"INGA FRÖKNAR!" |
INNEHÅLLSFÖRTECKNING |
Under kursen Sekter, kulter och nyandliga rörelser har Livets Ord och trosrörelsen varit den grupp jag använt som studieobjekt. Att jag valde just Livets Ord och trosrörelsen som studieobjekt hänger delvis samman med att jag har viss erfarenhet av rörelsen. Även i min sociala omgivning finns ett antal människor som antingen är medlemmar eller har varit medlemmar i rörelsen.
I mötet med frikyrkomedlemmar och -pastorer märker jag att samtalet kring Livets Ord - vad det är för något, vad det står för och vad läran och rörelsen får för konsekvenser för enskilda och församlingar - är högst levande. Livets Ords ansökan om medlemskap i Uppsala Kristna Råd under hösten -99 har ytterligare aktualiserat frågan. Jag har av dessa anledningar funnit det angeläget att reflektera kring rörelsens natur och inriktning.
I mitt studium av Livets Ords och trosrörelsens syn på ledarskap och auktoritet vill jag inte enbart se till läromässiga uttalanden som officiella företrädare gjort. Hur ledarskapssynen praktiskt gestaltar sig, vad den får för konsekvenser i verkliga situationer, ser jag som minst lika angeläget att beskriva. Också hur "vanliga medlemmar" uppfattar och tar till sig lära och praxis menar jag ur religionssociologisk synpunkt vara lika viktigt.
Jag drar i föreliggande uppsats nytta av material från tidigare papers som jag framställt under kursens gång. Mitt studium kommer att leda fram till hur man utifrån den förhärskande auktoritets- och ledarskapssynen ser på kvinnor och kvinnligt ledarskap.
Titeln "Inga fröknar" är ett citat ur en presentation av lärarna vid Livets Ords bibelskola, som gjordes av Livets Ords andrepastor vid ett konferensmöte, då han gjorde reklam för bibelskolan. Han ville visa att bibelskolans lärare var verkligt starka andliga ledare, värda att lyssna till och efterfölja. Han uttryckte det bl a med att "det är inga fröknar".
Sedan starten 1983 har Livets Ord, trosrörelsen och dess ledare utsatts för kritik både från myndigheter, massmedia och kristna kyrkor och samfund. Även "avhoppare" har starkt kritiserat rörelsen. En av de vanliga anklagelsepunkterna har varit ett auktoritärt ledarskap. "Avhopparna" har menat att styrningen har varit alldeles för hård och att det inte funnits möjlighet att ifrågasätta och samtala med ledarna.
Ledarskapets koncentration kring Ulf Ekmans familj har ifrågasatts från andra kristna rörelser i landet. Massmedia och myndigheter har också fokuserat sin skepsis just på styressättet. Skolmyndigheterna dröjde med godkännande av Livets Ords grundskola p g a att man befarade att skolan inte var i linje med den svenska skolans betoning på fostran till demokrati.
Jag vill söka få svar på om Livets Ords ledarskapssyn och -praxis avviker från kristna kyrkors och samfunds i Sverige. Jag vill dels söka förstå ledarskapssynen utifrån rörelsens teologiska kontext och dels försöka analysera vilka praktiska utslag synen kan få. Jag vill därefter ge speciellt fokus åt synen på kvinnan och hennes möjlighet att utöva auktoritet och ledarskap.
I mitt arbete använder jag mig av litteratur utgiven på Livets Ords förlag, men också av litteratur som skrivits av föreläsare som brukar anlitas av Livets Ord, eller av personer som haft avgörande inflytande på rörelsen, som t ex Kenneth Hagin och E. W. Kenyon.
Inte bara böcker, utan också tidsskrifter, tidningar och nyhetsbrev har använts. Jag har också begagnat mig av ljudkassetter och videor för att exemplifiera uttalanden. Några webbsidor, både Livets Ords egen och avhoppares och antikultrörelsers, har fått bidra med beskrivningar av rörelsen.
Berättelser från medlemmar och exmedlemmar, såväl som samtal med ledare och medlemmar i rörelsen får också exemplifiera hur ledarskapssynen praktiskt gestaltas.
En del egna erfarenheter och personliga samtal med enskilda är odaterade och något ospecifika. Deras källvärde får avvägas mot det. Människors upplevelse och tolkning av rörelsen och dess verksamhet är en viktig sociologisk företeelse och jag anser att deras betydelse är så stor att de ändå bör få plats i helhetsbilden, även om deras värde som exakta källor inte kan styrkas.
LIVETS ORD OCH TROSRÖRELSEN |
FAMILJ & STIFTELSE
1983 tog Ulf Ekman initiativ tillsammans med två familjemedlemmar att bilda stiftelsen Livets Ord. Samma år etablerade han en ettårig bibelskola, som byggts ut med ytterligare en årskurs, och även en engelskspråkig linje. Samma år grundade han församlingen Livets Ord.
Sätet för verksamheten är Uppsala, men på senare år har Livet Ord också grundat dotterverksamheter på andra orter i landet. Genom missionsarbete, både genom avlönade stationära missionärer och genom korttidsteam av frivilliga, har församlingar byggts upp också i andra länder, framför allt i f d Sovjetunionen. Just nu är deras missionsfokus på Indien och Centralasien.
Stiftelsen driver också förskola, grundskola, gymnasium och en filial till Oral Roberts University i Uppsala. Förskola, grundskola och gymnasium är godkända av svenska skolmyndigheter, däremot inte universitetsfilialen.
Stiftelsen bedriver också en omfattande försäljning av böcker, kassetter, videor - också på andra språk. Tidningen Magazinet ges ut en gång per vecka. Ulf Ekman har också spridit sitt budskap genom radio och satellitteve.
FÖRSAMLING & RÖRELSE
Församlingen Livets Ord har idag över 2000 medlemmar. Barnen till föräldrar som är med i församlingen är också registrerade medlemmar. Detta gör att medlemsstatistiken är svår att jämföra med andra kyrkors och församlingars. Bibelskolan har upplevt en kraftig nedgång efter en stark uppgång de första åren.
Församlingen har inga årsmöten och församlingsmöten med omröstning, såsom frikyrkoförsamlingar har. Församlingsmötena är informativa. Ledare och styrelseledamöter väljs inte. Ekman tillsätter sina medpastorer.
Några trosförsamlingar i landet, bl a de som direkt grundats på initiativ från Uppsala, ansöker tillsammans med Livets Ord om att bli registrerade som trossamfund.
Men trosrörelsen i Sverige utgörs inte bara av Livets Ord och församlingar med organiserat samarbete med dem. Det finns flera fristående församlingar med liknande teologi, struktur och mötesstil, och som därför också kan sägas vara en del av trosrörelsen.
Sådana församlingar är t.ex. Arken i Kungsängen och Ordet i Örebro. Det finns också församlingar av mycket likartad karaktär inom Pingströrelsen, t .ex. Charisma i Stockholm, och också inom Nybygget - Kristen Samverkan, t ex Josua i Gamleby och Ichtys i Stockholm.
SCHISMATISK NATUR
Rörelsen måste helt klart betecknas som en sekt, eller schismatisk rörelse, även om det inte är en samlad grupp som gemensamt vid ett visst tillfälle lämnade en annan organisation eller rörelse. Både Ekman och flera andra ledare inom rörelsen har ett förflutet som präster inom Svenska kyrkan. Kenneth Hagin som är en av rörelsens lärofäder, från Tulsa, Oklahoma i USA har ett förflutet i Baptiströrelsen.
Ulf Ekman och flera av bibellärarna på Livets Ord, och också ett antal andra pastorer inom trosrörelsen utbildades på Hagins Bibelskola. Hans litteratur används också i bibelskolan. Sten Nilsson, tidigare bibelskollärare på Livets Ord, var förut metodistmissionär. Den största andelen medlemmar i trosrörelsen är fd frikyrkomedlemmar.
Det har också inom trosrörelsen funnits ett tydligt missnöje med både Svenska kyrkan och frikyrkorna - de sammanhang man lämnat. Dessa har betecknats som avfälliga, kompromissande, förstenade och "religiösa" (i rörelsens eget språkbruk något mycket negativt och som står i motsats till levande tro).
Rörelsen har alltså "tagit spjärn" mot en redan befintlig tradition. Den är därför inte att beteckna som en kult, som är något nytt och främmande i den omgivande kulturen, varken en innovation eller en import, - även om det finns importerade inslag i rörelsen, dvs från amerikansk kultur.
REFORMATORISKA ANSPRÅK
Till sekters natur hör också att de anser sig stå för det ursprungliga som de tycker gått förlorat i det sammanhang de lämnat. Livets Ord anser sig stå för den ursprungliga kristendomen som enligt Apostlagärningarna kännetecknades av andlig kraft och under och tecken.
Man anser också att den egna förkunnelsen är den "otolkade" sanningen. "Vi läser som det står. Allt annat är tolkningar som skapar splittring" Den fräna kritiken mot andra kyrkor har mött reaktioner från frikyrkorörelsen.
Ekman använder ofta ordet ’reformation’ om sin uppgift. Prefixet re- är bakåtsyftande, något som gått förlorat återupprättas. Bibelord och symbolik ur GT används ofta som inspiration och jämförelse, t ex Esra och Nehemja, böcker som handlar om återuppbyggandet av templet respektive Jerusalemmuren. Man har också sett äldre tiders väckelseförkunnare som föregångare till sig själva
Trosrörelsen vill jag beteckna som en rörelse snarare än en institution. Den vill förhindra förändring på vissa områden i samhället (sexualmoraliskt förfall, jämlikhet mellan könen etc.) Den vill också orsaka förändring i samhället, t ex en mindre socialistisk uppbyggnad av samhället , ökad frihet för företagsamhet, friskolor etc.
De har också en klar önskan att bli den dominerande trosriktningen i Sverige. Uttryck som "vi ska ta Sverige" och liknande är vanliga i predikningar och sånger. I Juli 1987 höll Lester Sumrall en predikan under Livet Ords Europakonferens som handlade om att alla troende i dag borde bli Livets Ords-anhängare.
SPÄNNING SOM AVTAR
Gentemot samhället har rörelsen också levt i starka spänningar. Livets Ords ledare har stått åtalad för att genom sin förkunnelse och rådgivning ha orsakat barnmisshandel. Sociala myndigheter och sjukvården, framför allt då psykvården, har varit kritiska till rörelsen och dess metoder.
Skolan fick kämpa länge för att bli godkänd. Med skattemyndigheterna har man också haft kontroverser. Bl a pågick en strid under tre år i mitten av 80-talet, p g a att stiftelsen Livets Ord inte ville betala inkomstskatt på den vinst som bibelskolan inbringade.
Rörelsen har starkt kritiserat det omgivande samhällets värderingar, och på många sätt isolerat sig. "Världsliga" musikskivor har bränts på bål, även kristen musik som ansetts ha influenser från världen.
Kvinnokampen har uppfattats som ett utslag av uppror och "Isebels ande" (Isebel var en ond drottning i GT.) Familjer har uppmanats ta TV-fasta. Tidningar är sådant man inte ska slösa tid på etc. Att sätta barnen på allmänna dagis är att överlämna dem åt djävulen, etc.
Men samtidigt har rörelsen bejakat och gett religiös legitimitet år västvärldens kapitalistiska ideal och värderingar knutna till det. Arbetsamhet, företagsamhet, framgång, rikedom, självständighet och oberoende är ideal som betecknas som dygder. Betoningen på hälsa, ungdom och skönhet är något som också känns igen från den omgivande kulturen.
Livets Ord fick sitt fäste i Sverige under 80-talet, samtidigt som ekonomisk högkonjunktur och en ohejdad framgångs- och tillväxttro präglade klimatet. När den trenden i samhället kom av sig i och med 90-talets ekonomiska nedgång, tappade också trosrörelsen mark. Bibelskolan minskade drastiskt (bibelskolor växer annars under ekonomisk nedgång) och trosförsamlingar lades ner.
Trosrörelsens spänning gentemot andra kristna samfund och gentemot samhället har avtagit på senare år. Detta till följd av att rörelsen bytt strategi, i stället för konfrontation söker man att framstå som en rörelse lik andra samfund och samarbetsvillig. Livets Ord har t ex ansökt om medlemskap i Uppsala Kristna Råd, och rörelsen har ansökt att bli registrerad som trossamfund.
Man söker aktivt samarbete framför allt med Pingströrelsen. Detta gör att deras eget källmaterial, speciellt från senare år måste läsas särskilt kritiskt. Fakta kan undanhållas för att man ska accepteras lättare. Också p g a den massiva kritiken från samfund, samhälle och massmedia har rörelsen gått in i en försvarsställning.
Man kan idag se trosrörelsen som en sekt som håller på att bli ett samfund, eller en rörelse som förändras på väg mot att bli en institution, en kyrkorörelse. Stark&Bainbridge menar att religiösa rörelser är grupper som önskar bli religiösa institutioner.
Hos trosrörelsen finns tvärtom en starkt uttalad räddhåga att institutionaliseras och därmed förlora dynamiken och "sältan". Att utvecklingen ändå går däråt kan skönjas genom viljan att bli mer accepterad och etablerad.
VAD DE TAR OCH VAD DE GIVER
Livets Ord kräver stort engagemang av dem som är medlemmar. Barnen går på förskola och skola samt barn- och ungdomsverksamhet i församlingen, och deltar också ofta i vuxengudstjänsterna. De som inte är anställda arbetar ofta i omfattande frivilliguppgifter.
Förutom söndagsgudstjänst är det möte en kväll i veckan, cellgrupp och församlings- och bönemöten. Ledarmöten för olika ansvarsgrupper förekommer också. Dessutom tillkommer seminarier och konferenser. En del åker med på evangelisations- och missionsteam eller Israelresor. Engagemanget är alltså intensivt och kraven stora, även om de flesta också är engagerade i arbete eller studier utanför rörelsen.
Andra använder rörelsen på samma sätt som man använder en audienskult. Man söker hälsa, framgång, rikedom, glädje, kraft genom att tillgodogöra sig böcker, tidningar, kassetter och videor från Livets Ord, men man blir inte medlem, och bryr sig inte om att ta reda på helhetsideologin och ta ställning till den. Man fortsätter samtidigt att vara med i en annan religiös grupp, eller är inte med i någon religiös grupp alls.
Rörelsen erbjuder både specifika kompensatorer, eller belöningar, som tex hälsa, glädje, kraft, seger över problem, framgång, rikedom etc, och även generella kompensatorer som evigt liv, slutlig belöning av Gud osv - alltså både inomvärldsliga och utomvärldsliga kompensatorer, och även generella som t ex mening med livet.
Det är enligt Stark&Bainbridge en orsak till att man finner både människor med stora ekonomiska svårigheter och människor med väletablerad ekonomi i rörelser av den här typen.
TEOLOGI OCH TILLÄMPNING |
GUDS DEMONISERADE AVBILD
Ulf Ekman är själv angelägen om att presentera sin rörelse som ett uttryck för klassisk kristendom. Om man ser till vissa skrifter och presentationer av rörelsen kan den ses som en biblicistisk karismatisk väckelserörelse. Men det finns också mycket som ses med skepsis på från evangeliska kristna rörelser i Sverige.
Inom trosrörelsens teologi ser man människan som varande en ande (pneuma) som har en själ (psyche) och bor i en kropp (soma).
När människan skapades var hon lik Gud. Djävulen kunde inte skilja på Gud och Adam.
Människan var fullkomligt rättfärdig, och hon hade fått makt och auktoritet att råda över skapelsen.
Genom syndafallet dog människan andligen. Hennes andliga natur var nu mörker, orättfärdighet, synd och likhet med djävulen. Människan förlorade då sin auktoritet till djävulen som hon böjt sig under.
AUKTORISERADE GUDAR
När Jesus dog, fysiskt på korset och också dog andligen och därpå led i helvetet, fick han samma andliga natur som djävulen. Djävulen och demonerna plågade honom i helvetet och trodde att de vunnit segern.
Jesu ande pånyttföddes eller nyskapades sedan av Gud och han uppstod då också kroppsligen.
När människan genom tro och bekännelse tillgodogör sig detta ställföreträdande verk av Kristus, blir hennes gamla natur, den mörka andemänniskan, uttagen ur henne och en ny ande som har Guds fullkomliga och rättfärdiga natur skapas i dess ställe.
Människan har nu i sin pånyttfödda ande åter auktoritet över djävulen, demoner, sjukdomar, fattigdom och dåliga omständigheter.
Hon är gjord till en liten Gud eller en liten Kristus. Hon är av Guds slag eller art igen. Ofta säger man att människan har fått gudomlig natur. Karl-Gustav Severin går så långt i en predikan att han ropar "Jag är Gud."
I sin pånyttfödda ande kan människan nu motta uppenbarelsekunskap, direktförmedlad kunskap från Gud. Detta är den sanna och verkliga kunskapen. Hon kan "höra från Gud".
Problemet för den pånyttfödda människan är att det finns begränsningar och van-föreställningar i hennes själ, att det finns uppror, olydnad och lustar i hennes "kött", och olika rester eller spår av "den gamla människan".
Den troende måste därför "leva i anden", eller "vandra i anden". Det själen tänker, känner och vill är ont och bedrägligt. Kroppens sinnesvittnesbörd är också opålitliga. Anden ska vara kung, själen tjänare och kroppen slav.
Man skulle kunna tänka sig att denna teologi skulle friförklara den enskilda troende människan andligen. Hon är ju "en liten gud", en rättfärdig och fullkomlig ande och kan höra från Gud och ta emot uppenbarelsekunskap från den himmelska världen.
Men hur används detta tankegods rent praktiskt i rörelsen? Vi måste först se på teologin kring ledarskap och kallelse, för att sedan se hur förhållandet mellan ledare och enskild praktiskt gestaltas.
ATT LYDA HERDEN
Livets Ord har i grund en luthersk kallelsesyn. Alla är kallade till något och har en uppgift. Men vissa är kallade till "de fem tjänstegåvorna", se Ef 4:11. De är kallade till apostlar, profeter, lärare, herdar eller evangelister. Den som leder en församling är herde, eller pastor. Om han dessutom startar flera församlingar och utövar ett andligt inflytande över en större region, kanske internationellt, och andra pastorer ser honom som ett föredöme, ses han som en apostel.
Trosrörelsen ser det som viktigt att det är en ledare med stor rörelsefrihet - apostel eller pastor - för församlingen. I sin egenskap av ledare tar han i sin fullkomliga och rättfärdiga ande emot ofelbar kunskap från Gud. Eftersom Gud kallat honom till uppgiften, talar Gud till honom om vad församlingen ska tro och lära, vad den ska göra osv.
Som vi tidigare sett menar man att pånyttfödda människor i sin ande är fullkomliga och kan "höra från Gud". Borde då inte alla kunna ha inflytande på församlingens inriktning och utveckling och kunna vara bemyndigade att vara med i beslutsfattandet? Borde inte deras syn vara en utmärkt grund för en starkt utvecklad demokrati och jämställdhet? Blir här inte en motsättning mellan synen på den pånyttfödda enskilda människan och ledarskapssynen?
Man tycks lösa denna motsättning på det teoretiska planet med att den pånyttfödde tar emot uppenbarelse i sin ande för det som gäller hans privata angelägenheter, medan pastorn tar emot uppenbarelse för församlingens gemensamma angelägenheter.
Att det inte stannar därvid, utan att Ulf Ekman i egenskap av pastor gör anspråk på specifika uppenbarelser om personliga angelägenheter är tydligt. Det syns också i hans bok "Aposteln" från 1993. Där berättar han om en enskild person som ville ventilera sina tankar inför ett beslut som gällde hans privata liv. Han fick svaret: "Du borde - och inte bara borde - du skall göra så här!"
Ekman fortsätter sin redogörelse: "Nu kan ju inte en herde alltid veta allt i alla sammanhang, men vid det här speciella tillfället upplevde jag väldigt starkt: ’Det här är rätt och det där är fel!’ Det finns nämligen smörjelse för sådant också. Vi lever ju inte allenast av tyckande."
När personen ifråga inte trodde på Ekmans bedömning, genmälde Ekman: "Jag är inte din herde." Vi ser här att det inte stannar vid gängse pastorala råd, utan att konfidenten förväntas lyda. Annars är inte Ekman hans pastor. Medlemmens relation till ledaren ska alltså präglas av lydnad.
På det praktiska planet blir ofta den teologiska lösningen att den lekman som tror annorlunda, som har ifrågasättande och kritiska tankar om Ulf Ekman eller Livets Ord helt enkelt inte lever eller vandrar i sin ande, utan är själisk, köttslig och inspirerad av demoner.
Vore personen i fråga "i anden", skulle han se och höra och tro detsamma som pastor Ekman, eftersom Ekman i egenskap av kallelsen har förmåga, "smörjelse", att leda och lära rätt.
Ledar- och kallelsesynen tar alltså överhand över människosynen. Den praktiska nödvändigheten formar tänkandet mer än den teoretiska ideologin. Livets Ord har ju också fått kritik från frikyrkorörelsen för att vara alltför pragmatisk. Att "det fungerar" och blir praktiska, synliga resultat och tillväxt är mycket viktigt för trosrörelsen.
Kritik och meningsskiljaktigheter är tidsödande och bör undanröjas. Då finner man praktiska vägar att slippa sådana fördröjningar och hinder. Den teologi som finns till hands anpassas till ledarnas och rörelsens omedelbara behov.
ATT AVLÄGSNA "ULVARNA"
Ett praktiskt exempel på detta sätt att lösa meningsskiljaktigheter är en familj som med Livets Ords välsignelse begav sig till exorcistparet Sam och Jane Whaleys församling i North Carolina, USA. Paret Whaley föreläste vid denna tid ett par gånger per år på Livets Ord i Uppsala.
När familjen varit en tid i North Carolina, började de reagera på det som skedde i paret Whaleys församling. De tyckte att koncentrationen på demoner var närmast total. Spädbarn och t o m foster utsattes för långvarig, mycket högljudd bön i syfte att fördriva demoner ur dem. Kontrollen av medlemmarna var också mycket hård.
Paret skrev ner sin berättelse om erfarenheterna i Whaleys församling. De ville varna Livets Ord för att anlita, som de tyckte, olämpliga föreläsare, och de hoppades att Ekman i bästa fall skulle kunna påverka makarna Whaley i en sund riktning.
När familjen återvände till Uppsala, fann de att de redan var strukna som medlemmar i församlingen, pga sin kritik mot församlingen i North Carolina. När de då ifrågasatte Ekmans förfarande att utesluta dem ur församlingen, utgick varning till församlingens samtliga cellgrupper att inte inlåta sig med mannen, då han var "en ulv" och var kritisk mot Ulf Ekman.
Anklagelser förekom också om lögnens och Isebels ande och det de upplevde värst var det som drabbade sonen, att han inte fick gå kvar i kristna skolan. Kristna ledare och journalister har tagit upp fallet med Ekman, men han anser att behandlingen var riktig.
KRITIK OCH RESPONS |
En stor del av omgivningens reaktioner har handlat om en för stark styrning av medlemmarna. Både exmedlemmar och media har fokuserat kritik på just den punkten.
Några exempel på dessa anklagelser kan hämtas ur ett par böcker jag begagnat mig av i studiet. Dessutom finns en bok av en "avhoppare" utlagd på Internet. Den första bok jag undersökt är Allt är inte Gud som glimmar av Sven Reichman.
ALLT ÄR INTE GUD SOM GLIMMAR
Allt är inte Gud som glimmar utkom 1990. Författare är Sven Reichman, bibellärare. Han undervisade en tid på en bibelskola anknuten till trosrörelsen, men hoppade av efter ett par år.
Allt är inte Gud som glimmar ger:
MANIPULERING PÅGÅR
Den andra bok jag begagnat mig av är Manipulering pågår, som utkom 1995 på Verbum, Svenska Kyrkans och Missionsförbundets förlag, och som innehåller vittnesbörd av 16 f d sektmedlemmar, samt ett förord av jur dr Peter Nobel och efterskrift av förre ärkebiskopen Bertil Werkström.
Fyra av vittnesbörden i Manipulering pågår är skrivna av f d medlemmar i trosrörelsen, två av dem i Arken i Kungsängen. Deras berättelser stämmer väl med Reichmans beskrivning. De förträngde och bortförklarade obehag och ångest, och förträngde den bestämda känslan av att något var fel. De trodde att det var fel på dem själva, eller att det var demoners verksamhet.
Glädjelösheten nämns också, samt personlighetsförändring mot hårdhet och känslolöshet. De visar på den smärtsamma återvändsgata teologin och synsättet förde dem in i. Deras praktiska och psykologiska upplevelse av teologin stämmer också med Reichmans analys. De beskriver även den starka styrningen. Kritik, prövning och gemensam reflektion var inte något möjligt.
Sammanfattning: De fyra f d medlemmarna i trosrörelsen menar att en del av de problem de upplevde i rörelsen, och som fick dem att lämna rörelsen, var just en för stark styrning från ledarna och att de saknade möjlighet att föra ett prövande och ifrågasättande samtal.
TROSFÖRKUNNELSEN - INGET EVANGELIUM
På http:/home6.swipnet.se/www-66093/index.html finns Torbjörn Swartlings bok Trosförkunnelsen - inget evangelium utlagd. Hans beskrivning av erfarenheten överensstämmer med de övriga jag tagit del av.
Han förträngde och bortförklarade ångest, glädjelöshet och en obehaglig känsla av att något var fel. Hans personlighetsförändring med kontaktlöshet som följd plågade både honom och hans anhöriga. Möjlighet till ifrågasättande samtal med ledare fanns inte. Hans teologiska slutsatser är de samma som Reichmans.
Sammanfattning: Swartlings teologiska analys och personliga erfarenhet visar också på en stark styrning från ledare och att det saknades möjlighet till ifrågasättande samtal.
Livets Ords egen webbsida säger förklarligt nog inget om ledarskaps- och auktoritetssyn. Styressättet nämns inte. Detta skulle nämligen visa att rörelsen är annorlunda än evangelikala kyrkor och väckelserörelser - och verka avskräckande på nyfikna människor i ett land som Sverige, där det demokratiska synsättet är så starkt etablerat.
Det skulle också visa på Livets Ords sekteristiska natur. En auktoritär ledare, som genom uppenbarelser anses känna Guds vilja och som inte får ifrågasättas är nog något skrämmande för de flesta svenskar.
Några gånger skymtar dock ledarskapssynen. Vid flera tillfällen i beskrivningen av rörelsens historia nämns drömmar och visioner som Ulf Ekman haft. Dessa syner har antingen varit grunden för ett visst arbetssätt eller ses som bekräftade genom olika händelser.
INTE DE VANLIGA FRÅGORNA
Under länken "Vanliga frågor" tas olika frågor upp som brukar ställas till eller om Livets Ord. Trots att många angrepp i massmedia, misstänksamhet från myndigheter och andra församlingar, och framför allt klagomål från exmedlemmar, har handlat just om det diktatoriska ledarskapet och förbud mot ifrågasättande av ledarskapet, förbigås denna fråga helt i informationen.
Frågan om hur man lämnar rörelsen tas upp och man menar att det är enkelt att lämna församlingen. Exmedlemmars påståenden om stora svårigheter i samband med utträdet förnekas helt.
Livets Ord undviker i sin webbpresentation att bemöta den vanligaste kritiken: auktoritärt ledarskap, mind control, våld vid förbön, trakasserier av dem som vill lämna rörelsen, stora ekonomiska uppoffringar från medlemmar, ledarnas extravaganta livsstil, osund framgångsteologi, proselytering av frikyrkomedlemmar etc. Vad säger denna tystnad om rörelsen?
Det kan visa på att man anser att människor inte har rätt att göra dessa ifrågasättanden. Rörelsen har därmed ingen skyldighet att bemöta dem. Det kan eventuellt också visa att man är medveten om att kritiken i viss mån är berättigad, men man vet inte hur man ska lösa de här problemen inom sin referensram. Verklighetstolkningen ger inte utrymme för att bearbeta dessa svårigheter och felsteg.
En fråga som dock tas upp är frågan om Livets Ord förändrats. Företrädare inom frikyrkorörelsen som önskar ett närmande till Livets Ord, argumenterar ofta utifrån att rörelsen förändrats, att överdrifter tonats ner och att ledarskapet blivit mjukare.
I det sociologiska studiet av religiösa rörelser och deras natur är frågan om förändring mycket viktig för att förstå rörelserna. Sekter och kulter med starkt karismatiskt ledarskap kan röra sig mot mera slutenhet, där spänningen gentemot omgivningen ökar och t o m sluta i sådana tragedier som i Georgetown och Waco.
Andra rörelser kan gå från sekt till denomination, där spänningen mot omgivningen avtar. Livets Ord egen syn på sin utveckling presenteras så här: "Ja, visst förändras en församling med åren, det vore ju konstigt annars. Men då det gäller läran och inriktningen är den precis densamma nu som när vi startade."
DEN MASSMEDIALA PRESSEN
Hård massmedial kritik och samhälleliga åtgärder som skapar svårigheter för en rörelse kan få olika konsekvenser. En rörelse kan dö ut under sådana omständigheter. Om den inte klarar att inom ramen för sin verklighetstolkning förklara de negativa händelserna, kan det skapa missmod och besvikelse hos anhängarna, och om "kittet" inte är starkt nog mellan medlemmarna, kan gruppen slås isär.
En stark social gemenskap skapar större förutsättningar för en hårt kritiserad rörelse att överleva. Ett starkt karismatiskt ledarskap behövs också för att samla gruppen under tider av yttre hot.
Under socialt tryck kan en rörelse bli mer anpasslig och mindre extrem. Socialt gillande och möjligheter att ostört fortsätta sin existens kan vara viktigare än att hålla fast vid vissa dogmer och praxis som gör rörelsen förhatlig i omgivningen.
Grupper som inte har alltför starka apokalyptiska drag, och som inte gör en alltför dramatisk dualistisk "dom-och vi"-uppdelning av världen, har större chans att utvecklas i den riktningen. Ledarens personliga tillstånd är mycket avgörande. Ju mindre osäkerhet, sårbarhet och misstänksamhet ledaren lider av desto större är chansen för en anpassning.
Grupper med starka milleniaristiska och dualistiska drag (som jag menar att Livets Ord har) och med tät social kontakt löper större risk att hamna i en skärpt konfrontation under tryck från myndigheter och massmedia. Är ledaren dessutom osäker, kan gruppen sluta sig och gå in en försvarsställning, som i värsta fall kan sluta med våld.
Vad har massmedia och myndigheter då haft för roll i Livets Ords och trosrörelsens utveckling och förändring? Har ledarskapet tagit upp en verklig dialog? Eller har kritiken gjort att ledarskapet och rörelsen stärkt skalet omkring sig?
En stor del av massmedias uppmärksammande av Livets Ord och trosrörelsen har handlat om "avhoppare". För det mesta har exmedlemmar framträtt med namn, t ex Peter Öhlén, som efter avhoppet arbetade med antisektföreningen FRI och skådespelaren Lars Söderdahl. Ibland har anonyma "avhoppare" intervjuats.
"Avhopparna" berättar om ett ekorrhjul av krav, avskärmning från släkt och samhälle, utmattning p g a hårt engagemang, fysiskt våld vid förbön, hård styrning och utskällningar från Ulf Ekmans sida, en allt mer växande oro, ångest och känsla av att något är fel, ibland psykisk kollaps och/eller självmordsförsök eller åtminstone -tankar.
Berättelserna är förvånande överensstämmiga. Ett undantag är kändisparet Carola och Runar Sögaard, som varit mycket förtegna. Efter avhoppet säger Runar Sögaard dock i Expressen 951001: "Carola och jag mår bra nu" - vilket måste tolkas som att detta inte varit en självklarhet tidigare (om han är korrekt citerad). På direkta frågor om Livets Ord svarar han: "Inga kommentarer."
ALLA "AVHOPPARE" HELT AVFÄRDADE
Hur har då Livets Ord reagerat på publiceringen av exmedlemmars vittnesbörd?
Livets Ord har frenetiskt förnekat att det skulle finnas någon verklighet bakom "avhopparnas" berättelser. I Expressens artikel om parets Sögaards avhopp påstås att Livets Ord i ett fax till tidningens redaktion avfärdar uppgifterna om ett massavhopp från församlingen då Sögaards lämnade rörelsen.
Då jag personligen känner ett drygt femtiotal som lämnade församlingen under nämnda tidsperiod, får man väl se avvisandet som att Livets Ords strategi inför hoten var att förneka både avhoppen och det faktum att omvärlden kände till rörelsens problem.
Ett par som arbetat i rörelsens inre kretsar och som lämnade under samma period som paret Sögaard kontaktades av Ekman som meddelade att "Gud hade visat honom" att det var en ung persons "fel" i deras familj, att media skrivit om avhoppen och (påstådda) missförhållanden inom församlingen.
Personen arbetade under den tidsperioden i annan världsdel och kunde svårligen ha haft med svenska medias agerande att göra. Familjen fick ingen ursäkt eller förklaring till det personliga påhoppet.
Peter Öhlén påstod i en radiointervju 1988 att FRI hade haft kontakt med och stöttat 70 "avhoppare". Studierektorn deklarerade då att inte så många hoppat av i hela rörelsens historia. En anställd på kansliet påstod dock våren 1987 att 50 hoppade av bibelskolan bara det årskiftet.
Just nu pågår en debatt mellan Livets Ord och Uppsala Kristna Råd (UKR), eftersom Livets Ord ansökt om medlemskap. UKR nekade Livets Ord medlemskap bl a pga "avhoppares" påståenden om missförhållanden i församlingen.
Ulf Ekman tillbakavisade påståendena och menade att UKR fabricerat historierna: "de rykten som finns är sådana som UKR själv varit med om att skapa, bland annat genom uttalanden i lokalpressen."
En kristen ledare och skribent intervjuade Ulf Ekman i samband med att en kristen tidning i ett nummer uppmärksammade rörelsen. I personliga samtal i samband med intervjun berättade skribenten för mig att han tagit upp avhopparproblematiken med Ekman. Han hade nämnt en rad förkunnare och bibellärare som hade allvarliga anmärkningar mot rörelsen. Ekman svarade då att samtliga dessa förkunnare var svåra "själavårdsfall" eller "mycket märkliga och speciella människor".
Ovanstående exempel menar jag visar på en oförmåga från rörelsen och dess ledare att föra en dialog med omvärlden. Det visar snarare på en förskansning inom sin egen värld. Avhoppares överensstämmande berättelser om att det inte fanns möjligheter till dialog och kritiska frågor tyder också på en osäkerhet och oförmåga från ledningens sida till öppenhet och anpassning.
Vad är orsaken till detta?
Jag tror att orsaken är att finna i Livets ords människo- , frälsnings- och kunskapssyn: Människan är ande, har en själ och bor i en kropp.
Anden är från pånyttfödelseögonblicket fullkomlig och rättfärdig. Anden tar emot uppenbarelsekunskap, "verklig kunskap" från Gud.
Detta gör, tillsammans med ledarskapssynen, som innebär att ledaren ensam "hör från Gud" och tar emot ofelbar uppenbarelsekunskap från Gud gällande sådant som rör rörelsen och församlingen, att det är svårt för Livets Ord att inom sitt tolkningssystem bejaka att Ulf Ekman och ledare för rörelsen gjort uppenbara och allvarliga fel.
Under intervjun medgav Ekman, enligt Gunne Oscarsson, efter upprepade frågor, att det enda misstag han gjort var att inte i tid stoppa exorcisten Jane Whaley, som regelbundet föreläste på Livets Ord.
NOGGRANN KONTROLL
Ett annat exempel på oförmåga att föra en öppen dialog med omvärlden visade sig också i samband med vågen av avhopp 1995. Ett antal tidningar publicerade då uppgifter om extremt höga inkomster för paret Ekman. Samtidigt påstods i pressen att Ekman sålt sin privata villa till församlingen och hyrde den till en symbolisk summa. Samtidigt skulle han köpt en privat sommarbostad med egen strand.
Samtidigt hotades stiftelsen Livets Ord av konkurs, enligt muntliga uppgifter från medlemmar och medarbetare, och anställda hade uppmanats att avstå från sin lön under sommarmånaderna, eftersom rörelsen saknade pengar.
Då jag var pastor i en frikyrkoförsamling och mycket samtal om tidningsuppgifterna förekom bland mina församlingsmedlemmar, fann jag det för bäst att kontrollera uppgifterna med skattemyndigheterna i Uppsala.
Jag meddelade därefter medarbetare i min församling vad som var fakta, och gav också en förklaring, grundad på min tolkning av olika ställen i Nya testamentet, varför jag ansåg att Livets Ords ledning inte handlade enligt biblisk undervisning.
Jag blev ett antal gånger uppringd av en av pastorerna från Livets Ord, som tillrättavisade mig för att jag kritiserade dem. Han hade fått uppgifterna om kritiken från nära anhöriga till medarbetare i min församling.
Innan han fick vetskap om att jag varit i kontakt med skattemyndigheterna, ville han övertyga mig om att uppgifterna om Ekmans ekonomi var lögn. Enligt de uppgifter som nämnda anhöriga fått på församlingsmöte i Livets Ord, menade Ekman att skattemyndigheternas uppgift om hans inkomst inte stämde, utan att skattemyndigheterna räknade upp inkomsten med att inkludera bostad som hyrdes av församlingen.
Att detta var att förskansa sig mot omgivningen istället för att föra en öppen dialog är tydligt. För det första hade församlingen ägt villan bara några månader, och hyresförhållandena hade inte hunnit ge utslag i deklarationer. För det andra vet Ekman mycket väl att bostadsförmåner och alla andra förmåner är inkomst och beskattas som det.
HYMMEL OM ’HIMMELSKT’ VÅLD
Ett tredje exempel på att Livets Ords ledare inte öppnat upp för dialog som följd av massmediakritik är tystnaden inför påståendena om fysiskt våld vid förbön. De här berättelserna har förekommit i ett antal intervjuer med "avhoppare".
Att det finns verklighet bakom påståendena vet jag av att jag under en kvällsgudstjänst under Europakonferensen i början av 90-talet blev vittne till hur en ung kvinna blev slagen av Ulf Ekman med ett mycket hårt knytnävsslag i magen och blev lämnad på golvet i konvulsioner och svåra plågor.
En medlem som varit gruppledare för mötesvärdar som "tar emot" människor när de faller till marken under förbön berättade också att han vid mitten av 90-talet lämnat sitt uppdrag tillsammans med hela sin grupp i protest mot fysiskt våld.
Sveriges Television har vid ett flertal tillfällen sänt sekvenser från Livets Ordsgudstjänster där Ulf Ekman uppenbart knuffar människor så att de faller på golvet. Nämnda sekvenser har gått ut på tevesändningar som kunnat ses i bl a Syd- och Nordamerika.
Jag har inte kunnat hitta något exempel på att Livets Ord har tagit till sig den här kritiken och fört en ärlig dialog om våldet. Om man slutat använda fysiskt våld vid förbön känner jag inte till. Jag har i alla fall mött ögonvittnen fram till strax efter mitten av 90-talet som berättat om knytnävsslag i magen och slag i huvudet, och då hade anklagelserna pågått i minst tio år.
Jag känner inte heller till något exempel på att Ekman eller någon annan i Livets Ord skulle gjort avbön för det inträffade våldet. Inte ens när pastorn i Oslo Kristna Center, Åge Åleskjaer, - som brukar anlitas som talare på Livets Ords konferenser - öppet kritiserade företeelsen. Åleskjaer publicerade sin kritik i sin egen tidning, och kristna tidningar uppmärksammade den genast. Ekman svar i Magazinet innehöll enbart försvar, inget tillmötesgående.
FIXERAD PERSONCENTRERING
Att ledarskapet varit hårt koncentrerat till Ulf Ekman personligen har varit en av punkterna i massmedias kritik mot rörelsen. Eftersom inre angelägenheter i rörelsen, såsom styrelsesätt, beslutsgångar, interna strider och liknande är mycket svårt att få kunskap om, känner jag inte till några genomgripande förändringar. Vad jag kunnat finna har dock Ulf Ekman kvar samma starka ställning inom rörelsen.
Trots att ett stort antal lärare och förkunnare är anställda av stiftelsen är det Ekman som talar på kassettband och videor som ges ut månatligen i rörelsens klubbar. Ekman skriver ledarna i tidningen Magazinet och det är han som talar på satellitteve etc.
Sedan slutet av 80-talet är det förbjudet att inom rörelsen nämna Ulf Ekmans namn utan titeln ’pastor’. Medlemmar i rörelsen benämner honom alltid "pastor Ulf", "Aposteln" eller "Tjänsten". Så gör även familjemedlemmar och nära vänner.
Ganska sena vittnesbörd, från slutet av 90-talet har visat att medlemmar fortfarande ser honom som ofelbar. En kvinna i 55-årsåldern yttrade i ett samtal med en journalist: "men pastor Ulf kan ju inte ha gjort något fel eller misstag".
MED AGA SKA MAN VARA FÖRSIKTIG
Myndigheters agerande gentemot Livets Ord har delvis fokuserat på påstådd barnaga. 1989 dömdes en pastorsfru och anställd på Livets Ord, för att vid upprepade tillfällen ha agat ett barn på församlingens förskola. Att detta verkligen skett har jag fått muntligt bekräftat av personer inblandade i händelsen.
Ulf Ekman friades vid rättegången, då preskriptionstiden gått ut för det fall han stod anklagad för. Ulf Ekman raljerade ofta (jag hörde honom regelbundet predika under 1986-89) över svenska myndigheters skepsis mot barnaga. Han berättade dock hur han brukade be amerikanska tillresande förkunnare att inte uttala sig för barnaga offentligt vid besök på Livets Ord, vilket de ofta gjorde ändå, och fick rungande applåder.
Strax efter händelserna med den anmälda barnagan på förskolan, förbjöds aga i förskolan och skolan, med hänvisning till att det är i lag förbjudet. Vi ser här en viss anpassning till myndigheternas krav, och en viss förändring av rörelsens praxis som respons på myndigheternas agerande. En mellanstadieelev på Livets Ords skola, hävdar dock att han blev fysikt tillrättavisad av en mellanstadielärare under läsåret 88-89.
En f d medlem som hade barn på Livets Ords kristna skola berättar också att hon närvarade vid en samling för föräldrar och lärare vid Livets Ords kristna skola, då en besökande amerikansk föreläsare instruerade hur man skulle aga barn, och han menade att gränsen går vid att det börjar blöda. Inslaget bandades ej, då det skulle kunna medföra problem för skolan gentemot myndigheterna.
Barnagan måste ses som en följd av en auktoritär människosyn. Ledarskap, antingen det utövas av föräldrar gentemot barn, eller av församlingsledare gentemot medlemmar, kännetecknas av en starkt uttalad auktoritet och befogenheter till starka disciplinära åtgärder mot de underlydande.
KVINNANS "GUDAGIVNA" PLATS |
KVINNAN ÄR TILL FÖR MANNEN...
En föreläsare som besökt Livets Ord ett antal gånger är amerikanen Edwin Louise Cole. Han är grundare av och föreståndare för Manhood. Inc. och föreläser i ämnen kring manlighet.
Livets Ord har också gett ut ett antal böcker av honom. Ett centralt tema som Cole upprepar ofta är att "manlighet och Kristuslikhet är samma sak. Hans tes är att mannen avspeglar Guds härlighet och "kvinnan skapades för att vara mannens härlighet". "En kvinna förhärligas i sitt förhållande till en man". "När en kvinna tar en mans namn i äktenskapet är det ett synligt uttryck för underordnande". Han menar att det är mannens ansvar att "ge henne en identitet i hans karaktär och ett mänskligt värde som hon kan bli tillfredsställd av att identifiera sig med."
Han menar att män är skapade för ledarskap, hjältemod och storhet. Medan "kvinnan skapades för att vara vacker, åtråvärd och älskad". Han menar att "män måste leda" Han tycker inte om den mjuke mannen: "velourtomtar som tassar omkring i mysoveraller", utan "män som uppträder som män." Men samtidigt kan han säga att "kvinnor lidit av manlig dominans i århundraden."
Coles ståndpunkt tycks vara att mannen av naturen ska vara ledaren i alla sammanhang, men att det inte får urarta till att kvinnan blir kväst. Hans tes är att mannen ska vara ledare både i samhälle, kyrka och familj. "Nationer, familjer, kvinnor och barn - alla behöver beslutsfattare."
Han talar om församlingar där män "skamligen har förlorat sitt andliga ledarskap" och menar också att "mannen är huvudet för hemmet" och familjens präst. Han menar att styrkan alltid kommer från män och att hem och församlingar aldrig är starkare än dess män. Kvinnorörelsen nämner han bland sociala problem såsom t ex kidnappning av småbarn.
När det gäller praktiskt ansvar för barnen, som blöjbyten och liknande, menar han att mannen också har ansvar för det. Men när det gäller hushållssysslor, kan mannen t ex visa att han hedrar och älskar sin hustru genom en gest såsom att diska. Han ger exempel på att han t ex gett en dollar i dricks till hustrun, när han tyckt middagen är god.
Sammanfattning: Coles kvinnosyn är klart patriarkalisk, men kanske skulle kunna betecknas som en "mjuk-patriarkalism", då han tydligt beklagar manlig "dominans." Han tycks bygga på en biblicistisk tolkning av orden i NT som talar om mannen som kvinnans huvud, och som tycks begränsa kvinnans möjligheter till andligt ledarskap. Han framhäver också skapelseberättelsens ord "hjälp" som syftar på kvinnans uppgift i förhållande till mannen, och tolkar det som innebärande en assistent.
Cole knyter kvinnans identitet och värde till mannen. Där kommer kvinnosynens djupaste innebörd fram. Mannen har rätt att definiera både kvinnans natur och uppgift, och själv definierar han henne helt utifrån mannen.
Kvinnans gudagivna plats är alltså egentligen den plats som mannen ger henne. Trots de mjuka framtoningarna står kvinnosynen på en grund som är mycket långt ifrån jämställdhet, demokrati och respekt. De exempel han nämner på hur man kan visa uppskattning för hustruns hushållsarbete, skulle säkert av de flesta av dagens kvinnor uppfattas som ett förringande av henne i stället.
...INTE FÖR LEDARSKAP
En annan bok inom trosrörelsen som tar upp frågan om kvinnans möjlighet till ledarskap är Bror Spetz "Guds församling". Bror Spetz är pastor för Södermalmskyrkan och har varit en av ledarna inom Trosrörelsens predikantförbund.
Han hävdar i sin bok åsikten att församlingsledarskap är förbehållet mannen. Enligt medlemmars utsago verkställde han denna tes genom att avskeda kvinnor som var ledare för olika avdelningar av församlingens arbete och ersatte dem med män. Inom Livets Ord har flera avdelningar som haft kvinnliga ledare också fått en manlig ledare. Undantag är skola och barnomsorg.
EKMAN VACKLANDE OCH KVINNOR UTAN STÖD
Ulf Ekman hävdade länge offentligt att han har "inga problem med kvinnliga präster och pastorer". Det gjorde han bl a i en radiointervju i "Efter tre" i början av 90-talet. En av de tre kvinnliga medlemmarna i Trosrörelsens predikantförbund, hade enligt egen utsago, tillfrågat Ekman om hans åsikt om kvinnliga pastorer innan hon ansökte om medlemskap i organisationen och då fått svaret att det inte mötte problem.
Inte desto mindre blev jag vittne till att pastorer och ledare från Livets Ord ofta uttalade hånande omdömen om henne och menade att det aldrig skulle bli något av den församlingen, förrän det blev en man i ledningen för den - trots att det var den största trosförsamlingen i ett stort område, och den största tillväxten skett genom att människor utan tidigare kristet engagemang anslutit sig till församlingen, något i trosrörelsen mycket ovanligt.
Vid ett mindre sammanträde med ett par pastorer på Livets Ord 930914 ställdes frågan om deras verkliga syn på frågan. Vi fick då svaret av en av pastorerna att "jag har inget till övers för kvinnliga pastorer. Det finns inget kyrkohistoriskt stöd för att det skulle vara rätt, och inget bibliskt stöd heller, för den delen." Han tog Aimy Simple MacPhearson som var pastor och evangelist i början på seklet i Los Angeles som exempel på att det inte är riktigt, eftersom hon förmodligen begick självmord.
Tanken att det eventuella självmordet var en frukt av en intensiv press mot henne från manliga förkunnare föresvävade honom inte. Ett annat bevis, menade han vara en kvinna som lett en församling på 5000 medlemmar, som hon av strategiska skäl lät dela i fyra församlingar. "Kvinnor har aldrig gjort något av storlek". Vid flera tillfällen har han också i personliga samtal sagt mig att "vi har bestämt att vi aldrig ska ha det där med starka kvinnliga ledare i Sverige. Vi är så trötta på det där."
Vad han menar med att "vi har bestämt" är att utifrån deras teologi att förstå som att man i bön begärt och "tagit auktoritet" över företeelsen, och nu tror att det p g a det blir så.
FRÅN LÄGRE REGIONER OCH PÅ LÄGRE NIVÅER
I de gudstjänster jag ledde under min tid som frikyrkopastor i Jönköping, deltog ofta personer från orten som studerade eller hade studerat vid Livets Ords bibelskola. Efter gudstjänsterna kom de ibland fram för att samtala med mig om min roll som pastor. De menade att de lärt sig på bibelskolan att det var fel.
Deras åsikt var att kvinnor inte kunde vara ledare, och att allt som hade med kvinnligt ledarskap att göra var från djävulen. Kvinnor Kan-mässor och Islands dåvarande kvinnliga president och liknande företeelser var påfund av djävulen. De menade att jag bröt Guds ordningar genom att finnas i en ledarroll och att det var uttryck för kvinnlig häxkraft.
I samband med att jag gjorde en uppsats om kvinnligt ledarskap i församlingar i Jönköping intervjuade jag en man, som genomgått Livets Ords tvååriga bibelskola och som då var ledare inom Livets Ords arbete i Jönköping. Han deklarerade att Livets Ord står för det bibeln säger i fråga om man och kvinna. "Kvinnor ska inte vara långt framme i ledarpositioner, t ex inte präster och pastorer". Han menade att läran att mannen är kvinnans huvud är klassisk bibeltro. Det innebär att männen har ansvar för det andliga ledarskapet.
Han beklagar att den ståndpunkten blivit urvattnad i många kristna sammanhang. "Församlingen är en familj och mannen är familjens huvud." Han menar att hans egen församling "läser som det står. Allt annat är tolkningar som skapar splittring." Kvinnor kan dock hjälpa till med själavård och ledning av cellgrupper och ledarskap på "vissa lägre nivåer".
HJÄLP, DE TAR ÖVER!
En av pastorerna undervisade läsåret 1986-87 (där jag personligen studerade) i ämnet Den troendes auktoritet i första årskursen av Livets Ords bibelskola. De två första föreläsningarna i ämnet ägnade han åt att redogöra för problemet att församlingar i Sverige enligt hans mening är helt kvinnostyrda.
Eftersom ingen protesterade menade han att elevgruppen var mycket mognare än förra årets elever, där en ung kvinna ställt sig upp och frågat: "Finns det då någon plats över för oss kvinnor i församlingen?" Hennes fråga hade fått applåder av resten av gruppen. Det här årets elever däremot hade kommit så långt, sade han, att de "kan ta emot" detta.
En liknande uppfattning om kvinnodominans uttryckte amerikanen Lester Sumrall i en predikan i Uppsala strax före sin bortgång. Han menade att kvinnor höll på att ta över både religion och politik och i och med att byxdressar åter blev modernt under mitten av 90-talet höll kvinnorna i sitt uppror dessutom på att börja klä sig i manskläder.
Sammanfattning: Företrädarna för trosrörelsen har, om de exempel jag anfört är representativa, en klart uttalad förbjudande attityd mot kvinnligt ledarskap, speciellt ifråga om pastors- och församlingsföreståndarrollen.
Ulf Ekman och hans medpastorer i Uppsala har ett så avgörande inflytande på teologin att deras åsikter måste ses som normgivande. På bibelskolan lärs klart och tydligt ut att kvinnor inte ska ha en för framträdande roll i församlingen. Man tycks även vara skeptisk till att kvinnor blir för framträdande inom politik och affärsliv. Man motiverar sin åsikt utifrån bibelord, men också i exemplet från samtalet med pastorerna, från kyrkohistorien.
Hur ska man förstå deras upplevelse av att "kvinnorna har nästan tagit över"? Det är inte svårt att rent statistiskt bevisa att faran är mycket avlägsen. För att bemöta den lärare som undervisade i ämnet auktoritet på bibelskolan och hans bild av församlingarna i Sverige, så är det helt klart att män dominerar som samfundsledare, biskopar, pastorer, bibellärare, evangelister, äldste, ordföranden, styrelseledamöter etc.
När det gäller Lester Sumralls uttalande om kvinnors övertagande inom politik och religion, så är kvinnor klart i minoritet, både som kyrkoledare och pastorer och inom politiken i hans hemland. Det finns alltså inget faktiskt samband mellan verklighet och upplevelse i de här fallen. Det måste alltså finnas en annan förklaring till deras upplevelse. Den enda förklaring som verkar rimlig är fruktan och osäkerhet.
Det finns människor som tycker att "invandrarna håller på att ta över", trots att de är i klar minoritet och dessutom är mycket underrepresenterade inom politiken och andra viktiga områden. Vi brukar beskriva fenomenet som xenofobi. Jag tolkar de exempel jag anfört på farhågor i fråga om kvinnor som ett liknande psykologiskt fenomen. Gynofobi, helt enkelt.
SAMMANFATTNING |
Livets Ord är en stiftelse som grundades 1983 och där Ulf Ekman och hans familj har initiativet. Stiftelsen som har sitt säte i Uppsala driver en omfattande verksamhet som inbegriper församling, utbildningsanstalter, barnomsorg, mission och mediaproduktion.
Trosrörelsen i Sverige består av församlingar knutna till Livets Ord men också av helt fristående församlingar.
Trosrörelsen betonar i sin teologi den andliga naturen, både hos människan och hos Jesu person och verk. Syndafall och försoning handlar om syndfull, djävulsk natur respektive fullkomlig, gudomlig natur.
En pånyttfödd människa kan handha både gudomlig uppenbarelse och gudomlig auktoritet. I praktiken slår dock den "smorde" och utvalde församlingsledarens uppenbarelse och auktoritet ut den enskildes.
Ledarens, framför allt Ulf Ekmans, ställning är långt mycket starkare än i t ex gängse frikyrkoförsamlingar, där man har en demokratisk ordning med årsmöten och val till styrelser etc. Sådant saknas i Livets Ord.
Massmedia, andra kyrkor och framför allt exmedlemmar har kritiserat Livets Ords ledarskap för att utöva en hård styrning och kontroll över medlemmar. Exmedlemmarnas vittnesbörd är samstämmiga.
I ledarskapsstilen ingår en materiellt och ekonomiskt högstående livsstil, våld och undertryckande av kritik.
Den uppmärksammade barnagan måste ses som en del av den starka betoningen på auktoriteters gudomligt givna befogenheter.
I synen på ledarskap och auktoritet ingår också att betona mannens auktoritet gentemot kvinnan. Kvinnan får sin identitet och sitt värde från mannen. Skönhet är ett mycket avgörande värde hos kvinnan. Mannen ska leda familj, samhälle och församling. Kvinnan äger inte rätt att t ex vara pastor, församlingsföreståndare och äldste. Ibland går man så långt att kvinnligt ledarskap anses som härrörande från ockulta krafter.
Enligt Livets Ords egen webbsida har rörelsen inte ändrats i fråga om teologi och inriktning. En viss anpassning till omgivningen ifråga om framtoning kan dock ses, på områden som barnaga, de extremaste formerna av demonutdrivning och även den fräna kritiken av andra kyrkor.
Den nästan totala koncentrationen på personen Ulf Ekman i hans ledarskap tycks dock vara helt bibelhållen. Livets Ords ledarskap har inte på ett öppet sätt kunnat möta kritik på den punkten.
Man har inte heller kunnat möta kritiken från exmedlemmar som t ex velat ta upp samtalet om våld, hård styrning och personliga angrepp. Livets Ords teologi och praxis i fråga om ledarskap är främmande för kristna samfund i Sverige och har inte genomgått en grundläggande förändring.
BÖCKER
Cole Edwin Louis/Kommunikation Sex & pengar/Livets Ords förlag, Uppsala1987
Cole Edwin Louis/Maximal manlighet/Livets Ords förlag, Uppsala 1988
Cole Louis Edwin/Mod, en bok för hjältar/Livets Ords förlag, Uppsala 1988
Dawson Lorne L/Cults in Context/Transaction Publishers, London 1998 (Toronto 1996)
Ekman Ulf/ Aposteln/Livets Ords förlag, Uppsala 1993
Ekman Ulf/ Hur du förlöser din kapacitet i Gud/Livets Ord, Uppsala 1994
Ekman Ulf/ Doktriner/Livets Ords förlag, Uppsala 1995
Ekman Ulf/ Gud, staten och individen/Livets ords förlag, Uppsala 1988
Ekman Ulf/ Tro som övervinner världen/Livets Ords förlag, Uppsala 1985
Hagin Kenneth/Namnet Jesus/Livets Ords förlag, Uppsala 1986
Manipulering pågår/flera författare, FRI och Verbum Förlag, Stockholm 1995
Mc Guire Meredith B/Religion, The Social Context/Wadsworth Publishing Company, Wadsworth, USA 1997
Reichman Sven/Allt är inte Gud som glimmar/Interskrift, Stockholm 1990
Spetz Bror/Den övernaturliga församlingen/Livets Ords förlag, Uppsala 1988
ARTIKLAR OCH UPPSATSER
Artikelsamling till kursen Sekter, kulter och nyandliga rörelser
Blennberger Erik/ Livets Ord-pastorn Ekman om demoner, aga och framgång/Upsala Nya Tidning 890728
Dagen, återkommande artiklar hösten 1999 och våren 2000
Dagen 000503
Eidenert Barbro/ 31-åring tog sitt eget liv/ Upsala Nya Tidning 891121
Ekman Ulf/ Ledarartikel Magazinet 000525
Ekman Ulf/"Vi står för kristen ortodoxi"/ Dagen 000602
Enström Magnus/ Ulf Ekmans JDS-lära är inte kristen ortodoxi/ Dagen 000711
Blomqvist Lena/- Det finns de som tagit sitt liv/ Expressen 891113
Gustavsson Cecilia/Flykten från Livets Ord/ Expressen 951001
Gustafsson Kerstin/"De sa att jag var full av demoner"/ Dagens Nyheter 870718
Hemmets Vän, Sjöberg Stanley/Olycklig kyrkopolitisk markering/ 000525
Jarlsbonde Carina/Kyrka och frikyrka i Jönköping - gubbrike eller gudsrike?/ Uppsats inom kristendomens historia, Lunds Universitet, teol.. inst. vt -99
Oscarsson Gunne, Tidningen Petrus, återkommande artiklar
Repo Daniel/Carola lämnar Livets Ord/Aftonbladet 950930
Swartling Per G o. Gudrun/ Vanligt med psykiska besvär hos fd medlemmar av Livets Ord/ Läkartidningen nr 24 1991
LJUDKASSETTER
Carlsson (sedermera Foglander) Johny/Isebels ande/Livets Ord, Uppsala 1987
Liardon Roberts/Guds generaler/Livets Ord, Uppsala 1988
Merck Bobbie Jean/Nehemja/Ljudkassettserie, Livets Ord, Uppsala 1989
Merck Bobbie-Jean/Isebels ande/ingår i kassettserie om andar, Livets Ord, maj 1989
Severin Karl-Gustav/Sådan han är sådana äro vi/Umeå 870421
Sumrall Lester/Den militanta församlingen/Livets Ord 1987
INTERNET
Swarling Torbjörn/Trosrörelsen inget evangelium/
Tillgänglig på Internet:
http://home6.swipnet.se/^w-66093/index.html
www.livetsord.se
Websidor, angivna av kursledningens förslag på info på nätet. Samt Sola Scripturas hemsida. Citat ur böcker och tidsskrifter som inte finns angivna speciellt i litteratur- och källförteckningen är hämtade ur Sola Scripturas hemsida.
ÖVRIGA KÄLLOR
Muntliga samtal med ledare, medlemmar och avhoppare från Livets Ord, samt personliga erfarenheter vid t ex gudstjänster på Livet Ord.
| Menu Bar | Överst denna sida |