DEN TROENDES TRE NATURER

De flesta kristna torde någon gång ha stött på de tre cirklar som brukar ritas upp för att illustrera människans konstitution av ande, själ och kropp. Därtill fogas en bild av tabernaklet i GT. Med hedningarnas förgård, det heliga och det allra heligaste där Gud bodde.

Förgården skulle vara den fysiska kroppen. Det heliga människans själ och det allra heligaste människans ande.

Slutsatsen synes vara uppenbar. Att Gud naturligtvis bor i människans ande, när hon kommer till tro och blir född på nytt. Med detta upplägg låter det bestickande logiskt.

Dessutom görs det lätt en koppling i tanken att människans ande och Guds Ande är av likartad substans på något sätt, så att det därigenom är Guds naturliga boplats i människan.

Lägges sen denna tankebyggnad tillsammans med trosförkunnelsens lärotes, att människan är en ande, har en själ och bor i en kropp, där anden är hennes egentliga personlighet, så blir denna tankeförvillelse havande.

Byggs det så på med nästa trossats, att människan får en helt ny ande, som är skapad till likhet med Gud, så förlöses tankebyggnaden till en fullmogen villfarelse. I trosförkunnelsen är det inte Guds egen Ande, som bor i människans egen ande. Det är Gud som i pånyttfödelsen ger människan en helt ny egen ande, som är skapad till likhet med Gud. En helt ny människa. som aldrig har funnits förut blir till. Med Guds alla attribut deponerade i sig. Färdiga att förlösas.

När det på så sätt kopplas på en ockult utövning av denna tro, med rötterna i Christian Scince och New Thought, där människan inifrån sig själv ska förlösa den gudomlighet som finns deponerad i hennes egen ande. Genom att visualisera, bekänna, tala ut orden och visionen och skapa fram med sina egna ord, det hon vill se förverkligat. Så har förförelsen blivit total.

Detta är något helt annat, än när Guds Ande lägger ner ett "Rhema", ett levande ord eller vision i tanken, känslan och sinnet. Till en överväldigande vetskap, visshet och övertygelse om Guds vilja och hur vi ska tala eller agera in i en viss situation. Något som samtidigt ligger i full samklang med det Skrivna Ordet och vi talar och agerar efter det.

Men det fungerar ju, säger någon. Självklart fungerar det. Den tekniken att på olika sätt förlösa sin egen inneboende gudomliga gnista och kraft, har genom tiderna fungerat i icke kristna sammanhang. Just därför att det inte har med kristen tro att göra, utan förlöser ockulta krafter. Att något fungerar och ger resultat, säger ingenting om källan. När denna teknik används i kristna sammanhang blir källan till ockulta plagiat av Guds verk. Så att jämväl de utvalda blir förvillade av de tecken och under som sker
(Matt. 24:24).

Hur många är det som inte hört följande uttryck och utan att tänka efter, bara tagit för givet att det är sanna påståenden?

"Det är människans ande som blir född på nytt, inte hennes själ och kropp. Hennes ande är hennes lykta. Den nya födelsen är andlig. Själen och kroppen kan inte födas på nytt. Den som är född av Gud kan inte synda. När och om jag syndar så är det inte min pånyttfödda ande som syndar."

Är dessa påståenden sanna? Tror att dessa påståenden kommer utifrån helt fel utgångspunkt. På grund av en fixering vid människans konstitution och hennes egen ande. Där även personligheten på ett felaktigt sätt knyts till hennes ande.

Guds liv, Guds Ande, Guds natur och Guds personlighet och människans egen livsande, som här i tiden gör henne till en egen levande personlighet av själ och kropp. Där enheten och helheten av allt vad den naturliga människan är och uttrycker, utgör hennes personlighet. Måste här i tiden ses som åtskilda, även om människan i pånyttfödelsen får del av Gudomlig natur och i evigheten blir fullt väsens och naturlik Gud till hela sin varelse. Gör man inte det finns redan en öppning för förvillelsen i trosförkunnelsen.

För det första är det ganska långsökt att föra över bilden med tabernaklet på människans konstitution. Det blir mer ett försök att logiskt få den av människohjärna konstruerade bilden med de tre ringarna att stämma.

Är inte tabernaklet egentligen en ganska enkel bild av hur Gud bygger sin församling här i tiden ända in i evigheten?

De som saknar livet i Gud, men hör Ordet dras in i hedningarnas förgård. In i det heliga har de kommit som blivit lierade med Gud här i tiden. Ser evigheten som i en dunkel spegel. In i det allra heligaste kommer den troende i evighetens värld. I synlig uppenbar väsensenhet och livsgemenskap med Gud. Från avbild i natur till väsenskopia.

När Jesus dog på korset visade Gud att vägen in i det allra heligaste till Hans gemenskap var öppen. Vägen in till Guds boning var öppen för människans slutmål. Den eviga gemenskapen med Gud. Till full jämlikhet i väsen och natur i evighetens värld. Till detta mål har man i trosförkunnelsen redan kommit i sin egen ande här i tiden.

Inte visade Gud att nu var vägen öppen för Honom in i det allra heligaste av människan, hennes egen ande! Tror inte denna förebild har att göra med människans konstitution överhuvudtaget och var Gud bor i människan. Men det passar ju bra till bilden med de tre ringarna!

Var står det att det är människans egen ande som blir född på nytt och att det är Guds instängda boplats i människan? Är det inte Guds Ande som blir ljuset i människan? Är det människans egen ande som blir hennes ljus?

Var står det att om människan syndar så är inte hennes egen ande inbegripen i skeendet? Var står det att Gud bor uteslutande i människans egen ande?

Menar att om saker och ting inte står i Bibeln, så är det människotankar. Som låter logiska. Influerat av ett gnostiskt tänkande kring människans konstitution och motpolsställning mellan ande och materia. Detta har följt med kristenheten under lång tid och blivit en slags taget för given sak. Som blivit till en öppning, som i trosförkunnelsen befruktas till en fullmogen villfarelse.

Det låser tanken i ett gnostiskt tänkande med olika värden på olika delar av Guds skapelse. Strikt gränsdragning mellan olika skikt i människan och motpolsställning mellan det inre och yttre i människan. Ande och materia som antagonister. Det tankesystemet härrör från Gnosticismen och handlar om ren villfarelse i botten.

Det leder till att man i Bibeltexten lägger in en strid mellan människans egen livsande (som gör henne till en levande individ och personlighet av själ och kropp) och hennes egen själ och kropp. Så att hennes egen ande blir det rena och heliga som står i strid med hennes egen själ och kropp som ses, i sig själv, som köttet och det orena.

Det ligger en makt i en tankebyggnad i detta som ska leda människan vilse. Den är också så mänskligt logiskt bekväm. Men skapar ett fäste för villfarelse. Skapar en öppning som i trosförkunnelsens lärosystem befruktas och förlöses till en helt förvrängd förförelse.

Vi behöver släppa denna låsning i tanken och studera den helhetsbild som träder fram i Bibeln. Vi behöver:

• Se att det inte är en motpolsställning mellan människans egen ande och hennes egen själ och kropp(som lever och finns till just genom sin egen livsande) det handlar om.
  
  
• Se att Guds Ande inte bor instängt i människans egen ande utan integrerat i helheten av vad människan är.
  
  
• Se att det inte är människans egen ande som är den nya skapelsen eller den nya människan.
  
  
• Se att den nya skapelsen är just den naturligt, ursprungligt skapade människans liering med Guds Ande.
  
  
• Se att människan inte, här i tiden, i sig själv, är Gudomlig, men fått del av Gudomlig natur.
  
  
• Vi behöver se att syndens natur inte är bortkapad än här i tiden, utan att den naturen finns kvar och inte är människans själ och kropp i sig själv. Men att människan är fri att leva i lieringen med Guds Ande och att Guds Ande är muren gentemot syndanaturen. Det är alltså inte människans egen ande som är i strid med sin egen själ och kropp.
  
  
• Vi behöver se att det är syndanaturen och den nya naturen som kommit in - delaktigheten i Guds natur, Guds Ande, som är i strid med varandra.
  
  Den av Gud försonade och återlösta, naturliga människan(med enheten och helheten av egen livsande som gör henne till en egen personlighet av själ och kropp), finns med och väljer vem som ska vara hennes herre och ledstjärna. Syndanaturen och orättfärdigheten eller Guds Ande, Ord och vilja.

Det som idag ofta lärs ut kring ande, själ och kropp med Gud boende i människans egen ande, utgör en öppning som i trosförkunnelsen befruktas till en mycket farlig villfarelse. Uppbyggd kring några få Bibelord, som leder till en fixering av människans egen ande(där startar självförgudningen) och en gnostisk fixering vid människans konstitution istället för att peka på det Bibeln fokuserar:

1. Människans hela natur i en enhet och helhet med en egen livsande som gör henne till en levande egen personlighet av själ och kropp. Den naturliga människans egen natur.
   
   
2. Syndanaturen som kommer in i fallet. Människan rymmer nu två naturer och är slav under syndanaturen, som inte har sitt säte i något speciellt "element" av människan, utan är integrerad i helheten. Människans egen natur plus syndanaturen.
   
   
3. Den troende blir även delaktig av en tredje natur. Guds natur. Integrerad i helheten av allt vad människan är och inte särskilt fixerat vid ett speciellt "element" av människan. Därför säger också Paulus:

"Jag lever(den naturliga människan)dock inte jag(den naturliga människan i liering med syndanaturen - gamla människan - erbjuden agera som död gentemot syndanaturen), utan nu lever Kristus i mig(den naturliga människan i liering med Guds Ande - erbjuden att vara levande gentemot Guds natur, vilja och Ord)"

Det Bibeln pekar på är den troendes tre naturer. Mer än hur hennes egen natur är konstruerad. Hon har:

1 Sin egen natur. 2 Syndens natur. 3 Och blivit delaktig av Guds natur. Hon är i Jesu försoning och pånyttfödelsen, här i tiden, fri att välja vilken natur hon följer. Den naturliga människan är fri att följa och ledas av Guds Ande, Ord, och vilja. På ett mycket enkelt och naturligt sätt.

Näst efter försoningens förvanskning i trosförkunnelsen, är detta vad som gäller här i tiden beträffande människans konstitution i förhållande till Guds Ande och syndanaturen, den fråga som kristenheten kommer att behöva bena ut fullständigt för att bevaras rätt. För att inte vilseföras av trosförkunnelsen.

Är ingen teolog och skriver därför kring detta på ett ofullständigt och ofullkomligt sätt. Det är min förhoppning att sanna, utrustade Bibellärare ville klart, entydigt och fullständigt ge ljus utifrån Skriften kring detta. Men det är ändå min förhoppning och bön att det lilla jag i Andens ljus av Ordet sett, som kontrast till det förföriska lärosystem trosförkunnelsen utgör, ska kunna hjälpa någon att ha ett skydd i sin tankevärld och undgå tankefästen för det falska.

Adam är inte i likhet med Jesus född av Gud, utan skapad av Gud. Denna distinktion är viktig att se. Människan är ursprungligen skapad av Gud med en egen mänsklig natur. Medan Jesus från evighet är född av Gud. Alltså från evighet fullt väsensförenad med Gud. Oupplösligt ett med Gud till sin natur, identitet och personlighet. Jesus är från evighet sann Gud och var även med vid skapelsen av människan.

"Och Herren Gud danade människan av stoft från jorden och inblåste livsande i hennes näsa, och så blev människan en levande själ … såsom kroppen utan ande är död"
1 mos. 2:7, Jak.2:26

En del tolkar detta som att människans egen livsande var detsamma som Guds Ande, eftersom det var Gud som blåste in denna livsande. Men ser man på fortsättningen av versen och även kopplar den till vad Jakob säger om den egna livsanden och dess funktion i människan, så ser man att det handlar om att människan skapades till att bli en egen levande individ med en personlighet av själ och kropp.

När Gud skapade Eva av Adams revben och Gud förde Eva fram till Adam så säger han:

"Denna är nu ben av mina ben och kött av mitt kött"
1 Mos. 2:22.

Det är alltså inte Gudar som är väsenslika sin skapare till naturen, som Gud konstruerat. Det är människor som till sin egen natur är just människor. Med en egen livsande som gör dem till levande personligheter av själ och kropp. Människor som lever i en oskuldsfull liering, relation och umgängelse med sin skapare.

Den bild som träder fram i Bibeln, om man släpper den människotanke, som uppstått ur det gnostiskt influerande synsättet på människans konstitution, så blir det att den naturligt skapade människan finns där, med en egen livsande som gör henne till en fristående individ och personlighet av en levande själ och kropp. Varken ond eller god. Varken syndig eller Gudomlig i sig själv.

Guds liv, Guds Ande, Guds personlighet är en person. Människans egen livsande, som här i tiden gör henne till en egen personlighet av en levande själ och kropp. (Där enheten och helheten av allt vad den naturliga människan är och uttrycker i hela sin mänskliga natur, utgör hela hennes personlighet), är en annan person.

Här i tiden, måste Guds Ande, Guds eget liv, personlighet och natur, ses som åtskild från människans egna livsande, som gör henne till en fristående individ, personlighet av levande själ, kropp och en helhet av mänsklig natur.

Även om människan i pånyttfödelsen får del av Gudomlig natur och i evigheten blir fullt väsens och naturlik Gud, till hela sin varelse, så måste denna distinktion här i tiden vara rådande. Gör man inte denna distinktion för vad som gäller här i tiden, så finns redan en öppning för förvillelsen i trosförkunnelsen.

Gud är Gud och människa är människa och människa lierad med Gud. Fram till uppståndelsens morgon! Där vi med en uppståndelse/härlighetskropp blir Gud lika i betydelsen av en evighetskropp som passar in i den eviga gemenskapen med Gud. Där vi är en förverkligad/förhärligad människa lierad med Gud. Där Gud är Gud och människan är en förhärligad/förverkligad människa som lever tillsammans med Gud.

När vi läser Bibeln, är vi så fixerade vid, att antingen bara se människans liering med synden. Som slav under synden. Eller hennes liering med Gud. Därför blir människan antingen helt genomfördärvad, ond och demonisk. Eller som i trosförkunnelsens motpol, gudomlig, i sig själv. Vi missar att se den - naturliga människan, i sig själv.

Underförstått finns den naturliga, av Gud skapade, människan med genom hela bibeltexten. Varken ond eller god, i sig själv. Varken djävulsk eller Gudomlig - i sig själv. Det är inte bara Gud, Kristus, djävulen och människan - lierad med endera parten, som finns i Bibelns texter. Bibeln, handlar ju om den naturliga människans fall och än mer, om den naturliga människans räddning, till en liering med Gud här i tiden. Som gör henne Gudomlig i evighetens värld.

Guds Ord talar om den naturliga människan - Guds skapelse - med oerhört positiva ordalag. Med egen vilja, ett rikt utvecklat känsloliv och förstånd, med en underbart sinnrik funktion i sin fysik. Det är den naturliga människan, som i sig själv, även efter fallet, är så dyrbar, att Gud offrar sin ende Son, för att rädda henne. Till återupprättad Gudsgemenskap.

Jesus vill återupprätta, de av synden skadade relationerna, för människan - på alla plan. Både med Honom själv. Den naturliga människans relation med sig själv. Såväl som hennes relationer med sina medmänniskor och skapelsen för övrigt.

Även om det primära för Gud är att återupprätta Gudsgemenskapen med människan, så vill Han även få mejsla fram den hon var skapad och ämnad för, som sann naturlig människa. Förverkliga den personlighet hon med hela sin naturliga människa kan få vara här i tiden. Utan nedbrytande av den onda källan, synden i hennes liv. Det totala slutförverkligandet av detta Guds projekt fullbordas i människans uppståndelse i evighetens värld.

Denna syn på Guds intentioner gör att fixeringen vid "den andliga supermannen" kommer i sitt rätta perspektiv. Avslappnat får jag vara den Gud skapat mig att vara och i Hans gemenskap låta Honom utföra verket och naturligt leda i situationer. Jag får vila från mina verk och låta Honom verka.

Den naturligt skapade människan har inte bara förlorat förmågan, att rätt relatera till sin skapare och sina medmänniskor. Den naturliga människan har även, genom skador i sitt känsloliv och felaktiga tankebyggnader och föreställningar om sig själv och sin omvärld, förlorat förmågan - att på rätt sätt - umgås med sig själv.

Därför behöver - den naturliga människan - ibland lyssna till sina egna känslor och tankar. För att möta sig själv och förstå sig själv. Hitta sin egen naturliga identitet - i sin naturliga människa.

Jesus vill skapa fram människans sanna personlighet i hennes naturliga människa. Forma leret som det var skapat, ämnat och tänkt till. Utan skadorna som synden förorsakat. För att hon ska komma "till hedersamt bruk" och rätt återspegla "skatten" och få vara en hel och sann människa. Samtidigt som hon är lierad med Gud och fått del av Gudomlig natur.

Utan kontakt med sin skapare, jagar människan efter kärlek och bekräftelse, för att finna igen sig själv och få en rätt självbild. Hon kan aldrig hitta rätt med mindre, än att hon börjar umgås med sin skapare. Människan finner aldrig helt igen sig själv med mindre än att hon upplever Guds kärlek och bekräftelse och att hon får börja spegla sig i Honom, för att hitta sin rätta självbild. Bli bejakad av Honom. Detta är himmelskt långt från trosförkunnelsens lära, om att se vad Du är i Din egen ande.

Om Jesus själv får dana fram den naturliga människans personlighet och hon lierad med Honom, får utgöra den nya människan. Blir hon en rätt avbild av Honom, som har skapat henne. Dessutom får hon rätt slutdestination.

Om Jesus får lära den naturliga människan att umgås, också med sig själv. Även lära känna sig själv som den naturliga sanna människan. Om Han får dana fram den sanna naturliga människans personlighet, den hon är med egen livsande som gör henne till en levande fri personlighet av själ och kropp, blir det lättare för den människan, att även känna, att hon är älskad av Gud. Hon inte bara vet det, utan kan även ta in det - i sitt känsloliv.

Om Jesus förmår visa människan hur unik och dyrbar hon är, så att hon även kan ta in det i sitt känsloliv, så fungerar relationen med henne själv och till hennes medmänniskor bättre. Hon kan även ta Guds kärlek till sig på ett mer fullödigt sätt.

Hon då inte bara vet, men även känner, att hon tillsammans med Jesus, vågar kliva fram som den hon är - en syndare frälst av nåd - älskad och bekräftad - unik och dyrbar. Även i sitt känsloliv. Hon vågar vara sann människa. Relationen med Jesus blir så rik som Jesus vill att den skall vara.

[ Det finns vissa medfödda handikapp som innebär att människor har i varierande grad, svårigheter med (även att förstå) empati, relationer och sitt eget känsloliv m.m. Detta är alltså ett medfött handikapp och har inte med att våga vara en sann människa att göra, inte heller beror detta handikapp på att Jesus inte fått lära människan att umgås på alla plan. Det är mer patologiskt och komplicerat betingat än så. Det är inte människor med detta speciella handikapp jag åsyftar här.]

Alla erbjuds vi se, oavsett speciella handikapp eller inte (alla är vi på ett eller annat sätt märkta av den trasiga Gudsfrånvända värld vi fötts till), att jag får älska mig själv på ett rätt sätt. För den jag är. En Guds dyrbara skapelse, som Jesus gav sitt liv för. Som Jesus älskar och tycker om. Utan motprestation. Jag får tycka om mig själv för den jag är. Därför att Gud har skapat mig och Jesus älskar mig.

Det är raka motsatsen till den tvångsmässiga självupptagenheten. Som är van att prestera för att få något. T.ex. använda olika tekniker för att hämta ut sina rättigheter. Jesus ger av nåd, därför att vi inte är fiender längre, efter Hans försoning. Han är fri att älska mig.

Vi behöver i Andens ljus över det skrivna Ordet se vem den naturliga människan är. Hur Jesus älskar den naturliga människan, så att Han är villig att låta sig slaktas, för att rädda henne. Hur Han i rättfärdiggörelsedomen, är rättsligt fri att älska henne för den hon är. Då först kan den naturliga människan börja tycka om sig själv och älska sig själv på rätt sätt. Gör Hon det, vågar hon vara sann människa. Vågar vara sig själv.

Jag får vara sann, hel människa och mig själv i lieringen och umgängelsen med Jesus. Jag får älska Gud över allting. Jag får älska min nästa så och mig själv. I rätt ordning och på rätt sätt. Med Guds vilja på hjärtats högsäte, i liering med Jesus i Ordet och Livets Andes lag. Då blir det ett kärl till hedersamt bruk.

Jesus älskar den naturliga människan, för den hon är, Guds skapelse. Jesus älskar sin skapelse. Denna Bibliska syn på den naturliga människan, ger henne en sund självkänsla. De naturliga egenskaper och förmågor den naturliga människan äger, ska Konstruktören ha äran av. De mindre goda sidorna, får Skaparen ta ansvar för och bearbeta. Om det behagar Honom. I evighetens värld blir allt återupprättat och helt på alla plan.

I relationen med Jesus arbetar han för att hela relationsstörningar, som alla människor på ett eller annat sätt, i större eller mindre utsträckning lider under. Ett helande som når sin fulla konsekvens i evighetens värld för alla som lever inneslutna i Jesu försonande nåd, när allt som var trasigt i den här tiden blir fullständigt återupprättat och helt.

Jag ser ett samband mellan lidandet i världen och det faktum att mänskligheten vänt Gud ryggen och valt att själv, Gud förutan, möta och bemöta synd, ondska, djävulskap, trasighet, sjukdom och död.

Jag ser vad Gud genom sin Son Jesus Kristus utfört för oss, som ett erbjudande om lots igenom den trasiga konsekvens mänskligheten därigenom hamnat i, fram emot full upprättelse och fullkomligt helande på alla plan i evighetens värld.

Denna oförtjänta nåd tar människan ur självhävdelsens och den tvångsmässiga självupptagenhetens fängelse. Hon är älskad, bekräftad och bejakad. Allt det hon hungrade efter. Hon får vara den hon är och ställa sig själv i Konstruktörens tjänst och vilja med hennes liv. Ägaren är den som vet vad som är bäst för henne.

I den naturliga människans liering med Jesus, kan Han för speciella uppdrag, rusta den naturliga människan med en Andlig, övernaturlig rustning. Han delar ut av sina nådegåvor. Det får Han sköta om, utan att vi spekulerar så mycket över hur, när, var. Men inte hindra Honom att fördela sina nådegåvor, så att Hans uppdrag blir utförda på rätt sätt. På Hans sätt.

Vi behöver inte ens alltid veta, när den rustningen är igång. Det sköter Han om och Han får både ta ära och mothugg. Desto mer vi vilar från våra verk. Desto mer gör Han. Desto mer vi fokuserar oss på Honom, på korset och på tronen och mindre på upplevelserna. Desto mer upplever vi av verklig himmelsk art. Utan intrång av fiendens plagiat.

På endast två ställen i Bibeln används språkbruket ande, själ och kropp om människan. Det ena pekar på att människan i all sin komplexitet, utgör en enhet och helhet. Det andra pekar på, att i hela människans komplexa konstitution, är det enbart Gud själv, som kan helt dissekera henne.

Detta visar att Bibeln, i motsats till vad vi människor gör, inte fixerar sig vid människans konstitution och inte heller vill leda människan till att fixera sig vid sin egen livsande, som gör henne till en fristående individ med en personlighet av levande själ och kropp till en enhet och helhet av mänsklig natur.

Istället fokuserar Bibeln människans olika naturtillstånd. Där vi nu ska se på den natur som blev människans öde i fallet.

Människor har i alla tider försökt förklara vad som händer i människan vid hennes fall och avskiljande från Gudsgemenskapen. Det görs ofta utifrån ett gnostiskt synsätt på människans konstitution. En del menar att det skedde omvälvningar av "elementen" i människans konstitution, så att hon nu från att ha varit kontrollerad av och levde inifrån sin ande, så lärde hon sig nu leva utifrån sin själ och influerades av den lägre ställda kroppen, genom dess samröre med materien. Att jaget förflyttats från hennes ande till hennes själ. Eller att människan nu bara kontrolleras av sin kropps drifter, dit syndens fäste härleds.

Andra menar som i trosförkunnelsen att anden fortfarande har kontrollen, men att den är andligt död, med en natur. Satans natur. Som därigenom styr själen och kroppen. Därför är också själen och kroppen bara mottaglig för den djävulska sinneskunskapen som behärskar den fallna skapelsen. Där satan är denna tidsålders Gud.

Inget av dessa spekulationer är Bibliska, utan består av förvridna delsanningar till en slutprodukt av lögn. Vilket uppstår när man med gnostiskt färgade glasögon läser Skriften. Tankar grundade på en fixering vid människans konstitution och hennes egen livsande. Förvanskning av vad som är hennes egentliga personlighet. Strängt åtskiljande av olika skikt i människan med olika värde på de olika "elementen" och motpolsställning mellan ande och materia.

Som en helt fördärvad ond makt och natur, har synden kommit in i människan. Men den består inte däri, att elementen i den ursprungliga naturliga människans natur välvts om. Inte heller har synden på ett oskiljbart sätt blandats in i de ursprungliga "elementen". Synden har kommit in i människan som en ny natur. Ny i förhållande till den naturliga människans egen natur.

Det var djävulen, som fick föra in denna inteckning i människan. Dessbättre tilläts denna natur inte helt att smälta samman med den ursprungliga, naturliga människans natur. Den finns där vid sidan av. Eller kanske hellre över den natur som är den ursprungliga, naturliga människans natur. Eftersom denna nya natur mer eller mindre härskar över människan. Orenar, vanställer och fördärvar henne.

Synden är ett slags "ormgift", som blivit en integrerad del av människans hela natur och väsen. Som utnyttjar - hennes egoism, som efter fallet kom att utbytas mot hennes tidigare ledstjärna - Guds vilja. Det har uppstått två samverkande drivkrafter i människan, som gör henne till en syndare. Mot Guds vilja och lag. Hon älskar inte Gud över allting, inte sin nästa och inte sig själv, på rätt sätt. Utan bara egoistiskt, drivs hon att mätta, sina av synden, förvridna begär.

Människans vilja blir av synden "fängslad" från att göra Gudomligt gott och utföra Guds vilja. Hon blir en syndens slav. Människan utsätter nu - sig själv - för nedbrytande krafter. Hon skövlar skapelsen, för att mätta, den ständigt hungrande egoismen.

Syndens natur kan inte fixeras vid ett speciellt "element" i människans konstitution. Vare sig vid kroppen eller hennes egen livsande, som gör henne till en levande personlighet av själ och kropp. Tror det bäst kan uttryckas som att syndens natur blivit integrerad i helheten av vad människan är.

Syndens natur, är en bottenlöst ond, fördärvad natur, som inte är räddningsbar. Men denna natur smälte inte här i tiden samman med den naturliga människans egen natur till en oskiljaktig enhet(vilket det dock kommer att göra i evigheten om inte en människa blir frälst). Denna syndens natur har blivit herre över den naturliga människans egen natur. Smutsat ner och vanställt människan ohyggligt. Men den är ändå inte ett med henne. Då vore hon inte räddningsbar. Gud vare tack att det går för Gud, att i Kristus Jesus, skilja dessa naturer åt och rädda den naturliga människans egen natur för gemenskap med Gud.

Den naturliga människans hela natur blev i fallet denna syndanaturs slav. Den finns på något sätt vid sidan av människan själv. Samtidigt som den är införlivad i människans helhet och blivit den naturliga människans drivkraft och herre. Människan har i fallet gjort ett uselt tronskifte på hjärtats tron i sitt liv. Från att ha haft Guds vilja och rättfärdigheten som ledstjärna på tronen, så är det nu egoismen, synden, orättfärdigheten och Gudsfrånvändheten som styr och regerar.

I trosförkunnelsens lärosystem blir konsekvensen att människan efter fallet är en liten djävul. Därigenom att man gjort människans egen ande till hennes enda, egentliga och verkliga personlighet. Där råder efter fallet andlig död. Vilket säges vara en natur, satans natur, som nu har sin boning i människans egen ande och regerar över själen och kroppen. Detta menar man är den andliga döden. Resultatet av att människan skilts från Gudsgemenskapen.

I en del andra kristna sammanhang, ses människan i sig själv, så ett sammansmällt med och totalfördärvad i sig själv av syndens natur, att hon i sig själv är helt genomrutten och ond. Vilket egentligen i sin konsekvens innebär samma sak. Är hon totalt fördärvad till sin egen identitet och natur är hon en djävul.

Är människan totalfördärvad av syndens natur, så att den helt är hennes egen natur, är hon redan en djävul och inte räddningsbar. MEN DET ÄR INTE DJÄVULEN JESUS HAR GÅTT IN OCH RÄDDAT! DET ÄR INTE HELLER SYNDANATUREN JESUS FÖRVANDLAR OCH RÄDDAR!

Det är den naturligt skapade människan,

När icke – troende, hör hälsningen från de kristna, att de är totalt fördärvade, onda och djävulska, så känner de inte igen sig i den verklighetsuppfattning de lever. Visserligen ser de mycken ondska och ibland djävulskhet både hos sig själv, sina medmänniskor och sin omvärld. Men det är inte det enda de ser. De ser också många ärligt och uppriktigt utgivande människor, som uppvisar en uppenbar kärlek, värme, ömhet, omsorg, omtanke och nöd över lidandet i tillvaron. Kanske möter de ibland en större omsorg från människor som är icke – troende än vad de möter bland troende. De får inte bilden att stämma och slutar lyssna.

Därför att vi inte förstått, att skilja på Bibelns beskrivning av den totalt fördärvade syndanatur som bor i människan och beskrivningen av hur den naturligt skapade människan samtidigt finns där med sin egen identitet och egna natur. Som en slav under syndanaturen, men utan att syndanaturen helt blivit hennes egen identitet och är hennes egna natur i sig själv.

Du är påverkad av humanismen, säger någon. Det är lättare att måla människan svart – vit, genom att bara läsa Bibelns beskrivning av den totalt fördärvade syndanaturen som bor i henne, som gällde det totalt henne själv, än att uttrycka Bibelns beskrivning av människans sanna belägenhet i tillståndet av två naturer befintliga i sig efter fallet. Dels den naturligt skapade människans natur, som blir regerad och dominerad av syndanaturen, som nu också bor i henne.

Men den sanna verklighetsbeskrivning, som Bibeln ger gör att människor känner igen sig och fortsätter att lyssna.

Fortsätter de att lyssna till Bibelns budskap, så möter de Guds lag. Gud kräver att för att människan ska ha gemenskap med Honom, krävs en fullständig felfrihet, full rättfärdighet, en full efterlevnad av Guds bud och vilja. Då börjar det hela med människans belägenhet komma i ett nytt ljus. Människan börjar bli varse att hon inte är ensam med sin egen natur. Hon börjar upptäcka att där bor nu också en syndens natur. Hon försöker få ordning på det ena efter det andra som hon inte riktigt är i stånd att tygla.

Människan börjar då upptäcka, att i den syndanatur som nu också bor i henne, finns ett bottenlöst djup av ondska och djävulskap, som hon med sin egen natur inte rår över. Hon upptäcker till sist att hon med sin egen natur blivit en tjänare åt en annan natur. Syndens och orättfärdighetens natur. Så att även hennes bästa intentioner är förgiftade av detta ormgift.

Hon försmäktar nu alldeles och utropar. Vem ska befria mig och min natur från att vara syndens och orättfärdighetens tjänare. Hennes mun är tillstoppad. Hon står där med synd och skuld inför Gud. Hjälplös att befria sig själv och sin egen natur från dominansen av den andra naturen, syndens natur, som också, utan att vara hennes egen identitet eller helt gått upp i hennes egna natur, nu bor i henne.

Då hör hon Evangeliet. Hur Jesus blivit hennes förlåtelse och tillräknade rättfärdighet från Gud, av nåd, genom tro på Jesus. Men hon hör mer. Hon hör att hon blir erbjuden att göra tronskifte i sitt liv. Från att tjäna den obarmhärtiga syndanaturen och orättfärdigheten, till att ha Jesus som Herre i sitt liv och vara fri att följa Livets Andes lag och tjäna rättfärdigheten.

Hon tror lätt först att Gud plockar bort den forne regenten, syndens natur ur hennes liv. Men upptäcker sen att den naturen är kvar. Men hör att Guds natur, genom Anden, nu också börjar bo i henne. Som en tredje natur. Som vill i henne, utan att vara hennes egen identitet eller egna natur, vara ett värn gentemot syndens natur. Så att hon är fri att välja, vem som ska regera hennes natur och liv i den här tiden. Synden och orättfärdigheten eller Guds Ande, vilja och Ord.

Det är sant att människan, är så illa fördärvad av sin allians med syndanaturen som bor i henne, så att människan är Helt Gudsfrånvänd (om än religiös)till sin natur. Skild från Gudsgemenskapen och helt ur stånd att rädda sig själv. Blind för de andliga verkligheterna om inte Guds Ande påverkar henne.

Sant så till vida, att djävulen genom syndens natur som bor i människan, har en inteckning i människan, där slutdestinationen, utan återupprättad Gudsgemenskap här i tiden, leder till ett totalt väsensfördärv av hela människan i evigheten. Då är människans egen natur och identitet ett och fullständigt sammansmällt med den helt bottenlöst onda syndanaturen. På samma uppehållsort som är berett för satan och hans fallna änglar.

Sant så till vida, att syndanaturen är ett helt ont gift och fördärvad natur, under vilken människan med sin egen natur är träl och färgas av denna onda natur som bor i henne till allt det människan är och företar sig. Men det är inte sant att det helt blivit hennes totala identitet och egna natur. Att hon är en djävul och icke räddningsbar.

Vi ska inte se på våra medmänniskor som smådjävlar. Vi ska se på dem som Guds älskade skapelser. Vi ska se på våra medmänniskor med Guds ögon. Förlåtna och räknade rättfärdiga för Kristi skull.

Men sägs inte hjärtat vara bottenlöst fördärvat(Jer. 17:9)? Skildrar inte Paulus hela människan som totalfördärvad(Rom.3-19)? Talar inte Jesus om hela människan med ordet: "Det som är fött av kött är kött"(Joh.3:6)? Säger inte Paulus att människan såsom "kött" är totalt ond?
(Rom. 7:18, 8:7)

När Paulus, talar om att köttet inte kan vara Guds lag under dånigt, så kan han inte avse hela människan. För i Rom. 2:14-15, talar han om att hedningen iakttager åtminstone en del av lagen. Han säger inte heller om den gamla människan att hon är helt fördärvad. Men att hon under syndiga begärelsers inflytande håller på att fördärva sig(Ef. 4:22).

Paulus beskriver att den fallna människan har två naturer. Där den ena naturen, synden - köttet, är totalt ond och helt fördärvad. Men att även den naturliga människans ursprungliga natur finns där. Mycket fördärvad. Men inte totalt. Eljest skulle inte människan vara räddningsbar. Den totalt fördärvade syndanaturen är inte räddningsbar.

Bibeln beskriver att denna syndanatur är i fiendskap mot Gud. Striden mellan Ande och kött(här syftar kött på den syndiga naturen). Medan det sägs om människan i sig själv och Gud att de är fiender. Fiender kan försonas. Men syndens natur som är i fiendskap med Gud kan inte försonas.

Det är den fördärvade syndanaturen Jesus tagit sig an och "fördömt synden i köttet". Det är inte den naturliga människans natur Han har fördömt. Det är problemet med syndens natur och dess konsekvenser som Jesus gått in och löst. För att frigöra den naturligt skapade människans natur från syndanaturens konsekvenser, makt och inflytande. Han löser ju så mycket mer, så att Gudsgemenskapen återupprättas och människan får del av en tredje natur. Guds natur. Vilket vi ska se längre fram.

Jesus använder ordet kött om hela människan, men säger inte i det sammanhanget(Luk.11:13), att det hela är djävulskt ont. Han skyndar sig att tillägga att denna ondska inte är total. Denna onda människa kan ändå i sig rymma så mycken godhet som föräldrakärlek och föräldraklokhet.

Jesus talar om en djävulsk källa i människan, Men säger inte att denna källa blivit helt ett med människan. Han skiljer på källan och människan som orenas av den källan(Matt. 15:20). Han beskriver källan som idel ondska och djävulskt ont. Men Han gör skillnad mellan detta ohyggliga i oss och människan för övrigt. Den ursprungliga naturliga människan. Han säger inte att människan är denna orena källa, utan att den orenar människan.

Syndanaturen som kom in i människan i fallet är i människan en oren källa som orenar henne och driver henne fel. Till uppror mot Gud. Oförmåga att ha relation både med sig själv, sina medmänniskor, Gud och skapelsen på ett rätt sätt.

Hon är på ett eller annat sätt slav under denna natur. Men ändå förmögen att känna empati, visa omsorg o.s.v. Men det gör henne inte förenad med Gud. Hon är till sin natur skild från Gud. Utan möjlighet att själv ändra på det tillståndet.

Efter fallet, är människan -i sig själv - den naturliga människan, som fortfarande intakt finns där med sin egen natur, vare sig ond eller god i sig själv. Demonisk eller Gudomlig. Men synden, som en integrerad del av hennes fallna natur, gör att det goda som hon vill, gör hon inte, men det onda, som hon inte vill, det gör hon. Paulus säger:

"Om jag (den naturliga människan) gör vad jag (naturliga människan) inte vill (viljan fängslad), så är det inte mer jag (naturliga människan) som gör det, utan synden som bor i mig (som en integrerad del av mitt väsen)".

Ordet mig uttrycker i texten - människans liering med synden. En liering, som gör henne till en syndens slav - för att mätta, hennes drivkraft - egoismen, som efter fallet sitter på "hjärtats tron".

Människans känsloliv och kropp har inte degraderats i naturhänseende. Hennes problem ligger inte i kontakt med materien eller information via sinnevärlden. Vare sig de immateriella sinnena eller de fysiska sinnena. Men "död" gentemot Gudsgemenskapen, är hon oförmögen, att tolka information rätt.

Hennes jag – personligheten har inte flyttats om i några "element" av hennes konstitution och natur. Hennes personlighet är fortfarande allt vad hon är och uttrycker. Som den helhet hon fortfarande är av egen livsande, som gör henne till en egen personlighet av själ och kropp.

Men den naturliga människans liering med den integrerade syndanaturen, bryter på olika sätt ned hennes personlighet och funktioner. Hon är av synden driven och fängslad från att fungera i den personlighet hon är skapad och ämnad att vara.

Den naturliga människans liering med denna syndanatur, är i Bibeln oftast vad som åsyftas med ordet köttet eller den gamla människan. Enbart syndens natur kan också kallas för köttet ibland. Ibland är också enbart kroppen översatt till ordet kött. Det skapar förvirring. Speciellt om man läser texten med gnostiskt färgade glasögon.

Vi har ofta gjort misstaget att endast förknippa ordet kött med enbart kroppen eller kroppen och själen och fallit in i ett gnostiskt synsätt på människan. Ska vi få fram Bibelns bild behöver vi framförallt se att köttet, den gamla människan, är den naturliga människan, när hon i liering med syndanaturen, följer den och med allt vad hon är och uttrycker, blir en tjänare åt orättfärdigheten.

Det handlar inte om några omvälvningar av "elementen" i människans konstitution. Att anden mist kontrollen över själ och kropp. Att människan lärt sig leva utifrån sin själ eller nu bara följer kroppens drifter som styrs och domineras av demoniska makter.

Eller att anden fortfarande har kontrollen men är fylld av satanisk natur som kontrollerar själen och kroppen. Allt detta har uppstått ur mänskliga tankekonstruktioner, grundade på ett gnostiskt synsätt på människans konstitution. Förvrängning kring vad som är hennes egentliga personlighet. Strängt åtskiljande av olika skikt i människan med olika värde på de olika "elementen" och motpolsställning mellan ande och materia.

Det sker ingen omvälvning av "elementen" i människan. Inte heller en degradering i naturhänseende av den naturliga människans natur i sig själv. Frånsett att hon för att fortfarande kunna vara räddningsbar, underläggs den kroppsliga döden. Eljest är den naturliga människan i sig själv intakt till sin natur. Med en egen livsande, som gör henne till en egen levande personlighet av själ och kropp. Men en annan natur har nu också införlivats i helheten av vad människan är. Syndens natur.

Den naturliga människan, när hon lever i liering med syndens natur, följer, leds och domineras av den, lever hon i köttet eller den gamla människan. Köttet eller den gamla människan är inte vare sig själen, kroppen eller dessa "element" tillsammans. Inte heller hennes egen livsande uppfylld av satanisk natur. Det är inte hennes ande fylld av satanisk natur, som är den gamla människan och inte längre finns efter pånyttfödelsen.

I köttet, den gamla människan, befinner sig människan, när den naturliga människan följer och leds av den syndanatur, som bor eller integrerats i helheten av vad människan är.

Denna människans liering med syndanaturen, som hon inte själv kan frigöra sig ifrån, har inte bara gjort henne till en notorisk syndare. Hon är själv, genom sitt i fallet medgivande av denna oheliga allians, ansvarig och står med skuld inför Gud.

En skuld som ingen människa kan återbetala. Eftersom det pris på skulden Gud sätter, är offret av en sann, ren, rättfärdig, syndfri och Gudsförenad människas kroppsliga blod och lekamen. Det är ett offer av den naturliga människans natur i Gudsförening som Gud kräver, som betalning för att skulden ska vara löst. Ingen sådan syndfri naturlig människa i Gudsförening finns efter fallet, som kan ge denna lösen. Alla är slavar under syndens natur och syndare.

Men människan står där inte bara med skuld. En konsekvens av lieringen med syndanaturen har också försatt henne i ett tillstånd av andlig död. Hon är skild från gemenskapen med Gud. Utan möjlighet att själv överbrygga denna andliga död. Denna separation från Gudsgemenskapen.

Det skulle krävas ett syndfritt liv. Ett totalt uppfyllande av Guds lag och vilja. Ett liv i full rättfärdighet och i full Gudsförening, för att överbrygga denna andliga död och åtskillnad mellan människa och Gud. Ingen sådan människa finnes. Det skulle behövas en Kristus.

Precis som det finns mänskliga konklusioner, när det gäller människans konstitution och förhållandet till var och hur Gud bor i människan, så försöker människan med sin logik beskriva försoningen och missar den Guds logik och vishet genom vilken Han i sitt Ord beskriver skeendet i försoningen. Ibland hör man följande förklaring till varför Jesus skulle behöva skiljas från Gud till sin natur på korset(dö andligen):

Syndens lön är döden. Den andliga döden. Separation från Gudsgemenskapen. Skild från Gud till natur. Konsekvensen blir för människan den eviga döden. Den eviga separationen från Gud. Helvetet.

Alltså resonerar en del, måste nu Jesus som människans ställföreträdare och den som tar straffet för synden – Helvetet – lida den andliga döden(separationen från Gud) och helvetet i människans ställe. Jesus behöver bli skild från Gud till sin natur. Dö andligen.

Detta låter logiskt. Men det är inte den bild Bibeln ger av Guds logik. Inte den bild av Guds vishet i försoningen som Gud själv i sitt Ord ger oss. Bilden i Bibeln är precis tvärtom!

Några Bibelord som används, för att styrka den "mänskliga visheten", att Jesus skulle dö andligen, skiljas från Gud till sin natur, för att bringa försoning, är bl.a. Rom. 5:21, Gal. 3:13 och Matt. 27:46.

2 Kor 5:21

"Han som inte visste vad synd var, honom gjorde Gud till ett med synden för att vi genom honom skulle bli till ett med Guds rättfärdighet."

The Quest Study Bible, förklarar versen så här:

"Hur blev Jesus synd? Gud gjorde inte den syndfrie Jesus till en syndare. Men Han gjorde så att Jesus tog på sig själv våra synder. Bibeln förklarar att där det står att Han gjorde Honom till synd, så kan det översättas med att Han gjorde Honom till ett syndoffer."

Dakes Reference Bible, stadfäster också tanken om skuldoffer och Believer's Bible Commentary säger:

"Vi måste avvisa varje tanke att Jesus Kristus på korset blir gjord till synd i faktisk bemärkelse till naturen. En sådan tanke är falsk. Våra synder lades på Honom, men de var inte i Honom. Det som skedde var att Gud gjorde Honom till ett syndoffer för oss."

Albert Barnes i Notes on the New Testament:

"På grekiska står det, Han som inte visste av synd har Han gjort till ett syndoffer för oss. Om det var så att Jesus förtjänade straff, vilket Han skulle ha gjort, om Han var syndig till naturen, så skulle det inte ha varit till någon vinning med Hans lidanden.

Om kungörelsen att Han blev gjord till synd, inte innebär att Han hade synd i sig själv och skyldig, så innebär det att Han var ett syndoffer. Ett offer för våra synder."

Lägger man samman vad som sägs, t.ex. ur Jes. 53: …slagen för våra missgärningar…lät allas vår missgärning drabba honom…så blev han ett skuldoffer…han bär deras missgärningar…blev räknad bland överträdare…, träder bilden fram av vad som sker.

Den bild Bibeln ger är att Jesus tillräknades människans synd, ”bar den i sin kropp”(en bild av skeendet i Guds ögon), var identifierad med den, utan att vara den eller ha den i sig själv och blev därmed oskyldigt föremål för straffet, som inte är att dö den andliga döden och bli synd i människans ställe, utan att bära fram det offer som avvänder straffet andlig död över människan: Kristi kropp och blod, rent och Gudsförenat.

Den senare delen av Bibelcitatet i 2 Kor.5:21, visar vad som menas med att Jesus blev till ett med synden. (Eller gjord till synd som en annan översättning säger)

"för att vi genom honom skulle bli till ett med Guds rättfärdighet."

Vad menas med det? Ja, vi vet utifrån Rom. 3 - 5 kap. att den troende inte får en faktisk rättfärdighet i sig själv, utan att det handlar om en tillräknad rättfärdighet från Gud, av nåd, genom tro, på grund av Jesu förtjänst. Människan räknas rättfärdig.

Genom vilken förtjänst? Jo, som människans representant uppfyllde Jesus lagen och Guds vilja i människans ställe. Därigenom förenades, försonades Gud och människa där i Jesu jordiska kropp och den andliga döden besegrades. Gud kunde fälla en rättfärdiggörelsedom över människan. Tillräkna henne Jesu rättfärdighet på grund av Hans lydnad och syndfrihet.

På samma sätt fick inte Jesus en faktisk syndig natur, utan tillräknades människans synder och blev gjord till ett SYNDOFFER, som också grundtexten kan översättas. Det enda sättet att få en faktisk syndig natur och dö andligen (skiljas från Gud) är genom olydnad och synd. Bibeln säger att ingen synd fanns i Jesus. "Frestad i allt, dock utan synd". Därigenom dog Han inte den andliga döden (skildes från Gud till sin natur), utan övervann och besegrade den andliga döden som människans representant( överbryggade människans separation från Gud).

Detta är av livsavgörande betydelse att se att den andliga döden inte övervanns genom en andlig död av Jesus, utan tvärtom, just genom att den andliga döden, åtskillnad från Gud till naturen, eller åtskiljande mellan Gud och människa i personen Kristus, aldrig sker i Jesu person och jordiska kropp. Se att det är Jesu syndfria lydnad till Guds vilja och fulla rättfärdighet, som i människans ställe, ger segern över den andliga döden.

I samma ljus bör även Gal.3:13 ses:

"Kristus friköpte oss från lagens förbannelse, när han blev en förbannelse för vår skull".

Vi ser på versen efter:

"Vi friköptes, för att den välsignelse, som hade givits åt Abraham, skulle i Jesus Kristus komma också hedningarna till del, så att vi genom tron skulle undfå den utlovade Anden".

Därmed leds vi åter till Rom.3 -5 kap. Alltså handlar det återigen om en tillräknad förbannelse som människans representant. Det talas vidare om Abrahams tro, om rättfärdiggörelsedomen över människan. Räknad rättfärdig för Kristi skull, av nåd, genom tro. Hur? Jo, "så ska ock genom en endas lydnad de många stå som rättfärdiga."(5:19)

Segern över den andliga döden för människan, sker alltså genom Jesu lydnad och rättfärdighet i människans ställe och inte genom en andlig död av Jesus.

Matt 27:46:

"Vid nionde timmen ropade Jesus med hög röst: ’Min Gud, min Gud, varför har du övergett mig’."

En del tar detta som ett bevis för att Jesus skildes från Gud till sin natur. Jesu nödrop på korset var inte något som skilde honom från Gud till naturen (andlig död). Detta framgår om vi läser profetian om Jesu nödrop. Men det var ett uttryck för den våldsamma kamp han genomled när Han som sann människa, utan understöd av sin egen Gudomlighet. Fadern sparade eller lindrade inte Hans vånda, vid offrandet av Hans kött och blod . Samtidigt är de förenade i tro till Gud. Han säger MIN GUD och FADER I DINA HÄNDER överlämnar jag min ande.

Jesus är mitt i sin nöd förenad med Fadern och tillber Honom som den Helige. Hade han fått en syndig natur och skilts från Gud hade inte Jesus i tro bett till Gud.

Jesus fick, som sann människa, uppleva Gudsövergivenheten. Att Gud deltog i det mörkaste skedet med "frånvänt" ansikte. Alltså inget understöd i lidandet som sann människa. Men det framgår att det inte är en åtskillnad i de facto mening, väsensmässigt mellan Fadern och Gudomen i Jesus (ett upplösande av den sammansatta enheten av Fader Son och Ande = en Andlig död av Jesus) eller att Jesus i sig själv är syndig och en styggelse.

Inte heller är det någon upplösning mellan enheten av Gud och människa i personen Kristus (en andlig död av Jesus). Jesus är hela tiden Kristus! (Guds fullhet lekamligen - Gud i köttet - sann Gud och sann människa - sann Gudamänniska). Allt annat är en antikristlig tro på Jesus!

Det är av yttersta vikt att påvisa denna skillnad. Att Jesus bar smärtan av Gudsövergivenhet, men inte fördenskull i naturhänseende skildes från Gud. Då är Han inte längre sann Gud. Inte heller sann människa. (Vilket är kriteriet på sann tro och lära ).Utan Jesus blir i denna människotanke, om än inte en satanisk natur(som en del hävdat), så en syndig natur.

Att Jesus skulle skiljas från Gud i naturhänseende, dö andligen, för att sona synden därför att människan är andligt död, skild från Gud, är en mänsklig tanke och inte vad Bibeln framställer. Tvärtom gör det omintet den viktiga del av försoningen som har med segern över den andliga döden att göra. Nämligen Jesu syndfrihet och rättfärdighet, som gör att han inte skiljs från Gud till sin natur, dör andligen. Utan försonar, förenar Gud och människa i sin jordiska kropp och där övervinner den andliga döden.

Vad säger Gud själv vidare i Bibeln kring tanken att Jesus skulle få en syndig natur och dö andligen?

"RÄTTFÄRDIG led han för orättfärdiga, på det att han skulle föra oss till Gud." (1 Petr.3:18)

"En sådan överstepräst hövdes oss också, att hava, en som var HELIG, OSKYLDIG, OBESMITTAD, SKILD FRÅN SYNDARE " (Hebr. 7:26)

Ty Hans död VAR EN DÖD FRÅN SYNDEN…" (Rom. 6:10). (En andlig död av Jesus, åtskild från Gud till natur med en syndig natur, skulle innebära en död in i synden och inte från synden).

Syndens natur är olydnad mot Gud. Men det står om Jesus att han var lydig ända igenom den kroppsliga döden på korset.

".. i allt lik sina bröder .. i syndigt kötts gestalt .. frestad i allt, dock utan synd .. fördömde Han synden i köttet." D.v.s. övervann och besegrade den andliga döden där i sin jordiska kropp (Hebr. 2:17, 4:15, Rom. 8:3)

Samtidigt är Jesus från evighet till evighet Sann Gud, oupplösligt utan avbrott, hela tiden, förenad med sin Fader till natur och väsen. Detta är det frälsande undret!

"Ty i Honom bor Gudomens hela fullhet lekamligen ..Gud kommen i köttet .. Densamme igår, idag så och i evighet". (Kol.2:9, 1 Joh. 4:2, Hebr. 13:8)

Det är detta som gör Jesus till Kristus. Den levande Gudens Son! Det är tron på Jesus som Guds Son i Bibelns bemärkelse som är den frälsande tron som Guds Ande inger!

En del menar att Gudomen Jesus bara iklädde sig människan Jesus, så att Guds Ande ersatte människoanden i Jesus och att människan Jesus dog på korset medan Gudomen Jesus levde vidare. Det är detsamma som en andlig död av Jesus. Då är inte Jesus - Kristus -Gudomens fullhet lekamligen - Gud i köttet - sann Gud och sann människa. Då är inte Jesus en enhet av Gud och människa i personen Kristus.

Att Jesus dör andligen, omintetgör den ställföreträdande delen i försoningen, som gör att Gud av nåd, genom tro, räknar människan rättfärdig, för Kristi skull. Omintetgör den del av försoningen där Jesus övervinner och besegrar den andliga döden, där i sin jordiska kropp. Genom att som sann människa och människans ställföreträdare, förbli i sin syndfria, rättfärdiga förening med Gud. INTE DÖ ANDLIGEN! Genom att förbli Kristus!

Segern över den andliga döden övervinns inte genom en andlig död. Då skulle den andliga döden kvarstå för människan om Jesus dött andligen! Den andliga döden övervinns genom att den i Jesu jordiska kropp aldrig sker! I den segern är alla människor inräknade och kommer den till faktisk personlig ägodel, som kommer till den tro Guds Ande inger, på rätt Jesus och rätt försoning!

"det lagen inte kunde åstadkomma, i det den var försvagad genom köttet, det gjorde Gud, DÅ HAN FÖR ATT BORTTAGA SYNDEN(det som skilde Gud och människa åt – DEN ANDLIGA DÖDEN), sände sin Son i syndigt kötts gestalt och fördömde synden i köttet."

"Gud VAR I KRISTUS OCH FÖRSONADE världen med sig själv"

Därmed är den andliga döden, separationen från Gud övervunnen. Inte genom en andlig död. Utan genom Jesu rättfärdighet och föreningen, försoningen mellan Gud och människa där i Jesu jordiska kropp.

Låter Bibelns egen bild av Guds handlande och vishet i försoningen tala för sig själv:

"Ty han är vår frid, han som AV DE BÅDA HAR GJORT ETT och brutit ned den skiljemur, som stod emellan oss, nämligen ovänskapen. Ty I SITT KÖTT gjorde han om intet budens stadgelag, för att han skulle AV DE TVÅ I SIG skapa en enda ny människa och så bereda frid och för att han skulle ÅT DEM BÅDA FÖRENADE I EN ENDA KROPP SKAFFA FÖRSONING MED GUD, sedan han genom korset hade I SIN PERSON dödat ovänskapen."
(Ef. 2: 13 – 16)

"Också åt eder har han nu SKAFFAT FÖRSONING I HANS JORDISKA KROPP, genom hans död, för att kunna ställa eder fram inför sig heliga och obefläckade och ostraffliga"
(Kol. 1:22)

"då han nu genom EVIG ANDE (Sann Gud) har framburit sig själv (ren, syndfri, sann Gudamänniska) SÅSOM ETT FELFRITT OFFER ÅT GUD".
(Hebr. 9:13-14)

"Och det bröd som jag skall giva, är MITT KÖTT, och jag giver det, för att världen skall leva."
(Joh. 6:51)

"och att genom honom försona allt med sig, sedan han genom BLODET PÅ HANS KORS hade berett frid."
(Kol.1:20)

"genom att Jesu Kristi KROPP BLEV OFFRAD en gång för alla."
(Hebr. 10: 9 – 10)

"Jesus sade då till dem: "Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Om I icke äten Människosonens KÖTT och dricken hans BLOD, så haven I icke liv i eder."
(Joh. 6:53)

(Dvs. Den som inte ÄTER OCH DRICKER av det levande Gudsordet om offret av Kristi kropp och blod, smälter födan och inser betydelsen av offret Gud bestämt och utsett, Kristi (enheten av Gud och människa i personen Kristus) kropp och blod, har inte liv i sig. Alltså en livsfråga! Det ingår alltså i den frälsande tron på Jesus. Den tro som Guds Ande inger.)

Här talar inte Jesus om nattvarden utan kungör vilken sorts död av Jesus som försonar. Senare instiftar han också en måltid, som så ofta vi delar den, så ska det ske till åminnelse av vilken sorts död av Jesus som försonar. Offret av Kristi blod och lekamen.

Kristi kropp och blod, åtskiljs från Gudamänniskan Kristus (Guds fullhet lekamligen, Gud i köttet, enheten av Gud och människa i personen Kristus), mister sina livsfunktioner och dör. Enheten av Gud och människa i personen Kristus består dock (ingen andlig död sker) och Han predikar för de osaliga andarna, medan kroppen ligger död i graven.

Därmed är syndaskulden betald med det offer Gud utsett och bestämt. Det rena Offerlammets kropp och blod. När det offret var givet med Jesus fortfarande kvar i sin syndfria, rättfärdiga naturenhet med Gud. Med bevarad enhet av Gud och människa i personen Kristus, visade Gud att vägen in till Hans gemenskap var öppen för människan. Förlåten i templet brast mitt itu. Försoningen var fullbordad på korset. Vägen in till Guds boning i det allra heligaste var öppen. Det var inte vägen in till det allra heligaste i människan vägen var öppen. Nej, Vägen in till det allra heligaste i hela tillvaron var öppen. Vägen till Guds Hjärta och gemenskapen med Honom.

Det är tre sidor i försoningen, som Gud i sitt eget Ord låter oss förstå, med vilken logik och vishet det är som Gud handlar i försoningen och återlöser människan så att hon åter kan ha gemenskap med Gud.

Dels föreningen, försoningen mellan Gud och människa i Jesu jordiska kropp, genom Jesu syndfria lydnad som sann människa, så att Gud kan tillräkna människan Kristi rättfärdighet, av nåd, genom tro och förtröstan på Jesu seger över den andliga döden i Hans jordiska kropp.

Dels en tro och förtröstan, till att Jesus är det offer Gud utsett för att betala syndaskulden i människans ställe. "En har dött (en sann ren syndfri människa ) så har de alla dött". Att offret av Jesu kropp och blod är det offer som betalar syndaskulden.

Det tredje, som behövs för att människan i evigheten, i sin uppståndelse ska kunna gå över från dödlighet till fullständig odödlighet, är segern över den kroppsliga döden.

I den frälsande tron ingår också att Jesus uppstår kroppsligt, därför att Han hela tiden oavbrutet är sann Gudamänniska - Kristus och i sin uppståndelse åter förenas med sin jordiska kropp som blir odödligt levande.

Hebr. 2:17 säger att Jesus "måste i allt bliva lik sina bröder, för att han skulle bli barmhärtig och en trogen överstepräst i sin tjänst inför Gud till att försona folkets synder."

Gud kommen i köttet. Definitionen på att Jesus är Kristus. Sann Gud och sann människa, som är "trafikdelaren" mellan vad som är sann eller falsk tro och bekännelse.

Jesus måste i allt (till sin konstitution av ande, själ, kött, blod och kropp) bli lik den naturliga, skapade människan. Dock utan att leva i lieringen med syndanaturen, men lagd under den kroppsliga dödens tillstånd. (Inkarnationen).

Om inte Jesus var underställd den kroppsliga döden, var Han inte sann människa.

Samtidigt var Jesus hela tiden avskild, frånskild (död) från synden (fördömde synden i köttet...Helig och rättfärdig...dog bort från synden...skild från syndare.)

Dock tillräknades Jesus människans synd (Det var våra missgärningar Han bar...räknad bland överträdarna.)

Som det står "..i allt lik sina bröder .. i syndigt kötts gestalt .. frestad i allt, dock utan synd .. fördömde Han synden i köttet."
(Hebr. 2:17, 4:15, Rom. 8:3)

"Då nu barnen hade blivit delaktiga av kött och blod, blev ock han på ett liknande sätt delaktig därav, för att han genom sin död skulle göra dens makt om intet, som hade döden i sitt våld, det är djävulen."
(Hebr. 2:14)

Jesus inkarnerades in i sann människogestalt för att som människans representant uppfylla lagen i människans ställe, i sin jordiska kropp skaffa försoning mellan Gud och människa och som ett felfritt skuldoffer bära fram sin jordiska kropp och sitt blod i sin tjänst inför Gud att försona folkets synder. Kristi blod och lekamen för oss utgjutet. Men även för att i människans ställe besegra den kroppsliga döden och uppstå i odödlig kroppslig gestalt.

Döden av Gudamänniskans - Kristi jordiska kropp sker när den skiljs från Kristus (enheten av Gud och människa i personen Kristus) på korset och förlorar sina livsfunktioner.

Medan Kristus (med bevarad enhet mellan Gud och människa i personen Kristus) segrande efter utgivet försoningsoffer av Kristi blod och lekamen, går in i den osynliga världen, för att åter förenas med sin jordiska kropp i uppståndelsen, som då får liv igen.

Gud kommen i köttet underställdes där i Jesu jordiska kropp, den kroppsliga döden. Han dog den. Rättfärdig och ren dog Han den kroppsliga döden. Men även besegrade den. Eftersom han hela tiden samtidigt var sann Gud och sann människa - Kristus och via sin döda jordiska kropp, uppstod till kroppslig odödlighet i människans ställe. Han går sen efter avslutat verk in i den härlighet Han hade före inkarnationen. (Inte nyfödelse för han var aldrig andligen död, men uppståndelse!)

"Dödad till köttet, men till anden blev han gjord levande." Jesus blir i det kroppsliga dödsögonblicket, när Han överlämnar sin ande (litet a) i Faderns händer, levandegjord i anden, genom att enheten av Gud och människa i personen Kristus består vid kroppens död. Ett tillstånd som i uppståndelsen övervinner den kroppsliga döden i människans ställe. Han går sedan in i den härlighet Han hade hos Fadern från evighet före inkarnationen in i den naturliga skapade människans konstitution.

Därmed är Han "såsom helig andevarelse, med kraft bevisad vara Guds Son, alltifrån uppståndelsen från de döda.
(Rom.1:3-4)

Uppståndelsen föregås inte av någon pånyttfödelse av Jesus. Vilket skulle behövas om Jesus dött andligen. Det skulle i sin konsekvens innebära att det är en annan Jesus som uppstår än den Jesus som hänger på korset.

Det är ingen strid i dödsriket, mellan Jesus och djävulen. Han är besegrad i skeendet på korset. Därigenom att Jesus aldrig lämnade sin syndfria lydnad och väsensenhet med Gud (inte dog andligen), så har djävulen inga rättigheter i Honom. Jesus kan som sann Gudamänniska bara helt naturligt gå igenom och ut ur den kroppsliga döden. Odödlig som Han är genom bevarad enhet mellan Gud och människa i personen Kristus.

Jesus är hela tiden densamme GudaSonen. Inkarnerad för att återlösa människan. Går sen genom och ut ur den kroppsliga döden och går senare in i härligheten Han hade hos Gud från evig tid.

Uppståndelsen är en helt naturlig följd av att enheten av Gud och människa i personen Kristus aldrig upplöstes vid offret av Kristi kropp och blod. Därigenom går Han genom och ut ur den kroppsliga döden, Han förenas i uppståndelsen med kroppen som får odödligt liv och går efter segern över den kroppsliga döden via sin jordiska kropp, åter till den härlighet Han hade före inkarnationen i jordisk, kroppslig gestalt. Bibeln säger ju också att uppståndelsen är beviset på att Jesus var Kristus. Den levande Gudens Son. Hela tiden. Detta är Guds egen beskrivning av skeendet i sitt eget Ord!

Därmed är Gud och människa försonade på alla plan och segern över syndens och dödens alla konsekvenser övervunna.

Skulden är betald i fullt mått. När Jesu kropp offrades och Jesu blod rann ut i Hans kroppsliga död, så var det i Guds ögon alla människors blod som rann och betalade vår skuld inför Gud. Den är utplånad inför Gud.

När Jesus uppfyllde Guds bud och vilja, var det i Guds ögon alla människor, som uppfyllde Guds lag och vilja och den andliga döden hävdes där i Jesu jordiska kropp över varje människa. För att vi ska leva i Guds gemenskap om vi än kroppsligt dör.

I Jesu uppståndelse, uppstod i Guds ögon alla människor även kroppsligt och kommer i den personliga uppståndelsen att förvandlas till allt vad den naturliga människan var av en egen livsande med en personlighet av levande själ och kropp, in i en evig, odödlig tillvaro i Guds närhet och Honom lika till hela vår egna natur. Vilket fantastiskt perspektiv!!!!

Guds inbjudan ljuder därefter, för att denna fria gåva, ska bli människans egna personliga ägodel och förverkligande:

Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv, Han tillräknar inte människorna deras synder…Låten försona er med Gud…Den som vill han komme och dricke Livets vatten för intet.

Vi kan aldrig ta oss en tro eller övertygelse själv. Den blir oss ingiven. Antingen av en falsk ande som misstolkar Guds Ord för oss. Eller så en tro och övertygelse ingiven av Guds Ande som ger ljus över sitt Ord. Så att det blir mer än ord på ett papper. Ett levande Ord.

Tron på att Jesus dog andligen, skildes från Gud till sin natur, blir ingiven av en falsk ande, som tar några Bibelcitat och gör en lära av dem, som ska leda människan vilse. Jesus blir i den trons konsekvens inte den levande Gudens Son i Biblisk bemärkelse.

Jesus blir en syndig natur (Inte sann människa). Väsensskild från Gud (Inte sann Gud). Då finns det ingen frälsning! Hur mycket man än i ord säger att Jesus är sann Gud och sann människa. Det blir bara tomma ord. Konsekvensen blir en annan.

Det stora problemet med tanken att Jesus dog andligen är, att det bara utgör en pusselbit i ett helt lärosystem. Där varje pusselbit förutsätter att Jesus dog andligen. Därför kan den tanken bara liksom åka snålskjuts in med de andra pusselbitarna, utan att man direkt behöver tala om att Jesus dog andligen och människor förstår inte att den tanken ingår i paketet. En del verkar ha svårt att förstå att det går att ha en korscentrerad undervisning, där tanken att Jesus dog andligen ingår. Men det går väldigt väl att ha den tanken med i en korscentrerad undervisning.

Det är en livsfråga om man tror att Jesus dog andligen eller inte! Många säger att huvudsaken att vi tror att Jesus dog tillräckligt. Det blir till en lögn! Om man därmed menar att det inte spelar någon roll om vi tror att Jesus dog andligen eller inte. Den frälsande tron är den tro Gud genom sin Ande inger på rätt Jesus och rätt försoning. Skriftens Jesus och Skriftens försoning!

Den som inte känner och umgås med Skriftens Jesus, lever inte i och är inte av sanningen. Sen kan man ändå säga sig bekänna Jesus. Att man älskar Jesus och bedyra Honom sin kärlek. Det är inte Guds Son man bekänner, säger sig älska och bedyrar sin kärlek. Det är inte Guds Ande man tjänar. Det är inte Skriftens Jesus och sanningen man företräder. Om det inte är den Jesus och försoning som Bibeln talar om, som man umgås med. Här går det inte att grunda sig på känslor och upplevelser, utan på vad Skriften säger.

Här är det inte våra mäktiga upplevelser som gäller. Utan om vi lever i den tro Guds Ande inger. I ljuset av Guds vishet i Bibelns beskrivning av försoningen. I umgängelse med rätt Jesus. Skriftens Jesus.

Inte heller är måttstocken, beviset på en rätt tro, att jag är "välsignad" med pengar, hälsa och framgång eller når stora skaror med ett budskap och upplever väldiga manifestationer av olika slag. Vad som gäller är att vi äger och förmedlar en tro ingiven av Guds Ande. I enlighet med helheten av Hans Ord!

När en människa påverkats av Guds Ande, så att hon ser sin synd och behovet av försoning med Gud och sätter sin förtröstan till, den tillräknade rättfärdigheten från Gud, genom Jesu försoning och börjar umgås med Jesus, beskriver Bibeln att det i den människan sker en Andlig pånyttfödelse. Att människan blir en ny skapelse. Vad handlar det egentligen om?

När det gäller ande, själ och kropp. Människans konstitution i förhållande till syndens natur och Guds Ande, försöker man skapa en enkel logisk bild med några enstaka ord ur Bibeln. Som inte stämmer med den bild Bibeln som helhet ger oss från bl.a. Rom. 6-8 kap. Eller från Jesu avskedstal där Han pekar på hur Gudomen ska bo i MÄNNISKAN, utan att överhuvudtaget nämna människans egen ande i sammanhanget. Eller när det talas om att MÄNNISKAN (inte bara hennes ande)blir en ny skapelse.

Vi behöver i ljuset av övrigt från Guds Ord se vad det nya är som kommer in. Vad är det nya i den nya skapelsen? Vad eller vem är det som är den nya skapelsen? Är det en viss komponent av människan som är en ny skapelse? Är det en viss del av människan som blivit ny? Är det nya eller den nya människan, något som aldrig har funnits förut? Är det människan i sig själv som blir ny?

"Om någon är i Kristus, så är han en ny skapelse. Det gamla är förgånget, se något nytt har kommit"
(2 Kor. 5:17)

Det står inte, att någon i sig själv är en ny skapelse. Inte heller står det att det är en speciell del i konstitutionen av denne någon, som är en ny skapelse. Människans egen ande nämns överhuvudtaget inte.

Det står, att om någon är i Kristus och att något nytt har kommit in, så är han en ny skapelse. Vem är någon? Vem är han? Är det ett visst "element" i människans konstitution? Är det människan i liering med syndanaturen? Vad är det nya som kommer in?

Det är inte ett visst "element" i människans konstitution som är en ny skapelse. Denne någon är den naturligt, ursprungliga människans natur, med egen livsande, som gör henne till en levande personlighet av själ och kropp, som i liering med en ny natur, Guds Ande, tillsammans är den nya skapelsen. Det nya som kommit in är inte något nytt i människan i sig själv. Det nya som kommit in är att människan nu även fått del av Gudomlig natur.

Det nya som har kommit, är delaktigheten av en tredje natur, Gudomlig natur. Den nya skapelsen, är att den naturliga människan med sin egen identitet och natur, nu lever tillsammans med Kristus och Hans egna identitet och natur. Förenade men ändå här i tiden åtskilda. Precis som syndens natur och människans egen natur här i tiden var förenade, men ändå åtskilda.

Den nya människan, den nya skapelsen, är här i tiden två naturer. På samma sätt som den gamla människan är två naturer. I båda fallen är här i tiden , den naturliga människans egen natur intakt, utan omgrupperingar i konstitutionen eller naturförändringar av "elementen" i sig. Det sker ett tronskifte i människan. Från att hennes natur regerats av syndens integrerade natur. Blir hon fri att regeras och ledas av Guds integrerade natur, vilja och Ord.

Det är samma människa, som var andligt död (skild från Gudsgemenskapen) i överträdelser och synder, som gjorts levande(förenats med Gud igen). Det är inte frågan om en människa som aldrig funnits förut, som flyttat in och i sig själv är en ny skapelse, när det talas om att det gamla är förgånget och att något nytt har kommit. Det förgångna, är syndanaturens obändiga styre över den naturliga människan. Det nya, är möjligheten att som regent för den naturliga människan få ha Gud i sitt liv.

I den felaktiga fixeringen vid människans konstitution. Med bilden av de tre ringarna och Guds boplats i människans egen ande, uppstår misstaget att det är ett andebyte av människans egen ande som sker. En redan här i tiden naturförändring av människans konstitution och egna natur i sig själv. (Enstaka Bibelord kan styrka tanken på ett andebyte i människan, men helheten av den bild Bibeln ger, är att det handlar om ett tronskifte i människan).

Helheten av Bibelns framställning ger bilden av ett tronskifte i människan, där den naturliga människan med sin egen natur, i sig själv, fortfarande här i tiden, är intakt, men får en ny Herre.

Skillnaden mellan före och efter pånyttfödelsen, är inte här i tiden ett andebyte, utan ett tronskifte i människan!

Vad är det som kommit in i den nya skapelsen? Jo, delaktighet av Gudomlig natur. Guds eget liv integreras (det bästa ord som jag tror kan användas för att beskriva bilden från Bibeln) i MÄNNISKAN. Inte någonstans framgår att det är knutet enbart till hennes egen livsande, utan till en enhet och helhet av allt vad människan är: MÄNNISKAN, den naturligt skapade, där hennes egen livsande gör henne till en levande personlighet av själ och kropp. Där i helheten av människan bor Gud och inte knutet till ett visst "element" av hennes konstitution.

Den troende har blivit delaktig av Gudomlig natur. Som en integrerad del av hela hennes väsen. Den troende har fått en "UNDERPANT PÅ SITT ARV". Blivit lierad med Honom. En liering med Honom som innebär i evighetens värld en uppståndelse/härlighetskropp som är av evig natur och som passar in i gemenskapen med Gud i evighetens värld.

På samma sätt träder bilden fram när det gäller syndens natur integrerad i MÄNNISKAN (ingen anknytning till en viss del av henne). Köttet är hennes liering med denna natur. Men ordet kött används också i översättningar för bara syndens natur och ibland för ordet på enbart kroppen. Vilket kan förvirra.

Den nya skapelsen är människans liering med och delaktigheten av det Gudomliga livet. Det är inte människan i sig själv, eller någon speciell del eller "element" av hennes konstitution, som i den här tiden blivit nyskapad. Det är lieringen med Honom som är den nya skapelsen.

Fixeringen vid människans egen ande i pånyttfödelsen leder vilse, när det gäller att försöka förstå hur det hela fungerar här i tiden. Bibeln talar aldrig om att den egna människoanden blir född på nytt.

Den säger om någon(hela den naturliga människans natur) är i Kristus så är hon en ny skapelse. Bibeln talar om att Gud bor i människan(i helheten av vad människan är och inte en fixering vid människans egen ande) På samma sätt talas det om synden, att den bor i människan och inte heller där en fixering vid människans egen ande eller en speciell del av människan.

Misstaget att det är ett andebyte av människans egen ande som sker, leder till nästa misstag, att den gamla identiteten av människan i sig själv helt flyttar ut och in kommer en helt ny identitet av människan i sig själv, som brukar den gamla bostaden själen och kroppen. Den onda naturen skulle inte längre finnas i denna nya identitet utan förpassas till själen och kroppen. Ett helt snedvridet budskap utifrån den helhetsbild Bibeln ger.

"om någon är i Kristus, så är han en ny skapelse"

Denne någon, är alltså den naturliga människan med sin egen natur och identitet. Men vem är han? Jo, det är denne någon(den naturliga människan med egen natur och identitet), som är i Kristus(en annan natur och identitet), som tillsammans är en ny skapelse!

Han som är en ny skapelse, är alltså dels sin egen identitet och natur, som nu lever tillsammans med en annan identitet och natur. Den naturliga människan med sin egen identitet och natur, lever tillsammans med Kristus, som också har en egen identitet och natur. Kristus bor i MÄNNISKAN. De lever tillsammans, men ändå åtskilda till natur och identitet. Tillsammans är de den nya skapelsen. Den nya människan.

Han som är en ny skapelse, är inte en ny människa och inte en ny natur som aldrig har funnits förut. Det är inte en viss komponent av människans konstitution som är den nya skapelsen.

Han som är en ny skapelse, är den ursprungliga, naturliga människan, med sin egen identitet och natur, som var andligt död(skild från gemenskapen med Gud), som blivit andligt levande(förenad med Gud), genom att han nu har gjort TRONSKIFTE, lever tillsammans med Jesus och fått del av Gudomlig natur.

Det nya som har kommit, är delaktigheten av en tredje natur, Gudomlig natur. Den nya skapelsen, är att den naturliga människan med sin egen identitet och natur, nu lever tillsammans med Kristus och Hans egna identitet och natur. Förenade men ändå här i tiden åtskilda. Precis som syndens natur och människans egen natur, här i tiden var förenade, men ändå åtskilda.

Det gamla som är förgånget, är den naturliga människans tvång att vara tjänare åt syndens natur. Den nya situation som har uppstått, är att den naturliga människan är fri att vara tjänare åt en ny Herre. Den tredje naturen som nu bor i henne. Den naturligt skapade människan har gjort tronskifte.

Det talas idag ofta om att se Din identitet i Kristus. Det kan bli ett förvirrande uttryck. Beroende på vilken betydelse som läggs i de orden.

I trosförkunnelsen, blir konsekvensen av att se sin identitet i Kristus, detsamma som att se att Kristus med sin egen identitet och natur blivit människans egen nya identitet och natur. Eftersom hon nu i sin egen ande även äger namnet Jesus. Hon är nu i sin egen ande, sin egentliga identitet, en ny skapelse. En ny människa, som aldrig har funnits förut. I sin egen identitet skapad till likhet med Gud. Till likhet med Jesu namn, identitet och natur. Hon är i sin egen ande såsom en gud redan här i tiden. Detta är inte vad Bibeln lär. Utan ett hopkok av några Bibelord, människotankar, Hagins och Kenyons "uppenbarelsekunskap" och med rötterna ytterst i Gnosticismen.

Gudomen bor i människan, utan att fördenskull, här i tiden, bli totalt ett med människans egen identitet, personlighet och natur. Precis som syndanaturen inte här i tiden, totalt gått upp i människan själv, hennes egna natur och helt blivit hennes egna identitet och natur.

Att Bibeln säger att vi är korsfästa med Kristus – döda med Kristus – "Jag lever och dock inte jag, utan Kristus lever i mig", innebär inte att den naturliga, skapade människan med sin egen natur och identitet, de facto är död = utplånad och att det är en annan människa, som aldrig funnits förut, som blivit till i pånyttfödelsen.

Inte heller betyder det att den naturliga, skapade människan de facto är död, utplånad och att det är Kristus som är hennes hela och totala identitet och personlighet. Att Jesus skulle plåna ut den naturliga, skapade människan och hennes egen personlighet, natur och identitet. De lever sida vid sida. Åtskilda i natur och identitet, men ändå tillsammans och den naturliga människan är fri att ha Jesus som Herre.

"Jag lever (den naturliga människan) dock inte jag (den naturliga människan i liering med syndanaturen - gamla människan - erbjuden agera som död gentemot syndanaturen), utan nu lever Kristus i mig (den naturliga människan i liering med Guds Ande, nya skapelsen, den nya människan - erbjuden att vara levande gentemot Guds natur, vilja och Ord)"

"I mig" och "Han som är en ny skapelse", står här för samma sak. Den nya skapelsen – Den nya människan. Vad Paulus här säger är att, Jag själv(den naturliga människan med egen natur, personlighet och identitet) lever "I mig" (Den nya skapelsen – Den nya människan) och att nu lever också Kristus "I mig" – i " Han som är en ny skapelse" – Den nya människan.

Jesus och Paulus lever alltså åtskilda i natur och identitet "I mig" – den nya skapelsen. Men de lever ändå tillsammans "i mig", i "Han som är en ny skapelse" – Den nya människan.

Den nya skapelsen är alltså den naturligt skapade människan med egen natur, identitet och personlighet tillsammans med Jesus och hans egna natur, identitet och personlighet. De lever åtskilda men ändå tillsammans och det är Kristus som är huvudet – Herre i den nya skapelsen – Den nya människan. Den Gudomliga natur som den naturliga människan underordnar sig och följer Hans Ord och vilja.

Häri ligger också den stora skillnaden, mellan den pånyttfödda människan här i tiden och Jesus när Han gick på jorden. Jesus var från evighet född av Gud. Fullständigt ett i väsen och natur med Gudomen. Ett i identitet, personlighet och natur ("Ty i Honom bor Gudomens hela fullhet lekamligen").

Jesus var fullständigt unik och Hans jordiska tillvaro kan aldrig jämföras med den pånyttfödda människans situation och position här i tiden. Jesus var ett med Gud i natur, identitet och personlighet. Han var Gud. Medan människan här i tiden fått del av Gudomlig natur och först i evighetens värld får en evighetskropp som är av evig natur och passar i i evighetens värld tillsammans med Gud.

Låt oss därför påminna oss om minst sex himmelsvida skillnader mellan den troende och Jesus i sin jordiska tillvaro och även skillnad i den eviga världen:

1. Den troende lever i det tillräknade verk som Jesus utförde. Medan Jesus utförde verket. Jesus var helt rättfärdig och syndade aldrig, Medan den troende lever i den tillräknade rättfärdigheten från Jesus där vi inte tillräknas våra synder (2 Kor. 5: 17 – 21; Rom. Kap. 3 – 4).

2. Jesus hade full väsensenhet med Gud från evighet i den oupplösliga sammansatta enheten av Fader Son och Ande i den ende Gudens person av ”Jag ÄR Herren, Herren ÄR en”. Medan den troende blivit delaktig av Gudomlig natur och når en evighetsnatur som i evighetens värld passar in i gemenskapen med Gud.
   (I Jesaja kap. 6: ”Helig, helig, helig är Herren”, Ps. 110:1: ”Herren sade till min herre, sätt dig på min högra sida till dess jag har lagt dina fiender dig till en fotapall”. I 5 Mos. 6:4: ”Hör Israel! Herren vår Gud, Herren är en!”, så står ”Herren” i grundtexten i pluralis.
   Joh. Kap. 14 – 18 visar den inbördes gemenskapen och funktionen i den oupplösligt sammansatta enheten av Fader Son och Ande. Joh. Kap.1, Kol. 1: 15 – 17, Hebr. 1: 1 – 3, Hebr. 10:5-10, Joh. 10:30, 37-38, 14:9-11, Joh. 5:22-23, Joh. 5:18-47; 8:23-30; 8:42-59; 10:24-39, Joh. 12:44; 1 Joh. 2:23, Joh. 12:45; 14:8-11, Mark. 14:61-64, Joh. 8:58-59, Kol. 1:16; Hebr. 1:2; Hebr. 11:3)

3. Jesus var inkarnerad in i den naturliga människans gestalt (Hebr. 2:14-18). Rom. 8:3: ”Född i syndigt kötts gestalt” (i arvet från Maria), men eftersom Han aldrig levde i liering med syndanaturen, så ”fördömde han synden i köttet” i sin syndfria rättfärdighet och Gudomlighet ( Rom. 8: 3) Medan den troende har synden kvar som en integrerad del av sitt väsen (”om vi säger att vi inte har någon synd så bedrar vi oss själva och sanningen är inte i oss…” (1 Joh. 1: 5 – 9)

4. Jesus behövde ingen nåd, förlåtelse och räddning för sin egen del, utan räddade människan. Medan människan inte kan rädda sig själv eller någon annan. Hon är hela tiden beroende av den nåd och förlåtelse som Jesus vunnit åt henne (Av nåd är ni frälsta och det inte av er själva en Guds gåva är det Ef. 2: 8) Vi kan inte rädda någon människa, men vi kan peka på vem Jesus ÄR och har gjort, så att människor kan upptäcka att de I HONOM, sin ställföreträdare är räddade.

5. Jesus gav ett offer som ingen människa kan ge: offret av Kristi persons kropp och blod på korset: försoningsoffret:
   ”Också åt eder har han nu SKAFFAT FÖRSONING I HANS JORDISKA KROPP, genom hans död, för att kunna ställa eder fram inför sig heliga och obefläckade och ostraffliga” (Kol. 1:22)
   ”Och det bröd som jag skall giva, är mitt kött, och jag giver det, för att världen skall leva. (Joh. 6:51)
   ”Nu däremot, då ni är i Kristus Jesus, har ni, som förut var fjärran, kommit nära i och genom Kristi blod…Ty I SITT KÖTT gjorde han om intet budens stadgelag… för att han i en enda KROPP skulle skaffa försoning med Gud, sedan han genom korset hade i sin person dödat ovänskapen.” (Ef. 2: 13 – 16)
   ”genom att Jesu Kristi KROPP blev offrad en gång för alla.” (Hebr. 10: 9 – 10)
   Jesus var underställd den kroppsliga döden, men besegrade den i sin uppståndelse i människans ställe. Medan den troende inte själv kan besegra den kroppsliga döden, utan i uppståndelsen kommer att uppstå till odödlighet som en förhärligad/förverkligad människa, där syndfri och rättfärdig, på grund av Jesu seger över den kroppsliga döden (Rom. 4:24 – 25).

6. Jesus ingår för evigt i den sammansatta enheten av Fader Son och Ande. Medan vi blir förhärligade/förverkligade människor som passar in i gemenskapen/umgängelsen med Kristus i den eviga världen. Där kommer vi att befolka ”en ny himmel och en ny jord där rättfärdighet bor” (2 Petr. 3: 13).
   (Detta efter att vi under ”tusenårsriket” som Jesus upprättar när Han kommer tillbaka, då där vi med uppståndelsekroppar, ”ska regera med Kristus för tusen år”. Det vi nu har framför oss är vedermödan och antikrists regeringsperiod.

"Ty köttet har begärelse mot Anden och Anden mot köttet, de två ligga ju i strid med varandra för att hindra er att göra, vad ni vill"
Gal. 5:17.

En del läser här bara in två parter som är i strid. Med den gnostiska människosynen. Med de "tre ringarnas tolkningsmodell" av människans konstitution. Med bilden av tabernaklet, där det tolkas att Guds Ande bor i människans egna ande, så synes det vara enkelt vad som står i denna Bibelvers.

Det är lätt att då misstolka detta som en strid mellan den inre och yttre människan. Det är människans egen ande(där Gud bor), som är i strid mot själen och kroppen, där begärelserna och de syndiga drivkrafterna sitter. Lösningen heter att anden ska ta kontrollen över själ och kropp. Människan har i fallet förlorat förmågan att leva inifrån sin egen ande. Lärt sig leva utifrån sina själsliga krafter och influerats av de syndiga drifterna i sin kropp. Nu ska hon åter lära sig leva inifrån sin egen ande. Där Gud bor med alla Hans attribut deponerade. Färdiga att förlösas.

De har då missat att se, att i den här texten finns tre parter!

"de två ligga ju strid med varandra för att hindra er att göra, vad ni vill."

Två parter kämpar här i texten om en tredje part. Vem är den tredje parten? Vilka är det som strider med varandra? Är det människan själv som med någon komponent av sin egen natur är i strid med någon annan komponent i hennes egen natur? Vad är köttet och vad är Anden?

I en helhetsbild av vad Bibeln beskriver så är den tredje parten, Den naturligt skapade människan, med en egen livsande som gör henne till en intakt personlighet av en levande själ och kropp. Köttet, syftar inte här på en speciell komponent eller beståndsdel av den naturliga människans egna konstitution. Här syftar inte heller köttet på lieringen mellan den naturliga människan och syndanaturen – den gamla människan.

I det här sammanhanget syftar ordet kött, på den naturliga människans forne herre – Syndanaturen. Som fortfarande finns integrerad i helheten av allt vad människan är. Men där finns nu också en tredje natur. Människan har fått del av Gudomlig natur – Anden – även den naturen integrerad i helheten av vad människan är.

Den forne herren, syndanaturen, strider mot den nya Herren, Guds natur. Det är de två naturerna i människan som nu strider om den tredje parten: Den naturliga människan, som nu är fri att välja Guds Ande, Ord och vilja som Herre över sin egen natur, sitt leverne och agerande.

"Så skulle lagens krav uppfyllas oss, som vandra icke efter köttet, utan efter Anden…vandren i ande, så ska ni förvisso inte göra vad kroppen har begärelse till…om ni genom ande döden kroppens gärningar, så ska ni leva".
(Rom. 8:4, 13; Gal. 5:16)

Lägger man bara ensidigt samman dessa Bibelord. Har en gnostiskt färgad människosyn över människans konstitution. Är fixerad vid en förenklad bild från "de tre ringarnas förklaringsmodell" över hur Gud bor i människans egen ande.

Ja, då är det lätt att läsa in, att det i dessa ord står att Gud bor i människans egen ande(vandra efter Anden = vandra i ande). Läsa in att det är människans egen ande som ska ta kontrollen över kroppen(genom ande döden kroppens gärningar), där sätet för de syndiga begärelserna sitter. Man läser in att det handlar om en strid mellan yttre och inre komponenter i människans egen konstitution.

Lägger man däremot in dessa bibelord i den helhetsbild Bibeln ger kommer de i ett annat ljus. Vi behöver se helhetsbilden av den troendes tre naturer. Sin egen naturliga natur. Syndanaturen – köttet. Den nya naturen Anden – Guds natur.

Där den naturliga människan med sin egen natur, som tjänare åt syndanaturen, kallas för att vara i ett köttsligt väsende och som tjänare åt den nya naturen Anden, kallas för att vara i ett andligt väsende(Rom. 8:8-9).

Andligt väsende, som i texten står med litet a, står där för samma sak som när vi tidigare sett på betydelsen av "I mig" och "Han som är en ny skapelse". Det står alltså för Den nya skapelsen – Den nya människan. Där Jesus och den naturliga människan lever åtskilda i natur och identitet, men ändå tillsammans.

När den naturliga människan, lever i detta "andliga väsende". Lever i sin liering med Jesus som Herre över sin natur och vilja inrättad efter Guds Ord. Då vandrar hon i ande – är i sitt "andliga väsende"(sin liering med Jesus) och med sin egen natur, som tjänare åt den nya integrerade naturen, Anden. Vandrar efter Anden.

Då utför inte kroppen, de syndfulla handlingar, som köttet – syndanaturen, eljest driver henne till, när hon ställer sig själv(den naturliga människan) i syndens tjänst till orättfärdighet = köttsligt väsende.

I sitt andliga väsende. Med Jesus som Herre, ställer hon sig själv(den naturliga människan) med sina lemmar i Guds tjänst.
(Rom. 6: 12-18)

Det handlar alltså inte alls om, att Guds Ande bor i människans egen ande och att människans egen ande ska ta kontrollen över själ och kropp. Det handlar om att hela den naturliga människan, med allt vad hon i en helhet och enhet till sin natur är, vandrar efter Guds Ande, vilja och Ord. Det handlar om att göra tronskifte. Ställa sig själv i Guds tjänst till helgelse. Inte längre ställa sig själv i syndens tjänst till orättfärdighet. Den naturliga människan är genom sin liering med Jesus fri att välja sin Herre.

När människan, lever i syndabekännelsen, nåden och den tillräknade rättfärdigheten. Har blicken, tankarna och sinnena riktade, mot Jesus på korset och Jesus på tronen. Ger Honom all ära. Umgås med och följer Jesus och livets Andes lag, i en liering, som harmonierar med det skrivna Ordet. Där skrift får förklara skrift. Ödmjukar sig inför Hans storhet och härlighet. Med Guds vilja på hjärtats högsäte.

Med ett sinnelag, som är berett att följa Guds vilja. Då vandrar människan efter Anden och lever i sitt "andliga väsende". Lever i den nya skapelsen. Lever i den nya människan. Där Jesus med sin egen natur, personlighet och identitet lever tillsammans med den naturliga människan med egen natur, personlighet och identitet. Åtskilda, men tillsammans i den nya skapelsen.

Guds Ande påverkar inte enbart eller har kommunikation enbart med människans egen livsande här i tiden. Detta är ett gnostiskt tänkande, med denna naturuppdelning med motsatsförhållanden och olika värdeladdningar i människan. Som fått sin fullbordan till en villfarelse i trosförkunnelsen.

Guds Ande umgås med hela människan på alla plan av vad hon är och talar i alla sinnen. Rör vid henne fysiskt, delar känslolivet med henne och rör vid hennes innersta, även omedvetna delar av hennes väsen.

I fixeringen av människans egen ande upphör upphöjelsen av Gud och startar upphöjelsen och självförgudningen av människan.

Att fixera sig vid att det är enbart människans egen ande som här i tiden, är inbegripen i denna nyskapelse, leder vilse och skapar i slutändan en självförgudning av människan. Så att människor inte längre ser att Gud är Gud och människa är människa och människa lierad med Gud genom Guds Ande. Hans eget liv. Som här i tiden inte ska blandas ihop med människans egen ande. Hennes eget liv, livsanden , som gör henne till en egen levande personlighet av själ och kropp.

En fixering vid den egna människoanden, leder in i förförelsen att människan i sig själv blir som Gud i sin egentliga personlighet redan här i tiden . Alltså såsom en Gud redan här och nu. Då äter människan av trädets frukt igen och tror att hon kan bli såsom Gud redan nu. Ska lära sig leva ut det Gudomliga livet, deponerat i hennes egen ande(som inte finns där - det leder till tekniker som används i många andra än kristna sammanhang) och hamnar i en ockultism. Det är Guds Ande vi ska vara beroende av. Beroende av till hela vår människa. Han vill umgås med allt vad vi är.

Vi ska vara fixerade vid Jesus, försoningen, Guds Ande. Det ger faktiskt ett annat ljus över Ordet. Vi behöver se att Guds Ande är Hans liv och människans egen livsande, hennes eget liv (ordet ande betyder egentligen andedräkt), som gör henne till en levande personlighet av själ och kropp. Att inte blanda ihop dessa och inse att det inte är människans egen ande som byts ut eller går igenom en naturförändring i sig själv.

Hela människan gör tronskifte, till att inte längre tjäna syndanaturen utan tjäna en annan Herre. Jesus, Hans Ord och vilja. Med en Livets andes lag integrerad i hennes väsen. Den naturligt skapade människan blir lierad med Guds eget liv, Guds Ande.

Detta för fokus dit där det hör hemma. Till Gud och Guds Ande. Det upphöjer Gud. Den lära som nu är i omlopp upphöjer människan till Guds nivå redan här i tiden. Det sker genom fixeringen vid människans egen ande. Talet om människoanden som den egentliga personligheten och att den blir skapad till likhet med Gud.

Pånyttfödelsen är den återupprättade Gudsgemenskapen, där Guds Ande här i tiden bosätter sig i människans väsen. Denna nya skapelse. Den naturliga människans (med egen livsande som här i tiden gör henne till en levande personlighet av själ och kropp) liering med Guds Ande, leder i evighetens värld, i uppståndelsen, till en förvandling av allt det människan här i tiden var av ande, själ och kropp, från dödlighet till odödlighet.

Från Guds avbild här i tiden till en likhet med Honom i evighetens värld med en evig natur som passar in i gemenskapen med Gud. På vandringen mot detta mål, är det nyttigt att förstå den bild Bibeln tecknar av den troendes tre naturer här i tiden..

Vid pånyttfödelsen kommer Guds Ande in som en tredje natur i människan. Den nya skapelsen är inte knutet enbart till hennes egen ande eller en speciell komponent av hennes konstitution, utan bör ses som lieringen med Guds Ande, integrerad i helheten av den naturligt skapade människan. Av allt vad hon är här i tiden är inbegripet i Guds nyskapelse av människan.

Den nya skapelsen, den nya människan, är den naturliga människan i liering med Guds Ande. I denna nya skapelse, den nya människan lever hon här i tiden, när hon följer Guds Ande, Ord, vilja och den Livets Andes lag som Gud lägger ner i helheten av hennes väsen.

Har konstaterat att syndanaturen, inte har tagits bort hos den troende och att det inte handlar om ett problem med en komponent i människans egen konstitution eller en omstrukturering av "elementena" i den naturliga människan i sig själv. Men att synden som en ond makt och natur i sig, finns kvar integrerad i helheten av människan.

"Om vi säger att vi inte har någon synd, så bedrar vi oss själva och sanningen är inte i oss".

Vem syftas på, med "oss själva" och vem åsyftas med "i oss" ? Jo, oss själva syftar på den naturliga människan medan i oss pekar på densamme som "Han som är en ny skapelse".

Den naturliga människan bedrar sig själv, om hon tror att hennes forne regent, syndanaturen, är borta och att hon inte längre kan ställa sig själv i syndens tjänst(åter fungera i den gamla människan). Det är inte ett problem med en viss komponent av människans egen konstitution. Problemet är att hon själv(helheten av vad den naturliga människan är) åter kan ställa sig själv i syndens tjänst, till orättfärdighet.

"Men om någon syndar", "så är Gudtrofast och rättfärdig".

Denne någon, är samme som denne någon "om någon är i Kristus". Någon är den naturliga människan, som här åter ställt sig i syndens tjänst. Den naturliga människan väljer efter pånyttfödelsen stundligen sin regent. Väljer hon syndanaturen, så lämnar inte Gud henne. "Gud är trofast". (Det är enbart om människan ånyo med berått mod, med full vetskap om konsekvensen, beslutar sig för en ständigt fortgående, återupptagen allians med sin forna regent , synden, som hon är inne på vägen bort från Gud).

"Om vi bekänner våra synder, så är Gud trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss alla våra synder och renar oss från all orättfärdighet".

I syndabekännelsen, lämnar den naturliga människan åter sin regent syndanaturen och ställer sig själv igen under sin nye Herre, Anden, och lever i den nya människan igen.

Så kommer människan in i en helgelseprocess, där hon alltmer finner fröjden av att "förbli i Honom"(leva i den nya människan) och alltmer skyr smärtan av att stå under sin forna regent synden. Hon "avkläder sig den gamla människan och ikläder sig den nya människan"(pågående process). Den naturliga människan är fri att agera som död gentemot sin forne regent, syndanaturen och fri att agera som levande gentemot sin nya Herre, Guds Ande, Ord och vilja. (Rom. 6 kap.)

I den gamla människan, lever den naturliga människan här i tiden när hon överrumplas eller segdraget på ett eller annat sätt, åter följer syndens natur och orättfärdigheten. Men kan inte leva där som kristen. Guds Ande (märk att det inte är människans egen livsande som är i strid med sin egen själ och kropp) som i hennes väsen är i strid mot syndens natur, gör synden smärtsam och driver henne åter till förlåtelse, nåd, rening i blodet och ett välbehag i att förbli i den nya skapelsen, den nya människan.

Det är viktigt att se att striden mellan Anden och köttet, inte handlar om en strid mellan komponenter i människans egen konstitution. Inte heller handlar det om en strid mellan den naturliga människans egna natur och syndanaturen(den är redan förlorad sen förut). Det handlar om en strid mellan den nya naturen, Guds Ande, som den nya Herren och syndens natur som den forna herren som åter vill regera.

Den nya människan - den nya skapelsen (den naturliga människan i liering med Guds Ande. När hon följer Ordet, Guds vilja och Livets Andes lag), kan inte synda. Men den gamla människan(när den naturliga människan åter följer den kvarvarande syndiga naturen), syndar lika bra som tidigare. Men den nya alliansen med Guds Ande gör synden smärtsam. Den naturliga människan börjar fly sin forne herre och ta sin tillflykt till sin nye Herre.

Här kommer så Gud den naturliga människan till hjälp och erbjuder henne att vara så innesluten i Jesu död från synden (Rom. 6 kap.), så att hon får agera som "död" gentemot syndanaturen. Det är inte syndanaturen som tas bort eller är död. Men människan behöver inte längre följa den naturen. Guds Ande vill i henne bli en mur gentemot den kvarvarande syndanaturen.

Gud går ännu längre i sitt erbjudande och säger att den naturliga människan är fri att agera som levande gentemot Guds Ande, vilja och Ord och ledas av Livets Andes lag och rättfärdigheten.

Det är alltså inte syndanaturen som tas bort i den här tiden (Det fullbordas i uppståndelsen). Men människan kan få agera som död gentemot den i sin liering med Guds Ande. Då syndar inte människan. Det är inte Guds Ande som driver henne att synda! Människan erbjuds att få, med allt vad hon är och fungerar, vara levande gentemot Guds Ande, Ord och vilja genom sin liering med Guds Ande.

Det är inte så, att människans egna ande nu är pånyttfödd och ändrat natur i sig själv, eller att Gud bor där och att det inte är människans egen ande som syndar och en annan komponent av hennes konstitution som är inbegripen i om hon syndar. Så att det skulle handla om att hennes ande ska få kontrollen över själ och kropp.

Det är inte så, att om människan syndar så lever hon utifrån sin själ och kropp och inte inifrån sin egen ande. Så att hennes egen ande är Guds Ande som ligger i strid med köttet och att köttet skulle vara hennes själ och kropp.

Det handlar om, att den naturliga människan, intakt till sin konstitution, med egen livsande, som gör henne till en levande personlighet av själ och kropp, med hela sin enhet och helhet av mänsklig natur(den första naturen) följer den nya naturen(den tredje naturen i den troende), Guds Ande.

Med hela sin naturliga natur underordnar sig sin nya Herre, Livets Andes lag, Guds vilja och Ord. Då vandrar den naturliga människan i Ande. Lever i den nya skapelsen. Den nya människan. Där får hon vara som "död" gentemot sin forna herre. Syndens natur(den andra naturen i den troende). Följer hon åter sin forna herre så går den naturliga människan in i den gamla människans beteende och lever i köttet. Köttet i Bibeln syftar oftast på den gamla människan - den naturliga människan, när hon regeras av syndanaturen. Detta är den bild Guds Ord som en helhet ger av den troendes tre naturer.

Syndanaturen är inte borta (Rom.7 kap). Så att inte den gamla människan kan vakna till liv(lieringen mellan naturliga människan och syndanaturen), på så sätt att den naturliga människan tillfälligt går i liering med syndanaturen. Men hon kan inte synda. D.v.s. lieringen med synden blir något smärtsamt som åter driver henne in under nåden, förlåtelsen och lieringen med Guds Ande, så att hon alltmer förblir i den nya människan. I sin nya skapelse. (Avkläder sig den gamla och ikläder sig den nya människan = en helgelseprocess).

"Om vi vandra i ljuset som Han är i ljuset, så har vi gemenskap med varandra och Jesu, Hans Sons blod renar oss från all synd. Om vi säger att vi inte har någon synd, så bedrar vi oss själva och sanningen är inte i oss. Om vi bekänna våra synder, så är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet."

Detta är inte ett Bibelord som är riktat till ofrälsta människor, utan i högsta grad till troende. Den troende kommer här i tiden alltid att vara beroende av ett liv i ljuset med erkänd och bekänd synd.

Det finns mycken felaktig undervisning i kanske alla sammanhang kring ande, själ, kropp och kring syndanaturen, Guds Ande och människans egen ande. Den naturligt skapade människan glöms nästan bort helt. Det leder i trosförkunnelsen till en befruktad mogen villfarelse.

Vi behöver komma bort från de tankebyggnader, som fixerar läsningen av Ordet, vid att gälla människans konstitution. Hennes egen ande och att Guds Ande skulle bo i människans egen ande. Att det skulle vara en speciell komponent i människan som blir född på nytt. Vi behöver se att den nya människan inte är en ny skapelse som aldrig funnits förut. Att människans egen ande skulle vara skapad till likhet med Gud och inte är inbegripen i om hon syndar. Se att köttet inte är människans själ och kropp. Alla dessa slutsatser är resultatet av en färgad tolkning vid läsningen av Bibeltexten. Som skapar fästen för en villfarelse.

Därför kan det vara nyttigt att ingående studera Bibelns beskrivning av den troendes tre naturer och få tankefästen som ser vad Guds Ord säger i en helhet.

Visst består vi av en helhet och enhet som rymmer egen livsande av levande själ och kropp. När det blir kantring i lärorna kring detta, är när det blir motpolsställning mellan människans egen livsande gentemot hennes egen själ och kropp, som just hennes egen livsande gett ett eget liv till en individ av levande själ och kropp(gnosticism). Eller när det heter att Guds Ande flyttar in i människans egen ande så att människans egna ande är syndfri och ren o.s.v.

Guds Ande är inte knutet enbart till människans egen livsande som i ett tätt tillslutet rum. Bibeln uttrycker att Jesus bor i helheten av vad människan är = hjärtat. Guds Ande behöver ses som integrerad i helheten av människan. Precis som syndens natur är integrerad i helheten av vad människan är.

Den naturligt skapade människan med egen livsande, som gör henne till en levande själ och levande kropp, väljer som troende, stundligen vem som ska vara hennes herre och ledstjärna. Synden och orättfärdigheten eller Livets Andes lag och rättfärdigheten. Den icke-troende är syndanaturens slav.

Det är inte människans egen ande med Guds Ande i sig, som är i strid med sin egen själ och kropp. Det är Guds Ande som är i strid med syndens natur. Det är inte så att Guds Ande bara påverkar människans egen ande och syndens natur själen och kroppen och att människans egen ande ska ta kontrollen över sinne, själ och kropp.

Köttet är, den naturliga människan när hon följer synden = den gamla människan.

Den nya människan är, den naturliga människan när hon följer Livets Andes lag = den nya människan lever i sitt nya väsende, den nya skapelsen, hela den naturliga människans liering med Guds Ande. Integrerad i helheten av vad människan är.

Guds Ord erbjuder den naturliga människan, att innesluten i Jesu död från synden, få agera som "död" gentemot syndens natur. Erbjuds att genom lieringen med Guds Ande integrerad i helheten av hennes väsen att få vara "levande" gentemot Guds Ord, Livets Andes lag och rättfärdigheten.

Det är inte så att människans egen ande är den nya människan, den nya skapelsen och själen och kroppen den gamla människan, synden eller köttet. Det är här Pingstundervisningen bl.a. öppnat för trosförkunnelsen, genom en undervisning att Guds Ande flyttar in i människans egen ande, så att den är syndfri och ren. Den öppningen befruktas till en fullmogen villfarelse i trosförkunnelsen så att människan i sin egen ande är gudomlig - skapad till likhet med Gud. Såsom en Gud i sig själv.

Gud är Gud och människa är människa och människa lierad med Gud, genom Guds Ande integrerad i helheten av vad människan är fram till förlossningens dag!

Menar att Guds Ande inte bor instängd i människans egen livsande uteslutande. Utan ser människan (jaget) som en enhet och helhet av livsande som gör henne till en enhet och helhet i personlighet av en individ av levande själ och kropp. Jag är inte en ande utan en hel människa. En hel människa som rymmer en ande, en själ och kropp. En tredelad enhet där, Jesus ämnar rädda min hela naturliga, ursprungliga människa.

Har jag ont i ryggen säger jag inte att det är min kropp som har ont i ryggen. Att jag själv inte har någon rygg och därför inte har ont. Eller att min ande inte har ont men att bara kroppen har det. Även min ande är inbegripen i min ryggsmärta. Jag, hela människan är inbegripen i smärtan. Min egen livsande är en enhet med själ och kropp som gör den levande. ("Så blev människan en levande själ". "Kroppen är utan ande död").

Syndar jag säger jag inte att det är min själ och kropp som syndar. Att jag själv inte syndar eller att min egen livsande inte är inbegripen i att jag syndar. Jag, hela min människa är inbegripen i om jag syndar. Den naturliga människans natur tjänar syndens natur som bor i henne.

När Bibeln säger, att människan är död, i överträdelser och synder, innebär det inte, att det är en speciell andlig punkt i människan som dör. Inte att hennes egen livsande dör eller får en satans natur eller ens en syndig natur. Syndens natur är inte fixerat vid hennes egen livsande. Det handlar om att hela den naturliga människan förlorat livsförbindelsen med Gud och blir "andligt död" gentemot Gudsgemenskapen och kommunikationen med Honom.

När det står att "Guds Ande vittnar med vår ande - att vi är Guds barn", innebär det inte, att Gud talar i en speciell andlig punkt i vårt väsen. Utan att relationen och kommunikationen mellan Gud och den naturliga människan är återupprättad. Att Gud kan tala om, för allt vad den naturliga människan är - genom alla hennes sinnen och tvärs igenom hela hennes väsen - på alla plan - att hon är Guds tillhörighet.

En personlig kommunikation från person (Gudomlig person ) till person (naturlig människa ). "Guds Ande vittnar med vår ande, att vi är Guds barn." Guds Ande vittnar och människans egen ande vittnar(Bägge vittnar). De är alltså inte ett och detsamma. Inte "kemiskt" förenade. De lever här i tiden, åtskilda till identitet, personlighet och natur, men ändå tillsammans i den nya skapelsen, den nya människan.

Att "tillbedja i ande och sanning", innebär att jag i full uppriktighet, med full hängivenhet och överlåtelse, med hela mitt väsen - allt vad jag är - riktar min umgängelse, bön och tillbedjan - mot min Skapare. Som jag är fri att nalkas, genom Jesu försoning. Jag ber i ande och sanning. Med Skriften som utgångspunkt och referensram.

Då ger hela Hans väsen mig, sitt gensvar tillbaka, till hela mitt väsen. Guds Ande (Guds liv) vittnar med vår ande (vårt eget liv som gör oss till en levande själ och kropp). Då får jag ge, mitt hela väsens, gensvar tillbaka. Hela mitt väsen ropar, Abba Fader. Pappa, Pappa - här är jag. En kommunikation och relation mellan levande Gud och hela människan.

Människan får inte sin egen ande (livsanden som gör henne till en egen identitet, personlighet av levande själ och kropp), utbytt. Men anden(människans eget liv som gör henne till en levande själ och kropp, hennes liv och den naturliga människans natur och personlighet) väcks till medvetenhet gentemot Gudsgemenskapen.

Jag, hela den naturliga människan återfår förmågan till Gudsumgängelse. Med alla sinnen och allt vad jag är. Född på nytt. Gudsgemenskapen för hela den naturliga människans egen natur har fått nytt liv igen. Jag har genom den Helige Ande fått del av Gudomlig natur. Blivit lierad med min Skapare och Gud i en kärleksumgängelse. Som inte bara inbegriper och påverkar min egen livsande, utan allt vad jag är av egen livsande som gjort mig till en levande individ av själ och kropp, är inbegripet i detta under att bli född ovanifrån - född av Gud.

Tronskifte. Från egoismen, den förvridna självupptagenheten, självhävdelsen och egna viljan som drivkraft på hjärtats tron. Till att ha Guds vilja, det oegennyttiga tjänandet, rättfärdighetslängtan, en rätt kärlek till Gud, sin nästa, sig själv och med evighetsperspektivet som drivkraft på hjärtats tron.

Tronskifte. Från slav under synden som fördärvkraft i mitt väsen. Utan att synden är jag själv. Jesus talar om synden som en djävulsk källa i människan. Men Han gör väldigt klart att denna källa inte blivit ett med människan själv. Han skiljer på syndakällan och den naturliga människan som orenas av den källan.

Syndanaturen i människan är helt fördärvad ond och icke räddningsbar. Den är också på väg att fördärva den naturliga, ursprungliga människan. Människor är olika skadade av sin inneboende syndanatur och sitt syndiga leverne. En del är fullständiga vrak till sitt väsen. Medan andra farit mindre illa.

Alla är dock inför Gud moraliskt på samma plan. Utan förmåga att älska Gud, sin nästa och sig själva i en förvrängd självupptagenhet. Dyrkar det skapade framför skaparen. Utan evighetsperspektiv. Gudsfrånvända. Notoriska syndare. Alla har syndat och står i saknad av härligheten från Gud. Separerade från Gudsgemenskapen. Utan möjlighet att rädda sig själva. Egoismens och syndanaturens slav.

Den fallna människan har alltså två naturer. Dels den naturliga ursprungliga människan med egen livsande som gör henne till en levande själ och kropp plus den onda syndanaturen integrerad i helheten av allt vad människan är. Den finns inom människan utan att vara människan själv. Men hon är syndanaturens slav. Människan är inte helt fördärvad, men håller på att bli det. Hon är räddningsbar. Men upplever hon inte före den kroppsliga döden försoningen i Jesus Kristus blir hon i evigheten helt fördärvad.

Gör i mötet med Gud skifte av sinnelag. Från upproriskhet, högmod ( eller andra sidan av samma mynt - klenmod ) och förtröstan till sig själv. Till ödmjuk underkastelse under Guds vilja och förtröstan till Jesus. Hans Ande liv och ledning.

GÖR TRONSKIFTE. Till att följa och ledas av en annan Herre. Jesus. Guds Ande. Livets Andes lag. Utan att Guds Ande är jag själv eller är min egen ande. Bor Han inom mig. När jag följer Jesus är det inte bara min livsande som är inbegripen. Allt vad min egen livsande gjort mig till av levande själ och kropp. Hela min naturliga människas natur är inbegripen. Till att ledas av Guds Ande och Ord.

Den kristne kan sägas ha tre naturer:

Den naturliga människan med sin egen livsande ( som har fått liv på så sätt att den fungerar gentemot Gudsgemenskapen - utan att fördenskull vara detsamma som Guds Ande ) som gör henne till en egen personlighet av själ och kropp. Allt i en enhet. Den naturliga människans natur finns där. Syndens natur finns kvar, integrerad i helheten av människan. Där bor nu också Guds Ande, integrerad i helheten av allt vad den naturliga människan är. Detta är den bild Bibeln ger av den troendes tre naturer.

Den kristne väljer stundligen vem som ska vara hennes Herre, drivkraft och ledstjärna. Synden, egoismen och orättfärdigheten eller Guds vilja, Ande och Ord. Vem hon följer berör hela hennes människa. Jag, hela människan - inte bara människans egen livsande, människans eget liv som gör henne till en levande personlighet och individ av själ och kropp - är inbegripen. Hela den naturliga människans natur är inbegripen

Människans egen livsande bär på något sätt, samtidigt med sig "embryot" eller en "inprägling" till allt vad jag är, till livsande av själ och kropp. Vid uppståndelsen kommer min egen livsandes liering med Guds Ande (som helt fullbordades vid den kroppsliga döden) att leda fram till hela mitt väsens förvandling. Allt vad jag varit av ande, själ och kropp kommer att inneslutas i uppståndelsen till Hans Gudomliga likhet. Från avbild här i tiden till full väsenslikhet i evigheten. Hela den naturliga människans förvandling från dödlighet till odödlighet.

Samtidigt äger ju min egen livsande i den här tiden på ett märkligt sätt ett eget slags medvetande. Ändå samtidigt sammansmältande med hela mitt väsens medvetande av tankar och känslor. Det "inre medvetandet" - "evigheten lagd i människans hjärta" - anden, hennes egen livsande - är här i tiden helt sammansmält med mitt "yttre medvetande" - mina själsliga förmögenheter och min tanke och fysik. Som gör mig till en egen personlighet av levande själ och kropp.

Guds Ande finns integrerad hos den troende på ett mirakulöst sätt i hela denna naturliga människa. Fram till den kroppsliga döden. (Bibeln säger att Gud bor i människan, men aldrig att det är enbart i hennes egen livsande).

Precis som synden finns integrerad i hela denna människa (och Bibeln aldrig säger att synden bor i människans egen livsande eller någon speciell komponent av hennes egen konstitution, utan att denna natur bor i människan. Åtskild från människans egen natur, men ändå den naturliga människans herre).

Utan att fördenskull någondera av dessa två naturer, är "synonymt väsens förenat" med människans egen livsande, egna identitet eller personlighet fullt ut. Eller uteslutande berör, har sin kommunikation med eller påverkar enbart människans egen livsande. Hela den naturliga människans natur, allt av levande själ och kropp, är inbegripen i bägges aktivitet.

Den troende människan (hela människan - ande, själ och kropp) med ett liv i ljuset, förlåtelsen och Jesu försoning erbjuds att i Kristus vara såsom "död" gentemot synden (innesluten i Jesu död) och istället vara "levande" gentemot Guds Ande, vilja och Ord. (Innesluten i Jesu uppståndelse).

Erbjuds att dö bort från den förvrängda självupptagenheten till ett liv under Guds ledning och vilja i Hans Andes Frid och harmoni. I frid och fred med Gud, sin nästa, sig själv och skapelsen. Dö bort ifrån synden, synderna och orättfärdigheten. Följa Jesus och leva för rättfärdigheten. Underställd Guds Ande och ord. Tjänandes Gud, sin medmänniska, sig själv och skapelsen, under Hans ledning och vilja.

Den troende erbjuds, att tillsammans med Jesus som Herre, med Hans vilja som ledstjärna, "avkläda sig (pågående process) den gamla människan ( förvrängd självupptagenhet + synden som integrerad drivkraft i hela hennes väsen) och ikläda sig (pågående process) den nya människan (hela människan - ande, själ och kropp - lierad med Guds Ande - integrerad i hela hennes väsen - och Guds vilja och skrivna Ord som ledstjärna).

Den icke troende är till ande, själ och kropp - sin hela människa såsom "död" gentemot Gud och "levande" gentemot synden. Syndens slav.

När människan av Guds Ande förs till tro på Jesus. Till tro på Skriftens Jesus och Skriftens försoning:

• När människan sätter sin förtröstan till vem den Sanne Jesus är och har gjort. Med Guds Andes ingivna tro och bild av Jesus, som den levande Gudens Son.
  
  - Från evighet till evighet oupplösligt förenad med Gud till väsen och natur.
  
  - Inkarnerad till sann Gud och sann människa.
  
  - Kroppsligt dödad som ett skuldoffer i människans ställe.
  
  - Som sann Gudamänniska helt naturligt går ut ur den kroppsliga döden och uppstår via sin jordiska kropp och ingår, uppgår, övergår till den härlighetskropp Han hade före inkarnationen och går tillbaka till den härlighet Han hade hos Gud, från evighet, före inkarnationen och sin försonargärning.



• Förtröstar på Hans försonande blod. Förtröstar på att Han i sin person och jordiska kropp, genom sin syndfria lydnad till Guds vilja, besegrat den andliga döden, där i sin jordiska kropp och förenat Gud och människa.



• Förtröstar på att offret av Jesu Kristi blod och lekamen är det offer som sonar skulden. (Tron på en andlig död av Jesus, att Han skulle skiljas från Gud till sin natur är ingiven av en falsk ande och inte en frälsande tro ingiven av Guds Ande).



• Förtröstar på den tillräknade rättfärdigheten från Gud, av nåd, genom tro på Jesus. Uteslutande på grund av Jesu förtjänst. Förtröstar på den rättfärdiggörelsedom Gud fällt över alla människor för Kristi skull.

Då får hela den naturliga människan andligt liv igen. Hela människan återfår förmågan till umgängelse med sin skapare. Guds Ande flyttar nu in som en integrerad del av hela hennes väsen. (Ef.1:13)

Gudsgemenskap till hela sin naturliga människas natur. Hon umgås med levande Gud med hela sin människa. Till ande, själ och kropp. Alla hennes sinnen - allt vad människan är, är involverat i Gudsumgängelsen.

Fram till den kroppsliga döden. Då när hennes eviga natur - livsanden - som "embryobärare" av allt vad människan är med egen livsande av levande själ och kropp - för evigt sammanbindes i en oupplöslig liering med Guds Ande och i uppståndelsen - till hela sitt väsen – allt vad hon var av egen livsande och levande själ och kropp, förhärligas till Hans odödliga och Gudomliga väsens likhet.

Det som idag ofta lärs ut kring ande, själ och kropp med Gud boende i människans egen ande, utgör en öppning som i trosförkunnelsen befruktas till en mycket farlig villfarelse. Uppbyggd kring några få Bibelord, som leder till en fixering av människans egen ande och en gnostisk fixering vid människans konstitution istället för att fokusera det Bibeln fokuserar:

1. Människans hela natur i en enhet och helhet med en egen livsande som gör henne till en levande personlighet av själ och kropp. Den naturliga människans natur.
   
   
2. Syndanaturen som kommer in i fallet. Människan rymmer nu två naturer och är slav under syndanaturen som inte har sitt säte i något speciellt "element" av människan, utan är integrerad i helheten. Människans egen natur plus syndanaturen.
   
   
3. Den troende blir delaktig av en tredje natur. Guds natur. Integrerad i helheten av allt vad människan är och inte speciellt fixerat vid ett speciellt "element" av människan. Därför säger också Paulus:

"Jag lever(den naturliga människan)dock inte jag(den naturliga människan i liering med syndanaturen - gamla människan - erbjuden agera som död gentemot syndanaturen), utan nu lever Kristus i mig(den naturliga människan i liering med Guds Ande - erbjuden att vara levande gentemot Guds natur och vilja)"

Det Bibeln pekar på är den troendes tre naturer. Mer än hur hennes egen natur är konstruerad. Hon har:

1 Sin egen natur. 2 Syndens natur. 3 Och blivit delaktig av Guds natur. Hon är i Jesu försoning fri att välja vilken natur hon följer. Den naturliga människan är fri att följa och ledas av Guds Ande, Ord, och vilja.

Trosförkunnelsen lär att människan får en helt ny och helt egen ande, som är skapad till likhet med Gud. En helt ny människa, som aldrig har funnits förut blir till i hennes egen ande. Att de i sin sanna, hela och rätta identitet och personlighet - sin egen ande - är helt gudomliga och syndfria. Att de i sin egen ande fått allt av Guds kraft, natur, tro, auktoritet deponerad. Som ska förlösas genom att anden tar kontroll över själ, sinne och kropp.

Alltså i konsekvens av lärosystemet är de i sig själva, såsom en gud redan här i tiden. De menar alltså inte att Guds egen Ande lierar sig med människan genom att själv bosätta sig i henne. De menar att de i sig själva, får en egen helt gudomlig ande (det är vad de menar när de säger att Jesus bor i människan), så att de utan inblandning av Guds egen Ande, i sig själva är såsom en gud redan här i tiden. Sedan har Guds Ande sin kommunikation och umgängelse med enbart människans egen gudomliga ande och förmedlar uppenbarelsekunskapen in i människans egna gudomliga ande.

Detta lärosystem pusslas ihop med att människan, när hon skildes från Gudsgemenskapen dog andligen i sin egen ande som blev en syndig natur. För att bli återupprättad till sin gudomliga position hon ägt, behöver Jesus dö andligen och skiljas från Gud till sin natur. Han födes på nytt med en ny Gudomlig Ande. Med en konsekvens att det är en helt ny Jesus. En annan Jesus än den Jesus som hänger på korset. En Jesus som aldrig har funnits förut. Blir till i dödsriket efter att Jesus dött i sin ande, skilts från Gud till sin natur, dött andligen och blir född på nytt av Gud. Samma händer med den troende i pånyttfödelsen. Hon blir skapad till likhet med Gud i sin egen ande.

En del kristna har tanken, att människans egen ande och Guds Ande förenas till en sluten, instängd enhet. Därifrån är steget inte långt till tanken att människans egen ande och Guds Ande blir ett och detsamma. Ännu kortare blir sen steget till att anamma Trosförkunnelsens lära att människan i sig själv - sin egen ande, blir såsom en gud. Skapad till likhet med Gud i sin egen ande.

Öppnar detta för en tanke som gör att man inte ser att Gud är Gud och att människa är människa och människa lierad med Gud, fram till uppståndelsen? Inte ser att det är en villfarelse man hamnar i när man kommer in i trosförkunnelsen! Inte ser det helt vilseledande i att människan i sig själv blir såsom en gud - här i tiden.

Watchman Nee, som synes vara fixerad vid de "tre ringarnas förklaringsmodell" över människans konstitution, att människans ande är Guds Andes boplats, är även bunden i sin tanke vid att människan börjat leva utifrån sin egen själ istället för inifrån sin egen ande och har skrivit en hel del kring ande, själ och kropp.

Helt riktigt framhåller Nee väldigt starkt ( i motsats till trosförkunnelsens lära i sin yttersta konsekvens, när de säger att människans egen ande är skapad till likhet med Gud), att även om Guds Ande, enligt honom , bor enbart i människans ande, så är inte Guds Ande därmed detsamma som människans egen ande(det säger egentligen inte trosförkunnelsen heller, men konsekvensen blir densamma, eftersom den egna mäniskoanden är skapad till likhet med Gud, med alla Hans attribut deponerade i sig).

Nee säger inte heller ( i motsats till trosförkunnelsen ) att anden är människans egentliga och rätta personlighet. Nee säger att själen är människans personlighet. Han menar att människan efter fallet lärt sig leva utifrån sin själ och att anden åter behöver få kontrollen.

Nee säger precis som i trosförkunnelsens lära, att människa och Gud bara kommunicerar med varandra genom människans ande och att det är anden som ska frigöras och ta kontrollen över själen och kroppen. Precis som i trosförkunnelsen sätter han också, på ett gnostiskt sätt, ett högre värde på anden genom dennes samröre med Gud och ett lägre värde på kroppen, genom dess samröre med materien.

Är dessa två sista uppfattningar verkligen sanna? Stämmer det med Guds Ord? Kan verkligen inte Guds Ande även direkt kommunicera och umgås med människans känsloliv, tankevärld och fysik? Är det enbart via människans ande Gud talar, arbetar med och umgås med människan? Är det inte en umgängelse med hela människan? Hur kommunicerade Gud med människorna på GT:s tid, när deras "ande" fortfarande inte var väckt till "liv" (nyskapad) gentemot Gudsgemenskapen?

Är det verkligen en skillnad i värde på ande, själ och kropp? Är inte hela Guds skapelse lika mycket värd? Är inte denna strikta uppdelning och värdemotsatsförhållande mellan kropp och ande - ande och materia, en influens från Gnostiskt tänkande? Bor verkligen Guds Ande enbart och uteslutande i människans egen ande hos den troende? Är det verkligen frågan om att människan ska lära sig hur hennes egen ande får kontrollen över själen och kroppen? Är människans egen livsande i strid med sin egen själ och kropp, som blivit en levande personlighet av själ och kropp just genom sin egen livsande?

Tror hela denna begreppsförvirring uppstår, när man skapar en fixering vid människans konstitution och egna ande istället för att fokusera den bild av hennes naturer som Bibeln framställer.

Handlar det inte mer om att hela den troende människan underställer sig Livets Andes lag och Jesu Herravälde? Att hela den troende människan umgås med Jesus och Ordet med en villighet att göra TRONSKIFTE till hela sitt väsen? Så att hela människan genom Guds Andes påverkan, grips av en kärlek till Honom, så att hon börjar älska Gud av "all sin själ, av all sin kraft och av allt sitt förstånd"? Till hela sitt väsen låter sig gripas av en längtan efter Guds helighet och rättfärdighet?

Handlar det inte mer om att hela människan underordnar sig och följer Guds Ande, Ord och vilja, än att lära sig en teknik hur hon ska frigöra sin egen ande, så att den kan ta kontrollen över sinne, själ och kropp? Är det verkligen bara via människans egen ande som Gud arbetar med en människa? Är verkligen människolivsanden hos den troende Guds instängda boplats, så att Gud bara når människans själ och kropp, uteslutande via människans egen ande?

Innan trosförkunnelsen kom hade det inte så stor konsekvens hur man såg detta. Men öppningarna hade redan skapats för att i trosförkunnelsen befruktas till en fullmogen villfarelse.

Om man nu felaktigt lär, att Guds Ande bor enbart i människans egen ande, är det av största vikt, att precis som Watchman Nee, starkt betona, att inte människans egen ande och Guds Ande, fördenskull är identiska. Inte är ett och detsamma eller likadana.

Även som Nee betona att människans egen ande inte är hennes enda, hela och sanna personlighet och identitet. För lär man det och kopplar ihop det med trosförkunnelsens lära, att människan får en egen ande skapad till likhet med Gud, så hamnar man i villfarelsen att människan redan i den här tiden, är såsom en gud. Det är en lögn. Människan är människa lierad med Gud, genom Guds Ande. Integrerad i den troendes väsen. Fram till förlossningens dag.

Guds Ande flyttar inte in på ett sådant sätt i människan, så att människan och Guds Ande här i tiden är identiska. Alltså att Guds Ande och människans egen livsande skulle vara ett och detsamma. Eller som i trosförkunnelsen, inte är ett och detsamma, men skapade till likhet med varandra. Vilket i sin konsekvens är samma sak.

Varken den tanken, att människans egen ande blir skapad till likhet med Gud, eller tanken att Guds Ande flyttar in i människans egen ande är sann. Båda dessa tankebyggnader leder till en konsekvens, att Guds natur bor i människan på ett sådant sätt att människan i sig själv, redan i den här tiden, är som en gud.

Människans eget liv, identitet, personlighet och natur och Guds eget liv, personlighet och natur måste här i tiden hållas isär. Eljest kommer man vilse.

Gud är Gud och människa är människa och människa lierad med Gud - genom Guds egen Ande och natur, integrerad in i helheten av människans egen natur. Åtskilda, men ändå förenade. Fram till förlossningens dag. Då Guds Ande genomsyrar hela människan till hennes livsande av en egen levande individ och personlighet av själ och kropp.

I trosförkunnelsen, är det människans nya ande, skapad till likhet med Gud, som utgör den nya skapelsen, den nya människan. Det är hennes egentliga identitet. Som här i tiden har en själ och bor i en kropp. I uppståndelsen ska denna nya människa få en ny kropp.

Paulus talar aldrig om att det blir en ny kropp i uppståndelsen. Han talar om att kroppen ska förvandlas till en härlighetskropp. Samma kropp som här i tiden, men förvandlad till evig natur. Från dödlighet till odödlighet.

Det är inte människans egen ande som då får en ny kropp. Det är hela människan, med en egen livsande, som gör henne till en egen levande individ och personlighet av själ och kropp, som till hela sin varelse, genom att Guds Ande blivit integrerad in i helheten av hennes natur, som i uppståndelsen förvandlar hela den naturliga människans egen natur, till Gudomlig, evig och odödlig natur.

Tror att det i en del undervisning, finns en öppning för den felaktiga tanken i trosförkunnelsens lära, om att människan, i sig själv, redan i den här tiden, blir såsom en gud. När det heter att hon i sin egentliga personlighet, sin egen ande, blir skapad till likhet med Gud. Det går inte att å ena sidan säga att trosförkunnelsen är fel och sen i nästa andetag, med vår egen undervisning, skapa en öppning för trosförkunnelsens felaktiga lära.

Täpper vi inte igen den öppningen, kommer vi att få se ändlösa skaror av kristna, bli bedragna. Det har ju inte bara med denna öppning att göra. Det har också att göra med att vi kristna, ofta haft en överfokusering på upplevelser och mirakel och en, på senare tid, allmänt förytligad kristendom.

Även haft för stark fokusering på kvantitet istället för kvalitet (helgelse). Vi har inte förstått att kvalitet (helgelse) är det enda som ger kvantitet på rätt sätt. Vad är det för mening att stora skaror kommer med i en bred gemenskap om det sanna livet i Gud saknas?

Vi ser ett stort avfall från den kristna tron, mitt framför våra ögon och det avfallet kallas för väckelse. Det är i sanning något nytt att kristna idag kallar villfarelse för väckelse! Det som idag kallas för väckelse är inledningen på det stora avfallet som finns tecknat i Bibeln. Det handlar inte om Gudlöshet, utan om ett plagiat av Guds verk. Så nära originalet som möjligt.

Vi behöver komma från fixeringen vid människans egen ande och "de tre ringarnas" bild av människans konstitution. Istället fokusera den bild Bibeln ger av den troendes tre naturer. Vara fixerade vid en rätt undervisning om rätt Jesus och rätt försoning.

Vi behöver vara fixerade vid vad den nya skapelsen är. Hela människans återupprättade gemenskap, relation och kommunikation med Gud. Fixerade vid Guds Ande som integrerad i helheten av allt vad människan är. Det är Guds liv, Guds Ande som ska upphöjas, äras och stå i blickpunkten. Inte människans egen livsande, som gör henne till en levande själ och kropp, som här i tiden ska upphöjas till Guds nivå. Där startar självförgudningen och förförelsen.

Den troende behöver vara beredd att låta sig formas, fostras och tuktas av Guds Ande. Beredd på att "grenen" må rensas så att den bär mer fridsfrukt, som är rättfärdighet.

Här duger inte några tekniker som frigör människans egen ande "skapad till likhet med Gud", så att den tar kontrollen över sinnet, själen och kroppen. Här gäller ingen förvanskad undervisning om att människan i sin egen ande är gudomlig och där äger Guds tro, rättfärdighet, kraft och syndfrihet. D.v.s. Att människan i sig själv skulle vara syndfri och gudomlig. Det leder till en ockult utövning, med ockulta manifestationer och ett plagiat av Guds verk.

Har förstått av en mailkontakt jag har, att det i detta häfte, kanske kan bli oklart i vilket behov hela människan är av en 100% - ig nåd och ett 100% - igt ingripande från Gud för hela människan.

Återger här en del från denna mailväxling i ett försök att bringa klarhet i vad jag menar.

"Du tillhör de som vill se att människan har en bit i sig som inte är fördärvad".

Frågan är vilken betydelse vi lägger bakom uttrycket totalt fördärvad.

1. Menar man med detta uttryck att det finns inget i den naturligt skapade människans koalition med syndens natur som gör henne till ett uns av rättfärdighet som duger inför Gud, en syndens slav bunden under syndens herre till vilja, tanke, känsla och beteende, helt ur stånd att rädda sig själv, Gudsfrånvänd, ur stånd att älska Gud, sin nästa, sig själv och skapelsen, hemfallen till vredesdom och skild från gemenskapen med Gud, så är det sant.

2. Syftar man med detta uttryck på Bibelns beskrivning av den syndanatur som i fallet integreras i den naturligt skapade människan och som hon blir slav under och som gör att hon som helhet i denna liering med syndens natur befinner sig i ett tillstånd beskrivet under punkt 1, så är det sant.

3. Men om man med detta uttryck menar dess egentliga innebörd eller applicerar Bibelns beskrivning av syndanaturens totala fördärv på helheten av människans natur, så blir det inte hela sanningen.

Bibeln gör en distinktion mellan syndens natur som bor i människan och under vilken hon är slav och den naturligt skapade människan i vilken denna syndens natur är integrerad.

Jesus talar om en djävulsk källa i människan, Men säger inte att denna källa blivit helt ett med människan. Han skiljer på källan och människan som orenas av den källan (Matt. 15:20). Han beskriver källan som idel ondska och djävulskt ont. Men Han gör skillnad mellan detta ohyggliga i oss och människan för övrigt. Den ursprungliga naturliga människan. Han säger inte att människan är denna orena källa, utan att den orenar människan.

Människan är på ett eller annat sätt slav under denna natur. Men ändå förmögen att känna empati, visa omsorg o.s.v. Men det gör henne inte förenad med Gud. Hon är till sin natur skild från Gud. Utan möjlighet att själv ändra på det tillståndet.

"Om vår natur inte vore helt fördärvad så finns det en liten, men dock rest, i oss som är rättfärdig, som duger inför Gud."

Att framställa Bibelns bild av människans fördärvtillstånd som i ovanstående innebär inte på något sätt att människan i sin helhet inte skulle vara i 100%-igt behov av nåd för hela sin varelse och att Gud inte skulle ha 100%-igt all ära av räddningsaktionen av människan, eller att det i människan skulle finnas en rättfärdighet som duger inför Gud.

Här uppstår ibland en tankekullerbytta, där man drar slutsatsen att om något inte är totalt fördärvat, så gäller det som en rättfärdighet inför Gud som duger. För att något inte är totalt fördärvat innebär det inte nödvändigtvis att det är rättfärdigt och duger inför Gud.

Djuren har inte (även om de på grund av mänsklighetens fall är lagda under förgängelsen) en syndens natur integrerad i sitt väsen. De kan heller aldrig bli delaktiga av Gudomlig natur. De kan aldrig vara annat än skapade varelser.

Deras beteende styrs av ett "datachips" Gud lagt ner i dem som vi kallar instinkt. De kan inte sägas vara totalt fördärvade inte heller rättfärdiga i bemärkelsen att de någonsin kan komma in i en relationsumgängelse med Gud så att de blir väsenslika Gud.

Det finns inget i den naturligt skapade människans natur och i hennes koalition med den totalt fördärvade integrerade syndanaturen som gör henne till ett uns av rättfärdighet som duger inför Gud och istånd att leva i en relation med Honom.

Människan är i sin helhet i det fallna fördärvtillståndet en syndens slav bunden under syndens herre till vilja, tanke, känsla och beteende, helt ur stånd att rädda sig själv, Gudsfrånvänd, ur stånd att älska Gud, sin nästa, sig själv och skapelsen på ett rätt sätt, hemfallen till vredesdom och skild från gemenskapen med Gud.

Dock inte totalt fördärvad i den betydelsen likt hon utan pånyttfödelsen blir i evighetens värld och inte räddningsbar.

"varför skulle man behöva koppla ihop oss människor med djävulens gäng om vi är helt fördärvade?"

Helt enkelt av detta faktum att vi i Bibeln i evighetens värld kopplas samman med "djävulens gäng" om vi inte i den här tiden medan vi var räddningsbara, upplever den nya födelsen ovanifrån. Där i evigheten blir vi eljest totalt fördärvade och inte räddningsbara.

Den betydelse som jag ser bakom uttrycket totalt fördärvad är just totalt fördärvad, vilket djävulen är så till den grad att han inte är räddningsbar.

Bibeln uttrycker att människan inte i den här tiden på grund av fallet nått fram till detta tillstånd av totalt fördärv så att hon inte är räddningsbar.

Men Bibeln visar med all tydlighet att om inte en pånyttfödelse i Jesus Kristus sker i den här tiden, så leder "koalitionen" med syndens natur som integrerades i fallet, så att synden "bor i människan", till ett totalt fördärv av hela människan så att hon blir kastad och hör hemma i samma sjö av eld och svavel dit djävulen blir kastad och där även människan är totalt fördärvad och inte längre är räddningsbar.

Syndanaturen beskrivs som en djävulens inteckning i människan, något totalt fördärvat, djävulskt ont och inte räddningsbart och som i evighetens värld helt kommer att vara "bortopererat" ur den troende människan och människan istället genom nyfödelsen och koalitionen med Guds Ande (Guds äganderättsstämpel – sigill), förvandlas inte bara till en syndfri människa, utan till sin hela natur inte längre bara är en skapad avbild utan väsenslik med Gud (Där vill Trosförkunnelsen redan nu förpassa den troende människan).

"När jag blir kristen så blir jag en ny skapelse… blir en ny varelse som är skapad av Gud."

Menar Du liksom Trosförkunnelsen att det är frågan om en helt ny människa som aldrig funnits förut som blir till?

Nej, nog är det frågan om samma "lerkärl", men som inte längre enbart har en syndens natur integrerad i sin ursprungliga mänskliga natur.

Efter nyfödelsen ovanifrån finns även en "skatt i lerkärlet". Människan har även blivit "delaktig av Gudomlig natur".

Människan har i sin återupprättade Gudsrelation, redan här i tiden, gjort tronskifte på "hjärtats tron" och fått en ny håg och livsinriktning, ett nytt sinnelag.

Försoningen, den tillräknade rättfärdigheten från Gud för Kristi skull och Gudsrelationen i den här tiden får på uppståndelsens morgon en slutkonsekvens av en helt genomgripande förvandling av, hela tiden samma ursprungliga lerkärl, från Guds avbild till väsenslikhet med Gud, från dödlighet till odödlighet.

Försvann då i pånyttfödelsen, då när hjärtat av Evangeliets budskap kom till tro på vem Jesus är och har gjort (Ef. 1:13), syndanaturen och dess liering med den naturligt skapade människan?

Nej, men där finns nu också en ny liering, den nya skapelsen, den naturligt skapade människans liering med Guds Ande och Gudsrelationen (den nya människan), där Guds Ande är sigillet på vem som nu äger människan och att hon i evighetens värld ska ärva allt tillsammans med Kristus (får i den här tiden ut förskott på arvet).

Det står inte, att någon i sig själv är en ny skapelse. Inte heller står det att det är en speciell del i konstitutionen av denne någon, som är en ny skapelse. Människans egen livsandeande nämns överhuvudtaget inte.

Det står, att om någon är i Kristus och att något nytt har kommit in, så är han en ny skapelse. Vem är någon? Vem är han? Är det ett visst "element" i människans konstitution? Är det människan i liering med syndanaturen? Vad är det nya som kommer in?

Det är inte ett visst "element" i människans konstitution som är en ny skapelse. Denne någon är den naturligt, ursprungliga människans natur, med egen livsande, som gör henne till en levande personlighet av själ och kropp, som i liering med en ny natur, Guds Ande, tillsammans är den nya skapelsen.

Det nya som kommit in är inte något nytt i människan i sig själv. Det nya som kommit in är att människan nu även fått del av Gudomlig natur.

Det nya som har kommit, är delaktigheten av en tredje natur, Gudomlig natur. Den nya skapelsen, är att den naturliga människan med sin egen identitet och natur, nu lever tillsammans med Kristus och Hans egna identitet och natur. Förenade men ändå här i tiden åtskilda. Precis som syndens natur och människans egen natur här i tiden var förenade, men ändå åtskilda.

Det är samma människa, som var andligt död (skild från Gudsgemenskapen) i överträdelser och synder, som gjorts levande förenats med Gud igen. Det är inte frågan om en människa som aldrig funnits förut, som flyttat in och i sig själv är en ny skapelse, när det talas om att det gamla är förgånget och att något nytt har kommit. Det förgångna, är syndanaturens obändiga styre över den naturliga människan. Det nya, är möjligheten att som regent för den naturliga människan få ha Gud i sitt liv.

Vad är det som kommit in i den nya skapelsen? Jo, delaktighet av Gudomlig natur. Guds eget liv integreras (det bästa ord som jag tror kan användas för att beskriva bilden från Bibeln) i MÄNNISKAN. Inte någonstans framgår att det är knutet enbart till hennes egen livsande, utan till en enhet och helhet av allt vad människan är:

MÄNNISKAN, den naturligt skapade, där hennes egen livsande gör henne till en levande personlighet av själ och kropp. Där i helheten av människan bor Gud och inte knutet till ett visst "element" av hennes konstitution.

Den troende har blivit delaktig av Gudomlig natur. Som en integrerad del av hela hennes väsen. Den troende har fått en början till full väsensenhet med Gud. Blivit lierad med Honom.

Denne någon, är alltså den naturliga människan med sin egen natur och identitet. Men vem är han? Jo, det är denne någon (den naturliga människan med egen natur och identitet), som är i Kristus (en annan natur och identitet), som tillsammans är en ny skapelse!

Han som är en ny skapelse, är alltså dels sin egen identitet och natur, som nu lever tillsammans med en annan identitet och natur. Den naturliga människan med sin egen identitet och natur, lever tillsammans med Kristus, som också har en egen identitet och natur. Kristus bor i MÄNNISKAN. De lever tillsammans, men ändå åtskilda till natur och identitet. Tillsammans är de den nya skapelsen. Den nya människan.

Han som är en ny skapelse, är inte en ny människa och inte en ny natur som aldrig har funnits förut. Det är inte en viss komponent av människans konstitution som är den nya skapelsen.

Han som är en ny skapelse, är den ursprungliga, naturliga människan, med sin egen identitet och natur, som var andligt död (skild från gemenskapen med Gud), som blivit andligt levande (förenad med Gud), genom att han nu har gjort TRONSKIFTE, lever tillsammans med Jesus och fått del av Gudomlig natur.

Det gamla som är förgånget, är den naturliga människans tvång att vara tjänare åt syndens natur. Den nya situation som har uppstått, är att den naturliga människan är fri att vara tjänare åt en ny Herre. Den tredje naturen som nu bor i henne. Den naturligt skapade människan har gjort tronskifte.

Guds Ande och syndanaturen ligger i strid om vems hängivenhet som tillvinns av den troende. Människan erbjuds i inneslutandet av Kristi ställföreträdande verk för henne att agera som död gentemot syndens natur och att istället vara som levande gentemot Guds Ande, vilja och Ord.

Människan erbjuds i Kristi gemenskap att "avkläda sig den gamla människan och ikläda sig den nya människan, som växer till i sann kunskap om Honom och så blir en avbild av Honom som har skapat henne". (Helgelseprocess här i tiden). I evighetens värld på uppståndelsens morgon förvandlas hela det ursprungliga skapade lerkärlet genom Guds makt i inneslutandet i Kristi försoningsverk.

Johannes säger, "vad vi ska bli är ännu inte uppenbart, men ett vet vi, vi ska bli Honom lika". En fantastisk framtid inneslutna i en 100%-ig nåd från Guds sida gentemot människan och till 100% Hans förtjänst och ära i räddningsaktionen av människan! Som kommer att leda till en evig odödlig natur som passar in i gemenskapen med Gud.

Vill understryka Dina sanna ord: "Min rättfärdighet har jag som kristen inte i mig själv, den ligger utanför mig, i Kristus...'Rättfärdighet från Gud uppenbaras i evangelium...' Det är alltså i evangeliet, d v s i Kristus, som min rättfärdighet finns. Den tillräknas mig genom tro på Jesus. I mig själv finns inget att räkna med inför Gud, men i Kristus har jag allt jag behöver för att vara Gud välbehaglig."

I förhållande till möjlighet att ha gemenskap med Gud, att något hos mig är rättfärdigt och godkänt inför Honom eller någon egen möjlighet att ta mig ur min situation och att något hos mig inte skulle behöva ett Guds ingripande för hela människan och en 100 % - ig nåd = TOTALT FÖRDÄRVAD och hjälplös.

Det är i "den fallne Adams avbild" Gud blir människa. Dock "utan synd" och i full lydnad och rätfärdighet, "fördömer Han synden i köttet", stänger syndafördärvets natur ute ur människan. Försonar och förenar där i sin person av Kristus (Gud och människa förenade) Gud och människa med varandra.

Det är i denna naturliga människas natur som efter fallet lever i fiendskap med Gud, som Jesus blir människa och där i sin person som Gudamänniskan Kristus (Gud och människa förenade i en jordisk kropp) försoning sker mellan Gud och människa, genom att Kristus genom sin lydnad och rättfärdighet "fördömer synden i köttet" och som människans ställföreträdare aldrig blir synd till sin natur och en syndare som dör andligen och mister livsgemenskapen med Gud.

Utan denna försoning i Kristi person, heller inget rent offer av Kristi kropp och blod för mäsklighetens syndaskuld, ingen uppståndelse och ingen pånyttfödelse för människan vore möjlig. Utan att "jag", "blir delaktig av Gudomlig natur", född på nytt, kan jag aldrig i uppståndelsen komma in i Guds rike.

(Det är inte jag som i mig själv i den här tiden helt och fullt är denna natur. Det är inte jag som är Gud, men Gud "bor i människan". Vilket på uppståndelsens dag innebär en förvandling, så att hela jag är av samma väsen och slag som Guds natur. På samma sätt är inte jag och synden detsamma utan "synden bor i mig", med en slutkonsekvens utan pånyttfödelse att hela jag i uppståndelsen är syndens natur.)

Men totalt fördärvad i betydelsen helt värdelös, utan förmåga att fungera i denna tiden och rummet, totalt fördärvad i bemärkelsen att hon inte är föremål för Guds kärlek till och längtan efter gemenskap med sin skapelse, framme vid evighetens tillstånd av totalt fördärv, där hon inte längre är föremål för denna Guds kärlek, utan evigt, inte endast Guds fiende som kan försonas i Kristus, utan är i en fiendskap som är oförsonlig och evigt utestängd från möjligheten till gemenskap med Gud och med en natur som inte längre är räddningsbar? NEJ!

"Guds dom gäller då här enbart ’synden’, och det är ju inte ’jag’ utan någonting annat som drabbas av Guds dom - synden. När Gud dör då är det för syndafördärvet i mig Han dör för – inte för mig eftersom ’jag’ är älskad. På så sätt vill människan komma undan Guds vrede och dom över sig själv och låta den drabba något annat, bredvid henne – i denna variant blir det synden som får bära hundhuvudet – inte ’jag syndaren’."

Detta är en mycket viktig aspekt. Naturligtvis är hela människan ansvarig för och inräknad i en "kollektiv skuld" till hela sin människa av "väsenssynd" i den fallne Adam. "Vi var genom vår natur hemfallna till vredesdom". Liksom människan står där ansvarig med en personlig skuld av faktisk verksynd, som hon gör eftersom hon är "syndens slav" och låter sig drivas och inte kan annat än låta sig drivas av syndens makt i henne. Naturligtvis är hela människan inräknad i detta tillstånd och under vreden såväl synden som syndaren.

Jesus inte bara förenar och försonar Gud och människa i sin person Kristus, genom att Han i sin rättfärdighet aldrig hamnar i Adams situation av andlig död (bruten livsgemenskap mellan Gud och människa). Jesus kan även därigenom bära fram det offer som avvänder Guds vrede över både syndaren och synden: ett rent offer av KRISTI (enheten av Gud och människa) kropp och blod.

"Vår räddning, rättfärdighet, det som kan behaga Gud, det som vill Gud, det som har det förtroliga hjärteförhållandet o s v, allt detta finns utanför oss, i Jesus. Det finns inte i oss själva längre, inte ens som en liten, liten rest från Adam och Evas tid."

Helt och fullkomligt riktigt och något som är väldigt väsentligt att se! Vi är syndare, i betydelsen 100 % syndare, mörker, där enda räddningen är att någon utifrån räddar mig! Nåden består i att Gud gör något åt syndanaturen och min ursprungsnatur befrias från syndens slaveri! Men inte bara det, min ursprungsnatur får i pånyttfödelsen del av Gudomlig natur som i uppståndelsen förvandlas, genom Guds kraft, till hela människans väsenslikhet med Gud, odödlig och evig i alla dess former.

Det innebär inte en ny människa som aldrig har funnits förut. Det ursprungliga lerkärlet på väg mot totalt fördärv utan Guds ingripande för hela kärlet och Hans upprättade gemenskap, blir bärare av en "skatt i lerkärlet" som gör det ursprungliga lerkärlet här i tiden stadd mot att bli en sann människa (helgelse) och i evigheten en förhärligad människa, evig, odödlig och med Guds väsen och natur till allt vad hon var av naturligt skapad människa.

"Jag tror att vi är helt fördärvade, totalt fallna oförmögna, utan möjlighet att rädda oss själva. Gud måste gripa in om jag ska kunna räddas. Räddningen består i att jag får mig en rättfärdighet tillräknad som är utanför mig själv, oberoende av mina känslor, upplevelse av tro och helgelse."

Helt absolut och visst när det gäller vårt förhållande till Gud!

"Jag tror att i Guds ögon är även det bästa vi människor kan uppvisa ogiltigt i meningen att det är gott – gott räknat med Guds måttstock. Även vår förmåga att vara goda föräldrar är inte gott nog med Guds måttstock mätt. Och även om vi bara gjorde – i våra ögon – goda saker så skulle det inte vara värt något annat än Jesu korsdöd det med."

Helt visst är det så!

"Jag tror att man ska hålla isär i vilken relation vi talar om när vi talar om att göra gott och vad förmågan till det goda i oss är för någonting. Som jag ser det så står vi i två relationer – inför Gud och inför människor."

Därför är det också viktigt att vi förklarar vad vi menar med uttrycket totalt fördärvad så att människor vet vad vi menar och inte menar. Återkommer till detta.

"Inför människor kan vi göra mycket gott men inför Gud är det goda vi gör inte gott nog. För Gud ser till hjärtat och om hjärtat är fördärvat blir inte gärningen alltigenom god, i Guds ögon sett. Gud kräver 100 %. Han ser inte bara till om gärningen är god, även hjärtats innersta räknas. Gud räknar även med hjärtats inställning i gärningen, hur mycket det är värt i Guds ögon ser vi klart i berättelsen om syndafallet. Och om det är så och vi rannsakar vårt inre med uppriktighet, vem kan då bestå provet inför Honom?"

Ingen kan bestå provet inför honom vare sig med sin natur eller sina gärningar!

Jag hade inte insett vem Jesus var och vad han gjort och var inte född på nytt (Ef. 1:13-14). Har senare förstått att jag befann mig i orden i Romarbrevet 1:19-20 och 2:14-15 i mitt tillstånd:

"Det man kan veta om Gud kan de ju själva se, Gud har gjort det uppenbart för dem. Ty alltsedan världens skapelse har hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomlighet kunnat uppfattas i hans verk och varit synliga…Hedningarna har inte lagen, men om de av naturen fullgör lagens krav, då är de sin egen lag, fast de saknar lagen. Därmed visar de att det som lagen kräver är skrivet i deras hjärtan, om det vittnar också deras samvete och deras tankar när tankarna anklagar varandra och försvarar sig."

Jag försvarade mig inte och erfor att det goda som jag ville kunde jag inte till fullo förmå mig till i alla stycken, utan att något drev mig fel hela tiden mot min vilja. När så Guds Ande "överbevisar om synd, rättfärdighet och dom" och jag upplevde att jag egentligen var skyldig i alla stycken och medansvarig till att jag inte kunde bryta denna drivkraft i mig, skrek jag ut min vånda "vem ska frälsa mig från denna dödens kropp" och drevs så småningom att upptäcka nåden, förlåtelsen och räddningen i Jesus Kristus för hela min människa.

"Ett jag, en natur som är varken ond eller god, var hittar du den tanken i Bibeln?"

Tycker mig se den bilden i t.ex. rom 6 kap. "Ni vet ju om att om ni gör er till slavar under någon, då är ni slavar under den ni lyder, antingen under synden, vilket leder till döden, eller under den lydnad som leder till rättfärdighet…Ty liksom ni gjorde era lemmar till slavar åt orenheten och laglösheten och blev laglösa ska ni nu göra dem till slavar åt rättfärdigheten och bli heliga. När ni var slavar under synden stod ni fria gentemot rättfärdigheten."

Den gamla människan är slav under synden och kan inte annat, medan den troende erbjuds tronskifte och att agera som död gentemot synden och levande gentemot Guds vilja, Ande och Ord.

Den troende erbjuds att "avkläda sig den gamla människan" och "ikläda sig den nya människan" i en helgelseprocess i den här tiden, där hon "förnyas till sann kunskap om Honom och så blir en avbild av honom som har skapat henne".

I evigheten i förvandlingen i uppståndelsen besväras hon inte av syndens natur längre, så att den "gamla människan" kan väckas till liv. Den "nya människan" är där inte längre, som här i tiden bara stadd i en utveckling tillsammans med sin nya bundsförvant och Herre och delaktig av Gudomlig natur, mot att vara en sann människa här i tiden, utan blir där en förhärligad människa fullt väsenslik Gud till sin natur av allt hon är, odödlig och evig i all evighet i Guds gemenskap.

Jaget, hela människan som "var andligt död (skild från Gudsgemenskapen) i överträdelser och synder" och "genom sin natur hemfallen åt vredesdom", hade inte upphört att existera och var död på det sättet, utan är hela tiden "samma jag", men med två skilda herrar och delaktig av skilda naturer i den gamla och den nya människan.

Det är inte ett nytt jag som aldrig funnits förut som blir till, men jaget får ett helt nytt sinnelag och livsinriktning, levande gentemot Guds Ande, vilja och Ord, med en önskan att få vara som död gentemot sin forne herre, syndens makt. Jaget, hela människan erbjuds att vara fri att ställa sig själv i rättfärdighetens och Guds tjänst.

Jaget är ännu inte såsom en Gud, men förenad med Gud och delaktig av Gudomlig natur och har fått andligt liv (återupprättad Gudsgemenskap). I evigheten blir jaget (allt vad människan är) fullt ut väsenslik med Gud i en konsekvens av detta.

Den gamla människan utan gemenskapen med Gud och utan delaktigheten av Gudomlig natur är såld till slav under synden och hjälplöst förlorad och lever i denna tid som en "osann" människa driven av syndens makt och når heller aldrig förhärligandet och väsenslikheten med Gud, utan når det totala fördärvet, i dess yttersta betydelse på alla plan och områden

"Luther lärde att vi är samtidigt rättfärdiga och samtidigt syndare och här på jorden lever vi som rättfärdiggjorda i kamp mot den gamle syndarens dödsryckningar."

Helt visst är det så, men här tror jag det är av betydelse se att det inte är människans egna kamp mot synden eller en strid med sig själv, som det blir i trosförkunnelsen, utan mer ett val av vem som får vara herre över människan av de stridande kompartenterna Anden och köttet (I detta fallet Guds Ande och syndens natur)

"Det tolkar jag som den gamla drömmen om att vi har en fri vilja att välja Gud eller djävulen. En neutral zon där vi likt Adam och Eva kan ställa oss inför ett val mellan Gud och djävulen."

Här nuddar vi vid den svåra utkorelseläran. Det är svårt att kunna lösa ekvationen av att människan är helt oförmögen att samverka med Gud för sin räddning. I mig själv är jag inte i stånd att vare sig söka Gud eller vilja Honom. Gud måste gripa in till 100 % när det gäller min frälsning. Jag förmår inte ens lyfta min hand som fattar Hans, t o m detta måste Han göra åt mig. Allt är en oförtjänt nåd och all ära till Gud, samtidigt som Gud vill allas räddning, men ändå blir inte alla räddade.

Ungefär lika svårt som med frågan varför Gud tillåter att djävulen fortfarande är verksam, när det borde vara en lätt match för Gud att bara internera honom direkt.

Här kan man svänga mellan diket i Calvinismens slutkonsekvens där Jesus bara dött för dem som Gud förutbestämt att få nåd, där konsekvensen mer blir en tro på att jag är utvald än att Kristus är den utvalde och att alla är i Honom utvalda och andra diket, att människan i sig själv, utan att Gud drar henne har en fri vilja, där den personliga avgörelsen för Jesus, blir viktigare än upptäckten av vem Jesus är och har gjort. Det är lätt att hamna i svårigheter att uttrycka sig rätt kring den läran, när man ska markera gentemot endera diket.

Jag anar i vart fall att i slutändan kommer det att visa sig att människan inte är ett kolli som med automatik kan räddas utan accepterande av att det sker och att val av att lyssna till Sanningens Ande eller lögnens ande spelar med i bilden. Både därav djävulens tillåtna fortsatta verksamhet (att det ska finnas nått att välja emot) och att inte alla blir räddade, trots att Gud försonat alla med sig själv och vill att alla ska bli räddade, men ändå blir inte alla det.

"Jag tror att den rättfärdighet Jesus vunnit åt oss är av annat slag än den rättfärdighet som Adam och Eva hade annars riskerar kanske vi att behöva ställas inför fruktförbudet igen."

Den största skillnaden tror jag är att vi hela tiden vilar på grunden av Kristi tillräknade rättfärdighet med en aldrig sinande ström av förlåtelse för Kristi skull och den pånyttfödelse och delaktighet av Gudomlig natur som i evighetens värld för Kristi skull, förvandlar mig till det slutmål som ännu inte Adam hade nått, full väsenslikhet med Gud.

Men jag tror inte på att läran om "en gång frälst alltid frälst", är hållbar. Den är helt enkelt inte Biblisk i en helhet av allt Guds Ord. Även om vi inte ställs inför "fruktförbudet igen", med en konsekvens för en hel värld, som några slags ställföreträdare, så nog blir vi ställda i vägskäl inför att lyssna till och följa sanningens Ande eller lögnens ande.

Tror inte heller där att våra val är oviktiga och att det går att följa lögnens ande hur långt som helst utan att det en dag kan handla om liv eller död igen. Har själv varit på vandring bort från Gud och vet vilket mörker och vilken förvridenhet av sinnet och den andliga synskärpan som inträder. Men innan vi vore framme vid ett frånkapande från livet ljuder nog Guds kallande stämma väldigt klart och skarpt och vi får säkert slå huvudet i väggen åtskilliga gånger innan det leder till en förhärdelse och total dövhet igen gentemot Guds Ande, vilja och Ord.

"Varför är det viktigt med en distinktion mellan den naturligt skapade människan och syndens natur som bor i henne och ett klarläggande med vad vi menar med uttrycket totalt fördärvad?"

Ska försöka förklara varför det kan vara viktigt att se den distinktion som jag försöker göra (och som jag även ser att Bibeln gör) i förhållande till Trosförkunnelsens svartvita lära med människan som antingen djävulsk och demonisk eller helt Gudomlig, där den naturligt skapade människan som Jesus räddar helt kommer bort och varför jag finner det viktigt med den mer Bibliska synen av "människans tre naturer" än att bli fixerad vid människans konstitution i sig själv som leder till "vi är gudar - läran" och att den nya skapelsen skulle vara en helt ny människa som aldrig funnits förut.

Tror också att det är viktigt att vi klart formulerar vad vi menar med uttrycket totalt fördärvad. Vad jag kan förstå så är vi är överens, när det gäller vår fallna ställning inför Gud, både när det gäller Guds ingripande till hela människan och ett fullständigt behov för hela människan av Guds nåd och att all förtjänst tillfaller Honom för vår frälsning.

Du vill kalla detta totalt fördärvad, medan jag menar det är ett ord som hör evighetens fördärv till i det tillståndet. Men tydligen lyckas jag inte helt uttrycka hur jag menar, så att ingen kan få föreställningen att det finns något hos människan eller någon del av människan som inte är i behov av Guds ingripande för hennes räddning. Men ändå samtidigt ser det galna med trosförkunnelsens svartvita människosyn och att människan i sig själv redan i den här tiden blir såsom en Gud.

1. Har både arbetat med och umgåtts mycket med utslagna människor. De upplever sig verkligen som totalt fördärvade och kopplar det ordet samman med en total värdelöshet där de blivit helt oförmögna att relatera till sig själva, medmänniskor och Gud.

De är så skadade i sin självbild att de varken kan ta till sig omsorg från människor eller ifrån Gud. Evangeliets budskap blir förvridet i deras sinnen och de är blockerade för budskapet om Guds kärlek gentemot dem i Jesus Kristus, genom sammanblandningen av uttrycket totalt fördärvad och fullständigt värdelöst. De behöver ofta ett själsligt och känslomässigt helande innan de ens kan ta till sig Evangeliets budskap.

När syndabördan låg tung över mig och Guds Ande överbevisade mig om synd och mitt fördärvstillstånd av fullständig otillräcklighet inför Honom och fullständigt behov av nåd och ingripande för hela min människa för att bestå inför Honom och syndafördärvets bottenlösa djup var en verklighet som omfattade hela min varelse, så innebar det inte denna upplevelse en värdelöshet på det plan som utslagna människor upplever.

Detta är två skilda saker som inte bör sammanblandas och där talet om människans totala fördärv och värdelöshet snarare skapar blockeringar för Evangeliets budskap än att se dess egentliga behov.

Därför menar jag att det är viktigt förklara vad vi menar med uttrycket totalt fördärvad och inte gör det här i tiden liktydigt med det totala fördärvstillståndet i evighetens värld.

2. Min mamma var en ängslig natur med en dålig självbild och knäckt självkänsla. Jämsides med detta bar hon på en sann och verklig syndabörda. Kyrkans ständiga tal om människans totala fördärv och värdelöshet blandades samman med den dåliga självbilden och knäckta självkänslan som ligger på ett helt annat plan och hon fick väldigt svårt att finna vilan i förlåtelsen och finna en frälsningsvisshet.

Gud lät henne, vid ett tillfälle, när hon lyssnade till Ord från Bibeln, få en syn där hon både upplevde rent fysiskt hur syndabördan ramlade av och hörde en röst som sa att hennes plats var klar och väntade på henne. Men ändå släppte aldrig riktigt detta tal om hennes totala fördärv och värdelöshet greppet om henne.

Jag har alltså på nära håll sett vådan av att inte förklara vad man menar med detta yttryck av att vara totalt fördärvad och värdelös och menar att det måste finnas sätt att uttrycka vårt fullständiga beroende av Guds nåd och ingripande för hela vår människa för att kunna bestå inför Honom, utan att det samtidigt förstärker människors sår i sitt själsliv, så att de inte ser sitt värde som dyrbara, unika människor och hindrar dem från att fungera precis som just människor.

3. När icke – troende möter budskapet om att människan är totalt fördärvad och värdelös och man inte förklarar vad man menar, så slutar de lyssna, för det stämmer inte med deras verklighetsuppfattning. De möter ofta en större empati och verkligt utgivande omsorg från "vanliga" människor som uppträder just som medmänniskor som verkligen bryr sig.

Varför ska de då lyssna till människor som säger sig komma med kärlekens budskap, men samtidigt inte fungerar ens som människor själva och dessutom har ett budskap som inte stämmer med verkligheten de ser omkring sig.

Därför är det så viktigt att vi gör klart vad vi menar med uttrycket totalt fördärvad om vi nu nödvändigtvis måste använda det uttrycket. Det måste finnas sätt att få människor att förstå det totala behovet av nåd, förlåtelse och ett Guds ingripande på alla plan av en människa och ändå kunna återge den sanna bilden av människans fördärvtillstånd i denna tiden, så att det ändå stämmer med människors verklighetsuppfattning och de ändå ser allvaret vart det leder av fördärvtillstånd i evighetens värld, om inte räddningen i Jesus Kristus når våra hjärtan i denna tiden.

4. Det är väsentligt att göra den distinktion som Bibeln gör med "Den troendes tre naturer", för att inte fastna i en felaktig lära kring ande, själ och kropp och personlighetens placering i människan.

Detta kan leda till antikristliga läror med en andlig död av Jesus på flera sätt. Ett är Trosförkunnelsens JDS – lära där personligheten är fixerad vid enbart människans livsande. Ett annat sätt är när personligheten blir fixerad vid enbart kroppen. I båda fallen mister Jesus livsgemenskapen med Gud (andlig död) i sin död och är inte längre Kristus.

Det är väsentligt för att inte hamna i en svartvit människosyn där människan ses enbart som demonisk och djävulsk eller Gudomlig.

Det är väsentligt för att inte människan i sin pånyttfödelse, redan här i tiden, ses som Gudomlig i sin egen personlighet och natur, i sig själv, fristående från gemenskapen med Guds Ande.

Det är viktigt att se att den nya skapelsen är Gud och människa tillsammans. Åtskilda, men ändock förenade. Gud bor i den skapade människan. Därmed född av Gud ovanifrån med en helgelse här i tiden mot att vara en sann, hel och förverkligad människa och en slutkonsekvens i uppståndelsen av att bli en förhärligad människa helt och fullt ut Guds väsen till sin personlighet och natur, evig och odödlig på alla plan.

5. Det är väsentligt för förståelsen av helgelselivet här i tiden att se denna distinktion av "Den troendes tre naturer".

En del menar att Bibelord som att "mista sitt liv för att finna det", "ni är korsfästa med Kristus", "nu lever inte mera jag utan Kristus lever i mig", skulle innebära en död eller utplåning av den egna ursprungliga personligheten. Antingen att en helt ny personlighet, som aldrig funnits till förut, satts in som är skapad till likhet med Gud (Trosförkunnelsen). Eller så att Kristus utplånar människans egen personlighet och själv blir människans personlighet.

Som jag ser det så innebär det nya i att människan blivit en ny skapelse, förutom att hon blivit delaktig av Gudomlig natur i sitt väsen och beseglad med Guds Ande, underpanten på det fulla arvet och den totala förvandlingen genom Guds uppståndelsekraft av allt vad hon är av människa, till full Gudslikhet i evighetens värld, är att hennes vilja här i tiden leds in under Guds vilja med ett nytt sinnelag att vilja Gud och vad Han vill.

Människan erbjuds att mista sitt liv under slaveriet till syndens natur och vara innesluten i Jesu död från synden, få vara korsfäst och död med Kristus gentemot synden och att jaget, personligheten inte mer behöver leva gentemot syndens natur (även om det i den här tiden alltid ändå kommer att innebära att hon samtidigt är tillräknad Kristi rättfärdighet och samtidigt syndare), utan är fri att agera som död gentemot synden och i en försmak av och innesluten i Jesu uppståndelse, agera som levande gentemot Guds Ande, vilja och Ord i en personlig umgängelse med Honom, som i sin tur Gud vill ska leda till upprättad potential här i tiden för relation med sig själv och sina medmänniskor.

Det sista sker inte med en automatik, utan där finns mycket av föreställningar om Gud, sig själv och sin omvärld, som varit förvridet och som Gud vill vrida rätt, för att människan ska bli i stånd att bäst "förvalta det pund" hon förlänats, oavsett om det här i tiden i denna trasiga värld kan innebära olika handikapp till kropp och själ som utgångsläge.

Det innebär inte ett förnekande av sin egen ursprungliga personlighet eller dess utplånande. Tvärtom vill det leda till förverkligande av denna personlighet fram emot att vara en sann människa i den här tiden, som hon var skapad och ämnad för, där hon "ställer sig själv i rättfärdighetens tjänst till helgelse".

Det blir aldrig färdigt i den här tiden och olika handikapp och trasighet ger olika utgångslägen i denna vandring tillsammans med Jesus. Men Hans strävan är inte att plåna ut människans egen personlighet utan att förverkliga den. Detta förverkligande sker i fullt mått först i evighetens värld.

Människan erbjuds att inte längre behöva vara ett "orättfärdighetsvapen i syndens tjänst", utan att underställd Guds vilja ledas in i av Honom "förutberedda gärningar", för att på bästa sätt tjäna Gud och människor med de naturliga gåvor Gud redan innan födseln lagt ner i människans personlighet, men som varit ett bundet och nedbrutet kapital i syndens tjänst.

Därtill lägger så Gud ned, genom sin Ande, övernaturliga gåvor och tjänster för att lemmarna i Kristi kropp, församlingen, de som äger livet i Gud, ska tjäna och betjäna varandra och tillsammans bära ut Evangeliets budskap och inbjuda människor till den stundande festen på uppståndelsens dag.

Då när det Gudomliga liv, som genom Guds Ande integrerats i vårt väsen och vi blivit relationspartners, åtskilda men ändock förenade och då, "så förvandlar vår förnedringskropp i den här tiden, så att den blir Hans härlighetskropp lik" och Jesu historia i sin ställföreträdande död och uppståndelse, blir vår historia i fullt mått och vi inte längre enbart erfar förskott på arvet, av frid och gemenskap med Gud och erfaringar av den tillkommande tidsålderns krafter, utan ärver allting tillsammans med Honom.

Då ska vi se Honom sådan Han är och tillfullo känna och förstå i en värld av fullkomlighet, rättfärdighet och där de personligheter vi skapades för att vara, nått fullt förverkligande och förhärligande. I motsats till det totala fördärv av hela personligheten ett liv utan Gud i evigheten innebär och vars försmak vi upplevt i den här tiden, åtskilda från Guds gemenskap, där vi "av vår natur är hemfallna till vredesdom" och syndens trälar med relationsproblem och nedbrytande av personligheten (hela människan) åt alla håll, på alla plan och på alla sätt, om vi inte i den här tiden, genom Guds Ande, blir beseglade och delaktiga av Gudomlig natur och födda ovanifrån.

Jag kan inte i nuläget se det på något annat sätt. Kan inte se att detta gör människan stor och Gud liten. Men det gör människan till just människa och inte demonisk eller Gudomlig. Det gör Gud till Gud och människa till människa och människa förenad med Gud genom ett Guds nådesingripande till allt vad människan är, genom att Gud själv blev människa och där i sin person av Kristus (Gud och människa förenade) försonade Gud och människa med varandra och Kristus bar fram det offer som betalade skulden – Kristi kropp och blod.

En Kristi rättfärdighet kan då tillräknas, den helt i sig själv orättfärdiga människan. Allt, hela människan, är beroende av Kristi försoning och rättfärdighet i människans ställe, utanför människan i en domsakt av Gud – rättfärdig för Kristi skull och inte därför att det skulle finnas något hos den fallna människan som kan bestå inför Gud.

Men människan är hela tiden människa. En fallen människa, skild från Gud, men återförenad med Gud genom Kristus, vars fulla konsekvens blir full verklighet på uppståndelsens dag. Här i tiden rättfärdig inför Gud för Kristi skull och samtidigt syndare, men erbjuden ett liv i helgelse, försmak av den tillkommande tidsålderns krafter och att alltmer få vara just sann människa.

Hon erbjuds vara en sann människa förenad med Gud och genom kunskapen om Honom, delaktigheten av Hans natur med en "livets Andes lag" i hjärta och sinne, vara en avbild av Honom som har skapat henne.

Andligt levande (förenad med Gud) och levande gentemot en personlig relation med sin skapare, som i evigheten inte längre bara innebär en avbild utan full likhet med Honom. Det är faktiskt värt ett Halleluja och all ära till Gud för en sådan räddning av hela människan. En räddning som hon är totalt oförmögen att åstadkomma själv eller där hon kan bidraga med något, men väl acceptera och inte säga från sig denna helt oförtjänta gåva av evigt liv i Kristus Jesus!