KAPITEL

(Hämtat ur ett material som idag år 2000 sprids av Trosrörelsen både i Norge och Sverige. )

När Gud vände honom ryggen och han upplevde: Min Gud varför har Du övergivit mig? I den sekunden dog Jesus andligen och djävulens natur kom över honom ... När Gud lät sin vrede komma över den synd som Jesus bar då han blev gjord till synd på korset, fick Jesus uppleva gudsövergivenhet och andlig död.

Jesus inte bara dog hängandes på korset, bara upplevde lidandet där, han gick också längst ned i helvetet. Då det hade gått tre dagar kunde Gud säga. Nu är det nog. Det som skedde var att Guds Andes arm sträckte sig ned i dödsriket – i helvetet – och födde Jesus på nytt.

(Kassettband från Livets ord och boken Doktriner där Ulf Ekman säger att Jesus dog andligen, blev gjord till syndig natur, skild från Gud och plågad i dödsriket, där han blir född på nytt)

När Jesus dör på korset och ropar: Min Gud varför har Du övergivit mig – det visar att Jesus dog andligen. Att dö andligen är att vara skild från Gud. Om Jesus inte dött andligen så hade ingen av oss varit frälst. Jesus led den andliga döden – den andra döden – i vårt ställe.

(Kassettband från OKS)

Jesus dog andligen på korset tre timmar innan han dog fysiskt. Hans ande genomgick en förändring. Han fick satans natur. Han blev gjord till ett med satan då han blev gjord till synd. Så länge han var andligt död, fylld med synd, härskade satan över honom. Demoner tog hans ande till dödsriket eller helvetet och han blev pinad där i tre dygn … korset är ett misslyckandets och nederlagets trä … I sin identifikation hade Jesus blivit så fullständigt ett med oss att han själv behövde rättfärdiggörelse då människans straff utdelades … även om hans lärjungar inte visste vad som hände under de tre dagarna och nätterna, så må vi känna till dessa tre dagar, för det kommer att bygga tro i oss. Varje Guds barn må känna till dessa livsviktiga sanningar om han eller hon ska kunna leva ett segrande liv.

(What happened from the cross to the Throne – sid. 43 – 44, The Bible in the Light of our Redemption – sid. 29, 159, 165, Identification. A Romance in Redemption – sid. 23, 30, Advanced Bible Course. Studies in the deeper life – sid. 277 – 279.)

Jesus smakade andlig död. Kristi fysiska död på korset var inte tillräckligt för att frälsa oss. Han gick till helvetet för att föra oss till himmelen. Andlig död betyder mer än att vara åtskild från Gud. Andlig död betyder också att ha satans natur. Hans ande, hans inre människa, gick till helvetet i vårt ställe. En fysisk död skulle inte ha löst problemet med våra synder. Nere i lidandets fängelse – i själva helvetet – uppfyllde Jesus rättfärdighetens krav … Jesus är den förste som någonsin har blivit född på nytt. Varför behövde hans ande bli född på nytt? Jo, därför att den blev skild ifrån Gud.

(How Jesus obtained his name – band 44H01, The Name of Jesus – sid. 16 –31.)

(Varom Ulf Ekman, i sin efter Doktriner skrivna bok, Smörjelsen – manifestationer av den Helige Ande på sid. 64 skriver, att det exploderade i hans ande när han tog del av Copelands undervisning.)

Världens synd blev inte lagd på Jesus. Bibeln säger att han blev gjord till synd. Satan vann över Jesus på korset och tog hans ande till helvetets mörka regioner och Jesus fick samma natur som Adam då han syndade. Jesus måste ge avkall på sin rättfärdighet ... När Jesus ropade ut att det var fullbordat, talade han inte om försoningens stora plan. Det fattades fortfarande tre dagar och nätter att gå igenom … Jesus gick till helvetet för att frigöra människan från straffet för Adams högförräderi.

När hans blod blev utgjutet så bringade det ingen försoning … Jesus tillbringade tre gruvsamma dagar och nätter i denna jordens inre och utverkade att du och jag fick tillbaka våra rättigheter inför Gud … Det var inte en fysisk död på korset som betalade syndens pris … Det som är nödvändigt för en kristens liv är kunskap om vad som skedde mellan korset och kronan ... Detsamma skedde med Jesus som med Adam – andlig död … Guds rättfärdighet blev gjord till synd. Han antog satans syndanatur i sin egen ande.

(The Incarnation – band 00 – 0303, band 01 – 0402, Jesus – Our Lord of glory, Belivers Voice of Victory, A Different Gospel – sid. 118, What happened from the Cross to the Throne – band 02 – 0017.)

Då Jesus dog blev han ett med satan. Han visste att det enda sätt han kunde stoppa satan var att bli ett i natur med honom. Jesus tog inte min synd, han blev min synd.

I sin medlargärning förlorade Jesus sin gudomlighet. Jesus måste bli född på nytt. Om han inte blivit född på nytt så kunde inte jag bli född på nytt.

(Benny Hinn Broadcast, Our Position in Christ – Videoband: TV – 254.)

Då Jesus blev ett med synden regerade satan och helvetets makter över honom, som över vilken syndare som helst. För att bli levandegjord i förhållande till Gud och upprättad i sin relation med sin Far, måste Jesus bli född på nytt – för han hade blivit själva syndens natur. Sedan synden totalt hade åtskilt honom från sin Far, var den enda möjligheten för honom att få ett återupprättat förhållande med Fadern att gå igenom en ny födsel till ett nytt liv.

Adams andliga natur förändrade sig och han blev andligt död. Satan blev hans andlige far. Andlig död är alltså en natur som har satan till far. Du har blivit andligt död genom synd som du personligen har begått, precis som Adam … Jesus var verkligen död – inte bara fysiskt, men också andligt. Det betyder att Jesus på några dagar behövde sona det som skulle varit vårt eviga straff i helvetet för dig och mig.

(Rättfärdighet – nåd eller förtjänst? – sid. 19 – 25.)

Jesus blev lika syndig som vi var. Tog inte bara vår synd på sig, utan också vår syndiga natur. Jesus blev av vår synd gjort syndig och rutten tvärs igenom. Eller som Kanyon säger : "Han blev gjort till ett med djävulens natur." Då han hängde på korset, var han Adam till 100 %. Han var en av oss, full med synd och med syndig natur. Tänk dig den gruvliga smärta det måste ha varit både för Jesus och för Faderns hjärta, då Kristus blev utkastad från gudomens treeniga gemenskap … Jesus dog andligen (miste kontakten med Gud) innan han dog fysiskt. När han slutligen dog fysiskt gick han till dödsriket och upplevde förtappelsen. Jesus var den förste som blev född på nytt. Därefter följer vi som hans syskon.

(Vad försoningen tillför dig – sid. 10 – 20.)

Jesus svarade och sade till dem: "Bryten ned detta tempel, så skall jag inom tre dagar låta det uppstå igen." Då sade judarna: "I fyrtiosex år har man byggt på detta tempel, och du skulle låta det uppstå igen inom tre dagar?" Men det var om sin kropps tempel han talade.

(Joh. 2:19-21)

"Så haven ock I, mina bröder, genom Kristi KROPP blivit dödade från lagen för att tillhöra en annan, nämligen honom som har uppstått från de döda, på det att vi må bära frukt åt Gud."

(Rom. 7:4)

"också åt eder har han nu skaffat försoning i hans jordiska KROPP, genom hans död, för att kunna ställa eder fram inför sig heliga och obefläckade och ostraffliga."

(Kol. 1:22)

"Och våra synder bar han i sin KROPP upp på korsets trä, för att vi skulle dö bort ifrån synderna och leva för rättfärdigheten; och genom hans SÅR haven I blivit helade."

(1 Petr. 2:24)

"och ödmjukade sig och blev lydig intill döden, ja, intill döden på KORSET."

(Fil. 2:8)

"Och må vi därvid se på Jesus, trons hövding och fullkomnare, på honom, som i stället för att taga den glädje som låg framför honom, utstod KORSETS lidande och aktade smäleken för intet, och som nu sitter på högra sidan om Guds tron."

(Hebr. 12:2)

"Ty jag hade beslutit mig för, att medan jag var bland eder icke veta om något annat än Jesus Kristus, och honom såsom korsfäst."

(1 Kor. 2:2)

"I oförståndige galater! Vem har så dårat eder, I som dock haven fått Jesus Kristus målad för edra ögon såsom korsfäst?"

(Gal. 3:1)

"Men vad mig angår, så vare det fjärran ifrån mig att berömma mig av något annat än av vår Herres, Jesu Kristi kors, genom vilket världen för mig är korsfäst, och jag för världen."

(Gal. 6:14)

"Och när jag har blivit upphöjd från jorden, skall jag draga alla till mig. Med dessa ord gav han till känna, på vad sätt han skulle dö."

(Joh. 12: 32 – 33)

"Jag är det levande brödet, som har kommit ned från himmelen. Om någon äter av det brödet, så skall han leva till evig tid. Och det bröd som jag skall giva, är mitt kött, och jag giver det, för att världen skall leva".

(Joh. 6:51)

"Ty hans död var en död från synden (obs!) en gång (obs!) för alla (obs!), men hans liv är ett liv för Gud."

(Rom. 6:10)

"Nu däremot, då ni är i Kristus Jesus, har ni, som förut var fjärran, kommit nära i och genom Kristi blod. Ty han är vår frid, han som av de båda har gjort ett och brutit ned den skiljemur, som stod emellan oss, nämligen ovänskapen. Ty i sitt kött gjorde han om intet budens stadgelag, för att han skulle av de två i sig skapa en enda ny människa och så bereda frid och för att han skulle åt dem båda förenade i en enda kropp skaffa försoning med Gud, sedan han genom korset hade i sin person dödat ovänskapen."

(Ef. 2: 13 – 16)

"Han har förlåtit oss alla överträdelser och strukit ut det skuldebrev, som med sina krav vittnade mot oss. Det har han tagit bort, genom att spika fast det på korset. Han har klätt av väldena och makterna och förevisat dem offentligt, när han på korset triumferade över dem."

(Kol. 2: 13 – 15)

Sedan säger han: "Se jag har kommit för att göra din vilja. Så upphäver han det första för att fastställa det andra. Och i kraft av denna vilja är vi helgade genom att Jesu Kristi kropp blev offrad en gång för alla."

(Hebr. 10: 9 – 10)

Jesus sade då till dem: "Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Om I icke äten Människosonens KÖTT och dricken hans BLOD, så haven I icke liv i eder."

(Joh. 6:53)

"Den som äter mitt KÖTT och dricker mitt BLOD, han har evigt liv, och jag skall låta honom uppstå på den yttersta dagen."

(Joh. 6:54)

"och att genom honom försona allt med sig, sedan han genom BLODET på hans kors hade berett frid. Ja, genom honom skulle så ske med allt vad på jorden och i himmelen är."

(Kol. 1:20)

"Så haven nu akt på eder själva och på hela den hjord i vilken den helige Ande har satt eder till föreståndare, till att vara herdar för Guds församling, som han har vunnit med sitt eget BLOD."

(Apg. 20:28)

"honom som Gud har ställt fram såsom ett försoningsmedel genom tro, i hans BLOD. Så ville Gud - då han i sin skonsamhet hade haft fördrag med de synder som förut hade blivit begångna - nu visa att han dock var rättfärdig."

(Rom. 3:25)

"Så mycket mer skola vi därför, sedan vi nu hava blivit rättfärdiggjorda i och genom hans BLOD, också genom honom bliva frälsta undan vredesdomen."

(Rom. 5:9)

Sammalunda tog han ock kalken, efter måltiden, och sade: "Denna kalk är det nya förbundet, i mitt BLOD. Så ofta I dricken den, så gören detta till min åminnelse."

(1 Kor. 11:25)

"I honom hava vi förlossning genom hans BLOD, förlåtelse för våra synder, efter hans nåds rikedom."

(Ef. 1:7)

"och att genom honom försona allt med sig, sedan han genom BLODET på hans kors hade berett frid. Ja, genom honom skulle så ske med allt vad på jorden och i himmelen är."

(Kol. 1:20)

"gick han, icke med bockars och kalvars blod, utan med sitt eget BLOD, en gång för alla in i det allraheligaste och vann en evig förlossning."

(Hebr. 9:12)

"Ty om redan blod av bockar och tjurar och aska av en ko, stänkt på dem som hava blivit orenade, helgar till utvärtes renhet, huru mycket mer skall icke Kristi BLOD - då han nu genom EVIG ANDE har framburit sig själv såsom ett felfritt offer åt Gud - rena våra samveten från döda gärningar till att tjäna den levande Guden!"

(Hebr. 9:13-14)

"I veten ju att det icke är med förgängliga ting, med silver eller guld, som I haven blivit "lösköpta" från den vandel I förden i fåfänglighet, efter fädernas sätt, utan med Kristi dyra BLOD, såsom med blodet av ett felfritt lamm utan fläck."

(1 Petr. 1:18-19)

Och de sjöngo en ny sång som lydde så: "Du är värdig att taga bokrullen och att bryta dess insegel, ty du har blivit slaktad, och med ditt BLOD har du åt Gud köpt människor, av alla stammar och tungomål och folk och folkslag."

(Upp. 5:9)

Människans problem och lösningen av problemet, kan inte enbart centreras kring hennes egen ande på det sätt Trosförkunnelsen och JDS gör.

Problemet för människan är att hon fått en syndens natur integrerad i sitt väsen. Syndens natur och människans synder skiljer henne från Gud. Gud och människa blir fiender. Skuld vilar över människan och drar Guds vrede över sig.

Det är detta Jesus går in och löser, när sann Gud samtidigt blir sann människa, i en fysisk jordisk kropp. I Jesu jordiska kropp sker, genom hela Hans liv försoning, genom att Han som sann människa helt uppfyller Guds lag och vilja. Jesus hade därmed fördömt synden i köttet och stängt den ute ur människans väsen.

Jesus var inkarnerad in i syndigt kötts gestalt och ställd under lagen och på allt sätt ställd under människans villkor. Därigenom frestad i allt. Men Han lämnade aldrig Guds vilja och lierade sig med syndanaturen. Han dog hela sitt jordiska liv, som sann människa, bort från synden. Fördömde synden i köttet och stängde dess inflytande ute ur den mänskliga naturen. Han leddes aldrig av synden till att synda. Han var ingen syndare utan uppfyllde lagen och Guds vilja.

Jesu kroppsliga död på korset, var den slutliga döden bort från synden. Han levde i lieringen med Fadern och i Guds vilja, ända igenom den fysiska döden på korset. Då när Jesu blod och lekamen offrades till försoning mellan Gud och människa. Gud bär själv fram offret. Är själv offret och är samtidigt den som tillfredsställs av offret. Det syndfria offerlammets blod och lekamen.

Därmed inte bara bar Jesus smärtan av Gudsfrånvändhet, när Fadern, på korset inte undandrog, den sanna, rättfärdiga människan Jesus, den uppsamlade, tillräknade mänsklighetens skuld, synder och dess straff. Utan också just genom sin samtidiga, rättfärdiga, syndfria liering med Fadern, som Han genom sin lydnad levde i, dog inte Jesus den andliga döden där (skildes från Fadern i väsenshänseende, utan var hela tiden samtidigt sann Gud)

Jesus dog inte den andliga döden på korset utan besegrade den. Därmed var människa och Gud försonade. Straffet utdelat och vägen till Gud öppen.

I uppståndelsen besegrar Han som Gud och människa i obruten förening den kroppsliga döden. Därmed hade Jesus besegrat den som hade döden i sitt våld, djävulen. Besegrat synden, döden och dess konsekvenser på alla plan.

Det straff Guds vrede krävde, för att skulden skulle sonas, var att Jesu jordiska, syndfria kropp och blod offrades. Ett framburet offer av Gud själv. Evig Ande.

Det är människans syndanatur och hennes synder som skiljer från Gud. Att säga att Jesus blev skild från Gud innebär ju att han faktiskt är en syndare lierad med syndanaturen och behöver pånyttfödelse. Häri ligger ju lögnen. Det står att Han var lydig intill döden på korset som det rena offerlammet.

Det är ju detta som är undret att Jesus syndfri och ren tillräknas synden och bär smärtan och upplever smärtan av vreden över synden som sann människa och igenom hela sin person som Gudamänniskan Kristus, men samtidigt är Han Gud (Evig Ande) själv, som bär fram offret av Guds Sons blod och lekamen, som avvänder vreden.

Det är ju Gud själv som tar straffet och Gud kan ju inte skiljas från sig själv. Detta är undret Gud utför och slutför där på korset.. Låter förlåten rämna och visar att vägen är öppen.

Jesus är aldrig någon syndare lierad med syndanaturen och skild från sin Fader så att Han behöver pånyttfödelse. Han är sann Gud som i Kristus försonat världen med sig själv och besegrat den kroppsliga döden i sin kroppsliga uppståndelse och bringar det eviga livets gåva till människan. Går sedan in i den härlighet Han hade hos Fadern från begynnelsen.

Jesus ger detaljerade förutsägelser om sin död. Men inte ett ord om någon andlig död eller lidande i helvetet. Han säger att när han blir upphöjd på korset (inte skickad till avgrunden) ska Han ge sin lekamen och sitt blod som ett offer för världens synd.

När Petrus och Paulus förkunnar om Jesu död handlar det inte om någon andlig död (särande från Fadern i väsenshänseende), utan om ett fullbordat offer av Jesu lekamen och blod på korset.

Rättfärdiggörelsen ligger i den Jesu död som innebar blodsutgjutelse vid en lekamlig död på korset. Jesus inkarnerades som Sann Gud in i sann människa för att kunna ge sin lekamen och sitt blod som ett försoningsoffer.

"Vi har blivit helgade, därigenom att Jesu Kristi kropp en gång för alla har blivit offrad."

Inget om andlig död, plågor i dödsriket och nyfödelse av Jesus i dödsriket, överhuvudtaget omnämnt i Bibeln. Inte någonting om en viktig frälsargärning mellan Jesu död och uppståndelse.

Nu menar trosförkunnare att detta är en uppenbarelsekunskap som inte ens lärjungarna kände till. Alltså ett rent falskt, obibliskt fantasifoster, som ska leda människor vilse. De menar också att Jesus dog två gånger. Först andligt och sen fysiskt. Medan Bibeln klart lär att Jesus dog en gång med denna enda död. Den lekamliga döden med offrandet av ett syndfritt offerlamms rena blod!

Evangeliets budskap är ordet om korsets lidande, där försoningen fullbordas och Jesu kroppsliga, förhärligade uppståndelse. Inte ordet om ett senare helvetets lidande och nyfödelse av Jesus. Med en konsekvens att det är en annan Jesus som uppstår än den Jesus som hängde på Korset. En Jesus som aldrig funnits förut!

Trosförkunnarna övertolkar Jesu nödrop: Min Gud varför har Du övergivit mig. På grund av en falsk syn på människans konstitution, med anden som hela och egentliga personligheten och motpol till själ och kropp. De har en falsk syn på inkarnationen av Sann Gud i sann människa. Som konsekvens härav en falsk försoningslära i JDS – läran. Där Jesus dör andligen, försoningen sker i dödsriket där också Jesus föds på nytt. Med en falsk konsekvens i människans pånyttfödelse. till att hon får en ny, egen gudomlig ande, i sig själv, så att hon blir som en Gud, redan här i tiden.

Att säga att Jesus dog andligen och skildes från Fadern i traumat på korset, får till konsekvens, att Jesus är en syndare lierad med syndanaturen och att det är en annan Jesus som hänger på korset än den Jesus som uppstår. Även en konsekvens att Jesus behöver födas på nytt innan uppståndelsen. Detta går emot Ordet om Jesus som densamme igår, idag och dess like i all evighet. Det sönderdelar treenigheten och att Jesus är född av Gud från evighet. Även delar på enheten mellan Gud och människa i personen Kristus.

I dödsögonblicket säger Jesus: I Dina (Gudomens) händer, anbefaller jag (personligheten - hela människan) min ande (integrerad i hela personlighetens immateriella väsen).

Här sker nu slutkonsekvensen av enheten mellan Gud och människa i den enda personen Kristus med den "kemiska sammansmältningen", mellan människoanden/själen i Jesus och Guds Ande - Gudomen Jesus. Enheten mellan Gud och människa upphör inte vid offret av Guds Sons kropp och blod i personen Kristus. Han predikar för de osaliga andarna medan kroppen ligger i graven död och förenas i uppståndelsen med kroppen som får liv igen.

Här ser vi två viktiga saker väldigt klart. Dels att människans ande inte är detsamma, som hennes hela personlighet, utan integrerad i hela personlighetens immateriella väsen. Dels att Guds Ande inte "kemiskt" bor i uteslutande, enbart människans ande, utan också är integrerad med människans hela immateriella väsen, utan att vara identisk med människans egen ande eller "kemiskt slutet förenad" med den.

Jesu kropp formligen slaktas. Hans känsloliv trasas sönder i ångest och vanmakt. Han som var Guds Son, får också uppleva smärtan, av "den eviga skilsmässan från Gud". Men det sker där i Jesu jordiska kropp. Gud är hela tiden i Honom, men Gud deltar med "frånvänt ansikte". D.v.s. Gud bistår inte Jesus i kampen, utan Jesus ska som sann människa, smaka kalken i botten. Jesus ropar därför, Min Gud, varför har Du övergett mig.

Men Jesus dör inte där, vare sig andligen eller Andligen. Gud i Honom dör inte. Han behöver inte göra det, för människans problem ser inte så ut. Inte heller kan Han göra det, eftersom Han är sann Gud. Enheten mellan Gud och människa upphör inte heller i personen Kristus, vid offret av Guds sons kropp och blod.

Men Jesus fick fullt ut, som sann människa och igenom hela sin person som Kristus, uppleva smärtan av att Gud, vänder sitt ansikte ifrån Honom. Som sann människa, har Han där ingen förnimmelse eller vetskap om Guds närvaro. Som sann människa upplever Han sig helt förkastad av Gud och förtappad. Upplever där i sin jordiska kropp, helvetets alla bittra kval. Där i sin jordiska kropp upplever Jesus, dödsrikets vånda av Guds frånvaro, i full kraft. Gud hade vänt sitt ansikte från Jesus, men ändå var Gudomen i Honom. Jesus var samtidigt i sig själv sann Gud. Detta är undret!

Jesu nödrop på korset var inte något som skilde honom från Gud. Men ett uttryck för den våldsamma kamp han genomled när Han som sann människa, utan understöd av sin egen Gudomlighet och Fadern inte sparade eller lindrade Hans vånda, vid offrandet av Hans kött och blod . Samtidigt förenade i tro till Gud. Han säger MIN GUD och FADER I DINA HÄNDER öerlämnar jag min ande. Det är inte i liering med syndanaturen han tillber och överlämnar sin ande till djävulen och dödsriket!

Det är nu Gudamänniskan Kristus (människoanden och Guds Ande i obruten förening som skild från den dödliga kroppens tillstånd), som tillsammans med rövaren går till Paradiset.

Han predikar där det glada budskapet om frihet för de fångna. Han predikar för dem som dött i förtröstan på den kommande Jesus. De får nu vetskap om fulla konsekvensen av sin förtröstan.

Det är nu Gudamänniskan Kristus, som går till dödsriket för att proklamera sin seger. De som tidigare dött och inte satt sin förtröstan till den kommande Jesus och hamnat i dödsriket, ska nu också få vetskap, om den fulla konsekvensen av sin otro.

När Jesus sa att det var fullbordat på korset, så var Gud och människa helt försonade. Där på korset sker försoningens klimax och avslutning. I Guds ögon, var nu alla människor, försonade med Honom. Eftersom Jesus var människans representant. Allt det som skedde med, i och genom Jesus, kunde nu, i Guds ögon, tillräknas alla människor. ..." för att det genom Guds nåd skulle komma alla till godo, att Han smakade döden." Därför vädjar nu Gud till alla människors frihet att välja, att låta sig försonas med Honom.

Jesus dör inte den andliga döden, utan besegrar den andliga döden på korset.

Gud och människa möts där i Jesu fysiskt jordiska kropp, för att försoning ska ske mellan Gud och människa. Jesus uppfyller som syndfri, rättfärdig och sann människa lagen. Som Gud bär Han fram det offer Fadern krävde. Jesu syndfria blod och lekamen. Gud bär själv fram offret, är själv offret och är själv tillfredsställd av offret.

Jesus bär som sann människa smärtan av Gudsövergivenhet. Men Jesus besegrar också som sann, syndfri, rättfärdig människa, den andliga döden, där i sin jordiska kropp på korset. Jesus dör inte den andliga döden (skiljs från Gud) utan Jesus besegrar där på korset den andliga döden! Precis raka motsatsen till vad Trosförkunnelsen lär.

Han är sann, rättfärdig människa förenad med sin Fader. Bär smärtan av Gudsfrånvändhet i människans ställe, men skiljs aldrig från Fadern i väsenshänseende. Han är ju själv samtidigt sann Gud. Sann Gud även när Han som sann människa bär våra synder i sin kropp upp på korset. Tillräknas våra synder och oförtjänt tar straffet. Slaktas, själen pinas intill döden och Han erfar smärtan av Gudsfrånvändhet

Där besegrar han som syndfri, rättfärdig, sann människa den andliga döden, just genom sin rättfärdiga förening med Fadern i väsenshänseende. Han är samtidigt hela tiden, oavbrutet Gud och kan inte i väsenshänseende skiljas från sig själv. Vara en annan Jesus på korset, andligt död och skild från Fadern och därmed ha lämnat Guds vilja och lever i liering med syndanaturen, som kräver pånyttfödelse. För att bli en annan, en Gudomlig Jesus som uppstår. Nej, Han är hela tiden densamme. Igår idag och desslikes i all evighet. Han är hela tiden Gud.

Efter fullbordad tjänst som sann människa, kan Han där på korset säga att det är fullbordat och överlämna sin mänskliga ande i Faderns händer. Förlåten i templet rämnar och Gud visar att vägen är öppen in till Hans gemenskap.

Med bevarad enhet mellan Gud och människa i personen Kristus, proklamerar nu Jesus sin seger i dödsriket.

Med bevarad enhet mellan Gud och människa i personen Kristus, besegrar Han den kroppsliga döden och uppstår och går, via sin jordiska kropp, in i den härlighetskropp, Han hade före inkarnationen. Går tillbaka till den härlighet Han hade hos Fadern innan Han kom och varifrån Han kom.

Från det att försoningen var fullbordad på korset är alla människor förlåtna och tillräknade Jesu rättfärdighet. Fria att utan motprestation gå in i gemenskapen med Gud. Han räcker fram gåvan till alla genom evangelium.

Även den som inte tror och är upprorisk är förlåten sin otro och upproriskhet. Får komma som han är in i Guds gemenskap och Gud vill ge tro.

Men Gud behandlar alla med integritet och respekt. Han tvingar inte sin gemenskap på någon. Den som i förtröstan till Jesu försoningsverk, griper kring Guds utsträckta hand och fria gåva, äger redan den av Guds Ords evangelium framfödda, frälsande tron.

När relationen är upprättad och rättfärdiggörelsedomen och den fria gåvan av förlåtelse och evigt liv över alla människor blir personlig egendom och erfarenhet i en människas liv, så flyttar Jesus in med allt vad Han är i sin person.

Han är i sin person vår förlåtelse, vår rättfärdighet, vår helgelse, vår frid och vårt eviga liv. Han lägger ner Livets Andes lag i vårt väsen som vill göra oss fria från syndens och dödens lag. Vi är på vandring mot vårt rätta hem. Inne i vår bestämmelse. Att bli Honom lika i evighetens värld.

Det yttersta beviset för min del att Jesus faktiskt var syndfri och den levande Gudens Son. Den utlovade messias. Kristus. Sann Gud och sann människa. Det är att jag mött den uppståndne och lever i en innerlig umgängelse med Honom.

Hade Han inte varit syndfri hade Han inte kunnat försona Dig och mig med Gud. Han hade inte på korset kunnat besegra den andliga döden (människans skilsmässa från Gud) Han dog inte andligen där. Han besegrade där den andliga döden.

Just genom att Han var en sann rättfärdig människa i förening med Fadern. Han tog smärtan av Gudsfrånvändhet i människans ställe, men besegrade just genom sin rättfärdiga, syndfria, förening med Fadern, den andliga döden.

Han var sann Gud. Hade Han inte varit det hade Han inte kunnat besegra den fysiska döden och uppstå. Nu har Han uppstått, för jag har mött Honom och lever i en underbar umgängelse med Honom. Därför vet jag att Han var syndfri människa och sann Gud. Att Han är den utlovade Messias. Kristus. Sann Gud och sann människa. Rätt Jesus. Rätt Ande. Skriftens Jesus.

Det är viktigt att vi möter rätt Jesus. Den Jesus som Skriften pekar på och vittnar om. Men lika viktigt som med rätt lära är det, att inte det sanna Livet, stelnar i en lära.

Det har funnits människor, som helt riktigt, insett att på flera håll, där läran utifrån Skriften, i grunden kan vara rätt, så har ändå Livet stelnat i betoningen på läran. Upptäckt att man rannsakar Skrifterna och menar sig att i Skriften, i sig själv, vinna evigt Liv. Istället för att låta Skriftens vittnesbörd om Honom som är uppståndelsen och Livet, i sin närvarande levande person, leda fram till ett möte och en umgängelse med rätt Jesus. Skriftens Jesus. Insett att det talas om rätt lära, men att de själva saknar livsförbindelse med Livet – Jesus, som läran handlar om och pekar på.

Var inte våra hjärtan brinnande, när Han utlade Skriften för oss, sa Emmausvandrarna som mötte den uppståndne Jesus. Det är rätt Jesus som med en rätt Ande öppnar Skriften och gör dem till mer än bokstäver. Gör den till ett levande Ord.

Men de som upptäckt detta har i sin iver i att peka på att läran, i sig själv, om inte Ordet får bli kött, är död. Bara försökt peka på det viktiga med Livet och hamnat i ett annat dike, där det uttrycks, att det inte är så viktigt med läran. Därigenom öppnat för människor att möta en Jesus som inte Skriften vittnar om.

Rätt lära och rätt Liv behöver följas åt och betonas som lika viktiga, om vi ska möta rätt liv. Rätt Jesus. Den Jesus som Skriften vittnar om och vill leda oss fram till. Han som i sin person bär det eviga Livets Ande in i vårt väsen.

Jesus är det levande Ordet. Det är i mötet med Honom som Skriften pekar på och uppmanar oss att möta och hämta ut den försoning, nåd och förlåtelse Han bringat, som Skriften öppnas.

Den Jesus Trosförkunnarna presenterar, säger sig ha mött och som är verksam i deras sammanhang, är en annan Jesus. En falsk Messias. En annan ande. Ett annat Evangelium.

En Jesus som är lierad med syndanaturen på korset, andligen död (skild från Fadern) och därmed inte Gud.

En annan Jesus än den som hänger på korset, som inte längre var Gud utan behövde pånyttfödelse i dödsriket. En annan Jesus som aldrig har funnits förut blir till i dödsriket.

Ja, där blir en falsk Jesus till, från avgrunden. En falsk ande. Som är på väg att dupera och vilseleda en hel kristenhet och en hel värld. Under toleransens, kärlekens, enhetens och väckelsens förrädiskt vackra namn. Men som i det här sammanhanget är camouflerande ord och uttryck.

Bibeln ger ett tredelat kriterium på vad som var ett offer som behagade Gud: Den död det handlar om är ett offer av kropp och blod, som skulle vara rent och felfritt och i samtidig enhet med Gud (Bestänkt av Guds förbundssalt). Detta stämmer väl med NT:s bild av den död och det offer Jesus frambär för att sona folkets synder.

Jesus åskådliggör vid en sista måltiden med lärjungarna, vilken sorts död det handlar om vid offret av Hans kropp och blod och att det är det vi ska påminnas om vid nattvardsfirandet. Han poängterar att det är så viktigt att se att det offer det handlar om är kroppen och blodet (redan här stängde Jesus för tanken om en andlig död som försoningsmedel), så att den som inte ser det har inte liv i sig säger Han.

Lägger man samman vad som sägs, t.ex. ur Jes. 53: …slagen för våra missgärningar…lät allas vår missgärning drabba honom…så blev han ett skuldoffer…han bär deras missgärningar…blev räknadbland överträdare…, träder bilden av betydelsen att Jesus blev gjord till synd fram.

Den bild Bibeln ger är att Jesus tillräknades människans synd, "bar den i sin kropp"(en bild av skeendet i Guds ögon), var identifierad med den, utan att vara den eller ha den i sig själv och blev därmed oskyldigt föremål för straffet, som inte är att dö den andliga döden och bli synd i människans ställe, utan att bära fram det offer som avvänder straffet andlig död över människan: Guds Sons kropp och blod, rent och Gudsförenat.

Det är det straff som blev lagt på Jesus att bära fram i människans ställe, för ingen ren, felfri och Gudsförenad människa fanns som kunde bära fram sin kropp och blod som ett försoningsoffer åt Gud.

Huvudpoängen i den bild Bibeln ger oss är att en upplösning och åtskiljande av enheten mellan Gud och människa i personen Jesus Kristus (den enhet som gör Honom till Kristus) aldrig sker (andlig död). Det sker heller aldrig i skeendet en upplösning av väsensenheten mellan Fadern, Sonen och Anden.

Den död och det åtskiljande som sker vid offret av Gudamänniskans (enheten av Gud och människa - Kristus) kropp och blod, är kroppens död och inte en upplösning, åtskiljande av enheten Gud och människa i personen Kristus(andlig död) som är offret som sonar skulden. Inte heller sker en upplösning av väsensenheten mellan Fader, Son och Ande. I uppståndelsen sker en återförening av Gudamänniskan Kristus och Hans kropp, som ger kroppen liv igen.

Talet om att Jesus inte kan dö kroppsligt och är den första återlösta människan anspelar på att en andlig död av Jesus måste ske (åtskillnad av Gud och människa i personen Kristus) och att därför en andlig pånyttfödelse av Jesus behöver föregå uppståndelsen. Jesus är den förste som utan återlösning och pånyttfödelse uppstår, därför att en andlig död mellan Gud och människa i personen Kristus aldrig skett.

Kroppen skiljs från enheten av Gud och människa i personen Kristus och dör för att få liv igen vid återföreningen i uppståndelsen. Det är livsviktigt se att det aldrig är frågan om en upplösning av enheten Gud och människa i personen Kristus (andlig död) och aldrig frågan om en pånyttfödelse (återförening av Gud och människa i personen Kristus).

För att ditt hjärta ska bli rent, så måste Jesu hjärta bli fylld av synd. Det innebär att Jesus inte bara blev en syndare, utan att han blir gjord till synd. När Gud såg på Jesus då han hängde på korset, då såg han inte sin älskade son, utan han såg en som var helt igenom fullständigt förbannad.
(Kassettband från Livets ord)

Jesus dog andligen på korset tre timmar innan han dog fysiskt. Hans ande genomgick en förändring. Han fick satans natur. Han blev gjord till ett med satan då han blev gjord till synd.

Andlig död betyder också att ha satans natur.

Världens synd blev inte lagd på Jesus. Bibeln säger att han blev gjord till synd. Jesus fick samma natur som Adam då han syndade. Jesus måste ge avkall på sin rättfärdighet.

Då Jesus dog blev han ett med satan. Han visste att det enda sätt han kunde stoppa satan var att bli ett i natur med honom. Jesus tog inte min synd, han blev min synd.

Då Jesus blev ett med synden regerade satan och helvetets makter över honom, som över vilken syndare som helst. Han hade blivit själva syndens natur.

Adams andliga natur förändrade sig och han blev andligt död. Satan blev hans andlige far. Andlig död är alltså en natur som har satan till far.

Jesus blev lika syndig som vi var. Tog inte bara vår synd på sig, utan också vår syndiga natur. Jesus blev av vår synd gjort syndig och rutten tvärs igenom. Eller som Kanyon säger : "Han blev gjort till ett med djävulens natur."

"Jesus Kristus är densamme igår och idag, så och i evighet."
(Hebr. 13:8)

"När någon vill offra … då ska det vara felfritt, för att bli välbehagligt, intet lyte får finnas därpå."
(3 Mos. 22:21)

"Ni vet ju att det inte är med förgängliga ting, med silver eller guld, som ni har blivit lösköpta ... utan med Kristi dyra blod, såsom med blodet av ett felfritt lamm utan fläck."
(1 Petr. 1:18-19)

"Kristus själv led ju en gång döden för synder, rättfärdig led han för orättfärdiga, på det att han skulle föra oss till Gud. Ja, han blev dödad till köttet, men till anden blev han gjord levande."
(1 Petr.3:18)

"En sådan överstepräst hövdes oss också, att hava, en som var helig, oskyldig, obesmittad, skild från syndare och upphöjd över himmelen."
(Hebr. 7:26)

"Huru mycket mer ska inte Kristi blod – då han nu genom evig ande har framburit sig själv såsom ett felfritt offer åt Gud – rena våra samveten…"
(Hebr.9:14)

"Ni vet ju att Han uppenbarades för att Han skulle borttaga synderna, och synd finnes inte i Honom."
(1 Joh. 3:5)

"Härefter talar jag inte mycket med er, ty denna världens furste kommer. I mig finns intet som hör honom till."
(Joh. 14:30)

"Ty Hans död var en död från synden…"
(Rom. 6:10)

"Alltsammans kommer från Gud, som har försonat oss med sig själv genom Kristus. Ty det var Gud som i Kristus försonade världen med sig själv, han tillräknar inte människorna deras synder ... Vi bedja å Kristi vägnar: Låten försona er med Gud. Den som inte visste av någon synd, honom har han för oss gjort till syndoffer (grundtexten för ordet synd kan även ha betydelsen av syndoffer), på det att vi i honom må bli rättfärdighet från Gud."
(2 Kor. 5:18-21)

"Han har klätt av väldena och makterna och förevisat dem offentligt, när Han på korset triumferade över dem."
(Kol. 2:15)

Av Guds ord framgår det att Jesus inte på korset fram till det kroppsliga dödsögonblicket genomgick något naturskifte eller väsensförändring. Densamme igår, idag och till evig tid.

Syndens och satans natur är olydnad mot Gud. Men det står om Jesus att han var lydig ända igenom den kroppsliga döden på korset.

Det är hädelse att säga att synd och djävul segrade över och hade Jesus i sitt våld på korset. När Skriften säger att Jesus triumferade över synd, djävul och ondskans makter där på korset.

Det är hädelse när man säger att synden är en natur som har djävulen till far och sen påstå att Jesus lierar sig med syndanaturen och får djävulen till far. Medan Ordet säger att Jesus hela tiden är oskyldig, ren och rättfärdig och Jesus åkallar sin Far och överlämnar sin ande i Faderns händer.

Det är tre meningar som är viktiga om Jesus i Trosförkunnelsen: Min Gud varför har Du övergivit mig … gjord till synd … levandegjord i anden. Tolkad som en faktisk skilsmässa från Fadern, en faktisk förändring till liering med syndanaturen och en pånyttfödelse av Jesu ande i dödsriket till en ny gudomlig Ande.

Ser vi på profetian i Psalt. 22:2-4 om Jesu nödrop så finns där en fortsättning: "dock är Du den Helige, den som tronar på Israels lovsånger." Jesus är mitt i sin nöd förenad med Fadern och tillber Honom som den Helige.

Det står vidare i Psaltaren 13:2: "Hur länge, Herre, ska Du så alldeles förgäta mig? Huru länge ska Du fördölja Ditt ansikte för mig". 17:15 säger: "Men jag ska skåda Ditt ansikte i rättfärdighet, när jag uppvaknar, vill jag mätta mig av Din åsyn". Och 22:25: "Ty Han föraktade inte den betrycktes elände och höll det inte för en styggelse, Han fördolde inte sitt ansikte för honom, och när Han ropade, lyssnade Han till Honom."

Jesus fick, som sann människa, uppleva Gudsövergivenheten. Att Gud deltog i det mörkaste skedet med "frånvänt" ansikte. Alltså inget understöd i lidandet som sann människa. Men det är ju ingen åtskillnad i de facto mening, väsensmässigt mellan Fadern och Gudomen i Jesus eller att Jesus i sig själv är syndig och en styggelse.

Utan upplevelse av Guds närvaro ber ändå Jesus till sin Far. I rättfärdighet beder Han och undrar hur länge Fadern ska fördölja sitt ansikte. Bedyrar inför Fadern sin trohet och tillit: "Jag ska skåda Ditt ansikte när jag uppvaknar".

Kan tänka mig att det är i ögonblicket i 22:25 när Gud inte längre fördolde sitt ansikte, utan lyssnade till nödropet, som Jesus säger att det är fullbordat och i Dina händer överlämnar jag min ande. Egentligen kullkastar enbart dessa verser i Psaltaren hela JDS - läran.

Just detta att Jesus som sann människa får uppleva smärtan av Gudsövergivenhet i människans ställe, är svårt att uttrycka med de rätta orden. Ändå samtidigt livsnödvändigt att inse och förstå att det är omöjligt med en faktisk delning mellan Fadern och Jesus i den stunden. Eller att Jesus lierat sig med syndanaturen. Eftersom Jesus och Fadern samtidigt av evighet till evighet är ett och förenade i samma Gudomsväsen.

Vi behöver se att Jesus upplevde den djupa smärtan av frånvaron av Gud, som sann människa, i vårt ställe. Men samtidigt se att Han i sig själv också hela tiden, oavbrutet, är Sann Gud och i total förening med sin Fader- hela tiden. Totalt syndfri och ren.

Det är detta mirakulösa under vi begränsade människor har svårt att se in i och som fienden utnyttjar med en falsk lära för att nå ett slutmål. Att få människan till att tro att hon i sig själv ska bli som en Gud redan här i tiden. Så att han därigenom, när människan ska försöka frigöra sin egen obefintliga gudomlighet, i sig själv, kan han få komma in med ockulta manifestationer och plagiat av Guds verk. Så att han ska bli hyllad som Gud i Guds ställe.

Gud har ju löst denna gåta just genom inkarnationen av Jesus in i människogestalt. För att där lösa detta mysterium och kunna försona allt med sig själv, där i Jesu Jordiska kropp på korset. Det är ju därför den fallna människan blev underlagd den kroppsliga döden. För att det skulle gå rädda henne. Just genom en kroppslig död. Gud kommen i köttet underställdes där i Jesu jordiska kropp, den kroppsliga döden. Han dog den. Rättfärdig dog Han den kroppsliga döden.

Men även besegrade den kroppsliga döden. Eftersom han hela tiden samtidigt var sann Gud och sann människa förenad(Kristus) och via sin döda jordiska kropp, som blev levande och uppstod igen och övergick senare i förhärligandet i den härlighetskropp Han hade före inkarnationen. (Inte nyfödelse för han var aldrig andligen död, men uppståndelse!)

Därigenom har alla evigt liv, som i tron är inneslutna i Kristus. Hans kroppsliga död och uppståndelse in i den härlighetskropp Han hade från evighet.

Därigenom kommer också vi i uppståndelsen att gå in i vår fysiskt döda kropp till en förvandlad härlighetskropp som passar in i evigheten. Där blir hela vår personlighet av ande, själ och kropp förverkligad. Till full väsensenhet med Gud.

Vi blir detta just genom det fullbordade offret av Jesu rena oskyldiga blod på korset. Framburet av översteprästen själv - genom evig Ande - Gud i sig själv - precis som Han samtidigt också är det rena, oskyldiga blodsoffret som tillfredsställde Gud för att försoningen skulle vara fullbordad där på korset.

Det är svårt för oss människor att se in i det yttersta djupet och mysteriet i det som händer med Jesus på korset. Men det har aldrig varit så nödvändigt som just nu, genom förvanskningen i Trosförkunnelsen. Men det är väl också därför Gud tillåtit den att komma. För att en exakt fokusering på vad som händer, där i Jesu Jordiska kropp på korset, ska utkristalliseras och även vilka som tar det till sig, så att det är den sanne Jesus man kommer till tro på. Agnarna kommer här att sållas från vetet. Domen har begynt och det på Guds hus. Det kommer att visa sig vilka församlingar som bara har ryktet om sig att de lever, men som i Guds ögon är döda församlingar och inte ingår i den levande Gudens församling.

Gjord till synd har i grundtexten ett ord som även används som syndoffer. Av skriftens hela vittnesbörd om vad som händer på korset måste syndoffer här vara den rätta översättningen.

Det står om Jesus att Han dog bort från synden. Det står inte att Jesus dog in i synden. Vilket skulle varit resultatet om Trosförkunnelsen vore sann.

Egentligen kullkastar Bibeln med en enda mening hela Trosförkunnelsens resonemang kring att Jesus lierade sig med syndanaturen.
"Rättfärdig dog Han, för orättfärdiga."

"Dödad till köttet, men till anden blev han gjord levande."

Jesus blir i det fysiska dödsögonblicket, när Han överlämnar sin ande i Faderns händer, levandegjord i anden, genom att enheten av Gud och människa i personen Kristus består vid offret av Guds Sons blod och lekamen. Ett tillstånd som efter uppståndelsen transformerar Jesus tillbaka – via sin jordiska kropp – till den härlighetskropp, Han hade före inkarnationen in i den naturliga skapade människans konstitution.

Därmed är Han, "såsom helig andevarelse, med kraft bevisad vara Guds Son, alltifrån uppståndelsen från de döda."
(Rom.1:3-4)

Jesus måste i allt (till sin konstitution av ande, själ, kött, blod och kropp) bli lik den naturliga, skapade människan. Dock aldrig leva i liering med syndanaturen utan hela tiden fördöma synden i köttet. Men lagd under den kroppsliga dödens tillstånd (Inkarnationen).

Som det står ".. i allt lik sina bröder .. i syndigt kötts gestalt .. frestad i allt, dock utan synd .. fördömde Han synden i köttet."
(Hebr. 2:17, 4:15, Rom. 8:3)

Samtidigt är Jesus från evighet till evighet Sann Gud, oupplösligt utan avbrott, hela tiden, förenad med sin Fader "Ty i Honom bor Gudomens hela fullhet lekamligen ..Gud kommen i köttet .. Densamme igår, idag så och i evighet. Detta är undret!
(Kol.2:9, 1 Joh. 4:2, Hebr. 13:8)

Guds vrede över synden, drabbar där människans representant på korset. Gud vräker där vreden över människans synder. Alla människors synder, före och därefter, ses i Guds ögon, vara uppsamlade i Jesus. Men när Jesus där blir "gjord" till synd, innebär det inte, att Han i sig själv, då lever i liering med syndanaturen. Utan helt oskyldig och syndfri i sig själv, tillräknas Han, i Guds ögon, all mänsklighetens synd.

Jesus blir oskyldigt föremål för straffet för mänsklighetens synder. Det syndfria heliga och rena skuldoffret i form av Jesu blod framburet ur Hans syndfria, jordiska kropp. Syndfri och ren till hela sitt inkarnerade mänskliga väsen, till ande själ och kropp i samtidig förening med Gudomen, är Han syndaoffret som bringar försoning mellan Gud och människa.

Du är lika mycket en inkarnation av Gud som Jesus Kristus var det. Varje människa som blivit född på nytt, är en inkarnation. Den troende är lika mycket en inkarnation som Jesus av Nasaret var det.

(The Father and his family – sid. 100 och Hagins Word of faith – sid. 14.)

Människan blev skapad för att vara Gud lik. Gud gjorde oss till väsen av samma klass som han själv.

(The God kind of life – sid. 35 – 36.)

Gud och Adam såg verkligen lika ut. Om du låter Jesus och Adam stå vid sidan av varandra, skulle de se, handla och höras likadana ut. Likheten ligger i att de handlar lika och är lika. Alla Guds attribut, hela Guds auktoritet, allt av Guds tro, alla Guds egenskaper blev nedlagda i den människan …

Adam var inte underordnad Gud. Orsaken till att Gud skapade Adam var hans önskan att reproducera sig själv. I Edens lustgård gjorde han det. Adam var så lik Gud som det går att bli. På precis samma sätt som Jesus då han kom till jorden sa Adam: "Om du har sett mig, har du sett Fadern". Adam i Edens lustgård var Gud manifesterad i köttet …

Du har samma kreativa tro och egenskaper på insidan av dig, som Gud brukade då han skapade himmel och jord … varje kristen är en gud. Du har inte en Gud inne i dig, du är en!

Nya testamentet kallar Jesus för den förstfödde. Ordet född började ringa i min ande. Medan jag låg och tänkte på dessa saker, talade Guds Ande till mig: "Son få tag i detta ... en återfödd människa slog satan. Den förstfödde bland många bröder slog honom. Du är den verkliga bilden och verkliga kopian av den människan … om du har samma kunskap i Guds ord som Jesus hade, så kunde du utföra samma verk, för du är också en återfödd människa".

När jag läser i Bibeln där Jesus säger "Jag är", säger jag: ja, jag är också!

(The Authority of the Believer 4, band 01 – 0304, Following the Faith of Abraham, band 01 – 3001, Force of love, band 02 – 0028, Now we are in Christ Jesus – sid. 16 – 17, 23 - 24 , What happened from the Cross to the Throne, band 02 – 0017.)

Kristna är små gudar. Vi är små messiaser. Vi är allt som Jesus någonsin var. Gud kom från himmelen, blev en människa, gjorde människor till små gudar, gick tillbaka till himmelen som en människa. Jesus står över Fadern som en människa. Jag står över demoner som Guds son. Är du hans avkomma? Är ni hans barn? Då kan ni inte vara människor! Det kan ni inte. Gud föder inte kött.

(Our position in Christ, The word made flesh – videoband – 255.)

Precis som hundar föder valpar, så föder Gud små gudar. Innan vi förstår att vi är små gudar och börjar att handla som små gudar, kan vi inte ge uttryck för Guds rike.

(Satan unmasked–sid. 96 – 97)

Guds Ande kungör på jorden idag vad som varit hans avsikt genom tiderna .. att han kopierar sig själv på jorden.

(The end time manifestations of the sons of God, band 1)

Gud gör ingen skillnad mellan sig själv och oss. Han öppnar upp själva treenigheten och tar oss in i den.

(TBN, nov. 1990)

Jag är en verklig kopia av Gud. När Gud ser i spegeln, ser han mig. När jag ser i spegeln, ser jag Gud. Eftersom jag är en verklig kopia av Gud, kommer jag att uppföra mig och handla som en Gud.

(Believing in Yourself, band.)

"Jag skall bedja Fadern, och han skall ge er en annan hjälpare, som för alltid skall vara hos er: sanningens Ande … han bor hos er och skall vara i er … på den dagen ska ni förstå, att jag är i min Fader och att ni är i mig och att jag är i er … Om någon älskar mig så håller han mitt ord, och min Fader skall älska honom, och vi ska komma till honom och taga vår boning hos honom."
(Joh. 14:16-23)

Här beskriver Jesus en underbar liering mellan hela den treeniga Gudomen och den troende människan. Den helige Ande som person förmedlar både Faderns och Sonens Gudomliga väsen, integrerat boende, hos och i den troende. (Ingenting om människans egen ande. Att den blir gudomlig i sig själv eller att Guds Ande enbart lierar sig med människans egna ande.)

"Guds Ande är utgjuten i våra hjärtan genom den helige Ande, vilken har blivit oss given … så skulle lagens krav uppfyllas i oss som vandra inte efter köttet, utan efter Anden."
(Rom. 5:5, 8:4)

Här uttrycks att det är Guds egen Ande som är utgjuten i våra hjärtan. I Bibeln är " våra hjärtan" inte detsamma som människans egen livsande, utan hela personligheten – allt vad en människa är och uttrycker – i en enhet av ande, själ och kropp. Ordet talar om att Anden med stort A (inte litet a som Trosförkunnelsen talar om) har blivit oss given. (Inget tal om att människans egen ande har blivit skapad till likhet med Gud eller att det enbart är med människans egen ande som Gud förmedlar sig till eller enbart kommunicerar med.)

Det talas om att inte ledas av lieringen mellan naturliga människan och syndanaturen (gamla människan), utan att den naturliga människan, nu även är lierad med Guds Ande och fri, att låta sig ledas av Guds egen Ande. (Det talas ingenting om att se sin position i sin egen ande och leva i sin egen "gudomliga" ande eller att uppöva en teknik eller att tillägna sig uppenbarelsekunskap till sin egen ande, så att den kan ta kontrollen över själ och kropp. Nej, det talas om att vandra efter Guds egen Ande.)

"Vi har inte fått världens ande, utan den Ande, som är av Gud, för att vi ska veta vad som blivit oss skänkt av Gud .. vet ni då inte, att ni är ett Guds tempel och att Guds Ande bor i er .. och eftersom ni nu är söner, har han sänt i våra hjärtan sin Sons Ande ... och nu förnyens genom Anden, som bor i ert sinne."
(1 Kor. 2:12, 3:16, Gal. 4:6, Ef. 4:23)

Det talas om Guds Ande med stort A. Hur Han bor i er. I människans hjärta och sinne. Allt vad en människa är. Inget tal om en egen gudomlig ande eller att Guds Ande enbart, instängt bor i människans egen ande.

"Vandren i ande (litet a), så ska ni förvisso inte göra, vad köttet har begärelse till. Ty köttet har begärelse mot Anden (stort A) och Anden mot köttet, de två ligga ju i strid med varandra för att hindra er att göra, vad ni vill. Men om ni drivens av ande, så står ni inte under lagen."
(Gal. 5:16-18)

Ser man till hela Bibelns budskap, synes ordet ande i uttrycket "vandra i ande", stå för lieringen mellan hela den naturliga människan och Guds Ande (nya människan). Då ska vi (den naturliga människan) förvisso inte göra vad köttet (den naturliga människan i liering med kvarvarande syndanaturen – den gamla människan), har begärelse till.

Den kvarvarande syndanaturen och Guds Ande, integrerade i den naturliga människan, ligger i strid med varandra. Där syndanaturen vill hindra er (hela naturliga människan) att göra vad ni (personligheten – hela människan) vill (= Guds vilja hos den troende).

Om den naturliga människan följer Guds Ande. Inte människans egen ande! Ordet ande står här för hela naturliga människan underställd och följande lieringen med Guds Ande, så står hon inte under lagen utan under nåden.

När det talas om att den fallna människan är "andligt död i överträdelser och synder", syftar det på att hela den naturliga människans liering och gemenskap med sin skapare är bruten. Gudsgemenskapen är "död". När den naturliga människan lever i liering och gemenskap med Gud är hon i ett "andligt väsende" – Rom. 8:9. Utan den lieringen är hon "andligt död" , gentemot Gudsgemenskapen.

Detta är inte specifikt kopplat till enbart människans egen livsande. Detta betyder inte att människans egen ande de facto dött eller genomgått en naturförändring i sig. Människans egen ande är i naturhänseende, densamma från den stund Gud blåste livsande i människan och hon blev en levande själ, ända fram till det fysiska dödsögonblicket. "Kroppen är utan ande död".

Då lever människan i en återupprättad Gudsgemenskap och äger Guds Ande integrerad i sitt väsen. Människoanden/själen förenas med Guds Ande i en liering i det kroppsliga dödsögonblicket och som i den kroppsliga uppståndelsen, leder till en förvandling av hela människan, av ande, själ och kropp, till en förhärligad/förverkligad människa med en evig natur som passar in i den eviga gemenskapen med Gud.

"I Honom bor gudomens hela fullhet lekamligen och i Honom har ni blivit delaktiga av den fullheten .. Han har skänkt oss sina dyrbara och stora löften, för att ni i kraft av dem ska bli delaktiga av gudomlig natur och undkomma förgängelsen."
(Kol. 2:9-10, " Petr. 1:4)

Det står inte att vi i vår egen ande fått en position där vi är gudar. Det står att vi blivit delaktiga av gudomlig natur.

"I Honom har jämväl ni, sedan ni har fått höra sanningens ord, eder frälsnings evangelium, ja, i honom har jämväl ni, sedan ni nu och har kommit till tron, såsom ett insegel undfått den utlovade helige Ande, vilken är en underpant på vårt arv, till förvissning om att Hans egendomsfolk ska förlossas ... har genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda fött oss på nytt till ett levande hopp, till ett oförgängligt, obesmittat och ovanskligt arv, som i himmelen är förvarat åt er ...

vi är nu Guds barn och vad vi ska bli är ännu inte uppenbart. Men det veta vi, att när han en gång uppenbaras, ska vi bli Honom lika ... vi åter hava vårtmedborgarskap i himmelen och därifrån vänta vi och Herren Jesus Kristus såsom Frälsare, vilken ska så förvandla vår förnedringskropp, att den blir lik Hans härlighetskropp."
(Ef. 1:13-14, 1 Petr. 1:3-4, 1 Joh. 3:2, Fil. 3:20-21)

Det talas ingenting här om att vi i oss själva är gudomliga. Eller att vi på grund av att Jesus blivit född på nytt, lever genom vår pånyttfödelse i samma position som Honom eller är Honom lika här i tiden. Eller att vi redan nu har fulla arvet som våra rättigheter, att bara hämta ut här i tiden.

Det talas om att vi på grund av Jesu uppståndelse från de kroppsligt döda har blivit födda på nytt. Att vi fått del av Guds Ande som ett insegel och underpant på arvet som i himmelen är förvarat åt oss. Att vi ska bli Honom lika i evighetens värld. Vilket tror jag syftar på att vi får en härlighetskropp av evig natur som passar in i evighetens värld tillsammans med Gud. Jesus kommer fortfarande att vara den ende som i sig själv är gudomlig. Han kommer för alltid att vara helt unik och vi är enbart förhärligade människor.

Grunden för de konsekvenser Trosförkunnarna hävdar, gäller för den pånyttfödda människan, härrör från den falska förespeglingen att Jesus behövde bli född på nytt i dödsriket

"Dödad till köttet, men till anden blev han gjord levande."

Jesus blir i det kroppsliga dödsögonblicket, när Han överlämnar sin ande i Faderns händer, levandegjord i anden, genom att enheten av Gud och människa i personen Kristus består vid offret av Guds Sons blod och lekamen. Ett tillstånd som i uppståndelsen transformerar Jesus tillbaka - via sin jordiska kropp - till den härlighetskropp, Han hade före inkarnationen in i den naturliga skapade människans konstitution.

Därmed är Han, "såsom helig andevarelse, med kraft bevisad vara Guds Son, alltifrån uppståndelsen från de döda."
(Rom.1:3-4)

Ovanstående Bibelord används i trosförkunnelsen, som en inteckning för att Jesus blev född på nytt i dödsriket. Medan detta ord talar för att Jesus är sann Gud och sann människa, där i sin jordiska kropp och i det kroppsliga dödsögonblicket, när offret är fullbordat och Jesus vid överlämnandet av sin ande till Fadern, med bevarad enhet mellan Gud och människa i personen Kristus, går in i den osynliga, eviga världen.

Det är ju som sann troende människa Jesus, efter att ha varit lydig intill döden på korset, fullföljt lagen och Guds vilja, med bevarad tro på Ordet om Honom själv som Guds Son, Tron på Ordet om Gud som Hans Far, som Han, trots all smärta, som om Gud övergivit Honom, utropar: Fader i Dina händer överlämnar jag min ande (utan stort A).

Det stora problemet med trosförkunnelsen är inte att de räknar med en komponent som kallas ande i människan, utan att de gör denna komponent till människans hela personlighet med instängd boplats för Guds Ande i människan och som står som motpol till kropp och själ. Inte ser denna del som en integrerad del i hela människans väsen, som gör henne till en levande själ och kropp. Att de inte ser Guds Ande som en integrerad del av människans väsen utan något som ersätter hennes mänskliga ande, så att de blir likadana redan här i tiden

Är det inte när Han säger Fader i Dina händer överlämnar jag min ande(med litet a)och Jesus efter fullbordat offer, med bevarad enhet mellan Gud och människa i personen Kristus, inte längre behöver vara i sin mänskliga gestalt?

Är det inte då väsensenheten med Fadern når sin slutkonsekvens och Guds Ande och den mänskliga anden, som varit integrerade i hela personligheten av ande, själ och kropp i personen Kristus(Guds fullhet lekamligen, Gud i köttet) intimt förenade i väsensenhet, som sedan förenas med den jordiska kroppen som får liv igen i uppståndelsen?

Vilket i så fall också sker med den troende i dödsögonblicket och sen på uppståndelsens morgon likt, vid Jesu uppståndelse, går in i sin jordiska kropp, som genomgår en förvandling till en härlighetskropp. Men med en väldig skillnad. Vi får en härlighetskropp av evig natur som passar in i evighetens värld tillsammans med Gud. Jesus kommer fortfarande att vara den ende som i sig själv är Gudomlig. Han kommer för alltid att vara helt unik och vi är enbart förhärligade människor..

Denna syn på när Jesus blir levandegjord i anden, harmonierar med Skriften för övrigt, kring Jesus som sann Gud och människa och att det inte är pånyttfödelse av Jesus, utan uppståndelsen som bekräftar att Han av evighet är Guds Son, som helig Andevarelse. Bara som Gudmänniska(med bevarad enhet mellan Gud och människa-Kristus) kan Han besegra den kroppsliga döden och gå in i sin jordiska kropp igen och senare gå tillbaka till den härlighet Han hade och varifrån Han kom.

Gudamänniskan Kristus förenas i uppståndelsen, med sin jordiska kropp som får liv igen. Det är Hans jordiska kropp, som får liv igen. Inte bara en andlig uppståndelse. Ingen andlig pånyttfödelse av Jesus i dödsriket, till ett nytt andligt väsen, som inte funnits förut. Nej, det är Hans jordiska kropp, som får liv igen. Det är samme Jesus som kroppsligen dog, som uppstår igen. I Trosförkunnelsen blir konsekvensen att det är en annan Jesus som uppstår än den Jesus som hänger på korset.

Det är som sann Gudamänniska-Kristus, Jesus predikar och proklamerar sin seger i dödsriket. Vore Han inte där som sann Gudamänniska(bevarad enhet Gud och människa) kunde Han inte uppstå och besegra den kroppsliga döden. Pånyttfödelse av Jesus är utesluten eftersom Han är densamme igår, idag och dess like i evighet.

Pånyttfödelse kräver att Han är en syndare lierad med syndanaturen skild från Fadern och inte längre är sann Gud. Det strider mot Ordet.

Det är ju uppståndelsen som är det slutliga beviset för att Jesus var sann Gud. Hela tiden oavbrutet, den levande Gudens son.

Det är helt klart densamme Jesus som uppstår, som den Jesus som hängde på korset. Jesus är den Levande Gudens Son före människoblivandet, under jordevandringen och efter uppståndelsen.

Hans jordiska kropp, som skiljs från enheten av Gud och människa i personen Kristus och dör, blir i uppståndelsen levande till odödlighet och ingår, uppgår, övergår sen i den "härlighetskropp", som Han hade före sitt människoblivande och Han går i "himmelsfärden" till den tillvaro hos Gud, varifrån Han kom.

Jesus är densamme GudaSonen från evighet till evighet. Inkarnerad för att återlösa människan. Sen transformerad tillbaka. Hela tiden densamme. Oupplösligt förenad med sin Fader hela tiden - från evighet till evighet. Oavbrutet och hela tiden.

Jesus kliver i uppstådelsen rakt genom bindlarna, så att de vecklas ihop på gravbädden. Han umgås en tid med sina lärjungar i det tillståndet. Tomas sticker bl.a. handen i Jesu uppstungna sida och utbrister. "Min Herre och min Gud". Senare gå Han tillbaka till den härlighet, Han hade hos Gud. Varifrån Han kom.

Trosförkunnelsen lär att det i pånyttfödelsen är en helt ny människa, som aldrig funnits förut, som blir till. Att människan får en helt ny och helt egen Gudomlig ande, som aldrig har funnits förut. Att de i sin sanna, hela och rätta identitet och personlighet - sin egen ande - är helt Gudomliga och syndfria. Att de i sig själva är såsom Gud redan här i tiden.

De menar alltså inte att Guds egen Ande lierar sig med människan genom att bosätta sig i henne. De menar att de i sig själva, får en egen helt Gudomlig ande, så att de utan inblandning av Guds egen Ande, i sig själva är såsom en Gud. (" Du har inte en Gud inne i Dig. Du är en" Copeland.)

Detta genom att Jesu andligen dog(särades från Fadern i väsenshänseende) och Han föddes på nytt med en ny Gudomlig Ande, som aldrig funnits förut. En helt ny Jesus. En annan Jesus än den Jesus som hänger på korset. En Jesus som aldrig har funnits förut. Blir till i dödsriket efter att Jesus dött i sin ande och blir född på nytt av Gud. (Det blir den fulla konsekvensen av läran) Samma händer med den troende i pånyttfödelsen. Jesus förlorade sin Gudastatus för att människan skulle få igen den.

Det var till denna punkt djävulen skulle förvilla människan fram till. Att hon skulle lockas tro, med en falsk syn på konstitutionen, med en falsk syn på Jesus som Sann Gud och sann människa, med en falsk JDS – lära, där Jesus dör andligen och blir född på nytt, att också människan - i sin egen ande "sin hela och rätta identitet" - i sig själv - skulle bli såsom en Gud. Genom att hon blir skapad till likhet med Gud i sin egen ande. En förvanskning från Ordet om människan som Guds avbild här i tiden till full väsensenhet och likhet med Jesus i Hans jordiska kropp.

Då är människan tillbaka på ruta ett i Edens lustgård. Lurad in i en förlorad tvekamp mot djävulen. Han leker med henne i fyrverkeri av ockulta fenomen. Han njuter av att se människan missa målet och Gudsgemenskapen. Han prålar i högmodsglans, över att bli ärad, som Gud och gottar sig åt, att få driva med och regera över människan, i Guds ställe.

Den Helige Ande flyttar in i den troende. Som en underpant på arvet. Som en garant för medborgarskapet i Guds rike. Som en skatt i ett lerkärl. Som en Livets Andes lag.

Guds Ande kommer in som en integrerad del av människans immateriella väsen. Utan att fördenskull vara människans egen ande. Eller "kemiskt" förenad med människans egen ande på ett sådant sätt, att människan i sig själv redan i den här tiden skulle vara såsom en Gud. Att människans egen ande och Guds Ande skulle vara ett och detsamma, likadan eller i samma klass och natur. Nej, Gud är Gud och människa är människa och människa lierad med Gud. Genom Guds Ande. Fram till förlossningens dag.

Vi behöver se att Gudomen, inte bor uteslutande, instängt i enbart människans egen ande, som i en "kemisk förening". Så att människans egen ande och Guds Ande blir ett och detsamma eller likadana. När Gud förmedlar sig till en människa, som en integrerad del av hela människans immateriella väsen, så att människan enligt Ordet fått del av Gudomlig natur.

Var i Bibeln står det, att när Gud förmedlar sig till en människa, så är det bara till människans egen ande? Att det automatiskt är Guds tätt tillslutna och enda boplats? Var står det, att det bara är med människans ande, som Gud kommunicerar? Det är människotankar. Snarare djävulska tankar för att kunna fylla igen en djävulskt falsk frälsningsmall. Var står det att människans ande, är hennes rätta sanna och hela personlighet?

När det står att "Guds Ande vittnar med vår ande - att vi är Guds barn", innebär det inte, att Gud talar i en speciell andlig punkt i vårt väsen. Utan att relationen och kommunikationen mellan Gud och den naturliga människan är återupprättad. Att Gud kan tala om, för allt vad den naturliga människan är - genom alla hennes sinnen och tvärs igenom hela hennes väsen - på alla plan - att hon är Guds tillhörighet. En personlig kommunikation från person (Gudomlig person) till person (naturlig människa). "Guds Ande vittnar med vår ande, att vi är Guds barn." Guds Ande vittnar och människans egen ande vittnar. De är alltså åtskilda. Men ändå förenade i en relation.

När Bibeln uttrycker människans hela och sanna personlighet, talar den om människans "hjärta", som en enhet, för allt vad människan är. Det är inte detsamma som hennes ande. Hennes ande är en integrerad del av människans hjärta. "Evigheten lagd i människans hjärta".

När en människa påverkats av Guds Ande så att hon ser sin synd och behovet av försoning med Gud och sätter sin förtröstan till, den tillräknade rättfärdigheten från Gud, genom Jesu försoning och tror på Jesus som Kristus börjar umgås med Jesus, sker det i den människan, en Andlig pånyttfödelse.

Gud sätter sin äganderättstämpel på den människan. Den Helige Ande - Hjälparen som Jesus sänt i sitt namn, tar sin boplats i den troendes väsen. Inte instängd i människans egen ande. Utan som en integrerad del av hela hennes immateriella natur.

Hos den troende handlar det inte om andebyte utan om tronskifte.

Människan får inte sin egen ande utbytt. Men anden väcks till liv gentemot Gudsgemenskapen. Jag, hela människan återfår förmågan till Gudsumgängelse. Med alla sinnen och allt vad jag är. Född på nytt. Gudsgemenskapen har fått nytt liv igen. Jag har genom den Helige Ande fått del av Gudomlig natur. Blivit lierad med min Skapare och Gud i en kärleksumgängelse. Som inte bara inbegriper och påverkar min egen ande, utan allt vad jag är till ande, själ och kropp är inbegripet i detta under att bli född ovanifrån - född av Gud.

Den kristne kan sägas ha tre naturer. Synden finns kvar. Den naturliga människan med sin egen ande (som har fått liv på så sätt att den fungerar gentemot Gudsgemenskapen - utan att fördenskull vara detsamma som Guds Ande eller likadan som Guds Ande) själ och kropp. Allt i en enhet. Den naturliga människan finns där. Där bor nu också Guds Ande.

Den kristne väljer stundligen vem som ska vara hennes Herre, drivkraft och ledstjärna. Synden, egoismen och orättfärdigheten eller Guds vilja, Ande och Ord. Vem hon följer berör hela hennes människa. Jag, hela människan - inte bara människans egen ande - är inbegripen.

Guds Ande finns integrerad hos den troende på ett mirakulöst sätt i hela denna människa. Fram till den fysiska döden. Precis som synden finns integrerad i hela denna människa. Utan att fördenskull någondera är "synonymt väsensförenat" med människans egen ande. Eller uteslutande berör, har sin kommunikation med eller påverkar enbart människans egen ande. Hela människan är inbegripen i bägges aktivitet.

Det första stora som nu har hänt är, att Gud förmått den troende, att lägga sin vilja under Guds vilja. Människans vilja kommer ur sitt fängelse. Den självupptagna egoismen behöver inte längre nödvändigtvis, vara hennes drivkraft. Guds vilja kan få vara hennes drivkraft. Den naturliga människan, är inte lika tvångsmässigt nödgad, att vara slav under synden.

Jesus vill visa henne, att hon nu har en möjlighet, att liera sig med en "Livets Andes lag", som är ett resultat av, att den Helige Ande har flyttat in, som en integrerad del, i människans väsen.

Det andra stora som händer är att människan får del av Guds eget liv. Som ett insegel, som en Hjälpare, som en Livets Andes lag.

Det tredje och största som nu hänt är att människan, genom Jesu försoning, fått ett evigt liv i Guds gemenskap och ska i evighetens värld få en härlighetskropp av evig natur som passar in i evighetens värld tillsammans med Gud.

Vi kan i den här tiden uppleva rika förskott på det arvet. Det är inga rättigheter. Utan något Jesus förtjänat åt oss. Som vi av nåd. D.v.s. något, som vi på grund av efterskänkt skuld, genom Jesu förtjänst, får utan att vi själva gjort oss förtjänt av det.

På uppståndelsens dag får vi ut hela arvet. Vi kommer att ärva allt tillsammans med Kristus. Då är vi Honom lika med en evighetsnatur som passar in i den eviga gemenskapen med Gud och vi är då redo att som förhärligade/förverkligade människor rätt förvalta - hela det himmelska arvet och där då fullgöra Guds vilja med våra liv till fullo.

En fråga av betydelse. Vilken konstitutionell sammansättning och tillstånd befann sig Adam och Eva i före fallet?

Den frågan är av betydelse, enär Trosförkunnelsen hävdar att Adam var en ande, fullt jämställd och lik Gud. Såsom en Gud. Denna tidsålders Gud. Att Adam som ande dog. De hävdar att Jesus också dog denna andliga död och att Jesus i sin uppståndelse åter är i Adams ursprungliga ställning och konstitutionella sammansättning. De hävdar att den pånyttfödda människan, i sin egen ande, äger denna position och konstitution.

Detta utgör, tillsammans med den falskt, strikta uppdelningen av anden som hela och enda personligheten och i motpolsställning till själ och kropp, grunden till den falska JDS – läran.

Det vi på en gång kan konstatera är att detta är en falsk beskrivning av människan före fallet. En falsk konsekvens av Jesus som Sann Gud och sann människa. En falsk beskrivning av Jesus efter uppståndelsen. En falsk beskrivning och konsekvens av den pånyttfödda människans ställning och konstitution.

Man kan konstatera att det inte är full jämställdhet och likhet i konstitutionen mellan Adam före fallet och vare sig Gud eller Jesus i sin jordiska kropp eller Jesus efter sin uppståndelse eller människan efter pånyttfödelsen.

Närmast en jämförelse torde dock Adam före fallet och den pånyttfödda människan vara. Men det finns skillnader.

1. Adam före fallet är den naturliga skapade människan, med egen mänsklig ande/själ, utan syndanaturen integrerad i sitt väsen och inte heller underställd den fysiska dödens tillstånd. Han lever i en oskuldsfull liering med Gud, där han genom att underordna sig Guds vilja och direktiv, är stadd i en utveckling, fram emot att få en härlighetskropp som en förhärligad/förverkligad människa som lever i evig gemenskap med Gud.
   
   (Inget av detta stämmer in på Gud eller Jesus inkarnerad som Sann Gud i sann människa eller Jesus som återtransformerad till sin av evighet Gudomliga konstitution. Deras utgångsläge är alltså falskt.)

2. Den pånyttfödda människan har fortfarande en egen livsande (som gör henne till en levande själ och kropp) integrerad i sitt väsen. Hon har också fortfarande syndanaturen som en integrerad del av sitt väsen och är fortfarande ställd under den fysiska dödens tillstånd.

   Men hon har liksom Adam lierats med Gud. Hon har fått del av Gudomlig natur, integrerad i sitt väsen. Denna liering med Gud leder, vid övergången från den fysiska tiden och rummet och när det senare blir dags för uppståndelse, fram till att människan, till hela sitt väsen av ande, själ och kropp, förvandlas till full väsensenhet och likhet med Gud. Precis som Guds första tanke och möjlighet var för Adam att successivt nå fram till.

(Medan den pånyttfödda människan fortfarande är kvar i den fysiska tiden och rummet, underställd den fysiska döden, erbjudes hon att vara så innesluten i Jesu död och uppståndelse, att hon är fri att fungera som "död" gentemot den integrerade syndiga naturen och fri att "leva" gentemot och underordna sig Guds Ande, integrerad i hennes väsen, Livets Andes lag, Ordet och Jesus som Herre och ledning för sitt liv. TRONSKIFTE)

Trosförkunnelsen har en falsk syn på människans konstitution. En falsk syn på Jesus som Kristus, Sann Gud och sann människa. Som konsekvens härav en falsk försoningslära i JDS – läran. Där Jesus dör andligen, försoningen sker i dödsriket där också Jesus föds på nytt. Med en falsk konsekvens i människans pånyttfödelse, till att hon får en ny, egen gudomlig ande, i sig själv, så att hon blir som en Gud, redan här i tiden.

1 Joh. 4 : 2 – 3 säger "Därpå ska ni känna igen Guds Ande: var och en ande som bekänner att Jesus är Kristus, kommen i köttet, han är av Gud; men var och en ande som inte så bekänner Jesus, han är inte av Gud."

Den kristendom, som inte exakt definierar vad det innebär, att Jesus är Kristus, Gud kommen i köttet Guds Fullhet lekamligen och exakt drar ut konsekvensen av det, är ingen kristendom. Eftersom den "som inte så bekänner Jesus, han är inte av Gud. Den anden är Antikrist ande."

Spörsmålet om vad det innebär att Jesus är Kristus, Gud kommen i köttet, Guds Fullhet lekamligen, är alltså en livsangelägenhet!

(Det är alltid svårt, att i den mänskliga, jordiska, fysiska begränsningen, se in i och med gripbara ord beskriva, när den eviga, osynliga tiden och rummet, i sitt skeende, passerar tvärs igenom den jordiskt, fysiska tiden och rummet. Vi klarar det inte utan Ordet och Andens ljus och vägledning.)

Hebr. 2:14 säger "Då nu barnen blivit delaktiga av kött och blod, blev och han på ett liknande sätt delaktig därav."

En del menar då att inkarnationen fungerar så att Jesus aldrig hade en mänsklig ande utan att Jesu mänskliga ande var ersatt av Guds Ande och Jesus bara var "iklädd" kött och blod – den fysiska kroppen.

(Den tanken är annorlunda än Trosförkunnelsens, som menar att Jesus har en egen mänsklig ande, men att den får en syndig natur och djävulsk natur så att Jesus är helt identisk med den fallna människans natur. Han dör alltså andligen och blir då född på nytt och får sin andligt(skild från Gudsgemenskapen) döda mänskliga ande ersatt av en Gudomlig ande.)

Men ändå bygger denna tanke, att Jesus inte hade en mänsklig ande, utan att den var ersatt av Guds Ande, på samma människosyn som i Trosförkunnelsen, med den gnostiskt influerade, strikta uppdelningen av ande, själ och kropp. Med anden som enda och hela sätet för personligheten. En skarp gräns mellan anden och den övriga konstitutionen. Som motpoler. Alltså inte en sammanvävd enhet och helhet av ande, själ och kropp.

Den tanken rättfärdigar också Trosförkunnelsens förvanskning av människans pånyttfödelse så att hon också får sin ande utbytt till en Gudomlig ande och precis likt Jesus, blir såsom en Gud redan här i tiden.

Vad jag kan förstå så är människoanden, i människans jordiskt – fysiska tillstånd, invävd – integrerad, till en enhet och helhet med hela människans konstitution. Så att allt vad en människa är och uttrycker är hennes hela och egentliga personlighet.

Ändå är människoanden/själen inte underställd den fysiska döden, utan en evig natur - evigheten lagd i människans hjärta. Som vid den fysiska döden skiljs från den övriga konstitutionen. Samtidigt äger ju min egen ande i den här tiden på ett märkligt sätt ett eget slags medvetande. Ändå samtidigt sammansmältande med hela mitt väsens medvetande av tankar och känslor. Det "inre medvetandet" - "evigheten lagd i människans hjärta" - anden/själen - är här i tiden helt sammansmält med mitt "yttre medvetande" - mina själsliga förmögenheter och min tanke och fysik.

Människans egen ande bär på något sätt, samtidigt med sig "embryot" eller en "inprägling" till allt vad jag är, till ande själ och kropp. Som troende kommer vid uppståndelsen min egen livsandes liering med Guds Ande (som helt fullbordades vid den fysiska döden) att leda fram till hela mitt väsens förvandling. Allt vad jag varit av ande, själ och kropp kommer att inneslutas i uppståndelsen till Hans Gudomliga likhet. Från avbild till väsenslikhet.

Hebr. 2:17 säger att Jesus "måste i allt bliva lik sina bröder, för att han skulle bli barmhärtig och en trogen överstepräst i sin tjänst inför Gud till att försona folkets synder."

Gud kommen i köttet. Definitionen på att Jesus är Kristus. Sann Gud och sann människa, som är "trafikdelaren" mellan vad som är sann eller falsk tro och bekännelse. Innebär inte den definitionen att Jesus samtidigt som Han var fullt ut Gud, så var Han helt och fullt naturlig människa (Utan att leva i liering med syndanaturen) med egen mänsklig ande? "Ty i honom bor Gudomens hela fullhet lekamligen – han måste i allt bli lik sina bröder." Gud kommen i den naturliga människan (Utan att leva i liering med syndanaturen) underlagd den fysiska dödens tillstånd.

Vi behöver se helheten av ande, själ och kropp som hela personligheten, med människoanden och Guds Ande, som separat integrerade i helheten. Då är Jesus Sann Gud, kommen i sann människa. Då är Jesus Kristus.

"Därpå skolen I känna igen Guds Ande: var och en ande som bekänner att Jesus är Kristus, kommen i köttet, han är av Gud; men var och en ande som icke så bekänner Jesus, han är icke av Gud. Den anden är Antikrists ande."(I Joh. 4: 2-3)

"Dödad till köttet, men till anden blev han gjord levande."

Jesus blir i det kroppsliga dödsögonblicket, när Han överlämnar sin ande i Faderns händer, levandegjord i anden, genom bevarad enhet mellan Gud och människa i personen Kristus vid offret av Guds Sons blod och lekamen och kroppens död.

Ett tillstånd som i uppståndelsen transformerar Jesus tillbaka – via sin jordiska kropp – till den härlighetskropp, Han hade före inkarnationen in i den naturliga skapade människans konstitution.

Därmed är Han "såsom helig andevarelse, med kraft bevisad vara Guds Son, alltifrån uppståndelsen från de fysiskt döda".
(Rom.1:3-4)

Jesus måste i allt (till sin konstitution av ande, själ, kött, blod och kropp) bli lik den naturliga, skapade människan. Utan att leva i liering med syndanaturen. Men lagd under den fysiska dödens tillstånd (Inkarnationen).

Som det står "..i allt lik sina bröder .. i syndigt kötts gestalt .. frestad i allt, dock utan synd .. fördömde Han synden i köttet."
(Hebr. 2:17, 4:15, Rom. 8:3)

Samtidigt är Jesus från evighet till evighet Sann Gud, oupplösligt utan avbrott, hela tiden, förenad med sin Fader "Ty i Honom bor Gudomens hela fullhet lekamligen .. Gud kommen i köttet .. Densamme igår, idag så och i evighet. Detta är undret!
(Kol.2:9, 1 Joh. 4:2, Hebr. 13:8)

Gud och människa möts där i Jesu jordiska kropp, för att försoning ska ske mellan Gud och människa. Jesus uppfyller som syndfri, rättfärdig och sann människa lagen. Som Gud bär Han fram det offer Fadern krävde. Jesu syndfria blod och lekamen. Gud bär själv fram offret, är själv offret och är själv tillfredsställd av offret.

Jesus bär som sann människa smärtan av Gudsövergivenhet. Men Jesus besegrar också som sann, syndfri, rättfärdig människa, den andliga döden, där i sin jordiska kropp på korset. Jesus dör inte den andliga döden (skiljs från Gud) utan Jesus besegrar där på korset den andliga döden! Precis raka motsatsen till vad Trosförkunnelsen lär.

Han är sann, rättfärdig människa förenad med sin Fader. Bär smärtan av Gudsfrånvändhet i människans ställe, men skiljs aldrig från Fadern i väsenshänseende. Han är ju själv samtidigt sann Gud. Sann Gud även när Han som sann människa bär våra synder i sin kropp upp på korset. Tillräknas våra synder och oförtjänt tar straffet. Slaktas, själen pinas intill döden och Han erfar smärtan av Gudsfrånvändhet

Där besegrar han som syndfri, rättfärdig, sann människa den andliga döden, just genom sin rättfärdiga förening med Fadern i väsenshänseende. Han är samtidigt hela tiden, oavbrutet Gud och kan inte i väsenshänseende skiljas från sig själv. Vara en annan Jesus på korset, andligt död och skild från Fadern och därmed ha en syndig natur, som kräver pånyttfödelse. För att bli en annan, en Gudomlig Jesus som uppstår. Nej, Han är hela tiden densamme. Igår idag och desslikes i all evighet. Han är hela tiden Gud.

Efter fullbordad tjänst som sann människa, kan Han där på korset säga att det är fullbordat och överlämna sin mänskliga ande i Faderns händer. Förlåten i templet rämnar och Gud visar att vägen är öppen in till Hans gemenskap. Som Gudamänniska-Kristus, proklamerar nu Jesus sin seger i dödsriket. Som Kristus (enheten av Gud och människa) besegrar Han den kroppsliga döden och uppstår och övergår, via sin jordiska kropp, in i den härlighetskropp, Han hade före inkarnationen. Går sedan tillbaka till den härlighet Han hade hos Fadern innan Han kom och varifrån Han kom.

Från det att försoningen var fullbordad på korset är alla människor förlåtna och tillräknade Jesu rättfärdighet. Fria att utan motprestation gå in i gemenskapen med Gud. Han räcker fram gåvan till alla genom evangelium.

Även den som inte tror och är upprorisk är förlåten sin otro och upproriskhet. Får komma som han är in i Guds gemenskap och Gud vill ge tro.

Men Gud behandlar alla med integritet och respekt. Han tvingar inte sin gemenskap på någon. Den som i förtröstan till Jesu försoningsverk, griper kring Guds utsträckta hand och fria gåva, äger redan den av Guds Ords evangelium framfödda, frälsande tron.

När relationen är upprättad och rättfärdiggörelsedomen och den fria gåvan av förlåtelse och evigt liv över alla människor blir personlig egendom och erfarenhet i en människas liv, så flyttar Jesus in med allt vad Han är i sin person.

Han är i sin person vår förlåtelse, vår rättfärdighet, vår helgelse, vår frid och vårt eviga liv. Han lägger ner Livets Andes lag i vårt väsen som vill göra oss fria från syndens och dödens lag. Vi är på vandring mot vårt rätta hem. Inne i vår bestämmelse. Att bli Honom lika i evighetens värld.

Det är viktigt att vi möter rätt Jesus. Den Jesus som Skriften pekar på och vittnar om. Men lika viktigt som med rätt lära är det, att inte det sanna Livet, stelnar i en lära.

Rätt lära och rätt Liv behöver följas åt och betonas som lika viktiga, om vi ska möta rätt liv. Rätt Jesus. Den Jesus som Skriften vittnar om och vill leda oss fram till. Han som i sin person bär det eviga Livets Ande in i vårt väsen.

Den Jesus Trosförkunnarna presenterar, säger sig ha mött och som är verksam i deras sammanhang, är en annan Jesus. En falsk Messias. En annan ande. Ett annat Evangelium.

En Jesus med syndig natur på korset, andligen död (skild från Fadern) och därmed inte Gud. En annan Jesus än den som hänger på korset, som inte längre var Gud utan behövde pånyttfödelse i dödsriket.

En annan Jesus som aldrig har funnits förut blir till i dödsriket. Ja, där blir en falsk Jesus till, från avgrunden. En falsk ande. Som är på väg att dupera och vilseleda en hel kristenhet och en hel värld. Under toleransens, kärlekens, enhetens och väckelsens förrädiskt vackra namn. Men som i det här sammanhanget är camouflerande ord och uttryck.

Försoningen i Jesu jordiska kropp mellan Gud och människa når sin klimax när Han utropar min Gud varför har Du övergivigt mig. Trosförkunnelsen menar då att Han dör andligen och rent funktionellt skiljs från Fadern. Men det går inte in i Ordet och helhetsbilden av vad som sker. Upplevelsen av avsaknaden av Guds härlighet sker där i Hans jordiska kropp. Men samtidigt är Gud i Kristus och försonar världen med sig själv. Hela tiden. Och Jesus är i sig själv, hela tiden sann Gud. Samtidigt som Han som sann människa, oskyldig och ren i sin hela natur tar straffet för människans synd. Det är undret. Jesus är det inkarnerade Guds Ordet som blivit kött. Guds Ord kan aldrig skiljas från Gud själv.

Att Jesus skulle dött andligen och bli född på nytt i dödsriket, upplöser treenigheten och delar på Fadern och Sonen som är av evighet, evigt förenade av samma Gudomsnatur. Den mänskliga anden i sig själv är också av en evig natur. Den kan alltså inte de facto dö en död, som kan liknas vid den fysiska döden. Men när Bibeln talar om andlig död, menar den att den människan inte lever i liering med Gud. Men denna skilsmässa från Gud upplever Jesus där i sin jordiska kropp, om skriftens ord ska harmoniera. Utan att Jesus får en syndig natur i sin ande. Han blev gjord till syndoffer, som grundtexten säger och inte till synd.

Det är hela människan som Jesus räddar. Hela Hans känsloliv blir söndertrasat i ångest och smärta så Han svettas blod, där i Getsemane. I sin kärlek ger Han sig själv som ett blodsoffer på korset för människans synd och Gudsfrånvändhet och bringar försoning = vänskap mellan Gud och människa. "Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv - Han tillräknar inte människorna deras synder." Den försoningen sker där i Jesu Jordiska kropp. Gud och människa förenad i Jesu inkarnerade jordiska kropp.

Där sker försoningen mellan Gud och människa och fullbordas på korset och inte i dödsriket. Jesus uppfyller lagen i människans ställe. Oförtjänt tillräknas och tilldelas Han straffet för människans synd. Det straffet bär Han i sin jordiska kropp upp på korsets trä: offret av Guds Sons blod och lekamen. Dramat utspelar sig på korset och fullbordas där. Oförtjänt av nåd, genom tro, tillräknas människan sen Kristi rättfärdighet = "Gudomlig himmelsk matematik"!

På korset ska försoningen vara avslutad. När Han ropar att det är fullbordat och förlåten i templet rämnar och Gud visar, att människan är välkommen, att ha gemenskap med Honom.

Jesu nödrop på korset var inte något som skilde honom från Gud. Men ett uttryck för den våldsamma kamp han genomled när Han som sann människa, utan understöd av sin egen Gudomlighet och Fadern inte sparade eller lindrade Hans vånda, vid offrandet av Hans kött och blod . Samtidigt förenade i tro till Gud. Han säger MIN GUD och FADER I DINA HÄNDER överlämnar jag min ande. Det är inte i liering med syndanaturen han tillber och överlämnar sin ande till djävulen och dödsriket!

Gud dör inte i Kristus. Då är inte Jesus Sann Gud. Gud var i Kristus och försonade människan med sig själv. Det är detta som är undret hela tiden. Just genom att Jesus är sann Människa och Sann Gud, ända tills Han utbrister, att det är fullbordat och i Dina händer anbefaller jag min ande, kan försoningen ske och fullbordas där - i Jesu jordiska kropp på korset.

Jesus och Gud skulle, "förenade i en enda kropp, skaffa försoning med Gud, sedan Jesus, genom korset, hade i sin person dödat ovänskapen".

Inte heller behöver Jesu mänskliga ande dö (skiljas från enheten av Gud och människa i personen Kristus). Människans problem är inte knutet till enbart människans ande på det sättet. Människans problem är den integrerade syndanaturen i hela hennes väsen och den skuld och straff som synderna dragit över henne. Inte heller skiljs Jesus från Fadern (en upplösning av enheten av Fader Son och Ande) i faktisk mening. Han är ju i sig själv samtidigt Gud. Gud kan inte skiljas från sig själv.

Utan "sedan Han genom blodet på Hans kors hade berett frid... har Han nu skaffat försoning i Hans jordiska kropp".

Det är nu Gudamänniskan Kristus (Jesus med människoanden och Guds Ande i obruten gemenskap) som skild från den fysiskt dödliga kroppens tillstånd, tillsammans med rövaren går till Paradiset. Han predikar där det glada budskapet om frihet för de fångna. Han predikar för dem som dött i förtröstan på den kommande Jesus. De får nu vetskap om fulla konsekvensen av sin förtröstan.

Det är nu Gudamänniskan Kristus, som går till dödsriket för att proklamera sin seger. De som tidigare dött och inte satt sin förtröstan till den kommande Jesus och hamnat i dödsriket, ska nu också få vetskap, om den fulla konsekvensen av sin otro.

"Gudamänniskan Kristus förenas i uppståndelsen, med sin jordiska kropp som får liv igen. Det är Hans jordiska kropp, som får liv igen. Inte bara en andlig uppståndelse. Ingen andlig pånyttfödelse av Jesus i dödsriket, till ett nytt andligt väsen, som inte funnits förut. Nej, det är Hans jordiska kropp, som får liv igen. Det är samme Jesus som kroppsligen dog, som uppstår igen.

I Trosförkunnelsen blir konsekvensen att det är en annan Jesus som uppstår än den Jesus som hänger på korset.

Det är helt klart densamme Jesus som uppstår, som den Jesus som hängde på korset. Jesus är densamme GudaSonen från evighet till evighet. Inkarnerad för att återlösa människan. Sen går Han tillbaka in i härligheten hos sin Fader. Hela tiden densamme. Oupplösligt förenad med sin Fader hela tiden - från evighet till evighet. Oavbrutet och hela tiden.

"Ja, jag har gått ut ifrån Fadern och har kommit i världen, åter lämnar jag världen och går till Fadern... Jag har förhärligat dig på jorden genom att fullborda det verk, som du har givit mig att utföra. Och nu, Fader, förhärliga du mig hos dig själv med den härlighet, som jag hade hos dig, förrän världen var till"
(Joh. 16:28, 17:4-5)

I Guds ögon var Jesus hela mänsklighetens representant och ställföreträdare. När Jesus uppfyllde lagens krav. När Han levde fullständigt syndfritt och rättfärdigt. När Han hela tiden underordnade sig Guds vilja. Då var det i Guds ögon, som om alla människor gjort det. Han var människans representant. Genom att han till sin natur var sann människa, som Du och jag. Men utan synden och synder.

Samtidigt var Jesus Sann Gud. Gudomen bodde hela tiden i Hans jordiska kropp och väsen. Gudomen Jesus umgicks hela tiden med den sanna människan Jesus. Ändå hela tiden utgörande en enda personlighet. Jesus Kristus, Gud kommen i köttet. Där skedde hela tiden en försoning mellan Gud och människa, som besegrade den andliga döden där i Jesu jordiska kropp.

När Jesus sa att det var fullbordat på korset, så var Gud och människa helt försonade. Där på korset sker försoningens klimax och avslutning. I Guds ögon, var nu alla människor, försonade med Honom. Eftersom Jesus var människans representant. Allt det som skedde med, i och genom Jesus, kunde nu, i Guds ögon, tillräknas alla människor. ..."för att det genom Guds nåd skulle komma alla till godo, att Han smakade döden." Därför vädjar nu Gud genom Evangelium, till alla människors frihet att välja, att låta sig försonas med Honom.

Stundligen producerar människan synder, som står i motsatsförhållande till Guds vilja och levnadsregler. Människan hade blivit en notorisk syndare. Synderna och syndaren måste bestraffas. Måste drabbas av Guds vrede. Så att människan hade sonat sina brott och var rättsligt fri, att ingå i Guds gemenskap.

Guds vrede över synd och syndare, drabbar där människans representant. Gud vräker där vreden över människans synder. Alla människors synder, före och därefter, ses i Guds ögon, vara uppsamlade i Jesus. Men när Jesus där blir gjord till synd, innebär det inte, att Han i sig själv, då lever i liering med syndanaturen. Utan helt oskyldig och syndfri i sig själv, tillräknas Han, i Guds ögon, all mänsklighetens synd.

Han blir oskyldig, föremål för straffet för mänsklighetens synder. Det syndfria heliga och rena skuldoffret i form av Guds Sons blod framburet ur Hans jordiska kropp.

Jesu kropp formligen slaktas. Hans känsloliv trasas sönder i ångest och vanmakt. Han som var Guds Son, får också uppleva smärtan, av den eviga skilsmässan från Gud. Men det sker där i Jesu jordiska kropp. Gud är hela tiden i Kristus (enheten av Gud och människa) och försonar världen med sig själv, men Gud deltar med "frånvänt ansikte". D.v.s. Gud bistår inte Jesus i kampen, utan Jesus ska som sann människa, smaka kalken i botten. Jesus ropar därför, Min Gud, varför har Du övergett mig.

Men Jesus dör inte där, vare sig andligen eller Andligen. Det sker ingen brytning i enheten mellan Gud och människa i personen Kristus och inte heller någon upplösning av enheten mellan Fader,Son och Ande.

Men Jesus fick fullt ut i hela sin person som Kristus, uppleva smärtan av att Gud, vänder sitt ansikte ifrån Honom. Som sann människa, har Han där ingen förnimmelse eller vetskap om Guds närvaro. Som sann människa upplever Han sig helt förkastad av Gud och förtappad. Upplever där i sin jordiska kropp, genom hela sin person som Kristus, helvetets alla bittra kval. Där i sin jordiska kropp upplever Jesus, dödsrikets vånda av Guds frånvaro, i full kraft. Gud hade vänt sitt ansikte från Jesus, men ändå var Gudomen i Honom. Jesus var samtidigt i sig själv sann Gud. Detta är undret!

När en människa påverkats av Guds Ande så att hon ser sin synd och behovet av försoning med Gud och sätter sin förtröstan till, den tillräknade rättfärdigheten från Gud, genom Jesu försoning, tror på och börjar umgås med Jesus, sker det i den människan, en Andlig pånyttfödelse.

Gud sätter sin äganderättstämpel på den människan. Den Helige Ande - Hjälparen som Jesus sänt i sitt namn, tar sin boplats i den troendes väsen. Inte instängd i människans egen ande. Utan som en integrerad del av hela hennes immateriella natur.

Det är inte människans egen ande, som varit död och nu fått ett nytt liv. Men Gudsgemenskapen som varit död, har nu fått liv igen. Inte andebyte men tronskifte.

TRONSKIFTE. Till att följa och ledas av en annan Herre. Jesus. Guds Ande. Livets Andes lag. Utan att Guds Ande är jag själv eller är min egen ande. Bor Han inom mig.

När jag följer Jesus är det inte bara min ande som är inbegripen. Hela min människa är inbegripen. Till att ledas av Guds Ande och Ord. Hela människan, har blivit inbegripen i ett nyskapande i Kristus. Hela resultatet av det, når sin fullbordan på uppståndelsens dag.

Här i tiden är den naturliga människan med sin egen livsande kvar. Synden som en fördärvkraft finns kvar som en integrerad del av hennes natur. Den är inte bortkapad. Gud har en annan lösning för problemet med den syndiga naturen. Den helige Ande finns nu, integrerad med människans väsen, som en Livets Andes lag.

Att Bibeln säger att vi är korsfästa med Kristus – döda med Kristus – "nu lever inte mera jag, utan Kristus lever i mig", innebär inte att den naturliga, skapade människan de facto är död = utplånad och att det är en annan människa, som aldrig funnits förut, som blivit till i pånyttfödelsen. Inte heller betyder det att den naturliga, skapade människan de facto är död, utplånad och att det är Kristus som är hennes hela och totala identitet och personlighet.

Att Jesus skulle plåna ut den naturliga, skapade människan och hennes egen personlighet. Denna senare tanke är väldigt närbesläktad med Trosförkunnelsens lära. Där den ursprungliga människan upphör att finnas och en ny som aldrig funnits förut blir till.

Det är ju just den naturliga, skapade, ursprungliga människan, i vilkens gestalt Jesus som Sann Gud, inkarnerats in i, för att bringa försoning mellan Gud och denna människa. Det är ju just denna människa, som Jesus kommit för att rädda, upprätta och totalt förverkliga i evigheten. Med hela hennes personlighet av ande, själ och kropp i en förvandling in i odödlighet och väsenslik med Gud.

Jesus är dock även intresserad av hur vi mår, har det och förverkligas, som de vi var skapade, ämnade att vara och fungera här och nu, redan här i tiden. Ser vi inte det blir det ett stympat Evangelium. Vi behöver se de många både och som Bibeln tecknar och inte bara läsa allting i antingen eller.

Det finns många antingen eller i tillvaron och i Bibeln. Men även många sammanhang och konsekvenser med både och. Vi behöver se var och vad som gäller i respektive sammanhang.

1. Trosförkunnelsens dike. Med människoanden som enda, hela och totala personligheten med satanisk natur. Som i pånyttfödelsen blir utbytt till en egen gudomlig ande, så att människan i sig själv, blir såsom en gud här i tiden.
   
   
2. Humanismens tankefåra att människan innerst inne är god. Ska upplysas, uppöva och ge utrymme för denna godhet. All fixering blir inomvärldslig. Människors problem med syndanaturen och behovet av försoning och nyfödelse av Guds Ande försvinner.
   
   
3. Humanismens motpol. Tankegången att inte enbart syndanaturen fördärvar och skiljer människan från Gud, utan att hela människan är så genomfördärvad, så att det inte är något i den naturligt skapade människan, som Gud går in, försonar med sig själv, upprättar och lever i en liering med sig själv här i tiden och slutligen i uppståndelsen, förvandlar från dödlighet och avbild, till odödlighet och väsenslikhet med Honom själv i evigheten.
   
   Tanken blir här enbart ett slags sikte på evigheten och att den naturliga människan inte längre existerar efter pånyttfödelsen. Människan ska bara se sin nya identitet i Kristus. Det låter ju väldigt Kristuscentrerat och synes ge Honom all förtjänst och ära och sätter människan i hennes rätta position. Totalt fördärvad helt igenom.
   
   Det låter väl riktigt, men är det Bibelns syn på den naturligt skapade människan som Gud går in och räddar?

I mina ögon leder alla dessa tre tankesystem vilse. Kan inte finna annat, än att i Bibeln så är den naturligt skapade människan, i sig själv, ursprungligen oskuldsfull, varken ond eller god. Att missa Bibelns syn på den naturliga skapade människan. Eller att antingen se henne som totalt fördärvad till hela sitt väsen eller helt gudomlig. Eller god innerst inne, utan att se hennes totalt fördärvade integrerade syndanatur. Skapar alltihop problem.

Antingen uppstår en kall, hård, omsorgslös och omänsklig syn på människan eller så en för positiv bild av människan, där Guds ingripande på alla plan för hennes räddning, blir överflödig.

När vi läser Bibeln, är vi så fixerade vid, att antingen bara se människans liering med synden. Som slav under synden. Eller hennes liering med Gud. Därför blir människan antingen helt genomfördärvad, ond och demonisk. Eller som i trosförkunnelsens motpol, gudomlig, i sig själv. Vi missar att se den - naturliga människan, i sig själv.

Underförstått finns den naturliga, av Gud skapade, människan med genom hela bibeltexten. Varken ond eller god, i sig själv. Varken djävulsk eller Gudomlig - i sig själv. Det är inte bara Gud, Kristus, djävulen och människan - lierad med endera parten, som finns i Bibelns texter. Bibeln, handlar ju om den naturliga människans fall och än mer, om den naturliga människans räddning, till en liering med Gud här i tiden. Som gör henne Gudomlig i evighetens värld.

Det är den naturliga människan, som i sig själv, även efter fallet, är så dyrbar, att Gud offrar sin ende Son, för att rädda henne. Till återupprättad Gudsgemenskap.

Konsekvensen i fallet blev inte, att satans natur, intog människans egen ande eller att hela naturen blev satanisk eller helt genomfördärvad. Men synden, som en verkande naturkraft, kom in som en integrerad del av människans immateriella väsen. För att tillsammans med egoismen, som också i fallet kom in som en drivkraft att föra människan mot fördärvet och att göra henne helt fördärvad och satanisk till hela sin natur i evighetens värld.

Synden är ett slags "ormgift", som blivit en integrerad del av människans hela immateriella väsen. Som utnyttjar - hennes egoism - så att det blir två samverkande drivkrafter i människan, som gör henne till en syndare. Mot Guds vilja och lag. Hon älskar inte Gud över allting, inte sin nästa och inte sig själv, på rätt sätt. Utan bara egoistiskt, drivs hon att mätta, sina av synden, förvridna begär.

Paulus säger: "Om jag (den naturliga människan) gör vad jag (naturliga människan) inte vill (viljan fängslad), så är det inte mer jag(naturliga människan) som gör det, utan synden som bor i mig (som en integrerad del av mitt väsen)." Ordet mig uttrycker - människans liering med synden. En liering, som gör henne till en syndens slav - för att mätta, hennes drivkraft – egoismen.

Jesus beskriver synden som en ond källa, från vilken det strömmar ut de ohyggligaste ting, idel ondska och djävulskt ont. Men Jesus gör skillnad mellan detta ohyggliga i oss och människan för övrigt, den ursprungliga människan. Han säger inte att människan blivit detta onda flöde, utan han säger att denna onda källa "orenar människan." (Matt. 15:19-20, Mark. 7:21-23)

Det står att Gud och människa blivit fiender. Fiender kan försonas. Alltså behöver en försoning komma till stånd mellan Gud och människa. Om synden, som en verkande fördärvkraft, i människans fallna natur, står det, att den är "fiendskap mot Gud". Fiendskap kan inte försonas.

Syndanaturen i människan är helt fördärvad ond och icke räddningsbar. Den är också på väg att fördärva den naturliga, ursprungliga människan. Människor är olika skadade av sin inneboende syndanatur, sitt syndiga leverne och skadad av andra människors synd och svek. En del är fullständiga vrak till sitt väsen. Medan andra farit mindre illa.

Alla är dock inför Gud moraliskt på samma plan.

Utan förmåga att älska Gud, sin nästa och sig själva i en förvrängd självupptagenhet. Dyrkar det skapade framför skaparen. Utan evighetsperspektiv. Gudsfrånvända. Notoriska syndare. Alla har syndat och står i saknad av härligheten från Gud. Separerade från Gudsgemenskapen. Utan möjlighet att rädda sig själva. Egoismens och syndanaturens slav.

Den fallna människan har alltså två naturer. Dels den naturliga ursprungliga människan med egen livsande, själ och kropp plus den onda syndanaturen. Den finns inom människan utan att vara människan själv. Men hon är syndanaturens slav. Människan är inte helt fördärvad (då vore hon i samma tillstånd som djävulen), men håller på att bli det.

Jesus vill återupprätta, de av synden skadade relationerna, för människan - på alla plan. Både med Honom själv. Den naturliga människans relation med sig själv. Såväl som hennes relationer med sina medmänniskor.

Om Jesus själv får dana fram den naturliga människans personlighet och hon lierad med Honom, får utgöra den nya människan. Blir hon en rätt avbild av Honom, som har skapat henne.

Jesus vill skapa fram människans sanna personlighet i hennes naturliga människa. Forma leret som det var skapat, ämnat och tänkt till. Utan skadorna som synden förorsakat. För att hon ska komma "till hedersamt bruk" och rätt återspegla "skatten" och få vara en hel och sann människa.

Samtidigt som hon är lierad med Gud och fått del av Gudomlig natur. För att i kärlek och omsorg till Guds skapade och av Honom älskade människor, bära ut budskapet om försoning, helande och upprättelse. Både här i tiden och ända in i evighetens värld.

Vilken frukt som gör sig gällande i en människas liv här i tiden, är beroende av vilken herre, ledstjärna och drivkraft hon har. Är det otron, syndens lag, egoismen och uppror mot Guds vilja och Ord (den naturliga människan i liering med syndanaturen – gamla människan), så produceras ond frukt.

Är drivkraften tron på Jesus som Kristus, Guds Ord och Livets Andes lag (naturliga människan i liering med Guds Ande – nya människan), så produceras god frukt. Andens frukt. Kärlek, glädje, frid, tålamod, mildhet, godhet, trofasthet, saktmod och återhållsamhet.

Den troende väljer stundligen, vem som är hennes herre, ledstjärna och drivkraft. Både medvetet och omedvetet. Medan hos den som inte är född på nytt av Guds Ande, så är den naturliga människan syndanaturens slav.

Den naturliga skapade människan med syndanaturen och Guds Ande integrerade i sitt väsen. Där den naturliga människan erbjuds att vara innesluten i Jesu död och uppståndelse, så att hon kan agera som "död" gentemot syndanaturen och levande gentemot Guds Ande och livets Andes lag.

"Jag lever och dock inte jag, utan Kristus lever i mig".

Jag lever (den naturliga människan), och dock inte jag (den naturliga människan erbjuds innesluten i Jesu död, att agera som "död" gentemot syndiga naturen. Lieringen med synden - gamla människan kan få vara som "död"), utan Kristus lever i mig. (Naturliga människan erbjuds innesluten i Jesu uppståndelse att vara levande gentemot Livets Andes lag. Kristus i mig syftar på lieringen mellan naturliga människan och Guds Ande integrerad i människans väsen – nya människan.)

Just genom att den troende har blivit delaktig av Gudomlig natur. Som en integrerad del av hela hennes väsen. Den troende har fått en början till full väsensenhet med Gud. Blivit lierad med Honom. Hon är inte som en Gud redan i den här tiden, men är förbunden genom Guds Ande i en liering, som leder till full väsenslikhet med Gud i evighetens värld.

Jämförelsen låter sig egentligen inte göras, för Jesus är på alla sätt helt unik och ingen eller inget i hela universum kan liknas vid Honom (Förutom Gud Fader själv). Vare sig före inkarnationen, under inkarnationen, eller efter uppståndelsen. Men låt oss påminna oss om minst tre himmelsvida skillnader :

1. Den troende lever i det tillräknade verk som Jesus utförde. Medan Jesus utförde verket. Jesus var helt rättfärdig, Medan den troende lever i den tillräknade rättfärdigheten från Jesus.
   
   
2. Jesus hade full väsensenhet med Gud från evighet. Medan den troende blivit delaktig av Gudomlig natur och når full väsensenhet med Gud i evighetens värld.
   
   
3. Jesus var inkarnerad in i den naturliga människans gestalt. Utan att leva i liering med syndanaturen. Medan den troende har synden kvar som en integrerad del av sitt immateriella väsen.

Kan verkligen inte Guds Ande även direkt kommunicera och umgås med människans känsloliv, tankevärld och fysik?? Är det enbart via människans ande Gud talar, arbetar med och umgås med människan? Är det inte en umgängelse med hela människan?

Hur kommunicerade Gud med människorna på GT:s tid, när deras ande fortfarande inte var väckt till "liv" gentemot Gudsgemenskapen?

Är det verkligen en skillnad i värde på ande, själ och kropp? Är inte hela Guds skapelse lika mycket värd? Är inte denna strikta uppdelning och värdemotsatsförhållande mellan kropp och ande - ande och materia, en influence från Gnostiskt tänkande?

Bor verkligen Guds Ande enbart och uteslutande i människans egen livsande hos den troende? Får människan sin egen livsande utbytt mot en egen ande skapad till likhet med Gud?

Är det verkligen frågan om att människan ska lära sig hur hennes egen ande får kontrollen över själen och kroppen? Är människans egen ande i strid med sin egen själ och kropp?

Handlar det inte mer om att hela människan underordnar sig och följer Guds Ande, än att lära sig en teknik hur hon ska frigöra sin egen ande så att den kan ta kontrollen över själ och kropp?

Är det verkligen bara via människans egen ande som Gud arbetar med en människa? Är verkligen människoanden hos den troende Guds instängda boplats, så att Gud bara når människans själ och kropp, uteslutande via människans egen ande?

Handlar det inte mer om att hela den troende människan underställer sig Livets Andes lag, Guds Ord och Jesu Herravälde? Att hela den troende människan umgås med Jesus och Ordet med en villighet att låta sig nyskapas till hela sitt väsen?

Så att hela människan genom Guds Andes påverkan, grips av en kärlek till Honom, så att hon börjar älska Gud av "all sin själ, av all sin kraft och av allt sitt förstånd"? Att människan till hela sitt väsen låter sig gripas av en längtan efter Guds helighet och rättfärdighet?

Den troende behöver vara beredd att låta sig formas, fostras och tuktas av Guds Ande. Beredd på att "grenen" må rensas så att den bär mer fridsfrukt, som är rättfärdighet.

Här duger inte några tekniker som frigör människans egen ande så att den tar kontrollen över själen och kroppen. Här gäller ingen förvanskad undervisning om att människan i sin egen ande är Gudomlig och där äger Guds tro, rättfärdighet, kraft och syndfrihet. D.v.s. Att människan i sig själv skulle vara syndfri och Gudomlig. Det leder till en manifestering av ockulta krafter.

Här gäller endast hela människans - hela väsens - hjälplösa överlämnande till Livets Andes lag och fulla tillit och förtröstan till Guds verksamma nåd i Kristus Jesus.

Att försöka förneka att JDS – läran egentligen, även idag år 2000, är kärnan i Trosförkunnelsen, är som att försöka förneka förintelsen. Det är också samma teknik och mål bakom. Att skapa grogrund för ideologin. Så att folk först efteråt, när de redan är förblindade och redo att ta emot det, förstår vad det är, de anammat.

1. Trosförkunnelsen lägger ju den första falska pusselbiten med synen på Adam (alltså människan före fallet) som identisk med Gud i konstitutionen.
   
   
2. De bygger vidare med att inte se människan som en enhet och helhet av ande, själ och kropp, utan anden som egentliga och hela identiteten och personligheten. De bygger vidare med att människans ande dog och fick en satanisk natur.
   
   
3. Jesus framställes som ett slags mellanting mellan Gud och människa med större betoning på sann människa.
   
   
4. Precis som med Adam dör Jesu ande och får syndig satanisk natur. Jesus föds på nytt med en gudomlig Ande och kommer åter i Adams position och konstitution.
   
   
5. Den pånyttfödda människan får på samma sätt en ny gudomlig ande (med litet a. Därav småjesusar och som smågudar) och är i sin ande i samma position och konstitution som Adam före fallet och Jesus efter uppståndelsen.
   
   
6. Denna slutledning kan de göra utifrån synen på människan, med strikt uppdelning av ande, själ och kropp. Där anden är egentliga, enda och hela personlighetens centrum och som står som motpol till själ och kropp (Gnosticism) Där Gud bara kommunicerar och förmedlar sig till anden genom uppenbarelsekunskap. Medan själen och kroppen står under djävulens inflytande genom sinneskunskap. Därför ska anden ta kontrollen över själ och kropp, som därigenom frigöres från djävulens inflytande.
   
   Det ska ske genom att inte lyssna till sinneskunskapen som kommer från djävulen. Man ska genom olika tekniker tillägna sig uppenbarelsekunskap till sin egen ande. Se sin position i den egna anden som återupprättad gud. Denna tidsålders gud i Adams position och återerövra från djävulen det han stulit. Överflöd på livets alla områden.

JDS – läran med dess konsekvenser att människan redan här i tiden blir som en gud och den samtidiga hädelsen av Jesus och Gud som den inrymmer, är naturligtvis allvarligast. Men den är ändå bara klimax i ett helt falskt tros – läro - och tankesystem introducerad av en villoande. Vi behöver vederlägga JDS - läran och samtidigt vederlägga och förkasta hela trossystemet.

Då behöver vi också se detta med konstitutionen på Adam före fallet. Människan efter fallet. Jesus som Sann Gud och sann människa. Jesus efter uppståndelsen. Människan efter pånyttfödelsen. OCH SKILLNADEN MELLAN ALLA DESSA.

(Min förhoppning är, att någon mer kunnig än vad jag är, ordentligt tar tag i hela problematiken. Är ingen Bibellärare eller teolog. Men av någon ofattbar anledning verkar de flesta inte våga med kraft ta tag i frågorna. Önskar därför bidra med mitt lilla strå till en början, att verkligen samtala kring dessa frågor och tillsammans helhjärtat slå tillbaka Trosförkunnelsen, som stjäl, slaktar och förgör.)

De flesta kristna sammanhang verkar göra det stora misstaget att de inte direkt avfärdar Trosförkunnelsen som en villfarelse, utan försöker ta vara på det goda och sålla bort sånt de inte kan anamma. De försöker vara diplomatiska och inte stöta sig med Trosrörelsen och dess representanter och de som i de egna leden dras till deras förkunnelse. För att undvika splittring. Försöker få dem att korrigeras och ser varje nyansförändring och annorlunda framtoning som en framgång. De tycks inte förstå att det bara handlar om taktik.

De flesta tycks inte inse att Trosrörelsens ledarskap är uppbyggt av taktiska, manipulerande maktmänniskor med ett sken av Gudsfruktan, som vänder på steken och slukar fåren i församlingarna. ("Ty de männen är falska apostlar, som förskapar sig till Kristi apostlar. Och detta är inte att undra på. Satan själv förskapar sig ju till en ljusets ängel. Det är då inte något märkligt, om jämväl hans tjänare så förskapa sig, att de likna rättfärdighetens tjänare." 2 Kor. 11:13-15)

Deras taktik idag är att infiltrera och manipulera församlingsledningar, intaga andra kristnas organ och plattformar, så att de den vägen kan sluka hela församlingar och hela rörelser. De lyckas förmedla att de har en uppenbarelse som övriga kristenheten behöver ta till sig för att "väckelsen" skall komma.

De infiltrerar eller köper upp kristna plattformar och organ. Siktar in sig på kända förkunnare, som gärna vill synas i massmedia och därmed få kända referenser och inflytande. Deras budskap om upphöjelse och maktposition passar maktmänniskorna i olika sammanhang som hand i handske och blir deras draghjälp in i församlingarna. De börjar infiltrera ett budskap om att inte ifrågasätta uppenbarelserna och visionerna från talarstolen och att folket blint ska underordna sig ledarskapet. Med en falsk hänvisning till teokrati i församlingen. Det kommer att följas med läran om den ensamme ledaren i församlingen.

De människor, som är ansvariga för öppnandet gentemot Trosförkunnelsen, sviker kristenheten, vår Herre och tron som en gång för alla blivit överlämnad till de heliga. Precis som de som sympatiserade och öppnade för nazismen gjorde. Ur evighetsperspektiv är nuvarande svek än värre. Människor mister inte sitt liv fysiskt, men blir bedragna till ett evigt fördärv.

Önskar att Gud hade förbarmande med dem som aktivt eller passivt bidrar till förvillelsen, men Hans Ord säger att "det vore bättre att en kvarnsten vore hängd kring hans hals", när det gäller den som förför.

Fortsätter man att överföra bilden, är det många idag, liksom då, som inte sympatiserar, men som passivt åser det som händer. De blir därigenom lika medskyldiga. Nu som då. I evighetens värld blir det för sent med någon "uppgörelsekonferens".

Medan församlingskroppen, illa sargad blöder, av fiendens attack. När ulven tagit sig in i fårahuset och dräper till höger och vänster. När lammen förskräckt och hjärtskärande bräker om hjälp för sitt liv. Under det att fåren försöker nå herdarnas uppmärksamhet på ulvens framfart och försöker fösa ut honom. Så finns det herdar som lägger pannan i djupa veck och grubblar över, om dessa får har rätta motiv, älskar människorna och evangeliserar tillräckligt. Viktiga och riktiga frågeställningar i sig, som alla bör begrunda.

Men är det den frågan som akut ska fokuseras? Alltmedan skaror i miljontals förförs till fördärvet. Av just Trosförkunnelsen. Därom idag inte ett ord från de som är satta att skydda och leda fårahjorden. Istället tar man de förförda skarorna och räknar in dem i sin statistik över vunna människor. Där ligger dagens evangelisation och kärlek till människor. Är det inte där frågan över motiv och drivkraft borde resas?

Var är nöden för dessa förförda skaror? Det talas om evangelisation och kärlek till förlorade människor. De förförda, förlorade människorna är ju idag mitt inne i kristenheten och förleds idag med "evangelisationskampanjer", mitt framför våra ögon, av de kristna själva. Medan det talas om att evangelisera världen och älska de förlorade människorna.

Var är nöden för alla människor som farit och far så oerhört illa i Trosrörelsens spår? En del tycks tro att det tillhör det förgångna. Det pågår idag! Varför har kristna blivit döva och blinda för verkligheten och istället för att värna dessa sårade, skadade människor, så gör man sig delaktig i den själsliga och andliga förförelse som människor blir utsatta för idag. Antingen aktivt genom att öppna för Trosförkunnelsen. Eller så passivt genom att inte sätta sig in i sakerna och skeendet och säga ifrån eller så inte överhuvudtaget bry sig.

Skaror samlas i oändliga kampanjer och konferenser, där de skriker sig hesa i en förblindad hysteri, över "vad Gud gör idag", fylld med ockulta manifestationer. I den "förnyelse och väckelsevåg" som drar fram. I den falska och största skenväckelse historien någonsin skådat. Helt ofattbart!

Men samtidigt är det ju just den bild Bibeln tecknar inför det stora avfallets, den stora skökans framträdande. Just innan Jesus kommer tillbaka. Precis som på Jesu tid i människogestalt, verkar det vara det religiösa etablissemanget som är förblindade, så de inte ser vad som sker i det egentliga, andliga skeendet, i det som synes hända.

Det talas mycket om att upptäcka vad Gud gör idag. Det talas mycket om väckelse och förnyelse. Medan Guds församling idag är utsatt för den största förförelsemanöver någonsin. Just av de som talar om väckelse, att se vad Gud gör och att leva i det övernaturliga. "Domen har begynt och det på Guds hus." Agnarna sållas idag från vetet.

Vad Gud ytterst är intresserad av idag är att fokusera denna förförelse, stänga den ute ur sin församling och leda sin församling in i sann väckelse. Finna kristna gemenskaper och människor som är beredda att avslöja förförelsen och stänga den ute ur Guds församling.

Detta är vad dagens väckelse och förnyelsefråga egentligen handlar om. Det finns en församling i Norge som gått in i denna dagens främsta uppgift och väckelse. David Wilkerssons församling i New York gör det också. Men finns det någon församling i Sverige som är beredd att göra det Gud vill idag? Eller sträcker församlingsledningarna, likt politikerna, pekfingret i luften, för att känna efter vart opinionsvindarna blåser och agerar därefter? Sviker sin kallelse, sin hjord, sin Herre och leder fåren in i en falsk väckelse istället för att se vad som egentligen är väckelse idag. Att avslöja förförelsen, vederlägga den och visa fåren var vägen går.

Thomas Trask, ledare för en av världens största Pingströrelser, amerikanska Asemblies of God (2,5 miljoner människor), var i år en av talarna på Norska Pingströrelsens predikantvecka. Han berättade hur det pågår ett gemenskapsbyggande i USA mellan Pingströrelsen och Trosrörelsen. På frågan om det inte funnits motsättningar svarade han: "Ja, men så är inte fallet längre. Trosrörelsen tror jag att Gud reste upp för att fylla ett behov inom Kristi kropp."

Ett helt häpnadsväckande uttalande, när vi vet att Trosrörelsens företrädare i Amerika, som Hagin, Copeland och Benny Hinn, inte det minsta tagit avsteg från JDS – läran och det övriga falsariet. Thomas Trask legitimerar alltså JDS och tillåts vidimera den nu i Norge. Detta visar hur djupt Pingströrelsen blivit indragen i villfarelsen.

Thomas Trask säger vidare så bedrägligt: "Den första församlingens vittnesbörd, var att de var kända, inte för sin lära, utan sin kärlek." Denna fras upprepas nu i kristna sammanhang, så människor nästan tror att det är Bibliskt. Men det är en lögn.

"Om någon, vore det och vi själva eller en ängel från himmelen, förkunnar evangelium i strid mot vad vi har förkunnat för er, så vare han förbannad .. om någon kommer och predikar en annan Jesus, än den vi har predikat, eller om ni undfår ett annat slags ande, än den ni förut har undfått, eller ett annat slags evangelium, än det ni förut mottagit, då fördrar ni ju sådant alltför väl ...

jag förmanar er mina bröder, att hava akt på dem som vålla tvedräkt och kunna bli er till fall, i strid mot den lära, som ni har inhämtat, dra er ifrån dem .. ty den tid kommer, då de inte längre ska fördraga den sunda läran, utan efter sina egna begärelser ska samla åt sig lärare hoptals, alltefter som det kliar dem i öronen, en tid, då de ska vända sina öron från sanningen ..

.. Låt er inte vilseföras av allehanda främmande läror .. var och en som så går framåt, att han inte förblir i Kristi lära, han har inte Gud, den som förbliver i den läran, han har både Fadern och Sonen. Om någon kommer till er och inte har den läran, så tagen inte emot honom.."
(Gal. 1:8, 2 Kor. 11:4, Rom. 16:17, 2 Tim. 4:3, Hebr. 13:9, 2 Joh. 9-10)

Det andra kamouflaget för bedrägeriet som pågår och som låter så bra, men som förskjuter och döljer frågan, vad det egentligen handlar om (att inte släppa in villfarelse i den kristna gemenskapen), är talet om att evangelisera och vinna människor. Det låter ju som ett vällovligt Guds syfte. Men att vara med och kanalisera ut en villfarelse är inte evangelisation utan förförelse. Även om det samlar miljontals människor som lockas av ockulta manifestationer och ett tal som kliar dem i öronen, så räddar det ingen, utan lurar människor till fördärvet.

När ordet evangelisation används så slarvigt går det inflation i det ordet, precis som det i ordet foster går en inflation, när abortanhängare, kallar det för en cellklump och inte för ett människoliv. Varför ser inte de kristna ledarna det bedrägeri som pågår?

De flesta man frågar inom Pingströrelsen vad de anser om JDS – läran, säger att de förkastar den. Men ändå går man helt naivt i samarbete med just dem, som kamouflerat i sitt bagage, har just JDS! Det är ju som att säga att lärosystemet hos Jehovas Vittnen är falskt, men ändå inbjuda deras företrädare att vara med i verksamheten och fria att kanalisera sin villfarelse genom Pingströrelsens församlingar, gemensamma organ och plattformar.

Det går inte undgå att märka, hur företrädare för Pingströrelsen, som tidigare stått på barrikaderna, till försvar för den sunda läran, när de blivit involverade i sammanhang, där Pensacolaväckelsen och Torontovälsignelsen florerat, börjat tappa synskärpan och även blir tillgängliga och öppna för Trosförkunnelsen och för gemenskap med dess företrädare.

Egentligen inte så märkligt, eftersom källan där är samma villfarande andemakt, som man hamnar under inflytande av. Det öppnar naturligtvis för gemenskap med Trosrörelsen. Även om man i ord kan säga att JDS är falsk, så är man redan under det falska lärosystemets inflytande. Man har svalt betet, men inte ännu upptäckt vad det ytterst innehöll. Det man svalde utan att fråga sig vad källan var.

Detta kommer att bli ett gigantiskt problem. Den församling som inte idag gör ett ordentligt uppgör med hela trossystemet i Trosrörelsen och bemöter den som en villfarelse i dess helhet, kommer inte att överleva som en apostolisk församling, utan successivt kommer den att bli en del av den sista tidens stora avfall.

De församlingar som gör detta nödvändiga ställningstagande, tror jag kommer att upptäcka, att Pingströrelsen som sådan, redan är på väg att infiltreras och uppslukas av Trosförkunnelsens villfarelse. Att många plattformar, gemensamma organ och auktoraktiva namn redan är infiltrerade och egentligen styrs av Trosrörelsen. Men enskilda församlingar kan genom ett kraftigt uppgör med detta, förbli i en ren apostolisk ställning. Men det kommer inte att bli lätt.

Sten – Gunnar Hedin, föreståndare för Filadelfiaförsamlingen i Stockholm, säger att det inte finns någon motsättning mellan Pingströrelsen och Trosrörelsen. Var hamnar då den församling inom Pingströrelsen, som deklarerar att Trosförkunnelsen är falsk och måste förkastas i dess helhet? Den församlingen är en del av Guds församling. Men till vilken mänskligt organiserad rörelse kan den räkna sig, när det inte fanns någon motsättning mellan Pingst – och Trosrörelsen? Kan den församling inom Nybygget, som gör ett ställningstagande gentemot Trosrörelsens läror och företrädare, räkna sig som en församling inom Nybygget idag? O.s.v.

Det kommer inte att bli lätt för människor och församlingar som idag vill se vad dagens väckelse egentligen är. Det kommer att bli en ordentlig turbulens och omstrukturering på den "andliga rörelse och samfundskartan". Mänskligt framorganiserade koalitionskonstellationer, som alltmer öppnar för Trosförkunnelsen och allsköns villfarelse kommer att blomstra. De kommer att tro sig se en bromskloss för "väckelsen", i den egentliga, sanna levande Gudens församling. Utgörande kristna församlingar, gemenskaper, grupperingar och andligt hemlösa, som vägrar släppa villfarelsen inpå sig och proklamerar den sanne Jesus och det äkta evangeliet. Så avigt kommer det att te sig, i det som egentligen sker, i det som synes hända.

Ljusstaken kommer att flyttas från den församling som inte med kraft gör detta ställningstagande. Visserligen kan det komma att ske "väldiga tecken och under". Visst kommer stora skaror att lockas av förförelsen och "det som kliar dem i öronen". Likväl kommer Guds stämma från Upp. 3:1 att ljuda: "Du har namnet om dig, att du lever, men du är död."

• Hjälp oss att förbli i Dig på ett rätt sätt.
  
  
• Hjälp oss att se vem som är den Sanne Jesus, hurudan Du verkligen är.
  
  

  Allsmäktige Jesus

• Hjälp oss att tala uppbyggelse, förmaning och tröst på ett rätt sätt.
  
  
• Hjälp oss att älska Dig och sanningen på ett rätt sätt.
  
  
• Hjälp oss att finnas till på ett rätt sätt i enlighet med Din vilja och Ditt Ord.
  
  
• Hjälp oss att älska människorna på ett rätt sätt.
  
  
• Hjälp oss att föra ut budskapet om Dig på ett rätt sätt.
  
  
• Hjälp oss att inte vika undan för lögnen och människofruktan.
  
  
• Hjälp oss att hålla ut till änden i denna villfarande tid.