och räddar, är i sig själv, varken ond eller god, varken djävulsk eller Gudomlig. Men hon är före pånyttfödelsen slav under syndanaturen och egoismen, som istället för Guds vilja, i fallet blev hennes drivkraft.

Människans egen ande, livsanden, hennes liv, måste ses som integrerad i hela hennes väsen och inte ses som en fixpunkt, naturskild från övriga konstitutionen. Eljest vore hon ju inte heller kroppsligt vid liv. Bibeln säger att kroppen utan ande är död. Människans egen livsande är det som gör att hon lever och finns till. Gör henne till en levande varelse av själ och kropp. Själva livet i henne. Livsanden är integrerad i hela hennes väsen.

I pånyttfödelsen får hela människans liv, livsanden och hela människans väsen, en andlig gemenskap med Gud igen, livsförbindelse med Gud.

Guds liv, Guds Ande, behöver ses som integrerad, i människans helhet i en andlig gemenskap = en livsgemenskap och livsförbindelse.

Vi behöver komma bort ifrån det gnostiska tänkandet kring människans konstitution och se helheten och enheten av människan. Med människans egen livsande som integrerad i helheten. Syndens natur som integrerad i helheten. Guds Ande som integrerad i helheten.

Det är inte människans egen livsande (människans eget liv, som gör henne till en levande varelse av själ och kropp), som är i strid med sin egen själ och kropp. Det är Guds Ande som i hela människans väsen står i strid mot syndanaturen.

Den gamla människan (den naturliga människan i liering med syndanaturen) och den nya människan (den naturliga människan i liering med Guds Ande) är antagonister och strider om vem som ska ha herraväldet. Guds Ande eller syndanaturen. Vem som ska sitta på hjärtats tron och vara människans Herre, ledstjärna och drivkraft. Synden och egoismen eller Guds vilja, Ande och Ord.

Den naturliga människans liering med Guds Ande i pånyttfödelsen (den nya människan) införlivar henne med en Livets Andes lag, som vill vara en mur, gentemot syndens och dödens lag, som fortfarande, här i tiden, finns närvarande i den gamla människan (den naturliga människan i liering med synden).

Syndanaturen är inte borttagen, men den naturliga människan erbjuds att i lieringen med Jesus få agera och vara som "död" gentemot synden och fri att leva gentemot och underordna sig Livets Andes lag, Guds Ande, vilja Ord och ledning, vars aktivitet påverkar och når hela människans väsen och inte enbart är knutet till någon viss fixpunkt eller del av människan.

Vi behöver se enheten och helheten av både den icke troende människan och den troende människan.

Vi behöver komma bort ifrån det gnostiska tänkandet kring människoanden, som en, här i tiden, fixpunkt, väsens och naturskild från människans övriga konstitution. Som en antagonist till själ, sinne och kropp.

I pånyttfödelsen är det inte människans egen ande, som varit död och nu fått ett nytt liv. Men Gudsgemenskapen som varit död, har nu fått liv igen. Hela människan, har blivit inbegripen i ett nyskapande i Kristus. Hela resultatet av det, når sin fullbordan på uppståndelsens dag.

Var i Bibeln står det, att när Gud förmedlar sig till en människa, så är det bara till människans egen ande, bara till människans egen livsande (som gör henne till en levande själ och kropp)? Att det automatiskt är Guds tätt tillslutna och enda boplats? Var står det, att det bara är med människans ande, som Gud kommunicerar? Det är människotankar. Snarare djävulska tankar för att kunna fylla igen en djävulskt falsk frälsningsmall. Var står det att människans ande, är hennes rätta sanna och hela personlighet?

Människans egen ande är den livsande som Gud blåste in och gjorde henne till en levande själ. Alltså själva livet i människan, som gör att hon lever och finns till. Det livet är lika mycket inbegripet i hennes själ och kropp (integrerat i helheten), eljest vore hennes kropp död (kroppen är utan ande död).

Människoanden, livet i människan, genomgår inte en naturförändring vare sig i fallet eller i pånyttfödelsen. Men hela människan förlorar i fallet umgängelsen med Gud. Det uppstår tronskifte. Hon är andligt död, har alltså inte med sitt liv, sin livsande och hela sitt väsen gemenskap med Gud. Ingen livsförbindelse med Gud.

I pånyttfödelsen får hela människans liv, livsanden och hela människans väsen en andlig gemenskap med Gud igen, livsförbindelse med Gud.

"Guds Ande vittnar med vår ande…" Guds liv vittnar med vårt liv, Guds Ande vittnar med vår livsande. Hela Guds väsen, vittnar med hela vårt väsen. En personlig kommunikation mellan Gud och människa på alla plan.

När vi beder i "ande och sanning", innebär det att jag beder med hela mitt liv, hela mitt väsen är inbegripet i en uppriktig bön, kommunikation och umgängelse. Jag ber i ande och sanning.

Den som inte med sitt liv, lever i Gudsumgängelsen. En "själisk människa", kan inte förstå Gud. Han måste utgrundas "på ett andligt sätt". Människan måste leva i Hans gemenskap för att förstå Honom. Den som med sitt liv och väsen (sin livsande). Med sitt liv och hela personlighet, hela människan, som lever i umgängelse med Jesus, förstår och erfar Gud. Förstår det andliga livet. Gemenskapen med Gud. Lieringen mellan hela människans liv, och Guds liv, Guds Ande.

Människans egen ande, livsanden, hennes liv, måste ses som integrerad i hela hennes väsen och inte ses som en fixpunkt naturskild från övriga konstitutionen. Eljest vore hon ju inte heller kroppsligt vid liv. Bibeln säger att kroppen utan ande är död. Människans egen livsande är det som gör att hon lever och finns till. Själva livet i henne. Livsanden är integrerad i hela hennes väsen.

Liksom Guds Ande, Guds liv behöver ses som integrerad i människans helhet i en andlig gemenskap = en livsgemenskap och livsförbindelse. Det är det nya i pånyttfödelsen. Den nya livsförbindelsen för hela människan med Gud. Det är den nya skapelsen. Som inte gjort henne Gudomlig i sig själv, men lierat henne med Gud. Hon har fått del av Gudomlig natur. Livet i människan, hela människan, har fått livsförbindelse med Livet i Gud, Guds Ande. "Blivit en ande med Gud" Återupprättad livsförbindelse för hela människan med Gud.

Guds Ande finns integrerad hos den troende på ett mirakulöst sätt i hela den troende människan. Fram till den kroppsliga döden. Precis som synden finns integrerad i hela denna människa. Utan att fördenskull någondera är "synonymt väsens förenat" med människans egen livsande. Eller uteslutande berör, har sin kommunikation med eller påverkar enbart människans egen ande. Hela människan är inbegripen i bägges aktivitet.

Det är inte människans egen livsande, människans eget liv (som gör henne till en levande själ), som är i strid med sin egen själ och kropp. Det är Guds Ande som i hela människans väsen står i strid mot syndanaturen.

Den gamla människan(den naturliga människans liering med syndanaturen) och den nya människan(den naturliga människans liering med Guds Ande) är antagonister och strider om vem som ska ha herraväldet. Guds Ande eller syndanaturen.

Guds Ande flyttar inte in på ett sådant sätt i människans egen ande, så att människans egen ande och Guds Ande är av samma slag och natur. Guds Ande flyttar inte in i människan på ett sådant sätt, att människan, i sig själv, redan i den här tiden, är som en Gud.

Gud är Gud och människa är människa och människa lierad med Gud - genom Guds Ande, fram till förlossningens dag. Då Guds Ande genomsyrar hela människans liv och väsen till ande, själ och kropp och hon blir en förhärligad/förverkligad människa med en evighetsnatur som passar in i den eviga gemenskapen med Gud.

Den ande, själ och kropp, den helhet människan var, vid sin jordiska födsel, blir tack vare pånyttfödelsen, genom hela människans liering med Guds Ande, integrerad i hela hennes väsen, här i tiden, blir på uppståndelsens dag, förvandlad till en förhärligad/förverkligad människa med en evighetsnatur som passar in i den eviga gemenskapen med Gud.

Människolivet, livsanden, anden, livet här i tiden, integrerad i hela människan, "evigheten lagd i människans hjärta," Själva livet i människan, är av evighetskaraktär. Kroppen frånskiljs vid den kroppsliga döden, men samma jordiska kropp som var här i tiden, återförenas i uppståndelsen med sin egen livsande (som är lierad med Guds Ande efter den kroppsliga döden) till en uppståndelse av hela människan till en förhärligad/förverkligad människa med en evighetsnatur som passar in i den eviga gemenskapen med Gud. Detta alltså för den som här i tiden lever i Hans umgängelse.

Livet här i tiden, integrerad i hela människan, livsanden, livet av evighetskaraktär, förblir utan upprättad Gudsgemenskap här i tiden, andligt död = en evighet utan Guds gemenskap. Eller med upprättad gemenskap med Gud här i tiden når hon evigt liv = en evighet i Guds gemenskap.

Mellan den fysiska döden och uppståndelsen, synes utifrån Bibelns beskrivning, de själsliga förmögenheterna som tanke, känsla, förmåga att kommunicera, vid kroppens åtskiljande från det immateriella i människan, följa med livet i människan, livsanden, anden, i en liering med Guds Ande och leva i en medveten tillvaro, antingen i paradiset (den troende) eller dödsriket (den icke-troende). Fram till uppståndelsen.

Gränsen mellan livsanden, anden och själen och sinnena i människan, synes utifrån Bibeln, vara väldigt flytande och går in i varandra i en sammanflätning till en enhet och helhet.

När vi ibland säger att vi upplever i vår ande, anar jag personligen, att det handlar mindre om vår egen ande och mer om det faktum, att Guds Ande, integrerad i vårt väsen, ger sitt vittnesbörd till våra sinnen.

Min personliga erfarenhet är t.ex. när Gud tänder varningslampan för en villoande, så når den varningen även min kropp. Så att jag rent kroppsligt mår dåligt av kontakten med det falska.

I en sådan situation behöver man kolla upp i läran, av det man mött, för att få det falska bekräftat utifrån Ordet. Det har jag gjort med trosförkunnelsen efter den starka varningssignal jag upplevde Guds Ande gav i min första kontakt med den. Desto större insikt jag får i det falska lärosystem, som trosförkunnelsen är uppbyggt kring, desto mer förstår jag varför Gud så intensivt varnade för trosförkunnelsen.

Den fallna människan har två naturer. Dels den naturliga ursprungliga människan med egen ande själ och kropp plus den onda syndanaturen. Den finns inom människan utan att vara människan i sig själv. Men hon är syndanaturens slav. Den gamla människan. Den naturliga människans liering med syndanaturen.

1. Synden finns kvar, integrerad i hennes väsen.
   
   
2. Även den ursprungliga naturliga människan med sin egen natur av egen livsande som levande själ och kropp (som har fått liv på så sätt att hon blivit levande gentemot Gudsgemenskapen - utan att fördenskull vara skapad till likhet med Gud i sig själv). Den naturligt skapade människan finns där.
   
   

   Det är inte frågan om en ny människa, som aldrig har funnits förut. Det är den naturliga, ursprungliga människan med en egen mänsklig livsande, själ och kropp. Allt i en enhet. Den naturliga människan.

3. Där bor nu också Guds Ande. Det nya som hänt – den nya skapelsen, är den naturliga ursprungliga människan i liering med Guds Ande, integrerad i hela hennes väsen. Den nya människan. Den naturliga människan i liering med Guds Ande.
   
   

Den kristne väljer stundligen vem som ska vara hennes Herre, drivkraft och ledstjärna. Synden, egoismen och orättfärdigheten eller Guds vilja, Ande och Ord. Vem hon följer berör hela hennes människa. Jag, hela människan - inte bara människans egen ande - är inbegripen.

Enligt trosförkunnelsen:

• I trosförkunnelsen är den nya människan, Din egen nya ande. En ny människa utan förflutet, som aldrig funnits förut. En människa skapad till likhet med Gud. Det är den nya människan. Din egentliga identitet och personlighet. (Kristus i Dig)
  
  
• Den gamla människan är andligt död. Andlig död är en natur. Djävulens natur. Den gamla människan, Din förra egentliga identitet och personlighet, Ditt jag, andlig död, djävulens natur, finns inte längre efter pånyttfödelsen. Djävulen finns inte i Din nya identitet och personlighet. Där är Du skapad till likhet med Gud. Med Guds tro, Guds rättfärdighet, Guds kraft, namnet Jesus och Guds alla attribut deponerade. Färdiga att förlösas. (Släpp Jesus loss!)
  
  
• Problemet är att själen och kroppen (köttet), som inte är Din egentliga identitet och personlighet, utan något som Du, jaget, har och bor i, fortfarande står under inflytande av den djävulska sinneskunskapen och denna världens furste, djävulen.
  
  
• Lösningen är att Du bara identifierar Dig och bekänner Dig till den nya människan, Din egna nya Gudomliga ande, skapad till likhet med Gud, den nya människan. Din egen ande. (Kristus i Dig)
  
  
• Lösningen är att anden; den nya människan, skapad till likhet med Gud, tar kontrollen över själen och kroppen (köttet). Gud gör ingenting åt detta. Det ska Du själv, Din egen ande, jaget , Din rätta identitet, den nya människan skapad till likhet med Gud, sköta om.
  
  

  I striden mellan anden (Din egen ande) och köttet (själen och kroppen), ska anden, Din egen ande, skapad till likhet med Gud (Kristus i Dig), Din verkliga identitet och personlighet, ta kontrollen och befria själen och kroppen från sinneskunskapen och djävulens inflytande. Detta sker med uppenbarelsekunskapen som kommer upp och finns i Din egen ande.

• I uppståndelsen får Du en ny kropp. En kropp av eld och ljus. Precis som Adam före fallet. Där han vandrade med Gud fullständigt lik Gud i alla avseenden.
  
  

Detta är ingenting annat än en djävulsk pusselbit, i ett sataniskt lärosystem, för att försöka få människan att tro, att hon i sig själv, redan här i tiden, är som Gud. Lura människan så att hon missar den sanna Gudsgemenskapen, missar målet och praktiserar ett förlösande av, sin egna obefintliga Gudomlighet, i sin egen ande. En ockult teknik som skapar ockulta manifestationer. Djävulen får hålla lekstuga och framstå som Gud i Guds ställe.

Detta är i trosförkunnelsens framställning så kringgärdat med en blandning av sanning och lögn. Med Bibelcitat och skenbar Skrifttrohet. Så att många i en slags förvirring, påverkade av en suggestiv atmosfär och påverkade av duperande och manipulerande personligheter, sugs med i förförelsen. Utan att egentligen inse vilket läropaket de köper, när de försöker ta till sig det "goda" från trosförkunnelsen.

Den troende äger i sig själv inte någon egen Gudomlighet, men hon har i lieringen med Jesus blivit delaktig av Gudomlig natur och är i ett "Andligt väsende".

Den kristne, lever inte konstant i Anden (i Guds vilja), sitt andliga väsende, den nya människan. Inte heller konstant i den gamla människan, lieringen med syndanaturen (köttet). Hon växlar emellan. Ibland medvetet. Ibland omedvetet.

Men hos den sant troende, är livsprincipen och livsinriktningen, att leva sitt liv i den nya människan. I liering med Jesus. I sitt andliga väsende. Lieringen med synden upplevs som en smärta och driver henne till förlåtelsen, nåden och ett förblivande i Kristus, ett förblivande i lieringen med Jesus. Ett förblivande under Livets Andes lag. Ett förblivande i sin liering med Jesus i en kärleksrelation med hela sitt väsen..

Här i tiden, lever den troende i spänningsfältet mellan den gamla (lieringen med synden=köttet) människan och den nya (lieringen med Guds Ande) människan. Lever i spänningsfältet mellan den nuvarande och kommande tidsåldern i Guds härlighet.

På uppståndelsens dag är hela människan till ande, själ och kropp inbegripen. Det är då inte frågan om en ny ande, en ny själ, en ny kropp. Hela människans identitet och personlighet till ande, själ och kropp är inbegripen. Samma hela människa, som fanns till här i tiden, blir i uppståndelsen, genom lieringen med Guds Ande, uppstånden och förvandlad till en förhärligad/förverkligad människa med en evighetsnatur som passar in i den eviga gemenskapen med Gud.

Hagins resonemang om en ny annan ande, som är människans egentliga identitet, en ny annan människa, som aldrig funnits förut, skapad till likhet med Gud, i sig själv, och en ny annan kropp i uppståndelsen, är ett "bottennapp" i ett försök att skapa logik i det falska lärosystemet. Som ska finna en lösning på hur människan, i sig själv, redan i den här tiden, är som Gud.

"Gud skapade människan i klass med sig själv och gav människorna rätten att råda över allting på jorden och behärska den med auktoritet…Människan som skapats i klass med Gud begick högförräderi och förlorade sin ställning. Hon kom in under djävulens välde. Djävulen var nu denna världens gud. När människan underordnade sig satan dog hon andligen och hennes andes herravälde över själ och kropp upphörde. Endast anden kan få uppenbarelsens kunskap och vishet från Gud…

Hur skulle Jesus lösa människan från djävulen…genom att bli synd för oss, måste han andligen dö och skiljas från Fadern och ta syndens straff ända ned i dödsrikets hemskaste plats…ingen har lidit andligen som han, som genom att bli synd för oss, skiljdes från Fadern och förenades med de ogudaktiga...

Korset är inte Jesu lidandes höjdpunkt. Men vårt förstånd kan inte sträcka sig längre…Det kunde inte ges någon återlösning med mindre än att någon trädde in i andevärlden och sonade synden. Jesu svåraste lidande begynte efter döden i dödsrikets pinorum, där de ogudaktiga var...

Jesus blev född på nytt och kunde som den förstfödde ta itu med att göra dens makt om inte, som hade döden i sitt våld, det är djävulen…När Jesus uppstod från de döda, så var det därför, att han besegrat de sataniska krafter som hållit människan bunden…

Kristendom är det som Gud gör med människans ande. När människans ande blir pånyttfödd, kan hon föra en segerrik strid mot andra andar, som står Gud emot. Människan är ande, skapad i klass med Gud… människan måste vara styrd av sin ande. Hon har en själ som skall vara andens lydige tjänare och bor tillfälligt i en kropp…

Du har nu en helt ny identitet och har den legala rätten att råda där förut fienden rådde över Dig. Du har inte någon anledning att frukta ditt förflutna. Du har nämligen inget förflutet! Du är nämligen en ny skapelse. Du är rättfärdig…För att kunna leva i gemenskap med Gud måste människan ha samma slags liv. Hon måste vara skapad i klass med Gud...

Den troende har full – makt att bära fram Jesu namn. Namnet motsvarar hans personliga närvaro. Detta namn har han gett oss legal fullmakt att använda oss av…Kristi händer är bundna tills han får bruka våra. Om vi bara kunde begripa hur hjälplös Gud är, tills han får bruka sin kropp på jorden …

Vi har så svårt att omfatta den troende människans enorma auktoritet över det onda genom sin andliga kraft…striden fortsätter med de osynliga makter som bara kan övervinnas med vår andliga kraft…tro är en produkt av vår ande och vi tar auktoritet över de onda andemakterna…

Det du tror och uttalar registreras i din ande och kontrollerar ditt liv. Du får det som du säger. Vår tro är inte starkare än det vi bekänner och uttalar…

Djävulen går omkring som ett rytande lejon och söker, vem han må uppsluka. Jag har getts makt och auktoritet att stå honom emot. Om inte Du personligen står emot djävulen, så vädjar du förgäves till Gud."

Hos Sten Nilsson ligger JDS – läran omaskerad. Omän inflätad i en förvirrande blandning av sanning och lögn. När han skrev boken var ännu inte kritiken mot JDS väckt och kunde framföras relativt öppet. Idag däremot smygs det med JDS och den ska liksom bara glida med, underförstått och maskerat i det övriga av det falska lärosystemet.

Det finns hos Nilsson inget tal om att försoningen mellan Gud och människa sker igenom Jesu jordiska liv och avslutas på korset med offret av en syndfri människas blod och lekamen. Att det är försoning mellan Gud och människa det handlar om. Att försoningen mellan Gud och människa sker där i Jesu jordiska kropp, som Skriften säger.

Hos Sten Nilsson handlar det bara om hur Jesus tar människan loss från djävulen. Försoningen för vår förlåtelse och tillgång till evigt liv, handlar om hur Jesus strider med djävulen, dör andligen (skiljs från Fadern). Andlig död är enligt trosförkunnelsen en natur. Djävulens natur.

Allt handlar om en strid med djävulen, som avslutas i dödsriket där Jesus besegrar djävulen och föds på nytt. (När det i Bibeln talas om att Jesus är förstfödd åsyftas, att Han från evighet är förstfödd av Gud, innan jordens grund var lagd!) Påhittet att Jesus dör andligen och behöver pånyttfödelse, görs för att pussla ihop en lösning för hur människan i sin pånyttfödelse ska komma i samma position och ställning som Jesus. Redan här i tiden vara som Gud i sig själv.

Försoningsblodet säger Nilsson att Jesus bär inför Gud in i det allraheligaste först vid himmelsfärden.

Medan Bibeln uttrycker att Jesus gick med försoningsblodet in i det allra heligaste i och genom sin kroppsliga död på korset. Då när förlåten rämnar i templet och Gud visar att vägen in i det allra heligaste och Hans gemenskap var öppen. Då var förlåtelsen och det eviga livets gåva tillgänglig, genom tillräknad rättfärdighet för offret av Kristi kropps och blods skull.

Men för Nilsson har det som händer på korset inte betydelse för människans evighet. Det är ett andligt problem som sitter i människans ande och kan bara lösas genom Jesu andliga död och pånyttfödelse.

Det som händer på korset har för Nilsson bara betydelse för vår kropp och själ. Att det finns kroppslig hälsa i Jesu sår och hälsa för själen därigenom att Jesus bar vår ångest upp på korset.

När han citerar, hur Jesus triumferat över andemakterna, hoppar han över att det står, att det var på korset Jesus triumferade över dem. För Nilsson sker triumfen över andemakterna i dödsriket.

Hos Nilsson ligger all fokusering, på människans egna rättigheter, delegerade makt, auktoritet och fullmakt. Allt blir i praktiken ett enda krigande mot djävulen, mer än en umgängelse med Jesus.

Det är inte frågan om att Jesus genom sin Ande, utifrån sin tron verkar. Det är människan själv, skapad till likhet med Gud i sin egen livsande, som inifrån sin egen ande, den invärtes människan, som ska förlösa den Guds tro, kraft och auktoritet som där är deponerad.

Jesu egna händer är bundna och Gud kan bara hjälplöst och utestängd från sin skapelse, titta in och se på hur gudamänniskan, skapad till likhet med Gud i sin ande, lyckas i striden med djävulen. Lyckas med att återerövra skapelsen åt Gud. Med andlig makt inifrån människans egen ande.

Detta är något som tilltalar maktmänniskan och hennes ego. Att utan beroendeställningen till Jesus, i sig själv, inifrån sin egen livsande, få äga rättigheter, auktoritet, makt, inflytande och kontroll. Att själva få vara Gud.

Det var den frestelsen människan föll för i lustgården. Här lägger fienden i JDS – läran och trosförkunnelsens lärosystem, ut samma fälla. Bara mer klätt i dagens kristna språkdräkt. Idag är det inte en orm, utan de kristna ledarna, som går i spetsen, introducerar och försvarar denna förförelse.

När Nilsson talar om att segrande vandra i tro, syftar han på att människan äger Guds tro i sin egen ande, en ny natur i sin egen ande som är tro - i hennes egentliga jag - hon äger alltså Guds tro, i sig själv.

Tron är inte en förtröstan till Jesus, i en relation till Honom. Utan ett slags mekaniskt instrument från Gud, som fungerar och ger resultat. En slags övertygelsekraft som människan fått, som en ny natur i sin ande.

En natur som människan, äger i sig själv, för att skapa tecken och under. En natur, av Guds tro, i sin ande, så att hon kan, återerövra från djävulen det han stulit. Bli en övervinnare och ernå överflöd på livets alla områden.

Tron blir till en övertygelsekraft, i stort sett frikopplad från trons sanna objekt Jesus Kristus. Fokuseringen förs över till en tro på andligt verkande principer, inifrån människan själv, inifrån sin egen livsande. Kan hon rätt lära sig bruka sin tro, kan hon själv agera och regera, i den andliga världen, med en egen delegerad andlig makt. Hämta ut sina rättigheter. Återerövra hälsa, pengar och mirakler. Överflöd på livets alla områden.

Den troende ska lära sig den "kreativa visualiseringen". Hon ska visualisera det hon, via uppenbarelsekunskapen till sin ande, ser att djävulen stulit från henne. Bruka den Guds egen tro, hon har som en ny natur, i sin ande och återerövra från djävulen, det som hör henne till. Nu när hon är såsom en Gud, denna tidsålders Gud och råder över skapelsen.

Tron som den nya Gudsnaturen i människans egen ande, blir det verktyg i hennes hand, varigenom hon ska tillägna sig uppenbarelsekunskap till sin ande. Så att hon kan leva i sin egen andes tro och därigenom ska hennes ande ta kontrollen, över hennes själ och kropp. Återerövra den kontrollen från satan, som eljest regerar hennes själ och kropp.

Det blir, en tro på själva ordens egna inneboende magiska makt, att skapa i andevärlden. En bekännelse av tro på sin egen (Guds) tro, inifrån sitt eget hjärta. Till en övertygelsekraft att regera i den andliga världen. Du ska få det Du bekänner Dig till. Detta är en teknik, som används i ockulta sammanhang, för att framkalla det man önskar. Därför sker det i trosförkunnelsens andliga utövning, ockulta manifestationer. Precis som när dessa tekniker används i icke-kristna sammanhang.

Den troende förleds in i en egen kamp mot djävulen. Nilsson säger att tron ger Dig seger. Han säger inte att Jesus vinner seger för Dig. Det blir Din egen tro, i Din egen ande, som Du ska strida med. Det blir Du själv som i praktiken strider.

Hur ska Du då leva ut denna övervinnande tro? Jo, genom att leva ut Din egen tro och Din egen gudomlighet. Det är till denna slutkonsekvens fienden vill lura människan fram till, genom det lärosystem Nilsson egentligen företräder. Bakom det manipulerande kristna språkbruket.

Fienden lyckas då lura människan tillbaka till fallets dag, där hon ska tro att hon i sig själv, kan bli såsom Gud redan här i tiden. Få henne att försöka frigöra sin egen tro och gudomlighet, varigenom satan, precis som i ockulta sammanhang, när man försöker praktisera precis samma sak, ska kunna manifestera sig med ockulta fenomen, som blir till plagiat av Guds verk.

Det finns en hel del sanningar i det Nilsson skriver kring helande. Hur Jesus bar våra sjukdomar. Att det finns hälsa i Hans sår. Hur Han bar vår ångest. Hur Gud både vill och kan hela och läka människan även till kropp och själ.

Men vad hjälper det när allt i slutändan är förgiftat av trosförkunnelsens falska lärosystem. Det skapar bara förvirring och bränd mark kring det som är riktigt, beträffande helande, demoner, tro och bekännelse. Att i Jesu namn sätta människor fria. Inte bara tillägna oss syndernas förlåtelse och evigt liv, utan även förkunna och tillägna oss att Jesus avväpnat andevärldens furstar, burit våra sjukdomar, vill hela och läka människan.

Men trosförkunnelsens utgångsläge för helande är falskt, genom att det sker utifrån läran att människan genom pånyttfödelsen äger syndfrihet, full hälsa, gudomlighet och Guds tro i sin egen ande, i sig själv. Deras enda, hela och rätta identitet och personlighet. En konsekvens av den falska människosynen kopplad till den falska JDS – läran och påstådda pånyttfödelsen av Jesus i dödsriket och att människan i sin pånyttfödelse äger samma position och konstitution som Jesus.

Deras teologi är ju, att så enbart ta emot uppenbarelsekunskapen om detta till sin egen ande. Gud kommunicerar ju bara med anden och man ska inte lyssna till sinneskunskapen som kommer från djävulen. Lösningen blir att lära sig leva i sin egen ande, som är rättfärdig, gudomlig, syndfri, fylld av Guds hälsa och tro.

Den egna anden (som ju naturligtvis i det förvillande språkbruket, kallas Guds Ande, men man syftar på den egna anden, som blivit skapad till likhet med Gud) ska nu ta kontrollen över själ och kropp och så ska de aldrig vara sjuka. De är ju nu denna tidsålders gudar och ska ta kontroll över andra människor själar och kroppar och göra dem friska.

I dagens undervisning om helande, är det egentligen inte Gud som helar, utan människan själv, som genom sin egen gudomlighet, som denna tidsålders gud, ska erövra tillbaka hälsan från djävulen som stulit den. Hagin säger att man inte ska be Gud om helande, utan själv kommendera fram helandet. Att Gud har överlämnat detta till människan själv, nu när hon blivit denna tidsålders gud och ska erövra tillbaka det djävulen stulit - deras hälsa.

Människan ska själv inifrån sin egen ande ta auktoritet över sjukdomen och i Jesusnamnet, som är deponerat i den egna anden, driva ut sjukdomen och inifrån sin egen ande, som i sig själv är Guds kraft och hälsa, göra den sjuke frisk. Bara den sjuke själv inte är fylld av sådan otro att det inte kan få ske.

Det är alltså inte frågan om Guds helande, utan ett narrspel av fienden, för att genom ockulta manifestationer och ett tillbakadragande av sjukdom, när människan försöker frigöra sin egen obefintliga gudomlighet i sin egen ande, vilseleda människan ur andlig synvinkel. Så att hon ska börja följa och förlita sig på en villoande, istället för Guds Ande.

Kanske är det inte alla i Trosrörelsens egna led, som egentligen förstått, att den lära de börjat anammat, ser så ut. Men det går inte att börja bejaka en lögn – och villo – ande och komma rätt i slutändan. Även om man startade ut rätt.

I Skriften avslutas försoningen mellan Gud och människa i Jesu jordiska kropp på korset:

Jesus triumferade över andemakterna på korset. Just genom att Han inte dog den andliga döden Aldrig skildes från Fadern i väsenshänseende, eller upplöstes i sin enhet av Gud och människa i personen Kristus.

Att säga att Jesus dör andligen är att säga att Han inte längre är Guds fullhet lekamligen, Gud i köttet - Kristus. Alltså en antikristlig tro på och bekännelse av Jesus!

Det inte bara upplöser väsensenheten i Gudomen mellan Fadern och Sonen. Det även upplöser enheten av Gud och människa i personen Kristus. Han är inte längre Guds Son i Bibelns bemärkelse!

Just genom sin lydnad som sann människa, gentemot Fadern och den oupplösliga lieringen med Fadern, stängde Jesus synden ute ur den mänskliga naturen och övervann där på korset den andliga döden. Ända igenom den kroppsliga döden på korset.

På så sätt triumferade Jesus över andemakterna där på korset. De förmådde Honom aldrig att bli en olydig syndare, som måste dö andligen och skiljas från Fadern. De försökte genom den besatta folkmassan få Jesus att lämna Faderns vilja: Är Du Guds Son, så hjälp då Dig själv och kliv ned från korset. Men Jesus var lydig ända igenom den kroppsliga döden.

Lydig intill den kroppsliga döden, även om smärtan var outhärdlig och inget understöd av Fadern underlättade upplevelsen av slakten. Som sann människa upplever Jesus ingenting av Guds närvaro. Ändå hänger Han lydigt kvar och ropar Min Gud och slutligen Fader i Dina händer överlämnar jag mitt mänskliga liv, min mänskliga livsande.

Jesus övervann, besegrade, överbryggade då den andliga döden. Den oupplösliga väsensenheten med Fadern höll ända igenom den kroppsliga döden på korset.

Enheten av Gud och människa i personen Kristus bestod vid kroppens frånskiljande och död. Kristus (Gudamänniskan - enheten av Gud och människa i personen Kristus) går levande och predikar för de osaliga andarna medan den jordiska kroppen ligger död i graven. I uppståndelsen förenas Kristus med sin jordiska kropp, besegrar den kroppsliga döden och uppstår.

Försoningen mellan Gud och människa var slutförd och triumfen över andemakterna ett faktum. Där på korset! Det är på korset segern vinns över djävulens rättigheter i människan!

Bibeln framställer aldrig, att Jesus i sitt ställföreträdande lidande dör andligen och tar straffet helvetet i människans ställe. Det är en produkt av en ensidig överfokusering på Jesu identifikation med människan. Det är en "uppenbarelsekunskap" från Hagin. En ny uppenbarelse som går utanför Skriftens ram. Som han själv säger inte ens Apostlarna kände till.

Det är i själva verket en lögnens kunskap från mörkret. För att föra fokus bort från vad försoningen ytterst handlar om: Att Fadern försonar och återupprättar relationen mellan Gud och människa där i Sonens Jordiska kropp!

JDS – läran vill föra fokus bort ifrån, att offret av Kristi (enheten av Gud och människa i personen Kristus) kropp och blod är det försoningsoffer som krävdes, för att vägen in i det allraheligaste, in till Gudsgemenskapen, skulle vara öppen.

Segern över den andliga döden vinns genom att den i Kristi person och jordiska kropp aldrig sker. Offret som sonar skulden är det rena Offerlammets Kristi kropp och blod!

Läran att Jesus dör andligen för fokus bortifrån, att människan av nåd, genom tro på denna försoning(!) (inte tron på Jesu andliga död), tillräknas Kristi rättfärdighet för Kristi skull. Tron på Jesu andliga död är inte den frälsande tron, som är en gåva från Gud, framfödd av Guds Ande. Den tron är en produkt av en lögnande. En tro som leder till fördärvet.

I Jesu jordiska kropp sker, genom hela Hans liv försoning, genom att Han som sann människa helt uppfyller Guds lag och vilja. Jesus hade därmed fördömt synden i köttet och stängt den ute ur människans väsen.

Jesus var inkarnerad in i syndigt kötts gestalt och ställd under lagen och på allt sätt ställd under människans villkor. Därigenom frestad i allt. Men Han lämnade aldrig Guds vilja och lierade sig med syndanaturen. Han dog hela sitt jordiska liv, som sann människa, bort från synden. Fördömde synden i köttet och stängde dess inflytande ute ur den mänskliga naturen. Han leddes aldrig av synden till att synda. Han var ingen syndare utan uppfyllde lagen och Guds vilja.

Jesu kroppsliga död på korset, var den slutliga döden bort från synden. Han levde i lieringen med Fadern och i Guds vilja, ända igenom den kroppsliga döden på korset. Då när Jesu blod och lekamen offrades till försoning mellan Gud och människa. Gud bär själv fram offret. Är själv offret och är samtidigt den som tillfredsställs av offret. Det syndfria offerlammets blod och lekamen.

Jesu nödrop på korset var inte något som skilde honom från Gud. Men ett uttryck för den våldsamma kamp han genomled när Han som sann människa, utan understöd av sin egen Gudomlighet och Fadern inte sparade eller lindrade Hans vånda, vid offrandet av Hans kött och blod . Samtidigt förenade i tro till Gud. Han säger MIN GUD och FADER I DINA HÄNDER överlämnar jag min ande. Det är inte i liering med syndanaturen han tillber och överlämnar sin ande till djävulen och dödsriket!

Det är tre meningar som är viktiga angående JDS i Trosförkunnelsen: Min Gud varför har Du övergivit mig … gjord till synd … levandegjord i anden. Tolkad som en faktisk skilsmässa mellan Jesus och Fadern i väsenshänseende, en faktisk förändring av naturen till en liering med syndanaturen och en pånyttfödelse av Jesu ande i dödsriket till en ny gudomlig Ande.

Ser vi på profetian i Psalt. 22:2-4 om Jesu nödrop så finns där en fortsättning: "dock är Du den Helige, den som tronar på Israels lovsånger." Jesus är mitt i sin nöd förenad med Fadern och tillber Honom som den Helige. Det står vidare i Psaltaren 13:2: "Hur länge, Herre, ska Du så alldeles förgäta mig? Huru länge ska Du fördölja Ditt ansikte för mig". 17:15 säger: "Men jag ska skåda Ditt ansikte i rättfärdighet, när jag uppvaknar, vill jag mätta mig av Din åsyn". Och 22:25: "Ty Han föraktade inte den betrycktes elände och höll det inte för en styggelse, Han fördolde inte sitt ansikte för honom, och när Han ropade, lyssnade Han till Honom."

Jesus fick, som sann människa, uppleva Gudsövergivenheten. Att Gud deltog i det mörkaste skedet med "frånvänt" ansikte. Alltså inget understöd i lidandet som sann människa. Men det är ju ingen åtskillnad i de facto mening, väsensmässigt mellan Fadern och Gudomen i Jesus eller att Jesus i sig själv är syndig och en styggelse.

Utan upplevelse av Guds närvaro ber ändå Jesus till sin Far. I rättfärdighet beder Han och undrar hur länge Fadern ska fördölja sitt ansikte. Bedyrar inför Fadern sin trohet och tillit: "Jag ska skåda Ditt ansikte när jag uppvaknar".

Kan tänka mig att det är i ögonblicket i 22:25 när Gud inte längre fördolde sitt ansikte, utan lyssnade till nödropet, som Jesus säger att det är fullbordat och i Dina händer överlämnar jag min ande. Egentligen kullkastar enbart dessa verser i Psaltaren hela JDS - läran.

Vi behöver se att Jesus upplevde den djupa smärtan av frånvaron av Gud, som sann människa, i vårt ställe. Men samtidigt se att Han i sig själv också hela tiden, oavbrutet, är Sann Gud och i total förening med sin Fader- hela tiden. Totalt syndfri och ren.

Vi behöver se att enheten mellan Gud och människa består i personen Kristus. Han är Kristus - Guds fullhet lekamligen, Gud i köttet, sann Gud och sann människa igenom hela skeendet. Allt annat är en antikristlig tro på Jesus!

"Dödad till köttet, men till anden blev han gjord levande." Jesus blir i det kroppsliga dödsögonblicket, när Han överlämnar sin ande i Faderns händer, levandegjord i anden, genom att enheten av Gud och människa i personen Kristus består vid kroppens död. Ett tillstånd som i uppståndelsen övervinner den kroppsliga döden i människans ställe. Han går sedan in i den härlighet Han hade hos Fadern från evighet före inkarnationen in i den naturliga skapade människans konstitution.

Därmed är Han "såsom helig andevarelse, med kraft bevisad vara Guds Son, alltifrån uppståndelsen från de döda.
(Rom.1:3-4)

Jesus var ju både sann Gud - fullständigt ett med Gud och Gud i sig själv och samtidigt sann människa med mänsklig ande/själ och kropp ("i allt lik sina bröder"). Kristus. Gud i köttet. Guds Son.

När Kristi jordiska kropp skiljs från Gudamänniskan Kristus (enheten av Gud och människa i personen Kristus) fullbordas konsekvensen av den oupplösta enheten i Guds fullhet lekamligen - Kristus. Enheten av Gud och människa i personen Kristus går in i ett annat skede, med enheten bevarad, vid kroppens frånskiljande och död.

Jesus överlämnar sin mänskliga livsande/själ i Faderns händer. Gjord levande i sin ande anger inte att Jesu mänskliga livsande/själ varit död eller att enheten mellan Gud och människa i personen Kristus varit död, men anger att enheten mellan identiteterna går in i ett annat skede, där identiteternas samtidiga uppgående i varandra i personen Kristus till en enhet, når sin konsekvens fullbordan, med fortsatt enhet och liering. Jesu mänskliga livsande/själ förblir i enheten och lieringen med Guds Ande.

Vad jag förstår så uttrycker Bibeln detta som till köttet dödad men till anden gjord levande. Vad detta vill säga oss är att enheten aldrig brutits mellan Gud och människa i personen Kristus och att detta når sin konsekvens fullbordan vid kroppens frånskiljande och död.

Efter åtskiljandet av kroppen, från Gudamänniskan Jesus och kroppens död, återstår fortfarande en uppgift som sann Gud och sann människa. Att besegra den kroppsliga döden och uppstå kroppsligt.

Genom att Jesus aldrig skiljs från Gud, utan övervinner den andliga döden i sin jordiska kropp är Hans mänskliga ande/själ i obruten förening och enhet med Gudomen. Vid den kroppsliga döden lämnar Jesu ande/själ i full förening och enhet med Guds Ande (Gudamänniskan Jesus - Kristus) den jordiska kroppen. (Till köttet dödad men till anden levande i enheten med Gudomen, fortsatt levande eller som Bibeln uttrycker det gjord levande genom den mänskliga andens enhet och liering med Gudomen ).

Guds vrede över synden, drabbar där människans representant på korset. Gud vräker där vreden över människans synder. Alla människors synder, före och därefter, ses i Guds ögon, vara uppsamlade i Jesus. Men när Jesus där blir " gjord " till synd, innebär det inte, att Han i sig själv, då lever i liering med syndanaturen. Utan helt oskyldig och syndfri i sig själv, tillräknas Han, i Guds ögon, all mänsklighetens synd.

Han blir oskyldig, föremål för straffet för mänsklighetens synder. Det syndfria heliga och rena skuldoffret i form av Jesu blod framburet ur Hans syndfria, jordiska kropp. Syndfri och ren till hela sitt inkarnerade mänskliga väsen, till ande själ och kropp, är Han syndaoffret som bringar försoning mellan Gud och människa.

Gud har ju löst denna gåta att kunna försona människan med sig själv, just genom inkarnationen av Jesus in i människogestalt. För att där lösa detta mysterium och kunna försona allt med sig själv, där i Jesu Jordiska kropp på korset. Det är ju därför den fallna människan blev underlagd den kroppsliga döden. För att det skulle gå rädda henne. Just genom en kroppslig död. Gud kommen i köttet underställdes där i Jesu jordiska kropp, den kroppsliga döden.

Han dog den. Rättfärdig dog Han den kroppsliga döden. Men även besegrade den. Eftersom han hela tiden samtidigt var sann Gudamänniska - Kristus, oupplösligt förenad med Fadern, genom sin syndfria, rättfärdiga lydnadsrelation som sann människa.

Han kan därför helt naturligt i sin uppståndelse besegra den kroppsliga döden i människans ställe. (Inte nyfödelse för han var aldrig andligen död, men uppståndelse!)

Jesus dog inte den andliga döden på korset utan besegrade den. Övervann den andliga döden genom sin lydnad till Faderns vilja och uppfyllandet av lagen och behövde inte skiljas från Fadern som en syndare. Därmed var människa och Gud försonade. Straffet utdelat och vägen till Gud öppen.

Konsekvensen av JDS-läran, är att det blir en annan Jesus som uppstår än den Jesus som hängde på korset. En Jesus som aldrig har funnits förut.

Det är helt klart densamme Jesus som uppstår, som den Jesus som hängde på korset. Jesus är den Levande Gudens Son före människoblivandet, under jordevandringen och efter uppståndelsen. Av evighet väsensförenad med Fadern. Alltid och oupplösligt från evighet till evighet.

Att säga att Jesus skildes från Fadern, upplöser treenigheten och fråntar Jesus Hans gudomliga identitet och Jesus är inte längre Kristus, Gud kommen i köttet. Alla sanna kristna borde inse villfarelsen i JDS.

I trosförkunnelsens värld är Kristi händer bundna och Gud hjälplös. Allt hänger på människan själv. Återupprättad som denna tidsålders Gud.

Det är ju precis tvärtom. Människan som i sig själv är hjälplös och helt beroende av Guds verksamma Ande. Inte en verksamhet inifrån vår egen livsande, inifrån oss själva. Det leder till plagiat av Guds Andes verk och är ett narrspel av fienden. Mig förutan kan ni inget göra, säger Jesus. Inte ens andas. Han är uppehållaren av allt liv.

I trosförkunnelsen förs fokus till en väldig strid med djävulen. Så att han ska få bli märkvärdig och människan ska bli mer upptagen av honom än av gemenskapen med Jesus. Djävulen har inte mer inflytande, än vad Gud tillåter honom att ha. Det är Gud som har kontrollen. I Hans gemenskap är vi inneslutna i den kontrollen.

Visst går djävulen omkring som ett rytande lejon (inte minst genom förförelsen i trosförkunnelsen) och visst är vi inbegripna i en strid med ondskans andemakter. Men det har i trosförkunnelsen överdimensionerats till att det kristna livet uteslutande är upptaget av en människans egna kamp mot fienden.

Djävulen ska ha varken mindre eller större uppmärksamhet, än vad en helhetsbild från Skriften ger. Tar man ensidigt ut Bibelversar kring djävulen och enbart fokuserar dem, som gällande i vandringen med Jesus, så uppstår en djävulsfixering, där allt handlar om människans kamp mot andemakterna. Vi ska ha blicken på Jesus och inte på djävulen.

Det stora bedrägeriet i trosförkunnelsen, är att människan inifrån sin egen livsande, i sig själv, går in i striden med djävulen. Med inbillad andlig makt inifrån hennes egna ande. Däri ligger fiendens narrspel att slippa möta Guds kraft och istället få leka runt med människan i sig själv. Det är i liering med Jesus i en kärleksrelation med Honom och med Hans Andes verkan från tronen som en rätt seger vinns.

Problemet när trosförkunnelsen talar om tro, är att det handlar om människans egen tro i sin egen ande, inifrån sin egen livsande, inifrån sitt eget liv. Att hon i sig själv fått Guds tro deponerad i sin ande att förlösa. Du ska förlösa den Guds tro som är deponerad i Din ande och lära Dig leva i det övernaturliga.

Varje människa lever i det övernaturliga, vare sig hon är kristen eller inte. Varje pulsslag i en människas liv är ett resultat av en övernaturlig skaparehand. Vi behöver komma bort ifrån det gnostiska tänkandet med motpolsställningen mellan ande och materia. Det fysiska livet är inte mindre "andligt" eller tvärtom. Men det fysiska livet utan upprättad Gudsgemenskap leder till en evighet utan relation med Gud. I relationen med Gud här i tiden är Hans Ande verksam för att hela det som blivit trasigt utan relationen med Honom.

Det heter i Nilssons bok och i trosförkunnelsen, att Du ska få vad Du bekänner Dig till. Dina egna ord har Guds skaparekraft inifrån Din egen ande. Det kan t.ex. ta sig uttrycket, att vid dödläge i en församling, så går man ut i media, med reportage om vilka under som sker och vilken väckelse det är. Uttalar Du att under sker och att det är väckelse, så skapar Du fram detta med Dina ord. Detta säger läran. Då har Du av en falsk lära lurats in i ett förljuget och sjukt beteende.

Vi ska som sunda kristna, uttala och handla efter den tro och visshet som Guds Andes ljus ger över Ordet och blir framfött av Guds Ande till en visshet och handla efter Hans ledning. Inte inifrån vår egen ande försöka skapa och bekänna. Med egna ord och bekännelser försöka skapa fram saker och ting. Det är ockultism!

Tron på en Gudomlig tro i Din egen ande, är inte en tro framfödd av Gud. Det är en inlurad tro av en lögnande, för att bedra människan till ockulta övningar. Att förlösa Din egen tro, skapa med Din egen tro och Dina egna ord och bekännelser har sina rötter i Christian Ciense , New Thought och ockultism. Samma teknik praktiseras inom New Age och flera andra sammanhang, med olika manifestationer av helande, under och mirakler.

Varför ser inte kristna, att de blir lurade av det kristna språket i trosförkunnelsen, in i något som inte alls är kristendom?

Tron är ingenting människan kan prestera själv eller äger i sig själv. Jesus är trons hövding och fullkomnare står det. Han är tron i sig själv. Han är också föremålet för vår tro. Tron är alltid kopplad till Jesus. När Jesus blir föremålet för vår tro och vi sätter vår förtröstan till Hans person och verk för oss och vi börjar umgås med Honom. Då börjar Hans tro att strömma över oss, så att vår vetskap om Honom växer till en förvissning. Tron blir till en övertygelse om ting, som vi inte ser. Ändå vet vi att det är verkligheter. Att Jesus är verklig, påtaglig och reell.

Tron är inte en tro på våra upplevelser. Tron är inte en tro på Guds kraft. Tron är inte en tro på tecken och under. Tron är inte en tro på tron. Tron är inte en tro på att Du äger Guds tro i Din egen livsande. (Den tron är inte framfödd av Guds Ande utan en inlurad tro av en lögnande). Tron är alltid kopplad till Jesus, vars person, är föremålet för vår tro.

Tro är den avslappnade förtröstan till den tillräknade rättfärdigheten från Gud för Kristi skull och relationen, kommunikationen och umgängelsen med Jesus. Inget tal om tro, får föra fokuseringen bort från Jesu person. Där i umgängelsen med och fokuseringen på Jesu person och verk, finns upplevelserna, Guds kraft, tecken och under. På rätt sätt och på Guds tid.

Tro och bekännelse, är ingen magisk formel, för att åstadkomma stordåd. Även om trosförkunnare själva säger att tron inte är en formel, så blir den i praktiken i deras lära en ockult, magisk utövning inifrån människans egna livsande, inifrån en obefintlig Gudomlighet, i sig själv.

När den förvissning Guds Ande skapar, är riktad till den Jesus, som på korset utförde och slutförde försoningen, genom offret av en syndfri människas blod och lekamen (ingen andlig död, utan hela tiden förenad med Fadern och sann Gud) och riktad till Jesus på tronen (inte till vår egen tro i vår egen ande), kan Han, när det är Hans rätta tid och på Hans rätta sätt, manifestera sin närvaro, genom att göra stordåd. Utan inblandning av ockulta plagiat.

Det är då inte vår egen stora tro i vår egen ande, som åstadkommit detta. Utan att den förvissning och förtröstan Guds Ande framverkat (som inte specifikt är knutet till människans egen ande), var riktad till Honom, som har all makt i himmel och på jord. För Honom finns inga begränsningar. Han är Herre. Men Han agerar aldrig emot det skrivna Ordet. Som Han själv har sagt skall evigt bestå och gälla. Ingen får dra bort eller lägga något till det skrivna Ordet. Där finns trons referensmall.

Jesus är densamme GudaSonen från evighet till evighet, med namnet Jesus. Inkarnerad för att återlösa människan. Sen transformerad tillbaka. Hela tiden densamme Jesus. Oskiljaktigt förenad med sin Fader. Hela tiden.

Namnet Jesus, som också uttrycker Hans personlighet och uppgift, kan aldrig skiljas, från Hans person. Det är bara Han som kan ha namnet Jesus. Med den innebörd som Bibeln gett Hans namn. Det är namnet över alla andra namn. Det namnet, med den innebörden, ger inte Gud till någon annan. Det namnet följer inte med som en egen natur in i den troendes egen ande vid pånyttfödelsen. Namnet Jesus bär bara Jesus själv - med den Bibliska innebörd det namnet har.

Nu tecknar Bibeln emellertid att Jesus kan låna ut sitt namn till den troende. Så att den troende kan agera å Jesu vägnar. I Hans namn. I Jesu namn. Men vi får aldrig förledas att tro, att vi därför, mekaniskt i alla lägen, på ett stereotypt sätt, kan använda Jesusnamnet som en magisk formel. Det är inte en trollstav Gud satt i våra händer. Inte en "Sesam öppna Dig" -formel, att rabbla i alla samanhang, för att få våra önskningar uppfyllda.

I Jesu namn, är detsamma, som genom Jesu person. Genom närvaron av Jesu person och verkan av Hans Ande utifrån tronen.

Genom tron på Hans namn är detsamma som genom tron på Hans person. Den Han är, har gjort och gör genom sin Ande utifrån sin person, den Han är på den himmelska tronen.

Exempelvis: "Den som tror på honom, han blir inte dömd, men den som inte tror, han är redan dömd, eftersom han inte tror på Guds enfödde Sons namn". Det vill säga inte tror på Jesu person. Den Han är, vad Han gjort och gör. Tro, förtröstan, tillit till Honom som person. Inte tron på ett namn i sig.

Det är inte namnet i sig självt, som har en mekanisk verkan som en trollstav, utan den person Jesus är, med sin verksamma Ande utifrån sin himmelska tron, det handlar om.

Vi behöver precis som i Jesu förhållande till Fadern kunna säga: "Jag gör allenast vad jag ser Fadern göra". Det är i det underordnade tillståndet till Jesus, där vi bara gör det vi ser Honom göra, som Han kan anförtro oss att verka i Hans namn och det kan ske rätta saker i andevärlden.

När vi i relationen och umgängelsen med Jesus och Hans skrivna Ord, gör det vi ser Jesus göra. Då kan Han låna oss sitt namn. Så att vi kan verka i en annans namn. I Jesu namn. Då kan Han attestera och skriva under med sitt eget namn. Med sin egen auktoritet, verkställer och bekräftar Han då, med sin egen kraft, agerandet.

Jesus har inte delegerat, en egen andlig auktoritet till oss, att använda Hans namn. Det sker idag ett missbruk av Guds namn. Genom ett ofta förekommande mekaniskt rabblande av i Jesu namn. Det är inget, som Han skriver under med sitt namn på.

Att bara se vad Jesus gör och därför använda Hans namn och räkna med att Han själv skriver under agerandet, kan hända oss från stund till stund. Ibland gör vi det. Ibland inte. När vi gör det ska vi agera i Hans namn, i förtröstan på den Han är, på tronen. Inte vad vi är i oss själva. Inte inifrån vår egen livsande.

Vi får som kristna vara beredda på, att fungera, med Jesu Kraft från tronen tillgänglig. Under Hans ledning. På Hans erbjudande. Genom att se upp på Hans auktoritet på tronen. I Hans lånade namn. I Jesu namn få förmedla Hans kraft, hälsa och tillbakadrivande av fienden från Guds territorium.

Men då är det hela tiden Han som verkar utifrån sin tron i himmelen. Ingenting som kommer inifrån oss själva, vår egen livsande. Vi äger ingen auktoritet i oss själva att agera i den andliga världen. Det finns bara en, med egen himmelsk auktoritet och kraft. Det är Jesus Kristus själv. Just därför att Gud i uppståndelsen och upphöjelsen av Jesus till tronen, bekräftat att Jesus är Kristus. Med all makt i Himmel och på jord.

När den kristne agerar, i kärlek, i den andliga världen, är det viktigt, att det är Jesus som blir stor, dyrbar och ärad. Att Guds kraft, får fullkomnas i människans svaghet. Att "lerkärlet" bara låter "skatten", återspegla Jesu verkan från tronen i Himlen.

Guds Ord säger, "att kraften ska befinnas vara Hans och inte något, som kommer från oss själva". Jesus säger att "mig förutan, kan ni inget göra". Dessa ord är riktade till hela den naturliga människan. Men även i trosförkunnelsens tankebyggnad borde ju orden ni och oss i dessa bibelord, bli riktade till deras "ande". "Deras egentliga personlighet". Efter deras människosyn. Att de inte i sin egen ande kan göra någonting.

Men de invänder säkert att det gäller ju så länge anden är död, eller har satans natur. Nu är de ju Jesu namn, Guds tro, Guds rättfärdighet, Guds kraft i sin egen ande. Alltså kan de inifrån sin egen ande göra allt. För den som riktigt blivit förvrängd i sin tanke, är det nog svårt, att se vad Bibelordet säger.

Men för den sant troende, som lever i relation med rätt Jesus, är det Jesu allsmäktiga kraft från tronen i Himlen som verkar. För denna Jesu kraft finns inga begränsningar.

Gud både vill och kan hela, även i den här tiden, men inte mekaniskt, stereotypt på kommando. Helandet är ingen rättighet utan ett nådesingripande av Gud på grund av Jesu förtjänst. Alltid förknippat med Hans sätt och på Hans tid, där vi överlämnar frågan i Hans allvetande och allseende händer, som har hela perspektivet. Löftet om det totala, slutliga helandet på alla plan är förknippat med förvandlingen in i evighetens värld.

Ibland ställs frågan till den som inte är beredd att anamma trosförkunnelsens helandelära, om man inte tror att Gud vill och kan hela. Frågan är alltså fel ställd om Gud vill och kan hela. Den är bara ämnad att skapa förvirring och få det att framstå som att den, som inte bejakar Trosförkunnelsens helandelära, inte ser och tror på Guds löften, utan är fylld och drivs av otro. Naturligtvis både vill och kan Gud hela människor till kropp och själ även här i tiden. Jesus är given all makt i himmel och på jord. För Honom finns inga begränsningar. Han har även burit våra sjukdomar och i Hans sår finns läkedom.

Men det är inte inifrån människans egen ande, som undren sker, utan utifrån Jesu Andes verkan från sin tron.

Gud fördelar Den Helige Andes övernaturliga gåvor, i sin församling, för de olika tjänster, funktioner och uppgifter lemmarna i "Kristi Kropp", församlingen har. För att uppbygga "Kroppen" med det bistånd var led giver, som är avmätt med en kraft, efter var särskild dels uppgift. Gud rustar en del, genom den Helige Ande, även för speciell helandetjänst.

Men detta är något helt annat än när Trosförkunnelsen lär att alla i pånyttfödelsen blir skapade till likhet med Gud i sin egen mänskliga ande. I deras lära, människans enda, hela och totala identitet och personlighet. Att de får sin ande utbytt mot en egen gudomlig ande. En ny människa som aldrig funnits förut blir till, med en egen gudomlig, syndfri, rättfärdig och helt frisk ande, som ska ta kontroll över själ och kropp.

Då är de aldrig sjuka, eftersom deras egen ande har full gudomlig hälsa. De ska då återerövra det djävulen stulit, hälsan, också åt andra människor, genom att med sin egen gudomliga ande ta kontrollen över deras själ och kropp och därigenom göra dem friska. Summan blir ju då att det är människan själv som genom sin egen gudomlighet ska göra människor friska. Inifrån sin egen livsande.

Detta lärosystem är dolt bakom ett kristet språkbruk, med annan betydelse bakom orden, så att människor får svårt att se, att detta är egentligen kontentan av deras helandeförkunnelse.

Människor är idag så fokuserade på under och tecken, så när något övernaturligt händer, så kopplar man det direkt till, att om det fungerar, så måste det vara Gud bakom. De kollar inte upp, utifrån läran, vilken källan är, duperas av det kristna språket och förstår inte att de är utsatta för fiendens narrspel, med ockulta manifestationer, för att vilseföra människan.

• Om Adam:

  "Troligen vandrade han och var klädd i eld och ljus precis som Gud…troligtvis strålade hela Adams skapelse av härlighet och glans och han reflekterade direkt Faderns väsen, majestät och kraft. De vandrade tillsammans i en fullständig harmoni, intill den dag då Adam begick en överträdelse och dog andligen. Adam överlämnade skapelsen åt satan. Satan kom in och blev denna världs och tidsålders gud."

• Om Jesus:

  "Vi blev genom Jesu blod försonade, genom hans död och hans nedstigande till dödsriket, där han bröt Satans makt över döden…Jesus var den förste på jorden efter Adam som återspeglade Faderns härlighet…Jesus Kristus, vandrande på jorden, är den nya människan och vårt exempel på hur den nya människan ska vara, uppträda och på allt sätt bete sig…Ty sådan Han är, sådana är och vi i denna världen" (1 Joh. 4:17).

• Om den nya skapelsens konsekvens i människan:

  "Det första du behöver veta är vem Gud är, vad Gud har och vad Gud kan göra. Det andra är vem du själv är, vad du har och vad du kan göra…nämligen vem du är i Jesus Kristus, vad du har i Jesus Kristus och vad du kan göra genom Jesus Kristus…

  Vi känner till att vi inte är gamla syndare frälsta av nåd. Vi var syndare, men blev frälsta av nåd och har blivit nya skapelser…Han har omskapat din invärtes människa så att du i anden har blivit lik honom själv. Han har upprättat i dig en ny människa som aldrig har funnits förut. Börja identifiera dig själv med den här nya människan…

  All den kraft som Gud själv äger, har blivit deponerad i din ande…Det innebär att du har tillgång till all den kraft som Gud har…Allt vad du behöver finns redan inbyggt i dig… Det finns ingen chans för djävulen att stoppa dig…

  Vad Gud har lagt ner i din ande…har skapat i din invärtes människa, det är ditt verkliga jag…så är du vad Jesus Kristus är…När du träder upp på, scenen så är det Gud själv som talar. När du börjar välsigna människor runt omkring dig, är det Gud själv som välsignar dem…Vad det innebär att vara en ny skapelse är, att du vandrar som Adam i lustgården."

Som vanligt, vid en ytlig genomläsning av det Ekman skriver, så tänker man först: Detta var ju riktigt, bra och trosstärkande. Men lägger man trosförkunnelsens falska lärosystem, in i det som står och mer begrundar, vad han egentligen säger, så träder det insmugna, förvanskade systemet fram. Insprängd in i en massa sanningar. Sanningar som i en slutkonsekvens fått ett annat innehåll och exponerar trosförkunnelsens förföriska dogmer:

Att Adam var en Gud. Att Jesus, genom sin andliga död och pånyttfödelse, är i samma position som Adam var före fallet. Att människan i sin pånyttfödelse, redan här i tiden, i sig själv, i sin egen ande - skapad till likhet med Gud, åter är i denna position, som denna tidsålders Gud.

Ekman talar om Jesu blod och död. Men undviker att tala om vilken sorts död som försonar. Han nämner aldrig att det i Bibeln är Jesu syndfria blod och lekamen, som är försoningsoffret. Ekman undviker att säga att det i hans ögon är Jesu andliga död som försonar.

Istället går Ekman snabbt över till att Jesus fått den position som Adam hade före fallet och visar på att det också blir människans position i pånyttfödelsen. Alltså kommer hon till det falska utgångsläget att liksom Adam var en Gud, så blir människan det i sig själv igen. Det förutsätter även en tro på JDS-läran!

Det falska slutmålet, i summan av Ekmans framställning, ligger i förvanskningen av sanningen, att Jesus genom sin Ande bor i den troendes väsen, bara enbart inbegriper och handlar om människans egen ande. Som i deras lära ses som den sanna och hela identiteten och personligheten. Att den egna anden blir skapad till likhet med Gud.

Det leder till en konsekvens att människan, i sig själv, tror sig besitta Guds väsen och alla attribut, redan i den här tiden. Att upptäcka och förlösa din egen deponerade Gudomlighet är lösningen. Lära Dig verka med andlig makt inifrån Din egen ande. Sanningen om Jesu inneboende, genom sin Ande i människans väsen, har förvridits till Gnosticism i lära och ockultism i sin praktiska utövning. Ett plagiat av sanningen och Guds sanna verk genom sin Ande.

Mycket av det Ekman skriver är sant och riktigt, beträffande sanningen om att Jesus bor i den troende och vilka konsekvenser detta innebär. Men vad hjälper det, när det i slutändan förvanskats så att Guds Ande är människans egen ande. Att Guds Ande och människans egna ande (människans egna personlighet och identitet) är identiska, av samma klass och natur, så att människan, i sig själv, redan i den här tiden, är som Gud. Att inse det är vad de menar med uppenbarelsekunskap.

Det vanskliga är när sanning och lögn blandas. Men det har alltid varit fiendens sätt att arbeta för att snärja människan i villfarelse. Så även här i Ekmans framställning i "Kraften i den nya skapelsen".

Helt klart har aldrig Livets Ord och trosförkunnelsen stått för eller idag står för kristen ortodoxi, utan de framför en falsk villolära. Den bäst camouflerade, den bedrägligaste, mest effektivt infiltrerade och farligaste villfarelse kristenheten genom historien blivit utsatt för.

JDS är en viktig pusselbit i trosförkunnelsens lärosystem. Både dess styrka och svaghet. Styrkan ligger i det slutmål som nås i systemets förvanskningskonsekvens, av att människan tros få samma position som Jesus, redan här i tiden. Därmed luras människan att försöka "förlösa" sin egen obefintliga Gudomlighet i sig själv. Vilket leder till synbara, ockulta manifestationer. Plagiat av Guds kraft, som tolkas som Guds verk, eftersom övernaturliga saker sker.

Ekman mörkar därför och driver runt med folk, kring om han tror på och förkunnar JDS. Den slutkonsekvens han kommer fram till i återgivna bok, visar att han förkunnar JDS.

Svagheten med JDS är att det är den punkt i lärosystemet, som lättast utifrån Guds Ord, framstår som villfarelse. Därför är det också den punkt i trosläran, som det smygs mest med i trosförkunnelsens kretsar idag. Den läropunkten ska liksom bara glida med "på köpet". Tills människor blivit snärjda av det övriga pusselbitarna i systemet.

Ekman mörkar därför och driver runt med folk, kring om han tror på och förkunnar JDS. Den slutkonsekvens han kommer fram till i återgivna bok, visar att han förkunnar JDS. Är man väl fångad i nätet, så vet Ekman, att då faller även den falska JDS-läran, som en naturlig och logisk pusselbit på plats och förvillelsen blir ett fullbordat faktum.

Även om Ekman formulerade sig korrekt så är det mycket mer som vill till innan han skulle vara rätt. Kort sagt behöver han nog helt enkelt bli kristen! Avsvära sig det han varit inne i och göra upp med människor som farit illa i hans framfart.

Sett ur perspektivet med JDS-läran, går Ekman idag så långt som det går att gå i formulering, utan att lämna den. Av vad han skriver och säger och undviker att säga, är det inte några oklarheter, om att han själv tror på och låter JDS i botten, liksom bara glida med det övriga i läran, medan "de köttsliga" kan disputera i huruvida Ekman förkunnar JDS eller inte.

Ekman vill inte ventilera läran i ljuset. Han är bara fram och duperar och manipulerar lite. Sen "går han och gömmer sig igen", så det blir aldrig någon riktig analys av läran. Utan bara ett evigt tjafsande om vad Ekman egentligen står för och inte. Det är nog också hans uträknade taktik.

Ekman säger, att de aldrig ändrat sin undervisning på Livets Ord. Beträffande JDS, hänvisar han till vad han skrivit i ämnet.

Låt oss då påminna oss om vad han skrivit i böckerna Doktriner och Tillintetgör djävulens gärningar:

"Om vi människor på grund av synden är andligt döda, så måste rimligtvis den som återlöser oss på något sätt ta del av denna andliga död… så erfar Jesus gudsövergivenhet och andlig död."

"I den sekunden som Gud övergav Jesus, i den sekunden dog Jesus – inte fysiskt, men andligt."

"Då Adam dog andligen, då dog hans ande - in i Adams ande kom djävulens natur... I den sekunden Jesus dog,... när Gud vände ryggen till honom så att han upplevde: Min Gud, varför har du övergivit mig? - i den sekunden dog Jesus andligen och djävulens natur kom över han, dvs. som skriften säger, han blev gjort till synd. Synd är inte gärningar. Synd är mänsklig natur. I från hjärtat kommer synden, säger Jesus."

"Om det bara var en fysisk död han dog, då skulle Abel ha kunnat sona vår synd. Då skulle vilken människa som helst genom att gå i döden för någon annan, kunnat sona."

"Därför att människan är en ande, kan inte en fysisk död ensammen sona eller ge liv, utan det är en andlig död som gör det."

"Han (Jesus) smakade helvetets fasor, han smakade de eviga osaligas plågor, det var det han smakade. Och han smakade det i tre dagar."

"När han (Jesus) led för det orättfärdiga, då blev han gjord till orättfärdighet och synd, något som innebär att Gud var tvungen till att rättfärdiggöra han i anden, och det var vad vi läste här (1 Petr 3:18) - att han i helvetet blev rättfärdiggjord (rättfärdigförklarad) så att han kunde bli född på nytt - för han var död andligt sett."

"Vad han (djävulen) då gjorde var att alla djävulens demoner och andefurstar och annat pack som han rår över bara hade vältrat sig över han (Jesus) och fnissat och skrattat och sagt att äntligen, äntligen, äntligen, äntligen, äntligen, äntligen så har vi segrat över Gud så att vi kan göra precis vad vi vill och utbreda ondskan obehindrat över jorden - trodde han!"

"Och det han gjorde då (dvs. efter att ha lidit och segrat i helvetet) var att han avväpnade djävulen."

"Jesu fysiska död var inte nog till att frälsa - han måste dö andligen."

"Jesus dog och fördes ned i dödsriket...blev gjord till synd, dog och fördes ned i dödsriket. När djävulen trodde att han hade besegrat honom så säger skriften att Gud på tredje dagen uppväckte honom... Gud lät genom den helige Ande en blixt slå rakt ned i dödsriket och uppväckte Jesus. Jesus gick rakt in i djävulens eget territorium och slet vapnen ur hans händer, tog av honom gradbeteckningen och gjorde honom till skam inför alla andevärldens furstar och väldigheter och visade att djävulen nu var avväpnad."

Av vad Ekman själv säger, skriver och undviker att säga, så framgår det ju helt uppenbart att Ekman, Livets Ord och trosförkunnelsen är en exponent idag av JDS och hela det lärosystem Kenyon, Hagin och Copeland företräder. Ett lärosystem som har sina rötter och teologi i Gnosticism, Christian Science, New Thought, ockultism och villfarelse.

I trosförkunnelsen försöker man göra en synkretism (blandning av lärosystem), av två helt oförenliga trossystem. Med olika utgångsläge och slutmål. I trosförkunnelsen är utgångspunkten att Adam var en Gud (denna tidsålders Gud) till sitt väsen med alla Guds attribut. Målet för människan blir att redan här i tiden återfå denna Gudomliga position. Det sker genom Jesu andliga död och pånyttfödelse, som i människans pånyttfödelse återger henne den Gudastatus och position som Adam hade före fallet. Alltså redan här i tiden, i sig själv, blir väsenslik med Gud.

Medan i Bibelns lära, så är Adam skapad av Gud och ska i Guds gemenskap utvecklas fram till väsenslikhet med Honom. Efter fallet sker återupprättandet här i tiden, genom offret av Jesu blod och lekamen. Leder till att människan, här i tiden, får del av Gudomlig natur i pånyttfödelsen och når målet till full väsenslikhet med Gud i evighetens värld.

Det går därför inte att ta vara på vad gott är och förkasta resten i trosförkunnelsen. Allt är förgiftat av en villoande. Vars uppgift är att leda människan i fördärvet.

Den som tror att Ekman, djupt innästlad i trosförkunnelsens lärosystem, bara genom att fila och ändra en del formuleringar, helt plötsligt skulle vara kristen och rätt i lära, liv och utövning, är oerhört naiv och dumdristig. Trosförkunnelsens förförelse och dess vilseledande företrädare behöver komma ut i ljuset. Kristenheten behöver rensa ut allt inflytande som infiltrerats från detta sataniska lärosystem.

Om Jesus dröjer, kommer det att ta generationer innan kristenheten utöver vår värld har hämtat sig från denna mörkrets attack. Möjligen är detta något av den sista pusselbiten i den sista tidens sista förförelser, som mynnar ut i den stora skökan. Tillsammans med tidigare förförelser.

I trosförkunnelsen är det genomgående draget ett fokuserande på striden mot djävulen. Jesus strider mot djävulen och besegrar honom slutligen i dödsriket. Människan ska så fortsätta den här striden som denna tidsålders Gud och återerövra från djävulen det han stulit: överflöd på livets alla områden.

Det som tilltalar maktmänniskorna är krigandet med djävulen. Djävulen gillar det krigandet. Då får han leka runt med människan och spela spratt med olika manifestationer och försöka efterapa Gud och vara Gud i Guds ställe för människorna. Han njuter när den falska skenväckelse som drar fram nu kallas för Guds verk. Det är ju han som får äran som han vore Gud!

De som blir snärjda i denna falska väckelse kommer inte att känna igen Guds Ande och den sanna väckelsen. De förväntar sig en Jesus som krigar och regerar med makt. De eftersträvar att med makt inifrån sin egen ande regera och strida mot djävulen.

Medan den sanne Jesus övervann, segrar och regerar i kärlek. Hans efterföljare övervinner, segrar och regerar i kärleksrelationen med Jesus själv.

Försoningen har mer med Gud och människan att göra än med djävulen. Försoningen är ett upprättande mellan Gud och människa. Djävulen är mer intresserad av att vi krigar med honom, än att vi umgås med Gud. Inneslutna i Jesu försoning är vi trygga och skyddade. Det är relationen med Jesus vi ska syssla med.

Visst händer det ofta i kärleksrelationen med Jesus, att vi på Hans uppdrag kan behöva säga till djävulen att vika tillbaka i Jesu namn. Där han med lögn, mörker och nöd binder människor. Men det är inte det vi ska vara upptagna av. Vi ska vara upptagna av kärleksrelationen med Jesus.

Där ljus, sanning, kärlek och en levande relation med Jesus råder, får oftast djävulen tyst dra sig tillbaka, utan ett väldigt krigande med honom. Det är Jesus vi ska vara upptagna av och inte djävulen! Det är också därför trosförkunnelsen och dess företrädare behöver komma ut i ljuset. Det sanna ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte fått makt därmed. Med sanning och ljus in i trosförkunnelsens mörker, får mörkret vika.

Det som ytterst händer i försoningen är inte människans eller Guds strid med djävulen. Fienden finns med i bilden för att sabotera Guds verk. Men huvudpoängen i det som sker är att Gud går in och räddar människan från Gudsfrånvändheten och den förlorade Gudsgemenskapen. Fienden försöker med lögn vilseleda människan från att se försoningen och återupprättandets faktum i Jesus Kristus.

Det som sker är att Gud försonar och återförenar människan med sig själv. En enda är medlare mellan Gud och människa. Där i Jesu jordiska kropp sker försoning och återupprättad gemenskap mellan Gud och människa.

Jesu blod och lekamen (ingen andlig död och skilsmässa från Fadern) är det försoningsoffer som krävdes. Gud bär själv fram offret, är själv offret och är också den som är tillfreds med offret. Av en oskyldig, syndfri rättfärdig Gudsförenad människas blod och lekamen. Kristi kropp och blod. Den sanna människan Jesus. Som samtidigt är den sanne Guden, den sanna Gudamänniskan Kristus, som bär fram offret och är tillfreds med offret. Detta är undret!

Jesus dog hela sitt jordiska liv, som sann människa, bort från synden. Fördömde synden i köttet och stängde dess inflytande ute ur den mänskliga naturen. Han leddes aldrig av synden till att synda. Han var ingen syndare utan uppfyllde lagen och Guds vilja. Där skedde hela tiden försoning mellan Gud och människa i Jesu jordiska kropp.

Jesu kroppsliga död på korset, var den slutliga döden bort från synden. Han levde i lieringen med Fadern och i Guds vilja, ända igenom den kroppsliga döden på korset. Då när Jesu blod och lekamen av Gud själv frambars som det slutliga offret till försoning mellan Gud och människa. Rättfärdigheten var uppfylld. Straffet utdelat och rättvisa skipad. Människan kunde av nåd och helt oförtjänt tillräknas Kristi rättfärdighet på grund av Hans förtjänst.

Därmed inte bara bar Jesus smärtan av Gudsfrånvändhet, när Fadern, på korset inte undandrog, den sanna, rättfärdiga människan Jesus, den uppsamlade, tillräknade mänsklighetens skuld, synder och dess straff. Utan också just genom sin samtidiga, rättfärdiga, syndfria liering med Fadern, som Han genom sin lydnad levde i, dog inte Jesus den andliga döden där (skildes från Fadern i väsenshänseende, upphörde vara Kristus, utan var hela tiden Guds fullhet lekamligen, sann Gud och sann människa).

Jesus dog inte den andliga döden på korset utan besegrade den. Därmed var människa och Gud försonade. Straffet utdelat och vägen till Gud öppen.

Jesus levde aldrig i liering med synden, så att Han skildes från Fadern(dog den andliga döden) och behövde pånyttfödelse, som Trosförkunnelsen lär. Han levde hela tiden, oavbrutet i den Andliga lieringen och föreningen med Fadern. Oskiljaktigt förenad med Fadern. Densamme igår, idag och desslikes i all evighet. Oavbrutet Den Levande Gudens Son från evighet till evighet.

Just genom sin rättfärdiga liering med Fadern, ända igenom den kroppsliga döden på korset, kan Jesus efter att offret är framburet och straffet utdelat, utropa att det är fullbordat, där på korset och överlämna sin mänskliga ande i Faderns händer. Just genom att Han där inte dött andligen (Skilts från Gud) utan på korset besegrat den andliga döden. Just genom att Han hela tiden samtidigt, i sig själv, är Sann Gud. Detta är undret.

Jesu ord, "Min Gud varför har Du övergivit mig", kan för en del vara en svår passage och tas av trosförkunnelsen som ett bevis för att Jesus skildes från Fadern och dog andligen. Det är nödvändigt för att deras lärosystem ska hålla ihop. Människor tycks ha svårt att se skillnaden mellan att uppleva smärtan av övergivenhet och den oupplösliga förening med Fadern som Jesus samtidigt lever i.

Jag kan slå mina barn sönder och samman, resa till USA medan de ligger här och dör. De skulle uppleva en smärta av att deras far överger dem. Men de skulle ändå vara mina biologiska barn. Det är ett oupplösligt faktum.

På samma sätt lät Gud sin egen Son, oskyldigt slaktas i människans ställe, utan att ge minsta vink eller förnimmelse om att Han brydde sig om sin Son. Inte undra på att Jesus säger de ord Han säger! Det upplöser inte den oupplösliga, eviga föreningen mellan Fadern och Sonen!

Det som skulle ha brutit den föreningen och inneburit en andlig död för Jesus, är om Han inte varit lydig Guds vilja och inte fullföljt lagen utan syndat. Men Jesus dör inte den andliga döden(skiljs från Fadern i väsenshänseende) just genom sin lydnad igenom den kroppsliga döden.

Ändå säger Jesus Min Gud och senare Fader i Dina händer anbefaller jag min ande och det är fullbordat och därmed avslutad försoning mellan Gud och människa där på korset. Jesus var lydig intill och igenom den kroppsliga döden på korset. Det är detta som överbryggade, övervann och besegrade den andliga döden och att gemenskapen mellan Gud och människa återupprättades.

Det som händer är precis motsatt det trosförkunnelsen lär. Det är så en falsk ande vänder upp och ned på alltihop. Och lyckas göra det med ett skenbart logiskt resonemang och med det kristna språket.

Jesu uppståndelse handlar inte om någon pånyttfödelse, utan är bekräftelsen på att Jesus hela tiden var sann Gud och hela tiden levde i en levande liering med Fadern.

Uppståndelsen föregås inte av något slagsmål i dödsriket med djävulen. På korset är försoningen avslutad och den andliga döden besegrad. Uppståndelsen är en naturlig följd av att Jesus hela tiden är sann Gudamänniska - Kristus. Jesus behövde inte som sann Gudamänniska slå sig lös från någon fiende för att uppstå! Segern över den kroppsliga döden är en naturlig följd av att den andliga döden besegrades på korset. Hade Jesus dött den andliga döden (skilts från Fadern) på korset, hade vi inte haft någon räddning. Så vilsen är trosförkunnelsen.

I trosförkunnelsen talar man om att leva i sin ande, i sin egen ande som blivit skapad till likhet med Gud. Man kan använda termer som att leva i Kristus, se vad Du är i Kristus, se vad Kristus är i Dig, se Kristus i Din inre människa etc. Hela tiden underförstått, att Du i Din egen ande, äger namnet Jesus som en ny natur. Guds rättfärdighet som en ny natur i Din egen ande. Guds egen tro i Din egen ande. Guds egen kraft i Din egen ande.

Var ska Du då befinna Dig, för att vandra i Anden, i Guds Ande. Jo, Du ska leva i Din egen ande. Du är ju hela tiden underförstått, själv såsom en Gud.

När de talar om andens frukter, syftar man på vilket resultat man åstadkommit. Vad brukandet av andliga principer producerat i den andliga världen. Hur mycket de genom att bruka Guds tro och bekännelse av Guds tro i sin nya natur, återerövrat från djävulen, av överflöd på livets alla områden. Tagit ifrån satan nya landområden. Evangeliserat och missionerat. Kort sagt hur mycket man kommit in i sin tjänst att slå tillbaka djävulen och råda över skapelsen.

Detta är ju inte vad Bibeln talar om Andens frukt. Där gäller det den Andens frukt, som den Helige Ande fått dana fram i en människas karaktär. T.ex. mild kärlek. Detta menar de ska ske genom att den egna anden tar kontrollen över själ och kropp. Det är vad de menar med helgelse. Att den egna anden ska förnya sinnet (själen) och dominera kroppen (köttet). De själva (anden) syndar aldrig. Deras "overkliga" jag, själen och kroppen kan synda. Så länge inte deras verkliga jag (anden) tagit kontroll över själen och kroppen (köttsliga kristna).

Enligt Bibeln, är Andens frukt karaktärsdrag och sinnelag som Den Helige Ande, danar fram i den troende. I hennes underordnande av sin egen vilja under Guds vilja. Genom lieringen med och kärleksumgängelsen med Jesu person, verk och Livets Andes lag integrerad i hennes väsen.

Det verkar Jesus fram. genom Ordet och genom sin Ande integrerad i människans hela väsen. Det inbegriper inte enbart människans egen ande och handlar inte om, att den egna anden, ska ta kontrollen över själ och kropp. Det leder till ockulta övningar.

Att vandra i Ande, handlar inte om att försöka lokalisera Guds Ande i sitt inre. Att försöka vandra efter någon inre röst eller vandra i Guds Ande i sitt inre. Inte handlar det heller om att lokalisera sin egen ande och vandra i den. Varje sant kristet får lär sig att känna igen Herdens röst i Ordet och i den personliga umgängelsen, där Han kommunicerar med oss på alla plan av vårt väsen. Framförallt med våra tankar.

När den naturliga människan lever i syndabekännelsen, nåden och den tillräknade rättfärdigheten. Har blicken, tankarna och sinnena riktade, mot Jesus på korset och Jesus på tronen. Ger Honom all ära. Umgås med och följer Jesus och livets Andes lag, i en liering, som harmonierar med det skrivna Ordet. Där skrift får förklara skrift och handlar efter Ordet och Herdens röst i den personliga umgängelsen. Ödmjukar sig inför Hans storhet och härlighet. Med Guds vilja på hjärtats högsäte. Med ett sinnelag, som är berett att följa Guds vilja. Då vandrar den naturliga människan efter Guds Ande.

Det handlar inte om att ledas av sin egen ande – skapad till likhet med Guds Ande och som Gud bara skulle ha gemenskap med eller kommunicera med!

Guds Ande bor inte instängd i människans egen ande uteslutande. Människan (jaget) handlar inte enbart om människans ande. Människan är en enhet och helhet av ande själ och kropp. Jag är inte en ande utan en hel människa. En hel människa som rymmer en ande, en själ och kropp. En tredelad enhet där, Jesus ämnar rädda min hela människa. En enhet och helhet som med allt vad hon är – hela hjärtat, kommunicerar och umgås med Jesus.

Syndar jag säger jag inte att det är min själ och kropp som syndar därför att min ande inte fått kontrollen. Att jag själv inte syndar eller att min ande inte är inbegripen i att jag syndar. Jag, hela min människa är inbegripen i om jag syndar.

Hos den troende handlar det inte om andebyte utan om tronskifte.

Människan får inte sin egen ande utbytt. Men anden, livsanden i människan, människans hela egna liv, vänds mot Gudsgemenskapen. Jag, hela människan återfår förmågan till Gudsumgängelse. Med alla sinnen och allt vad jag är. Född på nytt.

Gudsgemenskapen har fått nytt liv igen. Jag har genom den Helige Ande fått del av Gudomlig natur. Blivit lierad med min Skapare och Gud i en kärleksumgängelse. Som inte bara inbegriper och påverkar min egen ande, utan allt vad jag är till ande, själ och kropp är inbegripet i detta under att bli född ovanifrån - född av Gud.

TRONSKIFTE. Till att följa och ledas av en annan Herre. Jesus. Guds Ande. Livets Andes lag. Utan att Guds Ande är jag själv eller jag själv, är min egen ande, skapad till likhet med Gud. Bor Han inom mig. När jag följer Jesus är det inte bara min ande som är inbegripen. Hela min människa är inbegripen. Till att ledas av Guds Ande och Ord. Inte ledas av min egen ande. Inte ledas av mig själv. Inte ledas av mitt eget liv. Inte vara min egen Herre. Jesus är min Herre.

Guds Ande finns integrerad hos den troende på ett mirakulöst sätt i hela denna människa. Fram till den kroppsliga döden. Precis som synden finns integrerad i hela denna människa. Utan att fördenskull någondera är "synonymt väsens förenat" med människans egen ande. Eller uteslutande berör, har sin kommunikation med eller påverkar enbart människans egen ande. Hela människan är inbegripen i bägges aktivitet.

Den troende människan (hela människan - ande, själ och kropp) med ett liv i ljuset, förlåtelsen och Jesu försoning erbjuds att i Kristus vara såsom "död" gentemot synden (innesluten i Jesu död) och istället vara "levande" gentemot Guds Ande (Innesluten i Jesu uppståndelse).

När människan av Guds Ande förs till tro på Jesus. När hon genom tron griper efter den oförtjänta nåden, förlåtelsen och tillräknade rättfärdigheten från Gud för Jesu skull. När hon sätter sin förtröstan till den Jesus är som Kristus - Guds fullhet lekamligen och vad Han har gjort. Förtröstar på Hans försonande blod och slaktade lekamen för hennes synder. Förtröstar på Hans tillräknade rättfärdighet från Gud i Kristus Jesus. Då får hela människan andligt liv igen.

Hela människan återfår förmågan till umgängelse med sin skapare och Guds Ande flyttar in som en integrerad del av hela hennes väsen. Gudsgemenskap till hela sin människa. Hon umgås med levande Gud med hela sin människa. Till ande, själ och kropp. Alla hennes sinnen - allt vad människan är, är involverat i och påverkas av Gudsumgängelsen.

Så att hela människan genom Guds Andes påverkan, grips av en kärlek till Honom, så att hon börjar älska Gud av "all sin själ, av all sin kraft och av allt sitt förstånd"? Till hela sitt väsen låter sig gripas av en längtan efter Guds helighet och rättfärdighet?

Den troende behöver vara beredd att låta sig formas, fostras och tuktas av Guds Ande. Beredd på att "grenen" må rensas så att den bär mer fridsfrukt, som är rättfärdighet.

Här duger inte några tekniker som frigör människans egen ande så att den tar kontrollen över själen och kroppen. Här gäller ingen förvanskad undervisning om att människan i sin egen ande är Gudomlig och där äger Guds tro, rättfärdighet, kraft och syndfrihet. D.v.s. Att människan i sig själv skulle vara syndfri och Gudomlig.

Här gäller endast hela människans - hela väsens - hjälplösa överlämnande till Livets Andes lag och fulla tillit och förtröstan till Guds verksamma nåd genom Ordet och Anden genom Kristus Jesus.

Den som bejakar Trosförkunnelsen bejakar även JDS-läran. Bejakar hela lärosystemet, som falskt börjar med

att Adam var en Gud. Jämställd och lik Gud i väsen och funktion.

Bejakar att människans ande är hennes hela, totala personlighet som står i motpolsställning till hennes egen själ och kropp (Gnosticism).

Bejakar att Jesus skildes från Fadern i väsenshänseende (inte längre är Sann Gud) på korset utan är lierad med syndanaturen och behöver pånyttfödelse, så att Han blir en annan Jesus, som aldrig har funnits förut. En annan Jesus som uppstår än den Jesus som hängde på korset.

Bejakar att Jesus inte hela tiden är Kristus (Gud kommen i köttet), inte är densamme igår, idag och desslikes i all evighet.

Bejakar att människan i sin pånyttfödelse är som en gud, helt väsenslik Jesus i sin uppståndelse, redan här i tiden.

"Därpå skolen I känna igen Guds Ande: var och en ande som bekänner att Jesus är Kristus, kommen i köttet, han är av Gud; men var och en ande som icke så bekänner Jesus, han är icke av Gud. Den anden är Antikrists ande." (I Joh. 4: 2-3)

För oss begränsade människor är det väldigt svårt att se in i just detta, när den himmelska världen passerar igenom den jordiska, på det sätt som sker där i Jesu jordiska kropp. Det är väl också därför som fienden skickligt lyckas lura människor på just den här punkten.

Det vi då har som vägledning från Ordet är just detta att Jesus är Kristus, Gud kommen i köttet, Guds fullhet lekamligen och från evighet till evighet väsensförenad med Gud och att enheten mellan Gud och människa i personen Kristus aldrig kan upplösas. Det är alltså vad som gäller och därmed utesluts en faktisk åtskillnad i väsenshänseende mellan Fadern och Sonen på korset.

I Trosförkunnelsen sker en förskjutning bort från det offer som krävdes: Jesu blod och lekamen och till en överfokusering på Jesu mänskliga identifikation med människans syndiga natur så att Han i väsenshänseende skiljs från Fadern.

Naturligtvis bär Han smärtan som sann människa, som om Han vore skild från Fadern. Men samtidigt besegrar Han just där den andliga döden genom sin rättfärdiga syndfria liering med Fadern. Han är samtidigt själv Gud. Det är detta under som omintetgörs i Trosförkunnelsen.

Att sen, fullt ut förstå. vad som händer i inkarnationen in i mänsklig gestalt och när Han efter uppståndelsen, går via sin jordiska kropp, till den härlighet Han hade, innan Han kom och varifrån Han kom, är knappast möjligt.

På något sätt är Han hela tiden densamme igenom dessa skeenden. Från evighet till evighet hela tiden väsensförenad med Gud och ett med Fadern.

Detta är undret. Kristus. Gud kommen i köttet. Sann Gud och sann människa. Hela tiden fullt ut Gud och i väsenshänseende hela tiden förenad med Fadern. Samtidigt sann Människa och som Han som sann Gudamänniska - Kristus tar straffet. Han är själv Gud som bär fram offret: En rättfärdig, syndfri Gudsförenad människas kropp och blod. Han är själv offret och Han är samtidigt Gud som tillfredsställs av offret. Allt ä:r Guds verk

Igenom inkarnationen, den kroppsliga döden på korset, uppståndelsen i sin jordiska kropp och återgången tillbaka in i härligheten är Han hela tiden väsensförenad med Fadern och Sann Gud, densamme GudaSonen.

Eljest hade Han inte, som sann syndfri, rättfärdig människa i total liering med Fadern - sann Gudamänniska - Kristus, kunnat besegra den andliga döden på korset (människans skilsmässa från Gud) och i uppståndelsen besegra den kroppsliga döden.

Denna seger omintetgörs i Trosförkunnelsen och en falsk Jesus, som inte längre är Kristus(Gud kommen i köttet) och är en syndig människa som behöver pånyttfödelse, har i deras lära blivit till. Blir till från avgrunden till en falsk Jesus, spelad av en villoande, som ska locka människor just till avgrunden.

Det är tron på rätt Jesus, Skriftens Jesus, som Guds Ande ger. Tron på den Jesus trosförkunnelsen representerar och förmedlar är en produkt av en lögnens villoande. Tron och umgängelsen med denne falske Jesus leder till fördärvet.

Trosförkunnelsen har en annan Jesus, ett annat evangelium och en annan ande. Därför är det så viktigt att vi lär känna rätt Jesus. Skriftens Jesus och umgås med rätt Ande. Gör vi det kan vi också bortse från den förvanskning som trosförkunnelsen skapar kring att Jesus bor i den troende. Att det bara handlar om deras egen nya ande.

Istället på ett rätt sätt ta till oss och förvalta orden från Skriften hur Jesus genom sin Ande bor i den troende.

Det är den objektiva rättfärdiggörelsen utanför människan som gäller för vår salighet. Men detta är ingen motsägelse till att Kristus genom sin Ande bor i den troende. Att Jesus genom sin Ande blir en relations och kommunikationspartner. Att den helige Ande genom en livets Andes lag arbetar i den troendes väsen och sinne, med hela människan, för ett helgat liv till tjänst inför Gud och människor.

Rättfärdiggörelsen är inte en förvandling i personen, utan en deklaration om denna persons lagliga ställning inför Gud. Tillräknad rättfärdighet för Kristi skull. Men Skriftens budskap handlar också om att Kristus genom sin Ande bor i den troende och vilken konsekvens det har för det kristna livet här och nu. Inte en grund för vår rättfärdighet inför Gud. Men det har en oerhörd betydelse att med hela vår människa, leva i den innerliga personliga relationen med Jesus här och nu. Med Andens verksamma liv:

Guds person

Bibeln beskriver Guds person som tre personlighetssidor i en enda Gud. Fader Son och Ande i en oupplöslig sammansatt enhet. De är på ett sätt åtskilda i personlig funktion och personlig uppenbarelse. Samtidigt är de oupplösligt, evigt förenade i en enda oupplösligt sammansatt enhet: ”JAG äR HERREN, HERREN äR EN”.

Gud är alltså en oupplöslig sammansatt enhet av Fader, Son och Ande i sin person. åtskiljs de från varandra så är denna sammansatta enhet upplöst och Gud finns inte enligt Bibelns definition.

Jesus vidrör denna sammansatta enhet i bl.a. Joh. Kap. 14 – 18: ”Jag och min Fader är ett”. ändå visar ”jag” och ”min” på skilda sidor i den enda Gudomen JAG äR HERREN.

Jesus säger om Anden i Joh.16:14-15: ”Han ska förhärliga mig, ty av mitt ska han taga och ska förkunna för er. Allt vad Fadern har, det är mitt, därför sade jag att han ska taga av mitt och förkunna för er.” Jesus ger oss här bilden av en Gud i tre personer och tre personer i en Gud i en oupplöslig sammansatt enhet.

Här finns samtidigt från begynnelsen en du – jag – vi – relation inom den enda Gudomspersonen av den oupplösligt sammansatta enheten av Fader Son och Ande:

I Mos. 1:26 används beteckningen ”oss” när Gud talar om att skapa människan till sin avbild. Samma sak upprepas i 3:22 där Gud säger att ”mannen blivit som en av oss, så att han förstår vad gott och ont är.” I 11:7 återkommer detta uttryck: ”Låt oss stiga dit ned och förbistra deras tungomål”. Här finns alltså en konversation inom den sammansatta enheten av Fader Son och Ande.

I Jesaja kap. 6 får profeten höra seraferna ropa sitt trefaldiga ”Helig, helig, helig är Herren Sebaot” och vidare ”Vem skall jag sända och vem vill vara vår budbärare.” (Vi får svaret vem som blev sänd Hebr. 10:5-10: ”Därför säger Han vid sitt inträde i världen: slaktoffer och spisoffer begärde Du inte, men en kropp beredde Du åt mig .. Se jag kommer – i bokrullen är skrivet om mig – för att göra Din vilja o Gud.”

I Ps. 110:1 framgår fortsatt denna ”interna dialog” inom den ende Gudomspersonen: ”Herren sade till min herre, sätt dig på min högra sida till dess jag har lagt dina fiender dig till en fotapall”.

I 5 Mos. 6:4 där det står ”Hör Israel! Herren vår Gud, Herren är en!”, så är enligt den information jag har, att ”Herren” i själva verket i grundtexten står i pluralis. Det finns i sanning endast en Gudomsperson, men denne Gud uppenbarar sig i en sammansatt enhet av Fader, Son och Ande. Men inte som åtskilda Gudar, som Gud Fadern, Gud Sonen och Gud Anden, utan som en oupplöslig sammansatt enhet av Fader Son och Ande, samtidigt som ”JAG äR HERREN, HERREN äR EN”.

Alla försök genom historien att sära på denna enhet till tre åtskilda Gudar, eller att förbise denna sammansatta enhet av Fader Son och Ande, eller att förbise Kristi verkliga förutvarande existens innan inkarnationen i en jordisk kropp, i den ende Gudens karaktär och personlighet har alltid lett vilse och kommer alltid att leda vilse.

Sker en upplösning eller uppdelning mellan den oupplösliga enheten av Fader, Son, Ande i den enda Gudomspersonligheten JAG äR HERREN, så är det inte längre frågan om den ende levande Guden som Bibeln presenterar! Där sker många angrepp på sann kristen tro.

Många förkastar helt riktigt katolicismens förföriska läror, men blandar samtidigt äpplen och påron och ”kastar ut barnet med badvattnet”, när man bara rakt av utan att kolla upp med Guds Ord blint förnekar formuleringar från tidigt formulerade ord för att bemöta de första angreppen på den sammansatta enheten av Fader Son och Ande och därmed även ett angrepp på Kristi Gudomlighet. Jag kan inte annat än med utgångspunkt från Skriften bejaka följande formuleringar:

Faderns och Sonens och den Helige Andes gudom är en enda, lika i ära och lika i evigt majestät. Sådan Fadern är, sådan är Sonen och sådan även den Helige Ande. Evig är Fadern, evig är Sonen och evig den helige Ande, och likväl inte tre eviga, utan en enda evig.

Fadern är allsmäktig, Sonen är allsmäktig och den Helige Ande är allsmäktig, och likväl inte tre allsmäktiga, utan en enda allsmäktig. Fadern är Gud, Sonen är Gud och den Helige Ande är Gud, och likväl inte tre Gudar, utan en enda Gud. Fadern är Herre, Sonen är Herre och den Helige Ande är Herre, och likväl inte tre Herrar, utan en enda Herre.

Och dock, Trots att det finns Fadern och Sonen och Anden i Gudomens enda väsen, så är deras verk odelbart, ty de är odelbara i en enda Gudomsperson JAG äR HERREN EDER GUD. En Gud i tre personer och tre personer i en Gud. Det är den Gudsbild Bibeln ger oss. Den som försöker göra en annan tolkning av Skriften, anser jag är vilset ute.

Kristi person

Helt klart är att Jesu egna lärjungar betraktade honom som gudomlig. Johannes skriver: ”I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud” (Joh. 1: 1); ”Och Ordet blev kött och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet en härlighet som den Enfödde har av Fadern” (Joh. 1: 14). Jesus är Ordet som blivit kött, och ”Ordet var Gud”.

Detta är så fundamentalt viktigt för kristen tro vad Joh. här säger, så jag upprepar det igen och även fortsättningen i texten som säger följande om Kristi person i en helhet och citerar sedan samma bekräftelse från Skriften:

Joh. Kap.1: ”I begynnelsen var Ordet , och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. Han var i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom honom, och utan honom blev ingenting till av det som är till. I honom var liv, och livet var människornas ljus…

…Och Ordet blev kött och bodde bland oss , och vi såg hans härlighet, den härlighet som den Enfödde har från Fadern. Och han var full av nåd och sanning. Johannes vittnar om honom och ropar: ‘Det var om honom jag sade: Han som kommer efter mig är före mig, för han var till före mig.”… Ingen har någonsin sett Gud. Den Enfödde, som själv är Gud och i Faderns famn , han har gjort honom känd.”

1 Joh. 1:1: ”Det som var från begynnelsen, det vi har hört, det vi med egna ögon har sett, det vi har skådat och rört med våra händer, om detta vittnar vi. Livet har uppenbarats, vi har sett det och vittnar om det och förkunnar för er det eviga livet, som var hos Fadern och uppenbarades för oss.”

Kol. 1: 15 – 17: ”Han är den osynlige Gudens avbild, förstfödd före allt skapat, för i honom skapades allt i himlen och på jorden: synligt och osynligt, tronfurstar och herradömen, härskare och makter – allt är skapat genom honom och till honom. Han är till före allt, och allt hålls samman genom honom.”

Hebr. 1: 1 – 3: ”I forna tider talade Gud många gånger och på många sätt till fäderna genom profeterna, men nu i den sista tiden har han talat till oss genom sin Son. Honom har han insatt som arvinge till allt, och genom honom har han också skapat universum. Sonen är utstrålningen av Guds härlighet och hans väsens avbild, och han bär allt med sitt mäktiga ord. Och sedan han fullbordat en rening från synderna sitter han nu på Majestätets högra sida i höjden.”

Hebr. 10:5-10: ”Därför säger Han vid sitt inträde i världen: slaktoffer och spisoffer begärde Du inte, men en kropp beredde Du åt mig .. Se jag kommer – i bokrullen är skrivet om mig – för att göra Din vilja o Gud.”

Joh. 16:28, 17:4-5: ”Ja, jag har gått ut ifrån Fadern och har kommit i världen, åter lämnar jag världen och går till Fadern … Jag har förhärligat dig på jorden genom att fullborda det verk, som du har givit mig att utföra. Och nu, Fader, förhärliga du mig hos dig själv med den härlighet, som jag hade hos dig, förrän världen var till.”

”GUD VAR I KRISTUS och försonade världen med sig själv”…”Nu däremot, då ni är i Kristus Jesus, har ni, som förut var fjärran, kommit nära i och GENOM KRISTI BLOD… ”då han nu genom EVIG ANDE (Sann Gud) har framburit sig själv (ren, syndfri, sann Gudamänniska) SåSOM ETT FELFRITT OFFER åT GUD”. (Hebr. 10:5-10; 2 Kor. 5: 17 – 21; Ef. 13 – 16; Hebr. 9:13-14)

JESU VäSENS ENHET MED FADERN kan vi läsa om: 1 Joh. 5:20 ”Vi vet att Guds Son har kommit och gett oss förstånd, så att vi känner den Sanne, och vi är i den Sanne, i hans Son Jesus Kristus. Han är den sanne Guden och det eviga livet.” Joh. 1:18: ”Ingen har någonsin sett Gud. Den Enfödde, som själv är Gud, och är hos Fadern, har gjort honom känd.”

Joh. 10:30, 37-38, 14:9-11: ”Jag och Fadern är ett… Då skall ni inse och förstå att Fadern är i mig och jag i Fadern… Den som har sett mig har sett Fadern. Tror du inte att jag är i Fadern och att Fadern är i mig? Tro mig: Jag är i Fadern och Fadern är i mig.” Joh. 5:22-23: ”för att alla skall ära Sonen liksom de ärar Fadern. Den som inte ärar Sonen ärar inte heller Fadern, som har sänt honom.”

I Joh. 5:18-47; 8:23-30; 8:42-59; 10:24-39: förklarar Jesus mer om sitt förhållande till Fadern. Jesus är förenad med Fadern på ett sådant sätt att den som tror på honom tror på Fadern, och den som förnekar honom förnekar Fadern (Joh. 12:44; 1 Joh. 2:23), och den som ser Jesus ser Fadern (Joh. 12:45; Joh. 14:8-11).

Jesus sade om sig själv att han hade ”utgått från Gud” (Joh. 8:42). ”Jesus visste att Fadern hade gett allt i hans händer och att han hade utgått från Gud och skulle gå till Gud.” (Joh. 13:3). Guds namn (”Jag är”) används på Jesus: Mark. 14:61-64, Joh. 8:58-59 ”översteprästen frågade honom vidare: ‘är du Messias, den Välsignades son?’ Jesus svarade: Jag är…Jag är, redan innan Abraham blev till.”

Jesu gudom bevisas också genom att han förlåter synder (Matt. 9:1-8; Mark. 2:1-12). Skulle en skapad varelse som inte är Gud kunna förlåta synder? Nej, men Jesus är ett med Fadern och han säger om sig själv att ”Människosonen har makt här på jorden att förlåta synder”.

Man tillbad Jesus utan att han sade ifrån (Matt. 28:9; 28:17; Luk. 24:52; Joh. 9:38). Det står t.o.m. att alla Guds änglar skall tillbedja honom (Hebr. 1:6), och ängeln i Uppenbarelseboken är medveten om att man inte skall tillbedja någon annan än Gud (Upp. 22:8-9, jfr. Matt. 4:10; 2 Mos. 20:3-6).

Jesaja profeterar om ett barn som skall födas vars namn är Gud: ”Ty ett barn blir oss fött, en son blir oss given, och på hans skuldror skall herradömet vila, och hans namn skall vara: Underbar i råd, Väldig Gud, Evig fader, Fridsfurste.” (Jes. 9:6).

Matt. 3: 16–17: ”När Jesus hade blivit döpt steg han genast upp ur vattnet. Himlen öppnade sig, och han såg Guds ande komma ner som en duva och sänka sig över honom. Och en röst från himlen sade: ‘Detta är min älskade son, han är min utvalde’.”

Lukas 1: 35: ”Men ängeln (Gabriel) svarade henne (Jungfru Maria): ‘Helig ande skall komma över dig, och den Högstes kraft skall vila över dig. Därför skall barnet kallas heligt och Guds son'”.

Joh. 5: 21: ”Ty liksom Fadern uppväcker de döda och ger dem liv, så ger också Sonen liv åt vem han vill.”

Joh. 8: 58: ”Han svarade: ”Sannerligen, jag säger er: jag är och jag var innan Abraham blev till.”

Joh. 10: 30: ”Jag och Fadern är ett.” Jesus talar om sin jämlikhet med Fadern.

Joh. 20: 28: ”Då svarade Tomas: ‘Min Herre och min Gud’.”

Kol. 2: 9: ”Ty i honom (Jesus) har hela den gudomliga fullheten förkroppsligats och tagit sin boning.”

Hebr. 1: 8: ”Om Sonen däremot: Din tron, o Gud, består i evigheters evighet, och rättens spira är din kungaspira.”

Joh. 20: 21 ”Jesus sade till dem igen: Frid åt er alla. Som fadern har sänt mig, så sänder jag er. Sedan andades han på dem och sade: Ta emot helig ande. Om ni förlåter någon hans synder, så är de förlåtna, om ni binder någon i hans synder, så är han bunden”.

Hur viktigt det är med en sann Kristusbild

1 Joh. 2: 22 – 24; 4: 2 – 3, 15; 2 Joh. v 7 – 11: ”Vem är lögnaren om inte den som förnekar att Jesus är Kristus? Den är Antikrist som förnekar Fadern och Sonen. Den som förnekar Sonen har inte heller Fadern. Den som bekänner Sonen har också Fadern. Låt det ni har hört från början förbli i er. Om det ni hört från början förblir i er, kommer också ni att förbli i Sonen och i Fadern.”

”Så känner ni igen Guds Ande: varje ande som bekänner att Jesus är Kristus som kommit i köttet, den är från Gud, och varje ande som inte bekänner Jesus, den är inte från Gud. Detta är Antikrists ande, som ni har hört skulle komma och som redan nu finns i världen….Vi har sett och vittnar om att Fadern har sänt sin Son som världens Frälsare. Om någon bekänner att Jesus är Guds Son, förblir Gud i honom och han själv förblir i Gud.”

”Det finns ju många bedragare som har gått ut i världen, de som inte bekänner att Jesus är Kristus som kommit i köttet . Sådan är Bedragaren, Antikrist. Se till att ni inte förlorar det vi har arbetat för utan får full lön. Den som går vidare och inte blir kvar i Kristi lära, han har inte Gud.

Den som blir kvar i hans lära, han har både Fadern och Sonen. Om någon kommer till er och inte har med sig denna lära ska ni inte ta emot honom i ert hem eller hälsa honom välkommen. Den som välkomnar en sådan gör sig medskyldig till hans onda gärningar.”

Den oupplösligt sammansatta enheten av Fader Son och Ande i Guds person av ”Jag är Herren, Herren är en”

2 Kor. 13: 13: Paulus till Guds församling i Korinth: ”Nåd från vår herre Jesus Kristus, kärlek från Gud och gemenskap från den helige Ande åt er alla.”

1 Joh. 5: 6–8: ”Han är den som kom genom vatten och blod, Jesus Kristus. Inte bara med vattnet utan med både vattnet och blodet. Och Anden är den som vittnar, ty Anden är sanningen. Det är tre som vittnar: Anden, vattnet och blodet, och dessa tre är samstämmiga.”

Fil. 2: 5 – 11: ”Var så till sinnes som Kristus Jesus var: Han var till i Guds gestalt men räknade inte jämlikheten med Gud som segerbyte, utan utgav sig själv och tog en tjänares gestalt och blev människan lik. När han till det yttre hade blivit som en människa, ödmjukade han sig och blev lydig ända till döden – döden på korset.

Därför har Gud också upphöjt honom över allting och gett honom namnet över alla namn, för att i Jesu namn alla knän ska böjas, i himlen och på jorden och under jorden, och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är Herren, Gud Fadern till ära.”

Här ser vi Fadern och Sonen som jämlikar och samma som ”jag är Herren är en”, dock åtskilda i den sammansatta enheten av Fader Son och Ande.

Genom hela Bibeln beskrivs Guds Ande som Guds påtagliga närvaro och aktivitet. Gud är inte skild från sin Ande. Därför kan ”Gud” och ”Guds Ande” användas synonymt i Bibeln. Att ljuga mot den Helige Ande likställs därför med att ljuga för Gud (Apg. 5:3-4).

Lägg märke till Jesu egna ord i missionsbefallningen: ”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar. Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn” (Matt 28:19). Det intressantaste här är att ”namn” står i singularis. Fadern, Sonen och Anden har alltså bara ett ”namn”.

Detta indikerar att de är ”ett”. Och ska inte så förvanskas som görs i Oneness att man bara ska döpa i Jesu namn. Det ska döpas i alla namnen i den sammansatta enheten av Fader Son och Ande i den ende Gudens person av ”Jag är Herren, är en”.

Hur bör vi förstå orden ”väsen” och ”personer”? Svaren på dessa frågor hamnar lätt i ett av två diken:

1. antingen tänker vi oss Gud som tre skilda personligheter som visserligen är enade i attityd och vilja, men som inte är ”ett” i fråga om natur. Ett sådant synsätt leder till ”triteism” (tre-guds-tro) och leder till uttrycket Gud Fadern, Gud Sonen och Gud Anden, som att det vore tre skilda Gudar. Vilket blir helt vilset.

2. Det andra diket är att tänka på Gud som en person med tre roller eller masker som han växlar mellan. Men ett sådant synsätt krockar med Bibelns beskrivning. Till exempel ser vi hur Jesus ber till Fadern. Nya testamentet verkar tydligt lära att Gud var både Fader och Son och Ande samtidigt i en oupplöslig sammansatt enhet!

Offret på korset

”Också åt eder har han nu SKAFFAT FöRSONING I HANS JORDISKA KROPP, genom hans död, för att kunna ställa eder fram inför sig heliga och obefläckade och ostraffliga” (Kol. 1:22)

”Och det bröd som jag skall giva, är mitt kött, och jag giver det, för att världen skall leva.”(Joh. 6:51)

”Nu däremot, då ni är i Kristus Jesus, har ni, som förut var fjärran, kommit nära i och genom Kristi blod. Ty han är vår frid, han som av de båda har gjort ett och brutit ned den skiljemur, som stod emellan oss, nämligen ovänskapen. Ty I SITT KöTT gjorde han om intet budens stadgelag, för att han skulle av de två i sig skapa en enda ny människa och så bereda frid och för att han skulle åt dem båda förenade i en enda KROPP skaffa försoning med Gud, sedan han genom korset hade i sin person dödat ovänskapen.” (Ef. 2: 13 – 16)

”genom att Jesu Kristi KROPP blev offrad en gång för alla.” (Hebr. 10: 9 – 10)

Men var är då Kristi person (Gud och människa förenade) med kroppen livlös i graven. bara här kort: Kristus predikar så i dödsrikets bägge avdelningar och den räddade rövaren möter sin frälsare i Paradiset samma dag. Kristus förenas därefter med sin jordiska kropp som får liv igen och uppstår. Se 1 Petr. 3:18 – 20:

1917: ”Ja, han blev dödad till köttet, men till anden blev han gjord levande, i anden gick han och åstad och predikade..”

1981: Hans kropp dödades, men han gjordes levande i anden, och så kunde han stiga ned och predika för andarna i deras fängelse…

Folkbibeln: Han blev dödad till köttet, men levandegjord genom Anden, I Anden gick han bort och utropade ett budskap…

Det står att Jesus är till kroppen dödad som rak kontrast till fortsättningen av texten. I den fortsatta kontrasten till att kroppen är dödad finner vi Kristi person. Det står inte att Kristi person är död med den döda kroppen.

Nej, som kontrast till kroppens död står det att Kristi person är andligt (Gud och människa förenade i livsgemenskapen med Gud) levande (gjord andligt levande från evighet) genom Anden.

Alltså fastän Kristi kropp är frånskild livet och död, så är Kristi person andligt levande (Gud och människa förenade). Var är Kristi person om Han är andligt levande (Gud och människa förenade) och inte är andligt död i den från livet frånskilda kroppen som är verkligt död?

Jo, i Anden (driven av Anden) gick han (Kristi person – Gud och människa förenade) och åstad och predikade enligt texten.

Engagemanget och deltagandet av den sammansatta enheten av Fader Son och Ande på korset:

Det som ger blodsoffret på korset dess auktoritet och verkan är att det är Gud själv som bär fram offret (via Sonen som själv är Gud ”Guds fullhet lekamligen”). Att det är Gud själv som är offret (via Sonen) och att Gud själv (Fadern) är den som är tillfreds av offret och visar att nu när Guds Son säger att det är fullbordat och som människa ger upp andan, så är då vägen in till gemenskap med Fadern, när förlåten in till det allra heligaste, Gudomens eget hjärta, rämnar mitt itu.

Hela den sammansatta enheten av Fader Son och Ande, i den ende Gudens person av ”Jag är Herren, Herren är en”, är engagerade och inbegripna i skeendet vid offret av Kristi persons (Gud och människa förenade – ”Guds fullhet lekamligen” – Ordet som var Gud och vart kött”) kropp och blod på korset, se följande texter:

Matt. 26: 28; Apg. 20: 28; Ef. 1: 7 – 14; Kol. 1: 20; Hebr. 9: 14; 1 Joh. 1: 7; 1 Joh. 5: 5 – 12:

”Detta är mitt blod, förbundsblodet, som blir utgjutet för många till syndernas förlåtelse.” Det var Fadern som upprättat förbundsblodet med Abraham och som nu här bärs fram via Guds Son. Alltså är Fadern och Sonen helt ”synkroniserade” och ett samtidigt som Fadern och Sonen är åtskilda men samtidigt verkar i en sammansatt enhet av Fader Son och Ande.

”Ge akt på er själva och hela den hjord där den helige Ande har satt er som ledare, till att vara herdar för Guds församling som han har köpt med sitt eget blod.” Här samverkar Guds Ande och Fadern, som köpt sin församling med sitt eget blod som alltså är synonymt med Jesu Kristi Guds Sons blod.

”I honom är vi friköpta genom hans blod och har förlåtelse för våra synder…Han har låtit oss få veta sin viljas hemlighet enligt det beslut han har fattat i Kristus, den plan som skulle genomföras när tiden var inne: att sammanfatta allt i himlen och på jorden i Kristus… i honom har också ni, när ni kom till tro, fått den utlovade helige Ande som ett sigill.” Här samverkar hela den sammansatta enheten av Fader Son och Ande!!

”hur mycket mer ska då inte Kristi blod rena våra samveten från döda gärningar till att tjäna den levande Guden? Han har genom den evige Ande framburit sig själv som ett felfritt offer åt Gud.” Här framgår igen hur hela den sammansatta enheten av Fader Son och Ande samverkar i skeendet!

”Jesu, hans Sons, blod renar oss från all synd.” Vem är det som har en Son? Naturligtvis en Fader!! Som vi sett tidigare så identifierade sig Fadern med offret av Sonens blod, vilket vi sett Anden även identifierade sig med det skeendet.

”Vem kan besegra världen utom den som tror att Jesus är Guds Son? Han är den som kom genom vatten och blod, Jesus Kristus: inte bara genom vattnet, utan genom vattnet och blodet . Och Anden är den som vittnar, eftersom Anden är sanningen. Det är tre som vittnar : Anden, vattnet och blodet, och dessa tre är eniga.

Om vi godtar människors vittnesbörd så är Guds vittnesbörd starkare, för detta är Guds vittnesbörd som han har gett om sin Son. Den som tror på Guds Son har vittnesbördet inom sig . Den som inte tror på Gud gör honom till en lögnare, eftersom han inte tror på det vittnesbörd som Gud har gett om sin Son. Och detta är vittnesbördet: Gud har gett oss evigt liv, och det livet är i hans Son. Den som har Sonen har livet. Den som inte har Guds Son har inte livet.”

Kan det sägas starkare än så här hur den sammansatta enheten av Fader Son och Ande samverkar? Min enda önskan är att peka på Guds person och Kristi person och betydelsen av offret av Kristi persons kropp och blod på korset.

Vilka vänder sig emot att Gud är en sammansatt enhet av Fader Son och Ande i en enda person ”Jag är Herren, Herren är en”?

Arianerna hävdade att Jesus var ett skapat väsen, underordnad och åtskild från Gud. Därtill sällar sig bl.a. Jehovas vittnen, Jesu Kristi kyrka av sista dagars heliga och Oneness – rörelsen.

Oneness rörelsens lära liknar delvis Modalismen som menade att Fader, Son och Ande var tre uppenbarelseformer av samma Gud (ungefär att Gud omvandlade sig till Jesus och nedsteg till jorden och korsfästes och blev till fadern igen). Medan Oneness ytterligare renodlat det till att Jesus i GT. är Gud Fadern, i NT. är han Gud Jesus och under församlingens tidsålder Gud Anden

Vi ser alltså att de sammanhang som vänder sig emot att Gud är en sammansatt enhet av Fader Son och Ande i en enda person ”Jag är Herren, Herren är en”, är sammanhang som förmedlar uppenbara villoläror.

Minst sex himmelsvida skillnader mellan den troende och Jesus i sin jordiska tillvaro och även skillnad i den eviga världen.

Jämförelsen mellan den troende och Jesus efter uppståndelsen torde väl ändå stå klar för de flesta? även om trosförkunnelsen på fullt allvar hävdar att den troende redan här i tiden, inte bara på jorden är som Jesus, utan även är som Jesus är i himlen idag.

Jämförelsen låter sig egentligen inte göras, för Jesus är på alla sätt helt unik och ingen eller inget i hela universum kan liknas vid Honom (Förutom Gud Fader själv, eftersom Jesus hävdar att de ”är ett”). Detta gäller såväl före inkarnationen, under inkarnationen, som efter uppståndelsen och himmelsfärden.

Men trosförkunnelsen överbetonar likheten mellan den inkarnerade Jesus och den troende efter pånyttfödelsen. Detta i en förvanskning av vem Jesus är som Kristus (Guds fullhet lekamligen), där fokus förs från Jesus till att människan i sig själv skulle vara en Kristus.

Låt oss därför påminna oss om minst sex himmelsvida skillnader mellan den troende och Jesus i sin jordiska tillvaro och även skillnad i den eviga världen:

2. Jesus hade full väsensenhet med Gud från evighet i den oupplösliga sammansatta enheten av Fader Son och Ande i den ende Gudens person av ”Jag äR Herren, Herren äR en”. Medan den troende blivit delaktig av Gudomlig natur och når en evighetsnatur som i evighetens värld passar in i gemenskapen med Gud.

I Jesaja kap. 6: ”Helig, helig, helig är Herren”, Ps. 110:1: ”Herren sade till min herre, sätt dig på min högra sida till dess jag har lagt dina fiender dig till en fotapall”. I 5 Mos. 6:4: ”Hör Israel! Herren vår Gud, Herren är en!”, så står ”Herren” i grundtexten i pluralis.

Joh. Kap. 14 – 18 visar den inbördes gemenskapen och funktionen i den oupplösligt sammansatta enheten av Fader Son och Ande. Joh. Kap.1, Kol. 1: 15 – 17, Hebr. 1: 1 – 3, Hebr. 10:5-10, Joh. 10:30, 37-38, 14:9-11, Joh. 5:22- 23, Joh. 5:18-47; 8:23-30; 8:42-59; 10:24-39, Joh. 12:44; 1 Joh. 2:23, Joh. 12:45; 14:8-11, Mark. 14:61-64, Joh. 8:58-59, Kol. 1:16; Hebr. 1:2; Hebr. 11:3

3. Jesus var inkarnerad in i den naturliga människans gestalt (Hebr. 2:14- 18). Rom. 8:3: ”Född i syndigt kötts gestalt” (i arvet från Maria), men eftersom Han aldrig levde i liering med syndanaturen, så ”fördömde han synden i köttet” i sin syndfria rättfärdighet och Gudomlighet ( Rom. 8: 3) Medan den troende har synden kvar som en integrerad del av sitt väsen (”om vi säger att vi inte har någon synd så bedrar vi oss själva och sanningen är inte i oss…” (1 Joh. 1: 5 – 9)

4. Jesus behövde ingen nåd, förlåtelse och räddning för sin egen del, utan räddade människan. Medan människan inte kan rädda sig själv eller någon annan. Hon är hela tiden beroende av den nåd och förlåtelse som Jesus vunnit åt henne (Av nåd är ni frälsta och det inte av er själva en Guds gåva är det Ef. 2: 8) Vi kan inte rädda någon människa, men vi kan peka på vem Jesus äR och har gjort, så att människor kan upptäcka att de I HONOM, sin ställföreträdare är räddade.

5. Jesus gav ett offer som ingen människa kan ge: offret av Kristi persons kropp och blod på korset: försoningsoffret:

”Också åt eder har han nu SKAFFAT FöRSONING I HANS JORDISKA KROPP, genom hans död, för att kunna ställa eder fram inför sig heliga och obefläckade och ostraffliga” (Kol. 1:22)

”Och det bröd som jag skall giva, är mitt kött, och jag giver det, för att världen skall leva. (Joh. 6:51)

”Nu däremot, då ni är i Kristus Jesus, har ni, som förut var fjärran, kommit nära i och genom Kristi blod…Ty I SITT KöTT gjorde han om intet budens stadgelag… för att han i en enda KROPP skulle skaffa försoning med Gud, sedan han genom korset hade i sin person dödat ovänskapen.” (Ef. 2: 13 – 16)

”genom att Jesu Kristi KROPP blev offrad en gång för alla.” (Hebr. 10: 9 – 10)

Jesus var underställd den kroppsliga döden, men besegrade den i sin uppståndelse i människans ställe. Medan den troende inte själv kan besegra den kroppsliga döden, utan i uppståndelsen kommer att uppstå till odödlighet som en förhärligad/förverkligad människa, där syndfri och rättfärdig, på grund av Jesu seger över den kroppsliga döden (Rom. 4:24 – 25).

6. Jesus ingår för evigt i den sammansatta enheten av Fader Son och Ande. Medan vi blir förhärligade/förverkligade människor som passar in i gemenskapen/umgängelsen med Kristus i den eviga världen. Där kommer vi att befolka ”en ny himmel och en ny jord där rättfärdighet bor” (2 Petr. 3: 13).

Detta efter att vi under ”tusenårsriket” som Jesus upprättar när Han kommer tillbaka, då där vi med uppståndelsekroppar, ”ska regera med Kristus för tusen år”. Det vi nu har framför oss är vedermödan och antikrists regeringsperiod.

Guds person

Bibeln beskriver Guds person som tre personlighetssidor i en enda Gud. Fader Son och Ande i en oupplöslig sammansatt enhet. De är på ett sätt åtskilda i personlig funktion och personlig uppenbarelse. Samtidigt är de oupplösligt, evigt förenade i en enda oupplösligt sammansatt enhet: ”JAG äR HERREN, HERREN äR EN”.

Gud är alltså en oupplöslig sammansatt enhet av Fader, Son och Ande i sin person. åtskiljs de från varandra så är denna sammansatta enhet upplöst och Gud finns inte enligt Bibelns definition.

Jesus vidrör denna sammansatta enhet i bl.a. Joh. Kap. 14 – 18: ”Jag och min Fader är ett”. ändå visar ”jag” och ”min” på skilda sidor i den enda Gudomen JAG äR HERREN.

Jesus säger om Anden i Joh.16:14-15: ”Han ska förhärliga mig, ty av mitt ska han taga och ska förkunna för er. Allt vad Fadern har, det är mitt, därför sade jag att han ska taga av mitt och förkunna för er.” Jesus ger oss här bilden av en Gud i tre personer och tre personer i en Gud i en oupplöslig sammansatt enhet.

Här finns samtidigt från begynnelsen en du – jag – vi – relation inom den enda Gudomspersonen av den oupplösligt sammansatta enheten av Fader Son och Ande:

I Mos. 1:26 används beteckningen ”oss” när Gud talar om att skapa människan till sin avbild. Samma sak upprepas i 3:22 där Gud säger att ”mannen blivit som en av oss, så att han förstår vad gott och ont är.” I 11:7 återkommer detta uttryck: ”Låt oss stiga dit ned och förbistra deras tungomål”. Här finns alltså en konversation inom den sammansatta enheten av Fader Son och Ande.

I Jesaja kap. 6 får profeten höra seraferna ropa sitt trefaldiga ”Helig, helig, helig är Herren Sebaot” och vidare ”Vem skall jag sända och vem vill vara vår budbärare.” (Vi får svaret vem som blev sänd Hebr. 10:5-10: ”Därför säger Han vid sitt inträde i världen: slaktoffer och spisoffer begärde Du inte, men en kropp beredde Du åt mig .. Se jag kommer – i bokrullen är skrivet om mig – för att göra Din vilja o Gud.”

I Ps. 110:1 framgår fortsatt denna ”interna dialog” inom den ende Gudomspersonen: ”Herren sade till min herre, sätt dig på min högra sida till dess jag har lagt dina fiender dig till en fotapall”.

I 5 Mos. 6:4 där det står ”Hör Israel! Herren vår Gud, Herren är en!”, så är enligt den information jag har, att ”Herren” i själva verket i grundtexten står i pluralis. Det finns i sanning endast en Gudomsperson, men denne Gud uppenbarar sig i en sammansatt enhet av Fader, Son och Ande. Men inte som åtskilda Gudar, som Gud Fadern, Gud Sonen och Gud Anden, utan som en oupplöslig sammansatt enhet av Fader Son och Ande, samtidigt som ”JAG äR HERREN, HERREN äR EN”.

Alla försök genom historien att sära på denna enhet till tre åtskilda Gudar, eller att förbise denna sammansatta enhet av Fader Son och Ande, eller att förbise Kristi verkliga förutvarande existens innan inkarnationen i en jordisk kropp, i den ende Gudens karaktär och personlighet har alltid lett vilse och kommer alltid att leda vilse.

Sker en upplösning eller uppdelning mellan den oupplösliga enheten av Fader, Son, Ande i den enda Gudomspersonligheten JAG äR HERREN, så är det inte längre frågan om den ende levande Guden som Bibeln presenterar! Där sker många angrepp på sann kristen tro.

Många förkastar helt riktigt katolicismens förföriska läror, men blandar samtidigt äpplen och påron och ”kastar ut barnet med badvattnet”, när man bara rakt av utan att kolla upp med Guds Ord blint förnekar formuleringar från tidigt formulerade ord för att bemöta de första angreppen på den sammansatta enheten av Fader Son och Ande och därmed även ett angrepp på Kristi Gudomlighet. Jag kan inte annat än med utgångspunkt från Skriften bejaka följande formuleringar:

Faderns och Sonens och den Helige Andes gudom är en enda, lika i ära och lika i evigt majestät. Sådan Fadern är, sådan är Sonen och sådan även den Helige Ande. Evig är Fadern, evig är Sonen och evig den helige Ande, och likväl inte tre eviga, utan en enda evig.

Fadern är allsmäktig, Sonen är allsmäktig och den Helige Ande är allsmäktig, och likväl inte tre allsmäktiga, utan en enda allsmäktig. Fadern är Gud, Sonen är Gud och den Helige Ande är Gud, och likväl inte tre Gudar, utan en enda Gud. Fadern är Herre, Sonen är Herre och den Helige Ande är Herre, och likväl inte tre Herrar, utan en enda Herre.

Och dock, Trots att det finns Fadern och Sonen och Anden i Gudomens enda väsen, så är deras verk odelbart, ty de är odelbara i en enda Gudomsperson JAG äR HERREN EDER GUD. En Gud i tre personer och tre personer i en Gud. Det är den Gudsbild Bibeln ger oss. Den som försöker göra en annan tolkning av Skriften, anser jag är vilset ute.

Kristi person

Helt klart är att Jesu egna lärjungar betraktade honom som gudomlig. Johannes skriver: ”I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud” (Joh. 1: 1); ”Och Ordet blev kött och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet en härlighet som den Enfödde har av Fadern” (Joh. 1: 14). Jesus är Ordet som blivit kött, och ”Ordet var Gud”.

Detta är så fundamentalt viktigt för kristen tro vad Joh. här säger, så jag upprepar det igen och även fortsättningen i texten som säger följande om Kristi person i en helhet och citerar sedan samma bekräftelse från Skriften:

Joh. Kap.1: ”I begynnelsen var Ordet , och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. Han var i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom honom, och utan honom blev ingenting till av det som är till. I honom var liv, och livet var människornas ljus…

…Och Ordet blev kött och bodde bland oss , och vi såg hans härlighet, den härlighet som den Enfödde har från Fadern. Och han var full av nåd och sanning. Johannes vittnar om honom och ropar: ‘Det var om honom jag sade: Han som kommer efter mig är före mig, för han var till före mig.”… Ingen har någonsin sett Gud. Den Enfödde, som själv är Gud och i Faderns famn , han har gjort honom känd.”

1 Joh. 1:1: ”Det som var från begynnelsen, det vi har hört, det vi med egna ögon har sett, det vi har skådat och rört med våra händer, om detta vittnar vi. Livet har uppenbarats, vi har sett det och vittnar om det och förkunnar för er det eviga livet, som var hos Fadern och uppenbarades för oss.”

Kol. 1: 15 – 17: ”Han är den osynlige Gudens avbild, förstfödd före allt skapat, för i honom skapades allt i himlen och på jorden: synligt och osynligt, tronfurstar och herradömen, härskare och makter – allt är skapat genom honom och till honom. Han är till före allt, och allt hålls samman genom honom.”

Hebr. 1: 1 – 3: ”I forna tider talade Gud många gånger och på många sätt till fäderna genom profeterna, men nu i den sista tiden har han talat till oss genom sin Son. Honom har han insatt som arvinge till allt, och genom honom har han också skapat universum. Sonen är utstrålningen av Guds härlighet och hans väsens avbild, och han bär allt med sitt mäktiga ord. Och sedan han fullbordat en rening från synderna sitter han nu på Majestätets högra sida i höjden.”

Hebr. 10:5-10: ”Därför säger Han vid sitt inträde i världen: slaktoffer och spisoffer begärde Du inte, men en kropp beredde Du åt mig .. Se jag kommer – i bokrullen är skrivet om mig – för att göra Din vilja o Gud.”

Joh. 16:28, 17:4-5: ”Ja, jag har gått ut ifrån Fadern och har kommit i världen, åter lämnar jag världen och går till Fadern … Jag har förhärligat dig på jorden genom att fullborda det verk, som du har givit mig att utföra. Och nu, Fader, förhärliga du mig hos dig själv med den härlighet, som jag hade hos dig, förrän världen var till.”

”GUD VAR I KRISTUS och försonade världen med sig själv”…”Nu däremot, då ni är i Kristus Jesus, har ni, som förut var fjärran, kommit nära i och GENOM KRISTI BLOD… ”då han nu genom EVIG ANDE (Sann Gud) har framburit sig själv (ren, syndfri, sann Gudamänniska) SåSOM ETT FELFRITT OFFER åT GUD”. (Hebr. 10:5-10; 2 Kor. 5: 17 – 21; Ef. 13 – 16; Hebr. 9:13-14)

JESU VäSENS ENHET MED FADERN kan vi läsa om: 1 Joh. 5:20 ”Vi vet att Guds Son har kommit och gett oss förstånd, så att vi känner den Sanne, och vi är i den Sanne, i hans Son Jesus Kristus. Han är den sanne Guden och det eviga livet.” Joh. 1:18: ”Ingen har någonsin sett Gud. Den Enfödde, som själv är Gud, och är hos Fadern, har gjort honom känd.”

Joh. 10:30, 37-38, 14:9-11: ”Jag och Fadern är ett… Då skall ni inse och förstå att Fadern är i mig och jag i Fadern… Den som har sett mig har sett Fadern. Tror du inte att jag är i Fadern och att Fadern är i mig? Tro mig: Jag är i Fadern och Fadern är i mig.” Joh. 5:22-23: ”för att alla skall ära Sonen liksom de ärar Fadern. Den som inte ärar Sonen ärar inte heller Fadern, som har sänt honom.”

I Joh. 5:18-47; 8:23-30; 8:42-59; 10:24-39: förklarar Jesus mer om sitt förhållande till Fadern. Jesus är förenad med Fadern på ett sådant sätt att den som tror på honom tror på Fadern, och den som förnekar honom förnekar Fadern (Joh. 12:44; 1 Joh. 2:23), och den som ser Jesus ser Fadern (Joh. 12:45; Joh. 14:8-11).

Jesus sade om sig själv att han hade ”utgått från Gud” (Joh. 8:42). ”Jesus visste att Fadern hade gett allt i hans händer och att han hade utgått från Gud och skulle gå till Gud.” (Joh. 13:3). Guds namn (”Jag är”) används på Jesus: Mark. 14:61-64, Joh. 8:58-59 ”översteprästen frågade honom vidare: ‘är du Messias, den Välsignades son?’ Jesus svarade: Jag är…Jag är, redan innan Abraham blev till.”

Jesu gudom bevisas också genom att han förlåter synder (Matt. 9:1-8; Mark. 2:1-12). Skulle en skapad varelse som inte är Gud kunna förlåta synder? Nej, men Jesus är ett med Fadern och han säger om sig själv att ”Människosonen har makt här på jorden att förlåta synder”.

Man tillbad Jesus utan att han sade ifrån (Matt. 28:9; 28:17; Luk. 24:52; Joh. 9:38). Det står t.o.m. att alla Guds änglar skall tillbedja honom (Hebr. 1:6), och ängeln i Uppenbarelseboken är medveten om att man inte skall tillbedja någon annan än Gud (Upp. 22:8-9, jfr. Matt. 4:10; 2 Mos. 20:3-6).

Jesaja profeterar om ett barn som skall födas vars namn är Gud: ”Ty ett barn blir oss fött, en son blir oss given, och på hans skuldror skall herradömet vila, och hans namn skall vara: Underbar i råd, Väldig Gud, Evig fader, Fridsfurste.” (Jes. 9:6).

Matt. 3: 16–17: ”När Jesus hade blivit döpt steg han genast upp ur vattnet. Himlen öppnade sig, och han såg Guds ande komma ner som en duva och sänka sig över honom. Och en röst från himlen sade: ‘Detta är min älskade son, han är min utvalde’.”

Lukas 1: 35: ”Men ängeln (Gabriel) svarade henne (Jungfru Maria): ‘Helig ande skall komma över dig, och den Högstes kraft skall vila över dig. Därför skall barnet kallas heligt och Guds son'”.

Joh. 5: 21: ”Ty liksom Fadern uppväcker de döda och ger dem liv, så ger också Sonen liv åt vem han vill.”

Joh. 8: 58: ”Han svarade: ”Sannerligen, jag säger er: jag är och jag var innan Abraham blev till.”

Joh. 10: 30: ”Jag och Fadern är ett.” Jesus talar om sin jämlikhet med Fadern.

Joh. 20: 28: ”Då svarade Tomas: ‘Min Herre och min Gud’.”

Kol. 2: 9: ”Ty i honom (Jesus) har hela den gudomliga fullheten förkroppsligats och tagit sin boning.”

Hebr. 1: 8: ”Om Sonen däremot: Din tron, o Gud, består i evigheters evighet, och rättens spira är din kungaspira.”

Joh. 20: 21 ”Jesus sade till dem igen: Frid åt er alla. Som fadern har sänt mig, så sänder jag er. Sedan andades han på dem och sade: Ta emot helig ande. Om ni förlåter någon hans synder, så är de förlåtna, om ni binder någon i hans synder, så är han bunden”.

Hur viktigt det är med en sann Kristusbild

1 Joh. 2: 22 – 24; 4: 2 – 3, 15; 2 Joh. v 7 – 11: ”Vem är lögnaren om inte den som förnekar att Jesus är Kristus? Den är Antikrist som förnekar Fadern och Sonen. Den som förnekar Sonen har inte heller Fadern. Den som bekänner Sonen har också Fadern. Låt det ni har hört från början förbli i er. Om det ni hört från början förblir i er, kommer också ni att förbli i Sonen och i Fadern.”

”Så känner ni igen Guds Ande: varje ande som bekänner att Jesus är Kristus som kommit i köttet, den är från Gud, och varje ande som inte bekänner Jesus, den är inte från Gud. Detta är Antikrists ande, som ni har hört skulle komma och som redan nu finns i världen….Vi har sett och vittnar om att Fadern har sänt sin Son som världens Frälsare. Om någon bekänner att Jesus är Guds Son, förblir Gud i honom och han själv förblir i Gud.”

”Det finns ju många bedragare som har gått ut i världen, de som inte bekänner att Jesus är Kristus som kommit i köttet . Sådan är Bedragaren, Antikrist. Se till att ni inte förlorar det vi har arbetat för utan får full lön. Den som går vidare och inte blir kvar i Kristi lära, han har inte Gud.

Den som blir kvar i hans lära, han har både Fadern och Sonen. Om någon kommer till er och inte har med sig denna lära ska ni inte ta emot honom i ert hem eller hälsa honom välkommen. Den som välkomnar en sådan gör sig medskyldig till hans onda gärningar.”

Den oupplösligt sammansatta enheten av Fader Son och Ande i Guds person av ”Jag är Herren, Herren är en”

2 Kor. 13: 13: Paulus till Guds församling i Korinth: ”Nåd från vår herre Jesus Kristus, kärlek från Gud och gemenskap från den helige Ande åt er alla.”

1 Joh. 5: 6–8: ”Han är den som kom genom vatten och blod, Jesus Kristus. Inte bara med vattnet utan med både vattnet och blodet. Och Anden är den som vittnar, ty Anden är sanningen. Det är tre som vittnar: Anden, vattnet och blodet, och dessa tre är samstämmiga.”

Fil. 2: 5 – 11: ”Var så till sinnes som Kristus Jesus var: Han var till i Guds gestalt men räknade inte jämlikheten med Gud som segerbyte, utan utgav sig själv och tog en tjänares gestalt och blev människan lik. När han till det yttre hade blivit som en människa, ödmjukade han sig och blev lydig ända till döden – döden på korset.

Därför har Gud också upphöjt honom över allting och gett honom namnet över alla namn, för att i Jesu namn alla knän ska böjas, i himlen och på jorden och under jorden, och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är Herren, Gud Fadern till ära.”

Här ser vi Fadern och Sonen som jämlikar och samma som ”jag är Herren är en”, dock åtskilda i den sammansatta enheten av Fader Son och Ande.

Genom hela Bibeln beskrivs Guds Ande som Guds påtagliga närvaro och aktivitet. Gud är inte skild från sin Ande. Därför kan ”Gud” och ”Guds Ande” användas synonymt i Bibeln. Att ljuga mot den Helige Ande likställs därför med att ljuga för Gud (Apg. 5:3-4).

Lägg märke till Jesu egna ord i missionsbefallningen: ”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar. Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn” (Matt 28:19). Det intressantaste här är att ”namn” står i singularis. Fadern, Sonen och Anden har alltså bara ett ”namn”.

Detta indikerar att de är ”ett”. Och ska inte så förvanskas som görs i Oneness att man bara ska döpa i Jesu namn. Det ska döpas i alla namnen i den sammansatta enheten av Fader Son och Ande i den ende Gudens person av ”Jag är Herren, är en”.

Hur bör vi förstå orden ”väsen” och ”personer”? Svaren på dessa frågor hamnar lätt i ett av två diken:

1. antingen tänker vi oss Gud som tre skilda personligheter som visserligen är enade i attityd och vilja, men som inte är ”ett” i fråga om natur. Ett sådant synsätt leder till ”triteism” (tre-guds-tro) och leder till uttrycket Gud Fadern, Gud Sonen och Gud Anden, som att det vore tre skilda Gudar. Vilket blir helt vilset.

2. Det andra diket är att tänka på Gud som en person med tre roller eller masker som han växlar mellan. Men ett sådant synsätt krockar med Bibelns beskrivning. Till exempel ser vi hur Jesus ber till Fadern. Nya testamentet verkar tydligt lära att Gud var både Fader och Son och Ande samtidigt i en oupplöslig sammansatt enhet!

Offret på korset

”Också åt eder har han nu SKAFFAT FöRSONING I HANS JORDISKA KROPP, genom hans död, för att kunna ställa eder fram inför sig heliga och obefläckade och ostraffliga” (Kol. 1:22)

”Och det bröd som jag skall giva, är mitt kött, och jag giver det, för att världen skall leva.”(Joh. 6:51)

”Nu däremot, då ni är i Kristus Jesus, har ni, som förut var fjärran, kommit nära i och genom Kristi blod. Ty han är vår frid, han som av de båda har gjort ett och brutit ned den skiljemur, som stod emellan oss, nämligen ovänskapen. Ty I SITT KöTT gjorde han om intet budens stadgelag, för att han skulle av de två i sig skapa en enda ny människa och så bereda frid och för att han skulle åt dem båda förenade i en enda KROPP skaffa försoning med Gud, sedan han genom korset hade i sin person dödat ovänskapen.” (Ef. 2: 13 – 16)

”genom att Jesu Kristi KROPP blev offrad en gång för alla.” (Hebr. 10: 9 – 10)

Men var är då Kristi person (Gud och människa förenade) med kroppen livlös i graven. bara här kort: Kristus predikar så i dödsrikets bägge avdelningar och den räddade rövaren möter sin frälsare i Paradiset samma dag. Kristus förenas därefter med sin jordiska kropp som får liv igen och uppstår. Se 1 Petr. 3:18 – 20:

1917: ”Ja, han blev dödad till köttet, men till anden blev han gjord levande, i anden gick han och åstad och predikade..”

1981: Hans kropp dödades, men han gjordes levande i anden, och så kunde han stiga ned och predika för andarna i deras fängelse…

Folkbibeln: Han blev dödad till köttet, men levandegjord genom Anden, I Anden gick han bort och utropade ett budskap…

Det står att Jesus är till kroppen dödad som rak kontrast till fortsättningen av texten. I den fortsatta kontrasten till att kroppen är dödad finner vi Kristi person. Det står inte att Kristi person är död med den döda kroppen.

Nej, som kontrast till kroppens död står det att Kristi person är andligt (Gud och människa förenade i livsgemenskapen med Gud) levande (gjord andligt levande från evighet) genom Anden.

Alltså fastän Kristi kropp är frånskild livet och död, så är Kristi person andligt levande (Gud och människa förenade). Var är Kristi person om Han är andligt levande (Gud och människa förenade) och inte är andligt död i den från livet frånskilda kroppen som är verkligt död?

Jo, i Anden (driven av Anden) gick han (Kristi person – Gud och människa förenade) och åstad och predikade enligt texten.

Engagemanget och deltagandet av den sammansatta enheten av Fader Son och Ande på korset:

Det som ger blodsoffret på korset dess auktoritet och verkan är att det är Gud själv som bär fram offret (via Sonen som själv är Gud ”Guds fullhet lekamligen”). Att det är Gud själv som är offret (via Sonen) och att Gud själv (Fadern) är den som är tillfreds av offret och visar att nu när Guds Son säger att det är fullbordat och som människa ger upp andan, så är då vägen in till gemenskap med Fadern, när förlåten in till det allra heligaste, Gudomens eget hjärta, rämnar mitt itu.

Hela den sammansatta enheten av Fader Son och Ande, i den ende Gudens person av ”Jag är Herren, Herren är en”, är engagerade och inbegripna i skeendet vid offret av Kristi persons (Gud och människa förenade – ”Guds fullhet lekamligen” – Ordet som var Gud och vart kött”) kropp och blod på korset, se följande texter:

Matt. 26: 28; Apg. 20: 28; Ef. 1: 7 – 14; Kol. 1: 20; Hebr. 9: 14; 1 Joh. 1: 7; 1 Joh. 5: 5 – 12:

”Detta är mitt blod, förbundsblodet, som blir utgjutet för många till syndernas förlåtelse.” Det var Fadern som upprättat förbundsblodet med Abraham och som nu här bärs fram via Guds Son. Alltså är Fadern och Sonen helt ”synkroniserade” och ett samtidigt som Fadern och Sonen är åtskilda men samtidigt verkar i en sammansatt enhet av Fader Son och Ande.

”Ge akt på er själva och hela den hjord där den helige Ande har satt er som ledare, till att vara herdar för Guds församling som han har köpt med sitt eget blod.” Här samverkar Guds Ande och Fadern, som köpt sin församling med sitt eget blod som alltså är synonymt med Jesu Kristi Guds Sons blod.

”I honom är vi friköpta genom hans blod och har förlåtelse för våra synder…Han har låtit oss få veta sin viljas hemlighet enligt det beslut han har fattat i Kristus, den plan som skulle genomföras när tiden var inne: att sammanfatta allt i himlen och på jorden i Kristus… i honom har också ni, när ni kom till tro, fått den utlovade helige Ande som ett sigill.” Här samverkar hela den sammansatta enheten av Fader Son och Ande!!

”hur mycket mer ska då inte Kristi blod rena våra samveten från döda gärningar till att tjäna den levande Guden? Han har genom den evige Ande framburit sig själv som ett felfritt offer åt Gud.” Här framgår igen hur hela den sammansatta enheten av Fader Son och Ande samverkar i skeendet!

”Jesu, hans Sons, blod renar oss från all synd.” Vem är det som har en Son? Naturligtvis en Fader!! Som vi sett tidigare så identifierade sig Fadern med offret av Sonens blod, vilket vi sett Anden även identifierade sig med det skeendet.

”Vem kan besegra världen utom den som tror att Jesus är Guds Son? Han är den som kom genom vatten och blod, Jesus Kristus: inte bara genom vattnet, utan genom vattnet och blodet . Och Anden är den som vittnar, eftersom Anden är sanningen. Det är tre som vittnar : Anden, vattnet och blodet, och dessa tre är eniga.

Om vi godtar människors vittnesbörd så är Guds vittnesbörd starkare, för detta är Guds vittnesbörd som han har gett om sin Son. Den som tror på Guds Son har vittnesbördet inom sig . Den som inte tror på Gud gör honom till en lögnare, eftersom han inte tror på det vittnesbörd som Gud har gett om sin Son. Och detta är vittnesbördet: Gud har gett oss evigt liv, och det livet är i hans Son. Den som har Sonen har livet. Den som inte har Guds Son har inte livet.”

Kan det sägas starkare än så här hur den sammansatta enheten av Fader Son och Ande samverkar? Min enda önskan är att peka på Guds person och Kristi person och betydelsen av offret av Kristi persons kropp och blod på korset.

Vilka vänder sig emot att Gud är en sammansatt enhet av Fader Son och Ande i en enda person ”Jag är Herren, Herren är en”?

Arianerna hävdade att Jesus var ett skapat väsen, underordnad och åtskild från Gud. Därtill sällar sig bl.a. Jehovas vittnen, Jesu Kristi kyrka av sista dagars heliga och Oneness – rörelsen.

Oneness rörelsens lära liknar delvis Modalismen som menade att Fader, Son och Ande var tre uppenbarelseformer av samma Gud (ungefär att Gud omvandlade sig till Jesus och nedsteg till jorden och korsfästes och blev till fadern igen). Medan Oneness ytterligare renodlat det till att Jesus i GT. är Gud Fadern, i NT. är han Gud Jesus och under församlingens tidsålder Gud Anden

Vi ser alltså att de sammanhang som vänder sig emot att Gud är en sammansatt enhet av Fader Son och Ande i en enda person ”Jag är Herren, Herren är en”, är sammanhang som förmedlar uppenbara villoläror.

Minst sex himmelsvida skillnader mellan den troende och Jesus i sin jordiska tillvaro och även skillnad i den eviga världen.

Jämförelsen mellan den troende och Jesus efter uppståndelsen torde väl ändå stå klar för de flesta? även om trosförkunnelsen på fullt allvar hävdar att den troende redan här i tiden, inte bara på jorden är som Jesus, utan även är som Jesus är i himlen idag.

Jämförelsen låter sig egentligen inte göras, för Jesus är på alla sätt helt unik och ingen eller inget i hela universum kan liknas vid Honom (Förutom Gud Fader själv, eftersom Jesus hävdar att de ”är ett”). Detta gäller såväl före inkarnationen, under inkarnationen, som efter uppståndelsen och himmelsfärden.

Men trosförkunnelsen överbetonar likheten mellan den inkarnerade Jesus och den troende efter pånyttfödelsen. Detta i en förvanskning av vem Jesus är som Kristus (Guds fullhet lekamligen), där fokus förs från Jesus till att människan i sig själv skulle vara en Kristus.

Låt oss därför påminna oss om minst sex himmelsvida skillnader mellan den troende och Jesus i sin jordiska tillvaro och även skillnad i den eviga världen:

2. Jesus hade full väsensenhet med Gud från evighet i den oupplösliga sammansatta enheten av Fader Son och Ande i den ende Gudens person av ”Jag äR Herren, Herren äR en”. Medan den troende blivit delaktig av Gudomlig natur och når en evighetsnatur som i evighetens värld passar in i gemenskapen med Gud.

I Jesaja kap. 6: ”Helig, helig, helig är Herren”, Ps. 110:1: ”Herren sade till min herre, sätt dig på min högra sida till dess jag har lagt dina fiender dig till en fotapall”. I 5 Mos. 6:4: ”Hör Israel! Herren vår Gud, Herren är en!”, så står ”Herren” i grundtexten i pluralis.

Joh. Kap. 14 – 18 visar den inbördes gemenskapen och funktionen i den oupplösligt sammansatta enheten av Fader Son och Ande. Joh. Kap.1, Kol. 1: 15 – 17, Hebr. 1: 1 – 3, Hebr. 10:5-10, Joh. 10:30, 37-38, 14:9-11, Joh. 5:22- 23, Joh. 5:18-47; 8:23-30; 8:42-59; 10:24-39, Joh. 12:44; 1 Joh. 2:23, Joh. 12:45; 14:8-11, Mark. 14:61-64, Joh. 8:58-59, Kol. 1:16; Hebr. 1:2; Hebr. 11:3

3. Jesus var inkarnerad in i den naturliga människans gestalt (Hebr. 2:14- 18). Rom. 8:3: ”Född i syndigt kötts gestalt” (i arvet från Maria), men eftersom Han aldrig levde i liering med syndanaturen, så ”fördömde han synden i köttet” i sin syndfria rättfärdighet och Gudomlighet ( Rom. 8: 3) Medan den troende har synden kvar som en integrerad del av sitt väsen (”om vi säger att vi inte har någon synd så bedrar vi oss själva och sanningen är inte i oss…” (1 Joh. 1: 5 – 9)

4. Jesus behövde ingen nåd, förlåtelse och räddning för sin egen del, utan räddade människan. Medan människan inte kan rädda sig själv eller någon annan. Hon är hela tiden beroende av den nåd och förlåtelse som Jesus vunnit åt henne (Av nåd är ni frälsta och det inte av er själva en Guds gåva är det Ef. 2: 8) Vi kan inte rädda någon människa, men vi kan peka på vem Jesus äR och har gjort, så att människor kan upptäcka att de I HONOM, sin ställföreträdare är räddade.

5. Jesus gav ett offer som ingen människa kan ge: offret av Kristi persons kropp och blod på korset: försoningsoffret:

”Också åt eder har han nu SKAFFAT FöRSONING I HANS JORDISKA KROPP, genom hans död, för att kunna ställa eder fram inför sig heliga och obefläckade och ostraffliga” (Kol. 1:22)

”Och det bröd som jag skall giva, är mitt kött, och jag giver det, för att världen skall leva. (Joh. 6:51)

”Nu däremot, då ni är i Kristus Jesus, har ni, som förut var fjärran, kommit nära i och genom Kristi blod…Ty I SITT KöTT gjorde han om intet budens stadgelag… för att han i en enda KROPP skulle skaffa försoning med Gud, sedan han genom korset hade i sin person dödat ovänskapen.” (Ef. 2: 13 – 16)

”genom att Jesu Kristi KROPP blev offrad en gång för alla.” (Hebr. 10: 9 – 10)

Jesus var underställd den kroppsliga döden, men besegrade den i sin uppståndelse i människans ställe. Medan den troende inte själv kan besegra den kroppsliga döden, utan i uppståndelsen kommer att uppstå till odödlighet som en förhärligad/förverkligad människa, där syndfri och rättfärdig, på grund av Jesu seger över den kroppsliga döden (Rom. 4:24 – 25).

6. Jesus ingår för evigt i den sammansatta enheten av Fader Son och Ande. Medan vi blir förhärligade/förverkligade människor som passar in i gemenskapen/umgängelsen med Kristus i den eviga världen. Där kommer vi att befolka ”en ny himmel och en ny jord där rättfärdighet bor” (2 Petr. 3: 13).

Detta efter att vi under ”tusenårsriket” som Jesus upprättar när Han kommer tillbaka, då där vi med uppståndelsekroppar, ”ska regera med Kristus för tusen år”. Det vi nu har framför oss är vedermödan och antikrists regeringsperiod.